Tag Archives: flintsnapplås

Bössorna från Runö.

p1090827
I Rigabukten finns en mystisk ö som gäckat historiker och etnologer under lång tid. Ön heter Runö och är liksom Gammalsvenskby i Ukraina en enklav med en starkt svenskpräglad kultur. Trots att Runö annekterats av olika länder genom tiderna har ön under århundranden behållit en egenartad kultur där de bar en särpräglad dräkt, talade en egen variant av estlandssvenska och utövade ett självägande styre. Som mest bodde det ca 350 personer där, men den ursprungliga befolkningen splittrades när Sovjetstyrkor tvingade dem att fly 1944. Många av runöborna flyttade till Sverige och idag flyttar många tillbaka och återbefolkar Runö.

Riddarhusbibliotikarien Karl von Löwis i Riga i skriver i Vårt Land 1896:

Sälarna jagas äfven med bössa, skjutvapen af mycket primitiv art, som tillverkas af öborna sjelfva, med mycket små kolvar, vilket gör dem bekväma, då skyttarne i liggande ställning måste använda dem.

 

Runöbornas bössor
Det finns ett antal kända bössor i privata samlingar och museisamlingar som antas ha ett gemensamt Runöursprung. Gemensamt för dessa bössor är att de har en särpräglad stil som är närbesläktad med svenska flintsnapplåsbössor av äldre sort. Det är tydligt att de påminner mer om svenska bösstraditioner snarare än baltiska och finska bössor.

Ur det lilla urvalet som jag har haft tillgång till i denna artikel finns det två typer av bössor, småkalibriga lodbössor och grövre studsare. Det är inte bara kalibern som särskiljer typerna utan också en utseendet.

Runöbössor av lodbössetyp
Den här typen kännetecknas av en kort stock som bara tillåter kindkontakt. Stocken går helt i linje med de traditionella kortstockade flintsnapplåslodbössorna som var vanliga i Sverige under 1600-1700-talet från Jukkasjärvi i norr till Göinge i söder. Liksom andra kortstockade lodbössor så är kalibern liten för att rekylen inte ska bli för kännbar för skytten. Dessa bössor användes för att skjuta stillasittande småvilt och fågel. Enligt en uppteckning från 1800-talets slut tycks gäss som mellanlandar på ön vara ett populärt villebråd. Som citatet indikerar användes även de kortstockade bössorna till säljakt och att kolvformen underlättar liggande skytte. Jag låter det vara osagt huruvida det verkligen är bekvämt att skjuta med korta kolvar med endast kindstöd men generellt brukar bössor avsedda för liggande skytte tillåta fullgott stöd.

p1090828

Låsen har utanpåliggande fjäder och smidet är förhållandevis kantigt i sitt utförande med ganska lätt bräckta kanter. Jag får intrycket av att smidet är välgjort men inte så smäckert. Låset hålls på plats med en låsskruv och eldstålet är spetsigt upptill. På flera av runöbössorna har fängpannan en liten eldskärm som är nitad fast i fängpannan. Samtliga lås saknar säkerhetsanordning som ofta kan ses på andra flintsnapplås såsom vridbart eldstål, fängpannelock eller varhake. Läppskruven är av ringskruvsmodell.

p1090829

Stock och beslag
Även för att vara kortstockad är Runöbössornas kindstöd minimalt. Signifikant på stockarna för just Runöbössorna är att kolven har en bakkappa i plåt och en liten stötknapp längst ut på kolven. Denna stötknapp ses mer ofta på stadstillverkade flintsnapplodbössor men mer sällan på folkliga lodbössor. Dess funktion är att skydda kolven när kolven tar stöd mot hårda underlag, särskilt när skytten laddar vapnet. Samtliga Runöbössor av denna sort har en kolvlåda med skjutbart lock. Kolvlådelocket är dekorerat på olika sätt från enkla ristade linjer till skurna stiliserade blomknippen.  Underbeslaget är enkelt och i järn. Samtliga undersökta exemplar har också en metallförstärkning vid änden av framstocken. Laddstaksrännan är dold men ventilerad med en lång skåra.

p1090830 p1090834 p1090831p1090833

Pipa och laddstake
I mina två exemplar är kalibern 12-13mm , medan livrustkammarens exemplar är 13mm. För att vara kindstödda lodbössor är kalibern något större än vad motsvarande bössor brukar vara i Sverige. Runöborna hade egentliga inga större fyrfota djur att jaga på ön, varför de troligen också användes för säljakt precis som von Löwis antyder. Piporna är alla åttakantiga men dess kanter är mjukt avrundade istället för skarpa. Siktet är enkelt med pilformat avslut framtill. Laddstakarna på båda mina är av särskild typ, de är i trä och avrundade med en knopp i ena änden och skodda närmast en tredjedel av längden med en metalltub som är gängad i änden för en krats.

p1090832

Utseendet på de fem undersökta bössorna av denna typ är så uniformt att med hög sannolikhet är tillverkade av en smed eller smeder i nära relation till varandra. Mina två bössor är i de närmaste identiska stilmässigt med få undantag. Även storleken skiljer minimalt varför jag antar att de är syskon tillverkade av samma hand.

4247

Runöbössa ur Livrustkammarens samlingar (Livustkammaren 4247 (31:15)) Längd: 1074 mm
Längd: pipa 868 mm Höjd: 117 mm kaliber: 13 mm Foto: Livrustkammaren.

runolivrustkammaren
Runöbössa ur Livrustkammarens samlingar (Livustkammaren 4247 (31:15)) Foto: Livrustkammaren.
murberge
Runöbössa ur Murbergets samlingar. Foto: Murberget.

0000367
Runöbössa. Jag har inte en exakt källa för bilden men det är troligen så att den såldes på Probus för ett antal år sen.

Runöbössor av studsartyp
Den andra typen av Runöbössor är grovkalibriga studsare. Det kan antas att de använts till säljakten som var en viktig inkomstkälla för Runöborna precis som för många andra kustbor och öbor. När det kommer till säljakten på Runö är den strikt organiserad och upplägget för jaktens ordnande var stadgat i Runös egen säljaktlag från 1800-talet andra hälft. Dessa lagar grundas på äldre överenskommelser sen 1500-talet och framåt. Det som är speciellt med dessa studsare är att de är utformade på helt annat sätt än de traditionella sälbössorna som nyttjades kring hela Östersjön. Den vanliga sälbössan är ett prickskyttevapen som har en ansenlig vikt och klumpighet, tillverkad för precision och lite rörlighet i jakten. Runöbössorna är grova i kalibern men nätta i utförandet och tunna i pipgodset. Om dessa bössor användes till säljakt, vilket är mest troligt, måste säljakten varit annorlunda utformad med en mer rörlig jägare och kortare skjutavstånd. I en passus i säljaktslagen står det bland annat att en del använder hundar på isen när de jagar som ett hjälpmedel för att lokalisera sälar. Kanske var det dylika metoder som gjorde att deras jaktsätt var annorlunda. Läser man August Zetterqvist skildring av säljakten som är ifrån 1908 tycks däremot Runöbornas säljakt likna den som ses på andra ställen runt Östersjön. Om Zetterqvist skildring är relevant för att förstå säljakten under flintlåstiden är dock svårt att säga då den vapentekniska utvecklingen under sent 1800-tal förändrat jakten på många plan. Livrustkammarens exemplar är försett med solskydd över kornet vilket i folkliga sammanhang ses på sälbössor. Det är en praktisk finess mot solen under vinterdagar när jägaren ligger på isen och vakar säl.

p1090836

Om de nätta studsarna skulle ha använts till att annat förutsätter det att det funnits något annat större villebråd på ön. Ser man till de äldre beskrivningar av Runö tycks ön sakna fyrfota vilt, egendomligt vis tycks ön invaderats av harar under slutet av 1800-talet som förökades snabbt på grund av att det saknades rovdjur.

p1090838 p1090837

Vad som är karaktäristiskt för denna typ är att kolvformen är utdragen på så vis att den medger helt stöd för skytten. Det är nödvändigt med en ordentlig kolv då endast kindstöd skulle göra skyttet högst obekvämt med den grova kalibern. De två undersökta bössorna är mycket snarlika, båda kolvarna har en liknande utformning och storlek. Den som finns på Livrustkammaren har en speciell kontext då den är given som gåva år 1929 av Runöborna till Gustav V. Låset är likt det vi finner på på de övriga flintsnapplåsbössorna men naturligt något större. Kolven har längsgående fåror längs med förstocken och kolvlådelock. Piporna är grova i kalibern men är tunna i godset till skillnad från sedvanliga sälbössor. Detta gör att bössorna är trots sin kaliber mycket nätta. Laddstaken här hornskodd.
p1090839

runostudsare
Runöbössa av studsaretyp. Livustkammaren 4247 (31:15). Foto: Livrustkammaren.

 

Märkvärdigheter
Vad som talar för att bössorna verkligen är ifrån Runö och inte en spridd typ är att bössorna är så lika och har en stil särpräglad från andra områden. Jukkasjärvitypen har större variationer vilket talar för fler smeder och verkstäder. Klart är att låstypen har mer gemensamt med svenska flintsnapplås än dito baltiska eller finska utan att det står klart de är av huvudsakligen svensk inspiration. Det leder oss dock till ett dateringproblem, som det inledande citatet skallrar om tycks de kortstockade, hemmagjorda bössorna brukats länge. Runö är känt för stark konservatism när det kommer till vanor, seder och dräktskick. Märkbart är att de flesta bevarade bössor är av flintlåstyp och inte omgjorda för slaglås. Det kan bero på flera faktorer, dels konservatism men möjligen ville inte en så isolerad ö som Runö göra sig beroende av en industriprodukt som tändhattar. Det kan också bero på att ön var under ryskt styre under 1800-talet och de ryska provinserna levde under stränga vapenlagar vilket begränsade vilka typer av skjutvapen som fick ägas. Dessa faktorer gör flintsnapplåsbössorna svårdaterade. En samlarbekant till mig har dock två Runö-bössor med den senare typen med lång kolv som båda är tillverkade för slaglås vilket visar att det åtminstone existerade slaglåsvapen på Runö.

 

Källor
Livrustkammarens samlingar på nätet
Hedman, Jörgen (2006). Runö: Historien om svenskön i Rigabukten. Dialogos förlag.

Lämna en kommentar

Filed under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Vapen

Svensk kulturhistoria på villovägar

För en vecka sen damp det ner ett paket hemma på gården. Det hade rest långt, ända från Indien. Paketet innehöll detta lås som av en händelse dök upp i en vapennördgrupp på Facebook. Det var en indier som ville få ett antal lås identifierade och bland diverse persiska miqueletlås fanns detta lås. Jag högg direkt och lyckades förhandla det till mig och efter obegripligt krångliga manövrar via Paypal och Western Union lyckades jag också betala för mig. Det visade sig att indiern jag köpte låset av tillhörde en familj som handlat med vapen sen 1815. År 1960 sålde staden Jaipur ut sin kungliga vapensamling och då  köpte denna familj hela samlingen med inte mindre än 8000 skjutvapen. I denna enorma vapenhög fanns ett antal lösa lås, bland annat detta flintsnapplås.

DSCN2159

Men vad är det då? Jo, detta är ett svenskt flintsnapplås från 1600-talet.  Det är troligen tillverkat i stadsmiljö eller på faktori. Varför tror jag det? Varför kan det exempelvis inte vara ett norrländsk allmogelås från 1700-talets slut? Det gäller att se till detaljerna, framför allt till smidets kvalitet och formkänslan i låset. På det här låset går det tydligt att se att det är framställt av den skolade hantverkarens hand. Även om detta är ett ganska enkelt lås är linjerna är exakta, dekorationerna noga avvägda och framför allt i stil med samtida snapplås. En detalj som inte, vad jag känner till, förekommer på norrländska lås är exempelvis den lilla utbuktningen nedåt framtill på eldstålsfjädern.

Om vi håller oss till att låset är tillverkat i södra Sverige, dvs Svealand och Götaland, måste vi också påminna oss om att flintsnapplåsen var hopplöst omoderna bland städernas smeder redan under början av 1700-talet. Under 1600-talet trängde det moderna flintlåset undan såväl flintsnapplås och hjullås, för att under 1700-talet bli totalt dominerande. Majoriteten av de södra flintsnapplåsen är tillverkade under 1600-tal och under det sena 1600-talet är de huvudsakligen av infjäderstyp, de hade alltså fjädern på insidan av låsplattan. Mitt lås daterar jag därför till tiden runt 1650. Läs gärna min andra mer utförliga artikel om folkliga snapplås.

DSCN2158

Bästa referensen till att titta på 1600-talets flintsnapplås är Livrustkammarens samlingar och Skoklosters samlingar. Båda finns tillgänliga på internet. Själv föredrar jag Nils Drejholts utmärkta redogörelse i Firearms of the Royal Armoury III där snapplås har ett eget kapitel. Jag har inte hittat något lås som passar perfekt in men i princip inget flintsnapplås är kopia av det andra. Mitt lås har också vridbart fängpannelock som extra säkring. En del flintsnapplås har vridbart eldstål eller varhake medan andra har inget dera.

flintsnapplås utfjäderlås utfjädersbössa2 utfjädersbössa3
Samtliga bilder ur Skokloster och Livrustkammarens samlingar.

Om bössan var komplett kan jag tänka mig att den såg ut ungefär så här. Dvs en kortstockad typisk svensk 1600-tals flintsnapplås.

3038

Detta är i min mening den trevligaste formen av flintsnapplåsare. Den distinkta kolvformen och avsaknaden av 1600-talets annars så vanliga överdåd. Foto: Livrustkammaren.

Hur det hamnade låset i Indien kan man bara spekulera i. Ostindiska kompaniet? Gåva? Antikhandlarvägen?
En annan sak jag undrar är såklart var tog resten av bössan vägen och hur såg det ut? Oavsett fortsätter min jakt på att en dag få fatt på en komplett 1600-talsflintsnapplåsare. För ett tag sen köpte jag tolv kg auktionskataloger och efter att grävt igenom dem kunde jag konstatera att det sen 1994 sålts kanske 3-4 st totalt. Inte så vanliga alltså, men värt att vänta på.

 

4 kommentarer

Filed under Antika vapen

Den mystiska halvsvenska snapplåsaren

Inlägg nummer 300!
Ännu en extremt smal vapenrelaterad artikel? Jajjemen, hurra! Skämt åsido, det finns ju ingen som skriver om detta i Sverige. Folkliga bössor är en bortglömd och undanskuffad folkkonst som en dag kommer få upprättelse och förtjäna samma plats i den materiella kulturhistorien som skånska åkdynor, härjedalska rockhuvuden och skåp målade av Johan Bäckström. Kom ihåg mitt namn den dagen då den allmänna beröringsångesten rörande detta område släpper. Det viktigaste är att inte bitter…

Den mystiska halvsvenska snapplåsaren

P1080025

I en föregående artikel så belyste jag det folkliga snapplåset och delgav lite tankar om det. Nu har jag till min stora förtjusning kommit över en till och jag kan lova att dessa ting inte växer på träd. Denna har varit hos en samlare i nära trettio år och nu är den min.

P1080029Notera kolvlockets sniderier som föreställer något slags knippe av blommor eller kungakronor.

Vid en första anblick kände jag mig något skeptisk och misstänksam. För det första såg den inte helt ut som en flintsnapplåsare jag sett förut, några detaljer utmärkte sig. Visst, den påminner något om en bössa av Jukkasjärvityp men stocken är osedvanligt kort, den har skjutbart kolvlådelock med snidat motiv, kolvkappa i mässingsplåt med stötknapp på kolven. Samtliga dessa detaljer är ovanliga detaljer på svenska äldre lodbössor. Kunde det vara så att den inte var svensk?

P1080030Sidobeslaget är en platta av horn.

Svaret visade sig vara lite mer komplext. Efter att ha gjort egna efterforskningar och frågat runt bland andra insatta i området kunde vi konstatera att detta är en ovanlig lodbössa av Runötyp. Alltså en typ som fått sitt namn efter svenskbygderna utanför Estlands kust. Det är en bösstyp som till sitt utseende är karaktäristiskt för området och tillverkades där lokalt. Modellen kan dock fått spridning över större områden, likt Jukkasjärvibössorna. Inte så många av dessa bössor är kända i Sverige men det är klart att de till utseendet har mer gemensamt med de svenska kortstockade lodbössorna än de baltiska och ryska flintsnapplåsarna. Detta har sin grund i den starka svenska kulturen i området även efter Rysslands annektering av Estland 1710.

0000367
Lodbössa av Runötyp med mycket snarlik form och detaljer. Jag har inte en exakt källa för bilden men det är troligen så att den såldes på Probus för ett antal år sen.
murberge
Lodbössa av Runötyp ur Murbergets samlingar. Foto: Murberget Länsmuseum Västernorrland.
Runölivrustkammarn
Lodbössa av Runötyp i Livrustkammarens samlingar. Foto Livrustkammaren. 

Kolvformen med den korta lite rundade kolven kan spåras tillbaka till 1500-talet och 1600-talets början. Runötypens form har sitt avstamp i en allmänt förekommande snapplåsbössetyp som finns representerad från hela 1600-talets Sverige. En snarlik kolv återfanns bland annat på Vasaskeppet, hos Göingebössorna och bland de norrländska lodbössorna. Den har alltså således en lång historia i Sverige och Östersjöområdet. I avlägsna bygder kom formen att retarderas och bibehållas och Runötypen är ett exempel på det.


Lodbössestock från regalskeppet Vasa, tidigt 1600-tal. Vasamuseet Digitaltmuseum.

Längden på min bössa är 107 cm och kalibern ca 11 mm vilket ger vid handen att det rör sig om en lodbössa med stort allroundvärde. Den är större i kalibern än de vanliga fågelbössorna som brukar röra sig kring 7-9 mm. Runöbössan skulle också tjäna i ett område med ett större omfång av jaktbart vilt och denna kaliber fungerar till det mesta. Den urprungliga laddstaken är i trä och det är därför troligt att den laddats med kula och fetlapp och inte med trångkula eftersom det erfordrar laddstake i järn. Funktionen med en trångkula är att kulan är något överdimensionerad för loppet och måste därför pressas ner med kraft. På så vis behövs ingen tätande fetlapp mellan kula och bommar. Extra trivssamt är att i kolvlådan finns också kratsen kvar liksom en del gammalt fett.

Att datera den här typen av vapen görs inte enkelt men gissningsvis är mitt exemplar 1700-tal.
P1080032
Pipa med svagt  åttakantigt form.
P1080033
Krats och fett i kolvlådan.
P1080031
Stötkula på kolvens häl. En funktion för att skydda kolven och undvika att kolven halkar när man laddar.

P1080028
Trots sin stabbighet är bössan formsäker och graciös.
P1080027
Snyggt avslut och med mässingsband.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen

Tankar kring snapplåset och allmogens vapensmide.

P1070894

Norrländska snapplås. Foto: författaren. 

Snapplåset ett folkligt flintlås
Det finns inget bösslås som är så intimt förknippat med allmogens bössmide som snapplåset. Denna tidiga form av flintlås etablerades i Sverige redan under 1500-talets mitt och fick ett starkt fotfäste i alla folklager. Från de tidiga vapenfaktorierna spreds kunskapen ut till allmogens smeder som lokalt började göra snapplåsbössor. Låset användes av hög som låg, de fanns representerade i allmogens vapengarderob såväl som kungens rustkammare. Även i arméns arsenal förekom de frekvent men kom under 1600-talets slut att konkurreras ut av det moderna, franska flintlåset. Bland stadens vapensmeder bibehöll snapplåset sin popularitet i några årtionden till för att vid 1700-talets första hälft falla i glömska. Hos allmogens vapensmeder tillverkades det i olika tappningar alltjämt till slutet av 1800-talet.

Det står utom allt tvivel att de svenska allmogesmederna aldrig tog till sig det konventionella flintlåset. De använde gärna militära överskottsdelar och stadstillverkade lås men själva smidde de aldrig några vanliga flintlås. Allmogen föredrog snapplåset som var en enkel konstruktion att smida men också hyfsat pålitligt och stod sig bra mot det vanliga flintlåset. Kanske fanns där också ett drag av den sedvanliga konservatism som genomsyrade det folkliga hantverket och slöjden.

Snapplåset i norra Sverige
Generellt sätt finns få rena allmogeproducerade skjutvapen bevarade från innan år 1789 då jakträtten gavs åter till bönderna. Med den nya jakträtten skapades ett behov av skjutvapen i hela Sverige. I de förhållandevis outforskade norrländska landskapen var jakträtten inte reglerad på samma sätt varför den lokala bösstraditionen var starkare än i söder där skråbaserat vapensmide dominerade. I södra Sverige handskades allmogen mer med vapen helt eller delvis tillverkade av faktorierna. Avstånden spelade också roll, det tog längre tid för influenser att nå de norra landskapen och de lokala bössmederna behärskade sen länge marknaden. Faktoriet i Söderhamn (och även det kortlivade Sundsvalls faktori) och Meldersteins bruk spelade tidigt en stor roll, de försåg kunder med färdiga vapen och de lokala smederna med såväl kunskap som pipor och delar. I Johannes Schefferus verk Lappland (1672) beskrivs tidigt hur faktorierna säljer vapen till landsbygdens invånare.

”Bössorna få de från en stad i det angränsande Bottnen eller Hälsingland vid namn Söderhamn, där finns ett berömt faktori för tillverkning av vapen,  särskilt bössor. Stadens borgare sälja dem till bottningarna, dessa i sin tur till de lappar som vilja ha dem.”

Även om snapplåsen försvann ur produktionen söderut så bibehöll snapplåset popularitet norrut långt in på 1800-talet. Trakterna kring Jukkasjärvi har traditionellt sätt setts som den mest konservativa bössområdet. Mitt antagande är att det är bättre att tala om bössor av Jukkasjärvityp och att dessa bössor representerar ett större geografiskt område. Bössor av Jukkasjärvityp karaktäriseras av korta stockar och fyrkantiga snapplås med utanpåliggande fjäder. Utseendemässigt är de mycket ålderdomliga och påminner de mycket om 1600-talets flintsnapplåsbössor där kolvarna endast tillåter kindstöd. Söderut längs med Norrlandskusten antar snapplåsen en mer modernare form som påminner mer om dåtidens flintlås med låsplatta med spets baktill. Kolvarna söderut är också mer utdragen till formen och tillåter axelkontakt.

P1070895Olika flintsnapplås från norra Sverige. Överst en typisk bössa av sen Jukkasjärvityp. I mitten en sälbössa med troligen faktoritillverkat snapplås. Allmogens snapplås har oftast utanpåliggande fjäder medan många stadstillverkade snapplås har fjädern på insidan. Den välarbetade hanen och låsplattans form som påminner mycket om det konventionella flintlåsets skvallrar också om låsets ursprung. Underst, en flintsnapplåslodbössa troligen från Luledalen. Låset kompletterat. Foto: författaren.

Det fanns också flintsnapplås som tillverkades på faktori. Faktorilåsen präglas av ett ofta mer formsäkert utseende och särskilda detaljer som påminner mer om de snapplås som tillverkats i södra Sverige. Dessa detaljer kan vara vridbart eldstål eller en låsplatta formad som på vanliga flintlås.

P1070472Troligen Söderhamnsproducerat flintsnapplås från ca 1700. Foto: författaren.

Snapplåsets konstruktion lämpade sig också mycket väl för konvertering till slaglås. Genom att korta den främre delen av slagfjädern som håller eldstålet, byta hane och avlägsna eldstålet kunde de enkelt byggas om till slaglås. Även många snapplås tillverkades direkt under 1830-talet och framåt som slaglås. Vid denna tid började också billiga engelska importslaglås av modernt snitt konkurrera på allvar med snapplåset och även smederna gick över i allt större grad till att smida konventionella slaglås.

P1070898Överst sent slagsnapplås, 1800-talets mitt. Möjligen från Luleåområdet. Nederst ett konverterat flintsnapplås från Norrbotten.  Foto: författaren.

Snapplåset i södra Sverige
De få överlevande äldre allmogevapnen från södra Sverige är just snappflintlåsbössor, exempelvis de som kom från Göingebygden och gränstrakterna mellan Skåne och Småland. Redan under 1500-talets slut utmärkte sig dessa gränsbygder för sin vapenproduktion. Både danskar och svenskar omnämner produktionen och köpte även vapen därifrån. Från den småländska sidan finns prisuppgifter, en flintsnapplåsbössa kostade, 5 daler (1612) och 9 mark (1618). En musköt med snapplås kostade motsvarande cirka 3 daler (1610) och en pistol runt 20 daler (1615) .

GöingeSnappflintlåslodbössa från Göinge, tillverkad runt 1600-talets mitt med en pipa tillverkad av Per Gustafsson i Kassmyra. Foto: Skokloster slott.

Under 1500-talets andra hälft började det dyka upp lokala bössmakare, varav många tillverkade delar och vapen till de tidiga faktoriernas produktion. Under 1600-talet anlägger Gustaf II Adolf ett större antal centrerade faktorier för att kunna kontrollera vapentillverkningen och effektivisera produktionen. De lokala vapentillverkarna tvingades att flytta till faktoristäderna. Detta fungerade i södra Sverige men sämre i norr där många av rörsmederna bodde där tillgången på material var god och avstånden till Sundsvalls faktori och Söderhamn var ofta långt. Det lät sig inte göras på ett enkelt sätt. Norrlands avlägsenhet gjorde att det lokala bössmidet kunde levde på ett annat sätt än söderut. Detta gör också att vi idag hittar betydligt mycket fler norrländska genuina folkliga bössor. Faktorierna och de skråanslutna vapenhantverkarna i söder höll sig ajour med kontinentens mode varför snapplåset snart ansågs obsolet.

eMuseumPlusFlintsnapplåslodbössa från 1600-talets slut, tillverkad i Norrköping. Stämplad Samuel Riddersporre på lås och pipa. Foto Livrustkammaren.

Varför blev inte det folkliga bössmidet lika färgsprakande söderöver? Några av anledningar nämns ovan men det är inte mycket forskat på området men jag har några hypoteser. I södra Sverige spelade inte jakten samma centrala roll i hushållningen och var dessutom reglerad. Jordbruket gav större avkastning och jakten var därför inte lika nödvändig för att sätta mat på bordet eller som inkomstkälla. Regleringen fram till 1789 gjorde att adeln och kungahuset höll ett hårt grepp om jakten. En annan orsak är också greppet som de professionella vapensmederna hade om marknaden. Sen 1600-talets mitt hade faktoriernas hantverkare rätt att tillverka vapen att sälja på sidan av den militära produktionen. Faktoriarbetarna tillverkade vapen i alla prisklasser till hugade spekulanter.  Mycket få allmogesmeder är kända från södra Sverige, mest känd är vapentillverkningen i skogsbygderna i Göinge och Småland samt Per Gustavssons legendariska vapenproduktion i Kassmyra utanför Örebro. Samtliga av dessa är aktuella under 1600-talet, under 1700- och 1800-talet finns i princip inga som vi vet särskilt mycket om.

Slutligen
Det svenska snapplåset är ett spännande kulturarv som vapenhistoriskt är svårt att tävla med. Samtidigt som jag märker hur pass lite känt det är inom och utom vårt lands gränser. Jag roade mig med att lägga ut en liten frågesport på en amerikanskt orienterad flintlåsgrupp på Facebook. Jag la ut några bilder på min Jukkasjärvibössa med snappflintlås och frågade om de visste vad det var. Gissningarna haglade vitt och brett och det tog ett tag innan någon kom med det rätta svaret.

NamnlösNamnlös2
Detta kan man tycka är underhållande men kunskapen om allmogens vapensmide är tyvärr inte så mycket bättre här hemma, vilket är synd. Dessa vapen tjänade våra förfäder i århundraden och liksom räfsa, lie och plog som satte mat på bordet och extrapengar i fickan böndernas fickor.

 

Källor
Lenk, T (1952) Nordiska snapplåsvapen. Särtryck ur I Svenska vapenhistoriska sällskapets skrifter, Nya serien II.
Johannesson, M (1994) Allmogebössor. Härnösand: Länsmuseet Västernorrland
Lagerfjärd, A (2005) Bottninska bössor. I Svenska vapenhistoriska sällskapets skrifter, Nya serien XX. Norrköping: Norrköpings Tryckeri.
Hanno, C-U (1974) Bidrag till studiet av Jukkasjärvibössan. I Svenska vapenhistoriska tidning Varia 1974, nr 3.
Cederström, R (1942) Danska och svenska drag hos den forna gränsbygdens bössor. Särtryck ur Vaabenhistorisek aarböger III. Köpenhamn: Nordlunds Bogtrykkeri.
Lagerqvist, L (2011) Vad kostade det? Stockholm: Historiska media.

Livrustkammarens, Skoklosters slotts och Hallwylska museets samlingar på webben.

1 kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Säldödaren från helvetet.

Nyligen hemkommen från Militariamässan i Solna och det innebar ett trevligt knippe bössor. Tänkte ägna ett inlägg åt en sälbössa jag köpte där. Att kalla det för bössa är närmast fel då den påminner mer om en stationär artilleripjäs än en bössa. Jag tänker mig att om folktrons skogstroll skulle ge sig ut på jakt i de mossiga skogarna skulle deras skjutjärn se ut så här.

P1040759

Vapnet är stabbigt med sin korta stock, enorma pipa och folkliga uttryck. Bössan väger strax under sju kg vilket är rätt tungt, de flesta bössor når inte upp till hälften av den vikten. Pipan tar upp den största delen av vikten, kalibern är inte skrämmande stor, ca 14 mm, men ytterdiametern på pipan är 34mm vid mynningen.
P1040761
Jag tar för givet att pipan inte är gjord av någon allmogesmed utan den torde komma från någon stadsorienterad smedja men jag har inte hittat någon stämpel. Eller jo, det finns en signering på pipan med initialerna JAS inkrusterat i stålet. Den signeringen håller inte samma klass direkt som pipan men försöka duger.

P1040764

När det kommer till låset så ställer det många frågor. För det första är det ett otroligt intressant snappflintlås och detta är byggd på ett svenskt militärt lås från tidigt 1700-tal. På de flesta snappflintlås som allmogen nyttjade var slagfjädern utanpåliggande men nu har endast hanen bytts mot en riktig klassiskt snapplåshane och eldstålet modifierats för att fungera. Ett udda och ovanligt lås, kanske från sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal. Nästa fråga man kan ställa sig är om låset är original med bössan eftersom inpassningen är förhållandevis dålig. Jag har sett allmogebössor som haft sämre inpassningar. Det kan hända att låset bytts redan under brukningstiden.  Låset passar dock väldigt bra i förhållande till skruvhål och fänghål. Det finns gamla lagningar kring låset och jag tar det inte för omöjligt att stocken någon gång fått en rejäl smäll. Det finns mindre kompletteringar (skruvar, kolvlådelock etc.) på andra ställen på bössan så exakt när och vad som gjorts är lite svårt att se.

P1040760
När det kommer till stocken så bjuder den på en del sköna naiva stilstudier. Till skillnad från de norrbottniska sälbössor som jag sett så är det påtagligt att stockmakaren har haft stadstillverkade jaktvapen från 1700-talet som förlaga. Typiska formelement är kindstödens dekorationer med växtornament.

P1040762

Jämför med dessa stadstillverkade vapen och det blir tydligt var inspirationen kommer ifrån. Det är dessa ornament som är rådande under 1700-talet i Sverige och visst blir det charmigt när det kommer folkliga efterapningar. Kan det månne vara så att detta inte är en norrländsk sälbössa utan en från södra delen av rikshalvan? Jag har googlat runt på sälbössor är det tydligt att denna särskiljer sig med dessa ornament även om den också har många gemensamma nämnare såsom stockningens stabbighet, trärörkan framtill och snapplåset. Det här snapplåset är dock ovanligt med den speciella blandning av delar.

IMG_2609

Varför bössorna är så här massiva är för att säljägarna förr var riktiga långskyttar. Deras stabila, grova, tunga studsare surrades fast på vitkamouflerade slädar. Långsam närmade de sig sälarna på isarna i skärgårdarna.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Vapen

Snap! Ännu en snapplåsare.

P1040645

I en vapentransaktion fick jag möjligheten att byta till mig en lodbössa. Allmogens jaktvapen bär en viss attraktionskraft i vissa fall även om 95% består av rappliga halvstockade skrothögar byggda av militära delar och smäckiga träbitar. De resterande 5% är en fantastisk samling folkligt hantverk som nedlade otaliga djur på fält, i skogar och trätoppar. Det är huvudsakligen i de norra delarna av Sverige som allmogens bösshantverk var starkt, där avstånden var långa och skogarna fyllda med villebråd.

P1040654Snappflintlås och konverterat dito. Notera de enkla ändringarna och resterna efter flintlåset.

Bland lodbössorna bär snapplåsbössorna en särställning. Snapplåsens mekanism är uråldrig och förändrades mycket litet sen sitt urutförande från sent 1500-tal. Vad som är lite intressant på denna typ av lodbössor är konverteringen. Många flintlåsvapen moderniserades till slaglås och  redan i början av 1830-talet gjorde slaglåsen intåg hos den norrländska allmogen. Engelska massproducerade lås importerades via Norge och såldes hos järnhandlarna.  Många valde att modernisera sina snappflintlåsbössor genom att avlägsna fängpannan och eldstål, byta hane och kort eldstålsfjädern. I pipan borrades fänghålet upp och en snäcka gängades på plats med tillhörande nippel. Ett förhållandevis enkelt och tidseffektivt ingrepp som gav ett betydligt mer driftsäkert vapen.

P1040649Hanen i spänt läge. Hanens tå låser i en liten fjädrande klack som är kopplad till den raka avtryckaren.

Just denna lodbössa är ett trevligt stycke, välfungerande mekanism, bra björkstock och en räfflad pipa med åtta millimeter stort lopp. Det enda egentliga felet är att laddstaken fattas och en pipsprint. Jag misstänker att bössan också fick en ny stock i samband med konverteringen, kanske hade den ursprungligen den ålderdomliga korta stockformen som är så vanlig bland flintsnapplåsbössor. Jag är lite sugen på att provskjuta, då det trevliga skicket inbjuder.

När vi ändå är inne på jakt, tycker jag att ni ska se filmen som Nordiska museet har lagt upp,  en älgjakt från år 1938. Det var andra tider då, även då handladdade man patroner fast kanske inte med samma noggranhet som nu. Det är inte så många som röker när de slentrianfyller patroner med krut och trycker fast kulan med tummen. Förr flådde man och styckade älgen på plats i skogen, människans tarmflora var som granit förr!  Man visste också värdet i att dricka sprit under jakten.

I den moderna världen tycks min jakt gå rätt bra, trots få jaktdagar i en stressig vardag. Lyckligtvis har jag fått fart på min åtel som jag kan nå på kort tid till fots. Senast i fredags sköt jag dubblé, en fantastiskt jaktupplevelse och en lång natt. Nu har mina nördiga vänner bett mig och kött och….borst, så att de kan göra svinborstpenslar. Sådana kompisar har jag. Jag behöver en ny frys.

1901869_712405202133610_2090617132_nSådär mitt i natten är det skönt att man inte sitter med en snapplåsbössa utan en pålitlig tysk 30-06 överlastad med en 56-termos.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Björn af Kleens bok Jorden de ärvde.
En trevlig, närgående studie av den svenska adelns jordägande och socialdemokratiska partiets välvilja gentemot storgods och fideikomiss.
3,5 adelskalendrar av 5.

 

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Flintsnapplåsbössan nr 2.

P1040295

Det händer ibland att jag stöter på ganska udda bössor och en del hamnar hemma hos mig. Redan för ett antal år sen bekantade jag mig för första gången med denna bössa. Det var på det stora wargamet i Marma. Då var den i nävarna på en trevlig reenactare som verkligen satsat på att skapa en trovärdig brunfärgad ouniformerad allmogesoldat. Jag måste medge att jag avundsjukt sneglade på den kortstockade skönheten som gav ifrån sig små skarpa knallar i kontrast till bullrande överdimensionerade muskötpipor.

P1040291

Efter eventet har vi hållit kontakt och träffats sporadiskt. Senast på militariamässan hade det visat sig att den bytt ägare till en annan reenactare som I sin tur var I behov av en ny växellåda till ett veteranåk. Nu fick jag möjligheten att lägga vantarna på denna spektakulära allmogetingest.

P1040292

För er som följt bloggen eller läst alla vapenrelaterade inlägg överdrivet noga vet att jag sen tidigare har en flintsnapplåsbössa. Är ni mer intresserade av denna typ av udda lås så läs mer där, men i korta drag kan jag nämna att flintsnapplåset är en föregångare till det vanliga flintlåset som dök upp under början av 1600-talet. Flintsnapplåset lär ha vunnit stor spridning redan under 1500-talets andra hälft och vann stor popularitet bland främst allmogens bössmakare. Låset är mycket enkelt till sin konstruktion och nyttjades ända till 1800-talets mitt i norrlands inland. Ingen låstyp lär ha använts under så lång tid och det är lätt att konstatera att det på grund av det blir ett mycket mångsidigt civilt reenactmentvapen.

P1040297Här tillsammans  med syskonet med lite annorlunda design.

Vad som är särskilt intressant med denna bössa är inte bara vapentypen utan att allt utom pipan är nytt. Pipan är en gammal lodbössepipa, märkt HFS (Hans Fredriksson, känd norrländsk pipsmed under 1800-talet) som försetts med ny säker svansskruv. Pipan är sedan monterad I en ny björkstock med typiskt kort och oergonomisk stock. Kindkontakt snarare än axelkontakt. Det bästa är låset som är specialtillverkat av Sveriges duktigaste vapensmed inriktad på äldre vapen, Magnus Wiberg. Han är en av de I få I Sverige som nytillverkar mynningsladdade vapen. Låset är ett handsmitt konstverk där inget är utlämnat åt slumpen. Även skruvarna är handsmidda och gängade med traditionellt gängsnitt. Låsdelarna är sätthärdade med träkol och benmjöl.

P1040300

Jag ser framför mig att jag kommer ha svårt att skiljas från den här bössan, känslan av att ha ett vapen som saknar antikvärde men som är byggt för att fungera. Inga rappliga antika låsdelar och ingen antikvarisk magkänsla som kvider. Bara skjuta och njuta (nja…).

P1040296

Det slutar inte där utan jag bidrog än mer till den nya växellådan genom att också spontanköpa en enorm flintlåspistol av densamme. Pistolen är något av ett bygge men ihopsatt för att fungera och slänga rejäla blypotatisar. Låset är nytillverkat men monterat en 1700-talskolv. Kanske är är pipan en muskötpipa från början. Slutresultatet blir en rejäl, tidstrogen ryttarpistol som påminner om en avsågad hagelbrakare. Den här ska jag ha som sidovapen till min 1700-talsoutfit. Hur den ska bäras är än så länge ett mysterium, behöver en häst att montera ett hölster på. Det är knappast en fickpistol och jag har ingen väska som rymmer den, det återstår att knöla ner den i bältet och skrika Skepp Ohoj!

P1040280Flintlåsmonstret tillsammans med en fickpistol.

P1040285Kaliber 75 is just about right…

Nu kanske det vore fint om det fanns tid till lite reenactment också….

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

I Norge ansågs björnjakt så nära självmord att de björnjägare som revs ihjäl inte fick begravas I vigd jord. År 1733 införde Norge år skottopengar om två riksdaler per björn och 1 riksdaler per björnunge. Ett land så fattigt som Norge kan man ju tänka sig att antalet björnrelaterade självmord blev rätt många.

Kurage recenserar
Öyvind Flatnes bok From Musket to Metallic Cartridge. En ordentlig norsk bok om svartkrutsvapen ur en praktisk synvinkel. Hur gör man papperspatroner? Vilka flintor är bäst? Osv. Köp den, för den lär ta slut snart.
4 tändnålsgevär av 5.

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen