Etikettarkiv: Gustav Vasa

De märkliga allmogedräkterna i Ornässtugan.


Ornässtugan. Foto: Länsmuseet Gävleborg

På 1720-talet ärvde bokhållaren på Falu koppargruva, Jacob Brandberg, Ornässtugan utanför Falun. Denna märkliga loftbyggnad, uppförd på 1500-talet, är mest känd för en sorts händelse som förknippats med många platser runt om i Sverige och som tidigt blev föremål för en nationell vurm av närmast parodiska mått. Det handlar så klart om de platser som den store landsfadern Gustav Vasa lagt sitt huvud på under hans äventyr i Dalarna 1520-1521. Med tanke på mängden platser som påståtts ha härbärgerat denna persons lekamen så borde Vasa varit Sveriges sömnigaste person. Brandberg insåg att det var en storvulen kultplats han fått i sin hand och förstod att iordningställa denna vallfärdsort till ett museum. Han startade därför ett av Sveriges äldsta museum, Ornässtugan och dess Vasamuseum.


Kungsrummet, Ornässtugan. Foto RAÄ. 

Jakob Brandberg var en av alla de byråkrater som fick hjulen att snurra i den svenska bruksekonomin under 1700-talet. I hans karriär hann en mängd titlar passera revy, såsom vågskrivare, bergsman, postinspektor, bokhållare och slutligen bergslagskamrer. Under 1720-talet plöjde han ner mycket tid och pengar i vad man skulle kunna kalla hans hobby, Ornässtugan. Anläggningen var i uselt skick och Brandberg lade stor iver i sin gärning att rusta upp byggnaderna men också vårda minnet och traditionen kring Vasas vistelse där. Brandberg tycks ha haft en genomgående tanke i bevarandet, närmast antikvarisk. Han är mån om att bibehålla platsens ålderdomliga prägel från 1500-talet och inte modernisera byggnaderna. Själva centrum för kulten, platsens heliga graal, är den säng som den gamle landsfadern sägs ha begjutit med sin närvaro. Runt denna säng började Brandberg nu bygga ett museum med tidstypiska föremål, både nya som gamla. Byråkrat som han var så dokumenterade han hela sin arbetsprocess genom att arkivera all korrespondens, kvitton och avtal. Trots att han inte var någon utbildad museiman så hade han en stark känsla för autenticitet. Han skickade hundratals brev till olika lärare, präster och länsmän i Dalarna för att bena ut föremålens historia. I anskaffandet av prylar anlitade han en lång rad skaffare och vänner som letade fram föremål till hans museum.


Torsångskarlens, Morakarlens och Gustav Vasas dräkter. 

Mitt särskilda intresse ligger i de allmogedräkter han lät tillverka till museet. I museet ville Brandberg ha två snidade trädockor som skulle iklädas bonddräkter och förses med tidstypiska vapen och utrustning. Dräkterna skulle i snitt vara samtida med Vasas vistelse på Ornäs. Eftersom Ornäs ligger i Torsångs socken ville han ha en dalkarl i Torsångsdräkt men också en dalkarl i Moradräkt. Dockorna tillverkades av timmer som köptes från Vedkontoret i Falun, Perukmakare Olov Lundberg tillverkade peruker, ögonbryn och hår medan målarmästare Johan Svedin målade händer och ansikte. Varje inblandad part var noga avräknade i Brandbergs liggare. Många olika hantverkare var inblandade i förfärdigandet av dräkterna, exempelvis sydde Erik Olsson i Hälla skjortan, provisor Nils Fahlbeck skaffade fram rätt vadmal medan prosten Erik Moreus skänkte det sällsynta tagelhattbandet som ”brukeligit i gl:a tiderne”. Skräddarmästaren Erik Säterbäck är den som sytt upp huvuddelen av alla plagg på dräkterna.


Dräkterna på sin ursprungliga plats på museet. Notera att dräkterna då också är beväpnade likt uppbådade bönder med armborst och spjut. Foto: Länsmuseet Gävleborg. 


Hur ska man tolka dräkterna i förhållande till återskapning?

Det är utan tvekan så att Brandberg utifrån sina förutsättningar försökt göra en grundlig forskning i sitt arbete. Han har frågat runt, han har skickat massvis med brev och tittat på originalplagg och uppteckningar. Men hur långt har han egentligen trängt bakåt i tiden? Resulterar snarare hans forskning i att få fram en mer vag ålderdomlig dräkt än en en korrekt bondsk 1500-talsdräkt? Jag skulle tro att vi hamnar någonstans mitt emellan med en övervikt på det första. Jag tror inga plagg är några direkta fantasifoster utan antikiserade föreställningar av det som ansågs allmogeartat, bakåtsträvande och omodernt vid sin tid. Kanske går hans uppteckningar och forskning en, kanske två, manslängder bakåt i tiden. Mitt spontana intryck av de två bonddräkterna är att de andas diffust 1600-tal på ett sätt som det ofta blir när man forskar om den svenska allmogens kläder. Allmogens kläder målas med breda och grova penseldrag genom historien, plagg överlever hundratals år i ett folkligt modeuniversium som roterar allt långsammare ju längre du kommer från metropolitiska mittpunkter. Bland de av Säterbäcks skräddade kläder finner vi de typiska plaggen som återfinns såväl under 1500-talet som på 1800-talet i vissa avlägsna delar av landet. Långbyxor, omlottjackor, holkar, trindmössor och bredbrättade hattar, allt i ofärgad vadmal och typiska för allmogens mansdräkt under en lång tid i vår historia. Det är plagg som återfinns hos Magalotti och hos andra kända avbildningar av de breda folklagren under 1500-1600 och 1700-talet. Vad vi med all säkerhet kan fastställa är att plaggen åtminstone representerar mansdräkter i Dalarna från innan 1750-talet då dräkterna tillkom. Ur ett musealt perspektiv är dessa dräkter betydligt bättre än vad många historiska museer idag lyckas frambringa.

Det skulle vara mycket intressant att djuploda mer i dessa kläder, sätta varje plagg i dräkthistorisk kontext för att kunna datera och analysera modellernas autenticitet som förebild för äldre kläder. Min spontana reaktion är ändå att efter att ha sett många av de få avbildningar vi har av svensk allmoge under 1500-talet och 1600-talet så stämmer många plaggen överens bra på många vis med en tyngd mot 1600-talet.

Torsångsmannens skjorta
Jag hade svårt att tygla min entusiasm inför detta material när jag väl grävde fram det. Nyligen hade jag kommit över handvävt grövre linne, lämpligt för vardagsskjortor och arbetsskjortor. Mitt nyvunna material gjorde det enkelt för mig att börja med en ny skjorta och valet föll på Torsångersmannens skjorta. Vad jag särskilt intresserade mig för var halskonstruktionen med fyrkantiga halsspjäll som jag inte sytt innan. Med lite proffsassistans ifrån Catrin Åhlén visade det sig vara en både enkel och trevlig lösning halsen. Besök gärna Catrins blogg.

Allt syddes för hand med vaxad 35/2-lintråd. Tyget var ganska smalt och stadkanterna nyttjades där möjlighet gavs. Originalets ärmslut snöras med platta band men det framkommer inte hur den sluts i halsen. Jag har valt att sätta dit en hyska och hake på båda platserna i väntan på ett lämpligt band till ärmsluten. Jag var tvungen att lägga en skarv på ärmarna på grund av tygets beskaffenhet och därför avviker min version en aning. I övrigt måste jag säga att det var ett mycket trevligt plagg att sy.

Plaggen
Vad som är fantastiskt är att de flesta av plaggen finns det enkla mönster till och plaggen finns tillgängliga digitalt genom Livrustkammarens databas. Jag har fått rota lite i databasen och hoppas att jag fått fram en så komplett bildsamling av de textila delarna. En del delar finns inte avbildade och en del plagg tycks saknas i databasen.

Torsångskarlen
Tröjan

Skjortan

Byxor

Damasker

Morakarlen
Tröjan

 
Byxor

 
Skjorta

Strumpor och holkar

Vantar
Det tycks förekomma två par nålbundna vantar som båda är kopplade till Morakarlen. Möjligen är så att något av paren tillhör en av de andra dräkterna.

 

Källor
Digitalt museum
Svärdström, Svante (1958). Vasasamlingen i Ornässtugan: Utställning i Kungl. Livrustkammaren hösten 1958. Livrustkammaren.
Lagergren, Helmer (1931). Ornässtugan och dess vasamuseum: faluhantverkarnas insats vid samlingarnas tillkomst i mitten av 1700-talet. Ingår i Gammalt och nytt ifrån Dalarna.
Sandström, Josef (1910) Ornässtugan och dess inventarier 1725-1759. I Fataburen 1910. Nordiska museet.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Allmoge och etnologi, Textil