Tag Archives: Runö

Bössorna från Runö.

p1090827
I Rigabukten finns en mystisk ö som gäckat historiker och etnologer under lång tid. Ön heter Runö och är liksom Gammalsvenskby i Ukraina en enklav med en starkt svenskpräglad kultur. Trots att Runö annekterats av olika länder genom tiderna har ön under århundranden behållit en egenartad kultur där de bar en särpräglad dräkt, talade en egen variant av estlandssvenska och utövade ett självägande styre. Som mest bodde det ca 350 personer där, men den ursprungliga befolkningen splittrades när Sovjetstyrkor tvingade dem att fly 1944. Många av runöborna flyttade till Sverige och idag flyttar många tillbaka och återbefolkar Runö.

Riddarhusbibliotikarien Karl von Löwis i Riga i skriver i Vårt Land 1896:

Sälarna jagas äfven med bössa, skjutvapen af mycket primitiv art, som tillverkas af öborna sjelfva, med mycket små kolvar, vilket gör dem bekväma, då skyttarne i liggande ställning måste använda dem.

 

Runöbornas bössor
Det finns ett antal kända bössor i privata samlingar och museisamlingar som antas ha ett gemensamt Runöursprung. Gemensamt för dessa bössor är att de har en särpräglad stil som är närbesläktad med svenska flintsnapplåsbössor av äldre sort. Det är tydligt att de påminner mer om svenska bösstraditioner snarare än baltiska och finska bössor.

Ur det lilla urvalet som jag har haft tillgång till i denna artikel finns det två typer av bössor, småkalibriga lodbössor och grövre studsare. Det är inte bara kalibern som särskiljer typerna utan också en utseendet.

Runöbössor av lodbössetyp
Den här typen kännetecknas av en kort stock som bara tillåter kindkontakt. Stocken går helt i linje med de traditionella kortstockade flintsnapplåslodbössorna som var vanliga i Sverige under 1600-1700-talet från Jukkasjärvi i norr till Göinge i söder. Liksom andra kortstockade lodbössor så är kalibern liten för att rekylen inte ska bli för kännbar för skytten. Dessa bössor användes för att skjuta stillasittande småvilt och fågel. Enligt en uppteckning från 1800-talets slut tycks gäss som mellanlandar på ön vara ett populärt villebråd. Som citatet indikerar användes även de kortstockade bössorna till säljakt och att kolvformen underlättar liggande skytte. Jag låter det vara osagt huruvida det verkligen är bekvämt att skjuta med korta kolvar med endast kindstöd men generellt brukar bössor avsedda för liggande skytte tillåta fullgott stöd.

p1090828

Låsen har utanpåliggande fjäder och smidet är förhållandevis kantigt i sitt utförande med ganska lätt bräckta kanter. Jag får intrycket av att smidet är välgjort men inte så smäckert. Låset hålls på plats med en låsskruv och eldstålet är spetsigt upptill. På flera av runöbössorna har fängpannan en liten eldskärm som är nitad fast i fängpannan. Samtliga lås saknar säkerhetsanordning som ofta kan ses på andra flintsnapplås såsom vridbart eldstål, fängpannelock eller varhake. Läppskruven är av ringskruvsmodell.

p1090829

Stock och beslag
Även för att vara kortstockad är Runöbössornas kindstöd minimalt. Signifikant på stockarna för just Runöbössorna är att kolven har en bakkappa i plåt och en liten stötknapp längst ut på kolven. Denna stötknapp ses mer ofta på stadstillverkade flintsnapplodbössor men mer sällan på folkliga lodbössor. Dess funktion är att skydda kolven när kolven tar stöd mot hårda underlag, särskilt när skytten laddar vapnet. Samtliga Runöbössor av denna sort har en kolvlåda med skjutbart lock. Kolvlådelocket är dekorerat på olika sätt från enkla ristade linjer till skurna stiliserade blomknippen.  Underbeslaget är enkelt och i järn. Samtliga undersökta exemplar har också en metallförstärkning vid änden av framstocken. Laddstaksrännan är dold men ventilerad med en lång skåra.

p1090830 p1090834 p1090831p1090833

Pipa och laddstake
I mina två exemplar är kalibern 12-13mm , medan livrustkammarens exemplar är 13mm. För att vara kindstödda lodbössor är kalibern något större än vad motsvarande bössor brukar vara i Sverige. Runöborna hade egentliga inga större fyrfota djur att jaga på ön, varför de troligen också användes för säljakt precis som von Löwis antyder. Piporna är alla åttakantiga men dess kanter är mjukt avrundade istället för skarpa. Siktet är enkelt med pilformat avslut framtill. Laddstakarna på båda mina är av särskild typ, de är i trä och avrundade med en knopp i ena änden och skodda närmast en tredjedel av längden med en metalltub som är gängad i änden för en krats.

p1090832

Utseendet på de fem undersökta bössorna av denna typ är så uniformt att med hög sannolikhet är tillverkade av en smed eller smeder i nära relation till varandra. Mina två bössor är i de närmaste identiska stilmässigt med få undantag. Även storleken skiljer minimalt varför jag antar att de är syskon tillverkade av samma hand.

4247

Runöbössa ur Livrustkammarens samlingar (Livustkammaren 4247 (31:15)) Längd: 1074 mm
Längd: pipa 868 mm Höjd: 117 mm kaliber: 13 mm Foto: Livrustkammaren.

runolivrustkammaren
Runöbössa ur Livrustkammarens samlingar (Livustkammaren 4247 (31:15)) Foto: Livrustkammaren.
murberge
Runöbössa ur Murbergets samlingar. Foto: Murberget.

0000367
Runöbössa. Jag har inte en exakt källa för bilden men det är troligen så att den såldes på Probus för ett antal år sen.

Runöbössor av studsartyp
Den andra typen av Runöbössor är grovkalibriga studsare. Det kan antas att de använts till säljakten som var en viktig inkomstkälla för Runöborna precis som för många andra kustbor och öbor. När det kommer till säljakten på Runö är den strikt organiserad och upplägget för jaktens ordnande var stadgat i Runös egen säljaktlag från 1800-talet andra hälft. Dessa lagar grundas på äldre överenskommelser sen 1500-talet och framåt. Det som är speciellt med dessa studsare är att de är utformade på helt annat sätt än de traditionella sälbössorna som nyttjades kring hela Östersjön. Den vanliga sälbössan är ett prickskyttevapen som har en ansenlig vikt och klumpighet, tillverkad för precision och lite rörlighet i jakten. Runöbössorna är grova i kalibern men nätta i utförandet och tunna i pipgodset. Om dessa bössor användes till säljakt, vilket är mest troligt, måste säljakten varit annorlunda utformad med en mer rörlig jägare och kortare skjutavstånd. I en passus i säljaktslagen står det bland annat att en del använder hundar på isen när de jagar som ett hjälpmedel för att lokalisera sälar. Kanske var det dylika metoder som gjorde att deras jaktsätt var annorlunda. Läser man August Zetterqvist skildring av säljakten som är ifrån 1908 tycks däremot Runöbornas säljakt likna den som ses på andra ställen runt Östersjön. Om Zetterqvist skildring är relevant för att förstå säljakten under flintlåstiden är dock svårt att säga då den vapentekniska utvecklingen under sent 1800-tal förändrat jakten på många plan. Livrustkammarens exemplar är försett med solskydd över kornet vilket i folkliga sammanhang ses på sälbössor. Det är en praktisk finess mot solen under vinterdagar när jägaren ligger på isen och vakar säl.

p1090836

Om de nätta studsarna skulle ha använts till att annat förutsätter det att det funnits något annat större villebråd på ön. Ser man till de äldre beskrivningar av Runö tycks ön sakna fyrfota vilt, egendomligt vis tycks ön invaderats av harar under slutet av 1800-talet som förökades snabbt på grund av att det saknades rovdjur.

p1090838 p1090837

Vad som är karaktäristiskt för denna typ är att kolvformen är utdragen på så vis att den medger helt stöd för skytten. Det är nödvändigt med en ordentlig kolv då endast kindstöd skulle göra skyttet högst obekvämt med den grova kalibern. De två undersökta bössorna är mycket snarlika, båda kolvarna har en liknande utformning och storlek. Den som finns på Livrustkammaren har en speciell kontext då den är given som gåva år 1929 av Runöborna till Gustav V. Låset är likt det vi finner på på de övriga flintsnapplåsbössorna men naturligt något större. Kolven har längsgående fåror längs med förstocken och kolvlådelock. Piporna är grova i kalibern men är tunna i godset till skillnad från sedvanliga sälbössor. Detta gör att bössorna är trots sin kaliber mycket nätta. Laddstaken här hornskodd.
p1090839

runostudsare
Runöbössa av studsaretyp. Livustkammaren 4247 (31:15). Foto: Livrustkammaren.

 

Märkvärdigheter
Vad som talar för att bössorna verkligen är ifrån Runö och inte en spridd typ är att bössorna är så lika och har en stil särpräglad från andra områden. Jukkasjärvitypen har större variationer vilket talar för fler smeder och verkstäder. Klart är att låstypen har mer gemensamt med svenska flintsnapplås än dito baltiska eller finska utan att det står klart de är av huvudsakligen svensk inspiration. Det leder oss dock till ett dateringproblem, som det inledande citatet skallrar om tycks de kortstockade, hemmagjorda bössorna brukats länge. Runö är känt för stark konservatism när det kommer till vanor, seder och dräktskick. Märkbart är att de flesta bevarade bössor är av flintlåstyp och inte omgjorda för slaglås. Det kan bero på flera faktorer, dels konservatism men möjligen ville inte en så isolerad ö som Runö göra sig beroende av en industriprodukt som tändhattar. Det kan också bero på att ön var under ryskt styre under 1800-talet och de ryska provinserna levde under stränga vapenlagar vilket begränsade vilka typer av skjutvapen som fick ägas. Dessa faktorer gör flintsnapplåsbössorna svårdaterade. En samlarbekant till mig har dock två Runö-bössor med den senare typen med lång kolv som båda är tillverkade för slaglås vilket visar att det åtminstone existerade slaglåsvapen på Runö.

 

Källor
Livrustkammarens samlingar på nätet
Hedman, Jörgen (2006). Runö: Historien om svenskön i Rigabukten. Dialogos förlag.

Lämna en kommentar

Filed under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Vapen

Den mystiska halvsvenska snapplåsaren

Inlägg nummer 300!
Ännu en extremt smal vapenrelaterad artikel? Jajjemen, hurra! Skämt åsido, det finns ju ingen som skriver om detta i Sverige. Folkliga bössor är en bortglömd och undanskuffad folkkonst som en dag kommer få upprättelse och förtjäna samma plats i den materiella kulturhistorien som skånska åkdynor, härjedalska rockhuvuden och skåp målade av Johan Bäckström. Kom ihåg mitt namn den dagen då den allmänna beröringsångesten rörande detta område släpper. Det viktigaste är att inte bitter…

Den mystiska halvsvenska snapplåsaren

P1080025

I en föregående artikel så belyste jag det folkliga snapplåset och delgav lite tankar om det. Nu har jag till min stora förtjusning kommit över en till och jag kan lova att dessa ting inte växer på träd. Denna har varit hos en samlare i nära trettio år och nu är den min.

P1080029Notera kolvlockets sniderier som föreställer något slags knippe av blommor eller kungakronor.

Vid en första anblick kände jag mig något skeptisk och misstänksam. För det första såg den inte helt ut som en flintsnapplåsare jag sett förut, några detaljer utmärkte sig. Visst, den påminner något om en bössa av Jukkasjärvityp men stocken är osedvanligt kort, den har skjutbart kolvlådelock med snidat motiv, kolvkappa i mässingsplåt med stötknapp på kolven. Samtliga dessa detaljer är ovanliga detaljer på svenska äldre lodbössor. Kunde det vara så att den inte var svensk?

P1080030Sidobeslaget är en platta av horn.

Svaret visade sig vara lite mer komplext. Efter att ha gjort egna efterforskningar och frågat runt bland andra insatta i området kunde vi konstatera att detta är en ovanlig lodbössa av Runötyp. Alltså en typ som fått sitt namn efter svenskbygderna utanför Estlands kust. Det är en bösstyp som till sitt utseende är karaktäristiskt för området och tillverkades där lokalt. Modellen kan dock fått spridning över större områden, likt Jukkasjärvibössorna. Inte så många av dessa bössor är kända i Sverige men det är klart att de till utseendet har mer gemensamt med de svenska kortstockade lodbössorna än de baltiska och ryska flintsnapplåsarna. Detta har sin grund i den starka svenska kulturen i området även efter Rysslands annektering av Estland 1710.

0000367
Lodbössa av Runötyp med mycket snarlik form och detaljer. Jag har inte en exakt källa för bilden men det är troligen så att den såldes på Probus för ett antal år sen.
murberge
Lodbössa av Runötyp ur Murbergets samlingar. Foto: Murberget Länsmuseum Västernorrland.
Runölivrustkammarn
Lodbössa av Runötyp i Livrustkammarens samlingar. Foto Livrustkammaren. 

Kolvformen med den korta lite rundade kolven kan spåras tillbaka till 1500-talet och 1600-talets början. Runötypens form har sitt avstamp i en allmänt förekommande snapplåsbössetyp som finns representerad från hela 1600-talets Sverige. En snarlik kolv återfanns bland annat på Vasaskeppet, hos Göingebössorna och bland de norrländska lodbössorna. Den har alltså således en lång historia i Sverige och Östersjöområdet. I avlägsna bygder kom formen att retarderas och bibehållas och Runötypen är ett exempel på det.


Lodbössestock från regalskeppet Vasa, tidigt 1600-tal. Vasamuseet Digitaltmuseum.

Längden på min bössa är 107 cm och kalibern ca 11 mm vilket ger vid handen att det rör sig om en lodbössa med stort allroundvärde. Den är större i kalibern än de vanliga fågelbössorna som brukar röra sig kring 7-9 mm. Runöbössan skulle också tjäna i ett område med ett större omfång av jaktbart vilt och denna kaliber fungerar till det mesta. Den urprungliga laddstaken är i trä och det är därför troligt att den laddats med kula och fetlapp och inte med trångkula eftersom det erfordrar laddstake i järn. Funktionen med en trångkula är att kulan är något överdimensionerad för loppet och måste därför pressas ner med kraft. På så vis behövs ingen tätande fetlapp mellan kula och bommar. Extra trivssamt är att i kolvlådan finns också kratsen kvar liksom en del gammalt fett.

Att datera den här typen av vapen görs inte enkelt men gissningsvis är mitt exemplar 1700-tal.
P1080032
Pipa med svagt  åttakantigt form.
P1080033
Krats och fett i kolvlådan.
P1080031
Stötkula på kolvens häl. En funktion för att skydda kolven och undvika att kolven halkar när man laddar.

P1080028
Trots sin stabbighet är bössan formsäker och graciös.
P1080027
Snyggt avslut och med mässingsband.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen