Tag Archives: vånga

Rise of old allmoge rage II samt Vångadräkt IV – Vånga hotpants och holkar!

P1080947

Jag gillar när sömnaden tjänar dubbla syften. Dels fortsätta sy delar till min långsamt framskridande Vångadräkt och dels sy saker som passar in i min 1700-talsallmogesatsning. Ni kanske minns att jag förkovrat mig i den folkliga långbyxan tidigare? Där kunde jag visa på hur allmogen hållit stadigt fast vid en fladdrig långbyxa ända fram tills den egentligen åter kommer i mode och knäbyxan blir avpolleterad som modeplagg under 1800-talet. Under en stor del av tiden nyttjades såväl knäbyxa som långbyxa, den senare gärna snörd med ett knäband. Ett par sådana lediga byxor som överlevde länge är Vångas arbetsbyxor i grovt linne. De bibehöll popularitet långt in på 1800-talet och anses ha väldigt gamla anor, Anna-Maja Nylén vågar sig på att hävda att de har närmast forntida förlagor. Riktigt så stora växlar vågar inte jag dra i men helt klart lär de varit med länge, säkerligen ett par hundra år. Liknande linnebrallor användes också som arbetsbyxor i andra landsändar, något som Mikael Ranelius föredömligt sydde och skrev om för ett antal år sen.

Det är egentligen mycket rimligt att den här typen av byxor användes. Utmärkta brallor att nyttja vid skållheta sommardagar, man kan nästan se vadmalssvettiga karlar sitta och svära inombords vid åsynen av ett par så sköna luftiga kalasbrallor.

När det kommer till Vångas brallor finns det såväl skriftliga källor som bevarade exemplar. Den huvudsakliga grundkällan är som vanligt Wiedes uppteckning från 1842 (läs mer om den här) som säger detta om sommarens vardagsdräkt:

”Byxorna kallas Holkbyxor, af blekt blångarns wäf, som nedtill räcka nedom knäet, de äro ofantligt vida, af minst 2 alnars vidd i hvardera byxan. De sakna uptill hängsle, lucka eller sprund, endast försedda med ett medjeband (en linning) och på högra sidan en knapp att binda dem om lifvet. Nedtil (vid knäet) äro de tvärt och rundt afklippta, utan sprund eller linning, endast försedda med en smal fåll. Detta plagg äger på afstånd fullkomligt utseende af en kort kjortel, (….). På högra sidan af byxan är en ficka, kallad puta, som löper emot ljumsken, med knif, pipa mm uti.”

Vad vi får reda på här stämmer bra överens med de överlevande byxorna på Nordiska museet, bortsett från att knappen sitter enligt Wiede på höger sida. Dessa byxor är daterade till 1800-talets första hälft men har en skärning som helt klart känns ålderdomlig med 11 veck baktill och endast en knapp. Man undrar om tanken är att det ska se ut som en byxlucka framtill. Jag har i vilket fall använt dessa byxor helt som förlaga eftersom de stämmer väl överens med beskrivningen. För fullständig beskrivning av byxorna tryck här.

spegel 113

spegel 115

Hur gick det till?
Det är underbart behändigt med Digitaltmuseum, särskilt nu när allt fler bilder är zoombara. Det gick att i detalj sy nära kopior av ovan byxor enbart baserat på bilderna. Jag har gjort några medvetna och klantiga frånsteg från originalet. Jag har tills vidare skippat slitsarna i sidan och det lilla knapphålet ovan slitsen medvetet men min symmetriskadade hjärna tyckta alla vecken baktill borde gå åt olika håll från mitten men upptäckte att originalet har vänt alla vecken åt samma håll. Allmogen bryr sig inte om din känsla för symmetri. Sen har inte originalet sidsömmar, mina brallor har det på grund av tygbredden. Jag valde att sy av handsytt, grovt linne i handuksbredd. Sällsynt bra kvalitét, grovt, tätvävt men samtidigt mjukt.

P1080536
11 meter vitt guld.

Dessa vita brallor var bland det trevligaste jag sytt, perfekt att ta tag i efter en lång frånvaro av nål och tråd. Dessutom ska vi ha i åminnelse att jag blir nervös när jag närmar mig allt som har med benkläder att göra. Det är sällan jag blir nöjd i slutändan. Jag och en mönsterkonstruktörskunnig vän klurade en eftermiddag ut med hjälp av det källmaterial vi hade tillgängligt och resultatet blev underbart enkelt. Ett par brallor, helt baserat på raka stycken är inte varje dag. Två raka sidostycken, en avlång grenbit och en linning. All passning sker genom de 11 vecken baktill.

P1080591
Efter att ha gjort toile i bomull kunde enkelt läggas ut på det smala tyget.

Med tanke på tygets brett kan jag väl säga att spillet var nära noll och mängden användbara stadkanter i det färdiga plagget maximalt. Allt syddes för hand med vaxad lintråd, en något tjockare tråd än den vanliga 35/2 som jag brukar använda. Det var en äldre rulle jag hade liggande. Till knapp nyttjade en antik stor knapp jag fann bland mina knappar.

P1080961

P1080966

P1080971 P1080973
Fickorna, de så kallade putorna.

Holkar
Till dessa förträffliga byxor bars en annan mycket ålderdomligt benbeklädnad, så kallade holkar. Det är alltså ett par höga strumpor som saknar fot och som knyts under knät. Wiede omnämner dessa holkar i samband med linnebyxorna.

”Istället för strumpor nyttjas Hollkar af blekt blångarnsväf, som uptill gå ofvan knäet, men uppfästas nedom knäet med en knärem och knapp; nedtill räcka de blott till fotknölen.”

De finns också avmålade i sin helhet av Mandelgren på hans resa till Vånga på 1840-talet. Bilden är intressant på många vis och visar vångabonden i en ovanligt avslappnad klädsel. Han har en lång arbetsskjorta och endast holkar på benen. Huruvida han är naken undertill kan man fundera över. På fötterna har han de särskilda träskorna, klamporna, som är närmast att likna ett par järnskodda tofflor av björk. Här kan också ses att holkarna inte är särskilt tighta utan ganska lediga.

166449_179058975468238_100000924090085_405637_7427971_n

När jag sydde holkarna gjorde jag det i samma blångarnsväv som byxorna. Längden passade perfekt med bredden varför jag slapp fålla upptill och nedkant. Mönstret utgick jag från en mönsterskiss som finns i Anna-Maja Nyléns bok Folkdräkter.

P1080925
Toille av lakansväv.

Det färdiga resultatet är ganska bekvämt. Varför man valde denna lösning istället för att förlänga byxorna kan man fråga sig men denna holklösningen har fler variationsmöjligheter.
P1080965

Slutligen
Underbara byxor att göra och inga problem att göra roundkicks i de här brallorna minsann. Jag trodde inte att ett par historiska byxor kunde vara så sköna. Med tanke på den ålderdomliga skärningen tycker jag det känns rimligt att modellen även passar bra in på det folkliga 1600-1700-talet också. Även om den äldre forskningen vill knyta vångabyxorna till bildstenar från järnåldern och riktigt så långt är inte jag beredd att hålla med men bildmaterialet från 1500-talet till 1800-talet bekräftar de folkliga lediga byxorna. Jag hoppas nu att fler är beredda att släppa de moderiktiga knäbyxorna nu för att kasta sig handlöst in i det bekväma folkliga modet.

Med det här inlägget tar Kuragebloggen semester. Ha en trevlig sommar!

Annonser

4 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Textil

Den folkliga långbyxan 1500-1800. Lite bilder.

Jag har i många år närt en tanke att jag skulle skriva om den folkliga dräkten innan den blev sådär väldigt dokumenterad och ”folklig” under 1800-talet. När forskningen börjar röra sig innan 1800-talet förändras källäget tydligt och mängden källor reduceras kraftigt. Mindre bildmaterial, färre bevarade plagg och mindre skriftliga omdömen, kort sagt, mindre av allt. Det tycks som om 1800-talet är allmogens århundrade då många utanför bondeståńdet kommer  att sätta fingret på och belysa denna stora befolklingsdel. Innan denna tid tycks böndernas klädedräkt varit av marginellt intresse för dokumentation överhuvudtaget. Och varför skulle någon spara på vardagspaltor från någon simpel bonde?

Detta forskningsfält är förhållandevis lite skrivet om och jag ämnar med detta inlägg belysa en liten del, nämligen de långbyxor som tycks varit vanliga bland de svenska bönderna under en lång tid. Det rör sig om enkla raka byxor som nyttjats parallellt med knäbyxor som redan under renässansen kommer att dominera modescenen. Särskilt intressant tycker jag bildkällorna är och därför  har jag försökt sammanställa några olika bilder som jag stött på genom åren. Den som har mer bilder får gärna fylla på i detta arkiv.

Bilderna
Det tidigaste belägget för långbyxor i Sverige som jag känner till är en kyrkomålning i Ask kyrka.  Den föreställer profeten Daniel och är målad av Mäster Amund som var verksam under det sena 1400-talet. Denna bild går det att spekulera mycket kring, varför har just Daniel fått sådana byxor och ingen annan mansfigur som vi sett målad av Amund?  Det tycks inte heller vara en bonde som avbildas med tanke på de i övrigt moderiktiga kläderna. Frågan kvarstår varför Daniel fått dessa vida kalasbyxor. En del, exempelvis Anna-Maja Nylén, hävdar att bönderna i stor utsträckning nyttjat denna typ av byxor genom hela medeltiden eftersom det finns äldre, forntida förlagor. Några konkreta bevis för denna obrutna tradition har jag ännu inte stött på. De bevarade benkläder från medeltiden är uteslutande hosor. Jag misstänker att vi inte har sett slutet på den här debatten ännu.

1244565600_resizedBildkälla: Östgöta bondeuppbåd.

En bättre mer tillförlitlig källa till böndernas långbyxor är knekten Paul Dolnsteins teckningar i sin dagbok från 1502. Han ger en väldigt målande bild av den samtida svenska bondesoldaten med ett långt svärd, laggad plunta och en ovanlig typ av stångvapen. Han står i stark kontrast till den tyska, moderiktige knekten till höger. I dagboken finns fler bilder som avbildar liknande byxor vilket kan tyda på viss frekvens.

Paul dolnsteinPaul Dolnstein. Kringla.nu

Nästa bild föreställer Nils Dacke, som källa är den något svårbedömd. På en brädfodring i Västra Eneby i Östergötland fann år 1847 Nils Mandelgren en avbildning av Dacke som han målade av. Originalet blev kaffeved av några sjöbusar i Stockholm. Klart är att bilden föreställer en ålderdomlig dräkt och kanske föreställer den Dacke och är från 1500-talets mitt. Den stämmer väl överens med annat bildmaterial och säkert är att förlagan är gammal. Dacke bär ett par långa vida byxor som är knutna med en rem under knäet. Att knyta under knäet med ett band eller liknande är ett arv från långt tillbaka men ser lite lustigt ut på långbyxor.

P1040457Avfotat ur Mandelgren – en resande konstnär i 1800-talets Sverige.

I flera kartmarginaler finns bönder avbildade med långbyxor. Dessa avbildningar är särskilt intressant efterssom de är från olika tidsåldrar och områden. Den geografiska betydelsen är tvivelaktig eftersom kartografen troligen inte avbildade bönderna från platsen utan kanske mer en generell bild av tidens bönder. Kartritarens detaljkunskaper om kläder måste också bedömmas från fall till fall.

P1040456
Karta från Vanstads socken, Färs, Skåne 1764. Lantmäteristyrelsens arkiv H 21:7:2

P1040630Detalj ur karta från Fogdö socken, Södermanland, 1600-talets slut. Lantmäteristyrelsens arkiv C 5:2:46.

 

På länsmuseet i Jönköping stötte jag på en intressant parkfigur som avbildar en bonde. Parkfigurer ställdes ut i rika personers trädgårdar för att det skulle se lite befolkat och levande ut, lika trovärdigt som att ha 300 miljarder vänner på facebook. Jag daterar dem till tidigt 1700-tal genom att titta på de mer modemässiga parkfigurerna. Här visas en stereotyp bonde i toppluva, näverskor och yxa.

IMG_0987
Det finns också intressanta bilder från Gotland, detta är ett glasfönster på Nordiska museet, daterat 1609.

P1040453Avfotat ur Bilder ur Sveriges Historia.

I Kungliga biblioteket förvaras en anteckningsbok från tiden runt 1600, den har tillhört en teckningsintresserad skolpojke. Han skildrar i sin anteckningsbok såväl herremän som bönder med sin penna, ofta med en lätt humoristisk touch. Eftersom tecknaren har skildrat flera hus byggda med korsvirksteknik kan man anta att boken härrör från södra delarna av Sverige.

P1040452Avfotat ur Bilder ur Bilder ur Sveriges Historia.

Till sist
Med hjälp av bildernas bredd kan vi knyta den lediga långbyxan till många delar av Sverige. Det tyder på att det var en vida populär, praktisk byxa som också var något av ett kännetecken när konstnärer försökte avbilda bönder.

Det tycks vara så att de folkliga långbyxorna överlevde längst i Dalarna. Det är inte sällan så att Dalarna får stå för de mest konservativa ideal när det kommer till sådant som skiftade snabbt i resten av Sverige såsom klädedräkt, jordbruksreformer och andra saker. Redan 1672 omtalas ”dalekarle byxor” och kanske syftar det på dessa långbyxor. Den kände prästen Skragge förfasas redan 1666 att bönderna i Dalarna börjat bära moderiktiga byxor istället för de traditionella långbyxorna. 1733 är Linné på besök i Dalarna och denne beskriver något av en övergångsperiod i byxmodet, nämligen korta skinnbyxor med långa linnebyxor under, något som borde sett ganska lustigt ut. Även sockenprotokoll från år 1694 i det starka dräktområdet kring Vingåker  nämns ”sidhbyxor”, något som tolkas som långbyxor. Emellertid tycks dessa byxor vid denna tid förpassats ur den vanliga  dräkten, det antyds att de endast ska användas vid traditionsbundna tillfällen.

I senare tider tycks det vara främst i sommarens arbetsdräkt som den lediga långbyxorna kommer att nyttjas. I både både Östgötska Vånga och en del dalasocknar förekommer arbetsbyxor i grovt linne, liksom sporadiskt i sydliga kustområden.

Jag ser det som troligt att de vida, långa byxorna marginaliseras mot 1700-talets andra hälft. Vid denna tid är beläggen få och det är troligt att de försvinner ur det allmänna bondska modet för att inte dyka upp förrän efter av 1800-talets mitt, då i en helt annan tappning. Störst populäritet hade de troligen under 1500-1600-talet.

 

Källor:

Svensson, Sigrid (1935). Skånes folkdräkter. En dräkthistorisk undersökning 1500-1900. Nordiska museet.
Klein, Ernst (1932). Bilder ur Sveriges Historia – Svensk kultur från urtid till nutid. Svenska Journalen
Månsson, Nils (1983). Mandelgren – En resande konstnär i 1800-talets Sverige. Bra böcker.
Nylén, Anna-Maja (1978). Folkligt dräktskick i Västra Vingåkeer och Österåker. Sörmländska handlingar 13.

 

2 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Textil

Vångadräkt. Västen i Vångas folkdräkt.

P1030403
Folklig dräkt utan tidsenliga tillbehör kan bli lite trist. Så nu fick lodbössan gjord av Esbjörn Salomonsson i Bingsta vara med samt lämpligt gehäng.

Det första ordentliga plagget till Vångas mansdräkt är nu sytt och tanken med detta inlägg är att presentera det plagg jag har tillverkat men också presentera ett så komplett källäge som möjligt kring västen som plagg i Vånga.

Jag har tidigare gått in på det generella källäget i frågan och tanken är att vid färdigställandet vid varje nytt Vångaplagg ska varje källa presenteras som finns att uppbringa. Generellt finns det källor på två sorters västar, en randig väst i halvylle och en svart väst i ylle.

Skriftliga källor.
Huvudkällan för det skriftliga materialet är det alltid så viktiga arbetet som prästen L. Wiede nedtecknar år 1842 i skriften ”Några folkseder i Wånga socken af Östergötland antecknade år 1842″. Här står det skrivet om mansdräktens väst:

Om vardagsdräkten om sommaren:

Wästen är ett lifstycke af på längden randigt halfylletyg af flera färger, utan ärmar, och med helrund rygg (d.ä. utan särskilt ryggstycke). Midtfram är det försedt med en rad af små metallknappar. Det räcker nedtill höfterna och saknar fickor.

Om vardagsdräkten om vintern:

Linne, väst och underrock likasom om sommaren.

Om högtidsdräkten om sommaren:

…wäst och underrock, se hvardagsdräkten.

Om högtidsdräkten om vintern:

….väst….se hvardagsdräkten.

Wiede omtalar inte den svarta väst som jag har sytt utan denna väst tycks gått Wiede förbi då det finns åtskilliga dylika västar bevarade. Västen är emellertid ett plagg som tycks försvinna under stäcktröja och förskinn, endast kragen sticker fram.

Bevarade plagg.

Randiga västar

Väst 1133.
Denna väst finns bevarad på Nordiska museet och förvärvades år 1873. Den antas ha brukats 1820-1850. Jag har inte sett plagget  i verkligheten men beskrivs sålunda:

Mansväst av halvylle, med varp av brunt lingarn och inslag i tuskaft i entrådigt ullgarn svart med ränder i grönt och lila. 2 framstycken/sidstycken med skarvbitar vid ärmhålen, svängda sömmar mot 2 ryggstycken avsmalnande ned i ett skört med 4 överlappande flikar, sprundförstärkningar tränsade medgrågrönt lingarn. Dubbelknäppt med 7 par tallriksformade vitmetallknappar med spår av blå färg, fästade på insidan med en sämskskinnsremsa. Knapphål på båda styckena tränsade med brun lintråd. Ståndkrage som går fram till knappraderna. 2 iskurna stolpfickor. Helfodrad med ett gammalt kjoltyg i halvyllekypert, klarblått med ränder i gulgrönt, rödlila, rosa och svart. Västen handsydd.Anm. Kjoltyget i fodret malätet så att varpen ligger bar fläckvis, yttertyget i mycket gott skick./Berit Eldvik 2011-05-25

95391 95392 95393
Det är troligen denna typ av randig väst som avses i Wiedes uppteckning, det stämmer väl överens med färgvalet och tygets kvalitét. Det som däremot avviker mot det skriftliga materialet är att Wiedes uppteckning när det kommer till skärning. Wiede tycks beskriva en något mer ålderdomlig variant med endast en knapprad som dessutom saknar fickor. Jag har tidigare skrivit om de stadier som jag tycker mig kunna skönja i vångadräktens utveckling. Denna bevarade väst påminner mer om empirens västar med dubbla knapprader. Många empirevästar är mycket korta men denna väst är förhållandevis lång, nästan så lång som Wiede påtalar där den ska vara ner till höfterna. Wiede omtalar också att västen saknar eget ryggstycke vilket jag tolkar som mer typiskt för ålderdomligare skärning. Exakt tolkning av helrund skärning är något som kräver djupare tolkning, kanske menas härvid endast en ryggsöm, det vill säga en västskärning med två fram- respektive bakstycken.  Denna skärning är den närmaste föregångaren till de bevarade västarnas skärning.

Svarta västar.

Väst 1132.
Denna svarta väst som även den lämnades in 1873 omtalas av inlämnaren som en del av mansdräkten om vintern, samt att den även ska ha begagnats på sommaren:

”Samtliga vinterkläderna begagnades äfven om sommaren vid högtidliga tillfällen t.ex. vid kyrkobesök, barndop,bröllopp m.m”

Denna notis är mycket intressant och ger intressant information om dräktens brukande.
I samlingarna beskrivs den som:

”Mansväst av svart vadmal. 2 framstycken/sidstycken, svängda sömmar mot 2 ryggstycken avsmalnande ned i ett skört med 4 överlappande flikar, sprundförstärkningar tränsade med grågrönt lingarn. Dubbelknäppt med 6 par tallriksformade vitmetallknappar, fästade på insidan med en sämskskinnsremsa. Knapphål på båda styckena tränsade med brun lintråd. Ståndkrage som går fram till knappraderna. 2 iskurna stolpfickor. Helfodrad med ett gammalt kjoltyg i halvyllekypert, klarblått med ränder i mörkgult, gulgrönt, rosa och svart. I fickorna tyg i något annorlunda randning och av ylle. Västen handsydd.
Kjoltyget i fodret liknar mycket det i den randiga västen från Vånga inv.nr 1133
Anm. Fläckig på vänster framstycke, på ryggen malätet ner till varpen som är brun.
/Berit Eldvik 2011-05-25”

   95388 95389 95390

Väst ur Östergötlands museums samlingar.

I Östergötlands museums samlingar har jag lyckats lokalisera en svart väst. Denna stämmer väl överens med väst 1132 trots att den sytts om. Denna väst har sytts om, troligen i samband med att västen bytt ägare eller moderniserats. Den korta västen har förlängts och vid denna ändring har skörtens slätats ut och tagits bort. En ganska intressant ändring.

P1010318P1010321e P1010324

Yttertyget är ett svart kläde och fodret består av ett grovt, glest och mönstrat linnetyg. Fodret är kompletterat med ett annat liknande tyg med blått inslag. Knapparna är fastsatta med en platt läderrem som är fastsytt i fodret.

Min väst

P1030413

Min väst är sydd i ett svart kläde och försedd med grovt foder i linne. Det är mycket svårt att hitta ett grovt linnetyg som påminner om det som finns i de bevarade västarna. Detta tyg fick jag fram genom att klippa sönder en kulturtantsklänning jag fått. Knapparna är antika militära knappar från 1800-talets mitt, de är massiva, gjutna i mässing. Alla delar är handsydda med 35/2 lintråd och alla kanter prickstickade. Knapparna är fastsatta med platta läderremmar som sytts fast. Jag har märkt att dessa av någon anledning blev något slappa, ska försöka spänna dem något.

P1030394 P1030396 P1030397 P1030398

Jag har fått stor hjälp med mönsterkonstruktionen av Helena T för att få allt att stämma i skärning. Det var inte helt enkelt att få ihop det med min kropp och lyckas flytta axelsömmar hit och dit. Jag stod själv för det största misslyckandet, en knapprad för lite, lite krångligt att åtgärda så här i efterhand. Det borde vara 12 knappar, det blev 10. Det känns ok dock för den ändrade västen på Östergötlands museum borde ha haft 10 i sitt ursprungliga skick eftersom en knapprad näst högst upp inte ska vara där för att man ska kunna ha slagen nedvikta snyggt.

P1030407

På det stora hela är jag rätt nöjd, tyget är av bra kvalité och jag hoppas kunna använda den på många drängaslagsmål.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

Den sådär populära kungen Gustav IV Adolf blev utsatt för en hel del intressanta trakasserier. Bland annat vägrade vanligt folk ta av sig hatten,  han hittade hotbrev i privata rum och fick julklappar med förnedrande bilder. Hans kuskar fick stryk och någon satte upp en skylt med texten ”Rum att hyra” på hans port.

Kurage recenserar

Gustaf Schröder – Minnen från skogarna I. Detta är en verklig guldgruva om man vill tränga in i allmogejakten under 1800-talet. Schröder var en naturlig talang på många sätt. Jag har köpt 11 band med hans skrifter och än så länge lovar det gott.
4 finntorp av 5.

6 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Textil