Etikettarkiv: Falu koppargruva

Färgargården II. Ånyo rödfärgskok.

För ett antal år sen så kokade jag rödfärg på Norrköpings stadsmuseum och nu var det åter dags igen. Du kan läsa mer om det här.

Det blev då väldigt lyckat och i folkbildningens namn tyckte jag det var något för Färgargården. Jag kände också att det vore kul att koka färg som vi sen kan använda till att måla om färgeriet med framöver.

Jag utgick denna gång ifrån Skansens recept och föredömliga videoklipp där man får både lite historik och praktisk kunskap. Här får du också ta del om de olika kulörerna som går att få fram ur kopparpigmentet, från gult till svart.

Vi utgick ifrån Skansens recept men körde halva sats.

50 l vatten
2 kg järnvitriol
2,5-3 kg finmalet rågmjöl (eller vetemjöl)
8 kg rödfärgspigment (Falu Ljus)

Det pigment som jag använder är gammalt och kommer från tömningen av en gammal bondgård. Varifrån pigmentet är taget är omöjligt att säga. Historiskt sett var det inte bara Falu koppargruva som framställde det röda pigmentet även om det är just denna gruva som blivit synonymt med färgen. Faktum är att Stora kopparberg i Falun som säljer och tillverkar den färgen som betraktas som ”den äkta” faluröda färgen inte längre säljer pigmentet separat från gruvan. Det anses trist nog inte lönsamt att sälja pigmentet löst. De som idag vill koka färg är beroende av hitta antingen gammalt pigment eller köpa….fransk rödockra. Dock har det på senare tid blivit möjligt att köpa pigment från Kopparbergsgruvan i Ljusnarsbergs kommun vilket får anses vara mer historiskt korrekt för svenska hus.

Vi kokar färgen i en stor gryta som vi ställt på tjocka plåtar i pannmuren. Stora kvantiteter kräver stora grytor. Medan vi kokar upp vattnet för att smälta vitriolen så gör vi en liten redning. Att koka rödfärg påminner något om att göra en sås. För att undvika klumpar i såsen behöver man reda ner mjölet i en mindre mängd vatten. När man får en slät välling tillsätter man den i vattnet under kraftig omrörning.

Därefter tillsatte vi pigmentet som vi vägt noga innan. Efter att det fått sjuda 30 minuter har vi fått en färg som är billig, autentisk och som dessutom skänker ett visst extra mått av tillfredställelse eftersom man gjort den själv.  Vi väljer att inte tillsätta linolja  (eller såpa, sillspad osv…). Linoljans vara eller inte vara i färgen är en typisk trätofråga. Många äldre herrar blir ofta provocerade när de får höra att vi inte tillsatt någon linolja (eller såpa, sillspad osv…). Linoljan gör färgen härdigare men också på bekostnad av slamfärgens goda egenskaper. Enligt Skansen anses det inte längre en slamfärg om färgen innehåller över 8% linolja och vi väljer att utelämna linolja för att få en autentisk färg som är lätt att måla över och lätt att borsta.

Med stor iver drog mina sommarjobbare fram penslar och gjorde lite provstrykningar på färgeriet. Det hela var mycket lyckat om jag får säga det själv.  Vi ville ha den ljusa kulören av röd slamfärg som anses vara den äldre nyansen, den mörka varianten som dominerar idag har inte särskilt många år på nacken och passar enligt mig inte på äldre hus. Lycka till med ditt slamfärgskok!

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Färgargårdens Friluftsmuseum, Självhushållningsexperiment

Tonåringen Olof Hyltén-Cavallius dissar svenska städer 1835.

Gunnar_Olof_Hylten-CavalliusOlof Hyltén-Cavallius i sina bästa år. Foto: Wikipedia Commons.

 

1835 reste den unge 17 år gamle studenten Olof Hyltén-Cavallius runt i Bergslagen och Dalarna för att lära sig mer om sitt land. Olof kom senare i livet att bli den svenska folklivsforskningens fader men vid denna tid var han måttligt imponerad av vad han såg. Städerna var värst och han skrev några härliga inverterade kommunslogans.

 

Enköping

”Anblicken af staden är emedlertid föga retande. Den smaklösa kyrkan, belägen på en sand-ås, praesenterar sig först, – lik en dam i styf-kjortel – jemte sin kära hälft – en tjock och rödmålad, fullkomligt anspråkslös klockstapel: dernäst måste man passera en mängd eländiga ladugårdar och vagns-lider, framför vilka stadens ”fyrfota” svin makligt rulla sig i smutsen (…) i den annars otrefliga staden”

Kommentar: Jag har varit på bröllop i den där kyrkan men jag kan inte minnas att jag tänkte på att kyrkan och klockstapeln såg ut som ett överviktigt äkta par.

57158_3124037
Kyrkan i fråga, klockstapeln syns inte till. Bild Wikipedia Commons.

Köping

”Straxt på e.m ankomma vi till Köping, som intager ett ganska lågt rum bland de städer jag hittills sett. Den är ej just så liten; men tyst och ödslig samt liknar ett vagns-lider. De ruckliga husen på ömse sidor om gatan tycks nicka åt hvarandra – eller snarare sammansluta sin åldriga hjessor till en tyst rådplägning om den tidpunkt, då de skola hölja gatan med sina Ruiner. Detta likväl med undantag. Vi kunde ej upptäcka minsta tecken på rörelse. Då man inträdt genom stadens Tull-port (en rödmålad Svin-Grind) förefaller det vandraren såsom ginge han i en förtrollad stad , hvars innevånare blifvit försänkta i en Magisk sömn eller så, som gjorde en tour igenom det ur jordens sköte framkallade Herculanum. Köpings förnämsta näringsgren tycktes vara svin-skötseln, åtminstone uptäckte vi både inom och utom staden stora hopar af dessa Civiliserade djur, som framtågade med gravitetiska  steg på tomma gatorna.”

Kommentar: Det var med visst fog som Jan Guillou ca 150 år senare utropade Köping till Sveriges tråkigaste stad. Hyltén-Cavallius är dock kärvare i sin kritik, vi pratar här alltså om en rucklig spökstad vars invånare främst verkar bestå av svin och vars stadsport är en röd svingrind. Och säg mig vilken annan svensk stad som jämförts med den romerska staden Herculanum som tillsammans med Pompeji totalförstördes vid vulkanutbrottet år 79 e Kr. Personligen tycker jag Olofs recension av staden är magisk i sin beskrivning.

Rådhuset_köping
Ett öde torg i Köping, bara lite fasadsprickor och grisar som fattas för att göra bilden helt trovärdig. Bild: Wikipedia commons.


Hedemora

”Hedemora är rätt snygg; men saknar alla märkvärdigheter.”

Kommentar: Kort och koncist. Hedemora är trivsamt ointressant och lämnar inga bestående minnen.


Sala

”Staden är just icke så liten; men ful, som en Olycka”

Kommentar: Sala är inte bara medelstort, det är också tragiskt fult.


Falun

”Från en skäligen hög backe får man en första öfversigten af staden. Den är föga retande….på hela den steniga vidden ej kan upptäcka ett gräs-strå eller den ringaste tecken till Vegetation. Midt i denna öken höjer sig oöverskådlig massa af Slagg-högar, samlade under Sekler, bland hvilka man endast blir varse en ringa skymt af hus och torn. Till höger – utanför Tullen ligger Grufvan med dess Solida byggnader, och från den närbelägna backen uppstiger en så förfärlig rost-rök, att hela nejden är insvept i dimma. Stadens hus och kyrkor bära och märken derutaf, ty de förra äro till större delen svart-grå, de sednares koppartak äro ljus-gröna af Erg. Dennna för en fremling serdeles oangenäma rök är orsaken till nejdens ringa vextlighet; men är – ehuru betydligt svafvel-haltig – föga skadlig för folkmängdens helsa, och nyttig vid smittsamma sjukdomars afvärjande.”

Kommentar: Falun träder här in som 1800-talssveriges svar på Ruhr-området, alternativt Mordor. Ett härligt, smutsgrått ställe där en svavelhaltig dimma ligger tät och ingen växtlighet överlever. Tur att dimman motverkar smittsamma sjukdomar.

Falu koppargruva. Malmhög vid gruvan.
En vacker sommarbild på Falun i början av 1900-talet. Bild: Tekniska museets arkiv.

Till sist
Det bör tilläggas att han faktiskt tyckte några mindre samhällen var helt ok, om jag minns rätt så gillade han särskilt Leksand. Jag rekommenderar alla att läsa hela Olof Hyltén-Cavallius ungdomsepos En student upptäcker sitt land 1835. Olof är 17 år, han är en ung svärmande tonåring, genomtvättad av det tidiga 1800-talets alla götiska föreställningar. Han vurmar för storvulna dar, det som är snyggt och städat och det som är uppblåst i ståtliga gammelsvenska proportioner. Han har däremot något svårt för det som inte passar in i hans drömvärld, det vill säga smuts, fattigdom och alla andra saker som präglade tillvaron för de flesta i Sverige för den här tiden. Att den lantliga redligheten och den friska naturen gärna ställs mot stadens degenererade smutsighet gör Olofs reseskildring till en upplevelse att läsa.

För närvarande när jag en närmast pervers längtan efter att plöja igenom reseskildringar från 1600-1700-1800-talen. Dessa skrifter ger en sällsynt inblick i dåtidens samhälle på ett ofta ganska personligt sätt. Författarna må ha olika syften med sina redogörelser, en del är rent vetenskapliga, vissa nyfiket upplevande andra rent propagandistiska. Oavsett syftet berättar texten med ett utifrånperspektiv, färgat med betraktarens ögon. Det gör att författaren tar fäste på saker som de betraktade personerna, objekten, kanske inte alls noterar eller helt enkelt tar för självklart. Det leder till ofta underliga komiska iakttagelser som bara den oinsatte kan fälla. Det kulturhistoriska värdet som reseskildringar ger är oskattbart och ren, opolerad historia som jag verkligen rekommenderar.

De skildringarna jag tittat närmare på spänner över en lång period, legoknektens Peter Hagendorfs 24-åriga resedagbok under 30-åriga kriget Sedan stack vi staden i brand, Per Lindeströms resa till nya Sverige 1653-1656, Linnélärjungen Pehr Kalms Västgöta och Bohuslänska resa 1742, tysken J.W Schmidts Reise durch einige schwedische Provinzen 1799 (svensk översättning och redigering) och  Lewelyn Lloyds Jagt-nöjen i Sverige och Norrige : berättelser om en resa i dessa riken åren 1827-28.

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Övrigt & pålysningar