Tag Archives: växtfärgning

Färgerierna under 1800-talet ur ett hantverksperspektiv

Förord
För ett tag sen skrev jag en artikel internt på mitt arbete som behandlar färgerierna och färgarna under 1800-talet. I all sin torrhet kan den säkert ge lite info till den som intresserar sig för historisk färgning. Färgarna är en yrkeskategori som ofta hamnat i skymundan vid sidan av vävare och skräddare. Även fast färgarens arbete ofta är oumbärligt för de två andras slutresultat. Den här artikeln är mycket kortfattad och jag rekommenderar läsaren att söka sig vidare i den korta litteraturlistan.

IMG_1792

Färgerierna under 1800-talet ur ett hantverksperspektiv
Traditionellt har de professionella färgerierna varit knutna till städerna, men under 1800-talets andra hälft dyker det upp många nya färgerier på landsbygden. I och med ökad näringsfrihet och hemmafärgningens nedgång öppnas en ny marknad för småskaliga färgare utanför städerna. Mellan 1831 och 1861 fördubblas antalet färgerier i riket från 258 st till 479 st. De flesta av de fristående färgerierna hade i genomsnitt tre anställda varav en färgarmästare. Färgerierna i städerna var inte självklart fristående utan var i stor utsträckning kopplade till väverierna i städerna som en del av textilproduktionen.

Landsbygdens färgerier var mer fria och arbetade mer traditionellt hantverksmässigt och med landsbygdens hemvävda tyger och garnproduktion. Genom att inlemma fler verksamheter växte en del småfärgerier till storfärgerier med utökade funktioner som spinnerier, förbearbetning, garnförsäljning och tygvalkning. Dessa stora färgerier mekaniserade också sin beredning likt textilindustrin i övrigt och mottog också uppdrag från småfärgerierna som fanns runt omkring. Även i städerna blev färgerierna större och industrialiserade. På 1840-talet gick Norrköping om Borås som största färgarstaden och placerade Stockholm på tredje plats i landet. Bergsbro i Norrköping hörde till de största färgerierna i landet.

Färgerier var dyra att anlägga eftersom hantverket krävde särskilda utrymmen och en riklig vattentillgång. På grund av detta var många färgerier längre i drift än många andra hantverksverkstäder. I takt med de storskaliga färgeriernas framväxt började de små färgerierna uträtta mer sysslor än just färgningen såsom tvättning, pressning, stärkning, valkning och överskärning.

042sc34bshjd
Widegårdens färgeri, Medelpad. Troligen såg många av färgerierna på landsbygden ut så här. Foto:Sundsvalls museum.

De garner som såldes direkt till kund köptes från spinnerierna, ofta bomullsgarn. Det förekom också infärgning av ullen innan det spanns till garn, detta gav ett melerat intryck i garnet vilket tidvis var populärt i modet. Färgaren sig ofta friheten att blanda flera kunders ull för att slippa hålla ordning på småposter i produktionen. Undantagsvis färgades linnelärft och lingarn, det ansågs besvärligare att färga eftersom linfibern är mer motståndskraftig mot färg och bleks lättare. Färgaren tog ofta emot uppsprättade kläder och mindre tygstycken som skulle bli nya kläder. Detta gods gick under benämningen trasor vars kvalité och tjocklek kunde variera varför det var ett illa omtyckt arbete bland färgarna. Ett plagg kunde bestå av en stor mängd avancerat tillskurna stycken som färgaren måste behandla noggrant och inte slarva bort. En hel del sidenpersedlar färgades även om och en del var mycket sköra och kunde innebära ekonomiska problem för färgaren om de förstördes i färgningen. Med införandet av pappersmassa framställd på träfibrer blev det mycket tyglump över som klipptes till trasor som färgades och sen vävdes till trasmattor.

SSMF041827 001

Stegen i färgningen

Tvättning .
Garnet eller tyget tvättades i en svag lutblandning. Inga föroreningar fick komma i färgbadet som kunde fläcka tyget. Det påstås att äldre gesäller föredrog att tvätta med ruttnat människourin då det ansågs bäst för att få bort fett ur godset. Helst skulle urinen komma från en person som ätit mycket kött och druckit öl.

Betning
Garnet lades i ett bad med kemikalier som gjorde fibern mottaglig för färg och tvättäkta. Betningen var central för det slutgiltiga resultatets hållbarhet och nyans. Vanligaste betmedlet är alun, järnvitriol, vinsten, tennsalt med flera.

Beredning av vadmal
Vadmal var de ylletyger som vävdes i hemmen för det egna hushållet eller för avsalu till skillnad från ylletygerna som vävdes av professionella vävare i fabrikerna. Senare kommer begreppet att få en bredare betydelse och användas i industrin för att beteckna tjockare yllekvalitéer. För att göra tyget tätare stampades det vid en vadmalstamp som med mekanisk bearbetning och vatten (ibland uppblandat med såpa och gammalt urin). Processen gjorde att fibrerna filtade ihop sig. I vadmalsstampen är det stockar som är formade som hammare som stampar tyget bit för bit. Stamparna drevs ofta med vattenkraft. Ursprungligen trampade man tyget med fötterna, vilket var en mycket tidsödande process. Efter stampningen ruggades tyget upp i vått tillstånd med handruggor eller med ruggmaskin. Därefter färgades det.

Färgning
Färgningen av ylle begränsades till modets färger. Mot slutet av 1800-talet domineras färgningen av svart och mörkblått, medan det innan förekom mer färgstarka tyger. Indigo var färgen som var mest moderiktig vid tiden och krävde en mer avancerad färgningsprocedur än konventionella färger men gav å andra sidan en mycket kraftig blå som var mycket ljusäkta. Färgarkonsten var mycket avancerad med tusentals olika receptkombinationer för att få fram rätt kulör. Många av färgarna valde att skriva ner sina recept med koder och skiffer för att hemlighålla sina kunskaper. Betningen, mängden färgämne, materialet i grytan och färgningstid var faktorer som bestämde resultatet. Färgarens erfarenhet och öga för färg var en kritisk punkt i processen som också ofta var föremål för hätska diskussioner färgarna emellan.

Kypfärgning
Den vanligast förekommande kypfärgningen är med indigo. Färgningen är en avancerad process då färgämnet indigo inte är lösligt i vatten och måste omvandlas kemiskt för att kunna tas upp av textilfibern. När garnet tas upp ur badet är det först grönt men när det utsätts för syre går färgen över till blå. Indigo utvinns ur växten vejde eller indigoplantan. Vejde odlades i Europa medan indigoplantan med högre koncentration indigo importerades och på sikt utkonkurrerade vejden. Indigo skattades högst utav alla färgämnen.

Traditionell färgning
Med växtfärger färgar man genom att koka växtdelar i ett bad som man sen färgar i. Temperatur, mängd och betmedel varierar färgerna och ibland överfärgar man med andra färgbad för att få andra färger. Inom yrket skiljer man på äkta och oäkta färger. De äkta är ljusäkta, tvättäkta och smetfria och till dessa räknas främst indigo, krapp (röd), vau (gul) och purpur. Bland de oäkta färgerna finner man bresilja, gul bresilja, färnbock, gurkmeja, röd bresilja, björklöv och andra växter. Statusen på färgämnet reglerades beroende på vilken färgkvalitet som det kunde åstadkomma.

Anilinfärger
Under 1800-talets andra hälft började de första kemiskt framställda färgerna göra intåg. De var dyra men kunde ge mycket klara och exakta färger. De möttes med viss skepsis bland färgarna först men när efterfrågan på de nya färgerna ökade följde färgarna med konjunkturen. Färgerna var enkla att använda men innehöll många starka kemikalier som arsenik. Anilinfärgerna hade många barnsjukdomar men förbättrades med åren och blev snart en naturlig del i den industriella färgningen och vid den tiden hade alla småfärgerier försvunnit.

Sköljning och tvätt
Överblivna färgrester måste sköljas ut och tyget tvättas, ofta i urin. Vattnet pressades ut sedan med hjälp av valsar. Färgades garn användes så kallade chiljonger, en slags träställning som man med trästavar pressade ut vatten med vridning.

Ruggning
Nu ruggades tyger åter upp och borstades. Tyget spändes sedan upp på en torkram.

Överskärning
Med hjälp av enorm fårsaxliknande sax överskars sedan finare ylletyger. Det innebar att de uppstickande fibrerna i tyget klipptes ner. Proceduren upprepades med borstning tills att tygets ”lugg” var jämn och tyget fick en närmast glansig yta. Motsvarande tyg hos de skråanslutna vävarna kallas kläde. Under 1800-talet ersätts saxen med överskärarmaskiner.

Dekatering
För att få luggen att ligga bra på tyget ångades tyget i press ett par timmar i en särskild ångpanna.

Pressning
Vid pressningen veks tyget ihop med pappskivor mellan varven och slutligen pressades tyghögen med varma järnplattor som stoppas in en press.

IMG_1836
Mäster skulle inte bli glad över att se det här…..

Yrkeskåren färgare
Färgarna delades in i olika kategorier beroende på utbildning. Under 1800-talets första hälft härskade skråordningen där den som ville bli färgare började, ofta i tonåren som lärling hos en mästare. För att bli antagen som lärling krävdes att han var av äkta börd och kunde läsa och skriva. Huvudsakligen var lärlingarna söner till mästaren. Lärlingen lärde sig hantverket ett antal år genom praktik hos mästaren och fick sedan avlägga ett gesällprov för att bli gesäll. Som gesäll fick han rätt att utöva hantverket och ta anställning på andra färgerier. En del gesäller utvecklar sina färdigheter och blir mästare med tiden och får rätt till att öppna egen verkstad och ha egna lärlingar och gesäller anställda. När skråordningen luckras upp vid 1800-talets mitt förekommer också yrkeskategorin färgariarbetskarlar som är daglönare och outbildade i yrket. De sistnämnda sågs med stor skepsis från gesällerna.

Arbetsförhållandena i färgerierna var unika på många sätt. Färgbaden krävde annorlunda arbetstider varför arbetsdagarna ofta började vid kl. 4 på morgonen. Beroende på vad man färgade blev ibland arbetsdagarna mycket långa. Det finns upptecknade berättelser där om arbetspass på 36 timmar vid stora och långa färgningar förekom. Arbetsmiljön var ofta undermålig då färgarna arbetade i fuktiga och dragiga lokaler. Färgarna var i konstant kontakt med kallt och varmt vatten, sommar som vinter och detta slet mycket på hälsan. Många kemikalier var direkt farliga att handskas med och särskilt farligt blev det när de första anilinfärgerna introducerades.

Färgarnas arbetsklädsel bestod av vit skjorta med uppkavlade ärmar, svart eller grönt ylleförkläde. På fötterna bar man träskor eller trätofflor liksom ibland stövlar.

 

 

Källor

Sahlin, Carl (1928). Ett skånskt färgeri. Stockholm: Nordisk Rotogravyr.

Erixson, Sigurd. (1939). Kulör i träff. Stockholm: Nordisk Rotogravyr

Film

Garn och tyger färgas på Färgargården vid Hammarby sjö på Södermalm, Stockholm, 1930.

http://www.svtplay.se/olika-hantverksyrken

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Textil, Växtfärgning

Skördefestfärgning och temperatur vid krappfärgning.

Det har varit en synnerligen trevlig skördefest på friluftsmuseet Färgargården i Norrköping. Vid detta unika förindustriella färgeritekniska museum brukar det hållas en årlig höstmarknad där det bjuds ut allehanda frukt och grönt. Eftersom färgargården delvis ligger under Norrköpings stadsmuseums regi, städade vi ur 1700-tals gården med dess färgeri och vadmalsstamp. Jag tog på mig mina 1840-talskläder visade traditionell färgning med krapp, berättade om färgeriyrket förr, hur bönder respektive yrkesmän färgade, varför vi har löss i godis och andra viktiga saker.  På det hela taget var det stort intresse, inte bara från äldre damer utan även bland dem som kategoriseras som yngre.

Kombinationen kort empireväst, lediga knäbrallor och avslappad magtrakt är inte alltid lyckad men färgarmäster klagar inte om korven är god och drickat gratis. Jag tror visst att solen tittar fram också.  Jag hade också med min magiska färgarhund om förtäljer sagan om hunden vars päls ingen kunde färga.

Måste också poängtera att ha damasker på sig när man jobbar är aphårt och manligt. I övrigt berättas det vanligen att färgarna bar träskor eller skinnstövlar, skjorta och förkläde i ylle.

Krapp och temperatur
Att färga med krapp är egentligen ingen konst, resultatet blir ofta bra men det finns en kritisk punkt, temperaturen. Vid drygt 70 grader börjar krappen gå mot brunt istället för rött. Detta är såklart centralt, du kan få signalrött men också brunröda nyanser. Jag tog denna gång inte med mig någon temperaturmätare utan förlitade mig på känslan. Det kan ju funka men trots att jag tyckte att jag var försiktig blev det för varmt.

Totalt gjorde jag tre bad och här är resultatet.

Från vänster ser vi första badet där jag också färgade ett grått ylletyg. Det blev gyllenroströd kan man säga. Längst till höger är efterbadet och den blev något ljusare. I mitten experimenterade jag lite och tog ett ljusgult garn färgat med björklöv och körde det i krappefterbadet som spetsats med en försvarlig mängd gula lökskal. Bilden är inte riktigt rättvis men det blev en ljus och gulaktig rostfärg som blev rätt bra.

Alltså resultatet är inte misslyckat men samtidigt inte heller ultimat, förr hade man kanske inte spenderat ett av de dyraste färgämnena på att färga brunt.

Vill du läsa mer noggrant om krapp så har jag skrivit om det här och här.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Två bra tips från historiens etikettböcker rörande din kropps behov:
Man bör inte, så som bönder som aldrig har varit vid hovet eller vistats bland förfinade och dygdiga människor, uträtta sina naturbehov framför dörrar eller fönster till kvinnorum, hovsalonger eller andra gemak…”
Ur Wernigerodes hovregler från 1570.

”När du torkat av näsan är det inte passande att breda ut näsduken och syna den som om det kunde ramlat ut pärlor och rubiner ur huvudet på dig. ”
Ur Galeto av Giovanni della Casa från 1609.

”Om man måste spotta skall man dölja det så långt det är möjligt och undvika att besudla såväl andra personer, vilka de än är, som deras kläder, ej heller skall man spotta på glöden invid elden. Och varhelst man spottar skall man sätta foten på spottet. Spotta inte så långt att du måste leta efter spottet innan du kan sätta foten på det”
Ur Civilité francaise från 1714.

Kurage recenserar.
Jag läser visst mest om saker och se något hinner jag visst inte.

5 kommentarer

Filed under Textil, Växtfärgning

Ihjälfrusen kungatappare med snösockor i Vånga.

Jag har förfärdigat ett par snödamasker eller även kallade snösockor. Plaggets funktion är att utestänga snön och värma underbenen. Särskilt i en tid då knäbyxorna i allmänhet nyttjades. Ursprunget är något knepigt att klarlägga en del saker pekar på influenser från militärt håll och de infördes under 1700-talet i den svenska militära uniformen. När det kommer till den civila eller folkliga dräkten så finns ett ganska litet antal bevarade men desto fler bevarade i skrift.  I Östergötland berättas det bland annat:

‘Sådana plagg begagnades på 1700-talet allmänt af allmogen i Ringarum, så väl helg- som arbetsdagar; äro nu mera helt och hållet försvunna och stå svårligen att erhållas.’ (Ringarum 1873)

Och plagget användes även i mitt favoritområde, Vånga:

”Snösockorne äro ett slags damaskor af grått vadmal, med en jernhälla under skon, för att hålla dem nere, samt messingshäckten på sidorna. Både strumpan och sockan upfästes medelst af gult elgskinn, hopfästad med ett stort massift messingsspänne…” (Wiede 1840-tal)

Snösockorna i uppteckningarna är av ylle och de folkliga tycks främst vara fästade i sidan med hyskor och hakar, till skillnad från militärens som är knäppta med ett stort antal små knappar. Undertill användes en läderrem eller en kedja för att hålla snösockorna på plats.

Damasker av europeiskt snitt. Här en kringvandrande knivslipare. Dessa är av lång modell och försedd med knappar i sidan. Notera vattenkylningens konstruktion med en träsko som vattenbehållare. Troligen fransk bild 1700-tal.

Även kvinnorna har nyttjat dessa snösockor vilket Linné skriver om år 1734 i hans reseskildring om Dalarna. Dessa var röda, vävda i ett importerat kypertvävt ylletyg.  Det är troligt att dessa röda snösockor inte brukades i vardagslag.

Mina snösockor
Mina snösockor är sydda i ett blått valkat ylletyg med ett yllefoder i ljusgult ylle färgat med björklöv. Hyskorna har jag tillverkat av 1,5 mm mässingtråd och det är totalt 12 par hyskor och hakar per socka. Undertill har jag valt kedjor som jag klämt ihop länkarna och bränt bort galvaniseringen på. Jag har valt att laborera lite med råkanter, fodret är invikt medan yttertyget inte är det. Hyskornas har sytts fast så att endast haken och hyskdelen syns, detta tyger jag är snyggt istället för att hyskorna och hakarna är utanpåliggande.

Ihjälfrusen? Kungatappare? Logik?
Mina snösockor fick tillfälle att begagnas tillsammans med Stenbocks Karoliner och med dem har jag varit i Östergötlands utmark, Vånga och burit en död Karl XII och legat ihjälfrusen i ett gruvhål. Varför vi gjorde detta historiska tilltag och kommer du få se på SVT i höst!

TO BE CONTINUED….!

Liket lever!

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

Bok. Kustaa H J Vilkuna. Djävulens krig.Det är synd om finnarna, vår forna rikshalva. I denna orgie av våld, vansinne och vadmal får vi veta varför på ett ganska målande men kanske något tjatigt sätt.
Betyg: 4 innebrända finnar av 5.

2 kommentarer

Filed under Övrigt & pålysningar, Textil

Artefakt V. Abrahams Samzelius färgarbok.

När jag botaniserade i Färgaregårdens arkiv i Norrköping stötte jag på en liten tunn bok. Ett fint litet band omgav vad som visade sig vara ett verkligt fynd, en liten obetydlig avhandling skriven till Kungliga vetenskapsakademin år 1765. Titeln, sedvanligt lång:

Beskrifning på swenska färgegräsen, huru de af allmogen och andra här i riket warda nyttjade til färgning, utur flere wittra mäns dagböcker och ingifne berättelser til kongl. wetenskaps academien, sammandragen år 1763.

Författaren, Abrahams Samzelius (1723-1773) var en vetenskapman med inriktning på botanik och skrev bland annat om Närkes fauna.  Denna lilla bok om de swenska färgegräsen är på många sätt unik, för det första är den extremt ovanlig. Finns registrerad på två bibliotek i Sverige och för det andra är den mycket tidig. Sveriges första riktiga bok om färgaryrket utkom 1720, Johan Linders Swenska Färge-Konst. För det tredje så ger den en ovanlig inblick in i hur allmogen färgade under 1700-talet. Det sistnämnda är särskilt intressant då de flesta färgarböcker som trycks under 1700-1800-talet är skapta för professionell eller semiprofessionell färgning.

Om vi ser till hur dagens växtfärgning är utformad så kan vi se att många utav färgväxterna har hängt med andra har fallit bort. Idag när vi växtfärgar för historisk återskapning bör vi ta detta i åtanke och komma närmare sanningen om hur allmogen färgade.

För att fler ska kunna ta del av denna kunskap har jag valt att scanna in Samzelius bok. Den finns att ladda ner här: Abraham Samzelius – Swenska gräser.

Tidigare färgarkällor som jag lagt ut finns här:
Emil Skölds färgarmanuskript – En annan färgbok
Utdrag ur Gustav Berglings Fruentimmers Färge-Bok 1772

Litteraturtips om historisk färgning under 1700-1800-tal.
Kulör i träff – Minnesskrift vid invigningen av Färgargården i Norrköping 20 maj 1939. Stockholm: Nordisk Rotorgravyr. 1939. Om någon vill köpa exemplar av denna bok så kan de köpas för 50kr på Norrköpings Stadsmuseum.
Johansson, Lisa Gamla, i lappmarken kända växtfärgningsrecept. Stockholm: AB Egnellska Boktryckeriet 1963.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

Bok. Kulör i träff – Minnesskrift vid invigningen av Färgargården i Norrköping 20 maj 1939. Med Sigurd Erixon som redaktör kan det knappast gå fel. Varierande och högkvalitativa artiklar om färgarämbetet i Sverige.
Betyg: 4 kypkrokar av 5.

Bok. Jan Peters – Sedan stack vi staden i brand, en legoknekts dagbok från 30-åriga kriget. Den enda kända dagboken från 30-åriga kriget som är författad av en enkel knekt. Ingen läsning av litterär klass men ger unika inblickar i ett fasansfull och förvirrat krig. 25000 km lång roadtrip genom de tyska staterna.
Betyg: 3,5 plundringar av 5.

 

 

2 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Artefakt -fynddepån, Växtfärgning