Etikettarkiv: folktro

Den otjänliga skatan får revansch.

P1070454Fyra skator och slutligen en kråka valde att slå sig ner på fel gård.

Salongsgevärstider
1 juli har passerat och det betyder att åtminstone där jag bor att kråkjakten är igång. De arter som jagas är framför allt kaja, kråka, skata, råka och nötskrika. Men går de att äta? Givetvis går allt att äta, till och med god behållning. Som matfågel är det kanske främst råka och nötskrika som betraktas som ganska smarriga. Undantagsvis talas det även om kaja och kråka under förutsättning att det är unga exemplar som gärna skjuts på vårkanten då de är magra.

Men skatan då? Jag har försökt hitta både gamla och nya referenser till att äta skator och jag upptäckte att de är rätt få. Under hårda tider med svält och umbäranden äter folk vad som helst, men hur var det annars då? Om jag minns rätt så läste jag i en artikel i Populär arkeologi att det funnits skatben i en avfallshög i något svenskt kloster. Det behöver ju inte betyda att de faktiskt ätit av dem, de kan ha hamnat där av andra anledningar. Varför skatan hamnat i skymundan kan ha flera orsaker. Två huvudteser lär vara att den är otjänlig och smakar illa, den andra tesen är att det inom äldre folktro anses tabu att skjuta gårdsskatorna då det  drar olycka över gården. Skatan kan alltså ha hamnat i samma fålla som svamp och häst, det vill säga något som undvikas som mat.

Ska du tillaga skata ska du skjuta skatungarna och undvika de äldre. Skator äter as och kan ha parasiter men de som är unga är det ingen fara med. Jag har två skatbon på tomten som båda har fått ungar och så fort som de blev lovliga skred jag till verket med att dra skam och olycka över gården. Nu efter fyra skator är de rejält misstänksamma kan jag lova.

P1070417

Edward Blom som vurmar för all typ av mat som svenskarna har ätit innan lightprodukter var påtänkta lyfter fram att det är bra om kråkfågeln ligger i mjölk innan tillagning.  Detta för att dra ur den värsta smaken. Jag tänkte i liknande banor fast jag la skatbröstet i en grillsås istället.

P1070418
Jag skivade det i småskivor och stekte ordentligt. Av en händelse hade jag bra kanapéskal och pepprad färskost och med en liten tomatskiva blev det ovanligt snyggt.

Smaklig måltid!

P1070420
Hur smakade det då? Jotack, helt ok. Det är ju inte så mycket kött men ganska mustig, leversmak med en undersmak av någon tung sump i botten. Men oätligt? Nej inte direkt smakligt kött heller. Men till och med svärmor smakade så helt dåligt kan det inte vara.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Allmoge och etnologi, Funderingar

Om avföring som folklig medicin förr.

Inledning
I vårt tidevarv finns det en del romantiska föreställningar om våra förfäders syn på kroppen, naturen och läkekonsten. En del föreställer sig medikamenter i fas med naturens kretslopp, dekokter på örter, varma grötomslag och en fantastieggande, men sund magisk underton. I vissa fall fanns det folkliga mediciner med viss mätbar effekt men dessa är synnerligen lätträknade bland allmogens bisarra medicinska påhitt.

Det är lätt att göra sig lustig på historiens folk för att de gjorde saker som vi rationella och präktiga nutidsmänniskor inte skulle göra. Vad vi ofta glömmer är att alla klyschigt nog är barn av sin tid (och skriver även sin historia därefter). Alla skola dömas efter den devisen.

Två begrepp som du som läser ska bära med dig när du analyserar företeelserna i artikeln är rationellt respektive irrationellt. Dessa begrepp är inte värdeladdade utan beskriver tankebanor och handlingsmönster. När det kommer till folklig (men även i viss mån akademisk) läkekonst står det rationella för det logiska och direktverkande; ett exempel: Jöns lider av tandvärk och skaffar sig en stadig karl med tång som drar ut tanden. Han handlar direktverkande och rationellt. Det irrationella representerar ett indirekt handlingsmönster som gärna är magiskt och som förefaller ologiskt. Som exempel vore om samma Jöns skulle nudda tanden med en spik och sen spika fast den i ett tandverksträd samtidigt som han mumlade en ramsa och på så vis bota sin onda tand. På samma sätt går det att analysera orsakerna till sjukdomarna. Rationellt kunde Jöns anse att tandvärken var ett resultat av mask i tänderna vilket var en vanlig föreställning förr, en irrationell analys skulle ge andra resultat som att tandvärken kom av att han en dag blåst i en nyckelpipa eller att någon trollat sjukdomen på honom. Denna modell är på intet sätt ett motsatsförhållande utan blandningar förkommer ymnigt.

1917 Bohusläns museum Curt RanholmVärnpliktiga på dass 1917. Foto: Curt Ranholm, Bohusläns museum.

Riktig skitmedicin
I den här artikeln ska jag lyfta fram en folklig men vida spridd ingrediens i det folkliga apoteket. Bajs, träck, fekalier – skit helt enkelt. Ibland har man extra roligt åt det enkla folket men det ska sägas att de fåtal skolade läkarna under 1500-1700-talet också petnoga vägde kattskit i sina dekokter. Läkaren Kristian Frantz Paullini skrev en 400 sidor tjock bok om träckmediciner som var vida populär och kom i sju upplagor mellan 1696 och 1748. Svenska naturvetare hängde givetvis på:

”Till intagning mot Angina eller Hitzig Swilst i Halsen och Strupen spisas en ung Frisk Pilts Träck, derjemte utanpå strykandes” Ur professorn i Uppsala Lars Robergs läkebok ”Huuss-Apoteck” 1709

Vidare tyckte samma professor att en födande kvinna skulle dricka saften från en färsk hästskit för att få en lätt förlossning.

I gemen tyckte alla, hög som låg att träck var bra till alla sorters problem. Framför allt framhölls hos medicinarna dess antiinflammatoriska egenskaper. När det kom till allmogens användande kunde det vara ett bot mot många saker, närmast en universalmedicin.

Om en kvinna led av en bröstböld skulle hon smörja brösten med sin egen avföring. Mot tandvärk skulle man kleta träck på den dåliga tanden. Bulnader gick ner om de lades om med ett omslag med träck (i de medicinska skrifterna kallades detta av någon anledning för det ”gyllene plåstret”). Saft från hästgödsel var verksamt mot gulsot och bra att smörja med. Varm svingödsel fungerade bra mot benröta, för ökad aptit var hundskit det bästa och harlort motverkade diarré. I Västra Vingåker ansågs vargbajs vara den bästa universalmedicinen.

Många av träckmedicinerna följer en allmän föreställning om att ont ska fördrivas med ont. Exempelvis om någon lider av aptitlöshet så är bästa lösningen att äta äckligast tänkbara sak för att få aptiten tillbaka. Det kunde innebära att äta exempelvis löss men även träck av olika slag.

dass Mattias Ek, Vira bruk Stockholms läns museumTimrat utedass på Vira Bruk. Foto: Mattias Ek, Stockholms länsmuseum.

 

Några exempel på folkliga träckmediciner

Dålig matlust
Som tidigare sagt så skulle den sjuka gärna tvinga i sig något annat äckligt för att få fart på aptiten. Ibland kunde det vara lite mer symboliskt, exempelvis berättas det på flera platser i Sverige under 1700-talet att man kunde äta en smörgås som endast förts igenom en dassits för att må bättre. Annars ges förslag på olika träcksorter för inmundigande, exempelvis vit urvattnad hundlort.

Diaree eller så kallad utsot
Sjuttu, rännsketa, springsjuka, löst liv – kärt barn har många namn. Då, liksom idag var diarré en fruktad fiende i utsatta områden. Det fanns en mängd sätt att få bukt med den och även här har fekalier spelat en viss roll. En kur kunde vara tre harlortar i varm mjölk eller varför inte den bohusländska specialiteten ugnsbakad grisskit?

Det fanns också åtskilliga vägar att ge folk diarrè, den är därför vanligt förekommande i trollformler. En del trollkunniga behövde endast förnimma sitt offer för att sätta igång symptomen men i Medelpad tog man en flaska med lite avföring från det tilltänkte offret och placerade den med mynningen medströms i en bäck som rann mot norr. Så länge som flaskan var i vattnet bestod diarrén. I Malingsbo använde man istället ett ihåligt människoben och uttalade formeln:

”Nu ska jag sätta rännsketa på dej N.N., så du ska du dö innan fjorton dagar. Det ger jag mej Faen i våld på!”

För motsatsen, förstoppning, tyckte en del i Nyköpingstrakten att dricka torkad kattlort i uppkokt mjölk var en bra idé.

Blindtarmsinflammation
Mot det som förr kallades bland annat bävelsrev eller bukrev, berättas det i en anteckningsbok från 1700-talets Sveg att:

”för bukref hielper ock bränd kodyngia patienten owettandes i soppa ingives”

Personligen skulle jag vara mycket misstänksam mot all typ av soppa om jag kände till ovan förslag. Samma anteckningsbok föreslår i annat fall hönsträck med honung i vin. I övrigt tycks nästan alla mediciner mot bävelsrev handla om sprit i alla former och kombinationer.

0Klok gumma i Vilhemina socken, 1932. Foto: Nordiska museet.

Gulsot
Den fruktade och ack så vanliga sjukdomen gulsot tog många liv förr och kanske är det därför som det finns enormt många och fantasirika huskurer mot denna farsot. Det talas mycket om att äta gula saker såsom gul mossa, gult silke, gulsparvar och dricka urin såklart. Den mest kreativa lösningen är att fånga en gädda levande och lägga den i en balja bredvid den sjuka. Nu skulle den sjuka stirra på gäddan en lång tid och på så vis skulle gulsoten flytta över till fisken som sen släpptes ut och på så vis tog med sig sjukdomen.

Eftersom ett tecken på gulsot är aptitlöshet så kommer träckmedicinerna som ett brev på posten. Ät något äckligt så blir det bättre.

Lunginflammation
Den fruktade lunginflammationen, vanligen kallad ”håll och stygn” botades gärna i Dalarna, Hälsingland och Ångermanland med den alltid så hälsosamma saften ifrån hästlort. I en nedtecknat recept från 1700-talet står det:

”Tre Qvarter linolja, ett d: safter utkramad af hästträck efter en röd häst och silade genom ett kläde blandas väl tillsammans och gifves den sjuke i 3 Skiedblad, 1 Skiedblad hwar timme, hwarpå han måste väl svettas.”

I övrigt botades lunginflammation ofta med allmänna devisen ”lika mot lika”, det vill säga håll och stygn botades antingen med något vasst (stygn) eller något som blåser (håll). Det kunde innebära att dricka vatten med nålsuddar i eller pulveriserat glas i. I annat fall blåsa bort det med en smidespust.

Epilepsi eller fallsjuka
Epilepsins underliga förlopp och sjukdomsbild gav upphov till stor uppfinningsrikedom bland Sveriges kloka gummor och gubbar. Få sjukdomar har fått så fantasirika lösningar och även här finns träck med på ett litet hörn, även om blod av alla sorter är den vanligaste ingrediensen. Från Vilhelmina finns en kur med närmast episkt folkmagiska proportioner:

”Man tog nio slags ved från lövträd, urin, avföring, hår, naglar och blod från lillfingret av den sjuke, samt en bit från varje klädesplagg, som den hade haft på sig. Allt detta utom urinen brändes i spisen på ett lock, tills det blev kol av alltsamman. Detta kol blandades med i ett halvt stop av urinen. Med denna medicin smordes den sjuke från huvudet till fötterna tre torsdagar efter varandra. Sedan man påbörjat behandlingen, fick den sjuke icke tvätta sig eller byta kläder, förrän smorningen nötts bort. När kläderna då avtogs skulle de brännas.” Tillhagen s.198

Efter den här behandlingen fanns ju risken att du stod kvar efteråt med både epilepsi, förgiftning, dålig hy, nakenhet och till allmänt åtlöje kan man gissa.

I övrigt flockades de fallandesjuka vid avrättningsplatserna över hela landet för att dricka de avrättades blod. En del bödlar gjorde sig även pengar på att sälja de avrättades blod under disk till de behövande.

Bensår

För den som har bensår finns ett härjedalskt recept från 1700-talet:

”I elaka bensår, bränn äggskahl och skosulor till pulfwer, lägg ther ibland torkad (i maj månad samlad) kodyngia och strö det över såret.”

Invänta infektionen…

Bölder
Att bli ansatt av bölder tycks varit vanligt förr varför också bredden på huskurerna blir därefter. Det finns åtminstone ett tiotal magiska botemedel för både invärtes och utvärdes bruk som innehåller träck. Särskilt bra ansågs mänskliga exkrementer vara till botande omslag.

1Åderlåtning 1922 i Manskogs socken. Foto Nils Keyland, Nordiska museet.

Mjölkstockning och bröstböld
Amningen var viktig att den fungerade förr då tillgången till bra modersmjölksersättning var obefintligt. Här kunde botaren smörja in det ömmande bröstet med färsk hundlort blandat med osaltat smör. Om man inte hade hund kunde man göra som i Frostviken, Jämtland, där tog man kvinnans egna nylagda träck och smorde med. Denna smorning skulle dessutom helst göras av kvinnans egen man. Ville man inte smörja in sig med avföring kunde man annars ta en matsked torkad, pulveriserad hundlort i kaffe eller mjölk och dricka. I övrigt ansågs en person som kramat ihjäl en vattensork så det kom blod på handen vara särskilt effektiv på att klämma bort bröstbölder.

Brännskador
Att smörja brännskador med snor var vedertaget på många håll i Sverige men även omslag med såväl olika sorters djurträck beroende på landskap. I Skåne och Småland beredde man salvor av fårskit, medan dalslänningar och gotlänningar föredrog nötgödsel och nötspillning.

Slutord
I en artikel i Läkartidningen 2007, skriver professor emeritus Lennart Berggren:

”Patienten på 1700-talet var med den billiga träckmedicinen både producent och konsument. För dagens sjukvårdspolitiker kanske en önskedröm, men tyvärr inte evidensbaserat.”

Kanske är det som Berggren skriver, att träckmedicinen till stor del är uppbyggd på en mangrann portion önsketänkande. Vi ska komma ihåg att dessa mediciner spreds från akademiskt håll, förankrades och transformerades i de breda folklagren, sammanvävda med de folkloristiska tankebanor som fanns. Dessa bot är formade efter de erfarenheter och föreställningar som omgav den tidens människor. Faktum är att det inte är över, hälsokonsulten Martha M Christys bok ”Your own perfect medicine” handlar om att ens eget urin kan bota i princip alla typer av sjukdomar. Denna 200 sidor långa bok om urinterapi har tryckts i sex upplagor. Christys anspråk på urinens läkande står inte långt efter den folkliga medicinens men är uppdukat på den moderna kvacksalverikonstens smörgåsbord, dignande av påstådda fakta och bevis och uppdukat för den som vill och hoppas på att önsketänkandet ska slå in.

Källor:
Tillhagen, Carl-Herman (1958) Folklig läkekonst. Nordiska museet.
Berggren, Lennart (2007) Urin och ädelstenar som medicin rensades bort av Carl von Linné. Läkartidningen nr 22, 2007. http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=6810

3 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Artiklar & Recensioner

Syskon och folklig ballistik

P1060675

De okända syskonbössorna
Förra året köpte jag en mycket fin fågelbössa som troligen är från Västerbotten, jag har inte funnit exakt varifrån i nuläget. Jag har tittat i den litteraturen som finns och hittat många liknande lodbössor men ingen som stämmer helt överens med denna. Bössan är liksom de flesta lodbössor inte signerad varför platsbestämning är svårt. Vad jag fastnade för direkt var den enkla men distinkt formade och ådringsmålade stocken. Målningen är i mycket gott skick men påminner inte om något känt träslag utan påminner mer om den allmogemålning vi har för vana att se på hängskåp och golvur. Ibland ser man vacker flammig björk på bösstockar och jag antar att det var åt det hållet målaren syftade åt. Låset är också det mycket distinkt i sin formgivning. Det rör sig ett så kallad tåspännarlås, vilket är en typiskt urnorrländsk låstyp. Namnet får den ifrån den lilla tå som hanen har i bakkant som låser mot upphaket. Bössan verkar vara sparsamt använd och kan tänkas vara från 1800-talet mitt.
P1060676

Nu hände det sig att jag köpte ytterligare en liknande bössa som måhända är tillverkad av samma bössmed. Skicket är inte lika bra men är istället rik på avtryck efter många skogsfärder. Stocken är svärtad in till den milda grad att infärgningen krakelerat i lagren längs med kolven men har även inslitningarna kring kolvhals och framstock. Näsbandet kommer ifrån ett Wredesgevär tycks det som och remmen kan vara original. Även denna bössa troligen orörd sen den fick följa med på sista turen i skogen för att skjuta på sittande järpar eller harar.

P1060678

Eftersom de båda saknar signering måste vi i detalj jämföra bössorna för att kunna framlägga ett syskonskap. De första misstankarna fick jag när jag såg låset. Jämför jag dem tycker jag att jag ser många gemensamma och ovanliga drag. För de första har de båda en utdragen råttsvans i låsplattans bakkant, en detalj jag inte sett på någon annan tåspännare. Hanarna är misstänkt lika varandra med sin skarpa form. Metallblecket mellan hane och varhake har också dem en liknande design. Låsen är också av samma storlek och detaljerna har ungefär samma skala.
P1060681
Ser man till pipan så är svanskruvsstjärten lika, pipan har samma ytterdimension och samma kaliber, 7,2 mm. Är de syskon är det troligt att de är gjorda i samma räffelbänk och med samma räfflingsverktyg. Om man kunde mäta räffelstigningen skulle man med säkerhet se om de har ett samband. Ser man till kolvformen är den också väldigt lika i utförandet.

P1060684

Om någon sitter på fler bössor av samma stuk eller har vidare information så är man välkommen att höra av sig.

 

Och så lite folkloristisk ballistik…

P1030413

Om man läser idag på skytte- och handladdningsforum så blir man snabbt slagen av hur förlorade dessa precisionsivrare är i modern teknik och vetenskapligt tunnelseende. Visst, även förr var allmogejägaren intresserad av krutets kornstorlek, kaliberval, räffelstigning, laddvikter och behovet av försklassiga riktmedel. Det som de däremot lade till var att de ständigt hade sitt lilla religiösa fönster öppet när det kom till att få kulan att träffa sitt mål. De förlitade sig även på andra faktorer än de tidigare nämnda, de helgarderade sig med hjälp av övernaturliga krafter och en hel del fryntligt skrock. Denna folkloristiska kunskap var nära på lika avancerad och viktig som de rent vetenskapliga detaljerna.

Det vimlar av intressanta uppteckningar om hur jägaren skulle göra för att bringa mer död i piporna. Nu kommer lite tips och tricks, alla går att utfärda även om du inte har en bössa som har en bösspipa av kyrkogårdsjärn/likkistespik, insmält blod i låset, ett korn av en skallspik eller en stock av rönn som anses vara det mest magiska av alla träd.

Kulorna
Du kan förbättra träffsäkerheten på många magiska sätt, det enklaste torde vara att blanda malda hundben, ett vetekorn, kvicksilver eller rödmyror i blysmältan. Lite svårare men givetvis mer effektivt är att använda mer svåråtkomliga material som metallspån från kyrkklockor, metallskav från en vigselring, pulveriserat människoben, fönsterbly från kyrkfönster, fladdermuslever eller varför inte lite avskrap från en stenåldersyxa. Förr trodde man nämligen att dessa stenåldersyxor var så kallade torviggar, det vill säga något som kom från asaguden Tor. Ben från självmördare är givetvis lite bättre än vanliga döingar. Blanda gärna i bly från kulor som tidigare dödat då överförs döden som finns i den gamla kulan över till de nya. Men kom för allt i världen ihåg att du inte får stöpa kulor på fredagar eller söndagar eller får låta en kvinna vara i samma rum, då pajjar du allt jobb du har lagt ner på att leta reda på fladdermuslevrar och fönsterbly! Du kan med fördel smörja kulformen med lite fladdermusblod innan du sätter igång. Ska du skjuta folktroväsen eller osårbara personer rekommenderas silverkulor och oblat i loppet.

P1010253

Har du inte tillgång till något av ovanstående mirakelmedel kan du väl åtminstone som minsta åtgärd slå ett litet kors i kulan. Dessutom är det synnerligen prisvärt och välgörande att smörja in kulorna med avföring.

För att bättra på ditt hagelskytte ska du ta en hästsko med tre söm i och hugga den i småbitar och blanda i dina hagel.

Krut och förladdningar
Blanda gärna i blod, mässing och kyrkogårdsjord i krutet för bästa effekt. Bra förladdningar är getingbon, skatdun eller den där fjuniga fårullen som sitter under öronen på fåren (obs, ska endast användas på skärtorsdagen.) Det går också att skriva ut vår frälsares namn på förladdningen.

Skjuta in bössan.
Har du en sprillans ny bössa och behöver göra en så kallad break-in som det heter på skyttespråk,  behöver du först skjuta tre skott mot helvetet, det vill säga norrut. Nu har du gjort din break-in och du kan börja fokusera på att skjuta mitt i prick. Andra mer avancerade break-in-metoder är att skjuta genom kyrkfönstret, kyrklåset eller i värsta fall genom altartavlan. De senare brukar vara måttligt populära hos kyrkans män.

P1040395

Oblatmetoden
Det mest beprövade sättet att skjuta väl är att kontakta din närmsta kyrka och stjäla/be om en oblat, helst under nattvardsgången. Nu ska du alltså skjuta oblat och därefter kommer du träffa minsta lilla stare med din lodbössa. Oblatmetoden har långa traditioner tillbaka i vårt land och anses mest effektiv. Den har dock många baksidor som du får fundera över om du kan leva med, exempelvis bli sinnessjuk eller svagsint, se hemska syner eller i värsta fall bli dömd till döden för hädelse.  Jägaren Jonis i Gommersnäs hade skjutit oblat för godlycka och när Jonis senare i livet dog förmådde inte hästarna föra hans lik till kyrkogården på grund av hans synd. I Örbyhus dömdes en annan mästerskytt 1697 till döden efter att ha skjutit oblat. Vill du inte skjuta på oblaten kan du istället välja den mindre hädiska metoden och förvara den i kolvlådan istället.

I brist på oblat går det också att skjuta på en bit bröd och smörja pipan med fladdermusblod. Lägg sen fladdermusen i kolvlådan där den kommer hjälpa upp ditt skytte dramatiskt. Eftersom skatan är djävulens fågel går det också bra med skatblod. Att stoppa ner ormliknande föremål i pipan är ingen ny grej, det kände man till förr också. Ta bara en levande orm och stoppa ner den i pipan och skjut av så kommer precisionen förbättras avsevärt.

IMG_0118liten

Talismaner
Det är viktigt att välja kraftfulla talismaner till din bössa. Det förbättrar döden i bössorna och skyddar dem från avundsjuka jägares försök att ta döden ur ditt vapen. Inuti bössan eller i kolvfacket kan du med fördel lägga någon eller några av följande prylar: dödmull, dödben, ben från självmördare, ormhuvuden, fladdermusvingar, oblater, likkisteträ eller spik, delar av en dödskalle, silver, ormgadd samt en bit stål mot troll och häxor. När du inte använder bössan se alltid till att ha en harsvans nedstucken i pipan.

Jaga vid rätt tillfällen
Det är centralt att du går ut i skogen vid rätt tid på året. Satsa alltid på de viktigaste högtiderna, det försvårar ditt familjeliv men dina familjemedlemmar kommer tacka dig när de ser allt vilt du baxar hem. Skärtorsdagsnatten och Kristi himmelsfärdsdag är särskilt bra dagar.

Övriga tips
Ett ovanligt bra sätt att få fart på skyttet är att lägga bössan under en bro där lik ibland fraktas i en ström som rinner mot norr. Alla typer av vapen som varit med i strid och dödat människor är kapabla att träffa vad som helst. Till sist, räkna aldrig kulorna i kulpåsen då kommer du aldrig träffa något.

 

 

2 kommentarer

Under Antika vapen, Artiklar & Recensioner, Vapen