Etikettarkiv: livrustkammaren

Kanske den äldsta svenska revolvern.

Emellanåt dyker det upp virala fjantgrejjer, artiklar och påståenden om diverse vapen. En sådan snackis har varit den om världens äldsta revolver.  Vårt grannland Norge hävdar att de sitter inne på den äldsta. På Maihaugens musesum i Lillehammer finns en tysk flintlås/snapplås-revolver med en åttaskottstrumma. Den anses vara tillverkad år 1597 av Hans Stopler*.  Många idag förknippar revolvrar med 1800-talet och framför allt Samuel Colts klassiska revolvrar. Idén med revolvern är däremot betydligt mycket äldre.

Denna Stoplers skapelse är tillverkad under en tid som kom att utmärka sig för sin närmast perversa fashination för mekanik, krångliga lösningar och astronomiskt överarbetade vapen för furstar, grevar och kungligheter. De flesta av dessa fantastiska vapen har ofta, föga oväntat, sitt ursprung i olika tyska verkstäder. Förutom att massproducera vapen till 30-åriga krigets härar satt också tyska vapensmeder och gnuggade geniknölarna för att hitta på nya, otroligt märkliga, kitschiga och påkostade vapen för att tillfredsställa de krigsherrar som berikat sig på krigen. Kan jag göra en guldinkrusterad jaktbardisan med dubbla pistolpipor i? Eller kanske skjutbara bordsbestick guld? Eller en dubbelpipig ryttarpistol med en kolv i snidad elfenben….eller kanske borde jag bygga en hjullåsstudsare med en pipa inkapslad i glas (finns…)

Kan jag få en hillebard med inbyggd högaffel och hjulås tack?

Stoplers pistol är ett exempel på något som troligen funkar sådär men som åtminstone var dyrt nog att konstruera och som var en bra conversation piece mellan ett antal pösiga herrar med kragstövlar och rosettförsedda kläder. För övrigt finns det en tysk revolverkarbin från runt år 1600 på Livrustkammaren som står sig bra mot norrmännens dito. Troligen finns det en ännu äldre i någon samling någonstans men någon måste ju vara först med att hävda att deras är äldst.


Pistol eller karbin? Svårt att definiera denna Augsburgska tingest. Troligen äldsta revolvern i Sverige i vilket fall. Foto: Livrustkammaren.

Men vilken är Sveriges äldsta inhemska revolver?
Kan det vara vår egen, något bortglömda revolverkonstruktör, den excentriske prästen Jonas Ofrell (1805-1863) som var först att tillverka en helsvensk revolver? Han var förvisso samtida med Samuel Colt men faktum är jag misstänker att den äldsta kända svenska revolvern är från 1600-talets första hälft. I Livrustkammaren finns något som påminner om Stoplers konstruktion men i paritet med vad Sveriges primitiva vapenindustrin i början av 1600-talet kunde åstadkomma. Det är en ryttarpistol med en fyraskottstrumma. Den är enkel i sitt utförande och det tycks som den är gjord för att användas. Flintsnapplås, björkstock och inga jävla beninläggningar och lull-lull. Nils Drejholt har daterat den till 1630-talet men något exakt tillkomstår är okänt. Kalibern är 12mm, längden 535 mm och vikten 1460 gram.


Revolvern i fråga. Föremålsnr 11662 (4805). Foto: Livrustkammaren.

Trumman roteras för hand, vilket är den gängse metoden för revolvervapen fram till 1800-talet. Varje kammare har ett eget skjutbart fängpannelock som skjuts framåt med en arm. Armen är kopplad till hanen så att fängkrutet blottas automatiskt när skytten spänner hanen.


Trumman med sina skjutbara fängpannelock. Foto: Livrustkammaren.

 

*Jag ställer mig lite frågande till dateringen. Enligt Stöckel så är Hans Stopler verksam 1570-92. Varifrån årtalet 1597 kommer ifrån framgår inte och stämmer inte överens med Stoplers verksamhetstid. Möjligen finns det någon annan källa utanför Stöckel som förklarar årtalet. Den bär en datering 1636 men kan mycket väl vara äldre än så.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Vapen

Kurage vägledning till de svenska eldhandvapnen.

P1080249
Tanken med det här inlägget är att jag vill ge en enkel vägledning till vilka källor du kan använda dig av för att lära mer dig mer om den svenska vapentillverkningen förr. Vägledningen begränsar sig eldhandvapen fram tills patroner börjar på allvar konkurrera ut mynningsladdarna i slutet av 1800-talet. Det går att komma långt med internet men inom ett så här smalt ämne, har internet sina begränsningar. Det är faktiskt så, hör och häpna, att du kommer behöva läsa böcker. Om svenska jaktvapen och militära vapen har det egentligen skrivits ganska lite. De allra nödvändigaste volymerna ryms mellan tummen och pekfingret. Vill du däremot komma vidare finns det mer för den som är vetgirig.

Min sammanställning är tänkt att vara enkel med en basnivå och en överkursnivå. Blir du arg för att din favoritartikel om varhakarnas införande under karolinsk tid inte är med så kanske denna artikel inte är för dig.

 

Om svartkrutsvapen i allmänhet
P1080301

Det är bra att ha någon typ av grundbok där du får en enkel historisk introduktion till de olika vapnen, tekniska förklaringar och praktiska råd om handhavanden. Personligen har jag alltid gillat de mer praktiska handböcksliknande böckerna framför torra vapenhistoriska verk.  Jag har två förslag.

Øyvind Flatnes bok From Musket to Metallic Cartridge – A Practical history of black powder firearms.
Norrmannen Øyvind Flatnes kom 2013 ut denna bok som är en trevlig guide till alla typer av tändssystem och mycket tar sitt avstamp i skandinavisk vapenhistoria. Den ger inte bara historisk bakgrund utan ger också  handfasta tips till skyttet och handhavandet av svartkrutsvapen. Mycket bilder, lättförståeligt och bra tabeller.

Bengt Lissmarks bok Handvapenhistoria och Svartkrutsskytte.
Motsvarande fast något äldre svensk bok som också ger många handfasta tips och bakgrundshistoria.

Överkurs
Det finns en uppsjö allmänna böcker om vapenhistoria men ganska få skrivna på svenska. Några värda att nämna är:
Olof Cederlöf – Vapenhistorisk handbok, historiens plogbillar.
Josef Alm – Vapnens historia
Josef Alm – Eldhandvapen 1-2
Nils Drejholt – Firearms of the Royal armoury 1-3.
Torsten Lenk – Flintlåset. En klassiker även internationellt som beskriver flintlåsets utveckling. Den finns också på engelska och är betydligt billigare än den svenska.
Heer – Der Neue Stöckel vol I-III. För alla som är intresserade alla eldvapenstämplar som finns är detta referensverket själva bibeln. Täcker in det mesta från 1400-1900 med 33000 vapensmeder och stämplar från hela världen. Kräver skoltyska.

Auktionskataloger är en egen kategori. Katalogerna ger bra info vad som sålts och säger mycket prisbilden på olika vapen. Har du möjlighet att komma över Stockholms auktionsverks vapenkataloger och Probus gamla kataloger så köp de gärna.

P1080298

Svenska allmogevapen
Till allmogevapen räknas de vapen som producerades av lokala vapensmeder som var frikopplade från städernas skråväsende. Generellt är litteraturen extremt fokuserad på den norrländska vapenproduktionen då det folkliga vapensmidet i södra Sverige är högst begränsat.

Martin Johannessons bok Allmogebössor. Den här boken är oumbärlig som referensmaterial när det kommer till det norrländska bössmidet. Det är egentligen en katalog över Murbergets samlingar av allmogebössor men ger också förutom rikt bildmaterial, bakgrundshistoria till de flesta kända norrländska bössmeder. Den går också att ladda hem från Murberget i PDF.

Arnolds Lagerfjärds bok Bottniska bössor. Den här boken är egentligen en 150 sidor lång artikel som publicerades Svenska vapenhistoriska Sällskapets årsbok 2005. Den kompletterar väl Johannessons bok och ger mer kött på benen när det gäller allmogens jakt, vapenhantverk och många intressanta kuriositeter.

Carl-Uno Hannos häfte Bottniska bössor Snapplåsmekanismer. Kanske den mest vetenskapliga systematiseringen av det norrländska snapplåset. Ett värdefullt arbete när man ska platsbestämma en norrländsk allmogebössa.

Eric Åshedes häfte Småländska mässingsvapen. Detta lilla häfte har några år på nacken men är fortfarande det viktigaste verket om småländska mässingspistoler.

Svante Perryssons böcker Svenska Vapentillverkare vol. 1-3. Perryssons självutgivna böcker är personligt skrivna men innehåller ganska mycket info om den svenska lokala vapentillverkningen under slaglåsperioden.  Innehållet är spretigt och titeln är något missvisande eftersom allt utgår ifrån pistoler, både stadstillverkat, folkligt och faktoritillverkat men här finns fylliga artiklar om Get-Ola, Engholm och andra folkliga vapensmeder.
P1080299
I princip allt som skrivits om svenska allmogevapen.

Överkurs
Bengt Lerviks två häften På lodbössans tid -Säljägare, bössmeder och bössor i svenska Österbotten 1810-1935 (2003) och Bössmeder och säljägare i svenska Österbotten och på Pörtö 1800-1935 (2006). Dessa två omfångsrika häften beskriver framför allt säljakten och dess vapen som har mycket gemensamt med den svenska dito. Mycket bildmaterial och spännande berättelser.

Det finns ett antal häften, böcker och artiklar som är trevliga att läsa i ämnet. De hittas framför allt i skrifter såsom Fataburen, Gustav Schröder, Svenska Kulturbilder, Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker med mera. Det är på det hela ganska lite skrivet i detta egentligen väldigt stora ämne.

Carl-Herman Tillhagens bok Allmogejakt i Sverige. Egentligen borde den stå under grundkurs då den är totalt oumbärlig. När det gäller att förstå jaktens historia i Sverige kräva vapensamlingen denna bok även om den vapentekniska delen i boken är inte så stor.

Gunnar Brusewitz bok Jakt & Jägare är en lättillgänglig och populärhistorisk framställning av både den svenska och europeiska jakten fram till 1900-talets början.

Svenska arméns handeldvapen
Josef Alms bok Arméns handeldsvapen förr och nu, alternativt Alms bok Eldhandvapen vol. 1-2. Helt oumbärlig källa, att inte ha den är som att försöka baka bröd utan mjöl. Dessvärre har den många år på nacken och skulle behöva uppdateras på sikt.

Roger Olssons artikel Stämplar på svenska arméns handeldvapen 1770-1870 i Armemuseums årsbok 1980-82. Titeln säger sig själv, det handlar om smedstämplar, inspektörstämplar och förrådsstämplar.

Överkurs
Kåa Wennbergs Svenska böss och pistolsmeder. Ett verk som är bra att ha när det gäller att undersöka vilka smeder som tillverkat de militära vapnen.

Josef Alm har också skrivit en specialartikel om svenska flottans vapen som heter just Flottans Handvapen.

Det finns mängder med mindre specialartiklar om den svenska arméns eldhandvapen och huvudsakligen tycker jag de flesta hittas inom Armemuseums årsböcker och Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker. Det finns artikelförteckningar i tryckt form till Armémuseums årsböcker och Svenska vapenhistoriska sällskapets artikelförteckning hittas på deras hemsida.
För att få en vidare kontext rörande själva tillverkningen så finns det artiklar och böcker om i stort sätt varje vapenfaktori, särskilt bra tycker jag Kåa Wennbergs Norrtälje Faktori är. En nyligen utkommen men svårhittad bok är Eskilstuna Vapensmedja som på ett mycket brett sätt behandlar vapentillverkningen i Eskilstuna och på Carl Gustaf stads gevärsfaktori.

P1080300

Stadstillverkade civila vapen
Med detta avses de civila vapen som tillverkades inom skråväsendet och delvis inom faktoriväsendet.

Åke Meyersons/A. Malmborgs Stockholms bössmakare. Otroligt detaljerad bok som beskriver hur vapenskrået växer fram, vilka som verksamma och hur vapentillverkningen i Stockholm såg ut från 1500-talet till slutet av 1800-talet.

Kåa Wennberg är forskaren som dominerar detta område på alla sätt och vis. Hans gedigna forskning har varit oerhört viktig för att förstå särskilt 1700-talets vapentillverkning. Särskilt viktig är referensverket Svenska böss och pistolsmeder.

Kåa Wennbergs bok Svenska pistolsmeder respektive Svenska gevärssmeder. Böcker specialiserade på 1700-talets vapensmeder med mer djuplodande personporträtt av vapnen och deras mästare.

Perry Svantessons böcker/häften Svenska Vapentillverkare vol. 1-3. Dessa publikationer är bland det lilla som finns om 1800-talets vapentillverkning annat än mindre artiklar här och där.

Överkurs
Liksom i övrigt hittas majoriteten av artiklarna i årsböcker och medlemstidningsartiklar hos ex Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker och deras tidning Varia.

Kåa Wennbergs Svenska pistoler från 1700-talet och  storformatboken Svenska gevärssmeder. Båda dessa är mycket bra djupdykningar om framför allt 1700-talets smeder.

Nils Drejholts Firearms of the Royal armoury 1-3. Drejholts oerhört fylliga och flertusensidiga lyxkatalog över Livrustkammarens eldhandvapen är ett mycket trevligt komplement och visar många trevliga svenska högreståndsvapen under flera hundra år. Den representerar inte bara kungliga vapen utan även de många donationer av högt och lågt som kommit in under hundratals år.

Till sist
Jag tycker böcker är roligt, det är som ett eget samlande isig. Många av böckerna ovan är sällsynta men många av dem går att låna eller faktiskt köpa nya. Lycka till med jakten på kunskap. Det är denna kunskapen som kan komma att skilja mellan ett lyckat köp och ett dåligt köp.

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Vapen

Svensk kulturhistoria på villovägar

För en vecka sen damp det ner ett paket hemma på gården. Det hade rest långt, ända från Indien. Paketet innehöll detta lås som av en händelse dök upp i en vapennördgrupp på Facebook. Det var en indier som ville få ett antal lås identifierade och bland diverse persiska miqueletlås fanns detta lås. Jag högg direkt och lyckades förhandla det till mig och efter obegripligt krångliga manövrar via Paypal och Western Union lyckades jag också betala för mig. Det visade sig att indiern jag köpte låset av tillhörde en familj som handlat med vapen sen 1815. År 1960 sålde staden Jaipur ut sin kungliga vapensamling och då  köpte denna familj hela samlingen med inte mindre än 8000 skjutvapen. I denna enorma vapenhög fanns ett antal lösa lås, bland annat detta flintsnapplås.

DSCN2159

Men vad är det då? Jo, detta är ett svenskt flintsnapplås från 1600-talet.  Det är troligen tillverkat i stadsmiljö eller på faktori. Varför tror jag det? Varför kan det exempelvis inte vara ett norrländsk allmogelås från 1700-talets slut? Det gäller att se till detaljerna, framför allt till smidets kvalitet och formkänslan i låset. På det här låset går det tydligt att se att det är framställt av den skolade hantverkarens hand. Även om detta är ett ganska enkelt lås är linjerna är exakta, dekorationerna noga avvägda och framför allt i stil med samtida snapplås. En detalj som inte, vad jag känner till, förekommer på norrländska lås är exempelvis den lilla utbuktningen nedåt framtill på eldstålsfjädern.

Om vi håller oss till att låset är tillverkat i södra Sverige, dvs Svealand och Götaland, måste vi också påminna oss om att flintsnapplåsen var hopplöst omoderna bland städernas smeder redan under början av 1700-talet. Under 1600-talet trängde det moderna flintlåset undan såväl flintsnapplås och hjullås, för att under 1700-talet bli totalt dominerande. Majoriteten av de södra flintsnapplåsen är tillverkade under 1600-tal och under det sena 1600-talet är de huvudsakligen av infjäderstyp, de hade alltså fjädern på insidan av låsplattan. Mitt lås daterar jag därför till tiden runt 1650. Läs gärna min andra mer utförliga artikel om folkliga snapplås.

DSCN2158

Bästa referensen till att titta på 1600-talets flintsnapplås är Livrustkammarens samlingar och Skoklosters samlingar. Båda finns tillgänliga på internet. Själv föredrar jag Nils Drejholts utmärkta redogörelse i Firearms of the Royal Armoury III där snapplås har ett eget kapitel. Jag har inte hittat något lås som passar perfekt in men i princip inget flintsnapplås är kopia av det andra. Mitt lås har också vridbart fängpannelock som extra säkring. En del flintsnapplås har vridbart eldstål eller varhake medan andra har inget dera.

flintsnapplås utfjäderlås utfjädersbössa2 utfjädersbössa3
Samtliga bilder ur Skokloster och Livrustkammarens samlingar.

Om bössan var komplett kan jag tänka mig att den såg ut ungefär så här. Dvs en kortstockad typisk svensk 1600-tals flintsnapplås.

3038

Detta är i min mening den trevligaste formen av flintsnapplåsare. Den distinkta kolvformen och avsaknaden av 1600-talets annars så vanliga överdåd. Foto: Livrustkammaren.

Hur det hamnade låset i Indien kan man bara spekulera i. Ostindiska kompaniet? Gåva? Antikhandlarvägen?
En annan sak jag undrar är såklart var tog resten av bössan vägen och hur såg det ut? Oavsett fortsätter min jakt på att en dag få fatt på en komplett 1600-talsflintsnapplåsare. För ett tag sen köpte jag tolv kg auktionskataloger och efter att grävt igenom dem kunde jag konstatera att det sen 1994 sålts kanske 3-4 st totalt. Inte så vanliga alltså, men värt att vänta på.

 

4 kommentarer

Under Antika vapen

Per Gustavsson, den mytomspunne allmogemästaren från Kassmyra.

P1060280

”Svenske Bössmeder hafva uti senare tider täflat med utrikes hvad monduren angår; men en Pher Göstafson liksom Lazarino Cambinasso dog med konsten att att utsöka och bereda Järn till goda Pipor”

-Petter Wäström föredrag inför Kungliga Vetenskapsakademin 1773.

Det finns få så intressanta och mystiska hantverkare som Per Gustavsson från den lilla orten Kassmyra i Örebro län. En person som vet vi ganska lite om men som av sin samtids toppskikt skattades högt. Många allmogemästare har fått mycket uppmärksamhet i modern tid av konsthistoriker och forskare men nästan ingen skaffade sig berömmelse utanför sin samhällsklass.

Jag utmanar alla som läser detta att försöka komma med en allmogehantverkare som rönt mer framgång hos de högre stånden på sin tid än Per Gustavsson.

Per Gustavsson var verksam runt 1600-talets mitt och är egentligen bara känd för en produkt – pipor. Han ägde ett hemman och var bonde men sysslade också med att göra bösspipor som lustigt nog köptes upp av många adelsmän. Vad det var som gjorde just hans bösspipor så populära har gett mig en del huvudbry. Hur kunde en lokal smed, utrustad med troligen en ganska enkel smedja tillverka så bra pipor så att de skattades högre än de pipor som tillverkades av välutbildade, utrustade och skråanslutna pipsmeder i städerna? Varifrån fick Gustafson sin kunskap? Ingen vet, det vi vet är att han hade en liten gård och försörjde sig troligen delvis på den. Kan hända att han sökt sig till bergsnäringen och faktorierna och lärt sig hantverket?

I flera brev skrivna av adelsmannen Johan Ekeblad  omtalas dessa pipor och det ger en liten vink om pipornas förskaffenhet och om Gustavssons tillverkning.

1651:
”Jag havfer redan lagt mig till med några goda bössor här, en som Per Göstasson havfer gjort åt Abraham Leyonhuffuud, som är flinka”
1654:
”Bössans far residerar Cossmiran och heter så PG på pipan, hon har så många refflor, som hästen har fötter. Hästen har ännu inte varit riden och bössan sköt jag mödomsskottet ur idag, smäller bra, min sann.”

I dessa citat kan man också anta att Gustav inte bara gjorde pipor utan även hela bössor. Det verkar dock som om själva pipproduktionen varit det viktigaste då många av hans pipor blev exklusivt monterade av välkända vapensmeder. De flesta pipor är finkalibriga och långa och har traditionellt försetts med flintsnapplås. En låsmekanismen som var populär bland allmogens jaktbössor långt in på 1800-talet. Inga av bössor som jag sett med hans pipor i tycks ursprungligen ha försetts med det komplicerade hjullåset som under 1600-talet var den bland adeln rådande låstypen för jaktvapen.  Många Gustavssonpipor fick liksom många andra kvalitativa pipor vid denna tid en lång livslängd, ibland flera hundra år. De stockades om och moderniserades allt eftersom. I Skoklostersamlingen ser det ut som om någon lämnat in åtminstone fyra bössor till den kände Stockholmssmeden Jonas Schertinger för modernisering i början av 1700-talet. Vid denna tid började den franska, slanka och ergonomiska kolvstilen bli allenarådande.

schertinerEn av de många PG-bössorna som Schertinger stockade om. Foto:Skokloster slott.

Det finns många vapen med Gustavssons pipor bevarade i Sveriges bästa rustkammare såsom rustkammaren på Skokloster och i Livrustkammaren. Ser man till Skoklosters samlingar som har den Bielska vapensamlingen räknas 13 av 63 bössor vara försedda med hans pipor.  Bland beställarna fanns bland annat Pontus de la Gardie, Carl Gustav Wrangel och Carl Gustaf Bielke.

Kanske den mest intressanta bössan är den som Pierre de Gruché stockade runt år 1675. Pierre de Gruché var självaste Ludvig XVI:s hovpistolsmed. Pipan skickades till Paris och stockades som en klassisk svensk lodbössa med snappflintlås. Man undrar hur diskussionerna med de Gruché fördes när han ombads göra något sådant barbariskt primitivt i Europas förnämsta vapensmedja. Resultatet finns än i Livrustkammarens samlingar även om den saknar sin PG-stämplade pipa. En verkligt unik bössa.

eMuseumPlusKassmyra möter Paris. foto:Livrustkammaren

Även långt efter hans död talades det uppskattande om hans pipor. Det syns tydligt i våra finaste vapensamlingar och i citatet i artikelns inledning. Tragiskt nog dog Per Gustavsson 13 oktober 1660 efter att ha fallit bakåt i ett slagsmål på en krog i Örebro och spräckt skallen.

Min Per Gustavsson
Varför skriver jag då detta? Jo, ganska tidigt fascinerades jag av denna smed och bestämde mig för att hitta ett vapen med en Gustavssonpipa i. Först nu så dök det upp en på auktion och jag tog hem den. Den är inte vidare vacker att se på, men den är åtminstone orörd sen brukningstiden. I sitt nuvarande skick är den allmogestockad under 1800-talet och pipan är mycket lång. De flesta som bjöd på auktionen var nog intresserad av namnet på låset där det står ”Meidinger Stockholm”. Meidinger (1720-1769) var en av de viktigaste vapensmederna i Stockholm under 1700-talet och blev också den förnämaste när han tog över som hovpistolsmed efter David Bars 1759. Det är troligt att Meidinger fick i uppdrag att stocka om den redan då 100 år gamla pipan och ge den ett nytt liv. Åter igen får man bevis på hur Gustafsson pipor värdesattes.

P1060271Intressant att se att pipan är mycket lång och ganska liten i kalibern. Det rör sig troligen om en precisionspipa för småvilt och sittande fågel. Pipan har små sicksackmönster inslagna här och där och pipan har en svag trumf mot mynningen. Finishen på pipan är mycket enkel, undersidan bär fortfarande märkena efter hammarslagen liksom man ofta ser på de hemmasmidda lodbössepipor från senare tider. Enkelheten står i kontrast till de samtida piporna som gjordes i städerna som ofta var vackert arbetade med gravyr och förgyllningar. Ett verkligen intressant bruksföremål där funktion och precision gick före lyx och flärd.

P1060272

Galleri med vapen med pipor tillverkade av Per Gustavsson, hämtat ur Livrustkammarens och Skoklosters samlingars databas. Samtliga med tidstypisk stockning runt 1600-talets mitt.  Den tredje är lite speciell eftersom den är stockad i Norrköping vilket får mitt lokalpatriotiska hjärta att klappa.

Göinge skokloster Livrust Livrust2 Livrust3 skokloster skokloster2

 Källor:
Kåa Wennberg: Svenska böss- och pistolsmeder. 1989.
Rudolf Cederström: Per Gustafsson i Kassmyra – Den berömde 1600-talssmeden i Närke. 1921.
Skokloster och Livrustkammarens samlingar på internet.

Lämna en kommentar

Under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Vapen

En Blekbergare av någon Blekbergare.

P1020323

Nyligen fick jag hem en tung slaglåskonverterad studsare tillverkad av L. Blekberg. Då tänker några av er att då är det en lätt match att spåra vem smeden var, men på 1700-talet florerade det en hel hög smeder i Jönköping som hette Blekberg i efternamn. Troligen är de flesta släkt med varandra och en av dem, Johan Blekberg (1686-1745?) blev satt i fängelse i åtta dagar på vatten och bröd för att ha skrivit under en skrivelse mot faktorn Ehrenpreuss som basade över Jönköpings vapenfaktori. Bakom signaturen L. Blekberg gömmer det sig en Lars Blekberg och givetvis råkar det finnas två, dels Lars Blekberg (1692-?) som blev mästare år 1719, dels Lars Blekberg (1711-?)  som blev mästare 1737. Det är svårt att säga med säkerhet vem som står bakom denna bössa men genomgående går det att skönja vissa stilelement på vapen tillverkade av signaturen L. Blekberg.

P1020319Vad som markerar L. Blekbergs stil är en bruten linje på varbygeln och framför allt ett lite speciellt drakormsformat sidobeslag, alternativt ett S-format beslag med en medaljong. Låsplattan har också tydliga markerade avfasningar.

P1020324 P1020321 P1020325 P1020328 P1020326

Studsaren är byggd för precision då den är utrustad med ställbart trycke och en mycket tung pipa. Bössan bär en del småskador i stocken och hela bössan ska få en liten, varsam rekonditionering. Det är den värd.

Nedan följer ett antal gevär och pistoler som sålts på Probus under senare år samt ett gevär som finns på NRA:s museum av alla ställen.  Just nu ropar jag som Charlton Heston med en framskjuten haka, likt en båtstäv: ”From my cold bare hands!” Värt att notera är också att alla vapen jag har hittat bilder på är signerade L. Blekberg, utom en av pistolerna nedan som markant skiljer sig i signeringen.

00081_a 00081_d1 0000087 0000154 6177921_fullsize

L. Blekberg hade en bred repertoar, han ligger även bakom dessa alster som finns i Livrustkammarens arsenal. Detta är ett par fickpistoler. Möjligen kan detta vara den senare Lars Blekberg.

L. Blekberg pistoler

Det mest unika torde denna bakladdade pistol vara. Exakt hur kammaren öppnas är svårt att se, detta är den bästa bilden som jag lyckats vaska fram.

bakladdare blekberg

Det finns förhållandevis mycket vapen bevarade från Blekbergarna, vilka de flesta är märkta L. Blekberg. Båda Lars Blekberg var troligen starka begåvningar eftersom de blev mästare tidigt, redan i 20-årsåldern. Det borgar också för att de hann producera mycket vapen i sin livstid och skaffa sig en ryktbarhet.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Prästen avbröt sin predikan i Hedvig Eleonora i Stockholm år 1697 när han stördes av vagnar om drog förbi kyrkan. Han stack ut huvudet och skrek ”Håll stilla, din hundsvott, bälghund och svinhund!”. Hundsvott kan närmast översättas till hundfitta. Tråkigt nog var det änkedrottningens hovkanslers vagn som drog förbi.

 

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Vapen