En spark i arslet är en hantverkares bästa vän.
-Känt ordstäv i Liljerum
Jag har många gånger innan språkat om nödvändigheten och önskan om att sy en folkdräkt och i sakta mak har jag börjat. Jag har pratat, forskat, undersökt och sytt en skjorta, men vad hände sen? Inte särskilt mycket annat än jag faktiskt snokat rätt på det mesta upptecknat om Vångadräkten och varit på länsmuseet i Linköping och fotat av deras original. Något fysiskt resultat har det inte inbringat förrän något hände för några månader sen. Då kom den där sparken som ett lokomotiv mot min ändalykt. En spark i form av en bröllopsinbjudan och nu kändes det motiverat för både mig och min fru att ta tag i saken. Genom att använda tid som inte fanns och trolla med knäna sprattlande vi fram varsin dräkt. Jag behövde få fram en vångadräkt och Anna-Maria en från Skedevi.
I Anna-Marias fall gjorde vi det ganska enkelt för oss, vi plöjde blocket och lånade in lite delar. Vi läste och Bengt Cnattingius uppteckningar om Skedevi-dräkten och begrundade. Skedevidräkten är en väldokumenterad dräkt från norra Östergötland där Anna-Maria kommer från, inte alls olik dräkten som finns i uppteckningarna från Vånga som också ligger i norra Östergötland. Vångas kvinnodräkt är dock konstruerad efter diverse källor och ej så väldokumenterad som mansdräkten.
Den begynnande egna vångadräkten
Tiden var mycket knapp och det som jag på allvar sydde för bröllopet var västen och förskinnet. Resten, det vill säga skor, byxor, rock, strumpor, hatt är ihopplockat av vad som fanns hemma. Västen och förskinnet kommer föräras med egna inlägg vart det lider. Resten av delarna som jag skrapat ihop stämmer förhållandevis väl med det skriftliga materialet, dock har jag fått skarva med termerna högtidsdräkt respektive sommar och vinterdräkt.
I Dybecks artikel från 1844 finns en välkänd bild (se nedan). Denna bild visar den ålderdomlig rocken och mössan, den så kallade gladan. På bilden bärs också de karaktäristiska holkbyxorna i linne som tillhör sommardräktens vardagsdräkt. Man kan också skymta en stäcktröja mellan förskinnet och rocken. Det är en slags kort jacka med knappar. Till holkbyxorna bär han troligen linneholkar som hör till byxorna. Bilden är annars något förrädisk då Dybeck 1844 bara hade tillgång till Wiedes anteckningar, först 1846 när Mandelgren besöker bygden görs ordentliga teckningar (se nästa bild).
Mandelgrens teckning av en bergsbonde i Vånga i arbetsmundering och med verktyg i händerna. Här syns också samma sorts jacka. Här syns också olika säregna detaljer såsom den speciella ränseln och pipan.
Källorna till Vångas mansdräkt.
När det kommer till mansdräkten finns ett gott källmaterial, varav den viktigaste är prosten Levin Christian Wiedes manuskript ”Några folkseder i Wånga socken af Östergötland antecknade år 1842″. Detta manuskript ligger till grund för både Rickard Dybecks artikel ”Om Wånga Allmoges klädedrägt” och tjänade som inspiration för Mandelgrens avbildningar några år senare. Vad som är anmärkningsvärt är att de alla är överens om att vångaborna egentligen är dalmasar och säkert finner också många det som en av anledningarna till att de bär förskinn liksom förekommer i många av Dalarnas folkdräktsområden som är kopplade till bergsbruk. Bengt Cnattingius och Sigurd Erixon citerar i förordet till Wiedes uppteckning en ännu äldre kommentar ur Widegrens Beskrifning öfver Östergötland II:1 (1822) om Vångaborna och deras dräkt:
”Invånarna som tros vara Colonister ifrån Dalarne, bibehålla ännu sin urgamla klädedrägt, hemma tillverkad, utan konst och prål. Karlarna kläda sig mest i bruna och svarta Rockar, och bruka ännu sina så kallade Barmskinn”
Detta citat är vad jag kan hitta den äldsta beskrivningen över Vångadräkten och den tecknar en bild av ett dräktskick som redan i början av 1800-talet ansågs ålderdomligt och säreget.
Mandelgrens teckningar i kombination med Wiedes noggranna uppteckningar ger en mycket god bild av dräkten utan ens titta på de många bevarade plagg som finns. Jag tycker mig se tre överlappande stadier som Vångadräkten går igenom. Jag sammanfattar dessa stadier här mycket kort.
1. Ålderdomliga dräkten. Den äldsta typen av dräkt med bland annat långväst med enkelrad av knappar och långtröja med kilar, hyskor och hakar. Till dräkten finns också de vida linnebyxorna, holkar och förskinn. En dräkt som förmodligen fick sitt huvudsakliga utseende tidigt. Den bruna jackan jag bar är ett exempel på en liknande jacka av ålderdomlig modell med hyskor och hakar.
2. Empiredräkten. Vångadräkten får en utökad modeprägel med kort empireväst och kort jacka. Dock förefaller många ålderdomliga särdrag förekomma som standard i dräkten. Detta tycks komma i full blom under 1840-talet, lagom till Wiedes besök.
3. Övergångsdräkten. Redan under Wiedes besök och senare Mandelgrens besök talas det om att allt fler börja lägga bort dräkten. Detta sker stegvis sakta genom att delar av den traditionella dräkten byts ut mot mer modemässiga plagg. Nu byts knäbyxor mot långbyxor, bredbrättad hatt mot cylinderhatt och den enkla rocken med kilar byts mot en figurskuren knälång rock.
Det mesta av det bevarade materialet härstammar från de två senare perioderna, varav flera västar, stäcktröjor och byxor finns. De flesta bevarade plagg responderar mycket väl till det skrivna och avbildande materialet vilket underlättar forskningen.
I takt med att jag tillverkar nya plagg kommer källmaterialet publiceras. Tanken är att varje dräktdel kommer behandlas var för sig.
Vill du läsa mer? Leta reda på:
Jacobsson, Bengt (1985) Mandelgren i Östergötland
Jacobsson, Bengt (1983) Nils Månsson Mandelgren
Richard Dybeck (1844) Runa Antiqvarisk tidsskrift. Finns att läsa som E-bok.
Wiede, Levin (1958) Några folkseder i Vånga socken under 1840-talet i Meddelanden 1958-1959 från Östergötlands och Linköpings stads museum.
Glad midsommar, önskar jag och fem sköna vägarbetare som firade midsommar någonstans mellan Lima och Rörbäcksnäs vid sekelskiftet.
Kurage -Hantverk, historia och reenactment 