Tag Archives: Raab

Carl Adam Jakob Raabs märkliga present.


Carl Adam Jakob Raab i unga år. Signerad Gillberg 1835. Foto: Stockholms auktionsverk 

I den här artikeln ska vi stifta bekantskap med ett intressant och säreget vapen. Det är intressant därför att det har en tydlig och fantasieggande kontext men också för att vapnet som sådant är mycket ovanligt och tankeväckande till sin konstruktion. Jag tänkte börja med att bena ut den historiska kontexten som är nog så spännande. Den går att kartlägga till stor del på grund av en notis på insidan av kolvlådelocket. Här finns en ganska svårtydd text nedskriven med en blyertspenna. Alla detaljer har jag inte lyckats utläsa men den lilla texten lyder som jag kan se det:

Baron Raab på Fogel
gav bössan åt sin skogsvaktare
Här denna dag köptes hoss av en L—- ( eller Erland?)
i Slätth(?) år(?) 1854

Det är dessvärre lite namn som saknas men några viktiga saker kan utläsas. Det första är att det handlar om att en Raab på Fogel har gett bort en bössa till en skogsvaktare. Raab syftar i det här fallet på Carl Adam Jakob Raab som var friherre och som år 1857 köpte Fågelvik som är ett gods i Tryserums socken, numera Valdemarsviks kommun. Carl Raab levde mellan åren 1815-1902 och var i ungdomen militär men efter begärt avsked 1841 köpte på sig diverse gods, Helgerum i Västrum 1842, Åkerholm i Lofta 1855 och Fågelvik i Tryserum 1857.  Denna friherre var en mycket driven person för sin tid, han skrev flertalet böcker om diverse samhällsfrågor, var kammarherre och sedermera ledamot i första kammaren. Han gifte sig 1842 i Ryssby kyrka med sin halvbrors styvdotter Marie Louise Key, sedermera faster till den betydligt kändare Ellen Key. Raab beskrivs som en mycket energisk person som en av östra Sveriges största godsägare ständigt cirkulerade sina tre gods. Som medhjälpare hade han sin son Ossian Raab. Med nitisk hand bytte han ut godsets nedärvda skattebönder mot lojala brukare, åkerlanden uttökades och jordbruket moderniserades. I boken om Tjust ges en målande bild av Raab.

Hennes make, den store
jord-drotten Carl Raab, var en ovanligt verksam
personlighet. Mellan hans stora gods, Helgerum, Åkerholm och
Fogelvik gingo hans färder, och en hel stab av
inspektörer, bokhållare, rättare, skogvaktare och andra tjänare
avvaktade då hans order och hans berömmande eller
klandrande ord Redan klockan 4 eller 5 började han
sin morgongymnastik och kallvattenbehandling. Kl. 6
f. m. insläpptes de i förstugan väntande rättarna i
kontorsrummen, där deras rapporter m. m. mottogos. På
Helgerum företog baronen gärna den gångtur, som
kallades “stora världsomseglingen“. Denna tur skedde runt
ägorna och varade i timmar.

Boken om Tjust, sjunde delen (1928).

Raab bodde huvudsakligen på Helgerum under hela livstiden men citatet ger en ganska bra bild av vad för slags person vi har att göra med. Till detta tillkommer att Raab var en riktig jetset-person med dåtidens tid mätt, han bodde i Stockholm stora delar av året, reste utomlands, besökte badorter, var ledamot i första kammaren och åkte till Ronneby och drack brunn. Det står skrivet i flera källor att med tiden frångick liberala ideal till att bli en ganska sträng husbone över sina gods, ja närmast en bondeplågare.


Den äldre Raab. Ur i Edvard Bergenstråhle, Svenskt porträttgalleri (1899), volym II. Kungl. hofstaterna

Vad som ter sig märkligt är att märkningen säger 1854, det kan vara felaktigt eller kan bero på andra saker. Raab köper Fågelviks gods först 1857, innan det ägs det ett kort tag av Raabs svåger Anders Koskull som i sin tur köpte det 1855 av självaste kronprinsen Karl, sedermera Karl XV. Kan det vara så att Raab arrenderade Fågelvik tidigare eller är det bara felskrivet? Det kan också vara så att Raab köpte bössan 1854 av smeden (möjligen på någon gård som heter Slätt?) och gav bort den senare. Kanske mer ljus kan kastas över saken om det skulle gå att klura ut vad som står mer på kolvlådelocket. Med mer efterforskningar i Raabs räkenskaper eller i Fågelviks slottsarkiv kanske det går att få ut mer info. Det är utan tvivel så att han hade en stab med skogvaktare och det är inte orimligt att han skänkt bössan till honom.  Jag har kontaktat förra ägaren, en Linköpingsbo, som i sin tur ärvde bössan av sin hundraårige far som i sin tur köpt in bössan i sin diversehandel. Längre bak kan jag inte spåra bössans ägarlinje.

Bössan

Detta är utan tvekan en bössa jag ställde mig väldigt frågande inför när jag skaffade den. Till utseendet påminner den mycket om formspråket på svenska högreståndsvapen från 1700-talets mitt. Ganska slank stock med tydstypiska skärningar för den tiden, skjutbart kolvlådelock och helstock. Det är inte oävet utfört men det är något av känslan från 1700-talet som inte finns där, dels är vapnet närmast oanvänt och dels för att formkänslan inte riktigt finns där, lite som om det vore en pastisch på 1700-talet. Kolven är av betsad flambjörk.

Det mest märkliga är mekanismen som inte är av denna värld. Bössan saknar traditionellt lås med låsplatta och extern hane. Istället är hanen och nippeln dold under ett järnbeslag på ovansidan. Nippeln är centrerad och nås genom en liten lucka och endast hanens topp skjuter upp ur beslaget. Idén är troligen främst att väderskydda nippeln med följden att man får en ganska svåråtkomlig nippel som troligen bara kan träs med tändhattar om man har ett verktyg. Detta är en typ av mekanism som är typisk för sin tid. Runt 1800-talets mitt var slaglåset fortfarande är en ganska ny företeelse och experimentlustan var stor överhuvudtaget på vapenfronten.

Isärtagningen är ganska enkel, pipan sitter med pipsprintar i trä och låsbeslaget lossas genom att skruva ur en träskruv i änden samt en genomgående låsskruv. Hanen och hanfjädern är däremot djupt nedbäddade och hela underbeslaget måste tas bort för att få ut. Hanens slagyta är inte skålad som traditionella hanar eftersom eventuellt splitter från tändhatten fångas upp av låshuset.

Jag får lite känslan av att vapnet är tillverkat av någon som har talang och en hyfsad känsla för form och som haft en äldre förlaga på bössa att inspireras av men samtidigt haft en helt egen idé om hur låsen ska vara konstruerade. Pipan är troligen från ett äldre vapen. Möjligen konstruerades låset för att uppgiften att tillverka ett traditionellt men avancerat lås kändes övermäktigt. Kanske var det så att Raab såg denna tillverkares talang och intresserade sig för den säregna mekanismen. Raab hade som kapten under 1830-40-talet varit med om slaglåsets bokstavliga införande i armén och Raab tycks också ha umgåtts en del med storjägaren och militären Carl Fredrik Johan Feilitzen (1802-1876). Kortfattat levde den progressive Raab i en teknikvänlig kontext. Vid kindstödet finns en liten fyrkantig silverplatta med initialerna AM är inslaget med stämpel. Är det möjligen tillverkaren? Jag får intrycket att bössan kan vara tillverkad lokalt då den inte har känslan över sig att vara tillverkad i någon stad. Kanske fanns smeden lokalt, det finns ett mycket litet antal kända vapensmeder i Östergötland vid denna tid och de få namngivna som inte är stadsbaserade är Olof Larsson på Torönsborgs gods och Anders Karlsson (1822-1892).



Skönheten och odjuret?

Ett annat vapen med centrumhane
När jag bestämde mig för att forska på detta vapen blev jag mycket fascinerad av vapentypen och drog mig till minnes om ett samtal jag haft med Micke på Mickes svartkrutsvapen. Han kontaktade mig på Militariamässan på Solna och oväntat presenterade han mig för en liknande bössa. Mekanismen var mycket lik men hela bössan var mer folklig till sin karaktär. Jag bestämde mig slutligen att kontakta Micke igen och jag kunde för ett mycket skäligt pris förvärva detta udda syskon med centrumhane.

Denna bössa är av ett betydligt enklare slag med det folkliga bössmakeriets alla kännetecken. En enkel hagelbössa med tarvlig björkstock med naiva sniderier, återanvänd muskötpipa och blandade rörkor från diverse militärt överskott. Men så var det låset, denna märkliga mekanism som till sin funktion är exakt densamma som den andra bössan. Enda skillnaden är egentligen luckan till knallhattstappen som här saknas och är ersatt med urgröpning ur det slagspår som hanen vilar i. Fortfarande lika obegripligt svårt att aptera tändhattar. Vad som också är utmärkande är att vapnet är kärt brukat, välanvänt men omhändertaget. Slagfjädern har tappat sin spänst och vapnet har en fin brun patina på alla järnbeslag. Raka motsatsen till sitt syskon som tycks knappt fått följa med till skogen.

Är det samma person som tillverkat bössorna?
Svaret på denna frågan är nog kanske, i huvudsak är vi utelämnade till spekulation. Jag tror framför allt att det är samma person som står  bakom själva låsmekanismen. Jag har frågat flertalet erfarna samlare i mitt ganska omfångsrika kontaktnät och ingen har någonsin sett något liknande. Att två av varandra oberoende i Sverige skulle få samma idé ser jag som ganska osannolikt. Min teori är att allmogebössan är tillverkad helt och hållet av en smed, den känns genomgående konsekvent utförd och typisk för allmogesmedens hantverk. När det gäller den av Raab skänkta bössa blir jag mer osäker. Det är uppenbart att bössan är stockad av någon som haft en förlaga av en äldre bössa, dock har jag svårt att tro att stockningen är gjord av någon som är en utbildad stockmakare då denne aldrig skulle göra en 1700-talspastisch utan hålla sig till samtida stockstilar. Även beslagen går i 1700-talsstil men saknar den finess som verkliga 1700-talsbeslag har. Dock är arbetet väl utfört av någon som är kunnig, kanske till och med skolad, men inte i professionellt bössmakeri. Möjligen är bössan ett samarbete mellan några lokala hantverkare som Raab hade tillgång till i sin omgivning? Där Raab verkade i östra Östergötland fanns säkerligen många duktiga smeder och hantverkare på landsbygden som säkert för ganska rimliga pengar kunde framställa en bössa som framstår som vackert arbete rent provinsiellt. Men  om den skulle läggas bredvid valnötsstockade och välgraverade bössor från vapensmedjorna i Husqvarna, Eskilstunda och Stockholm skulle skillnaden varit uppenbar. Skicket är närmast nyskick och varför det är så kan vi endast spekulera. Kanske tyckte skogvaktaren den var för fin för att användas? Eller tyckte han rent av inte om den? Kanske föredrog han andra vapen? Det får vi troligen aldrig reda på. Tills vidare framstår bössan alltjämt som ett mysterium.

Källor
Raab, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7468, Svenskt biografiskt lexikon (art av H G-m), hämtad 2018-06-29.
Rydström, Ada. Boken om Tjust. Flera utgåvor. http://runeberg.org/omtjust/
Stockholms auktionsverk. http://auktionsverket.se/auction/fine-arts/2012-06-12/2379-miniatyrmalning-portratt-av-carl-adam-raab/
Tjusts hemsida, artikel om Åkerholm http://www.tjust.com/lofta/historia/index.htm
Kugelberg, Vilhelm (1998). Om villebråd och jakt i Östergötland under gångna tider. Östergötlands Jaktvårdsförbund.
http://www.mickessvartkrutsvapen.com/

Annonser

3 kommentarer

Filed under Antika vapen, Vapen