Historisk essä: Tre umgängesdanser män emellan.

Förord
Jag vill så här inledningsvis poängtera att jag inte är någon övermåttan dansant person eller att jag besitter någon djupare kompetens kring folklig dans som denna artikel handlar om. Emellertid är jag gift med en dansglad folkmusiker och är intresserad av folklig kultur, modern som gammal. Dessutom har jag svårt att låta bli att skriva om vissa ämnen när jag stöter på tankeväckande källmaterial. Sådant stoff som vänder uppochner på vårt historiska medvetande och som utmanar vårt bild av de skeenden som gått oss före. Just denna artikel handlar ett antal ovanligare danser där män dansar med andra män i det gamla Sverige.

Om mansdanser
När det kommer till mansdanser finns det många, den kanske mest kända, hallingen, anses komma från Norge men har utövats på flera platser även i Sverige. Det går ofta i 2/4 eller 6/8-takt med högt tempo och med många akrobatiska inslag. I hallingens centrum står männen som utmanar varandra i olika avancerade akrobatiska konster för att imponera på det omgivande kvinnfolket.

Utifrån tre olika källor har jag stött på tre folkliga danser vars syfte primärt inte är att skapa affektion hos motsatta könet utan som är en del av en samkväm eller en ritual. Dessa danser ter sig märkliga och var troligtvis ganska kuriösa men desto mer verkligt unika. Mitt material grundar sig på ett antal uppteckningar från olika tider.

Björndans
Björndansens ursprung är höljt i dunkel men vissa menar att den kan ha kopplingar i samernas kultur och deras dyrkan av björnar. Den kan dansas i grupp eller parvis och stor vikt läggs vid att likna en björns natur. Adolf Iwar Arwidsson beskriver Björndansen i Svenska folksånger 1842:

BjörnDansen. Begagnas i Norrland. Fyra eller flera karlar lägga sig framstupa på golvet, med huvudet vänt inåt mot samma medelpunkt och kroppen såsom radien i en cirkel. Golvet vidröres endast med flata handen och tåspetsarna. Sålunda hoppa de på händer och fötter i takt med musiken under oavbruten rörelse, varvid de växelvis draga händer och fötter tillhopa och sträcka dem åter ut. I förra fallet vändas händer och fötter inåt mot varandra, i senare utåt från varandra. Dessa rörelser äro så snabba, att de ske två gånger inom samma takt. Dansen fordrar mycken både vighet och styrka.

Denna variant verkar vara mer av en lekdans medan den som görs parvis är mer sävlig och kräver styrka. Den går ut på att männen lyfter varandra och gestaltar en björn. Nedanstående filmklipp visar hur det går till. Detta filmklipp är något bisarrt på många vis men kväv nu era skratt och dröj er kvar vid tanken att en del av era manliga förfäder roade sig med dylik umgängesdans.

En del vill också härleda denna till hedna tider och en slags urkult av björnen vilket troligtvis är ett önsketänkande. Däremot finns det flera upptäckningar från flera delar av Sverige som visar på att dansen varit vida spridd från Halland till Norrland.

Ungkarlarna hissa brudgummen
Jag har valt att ge denna dans synonymen initationsdans då dess ritual gick ut på att bära en nygift person in i de giftas stånd. Den förekommer på flera ställen och Fredrik Troels-Lund härleder dansen som så gammal som 1600-talet. Gemensamt mönster i dansen är att den inledningsvis dansas av ogifta män som i ringdans går runt brudgummen ibland under hissande och skålande, och snart kommer en yttre krets gifta män som ska bryta loss brudgummen från de ogifta för att föra honom till de giftas skara. I de källor jag undersökt påpekas det hur våldsamt dessa fritagningar brukar bli med blodsvite, gammalt groll och redlös kämpalust inblandat.

Målad bonad som visar hissandet av brudgummen, Mora omkring 1850.

Den mest målande beskrivningen av denna dans kommer i från den för tiden stockkonsvervativa socknen Vånga i Östergötland. Prosten L. Wiede beskrev denna dans på 1840-talet:

Sedan alla gästerna på detta sätt dansat, hvilket kallas att dansa med brudgummen i midten, som nu oafbrutet dansar en polska med alla ogifta karlarna, hvilket otroligt mattar honom, hvarefter han höjes på de starkastes axlar, och bjudes att dricka ur ett (söndrigt) ölglas, då han tackar dem för den tid han varit i deras sällskap, och med samma tager afsked af ungkarlsståndet. Glaset tömmes och krossas i spiseln. Nu uppstämma alla drängarna (d.ä. ogifta karlarna) under trumpetklang ett väldigt hurra! och polskan, som för ett ögonblick, medan brudgummen talat, afstannat, återtages med fördubblad hurtighet; sålunda uphöjd omsvingas han af drängarna ännu några slag, då de gifta männen inbryta, för att liksom med vålld taga honom ifrån dem. De armstarkaste gifte männen pläga då till höger och wenster utdela väldiga slängar; dock gifva drängarna icke så lätt med sig. Ett buller och skrik uppstår, hvarunder brudgummens kläder kunna sönderslitas, ja äfven hans lekamen…

Det hela slutas något oväntat med att drängarna måste släppa brudgummen efter att ha mutats med ett stort bröd, en flaska brännvin och en enorm korv vars storlek ska vara så stor som fyra kannor. Innan drängarna driver vidare med godsakerna för att supa i nattstugan så skärs ändarna av på korven, dessa gröps ur och används som brännvinsskål som skickas laget runt. När drängarna är iväg upprepas hissningen med de gifta männen och andra skålen dricks och ytterligare ett glas krossas. Sen måste de gifta männen mutas iväg och de ger sig av till nattstugan och kör iväg ungkarlarna.  Livet på landet var bisarrt. Denna uppteckning visar på ett väldigt utstuderat bröllopsfirande där varje detalj är viktig och det bjuds många överraskningar.  Den som önskar skulle kunna skärskåda denna bröllopssed och frossa i symboler och rituellt handlande.

Gagnsföra
Denna uppteckning är sentida men väldigt charmig. Den är hämtad från Djurås by i Gagnef, samma trakt som min släkt härstammar ifrån. Tänk er fyra gubbar vid namn Hol-Anders, Lasses-Erik, Grop-Anders och Nybergs-Erik, som sammanstrålar i Nybergs-Eriks snickerierkstad år 1920. Spelmannen Präst-Olle är också på plats.

Vad gjorde då de fyra masarna i verkstaden? Jo, de drack kaffe och åt korv – men inget bröd – men i stället en ”hutt” till det hela. Inmundigandet skedde i omgångar, och mellan intagen dansade man och sjöng olika slags visor. Man dansade den s k Gagnsföra, som hade valstakt med en ”stöt” då och då. Och gubbarna dansade två och två till Präst-Olles fiolspel. När han inte kunde vara med och spela, skötte Nybergs-Erik musiken på sitt tvåradiga dragspel. Men då kunde bara två gubbar åt gången dansa. […] Fyra ”glada” masar, som hade roligt utan fruntimmer.

Denna dans ska tydligen ha spritt sig även till Vansbro av kringvandrande Gagnefsbor som arbetade i skogen. Jag tycker det finns något mysigt över ett gäng gubbar som rultar och dansar en särskild dans tillsammans i ett snickeri. Jag har många gånger gått förbi det här snickeriet som fortfarande finns kvar och är snickeri i Djurås, denna uppteckning har etsats sig fast och påminner mig varje gång jag går förbi. Gubbar som dansar och dricker brännvin till fiolspel.

Källor:
Troells-Lund, Fredrik (1939) Bröllop i Vol XI i serien Dagligt liv i norden på 1500-talet. Stockholm: Albert Bonniers Förlag
Eklund, Stig (1991) Glimtar från Gagnef förr och nu.
Wiede, L (1842) Några folkseder i Vånga socken under 1840-talet. I Linköpings Länsmuseums årsbok 1958.
Arwidsson, Iwar Adolf (1842) Svenska Fornsånger vol III. Stockholm: Nordstedts.