Historiska hantverk på Stadsmuseet IV: Ryssoljans återkomst

Ni som länge läst denna bloggs sidor vet att jag förut försökt mig på att göra ryssolja, denna mytomspunna vätska vars plats i samhället inte på något vis är självklart. Jag har i min vardag inte någon gång stött på någon som ens hört talas om trätjärans okända släkting. Förra försöket var illa förberett och var på något vis lite dömt att misslyckats. Nu, några år senare och med mer förberedelsetid grundade jag för ett mer lyckat resultat.

Ryssolja.

Som backstory kan nämnas att ryssoljan har ett månghundraårigt förflutet i detta land ehuru det härstammar såsom namnet antyder ifrån Ryssland. Ryssoljans användning är koncentrerat till skinn och läder och har gett upphov till det som kallas ryssläder eller juftläder. Det kan med fördel blandas upp med talg och brukas som smörja. Den finaste ryssoljan var vit som linolja och med den smordes det finaste ljusa lädret. Det hör till norm att oljan blir svart då den lätt bränns men trots att den bränns tycks den bibehålla sina egenskaper. I samband med detta försök kontaktade jag en legendar på området, Svarte Sören ifrån mina hemtrakter i Dalarna. Endast en gång hade han fått fram ljus ryssolja. När det kommer till andra användningsområde kan det nämnas att oljan kan användas till.

Från Shenet har jag saxat ett recept från vad som ska vara från 1746.

Man tager gammal näver, ju äldre ju bättre, skär den i stycken och sätter samma stycken på kant ned i en grytbotten, det ena stycket bredvid det andra samt så tätt man någonsin kan plugga och driva dem tillhopa över hela grytbotten. (Ny eller ung näver skall icke duga härtill, emedan man därav väl skall få en olja, men den sades nästan vara som bara vatten, och skall man knappt känna att den har den lukt som den ordinaira har. Grytorna skall icke fara särdeles väl av detta brännande, därför brukas helst sådana som är gamla och utav vilka man ej mera gör stort värde.)
Över grytan lägges sedan ett bräde som täcker densamma jämnt. Mitt uppå samma bräde bör vara ett hål, varigenom oljan skall rinna ut. Därefter gräves en grop i jorden, däri en stenskål eller annat kärl sättes. Däröver stjälper man grytan så att brädet eller locket är nederst men botten av grytan uppåt, smetar sedan och stryker med ler runt omkring grytbrädden emellan samma brädd och brädet eller locket, att intet väder eller luft på något sätt må komma därigenom, ty där det sker, gör man sig fåfängt hopp om att bekomma någon olja och är det gemenligen ett tecken, att om man icke får någon olja, det hål eller öppning då varit någonstädes för väder emellan brädet och grytbädden.
När man nu har så smörjt med ler emellan brädet och grytbotten och fortfar [d.v.s. eldar] därmed 5 eller flera timmar, flyter oljan utur nävern ned genom hålet uti skålen som är därunder, vilken sedan kan tagas upp och förvaras. Herr lantmätaren Lindberg sade sig fått efter en bränning ett stop [1,3 liter] olja, som varit helt skön.

Ryssoljans tillverkande hade jag tillfälle att inhämta av herr lantmätaren Lindberg, som sade sig först fått veta det på det sätt att han uti Gävle givit en ryss att dricka så mycket brännvin han någonsin behagat, då han i fyllnaden uppenbarat för honom detsamma. Lantmätaren Lindberg har sedermera försökt och proberat detsamma och bekommit en olja, som skall haft just samma lukt som den vilken är på ryska lädret, samt med densamma smort såväl all sin sadel- och åkdon som stövlar och dylikt, vartill denne olja skall vara mycket skön.

How-to

1. Iordningställande.

När jag skred till verket på museet gjorde jag snarlikt men ordnade mig ett par nya färgburkar som kärl istället för järngrytor. Några enkla hål i botten med en stor skruvmejsel gör inte bara fina hål utan gör också att botten buktar på ett för rinnandets skull förträffligt sätt. Proppa sen denna burk full med näver, gärna stående likt en stor rulle i burken. Banka på locket. Fixa en burk att ställa under. Denna lilla burk ska man gräva ner men med mitt underlag av kullersten fick detta lösas med tegelsten.

Jag iordningställde också en miniatyrvariant med en enlitersburk. Jag fyllde burken och förseglade den med ett finmaskigt metallnät som jag fastsatte med en stor slangklämma. Detta är ett sätt jag hört ska fungera även i större skala.

När det kommer till näverurval valde jag endast den tunna ytterbarken. Jag fick således rensa nävret från den hårda skorpliknande innerbarken. Det är viktigt att trycka i så mycket näver som möjligt i burkarna. Näver kan du ofta hämta gratis på vedhanteringsföretag och denna näver hämtade jag utanför Söderköping på en dylik vedleverantör.

2. Elda.

Jag har hört att det ska vara bästa att börja elda uppepå burken för att värmen ska gå uppifrån och ner. På så vis pressas oljan nedåt och förhångas inte i onödan.

Nu kommer vi till bränningens största dilemma. Hur länge ska man elda? Jag beräknade att elda den stora burken i 3,5 timmar och den lilla i 1,5 timme.  Jag matade elden konstant för att hålla den jämt brinnande. Räkna med att det går åt mycket ved. Det blev olidligt varmt i den varma majsolen på museets innergård, hatt och lång linneskjorta äro klädsamt i sådana tillfällen.

3. Tömning.
Den lilla burken brändes vid och den stackars ryssoljan hade bränts ur i burken. Helt klart för lång tid, mer lämpligt är säkert under 1 timme på en sådan burk. Den stora burken däremot gav skörd i forma av några skållheta dl svart olja. Denna olja var rejält reducerad och det tyder på att det går att köra kortare tid och få mer vätska. Oavsett gav experimentet betydligt större skörd än förra gången. Oljan tar gärna eld när man lyfter av burken så var snabb på att släcka.

När jag hällt upp på flaska blandade jag talg i resterna i glasburken. Denna blandning ska jag pröva på läder senare, kanske en väska eller bälte. Det bästa talget torde vara grävlingsfett. Återkommer med detta då jag skjutit min första grävling i höst med min nyvunna jägarexamen.

Resterna av nävret ska enligt Svarte Sörens utsagor vara kimrök, dvs det svarta färgämnet som går att måla med. Om det är så så ska det mortlas till ett fint pulver och blandas med linolja. Allt går att bruka. I sin nuvarande form påminner kimröken redan om något slags ömtåligt konstverk.

Lycka till med hembränningen.

 

PS. 21-23 juni är det växtfärgardagar på museet. Vill du komma och lära dig färga eller färga i tyger och garner du har hemma så är du välkommen. Det är gratis och och vi hoppas kunna färga en hel del dessa dagar. Hör gärna av om du kommer.