Tag Archives: historisk färgning

Historiefärgarna 2017. Ett reenactment med historisk färgning.

När jag jobbade med förberedelserna med Färgargårdens friluftsmuseum så funderade jag länge och väl hur vi skulle förvalta kunskapen om historisk färgning. Jag är mig själv närmast och tankarna gled ganska snart in på reenactment. Historisk återskapning är ett pedagogiskt instrument som jag genomgående försökt implementera på Färgargårdens verksamhet. Varför inte kombinera historisk färgning med reenactment? Och därmed skapa ett event där deltagarna inte bara färgar på historiskt vis utan också återskapar livet på en färgargård under 1800-talets andra hälft? Efter att ha frågat runt lite bland mina textilintresserade bekantskaper föddes eventet Historiefärgarna.


Hela skaran med deltagare såväl som Färgargårdens gårdsfolk.

Planen med eventet var ganska enkel, att samla riktigt duktiga textilare med fokus på historiska textila tekniker och låta dem återskapa 1800-tal på Färgargården. Förutsättningarna för ett bra reenactment kändes självklara med Färgargårdens autentiska miljö och genom att använda det unika färgeriet har vi möjlighet att komma mycket nära 1800-talets färgningstekniker. Men det är gästerna som gör festen så snart hade jag fått ihop en trevlig, förväntansfull skara proffs som med hela reenacmtentnördens hela passion satte igång att sy nya kläder till eventet. Det ska sägas att reenactment som inriktar sig på svenskt 1860-70-talet är förhållandevis tunnsått i detta land, däremot finns det ganska många som sysslar med amerikansk reenactment från samma tid. För de flesta som var med på eventet var detta en ny spännande period att sätta saxarna i.

Lunch på Historiefärgarna.

1800-talets andra hälft är på många vis den hantverksmässiga färgningens guldålder. Det var summan av alla tidigare färgningserfarenheter och en tid i Sverige då mängder med mindre färgerier anlades i Sverige. På grund av näringsfriheten införande 1846 gavs möjlighet att anlägga färgerier på landsbygden och färgningskunskapen kunde nu fritt flöda i stad och land på ett annat sätt än förr. Det är dock också den äldre färgningens verkliga svanesång och ändhållplats i den industriella revolutionens nya värld med anilinfärger och storskalig textilindustri.

I slutet av juli sammanstrålade den tappra, tiohövdade skalan för att återskapa just denna spännande tid. Förberedelserna stod mina färgararbetare för, smör kärnades, täcken skakades och 70 år gammal sänghalm eldades upp. Snart anlände de första gästerna och anslöt till kafferep med hasardspel och påföljande inkvartering i pigkammare och gesällkammare.

Smörkärning och halmbränning.

Efter en stadig frukost på lördagen fick alla en egen liten presentpåse med diverse färgämnen, litteratur och färgningskuriosa.

Frida har kvitterat ut sin presentpåse och studerar fascinerat den djurspillningsliknande klumpen som fanns i påsen.

Nu var det dags att sätta fyr under karen och börja strukturera upp dagens färgningar. Mängder med garn och annat färggods rotades fram ur de tillrestas packning och hur våra egna gömmor. Genast började vi beta garnerna i vår pannmur och mortla färgämnen.

Lite kort om några av färgningarna under Historiefärgarna

Blå bresiljeextrakt.
Bresiljeextrakt fanns att tillgå under 1800-talet och är ett koncentrerat färgpulver som utvanns ur kärnveden från olika bresiljeträd. Bresilja är samlingsnamn på olika exotiska träslag från Sydamerika. Från 1500-talet och framåt importerades dessa träslag till Europa där de maldes eller raspades till färgspån. I Sverige har vi haft både straffanstalter för män, så kallade rasphus där internerna raspade bresiljeträd, och bresiljekvarnar som malde bresilja. Det finns såväl röd, blå, gul och brun bresilja. Bresiljeextraktet är ett mycket potent färgmedel som kräver endast 5 gram per 100 gram gods. Den blå bresiljan går att få olika nyanser av lila och ju längre godset är i färgbadet ju mörkare blir det. På historiefärgarna färgade vi flera nyanser av lila men vi prövade också att få fram svart genom att överfärga härvor som färgats bruna med växtfärgen Katechu. Resultatet blev mycket nära svart men skulle kunna bli helt svart om grundgarnet varit något mörkare brun.


Färggodset förbereds och betas.

Krapp
Krappväxtens rot har använts tusentals år och återfinns bland de fyra så kallad ”äkta” färgerna tillsammans med indigo, koschenill och vau. De äkta färgerna ansågs ha de bästa egenskaperna, de gav kraftiga nyanser och ansågs mest tvätt och ljusäkta. Krapproten är torkad och pulveriserad och lades därför i blöt på fredagen för att användas dagen därpå. När man färgar med krapp gäller det att hålla noga ordning på temperaturen. Går krappen över 70 grader går den mer mot brun i färgen istället för klara röda nyanser. Detta var på många sätt utmanande eftersom färgkaren är stora och fastmurade vilket göra att det går långsamt att reglera temperaturen, särskilt nedåt. Lyckligtvis lyckades vi hålla temperaturen och fick flera fina nyanser.

Krappbad. Foto Ofeelia Andersson.

Jakarandabrunt pigment
Vi hade fått tillstånd att nyttja en del av de originalfärger vi har i våra samlingar. I ett laggat kärl fullt med bruna kakaobruna hårda pluttar finns en lapp där det står ”Jakarandabrunt”. Vi var nyfikna på att undersöka färgämnet för att kanske kunna utröna vad det var. Vi misstänkte att det var pulveriserad katechu, som är en slags indisk akacia som ger en brun färg. Genom att använda liknande proportioner i färgningen som vid katechu försökte vi få fram en brun. Vi arbetade med 20% vikt mot garnets vikt. Pluttarna pulveriserades i mortel och löstes upp i hett vatten. Denna mörkbruna lösning hällde vi sedan i ett större bad. Garnet betades med alun och nedlades i badet. Efter en timme fick vi en skaplig brun nyans. Slutsatsen är att det troligen rör sig om katechu eftersom det är ett vanligt förekommande färgämne för brunt vid många färgerier under 1800-talet.

Jakarandabrun.

Indigofärgning
Att färga med indigo är en mycket speciell process och som gett upphov till en mytisk status inom färgarkonsten. Indigofärgning skiljer sig från annan färgning genom att färgämnet indigo inte är vattenlösligt utan måste lösas med hjälp av andra kemikalier. Traditionellt sätt har den lösts i jäst urin eftersom urinet bildar ammoniak. Indigokaren i färgeriet är mycket stora eftersom färgaren ofta bara en gång om året gjorde i ordning en så kallad färgkyp som sen användes under hela året. Kypen kunde underhållas genom att tillsätta nytt friskt urin. Nu för tiden används moderna kemikalier för att kunna färga med indigon och vi valde att göra en liten kyp på modernt sätt. När godset är under vattenytan är färgbadet grönt men när det tas upp ur badet oxiderar det med luften och på ett närmast magiskt sätt oxiderar det med luften och blir blått. Denna indigomagi rönte stor uppmärksamhet hos oss som färgar men också hos publiken. En av våra deltagare i färgningen publicerade senare en video på nätet som visar oxidationen och den rönte på några dagar mycket uppmärksamhet med tusentals delningar och över 100000 visningar. Till nästa år har vi tänkt att på allvar återgå till källorna och jäsa en mindre sats urin för att färga traditionellt, något som kan ge mycket kunskap och ge en verklig autentisk upplevelse till färgeriet.

Indigofärgning. Foto: Ofeelia Andersson.

Överfärgning med indigo
Indigo har inte bara egenskapen att färga utmärkta blå nyanser utan är även mycket gångbar för att få fram andra färger. Exempelvis finns det inte särskilt många vägar att få fram bra gröna färger och därför överfärgar man gula nyanser för att skapa grönt. Vi gjorde flertalet intressanta färger genom att färga över garner färgade med björklöv, katechu och gul bresilja. Just att sträcka färgningen i flera led lyfter färgningen till en annan nivå och återspeglar också färgarnas egna originalrecept.


Resultat från hela sommarens färgningar men även överfärgningarna såsom de gröna nyanserna och den svarta som är blå bresilja på katechu.

Övriga observationer och problem
Vi kunde ganska snabbt konstera att det bästa sättet att skölja garnerna är att skölja dem i strömmen, snarare än att skölja dem under tappkranen vid huset. Mycket färgämnen består av spån eller pulver som lätt stannar kvar i godset och måste sköljas ur och det är helt klart så att dra runt godset i strömmen är mer effektivt. Problemet med det är dock att efter ett tag rörs bottensedimentet upp och kan förorena godset. För att undvika detta skulle en ordentlig sköljbrygga vara önskvärt för att komma ut en bit i strömmen. Däremot är tappvattnet bättre till färgbaden eftersom det är renare än vattnet ifrån strömmen.


Skrubbning av färgkar.

Vi märkte också att det är viktigt att skrubba rent kopparkaren i färgeriet. Under lördagen kunde vi observera att fläckar uppstod på en del tyger, att det fanns föroreningar i karen som smutsade godset. På söndagens morgon företogs därför en ordentlig skrubbning av karen vilket avsevärt förbättrade resultatet. Renskrubbningen löste också ett annat problem vi haft tidigare under sommaren nämligen att våra gula färgningar tenderade att dra mot brunt eller grönt vilket berodde på att kopparen fällde ut i färgbadet och dunklade badet. Efter historiefärgarna kunde vi färga vackra gula nyanser medelst renfana och gul bresilja.

Två nöjda färgare.

Slutord
Historiefärgarna var ett av de roligaste och mest annorlunda eventen som jag varit med att arrangera. Att samlas kring en praktisk syssla, i detta fall färgning, skänker en en särskilt stark nyans till återskapandet. Ofta är det krig eller krigsrelaterade sysslor som står för den övergripande praktiska delen av reenactment men detta event visade på att ett värdefullt alternativ i återskapandekulturen. Kanske går det att hitta liknande anläggningar där det går att samlas kring andra specifika hantverk. I vilket fall så laddar jag för en repris nästa år, väl mött då. Jag vill tacka Maria Neijman, Victoria Holmqvist, Amica Sundström, Johanna Krumlinde, Emma Frost, Magdalena Fick, Fia Lindblom, Johan Käll och Frida Gamero för att ni var med och gjorde eventet möjligt. Vi ses nästa år hoppas jag.

Ida Zimmermans bilder ifrån Historiefärgarna.
En av mina begåvade sommarjobbare, Ida Zimmerman, dokumenterade Historiefärgarna med sin kameralins. Hennes fantastiska bilder förtjänar ett särskilt galleri.

 

 

Annonser

3 kommentarer

Filed under Färgargårdens Friluftsmuseum, Uncategorized, Växtfärgning

Färgerierna under 1800-talet ur ett hantverksperspektiv

Förord
För ett tag sen skrev jag en artikel internt på mitt arbete som behandlar färgerierna och färgarna under 1800-talet. I all sin torrhet kan den säkert ge lite info till den som intresserar sig för historisk färgning. Färgarna är en yrkeskategori som ofta hamnat i skymundan vid sidan av vävare och skräddare. Även fast färgarens arbete ofta är oumbärligt för de två andras slutresultat. Den här artikeln är mycket kortfattad och jag rekommenderar läsaren att söka sig vidare i den korta litteraturlistan.

IMG_1792

Färgerierna under 1800-talet ur ett hantverksperspektiv
Traditionellt har de professionella färgerierna varit knutna till städerna, men under 1800-talets andra hälft dyker det upp många nya färgerier på landsbygden. I och med ökad näringsfrihet och hemmafärgningens nedgång öppnas en ny marknad för småskaliga färgare utanför städerna. Mellan 1831 och 1861 fördubblas antalet färgerier i riket från 258 st till 479 st. De flesta av de fristående färgerierna hade i genomsnitt tre anställda varav en färgarmästare. Färgerierna i städerna var inte självklart fristående utan var i stor utsträckning kopplade till väverierna i städerna som en del av textilproduktionen.

Landsbygdens färgerier var mer fria och arbetade mer traditionellt hantverksmässigt och med landsbygdens hemvävda tyger och garnproduktion. Genom att inlemma fler verksamheter växte en del småfärgerier till storfärgerier med utökade funktioner som spinnerier, förbearbetning, garnförsäljning och tygvalkning. Dessa stora färgerier mekaniserade också sin beredning likt textilindustrin i övrigt och mottog också uppdrag från småfärgerierna som fanns runt omkring. Även i städerna blev färgerierna större och industrialiserade. På 1840-talet gick Norrköping om Borås som största färgarstaden och placerade Stockholm på tredje plats i landet. Bergsbro i Norrköping hörde till de största färgerierna i landet.

Färgerier var dyra att anlägga eftersom hantverket krävde särskilda utrymmen och en riklig vattentillgång. På grund av detta var många färgerier längre i drift än många andra hantverksverkstäder. I takt med de storskaliga färgeriernas framväxt började de små färgerierna uträtta mer sysslor än just färgningen såsom tvättning, pressning, stärkning, valkning och överskärning.

042sc34bshjd
Widegårdens färgeri, Medelpad. Troligen såg många av färgerierna på landsbygden ut så här. Foto:Sundsvalls museum.

De garner som såldes direkt till kund köptes från spinnerierna, ofta bomullsgarn. Det förekom också infärgning av ullen innan det spanns till garn, detta gav ett melerat intryck i garnet vilket tidvis var populärt i modet. Färgaren sig ofta friheten att blanda flera kunders ull för att slippa hålla ordning på småposter i produktionen. Undantagsvis färgades linnelärft och lingarn, det ansågs besvärligare att färga eftersom linfibern är mer motståndskraftig mot färg och bleks lättare. Färgaren tog ofta emot uppsprättade kläder och mindre tygstycken som skulle bli nya kläder. Detta gods gick under benämningen trasor vars kvalité och tjocklek kunde variera varför det var ett illa omtyckt arbete bland färgarna. Ett plagg kunde bestå av en stor mängd avancerat tillskurna stycken som färgaren måste behandla noggrant och inte slarva bort. En hel del sidenpersedlar färgades även om och en del var mycket sköra och kunde innebära ekonomiska problem för färgaren om de förstördes i färgningen. Med införandet av pappersmassa framställd på träfibrer blev det mycket tyglump över som klipptes till trasor som färgades och sen vävdes till trasmattor.

SSMF041827 001

Stegen i färgningen

Tvättning .
Garnet eller tyget tvättades i en svag lutblandning. Inga föroreningar fick komma i färgbadet som kunde fläcka tyget. Det påstås att äldre gesäller föredrog att tvätta med ruttnat människourin då det ansågs bäst för att få bort fett ur godset. Helst skulle urinen komma från en person som ätit mycket kött och druckit öl.

Betning
Garnet lades i ett bad med kemikalier som gjorde fibern mottaglig för färg och tvättäkta. Betningen var central för det slutgiltiga resultatets hållbarhet och nyans. Vanligaste betmedlet är alun, järnvitriol, vinsten, tennsalt med flera.

Beredning av vadmal
Vadmal var de ylletyger som vävdes i hemmen för det egna hushållet eller för avsalu till skillnad från ylletygerna som vävdes av professionella vävare i fabrikerna. Senare kommer begreppet att få en bredare betydelse och användas i industrin för att beteckna tjockare yllekvalitéer. För att göra tyget tätare stampades det vid en vadmalstamp som med mekanisk bearbetning och vatten (ibland uppblandat med såpa och gammalt urin). Processen gjorde att fibrerna filtade ihop sig. I vadmalsstampen är det stockar som är formade som hammare som stampar tyget bit för bit. Stamparna drevs ofta med vattenkraft. Ursprungligen trampade man tyget med fötterna, vilket var en mycket tidsödande process. Efter stampningen ruggades tyget upp i vått tillstånd med handruggor eller med ruggmaskin. Därefter färgades det.

Färgning
Färgningen av ylle begränsades till modets färger. Mot slutet av 1800-talet domineras färgningen av svart och mörkblått, medan det innan förekom mer färgstarka tyger. Indigo var färgen som var mest moderiktig vid tiden och krävde en mer avancerad färgningsprocedur än konventionella färger men gav å andra sidan en mycket kraftig blå som var mycket ljusäkta. Färgarkonsten var mycket avancerad med tusentals olika receptkombinationer för att få fram rätt kulör. Många av färgarna valde att skriva ner sina recept med koder och skiffer för att hemlighålla sina kunskaper. Betningen, mängden färgämne, materialet i grytan och färgningstid var faktorer som bestämde resultatet. Färgarens erfarenhet och öga för färg var en kritisk punkt i processen som också ofta var föremål för hätska diskussioner färgarna emellan.

Kypfärgning
Den vanligast förekommande kypfärgningen är med indigo. Färgningen är en avancerad process då färgämnet indigo inte är lösligt i vatten och måste omvandlas kemiskt för att kunna tas upp av textilfibern. När garnet tas upp ur badet är det först grönt men när det utsätts för syre går färgen över till blå. Indigo utvinns ur växten vejde eller indigoplantan. Vejde odlades i Europa medan indigoplantan med högre koncentration indigo importerades och på sikt utkonkurrerade vejden. Indigo skattades högst utav alla färgämnen.

Traditionell färgning
Med växtfärger färgar man genom att koka växtdelar i ett bad som man sen färgar i. Temperatur, mängd och betmedel varierar färgerna och ibland överfärgar man med andra färgbad för att få andra färger. Inom yrket skiljer man på äkta och oäkta färger. De äkta är ljusäkta, tvättäkta och smetfria och till dessa räknas främst indigo, krapp (röd), vau (gul) och purpur. Bland de oäkta färgerna finner man bresilja, gul bresilja, färnbock, gurkmeja, röd bresilja, björklöv och andra växter. Statusen på färgämnet reglerades beroende på vilken färgkvalitet som det kunde åstadkomma.

Anilinfärger
Under 1800-talets andra hälft började de första kemiskt framställda färgerna göra intåg. De var dyra men kunde ge mycket klara och exakta färger. De möttes med viss skepsis bland färgarna först men när efterfrågan på de nya färgerna ökade följde färgarna med konjunkturen. Färgerna var enkla att använda men innehöll många starka kemikalier som arsenik. Anilinfärgerna hade många barnsjukdomar men förbättrades med åren och blev snart en naturlig del i den industriella färgningen och vid den tiden hade alla småfärgerier försvunnit.

Sköljning och tvätt
Överblivna färgrester måste sköljas ut och tyget tvättas, ofta i urin. Vattnet pressades ut sedan med hjälp av valsar. Färgades garn användes så kallade chiljonger, en slags träställning som man med trästavar pressade ut vatten med vridning.

Ruggning
Nu ruggades tyger åter upp och borstades. Tyget spändes sedan upp på en torkram.

Överskärning
Med hjälp av enorm fårsaxliknande sax överskars sedan finare ylletyger. Det innebar att de uppstickande fibrerna i tyget klipptes ner. Proceduren upprepades med borstning tills att tygets ”lugg” var jämn och tyget fick en närmast glansig yta. Motsvarande tyg hos de skråanslutna vävarna kallas kläde. Under 1800-talet ersätts saxen med överskärarmaskiner.

Dekatering
För att få luggen att ligga bra på tyget ångades tyget i press ett par timmar i en särskild ångpanna.

Pressning
Vid pressningen veks tyget ihop med pappskivor mellan varven och slutligen pressades tyghögen med varma järnplattor som stoppas in en press.

IMG_1836
Mäster skulle inte bli glad över att se det här…..

Yrkeskåren färgare
Färgarna delades in i olika kategorier beroende på utbildning. Under 1800-talets första hälft härskade skråordningen där den som ville bli färgare började, ofta i tonåren som lärling hos en mästare. För att bli antagen som lärling krävdes att han var av äkta börd och kunde läsa och skriva. Huvudsakligen var lärlingarna söner till mästaren. Lärlingen lärde sig hantverket ett antal år genom praktik hos mästaren och fick sedan avlägga ett gesällprov för att bli gesäll. Som gesäll fick han rätt att utöva hantverket och ta anställning på andra färgerier. En del gesäller utvecklar sina färdigheter och blir mästare med tiden och får rätt till att öppna egen verkstad och ha egna lärlingar och gesäller anställda. När skråordningen luckras upp vid 1800-talets mitt förekommer också yrkeskategorin färgariarbetskarlar som är daglönare och outbildade i yrket. De sistnämnda sågs med stor skepsis från gesällerna.

Arbetsförhållandena i färgerierna var unika på många sätt. Färgbaden krävde annorlunda arbetstider varför arbetsdagarna ofta började vid kl. 4 på morgonen. Beroende på vad man färgade blev ibland arbetsdagarna mycket långa. Det finns upptecknade berättelser där om arbetspass på 36 timmar vid stora och långa färgningar förekom. Arbetsmiljön var ofta undermålig då färgarna arbetade i fuktiga och dragiga lokaler. Färgarna var i konstant kontakt med kallt och varmt vatten, sommar som vinter och detta slet mycket på hälsan. Många kemikalier var direkt farliga att handskas med och särskilt farligt blev det när de första anilinfärgerna introducerades.

Färgarnas arbetsklädsel bestod av vit skjorta med uppkavlade ärmar, svart eller grönt ylleförkläde. På fötterna bar man träskor eller trätofflor liksom ibland stövlar.

 

 

Källor

Sahlin, Carl (1928). Ett skånskt färgeri. Stockholm: Nordisk Rotogravyr.

Erixson, Sigurd. (1939). Kulör i träff. Stockholm: Nordisk Rotogravyr

Film

Garn och tyger färgas på Färgargården vid Hammarby sjö på Södermalm, Stockholm, 1930.

http://www.svtplay.se/olika-hantverksyrken

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Textil, Växtfärgning