Tag Archives: färgargården

Historiefärgarna 2017. Ett reenactment med historisk färgning.

När jag jobbade med förberedelserna med Färgargårdens friluftsmuseum så funderade jag länge och väl hur vi skulle förvalta kunskapen om historisk färgning. Jag är mig själv närmast och tankarna gled ganska snart in på reenactment. Historisk återskapning är ett pedagogiskt instrument som jag genomgående försökt implementera på Färgargårdens verksamhet. Varför inte kombinera historisk färgning med reenactment? Och därmed skapa ett event där deltagarna inte bara färgar på historiskt vis utan också återskapar livet på en färgargård under 1800-talets andra hälft? Efter att ha frågat runt lite bland mina textilintresserade bekantskaper föddes eventet Historiefärgarna.


Hela skaran med deltagare såväl som Färgargårdens gårdsfolk.

Planen med eventet var ganska enkel, att samla riktigt duktiga textilare med fokus på historiska textila tekniker och låta dem återskapa 1800-tal på Färgargården. Förutsättningarna för ett bra reenactment kändes självklara med Färgargårdens autentiska miljö och genom att använda det unika färgeriet har vi möjlighet att komma mycket nära 1800-talets färgningstekniker. Men det är gästerna som gör festen så snart hade jag fått ihop en trevlig, förväntansfull skara proffs som med hela reenacmtentnördens hela passion satte igång att sy nya kläder till eventet. Det ska sägas att reenactment som inriktar sig på svenskt 1860-70-talet är förhållandevis tunnsått i detta land, däremot finns det ganska många som sysslar med amerikansk reenactment från samma tid. För de flesta som var med på eventet var detta en ny spännande period att sätta saxarna i.

Lunch på Historiefärgarna.

1800-talets andra hälft är på många vis den hantverksmässiga färgningens guldålder. Det var summan av alla tidigare färgningserfarenheter och en tid i Sverige då mängder med mindre färgerier anlades i Sverige. På grund av näringsfriheten införande 1846 gavs möjlighet att anlägga färgerier på landsbygden och färgningskunskapen kunde nu fritt flöda i stad och land på ett annat sätt än förr. Det är dock också den äldre färgningens verkliga svanesång och ändhållplats i den industriella revolutionens nya värld med anilinfärger och storskalig textilindustri.

I slutet av juli sammanstrålade den tappra, tiohövdade skalan för att återskapa just denna spännande tid. Förberedelserna stod mina färgararbetare för, smör kärnades, täcken skakades och 70 år gammal sänghalm eldades upp. Snart anlände de första gästerna och anslöt till kafferep med hasardspel och påföljande inkvartering i pigkammare och gesällkammare.

Smörkärning och halmbränning.

Efter en stadig frukost på lördagen fick alla en egen liten presentpåse med diverse färgämnen, litteratur och färgningskuriosa.

Frida har kvitterat ut sin presentpåse och studerar fascinerat den djurspillningsliknande klumpen som fanns i påsen.

Nu var det dags att sätta fyr under karen och börja strukturera upp dagens färgningar. Mängder med garn och annat färggods rotades fram ur de tillrestas packning och hur våra egna gömmor. Genast började vi beta garnerna i vår pannmur och mortla färgämnen.

Lite kort om några av färgningarna under Historiefärgarna

Blå bresiljeextrakt.
Bresiljeextrakt fanns att tillgå under 1800-talet och är ett koncentrerat färgpulver som utvanns ur kärnveden från olika bresiljeträd. Bresilja är samlingsnamn på olika exotiska träslag från Sydamerika. Från 1500-talet och framåt importerades dessa träslag till Europa där de maldes eller raspades till färgspån. I Sverige har vi haft både straffanstalter för män, så kallade rasphus där internerna raspade bresiljeträd, och bresiljekvarnar som malde bresilja. Det finns såväl röd, blå, gul och brun bresilja. Bresiljeextraktet är ett mycket potent färgmedel som kräver endast 5 gram per 100 gram gods. Den blå bresiljan går att få olika nyanser av lila och ju längre godset är i färgbadet ju mörkare blir det. På historiefärgarna färgade vi flera nyanser av lila men vi prövade också att få fram svart genom att överfärga härvor som färgats bruna med växtfärgen Katechu. Resultatet blev mycket nära svart men skulle kunna bli helt svart om grundgarnet varit något mörkare brun.


Färggodset förbereds och betas.

Krapp
Krappväxtens rot har använts tusentals år och återfinns bland de fyra så kallad ”äkta” färgerna tillsammans med indigo, koschenill och vau. De äkta färgerna ansågs ha de bästa egenskaperna, de gav kraftiga nyanser och ansågs mest tvätt och ljusäkta. Krapproten är torkad och pulveriserad och lades därför i blöt på fredagen för att användas dagen därpå. När man färgar med krapp gäller det att hålla noga ordning på temperaturen. Går krappen över 70 grader går den mer mot brun i färgen istället för klara röda nyanser. Detta var på många sätt utmanande eftersom färgkaren är stora och fastmurade vilket göra att det går långsamt att reglera temperaturen, särskilt nedåt. Lyckligtvis lyckades vi hålla temperaturen och fick flera fina nyanser.

Krappbad. Foto Ofeelia Andersson.

Jakarandabrunt pigment
Vi hade fått tillstånd att nyttja en del av de originalfärger vi har i våra samlingar. I ett laggat kärl fullt med bruna kakaobruna hårda pluttar finns en lapp där det står ”Jakarandabrunt”. Vi var nyfikna på att undersöka färgämnet för att kanske kunna utröna vad det var. Vi misstänkte att det var pulveriserad katechu, som är en slags indisk akacia som ger en brun färg. Genom att använda liknande proportioner i färgningen som vid katechu försökte vi få fram en brun. Vi arbetade med 20% vikt mot garnets vikt. Pluttarna pulveriserades i mortel och löstes upp i hett vatten. Denna mörkbruna lösning hällde vi sedan i ett större bad. Garnet betades med alun och nedlades i badet. Efter en timme fick vi en skaplig brun nyans. Slutsatsen är att det troligen rör sig om katechu eftersom det är ett vanligt förekommande färgämne för brunt vid många färgerier under 1800-talet.

Jakarandabrun.

Indigofärgning
Att färga med indigo är en mycket speciell process och som gett upphov till en mytisk status inom färgarkonsten. Indigofärgning skiljer sig från annan färgning genom att färgämnet indigo inte är vattenlösligt utan måste lösas med hjälp av andra kemikalier. Traditionellt sätt har den lösts i jäst urin eftersom urinet bildar ammoniak. Indigokaren i färgeriet är mycket stora eftersom färgaren ofta bara en gång om året gjorde i ordning en så kallad färgkyp som sen användes under hela året. Kypen kunde underhållas genom att tillsätta nytt friskt urin. Nu för tiden används moderna kemikalier för att kunna färga med indigon och vi valde att göra en liten kyp på modernt sätt. När godset är under vattenytan är färgbadet grönt men när det tas upp ur badet oxiderar det med luften och på ett närmast magiskt sätt oxiderar det med luften och blir blått. Denna indigomagi rönte stor uppmärksamhet hos oss som färgar men också hos publiken. En av våra deltagare i färgningen publicerade senare en video på nätet som visar oxidationen och den rönte på några dagar mycket uppmärksamhet med tusentals delningar och över 100000 visningar. Till nästa år har vi tänkt att på allvar återgå till källorna och jäsa en mindre sats urin för att färga traditionellt, något som kan ge mycket kunskap och ge en verklig autentisk upplevelse till färgeriet.

Indigofärgning. Foto: Ofeelia Andersson.

Överfärgning med indigo
Indigo har inte bara egenskapen att färga utmärkta blå nyanser utan är även mycket gångbar för att få fram andra färger. Exempelvis finns det inte särskilt många vägar att få fram bra gröna färger och därför överfärgar man gula nyanser för att skapa grönt. Vi gjorde flertalet intressanta färger genom att färga över garner färgade med björklöv, katechu och gul bresilja. Just att sträcka färgningen i flera led lyfter färgningen till en annan nivå och återspeglar också färgarnas egna originalrecept.


Resultat från hela sommarens färgningar men även överfärgningarna såsom de gröna nyanserna och den svarta som är blå bresilja på katechu.

Övriga observationer och problem
Vi kunde ganska snabbt konstera att det bästa sättet att skölja garnerna är att skölja dem i strömmen, snarare än att skölja dem under tappkranen vid huset. Mycket färgämnen består av spån eller pulver som lätt stannar kvar i godset och måste sköljas ur och det är helt klart så att dra runt godset i strömmen är mer effektivt. Problemet med det är dock att efter ett tag rörs bottensedimentet upp och kan förorena godset. För att undvika detta skulle en ordentlig sköljbrygga vara önskvärt för att komma ut en bit i strömmen. Däremot är tappvattnet bättre till färgbaden eftersom det är renare än vattnet ifrån strömmen.


Skrubbning av färgkar.

Vi märkte också att det är viktigt att skrubba rent kopparkaren i färgeriet. Under lördagen kunde vi observera att fläckar uppstod på en del tyger, att det fanns föroreningar i karen som smutsade godset. På söndagens morgon företogs därför en ordentlig skrubbning av karen vilket avsevärt förbättrade resultatet. Renskrubbningen löste också ett annat problem vi haft tidigare under sommaren nämligen att våra gula färgningar tenderade att dra mot brunt eller grönt vilket berodde på att kopparen fällde ut i färgbadet och dunklade badet. Efter historiefärgarna kunde vi färga vackra gula nyanser medelst renfana och gul bresilja.

Två nöjda färgare.

Slutord
Historiefärgarna var ett av de roligaste och mest annorlunda eventen som jag varit med att arrangera. Att samlas kring en praktisk syssla, i detta fall färgning, skänker en en särskilt stark nyans till återskapandet. Ofta är det krig eller krigsrelaterade sysslor som står för den övergripande praktiska delen av reenactment men detta event visade på att ett värdefullt alternativ i återskapandekulturen. Kanske går det att hitta liknande anläggningar där det går att samlas kring andra specifika hantverk. I vilket fall så laddar jag för en repris nästa år, väl mött då. Jag vill tacka Maria Neijman, Victoria Holmqvist, Amica Sundström, Johanna Krumlinde, Emma Frost, Magdalena Fick, Fia Lindblom, Johan Käll och Frida Gamero för att ni var med och gjorde eventet möjligt. Vi ses nästa år hoppas jag.

Ida Zimmermans bilder ifrån Historiefärgarna.
En av mina begåvade sommarjobbare, Ida Zimmerman, dokumenterade Historiefärgarna med sin kameralins. Hennes fantastiska bilder förtjänar ett särskilt galleri.

 

 

Annonser

3 kommentarer

Filed under Färgargårdens Friluftsmuseum, Uncategorized, Växtfärgning

Färgargården I. Första nystanet.


Sveriges enda funderande 1800-talsfärgeri?

Färgargården, Sveriges enda friluftsmuseum helt tillägnat historisk färgning har återinvigts efter en lång frånvaro i en museal malpåse. Ursprungligen startats som ett museum av Svenska Färgeritekniska Riksförbundet 1939. Det är lämpligt beläget intill Motala ströms strand i utkanten av Norrköpings forna textilindustri. Det ska porträttera ett landsbygdsfärgeri under 1800-talets andra hälft. Efter år 1846 då vi fick näringsfrihet i Sverige blev det tillåtet att anlägga färgerier på landsbygden och flera hundra startades för att förse garner och tyger med färg. Nu är Färgargården i händerna på mig och Norrköpings stadsmuseum och min ganska gamla vision om att starta ett färgarfriluftsmuseum är nu verklighet. Sommaren ligger framför våra fötter och jag har precis lämnat en välbesökt och högtidlig återinvigning bakom mig. Här på bloggen ämnar jag sjösätta en liten artikelserie om de aktiviterna som vi gör under sommaren. Arbetet går också att följa på Färgargårdens Friluftsmuseums FB-sida.


Personalstyrkan samt Eskilstuna Skarpskyttekår (Senaste besöket var för 130 år sen i Norrköping) under invigningsdagen.

Kapitel I. Första nystanet


En nöjd färgare med första nystanet. Foto: Pernilla Pusa.

Hur ska jag beskriva upplevelsen av att färga i Sveriges enda bevarade och funktionsdugliga 1800-talsfärgeri? Det är svårt, det är också första gången det färgas i det på många, många år. Kanske så länge som 50 år sen. Känslan är märklig, påtagligt nervöst men samtidigt underbar. Färgeriet består av ett antal stora kopparkärl, två för vanlig färgning, två tryckkärl för ångning och två för kypfärgning. De hänger alla samman i samma speciella skorstenskonstruktion och eldas via gångar under en stor murad huv. Endast kypkaren eldas från utsidan.

Här är en enkel genomgång av verksamheten i det lilla färgeriet.

 

Jag blev överraskad över hur enkelt det var att elda under karen och effektiv konstruktionen är. De vanliga karen är hyfsat stora och rymmer säkert mellan 120-200 liter vatten. Jag började med att beta tio härvor ullgarn måndagen innan invigningen i det minsta karet. Murarna hade renoverat klart veckan innan varför det inte fanns utrymme för några experiment innan. Skarpt läge på självaste invigningsdagen. Varför inte köra två bad dessutom och med växtfärger jag inte haft så mycket erfaranhet av? Varför göra det enkelt för sig när man kan göra det svårt?


Gamla tunnor fyllda med gamla färgämnen trängs med varandra i färgeriet. Här finns spanskgröna, gul bresilja, vejdekulor, gurkmeja, röd bresilja och några okända.

De två baden
Jag satte mina färgararbetare på att mäta upp mängden färg. Jag valde att köra på blå bresilja (också känt som blåträ och blåholtz) och Catechu. De färgar lila nyanser, respektive gyllenbruna och är båda exotiska färgämnen men lång tradition inom färgarsocieteten i Sverige.


Det stora av de två konventionella karen.

Det råder en viss begreppsförvirring rörande bresilja i Sverige, då den återfinns i tre nyanser, blå, röd och gul bresilja. Blå bresilja är egentligen inte det ursprungliga bresiljaträdet (Caesalpinia echinata) som ger röd bresilja (också känt som färnbock). Blå bresilja kommer ifrån en annan exotiskt träd som växer i Syd- och mellanamerika, Kampeschträdet (Haematoxylum campechianum). Träden är dock släkt med varandra och den kemiska sammansättningen i färgerna från de båda träden är mycket lika. Just behovet efter bresilja gav upphov till männens motsvarighet till kvinnornas spinnhus, så kallade rasphus. I Sverige har vi haft flertalet rasphus, särskilt under 1700-talet. Där fick fångarna raspa ner bresilja till ett spån som sen kunde användas till färgning. Bresiljesläktet av finns i Sydamerika och har gett upphov till namnet Brasilien. Catechu å andra sidan kommer i från ett annat träd, en indisk acacia. Catechu eller Cutch har i månghundraårig tradition i Europa och har använts till att färga beständiga bruna nyanser.

Jag hade bara bresilja-extrakt att utgå ifrån. Om jag minns rätt så fanns det att tillgå på 1800-talet men historiskt sätt så har färgarna använt spånet. Vi körde 5 gram/100 gram ull. Betat med Alun. Bresiljespån hade varit roligare men det duger bra och är enklare med extrakten. Senare i sommar ska jag pröva spån av såväl röd och gul bresilja. Catechupulver 20gram/100 gram ull och betat på samma vis. Total fem härvor i varje bad.


Bresiljalösning på väg till färgkaret.

Färgpulvret löstes i varmt vatten till ett koncentrat som sedan rördes ut i vatten under uppvärmning. De betade och fuktiga härvorna lades i sina bad och vattnet eldades upp men aldrig över 70-80 grader. Jag märkte snabbt vilket magiskt och potent färgmedel det är. Jag blev överväldigad över det första lila nystan jag fick upp. Mäktigt tung lila kulör. Ett efterbad kommer att följa.


För att undvika en sådan där ”Vilken färg har klänningen?”-Diskussion vill jag poängtera att det är mörk lila.

Katechu mognar långsamt i färgen, från blek brun som tycktes nästan trött till att utveckla en hygglig brun nyans efter att ha svalnat över natten i badet. Givetvis råkade jag göra det klassiska misstaget att inte lossa på garnets knutar och det blev vita sträck, jag lär mig aldrig.

Dagen avslutades med 1800-talsäppelkaka.

 

Lite källor
http://www.wildcolours.co.uk
http://waynesword.palomar.edu/ecoph4.htm

1 kommentar

Filed under Färgargårdens Friluftsmuseum, Växtfärgning

Skördefestfärgning och temperatur vid krappfärgning.

Det har varit en synnerligen trevlig skördefest på friluftsmuseet Färgargården i Norrköping. Vid detta unika förindustriella färgeritekniska museum brukar det hållas en årlig höstmarknad där det bjuds ut allehanda frukt och grönt. Eftersom färgargården delvis ligger under Norrköpings stadsmuseums regi, städade vi ur 1700-tals gården med dess färgeri och vadmalsstamp. Jag tog på mig mina 1840-talskläder visade traditionell färgning med krapp, berättade om färgeriyrket förr, hur bönder respektive yrkesmän färgade, varför vi har löss i godis och andra viktiga saker.  På det hela taget var det stort intresse, inte bara från äldre damer utan även bland dem som kategoriseras som yngre.

Kombinationen kort empireväst, lediga knäbrallor och avslappad magtrakt är inte alltid lyckad men färgarmäster klagar inte om korven är god och drickat gratis. Jag tror visst att solen tittar fram också.  Jag hade också med min magiska färgarhund om förtäljer sagan om hunden vars päls ingen kunde färga.

Måste också poängtera att ha damasker på sig när man jobbar är aphårt och manligt. I övrigt berättas det vanligen att färgarna bar träskor eller skinnstövlar, skjorta och förkläde i ylle.

Krapp och temperatur
Att färga med krapp är egentligen ingen konst, resultatet blir ofta bra men det finns en kritisk punkt, temperaturen. Vid drygt 70 grader börjar krappen gå mot brunt istället för rött. Detta är såklart centralt, du kan få signalrött men också brunröda nyanser. Jag tog denna gång inte med mig någon temperaturmätare utan förlitade mig på känslan. Det kan ju funka men trots att jag tyckte att jag var försiktig blev det för varmt.

Totalt gjorde jag tre bad och här är resultatet.

Från vänster ser vi första badet där jag också färgade ett grått ylletyg. Det blev gyllenroströd kan man säga. Längst till höger är efterbadet och den blev något ljusare. I mitten experimenterade jag lite och tog ett ljusgult garn färgat med björklöv och körde det i krappefterbadet som spetsats med en försvarlig mängd gula lökskal. Bilden är inte riktigt rättvis men det blev en ljus och gulaktig rostfärg som blev rätt bra.

Alltså resultatet är inte misslyckat men samtidigt inte heller ultimat, förr hade man kanske inte spenderat ett av de dyraste färgämnena på att färga brunt.

Vill du läsa mer noggrant om krapp så har jag skrivit om det här och här.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Två bra tips från historiens etikettböcker rörande din kropps behov:
Man bör inte, så som bönder som aldrig har varit vid hovet eller vistats bland förfinade och dygdiga människor, uträtta sina naturbehov framför dörrar eller fönster till kvinnorum, hovsalonger eller andra gemak…”
Ur Wernigerodes hovregler från 1570.

”När du torkat av näsan är det inte passande att breda ut näsduken och syna den som om det kunde ramlat ut pärlor och rubiner ur huvudet på dig. ”
Ur Galeto av Giovanni della Casa från 1609.

”Om man måste spotta skall man dölja det så långt det är möjligt och undvika att besudla såväl andra personer, vilka de än är, som deras kläder, ej heller skall man spotta på glöden invid elden. Och varhelst man spottar skall man sätta foten på spottet. Spotta inte så långt att du måste leta efter spottet innan du kan sätta foten på det”
Ur Civilité francaise från 1714.

Kurage recenserar.
Jag läser visst mest om saker och se något hinner jag visst inte.

5 kommentarer

Filed under Textil, Växtfärgning