Tag Archives: färgargården

Färgargården I. Första nystanet.


Sveriges enda funderande 1800-talsfärgeri?

Färgargården, Sveriges enda friluftsmuseum helt tillägnat historisk färgning har återinvigts efter en lång frånvaro i en museal malpåse. Ursprungligen startats som ett museum av Svenska Färgeritekniska Riksförbundet 1939. Det är lämpligt beläget intill Motala ströms strand i utkanten av Norrköpings forna textilindustri. Det ska porträttera ett landsbygdsfärgeri under 1800-talets andra hälft. Efter år 1846 då vi fick näringsfrihet i Sverige blev det tillåtet att anlägga färgerier på landsbygden och flera hundra startades för att förse garner och tyger med färg. Nu är Färgargården i händerna på mig och Norrköpings stadsmuseum och min ganska gamla vision om att starta ett färgarfriluftsmuseum är nu verklighet. Sommaren ligger framför våra fötter och jag har precis lämnat en välbesökt och högtidlig återinvigning bakom mig. Här på bloggen ämnar jag sjösätta en liten artikelserie om de aktiviterna som vi gör under sommaren. Arbetet går också att följa på Färgargårdens Friluftsmuseums FB-sida.


Personalstyrkan samt Eskilstuna Skarpskyttekår (Senaste besöket var för 130 år sen i Norrköping) under invigningsdagen.

Kapitel I. Första nystanet


En nöjd färgare med första nystanet. Foto: Pernilla Pusa.

Hur ska jag beskriva upplevelsen av att färga i Sveriges enda bevarade och funktionsdugliga 1800-talsfärgeri? Det är svårt, det är också första gången det färgas i det på många, många år. Kanske så länge som 50 år sen. Känslan är märklig, påtagligt nervöst men samtidigt underbar. Färgeriet består av ett antal stora kopparkärl, två för vanlig färgning, två tryckkärl för ångning och två för kypfärgning. De hänger alla samman i samma speciella skorstenskonstruktion och eldas via gångar under en stor murad huv. Endast kypkaren eldas från utsidan.

Här är en enkel genomgång av verksamheten i det lilla färgeriet.

 

Jag blev överraskad över hur enkelt det var att elda under karen och effektiv konstruktionen är. De vanliga karen är hyfsat stora och rymmer säkert mellan 120-200 liter vatten. Jag började med att beta tio härvor ullgarn måndagen innan invigningen i det minsta karet. Murarna hade renoverat klart veckan innan varför det inte fanns utrymme för några experiment innan. Skarpt läge på självaste invigningsdagen. Varför inte köra två bad dessutom och med växtfärger jag inte haft så mycket erfaranhet av? Varför göra det enkelt för sig när man kan göra det svårt?


Gamla tunnor fyllda med gamla färgämnen trängs med varandra i färgeriet. Här finns spanskgröna, gul bresilja, vejdekulor, gurkmeja, röd bresilja och några okända.

De två baden
Jag satte mina färgararbetare på att mäta upp mängden färg. Jag valde att köra på blå bresilja (också känt som blåträ och blåholtz) och Catechu. De färgar lila nyanser, respektive gyllenbruna och är båda exotiska färgämnen men lång tradition inom färgarsocieteten i Sverige.


Det stora av de två konventionella karen.

Det råder en viss begreppsförvirring rörande bresilja i Sverige, då den återfinns i tre nyanser, blå, röd och gul bresilja. Blå bresilja är egentligen inte det ursprungliga bresiljaträdet (Caesalpinia echinata) som ger röd bresilja (också känt som färnbock). Blå bresilja kommer ifrån en annan exotiskt träd som växer i Syd- och mellanamerika, Kampeschträdet (Haematoxylum campechianum). Träden är dock släkt med varandra och den kemiska sammansättningen i färgerna från de båda träden är mycket lika. Just behovet efter bresilja gav upphov till männens motsvarighet till kvinnornas spinnhus, så kallade rasphus. I Sverige har vi haft flertalet rasphus, särskilt under 1700-talet. Där fick fångarna raspa ner bresilja till ett spån som sen kunde användas till färgning. Bresiljesläktet av finns i Sydamerika och har gett upphov till namnet Brasilien. Catechu å andra sidan kommer i från ett annat träd, en indisk acacia. Catechu eller Cutch har i månghundraårig tradition i Europa och har använts till att färga beständiga bruna nyanser.

Jag hade bara bresilja-extrakt att utgå ifrån. Om jag minns rätt så fanns det att tillgå på 1800-talet men historiskt sätt så har färgarna använt spånet. Vi körde 5 gram/100 gram ull. Betat med Alun. Bresiljespån hade varit roligare men det duger bra och är enklare med extrakten. Senare i sommar ska jag pröva spån av såväl röd och gul bresilja. Catechupulver 20gram/100 gram ull och betat på samma vis. Total fem härvor i varje bad.


Bresiljalösning på väg till färgkaret.

Färgpulvret löstes i varmt vatten till ett koncentrat som sedan rördes ut i vatten under uppvärmning. De betade och fuktiga härvorna lades i sina bad och vattnet eldades upp men aldrig över 70-80 grader. Jag märkte snabbt vilket magiskt och potent färgmedel det är. Jag blev överväldigad över det första lila nystan jag fick upp. Mäktigt tung lila kulör. Ett efterbad kommer att följa.


För att undvika en sådan där ”Vilken färg har klänningen?”-Diskussion vill jag poängtera att det är mörk lila.

Katechu mognar långsamt i färgen, från blek brun som tycktes nästan trött till att utveckla en hygglig brun nyans efter att ha svalnat över natten i badet. Givetvis råkade jag göra det klassiska misstaget att inte lossa på garnets knutar och det blev vita sträck, jag lär mig aldrig.

Dagen avslutades med 1800-talsäppelkaka.

 

Lite källor
http://www.wildcolours.co.uk
http://waynesword.palomar.edu/ecoph4.htm

1 kommentar

Filed under Växtfärgning

Skördefestfärgning och temperatur vid krappfärgning.

Det har varit en synnerligen trevlig skördefest på friluftsmuseet Färgargården i Norrköping. Vid detta unika förindustriella färgeritekniska museum brukar det hållas en årlig höstmarknad där det bjuds ut allehanda frukt och grönt. Eftersom färgargården delvis ligger under Norrköpings stadsmuseums regi, städade vi ur 1700-tals gården med dess färgeri och vadmalsstamp. Jag tog på mig mina 1840-talskläder visade traditionell färgning med krapp, berättade om färgeriyrket förr, hur bönder respektive yrkesmän färgade, varför vi har löss i godis och andra viktiga saker.  På det hela taget var det stort intresse, inte bara från äldre damer utan även bland dem som kategoriseras som yngre.

Kombinationen kort empireväst, lediga knäbrallor och avslappad magtrakt är inte alltid lyckad men färgarmäster klagar inte om korven är god och drickat gratis. Jag tror visst att solen tittar fram också.  Jag hade också med min magiska färgarhund om förtäljer sagan om hunden vars päls ingen kunde färga.

Måste också poängtera att ha damasker på sig när man jobbar är aphårt och manligt. I övrigt berättas det vanligen att färgarna bar träskor eller skinnstövlar, skjorta och förkläde i ylle.

Krapp och temperatur
Att färga med krapp är egentligen ingen konst, resultatet blir ofta bra men det finns en kritisk punkt, temperaturen. Vid drygt 70 grader börjar krappen gå mot brunt istället för rött. Detta är såklart centralt, du kan få signalrött men också brunröda nyanser. Jag tog denna gång inte med mig någon temperaturmätare utan förlitade mig på känslan. Det kan ju funka men trots att jag tyckte att jag var försiktig blev det för varmt.

Totalt gjorde jag tre bad och här är resultatet.

Från vänster ser vi första badet där jag också färgade ett grått ylletyg. Det blev gyllenroströd kan man säga. Längst till höger är efterbadet och den blev något ljusare. I mitten experimenterade jag lite och tog ett ljusgult garn färgat med björklöv och körde det i krappefterbadet som spetsats med en försvarlig mängd gula lökskal. Bilden är inte riktigt rättvis men det blev en ljus och gulaktig rostfärg som blev rätt bra.

Alltså resultatet är inte misslyckat men samtidigt inte heller ultimat, förr hade man kanske inte spenderat ett av de dyraste färgämnena på att färga brunt.

Vill du läsa mer noggrant om krapp så har jag skrivit om det här och här.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Två bra tips från historiens etikettböcker rörande din kropps behov:
Man bör inte, så som bönder som aldrig har varit vid hovet eller vistats bland förfinade och dygdiga människor, uträtta sina naturbehov framför dörrar eller fönster till kvinnorum, hovsalonger eller andra gemak…”
Ur Wernigerodes hovregler från 1570.

”När du torkat av näsan är det inte passande att breda ut näsduken och syna den som om det kunde ramlat ut pärlor och rubiner ur huvudet på dig. ”
Ur Galeto av Giovanni della Casa från 1609.

”Om man måste spotta skall man dölja det så långt det är möjligt och undvika att besudla såväl andra personer, vilka de än är, som deras kläder, ej heller skall man spotta på glöden invid elden. Och varhelst man spottar skall man sätta foten på spottet. Spotta inte så långt att du måste leta efter spottet innan du kan sätta foten på det”
Ur Civilité francaise från 1714.

Kurage recenserar.
Jag läser visst mest om saker och se något hinner jag visst inte.

5 kommentarer

Filed under Textil, Växtfärgning