Sagan om den östgötska stekepannan.

Detta inlägg ska handla om föremål som ni helst inte ska göra lite på skoj. Peter i Albrechts bössor ringde mig i veckan och frågade på glad skånska om köksutrustning till föreningen. Vi kom då överens att jag skulle göra en stekpanna till föreningen. Förlagan är en stilig medeltida stekpanna från Vreta kloster:

Eftersom vi är ett gäng gourmandiska, manliga knektar och inga små, käcka nunnor ville vi ha en något större panna för att få plats med mer blodiga köttstekar. Vi ändrade därför om lite i proportionerna men behöll den huvudsakliga designen.

-Det är lungt det här fixar jag! sa jag lite käckt. Tänkte att det kan ju inte vara så svårt att göra en sådan tingest. Det var jobbigare helt klart än vad jag föreställde mig, en slitig dag i smedjan.

Så börjar sagan om stekpannan. Smeden mindes några runda snygga plåtar han lämpligt skaffat plats åt hemma hos sina arma föräldrar för massa  år sen. De visade sig vara väl lämpade för uppgiften, goda i dimension och 3,5 mm i tjocklek. De kom från en svunnen praoperiod på den lokala mekaniska verkstaden men nu låg de där på städet. Till sin hjälp hade han den goda suggan med ett hårt tryne väl lämpat för sådana uppgifter som att driva stekepannor.

Så började han glad i hågen att bocka upp stekepannans sarg mot suggans tryne. Sakta, sakta, med många slag. Smeden upptäckte snart att 3,5 mm är mer än 1,5mm som brukligt är när man smider diverse kroppskydd till oförsäkrade soldater. Utan mycken värme lät plåten sig inte betvingas utan stor möda och våld. Men framåt gick det ty smedens envishet var större.Efter 1,5  timmes idogt hamrande började det likna något vilket andra bilden förtäljer.

Efter ytterligare ett tags hamrande för att få stekepannans sarg att resa sig rådfrågade smeden sin beställare, Peter hur höga sarger han önskade.

-”Det är ingen traktörpanna, vi vill ha.” blev svaret vilket föranledde smeden till att kasta sig in i virvlande äventyr med trotjänaren, vinkelslipen. Ivrigt slets klingor ut mot stekepannans sarg och nu hände något mycket oväntat och lustigt. Plötsligt hördes ett högt tjut från okänd ort, det tystnade och en bråkdel efter hördes en skarp knall. Smeden kände som ett pulsslag och en  konstig värme i ena byxfickan, rök steg upp från hans snickarficka. Han förstod snart att det var dumt att förfara en tjutraket utan pinne i fickan när gnistor från vinkelslipen flödade ner. Han tackade Gud för stadig bomullskypert.

Snart var den överflödiga sargen ett minne blott. Än en gång drev han plåten och fick åter igen loss med vinkelslipen för att jämna till sargen. Att rikta en tjockbottnad stekepanna var svårt och suggens fina rygg kom väl till pass. Han blev skapligt nöjd för nu började det faktiskt likna något att hänga i granen och inte något som åstadkommits av en trafikolycka.

När han började vara nöjd med formen smidde han handtaget och med stor hantverksmässig prestige dornade han upp alla handtagshålen utan ens för ett ögonblick se åt borrmaskinens håll. Mycken frustration och bett i läpp över denna prestigelusta. Nitarna slogs i nageljärnet och delarna kunde sammanfogas. Han såg ner på sina armar, fulla med brännblåsor efter glödskal från stekepannan som med iver flygit iväg under dagens hamrande. Likt en emo-unge som tappat bort rakbladen i en tomteblossfabrik. Smällar man får ta för att man för att inte ha på sig långärmat och svettas som en gris. Men se där, en stekepanna är fött på nytt!  Sådan var sagan om den östgötska stekepannan.

Jahaja, ganska nöjd för att vara förstagångs försöket. Den är inte helt rund, helt flat men det är ok. Nu ska jag inte göra en stekpannor på ett tag. Det är tungt och svårt att få det jämt och snyggt utan att slita ihjäl sig. Denna panna ska slipas något invändigt innan användning sen får vi hoppas på flitigt begagnande så den blir svart och skitig, då döljs skavankerna.

Då återstår att se om Peter är nöjd….