Etikettarkiv: musköt

Jakten på Callerströms franska projekt.

P1080386

Det här en artikel om en av Sveriges viktigaste vapenkonstruktörer under det tidiga 1800-talet, Sven Adolf Callerström. Anledningen till att jag skriver dessa rader är för att jag för en tid sen köpte en mindre vapensamling som innehöll en mycket mystisk musköt. Muskötens egendomliga estetik kändes på många sätt bekant men samtidigt främmande på många vis.  På många sätt påminde den om vår första slaglåsmusköt m/1840, men vad som kraftigt avvek från den modellen var den stora bakåtgående låsplattan med få motsvarigheter när det gällde svenska musköter. Låset var stämplat med Carl Gustaf Stads faktoristämpel och märkt med siffran 8:a på lås, kolv och bakkappa. Udda konstruktioner i kombination med låga serienummer ger alltid särskilda vibrationer hos oss vapensamlare.

P1080392
Nr 8.

Detta var början till ett spännande detektivarbete i jakt på muskötens historia. Inledningsvis frågade jag flera av Sveriges mest pålästa samlare, ingen hade något rakt svar att ge eftersom det var ingen som hade sett en förut. Någon menade att den torde vara gjord efter franska förlagor medan någon annan drog sig till minnes att Josef Alm nämnt ett försöksgevär med bakåtgående lås. Den här typen av forskning underlättas radikalt idag med internets hjälp och jag började botanisera i Armemuseets samlingar på Digitalt Museum. Jag hade vid det här laget förstått att det rörde sig om någon typ av försöksmodell men hittade den inte bland försöksmodellerna. Jag började istället söka på ”projekt” i museets katalog och öppnade på så vis en nästan okänd värld av ratade prototyper, skrotade försök och lustiga uppfinningar. Föremål som tillverkades i mycket små serier som lades åt sidan redan innan de ens kom till försöksstadiet. Det var här jag fann den korrekta modellen, S A Callerströms Projektgevär m/1835.

012sB2qcD1SzCallerströms projektgevär m/1835. Foto: Armemuseum

Alm beskriver i katalogtexten att den är just efter fransk förebild och uppmätningen avslutas med den kanske mest intressanta upplysningen:

Till försök skulle enligt generalorder av den 30 mars 1834 anskaffas 20 st gevär av ovan beskrivna sort, ”efter en av kaptenen i armén, löjtnanten vid Kalmar Regemente S.A. Callerström uppgiven modell”. Plan för försöken fastställdes genom generalorder av den 11 maj 1835.

De få exemplar tillverkade förklarade varför ingen kunde sätta fingret på vad det exakt det rörde sig om för musköt. För mig som inte i detalj intresserat mig för arméns slaglåsvapen var denne Callerström okänd men lockade mig till att ta reda på mer. Callerstöm visade sig vara en av de centralgestalt i den vapentekniska under 1800-talets första hälft och värd att lyftas fram.

Sven Adolf Callerström och de första projekten
Callerström var en yrkesofficer med en fallenhet för teknik och naturvetenskap. Han föddes 1796 i Bäckeby, Gårdveda Socken i Kalmar län. Han utbildade sig på Kadettskolan och blev slutligen kapten inom armén. Han skaffade sig också en naturvetenskaplig utbildning och ledde bland annat arbetet av Wäddö kanal 1826-1827. Callerström var en driftig person och blev Carl Gustaf Stads gevärsfaktoris styresman 1837 som efterträdare till överste Johan Anders Palm (1787-1837) som också var en bidragade vapenkonstruktör vid denna tid.  Faktoriet hade fått många problem efter nyetableringen 1812 och Callerström såg till att påbörja ett förnyelsearbete med nya verkstadslokaler och ökad kvalitet.

Under 1820-1830-talet revolutioneras vapenutvecklingen i Europa i och med det allt mer utbredda användandet av slaglåset. Fler och fler arméer överger flintlåset till förmån för det pålitligare och till konstruktionen enklare slaglåset. I Sverige har flottan redan 1833 antagit slaglåset medan armén på sedvanligt vis ställt sig skeptiska till nya innovationer. Motståndet gav dock snart vika och 1835 tillsattes en gevärskommission och Callerström kom att ingå i den som expert tillsammans med andra svenska framstående vapenkonstruktörer såsom Jakob Georg Sandberg och C.G Hagström. Kommisionens uppgift var att ta reda på vilken typ av konstruktion som ansågs mest lämpad för arméns behov. Redan året innan hade flera mindre projektgevär börjat tillverkas på uppdrag av självaste kronprinsen Frans Josef Oskar som vid denna tid var generalfälttygmästare. Han lät då på Carl Gustaf stads faktori tillverka 20 st projektgevär av dåvarande faktorn Överste Palms konstruktion, samt två olika projektgevär à 20 st framtagna av Callerström. Den enda var av ”hannoveransk förebild” och den andra av fransk konstruktion. Det är den franska som är i fokus för denna artikel. Generalordern utfördes 30 mars 1834 och utprövningarna av projektvapnen påbörjades i sept 1835.  Flertalet importerade mekanismer och inhemska prototyper lades till listan över försök.

palmPalms projektgevär m/1834. Osäkert att säga om den ska benämnas som m/1834 eller m/1835. Även om Callerströms projekt är färdigritat samtidigt som Palms konstruktion så benämns Palms som m/1834 medan Callerström som m/1835. Armémuseum har i vilket fall valt att benämna Palms som m/1834. Foto: Armémuseum.

022sB2qcD1NfCallerströms projekt efter Hannoveransk förebild. Egentligen en slaglåskonverterad m/1815 och blir egentligen grunden till förändringsmodellen m/1815-45 som långt senare kommer i bruk. Foto: Armémuseum.

Palms och Callerströms projektgevär blev det inget med utan man valde att år 1839 efter mängder av försök gå vidare med överstelöjtnant  C. A Whitelocks konstruktion och konduktör G. C Gernandts konstruktion. Med 1815-musköten som grund tog Callerström och Sandberg fram 400 ex vardera som försöksmodell. Varför dessa just dessa två konstruktioner gick vidare är svårt att fastslå då det är verkligt udda konstruktioner som skiljer sig ordentligt från alla dåvarande slaglåslösningar. En hypotes skulle kunna vara att gevärskommissionen ville tänka proggressivt och välja ett system som kändes modernt istället för att förlita sig på traditionella låskonstruktioner. Försöksmodellerna förkastades helt väntat och krigskollegium ber Sandberg att ta fram en ny modellmusköt med m/1815 som grund.

whitelockWhitelocks försöksmodell, producerad i 400 exemplar men gillades föga oväntat inte. Foto: Armémuseum

gernandtGernandts försöksmodell, även den i tillverkad i 400 exemplar. Foto: Armémuseum

M/1840 och m/1840 studsare
Slaglåsmusköten M/1840 blev en mycket konventionell musköt med ganska små skillnader ifrån m/1815. Det går att skönja ett mönster i Europa, de flesta länder valde till slut att använda sig av välbeprövade lösningar. Det går också att tänka sig att muskötarsenalen blev mer enhetlig när m/1815 musköterna började konverteras till slaglås. Den nya m/1840 fick en del förbättringar från m/1815, bland annat monterades bandfjädrarna framför banden istället för bakom och varbygeln försågs med två åsar för bättre grepp. Dessa två förbättringar finns redan på m/1835 projektgeväret. På det hela kan man säga att den ursprungliga vinnaren för arméns hela slaglåsprojekt är en hybrid mellan Callerströms båda projekt av Hannoveransk förebild och fransk förebild. Sandberg och Callerström tar de bästa lösningarna från båda och sammanför dem.

Callerström och Sandberg jobbade mycket nära varandra i utvecklingen av m/1840 men Callerström fick snöpligt nog aldrig se den verkliga frukten av arbetet. Efter en kort tids sjukdom avlider Callerström 19/12 1840, fem dagar senare, på julafton beställer Krigskollegium de första provexemplaren av den senare fastställda modellen m/1840.

1840Sandbergs och Callerströms färdiga m/1840. Foto: Armémuseum

Callerströms bakåtliggande projektgevär kom dock att överleva i viss mån i ett annat vapen, nämligen m/1840 studsare för arméns skarpskyttar. Denna studsare var liksom de flesta andra svenska armévapen under 1830-talet en konstruktion av Callerström och Sandberg. På ritningen till m/1840 studsare har Sandberg skrivit ”efter Callerströms projekt samt efter Sprengtportenska idéen”. Det förfaller alltså så att konceptet med bakåtliggande lås och patentsvanskruv återanvändes i den nya studsaren. M/1840 studsaren är kanske det vapen som särskiljer sig mest från tidigare militära vapen och studsare. Den påminner mer i sitt utseende om civila tunga studsare med välarbetade detaljer och högre kvalitet traditionella militära vapen.

1840studsareCallerström och Sanbergs tunga m/1840 studsare. Notera det bakåtgående låset och den höga kvalitén på arbetet. Foto: Armémuseum.

Min Callerströms projektgevär m/1835
Min musköt har nr 8 i produktionen och saknade såväl hane som laddstake när jag fick hem den. Hanen hade förekommits av en tidigare ägare vars fru kastat hanen när hanaxeln gått av. Den köptes från Kalmarområdet vilket tyder på att den varit där sen den prövades ut på Kalmar regemente. Jag hade inga förhoppningar att hitta någon ny hane men tog ändå med musköten till militariamässan för att prata med lite samlarkollegor om den. Mot all rim och reson hittades en nedkapad Callerströmmare på en bord som jag genast köpte (läs mer om det här). Detta exemplar var dessutom närmsta syskon nr 7 och hade hanen hyfsat intakt. Genom att sammanföra dessa två fick nära ett komplett exemplar. Efter att hört mig för hos många andra samlare har jag konsterat att tycks inte finnas några fler kända exemplar utom de jag har och de två som finns på Armemuseum.

P1080339
Nr 7 och 8. Den övre fick bistå med sin hane som tycks vara lite modifierad i tumgreppet men här är det svårt att vara kräsen.

Callerströms projektgevär var före sin tid på många olika sätt. Många av lösningarna som finns på projektgeväret återfinns senare på m/1840 såsom bandens och varbygelns konstruktion. Det bakåtgående låset var troligen för komplext och kostsamt att tillverka. Inte bara för att det är komplext utan för att det troligen skulle behöva en hel del nya mallar och specialverktyg för att göra.

P1080398
Ett väldigt välarbetat lås märkt 1835 på insidan.

En rolig och lite svenskt konservativ detalj är att Callerström lät varhaken vara med på det annars moderna låset, varhaken kommer senare att försvinna efter m/1845. Hanen ser mycket lustig ut men ligger helt i tiden med utveckligen av slaglåset, den senare mer moderata utformningen av slaglåshanen svävar fortfarande i osäkerhet.  En annan speciell egenskap som projektgeväret har är att det har försetts med patentsvanskruv vilket innebär att svansskruven är integrerad med nippelinfästningen och krutkammaren. Patentsvansskruven kom dock att användas på den betydligt mer påkostade m/1840-studsaren.

P1080393 P1080391 P1080390P1080388
Hanen avviker något ur färg från resten men skulle vara lätt ordnat att fixa.

Till sist
Flitiga läsare av denna blogg vet att jag inte samlar militärt. För de som är intresserade är därför projektgevären till salu. Byten tas mot bättre svenska jaktvapen, främst snapplås och Norrköpingsproducerat.

Källor
Claes-Göran Ros Ingress till en uppsats om kaptenen vid Konglige Kalmar regemente Sven Adolf Callerström
http://www.evhf.se/EVHF/Texter_files/Ingress%20till%20Kaptenen.pdf

Josef, Alm (1976) Eldhandvapen II. Revidiva förlag

Kämpe, Ingmar (1998) Jakob Georg Sandberg – den okände vapenkonstruktören. I Svenska vapenhistoriska sällskapets Varia nr 2 1998.
http://www.digitaltmuseum.se

Annonser

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Vapen

En regementsmärkning – Stor historia av liten text.

P1050784Den här texten är ett exempel på hur en liten sak kan skapa en större historia, tjäna som objekt för en större forskning eller hitta nya infallsvinklar på ditt historiska medvetande.

Det hände sig att jag köpte ett antal vapen från en bekant i Norrland. Jag ville ha en lodbössa han hade i sin ägo och jag passade samtidigt att köpa en del mindre smickrande vapen som jag tänkte kunde vara lämpliga att ta med på Jönköpings allmogemarknad 14 september. En av dessa bössor var ett sammansatt stycke skrot av blandade militära och civila delar. Sidobeslaget fångade min uppmärksamhet då det bjöd på en osedvanligt trevlig regementsinskription.

2 LGR : 1 C NO 68

Med hjälp av denna inskription ska jag nu med lite visa hur jag trängde mig in i historien som gömde sig bakom. Med lite kunskap och enkelt detektivarbete går det faktiskt att lära sig nya saker.

Många militära vapen har adresser som visar vilket regemente eller rote som vapnet tillhör. Den här adressen är helt specifik, 2 Livgrenadjärregementet 1 Companiet Nummer 68. Andra livgrenadjärregementet var ett svenskt infanteriförband som fanns mellan 1816-1927, beläget i Linköping. 1791 slogs Östgöta kavalleriregemente samman med Östgöta infanteriregemente och bildade Livgrenadjärregementet som senare delades i två 1816, första och andra livgrenadjärregementet. 1928 slogs de åter samman. Till 1922 var övningsplatsen Malmen i Linköping. Andra livgrenadjär var ursprungligen ett kavalleriregemente men som sedermera under slutet av 1700-talet blev avsuttna och omorganiserades till infanterister. Prägeln som kavalleriregemente höll sig emellertid kvar som en het potatis i regementet men lugnades något när de upphöjdes till Liv- och hustrupperna vilket trots allt gav hög status till det nybildade regementet. Även efter delningen 1816 fanns det önskemål att åter göra andra livgrenadjärsregementet till kavalleriregemente, det hände dock inte.

P1050801Sidobeslaget till m/1815  i sitt naturliga tillstånd på två militärt moderniserade varianter 1815-45 0ch 1815-49.  Som synes är dessa omärkta, var de tjänat är omöjligt att fastställa.

Soldaten var alltså med i första kompaniet och hade rote nr 68. Genom att söka igenom soldatregistret som finns online går det att hitta vilka soldater som varit kopplade till roten. En rote är den minsta administrativa enheten i det som yngre indelningsverket som vi hade i Sverige 1682–1901. I soldatregistret samlas alla de rotar och soldater i ett register som är sökbart. Genom att söka på regementet och rote 68 fick jag snart fram att torpet går under aktnr AL 01-0068, dvs Andra Livgrenadjärregementet första kompani rote 68. För att smalna av sökningen till de många namnen som dyker upp tittar jag främst till låsplattan. Beslaget kommer med största sannolikhet från den standardiserade musköten modell 1815 (förkortat m/1815) som har dessa L-formade sidobeslag. Musköten antogs år 1815 men anger inte vilket år den är tillverkad. Jag har sett m/1815 musköter som tillverkats ända in på 1830-talet. Tillverkningsåret brukar vanligen vara stämplat på pipans undersida. Nu har jag ingen pipa att gå på vilket skulle ha underlättat valet av soldater. Musköterna hade en lång brukningstid och det stora flertalet av m/1815 musköterna moderniserades under 1840-talet och konverterades från flintlås till det mer moderna slaglåset. Detta är så kallade förändringsmodeller (mängder av varianter förekommer under olika tider), dessa går under namnen m/1815-45 och m/1815-49. En del var i bruk långt in på 1860-talet då byttes så sakteliga ut mot modernare räfflade gevär och senare patronladdade gevär. Här kan vi alltså anta att samma musköt kan ha tjänat flera soldater , rimligtvis under tiden ca 1816-1870.

P1050791Jag tillsammans min 1815-49:a och en 1815-45:a. I korta stunder har jag ägt otal varianter såsom 1815-20 och 1815-48. Vapnen specialiserades och moderniserades för särskilda truppslag.

Med hjälp av denna vapentekniska gallring återstår tre rimliga personer som kan ha brukat musköten i fråga.

Nils Pistol f. 17800000-d. 18271115
Antagen 1810 Avsked 1824

Anders Patron f. 17970323-?
Antagen 1824 Avsked 1840

Anders Petter Skott f.18151127-d. 18850311
Antagen 1841 Avsked 1872

Herr Pistol, Patron och Skott alltså, låter som ett riktigt banditgäng.

Andra livgrenadjärregementet fick snabbt ut sina nya 1815-musköter, hela regementets muskötarsenal uppdaterades kvickt i och med den nya modellen. De skickades från Jönköping och ersatte en brokig skara av olika muskötvarianter. Troligen fick Nils Pistol en modern 1815-musköt ganska direkt efter han blivit antagen och det är troligt att både Anders Patron och Anders Petter Skott nyttjade den.

Var ligger då rote 68? Var bodde och verkade dessa soldater? Roten tillhör Smedby i Tingstad socken utanför Norrköping. Smedby är idag en villaförort till Norrköping varför platsen idag är bebyggd med andra hus. Genom att titta i lantmäteriets kartsamlingar hittar jag i storskifteskartan från 1759.  Skatterusthållet nr 68 förfogar över allt märkt med B.

kartanBilden är inte så bra eftersom den är printscreenad från Lantmäteriets hemsida. Se den bättre här.

I skiftesprotokollet finns mer info om rotefastigheten för den som letar. Detta är dock något tidigare än perioden som avses för muskötens användande. Det statueras i vilket fall att det rusthållet heter Mellangården. Att det kallas rusthåll är för att det var då en kavallerist som bönderna underhöll, rotar rör i strikt mening infanteri och truppslag som inte är till häst. Avgifterna och organiseringen skilde något beroende på om man underhöll en knekt eller en kavallerist. Av ovan nämnda anledningar blir efter 1791 Andra livgrenadjärregementet avsuttna och rimligen blev rusthållet en vanlig rote.

nr68Källa lantmäteriet.

Till sist
Jag tycker den här typen här typen av historieforskning är spännande. Att börja med något mycket oansenligt för att låta källmaterialet växa fram med enkla medel. Forskningen har ju egentligen bara början, arbetet kan fortsätta med mönsterrullor, rusthållarinspektioner, djupare kartundersökningar och platsundersökningar. Samma arbeta går att göra med exempelvis familjebiblar eller klotter i psalmböcker.

Det finns också en intressant personlig tvist i denna historia. Det är närmast osannolikt att det går att köpa hög skrot från Norrland som visade sig innehålla något som direkt går att härleda till Smedby, en numera stadsdel där min fru växte upp. Hur många rotar fanns det i Sverige och vad är chansen för att stöta på något så lokalt? Vad som också är fascinerande är att en samlarkollega till mig har en musköt m/1815 med märkningen 2 LGR : 1 C NO 71. Det är mycket nära 68 och det är troligt att musköterna burits sida vid sida på vägen till övningsfältet vid Malmen.

Källor
Lantmäteriet Skifteskarta för Smedby 1759. http://historiskakartor.lantmateriet.se/arken/s/show.html?archive=REG&showmap=true&searchType=v&nbOfImages=9&sd_base=lm05&sd_ktun=0001n9cw&mdat=1292537687

Soldatregistret http://www.ep.liu.se/databases/soldatregister/default.sv.aspx

Nilhlen Nils (1949) Infanteri och Kavalleri i Svenska armén genom tiderna. Skånetryckeriet 1949.

 

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar

Ulf Malmros Tv-serie Silvermannen. Liksom Rapport till himlen ett intressant och stundtals bisarrt tidsdokument då regissörerna på SVT hade stor budget och otyglad fantasi.
3 tv-historia av 5.

Jean Hermanssons bok Nere på verkstadsgolvet. Ett klassiskt etnologiskt porträtt från 1971 som skildras metallarbetarnas vardag vid bruken. Nyttigt att läsa för den som tyckte folkhemsverige är det bästa som funnits. Fantastiskt foto bör tilläggas.
4 bruksdöder av 5.

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Artiklar & Recensioner, Vapen

Jakt, förföljelse och död. Marma 1719. Del II.

Här följer fortsättningen på en fotdragons redogörelser i Marma i nådens år 1719.

Föregående kapitel finns här.

Lördag morgon
En kall, blöt och rå natt gav äntligen upp för att ge plats för en dito dag. Natten var trots omständigheterna hyfsad, min lekamen svävade hela natten i gränslandet mellan att frysa eller inte frysa. Min mäktiga hjortfäll höll mig torr undertill och min skabbiga filt och rock nådde inte riktigt upp till mina högt ställda förväntningar på sänglinnet. Inte heller min packsäck i linne med en stor brödlimpa i skötte riktigt sitt arbete som kudde.

P1050069Eder nattsvullna och på behaglig nattsömn begivna fotdragon.

Jag tog det mogna beslutet att ta av mig de blöta yllesockorna och ta på mig torra inför natten, ett klokt val skulle det visa sig. Tråkigt nog var jag beroende av mina fuktdrypande skor varför min glädje över torra strumpor blev kortvarig denna morgon. De raska pojkarna späntade upp den sista av vår konfiskerade ved och tände en angenäm eld vid rotvältans fot. Över ormbunksblad, rot, stammar och utrustning låg en tunn slöja av väta. Bortsett från nitiska fåglars kvitter invaggade skogens träd en tystnad och trygghet i vårt läger. En trygghet som kom att bli kortvarig denna arla morgon.

P1050070
Det är viktigt att inleda en sådan här dag med ett rejält morgonmål ty utsikterna för att få stadigt mål mat senare var något oklara. Vi dukade upp det bästa lägret kunde erbjuda med surkorv, hästkorv, saltad vildsvinskinka, smör, kokta ägg, bröd, äpplen, smör och äppelmust. Hästkorven kunde också med framgång stekas med skinkan och en rå lök. Lagom tills att kaffepannan kommit på elden bröts samkvämen utav dämpade knallar och kanoners dån. Vi tuggade ur, spottade i marken och lät kaffepannan stå kvar i elden. Kriget var över oss.

P1050073Frukostera nogsamt inför en hård dag.

Med lätt packning och gevär smög vi oss ut till stora vägen och lyssnade på det intensiva skjutandet. Det var uppenbart att det kom från posteringen vid svenska lägret. Trots Källs kikare, som han stulit i någon tysk adelsknös kuriosakabinett i Sachsen, var det svårt att urskilja figurerna ett par hundra steg längre bort på vägen mot posteringen.  Hur många? Är det streltserna igen? Avancerar de mot lägret?´
P1050034Käll blickar mot horisonten i sin grumliga grunka.

Vi kunde åtminstone konstatera att de var upptagna av de svenska styrkorna vilket gav oss möjligheten att bränna dem ordentligt i ryggen med våra långskjutande studsarkulor. Vi avancerade närmare tills vi kommit på tvåhundrade stegs avstånd. Från knästående avfyrade vi våra vapen och inväntade avsedd effekt.

P1050079På långt håll kan det vara vem som helst.

Vi fick rappt svar på våra spörsmål när de bryskt blev omskakade av vår eldgivning. Uppenbarligen förstod de också någorlunda vilka de hade att göra med. Från de ryska styrkorna hördes ett efterlängtat erkännande:

-”Drabantski!”

Det är svårt att föreställa sig den djupsvarta skräcken som nu kramade den svettiga musten ur ryska hjärtan. Fängslade mellan svenska muskötmynningar och dragonska skyttar. Ryssarna valde det säkra för det osäkra genom att backa, mot oss. Detta var inte bångstyriga streltser utan Peter den Stores fruktade linjeinfanteri som nu taktfast avancerade i rask takt mot oss. Denna vandrande köttorgel var vi inte särskilt intresserade av att möta på öppet fält varpå vi slängde några skott mot den för att reta den, locka den och tvinga den in i en trång passage med träd på båda sidor.

P1050081Rostiga rör smäller lika gott såsom blanka. I svavelrökens skumhet anas ryssen.

Ryssen pressades på av de förföljande svenska soldaterna och de gick snart i saxen. Likt helvetiskt eld brölade kulorna fram från våra gömslen mellan stock och sten. En ny sorts svaveldoftande dimma fyllde passagen och plågoskriken från sårade ryska strupar steg mot skyn. För att inte bli nermejade av vårt infanteri piskade de ryska befälen på de kvarvarande soldaterna att trycka sig igenom vår flaskhals. Deras moral var inte bruten ty jag själv fick erfara hettan från köttorgeln när den radade upp sig och tömde sina kamrar på 50 stegs avstånd, men en fotdragon är svår att träffa i sitt rätta element. Mitt under debaclet krånglade Källs bössa varpå han hastigt utan särskilda verktyg fick byta flinta samtidigt som kulorna ven kring oss. Med hjälp av en bredbladig kniv lyckades han lossa läppskruven och lösgöra den söndriga flintan ur flintfodrets fasta grepp och snart kunde han avlossa nya skott mot fiendens led.

P1050082Befälen nöjda med resultatet av den illistiga manövern.

När ryssarna flytt fältet kunde vi sammanstråla med påtryckarna som var mycket nöjda med insatsen. Nu fick vi också reda på att ryssarna marscherat förbi vårt läger medan vi ätit frukost. Då kom vi att tänka på att kaffepannan stod och väntade på oss i lägret varpå vi lovprisade befälets snille och strategiska skicklighet och begav oss till lägret för att dricka kaffe.

P1050084Kaffe.

P1050086Kaffe…

P1050087…och kaffe.

När alla fått en styrketår fyllde vi våra ränslar, räknade våra papperspatroner och våndades över våra onda fötter. Vi konsulterade vår handgripligen påfyllda karta som skulle få vilken som helst av de tyska, mest skeptiska kartograferna och lantmätarna att gråta av glädje. Vi beslutade oss för att patrullera vägarna söderut för att försöka finna ryssarna och locka dem i slag med infanteriet som på order skulle bege sig söderut under dagen. Upprymda av luthersk renlärighet och en smula sund blodtörst gav vi oss ut för att hitta de ortodoxa hedningarna.

P1050088Vårt fotdragonska konstverk vars innehåll gav oss möjlighet till taktiska krumsprång.

På vår vandring söderut blev vi genast misstänksamma mot var vägkrök, ruin och buskage. Var streltserna befann sig visste ingen och var ryska infanteriet tagit sårlega visste ingen. I sedvanlig ordning skickade vi ut vår särskilda ryssprängare Käll att söka igenom byggnader och buskar efter minsta lilla kosack.
P1050089Lämningar efter ännu en framgångsrik kirskålsodlare som dukat under för den ryska plågan.

Vi fortsatte vårt gebit att undersöka de skogarna och fälten längs med vägen utan att finna något av värde. I skydd av regnet slog vi läger i en av de många bodar vi tidigare besökt. Den ryska ovännen tycktes lämnat det härjade landskapet. I boden inmundigade vi vår tarvliga förning bestående av gammal salt skinka och några skrumpna vinteräpplen vi sparat. Tillvaron kändes spänd och torftig. Om vi ändå hade haft kavring och senap att förgylla vårt varande med.
P1050091Sprit i flaska, hatt i äpple och skinka på ben. Ett stilleben av krigets föda.

Lunch och klart för drabbning
När regnet stillat sig hörde vi på avstånd ljudet av taktfasta fötter norrifrån och vi förstod att vårt infanteri var på ingång från lägret. Det gav oss en smula hopp om att lättare kunna stävja ryssen. Nu började dock regnet åter strila ner i ganska omfattande mängd och vi förstod att det skulle slita hårt på moral och fängkrut. Med oss som förtrupp började vi nu vandra söderut och ganska snart hördes muskötknallar från långt håll. Våra krigarhjärtan började slå allt hårdare och vi eggade varandra och fienden genom att avlossa skott som svar för att liksom locka fienden till öppen drabbning.

P1050097  Med Guds hjälp. Den svenska truppens ankomst till vår spejarutpost.

Dock såg vi inte till någon fiende men när vi spejade runt en vägkrök upptäckte vi det ryska infanteriet på en smal väg med tät skog på vardera sida. Det var tydligt så att det inte var dom som skjutit utan att det måste ha varit streltserna som höll till ett tusental steg därifrån. Vi lämnade våra underrättelser till vårt antågande kompani som raskt delades upp i två mindre styrkor. En för att möta ryssen på den trånga vägen och en för att göra en kringmanöver på en parallell skogsväg till den väg ryssarna nu besatt.

Nu började ett fasligt motande och ett närmast eruptivt stångande mellan våra raska krigsbussar och de ståndaktiga ryssarna. I sedvanlig ordning började vår jakt på att bränna dem och stressa dem i flanken. Vi kutade mellan regnvåta tallar och tätt sly för att komma upp från sidan allt medan krutröken och svaveldoften fyllde den trånga vägpassagen. Allt eftersom ryssen backade och ökade vi takten i förföljandet och fortsatta djärvt avlossa skott inifrån skogen.
P1050100Vägen fylldes snabbt med dimma.

Där vägen ändade i en tvärgata började ryssen illa svedd få upp takten och lade musköterna och benen på ryggen. Vi väntade in vårt fotfolk och nu tog vi upp förföljandet ty vi hoppades nu att ryssen skulle gå i fällan och stöta in i vår andra avdelning som gått in på den längsmedgående vägen.
P1050102Käll slängde någon extra kula efter de flyende ryssarna.

Gud stod oss bi och mycket riktigt stod snart i ryssen illa klämd mellan våra två styrkor på den smala vägen. Ryssarna lade genast ner sina rostfläckiga vapen ty det fanns ingen tillstymmelse till hopp att klara av den svåra uppgiften att till stort manfall skjuta och fäkta sig ur fällan.
P1050103Ledare emellan mottogs ryssarnas nedläggande av vapnen.

Trots nederlaget tycktes ryssarna vid gott mod över att få kapitulera inför vår fana. Allmän gamman och segerrusig munterhet spreds snabbt bland våra soldater, vars kommisskläde var nedtungt av kyla och regn.
Segern vi trängtade efter fanns nu nästan i vår hand, endast streltserna kvar att kväsa och knacka hål på.
10262082_10202065432692147_5756920935237941135_nEn tärd, men munter dragon i samspråk med en av veteranerna i vars fotspår det regnat mycket aska genom åren.

Trots det hårda regnet klickade ej mitt vapen då jag nogsamt gömt låset under rockens slag under skogsjakten. Krutet var från början ej särdeles snusmalet varför det även under torra förhållanden klickade i kräsna fängpannor, mitt lås antände det dock tacksamt utan pardon. Dock svällde träet så pass att laddstocken ej kunde fås ner i krävan och kolvlådans fack ej öppnas. Vi bar alla på känslan av att någon tömt ett stort ämbar med vatten över oss.

Nu återstod streltserna och trots begivande trötthet och allmänt mankemang i leden marscherade vi nu mot den plats där vi senast hört de påkallande knallarna. Väl ute på fälten gjorde sig nu kriget åter påmint och lagom tills de bångstyriga streltserna dök upp kunde våra väldisciplinerade musköter ställas upp i granna led och avlossa eldchocker som väl avbrände streltsernas yviga pälsbrätten. Striden för vår del blev mycket spännande då vi snabbt skred över fälten och anföll i vårt ringa antal från sidan. Bakom en hög vall övermannade vi två streltser som endast var beväpnade med bredbladiga yxor så kallade bardisher. Dessa yxor vars like vi ej finna i vårt land men kan närmast liknas vid tunna skrädbilor med blad så breda som en aln.

P1050107Svensk eld monterade snabbt ner streltsernas stridslust.

Snart började streltsernas oorganiserade hord bli allt mer desperat och och slaget gick in i handgemäng med bajonetter och blankt stål. Snart återstod endast ett fåtal som snart blev illa nedfäktade av våra vapen.

P1050113Omringad men tappert kämpande rygg mot rygg. 

De resterande streltserna togs om hand som våra fångar och segerns sötma spreds bland leden hos de våra. Det var sällsamt att kunna bese detta tappra krigarfolk vars ämbete som musketerare är nedärvt i generationer. De bar röda, fotsida och av krapp färgade kaftaner, krutflaskor hängade från bröstet och egendomliga mössor liknandes de som av finntorparna plägar användas vid kallt väder. Ett sällsamt inslag i kriget annars så glåmiga söckendag.

P1050115De egendomliga streltserna.

Denna dag skulle vi hugfästa för all framtid och minnas de svåra tiderna som svenska städer och bruk fick genomlida försommaren 1719. Ett litet slag var vunnet men för Riket kommer dessa dagar färga djupa avtryck en lång tid framöver.

Tack för denna gång.
Eder fotdragon A. Lindkvist

P1050094

Slutord
Jag vill tacka mina vänner fotdragonerna för trevliga dagar men också arrangörerna Peter Holmgren och Thomas Lindell med stab för ett lyckat reenactment. Stort tack till alla andra som höll reenactmenthobbyns flagga högt under denna helg. På återseende hoppas jag innerligen.

Bilder är tagna av mig, Johan Käll, Christer Johansson, Christina Skoog-Holmertz och Dennis Isaksson. Får ej användas utan fotografens tillstånd.

 

 

3 kommentarer

Under Övrigt & pålysningar