Etikettarkiv: allmogebössa

Kurage guide till att samla allmogens vapen.

Några ord på vägen
Kära läsare, detta är ett litet försök till att skapa en liten guide till hur man samlar antika eldhandvapen i allmänhet men allmogevapen i synnerhet. Artikeln gör inga stora anspråk på att vara något slutgiltigt magnum opus i ämnet men syftar till att ge några enkla tips och väcka intresset för detta svenska kulturarv.

Att samla på vapen är ett märkligt kontroversiellt ämne i dagens Sverige och okunskapen är ofta gränslös hos den stora allmänheten. Trots detta är vi ett av världens mest vapentäta länder med ca 600000 vapenägare och ca 2 miljoner vapenlicenser utfärdade. Vapenintresset i landet fördold och något stigmatiserat och ett mycket litet antal svenskar stoltserar utanför de invigdas krets med att de samlar på vapen eller har ett specialintresse för vapen eftersom vapen generellt betraktas som negativt och således inget någon bör snöa in. Men jag säger eder, vapensamlande är en stimulerande hobby där du får lära dig mycket historia och får möjligheten att träffa många trevliga samlare. Det är ett samlarområde med nära oändliga möjligheter att tillfredsställa många av dina övriga intressen om det så är historia, släktforskning, skytte, jakt, teknik, investeringar eller antikviteter. Ju fler vi är, desto bättre.

Varför allmogevapen?
Generellt sätt är det dåligt återväxt på samlare inom allmogevapen. De flesta jag känner som samlar vapen inom detta område är företrädesvis äldre herrar, ett fåtal i min bekantskapskrets är i min egen ålder. Det finns flera troliga orsaker till att samlarna är få. Kanske beror det på att de strikta vapensamlarna överlag har blivit färre medan de generella vapensamlarna blivit flera. Med generella samlare menas de som inte skaffar sig ett djupare kunskapsläge inom ett smalt område utan istället sprider sitt intresse över flera områden och på så vis får ganska breda samlingar. Få är de samlare idag som sitter på hundratals vapen inom en specifik kategori och det leder till att det finns en allmän efterfrågan på många andra vapentyper. Idag tycker jag mig se att de två starkaste kategorier inom samlandet är svenska militära vapen och amerikanska vapen. Det förefaller helt naturligt att det är så då båda dessa kategorier är till sin natur ofta enkla att samla på. Det är massproducerade vapen, tillverkade i strikta serier och de går nästan alltid att sätta in en standardiserad ram. Fördelen är att det är enkelt att typbestämma vapnet och sätta in dem i ett vapenhistoriskt sammanhang. Det är båda områden som är lätta att ta till sig både för samlare och utomstående. De svenska militära vapnen är intimt förknippat med vår militära historia, den STORA historien. De amerikanska vapnen från 1800-talet har odödliggjorts genom populärkulturen. Många av samlarna växte upp med John Wayne och Clint Eastwood och deras vapenhanterande har genom filmediet för evigt ristats i våra näthinnor.

I kontrast står allmogevapnen vars utseende, användningsområde och historia upplevs av många som betydligt mer spretigt och rörig. Det finns nästan inget vapen som är det andra likt men tillsammans utgör de en intressant nyckel till de breda folklagrens kulturhistoria.  Allmogens jaktvapen spelade en central roll i det gamla Sveriges självförsörjning. Vid sidan av plogen, lien och räfsan var det i många hem bössan som bidrog med både mat på bordet och kontanta medel. Uppfinningsrikedomen ute i gårdarnas smedjor har också gett oss ett spännande folkligt hantverk med många egensinniga, märkliga och unika konstruktioner som saknar motstycke inom andra vapentekniska områden. Dessa föremål vittnar om de umbäranden som flertalet av Sveriges invånare levde under fram till 1900-talets början. Dessa historiska vittnen kan med forskning och en hel del detektivarbete berätta om de levnadsförhållanden som de brukades i och behoven som fanns då. Väldigt få föremål var så kostbara som de vapen som brukades i skog och mark. Jag anser att det är på tiden att uppvärdera dessa vapen och deras historia. Sverige var och är fortfarande ett land präglat av skog och jakt och samlandet av allmogens vapen ett bra sätt att förvalta detta kulturarv.

Fatta näverkonten och lodbössan så går vi vidare in i en fantastisk värld av krumma stockar, folkliga märkligheter och strävsam uppfinningsrikedom!

Vad är allmogevapen?
Så hur ska denna mycket breda genre definieras?
Jag har valt en ganska bred definition: alla sorters vapen som brukats av enkelt folk. Det gäller vapen som är tillverkade eller modifierade av allmogens smeder men också de stadstillverkade vapen vars målgrupp är de bredare folklagren. Exempelvis har både Söderhamns och Husqvarnas faktoriarbetare haft mer eller mindre officiell tillverkning. På sidan av den krigsmateriell de tillverkade hade de även en produktion av enkla och billiga vapen. När det kommer till allmogens egna vapensmeder så var deras produktion nästan uteslutande riktad mot de som hade ungefär samma ekonomiska möjligheter som de själva.


Den mest ikoniska och mytomspunne allmogesmeden Pehr Gustavssons (?-1660) stämpel. Gustavsson var verksam i Kassmyra i Örebro län och hans pipor och vapen vann ryktbarhet både i sin samtid och eftermäle.

Undantag från detta är exempelvis den lokala produktionen runt 1600, innan faktoriväsendets genombrott men också enstaka allmogemästare som lyckats sälja sina vapen uppåt i samhällspyramiden, exempelvis Pehr Gustavsson på 1600-talet och Johannes Hult i Värmland som på 1800-talets mitt lyckades få köpare bland både baroner och prinsar. Allmogevapen kan också vara äldre högre ståndsvapen. Många finare vapen såldes på auktioner eller gavs bort, kanske för att de ansågs trasiga eller helt enkelt omoderna. Dessa reparerades gärna, stockades om eller moderniserades. Detta gäller också militärt överskott som jag skulle vilja hävda bidrog till vanligaste komponenterna i allmogevapen.


Dessa två vapen är samtida, kring 1700-talets senare hälft. Båda är svenska och har samma funktioner men visar med allt tydlighet skillnaden mellan folkligt vapenhantverk och skolat skråmässigt vapenhantverk. De representerar det svenska vapenhantverkets ytterligheter. Den övre en norrländsk sälbössa med flintsnapplås och undertill en hagelbössa av stilren men enkel standard, ett så kallat faktoriarbete. Båda vapnen omärkta och anonyma.

Hur brukades de?
Det finns två skarpa huvudlinjer inom området, jaktvapen och pistoler. Ibland tangerar de varandra men vanligen är de strikt tillverkade för det ena eller det andra. När det gäller jaktvapen inräknas de vapen som brukas för att nedlägga villebråd, skydda boskap mot rovdjur och avliva djur. Dessa vapen är nästan alltid gevär av olika sorter. Bland pistoler räknas vapen som brukas med en eller två händer i syfta att försvara sig eller attackera någon annan. De är ofta utformade för att vara smidiga, lätta att gömma och de brukas på korta avstånd.

Intressant nog så finns det geografiska dimensioner knutna till dessa huvudlinjer. I södra delen av Sverige är det slätborrade hagelvapen som är det vanligaste jaktvapnet och den största folkliga vapentillverkningen är fokuserad på att göra pistoler. I norra Sverige är det tvärtom, här är det räfflade vapen som brukas mest till jakt och som också är den absolut vanligaste produkten bland de folkliga vapensmeder. Denna uppdelning har gamla anor och beror till stor del på hur jaktlagstiftningen och de ekonomiska förhållandena sett ut.

I södra Sverige var jakten sedan medeltiden starkt begränsat för vanligt folk. Allt klövvilt var förbehållet kungen och adelns privilegier. Allmogen var begränsad till att jaga småvilt, i viss mån fågel och det ålades dem att hålla efter alla sorters rovdjur. Straffen för tjuvjakt var hårda och först år 1789 gavs bönderna rätt att jaga på sin egen mark. Det ledde till att viltstammarna havererade ganska snabbt och att rovdjursjakten försummades. Resultatet blev viltmässig katastrof i Sverige under 1800-talet. Rovdjuren ökade samtidigt som deras naturliga föda nära utrotades. Tambodskapen och lösdriften drabbades hårt när rovdjuren nu istället började ge sig på människans djur i jakt på föda. Det är i denna veva som rovdjursjakten kom att ökas kraftigt och medvetandegörandet om viltets population och vård kom att väckas, men det är en annan historia.


Halländsk allmogejägare, Henrik Bengtsson i Björsgård med sin hagelbössa byggd av muskötdelar. 1800-talet slut. Foto: Nordiska museet.

Generellt behövdes inga räfflade studsare bland vanligt folk i Södra Sverige för det fanns inga lagliga vilt att använda dem på och efter 1789 fanns snart inga matvilt att jaga som krävde något annat än hagel. Om man mot förmodan behövde skjuta något stort var det enkelt att stoppa en stor rundkula i loppet. I södra Sverige hade också jordbruket en central position i livsföringen varför jakten i många fall ansågs som slöseri med tid eller en syssla för lösdrivare i brist på riktigt arbete, det vill säga så och skörda marken. I de mest avlägsna skogsbygderna i södra Sverige bibehåller dock jakten större betydelse eftersom jorden gav mindre avkastning. Den lokala vapentillverkningen bland allmogen var generellt begränsad till att bygga om äldre vapen och produktionen var troligen som störst under 1800-talets mitt. Den absoluta majoriteten av allmogens jaktvapen är ombyggda vapen, ofta på militära delar. Nästan inga vapen går att härleda till någon särskild smed men några fåtal undantag finns som exempelvis Blissingesmederna i Blekinge. I södra Sverige fanns också den stora majoriteten av den militära vapentillverkningen med gevärsfaktorier i Norrtälje, Örebro, Norrköping, Jönköping/Husqvarna med flera samt vapentillverkande borgerskap i flera städer därtill. Denna strukturerade och stadscentrerade vapentillverkning utkonkurrerade också på många vis behovet att lokala vapensmeder. Redan under 1500-talets slut återfinns många lokala vapensmeder som producerade vapen till både civil och militär användning men under 1600-talets tvingades dessa smeder att flytta in till städerna för att utöva sitt hantverk. Tillverkningen av folkliga pistoler kom dock under 1800-talet att bli ganska stor i Jönköpingstrakten. Faktorismeder och lokala vapenhantverkare tillverkade mängder med pistoler som såldes och spreds över hela landet. Denna efterfrågan på pistoler hade förmodligen skapats av ett behov att kunna försvara sig i det betydligt mer folktäta södra Sverige där vägarna var osäkra och marknadsplatsfesterna vilda. Det går att anta att fåfängan var stor bland många drängar och bönder och att äga en glänsande pistol att visa upp vägde nog ofta tyngre än det verkliga skyddsbehovet.

I norra Sverige såg behoven annorlunda ut. Eftersom de norra landskapen var glest befolkade och åkermarken gav lägre avkastning så fick jakten en betydligt mer framskjuten plats i livsföringen. På grund av samma orsaker reglerades inte heller jakten av staten då den ansågs oumbärlig för folks överlevnad. Här kom den räfflade lodbössan att dominera det jaktliga landskapet. Bättre bemedlade jägare hade olika bössor beroende på vad som skulle jagas men de flesta som användes hade en liten kaliber eftersom den vanligaste jakten var på sittande skogsfågel på längre avstånd. Grövre studsare användes för björn och älg och till säl användes tunga sälbössor. Mängder av skogsfågel, älgkött, pälsverk och sältran såldes och exporterades till södra Sverige och gav välbehövliga kontanter till de norrländska invånarna. Resultatet av den viktiga jakten var också att det folkliga bösssmidet blomstrade under 1700-1800-talet. Hundratals bössmeder verkade ute i bygderna och försåg jägarna med sovelpåkar. Många blev mycket duktiga på hantverket och märkte sina alster med stämplar varav flera är kända för oss idag. Denna jakt- och fångstkultur gav upphov till en mycket bred och uppfinningsrik flora av lokala variationer, uttryck och egensinniga vapentyper. Söderhamns gevärsfaktori tycks tidigt ha tjänat som plantskola för bössmidet och var egentligen det enda gevärsfaktoriet som på bred front producerade jaktvapen för bönderna i bygderna.

Tillverkningens förutsättningar
För de flesta utav bössmederna så var bössmakeriet inte deras huvudsakliga inkomst. Precis som många andra hantverkare på landsbygden så var man vanligen bonde eller spädde ut inkomsterna med andra slags hantverk. Exempelvis var bössmeden Hans Fredriksson i Vännäs präst till yrket och Bingstasmeden Mårten Persson Zetterström var urmakare. Skärskådar man många av de folkliga bössmederna hittar man många multikonstnärer vars praktiska kunskap kom till gagn inom många områden.


De kända Bingstasmedernas smedja innan den flyttades till Bergs hembygdsgård. Bingstasmedernas produktion var stor och sträckte sig över flera generationer, sista smeden Per Eriksson var där verksam till sin död 1925. Foto: Bergs hembygdsgård.

Vintern var en högsäsong för bössmederna då jaktsäsongen var igång men även jordbruket låg mer eller mindre stilla. Under en vinter kunde en smed tillverka åtskilliga bössor, ofta efter kundens egna önskemål. Verkstäderna var små, primitiva, oisolerade och dåligt belysta vilket givetvis avspeglas i resultatet i många fall. Råmaterialet hämtades lokalt men järn kunde även köpas från något av alla de järnbruk som fanns utspridda i landet. De flesta metalldelar tillverkades av vanligt, ej härdbart blötjärn medan framför allt slitdetaljer såsom fjädrar och eldstål kolades upp och härdades för att få sin rätta spänst. Piporna smiddes av långa plattjärn som hamrades runt en lång ten i ett sänke. Skarven väldes ihop bit för bit under hög temperatur. När pipämnet var färdigt borrades det med hjälp av långa borrar i olika dimensioner. Om loppet skulle vara slätborrat polerades loppet men om det skulle räfflas monterades pipan i en särskild räffelbänk. I räffelbänken användes räffelsaxar som är långa järnstänger med sliphuvuden som slipar in räfflorna. Räffelstigningen bestäms av mall i räffelbänken. När pipan är räfflad filas utsidan av pipan och den får sin slutgiltiga form. Pipans botten förses med gängor och en svansskruv passas in.  Pipan är en mycket avancerad skapelse som sätter förutsättningarna för hur bra bössan sen kommer skjuta. Duktiga pipsmeder vann ryktbarhet och sålde även pipor till andra bössmeder. Varje smed förutsattes tillverka sina egna verktyg varför ofta exempelvis gängsnitt är unika för varje smedja.

Låstyper
Den mest vitala och mest utmärkande delen på ett vapen efter pipan är låset. Det är mekanismen som hjälper till att antända krutet i pipan. Med hjälp av låsets utformning kan man enklare datera och placera in vapnet rent geografiskt. Allmogens lås är till sin karaktär säregna i jämförelse med de professionella bössmakarnas lås som präglas av en utstuderad formkänsla och moderiktighet. Med det sagt betyder det inte att de folkliga låsen är undermåliga i sin funktion, snarare tvärtom, de är ofta präglade av ändamålsenlighet och robusthet. Liksom allmogens övriga folkkonst är även dekorationerna folkliga, naiva och särpräglade. Deras karaktär är formade efter de lokala förutsättningar och behov som fanns.

Den stora majoriteten av lås är enkom förfärdigade i järn genom smide och filning. Bland allmogen förekommer också, särskilt under slaglåsperioden, lås som är huvudsakligen av mässing. Mässingsblandningar har kvalitetsmässigt inga fördelar i jämförelse med järn utan fördelen ligger i framställningen.Genom att gjuta delar som låsplatta och hane så spar man mycket tid i arbetet och smeden behöver bara smida låsets inre delar. Mässingslås var alltså enklare att tillverka men är trots det  förhållandevis ovanliga i jämförelse med rena järnlås. Anledningen till detta kan vara att gjutning kräver särskild utrustning och kunnande och praktiserades därför inte av många smeder. En del bössmeder förfinade gjutningen till nära fulländning men de flesta är förhållandevis enkla.

Flintsnapplås

Ett typiskt folkligt flintsnapplås på en norrbottnisk sälbössa.

Flintsnapplåset är ett flintlås av äldsta typ, det är en låsmekanism som började produceras här i Sverige på 1500-talets mitt och på grund av dess enkelhet bibehöll sin popularitet i delar av Sverige ända in på 1800-talet. Snapplåsen har förändrats över tid och ser olika ut i Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Inom Sveriges gränser finns också lokala varianter och i denna artikel kommer vi bara förhålla oss till svenska lås. Utmärkande för låstypen är att hanen ser ut som en utdragen, smal filklove som håller flintan och att dess häl låser i en tand som sticker ut genom låsplattan. På det folkliga snapplåset är samtliga vitala delar på utsidan av låsplattan. Slagfjädern löper längs med låsplattan för att sedan svänga upp och samtidigt tjäna som eldstålsfjäder. En del snapplås har vridbara eldstål, så kallat batterilås medan andra har separat fängpannelock, så kallat lägglås, enstaka lås har även varhake. Detta är säkerhetsanordningar för att förhindra vådaskott.


1. Flintsnapplås av lägglåstyp med separat fängpannelock, 1600-talets mitt. 2. Stadstillverkat flintsnapplås, senare omgjort till batterilås med vridbart eldstål, 1700-talets början.

Under 1600-talet fanns en stor och känd folklig produktion av fina snapplåsvapen i Göingetrakten och i Smålands gränsbygder. Denna produktion kom att tyna bort under 1600-talet och i början av 1700-talet var flintsnapplåset definitivt ute ur bilden bland södra Sveriges alla bössmakare, utkonkurrerat av det franska flintlåset. I norra Sverige bibehåller låstypen sin popularitet eftersom låset är enkelt att tillverka, har få rörliga delar, lätta att reparera och pålitliga. Inga folkliga bössmeder kom att anamma det franska flintlåset och producera det själva på grund av dess komplexitet.


Tre flintsnapplås från Runö.

Nästan alla flintsnapplåsvapen vi ser idag på marknaden är norrländska eftersom ett mycket litet antal sydländska flintsnapplåsvapen finns bevarade. Den stora flertalet av dessa norrländska bössor är från sent 1700-tal och tidigt 1800-tal. Generellt betraktas flintsnapplåsvapen som högvilt bland samlare av allmogevapen eftersom de anses mest ålderdomliga och ovanliga. Nästan alla snapplåsvapen hade räfflade pipor då snapplåsen framför allt användes för jakt och fick begränsad användning inom det militära. I Södra Sverige var flintsnapplåset helt obsolet bland alla bössmakare kring 1700-talets mitt.

Slagsnapplås


Exempel på slagsnapplåsvarianter. Från toppen: 1. Lodbössa av Erik Lundberg 2. Anonym lodbössa med med varhake och en ovanligt välformad hane. 3. Slagnapplås inspirerat av samtidens slaglås men i kombination med en mycket intressant snidad kolv. 4. Lodbössa med tåspännarlås som var särskilt vanligt i Skellefteåtrakten.

Ett slagsnapplås är ett lås som antingen konverterats till slaglås eller som konstruerats i grunden till slaglås på snapplåsets premisser. Precis som flintsnapplåset på 1700-talet blir en strikt norrländsk låstyp så gäller det är även slagsnapplåset. Redan under tidigt 1830-tal börjar allmogen anamma slaglåset vilket innebär att fängpanna, eldstål och eldstålsfjäder slopas och flintlåshanen ersätts med en enkel slaghammare. Slaglåset gick ut på att hanen istället slog på en tändhatt som var trädd på en tändhattstapp som istället antände krutet. Det var betydligt säkrare i drift än det baltiga och väderkänsliga flintlåset men också enklare att konstruera. Många flintsnapplås byggdes med lätthet om till det nya systemet medan även helt nya snapplås konstruerades från grunden. Många bössor som konverterats kan i själva verket vara betydligt äldre än konverteringen. Det är något att hålla utkik efter då det går ibland att hitta mycket ålderdomliga bössor som i övrigt bibehållit sin äldre prägel trots konverteringen. Förhållandevis ofta återanvändes också delar och bössor stockades om flera gånger på grund av slitage och modemässig fåfänga. En underkategori bland slagsnapplåsen är så kallade tåspännarlås vars konstruktion enkom uppfanns för slaglåset. När det gäller dessa lås är den stora majoriteten ifrån Skelefteåtrakten. Det går att skriva hur mycket som helst om snapplås och jag förelår Carl-Uno Hannos skrift för den som vill fördjupa sig.


Fyra stycken typiska men säregna lodbössor från 1800-talets mitt med slagsnapplås.

Flintlås av fransk typ

Två hagelbössor med militära lås. Grovhuggna björkstockar och återanvända militära beslag och pipor.

Det franska flintlåset är det vi enkelt uttryckt kan kalla det klassiska flintlåset som återfinns sedan 1600-talets början ända fram tills slaglåsets införande. Det var en låstyp som i Sverige blev vida spridd både inom den militära produktionen och bland det hantverkande borgerskapet. Låset är förhållandevis avancerat i jämförelse med flintsnapplåset och kom aldrig att tillverkas bland allmogens vapensmeder. Trots detta användes det mycket i det breda folklagren på grund av att främst militära lås hamnade i civila händer efter krig, utrangeringar och försäljningar från armén. Oerhört mycket äldre militära och civila flintlås kom sedan att konverteras i händerna på lokala smeder under 1800-talet.

Här ses två intressanta lås, det övre är ett svenskt muskötlås m/1731 som på enklast möjliga vis konverterats till slaglås genom att avlägsna eldstål och fjäder. En förhållandevis sällsynt men intressant slaglåskonvertering. Den undre har svenskt muskötlås m/1747 och blandade ryska och svenska delar i övrigt. Det är ganska sällsynt att hitta renodlade allmogevapen med franskt flintlås.

Slaglås

Studsare och två lodbössor från 1800-talets mitt/andra hälft.

Under 1830-talet började billiga engelska massproducerade slaglås importeras och säljas i Sverige. De fick snabbt spridning i hela landet samtidigt som allt fler lås konverterades till slaglås. Fred, näringsfrihet och snabb teknisk utveckling vid denna tid tillgängliggjorde slaglås på bred front för allmänheten. Mängder med omoderna militära vapen kom att säljas ut till civila med allt kortare mellanrum i takt med nya tekniska landvinningar. Även faktoriernas militära beställningar gick ned och mer fokus lades på att tillverka billiga slaglåsvapen till allmänheten. Faktoriarbetarna, särskilt i Husqvarna, satt och tillverkade enkla pistoler på sidan av den vanliga produktionen. Slaglåset förhållandevis enkla konstruktion i kombination med den fria jakten och ekonomiskt tillväxt gör att det folkliga vapenhantverket får ett uppsving i Sverige. I de norra landskapen produceras stora mängder lodbössor med slaglås i takt med att teknologin blir tillgänglig och hundratals smeder är verksamma. Det är från slaglåstiden som den absoluta majoriteten av allmogevapnen är bevarade.


Tre folkliga slaglås, tillverkade av tre eftertraktade smeder. 1. Björnbössa av Isak Bergström (1828-1915), Drygsundsviken, Kall, Jämtland  med dekorerat och omgjort m/1815-lås, 2. Lodbössa av Johannes Hult (1810-1871), Gravås, Värmland , hans låsplattor har en karaktäristisk fyrkantig form framkant. 3. Lodbössa av Jonas Olofsson (1836-1921), Storhögen, Jämtland, med mässingslås.

Vad som är viktigt när man studerar ett vapen med slaglås är huruvida det är konverterade äldre flintlås eller ursprungligt tillverkade slaglås. Det ger en fingervisning om ursprung och datering. Det är ofta enkelt att se om låset är konverterat, särskilt på allmogevapen där det är ofta är gjort på enklaste vis. En del smeder vinnlägger sig om att nogsamt sopa igen spåren efter flintlåsdelarna genom att nita igen skruvhålen och fila det slätt medan andra fyller dem med bly eller helt enkelt låter hålen vara kvar.
På norrländska slaglåsvapen ser man ibland lås med engelska namn såsom Goulcher och Atkins & sons, detta är  engelska importlås som på olika vägar fann sin väg till svenska smeder. I enstaka fall förekommer också bakåtliggande lås och det är vanligast på hagelvapen i södra Sverige.

Gissningsvis en sydsvensk hagelbössa med välarbetat bakåtliggande lås.

Övriga lås
Kvar i denna kategorin blir några ovanliga och obskyra låstyper som sällan dyker upp. Det vanligaste är militära kammarladdare, framför allt flottans m/1851 som byggts om för jakt. Det förekommer också låstyper av egen design som exempelvis lås med centrumhane och dolt lås. Denna kategori är särskilt spännande då den vittnar om allmogens uppfinningsrikedom.


M/1851 kammarladdare som kortats och målats för civilt bruk.


Exempel på lås tillverkade av lokala snillen, centrumhane med dold nippel.

Olika sorters allmogevapen
Generellt så är de allmogevapen vi stöter på idag på marknaden från 1800-talet. Ett mycket litet antal kan antas vara äldre en så och det beror på flera olika saker. En viktig faktor är att vapendelarna återanvändes i flera generationer. Moderniseringar, omstockningar och ändlösa lagningar utfördes ofta på grund av att bössorna var kostsamma att införskaffa. Därför är exempelvis flintlåsvapen väldigt mycket mer ovanliga att hitta än slaglåsvapen, det fanns helt enkelt inte ekonomiska förutsättningar att låta vapen stå orörda. Dessutom så innebar också lättnaderna i jaktlagen under sent 1700-tal att allmogen började jaga allt mer och under 1800-talet kom också betydligt mer billigt militärt överskott ut på marknaden på grund av moderniseringar och fred.

Hagelbössan
De allra flesta slätborrade allmogebössor är renodlade hagelbössor och det är generellt de sydsvenska jägarnas vapen men också kustbornas vapen utöver sälbössan. Dessa vapen användes för fågeljakt, harjakt och annan småviltsjakt. Högst undantagsvis användes det under 1800-talet för att skjuta älg där sådana kreatur stod att finna men givetvis också vid den obligatoriska rovdjursjakten. Dessa hagelbössor är ofta byggda av militära delar då muskötpiporna fanns i stor mängd och  var lämpliga för att slunga iväg stora moln av hagel. De militära kalibrarna är vanligen 20mm fram till 1811, därefter blir de 18.5mm. I bland är de också 16mm och då kommer pipan från ex dragongevär, karbiner eller liknande mindre militära gevär med pistolkaliber. 1800-talets muskötpipor är ofta årtalsmärkta undertill. Den typiska allmogehagelbössan är en svensk militär m/1815-49 eller 45 som kortats ner och gjorts till halvstock. Dessa militära vapen såldes ut på offentliga auktioner under 1800-talet och de kunde köpas för billiga pengar när armén bytte upp sig.


Detta är troligen Sveriges vanligaste mynningsladdare, den ombyggda militära musköten. I detta fall rör det sig om en m/1815-49 som kortats i pipa och stock. 

Bland allmogen tillverkades också dubbelpipiga hagelvapen under 1800-talet men i jämförelse med enpipiga vapen är de ganska ovanliga. Enstaka allmogebössor är rakräfflade vilket innebar en slags kompromiss mellan hagelbössa och studsare. Du kunde skjuta hagel i den och få bättre precision med kula eftersom projektilen stabiliserades av räfflorna. Rakräffling är emellertid ganska ovanligt eftersom det inte verkade vara en särskilt lyckad kompromiss.

Lodbössan
En lodbössa är per definition inte alltid ett allmogevapen men är alltid en småkalibrig studsare. Exakt var övergången sker till fullvuxen studsare är inte tydligt men generellt runt 12-15 mm. Vapen som också uppehåller sig i detta mellanspann är också lite ovanligare och det kan bero på att de är för grova för fågel men för klena för högvilt . De flesta lodbössor är under 10mm mellan bommarna och återfinns i de norra landskapen där de nyttjades för precisionsskytte på fågel och annat småvilt. Det är inom kategorin lodbössor som vi hittar den största bredden av varianter och utföranden när det kommer till allmogevapen. I de södra landskapen blir lodbössan förhållandevis ovanlig under 1700-talet men tycks varit dominerande under 1600-talet.


En typisk mynning på en lodbössa.

Studsaren
Studsaren, även ibland kallad djurbössa, var storviltsjägarens självklara val. Det var en grövre räfflad bössa främst avsedd för jakt på björn och älg. Folkliga studsare är förhållandevis ovanliga i paritet till lodbössan. Anledningen till detta är enkel, tillgången på småvilt var så mycket större i jämförelse med storvilt. Studsaren kom att bli mer av ett specialverktyg för den särskilt intresserade jägaren. Eftersom mängden storviltet var tämligen begränsat i södra Sverige blev studsaren främst ett vapen för de norra landskapen. Studsarnas utseende varierar på samma sätt som lodbössorna men piporna var ofta lite kortare för att hålla ned vikten.


Mynningen hos en grov studsare med tunt gods vilket höll ner vikten på vapnet vilket var viktigt vid rörlig jakt som kunde pågå i dagar.

Sälbössan

Tre olika sälbössor från tiden kring 1800. 1. Typisk lång norrbottnisk sälbössa med avlång, slank kolv med flintsnapplås. 2.  Grov sälbössa från Roslagen eller Åland med ryskt muskötlås från 1804. 3. Sälbössa med faktorisnapplås och en för typen ovanlig kolvform. 

Som namnet antyder är detta ett vapen särskilt framtaget för säljakt. Denna jakt företogs ute på isen, på kobbar och skär och var lite av dåtidens långhållsjakt. De vaksamma sälarna kunde på långa avstånd upptäcka rörelser av människor varför det var av yttersta vikt att kunna skjuta på långa avstånd. Sälbössorna konstruerades därför för bästa möjliga precision och dödande kraft. Dessa räfflade vidunder har ibland en kaliber på över 20mm men de flesta ligger på runt 15-18mm. Generellt delar man in sälbössorna i två st klasser, dels de lite lättare bössorna avsedda för smygjakt på isen och skären och de stora och tyngre vaktbössorna som används mer stationärt från land. Sälbössor är ofta eftertraktade samlarföremål, särskilt de tyngre och de som fortfarande är försedda med flintlås.

Ett exempel på skillnaden i kaliber på en vanlig lodbössa med 7 mm kaliber och den 19.5 mm breda mynningen på sälbössan från Roslagen.

Pistoler

Två olika sorters allmogepistoler. 1. En liten, mycket välarbetad faktoripistol från Husqvarnaområdet. Det är mycket ovanligt att hitta tidiga exempel med flintlås då nästan alla tillverkades under slaglåstiden. 2. En enorm allmogepistol med ett konverterat stadstillverkat lås och avsågad muskötpipa. Utseendemässigt påminner den mycket om 1700-talets ryttarpistoler men med naiva efterapningar i sniderier och dekorationer.

När det kommer till pistoler är det utan tvekan så att södra Sverige står för den absoluta merparten av produktionen, alltså det omvända förhållandet än när det gäller bössor. Det går att ha många teorier om varför det är så men gissningsvis beror det exempelvis på jaktens betydelse och vilken befolkningstäthet som råder. I södra Sverige har jakten mindre betydelse men intresset för självförsvarsvapen var större. Allmogepistoler är i princip begränsade till slaglåsets tid men det förekommer även enstaka flintlåsvapen. Den ökade industrialiseringen med sina effektivare arbetsmetoder och avskaffandet av skråväsendet gjorde det möjligt för fler att kunna köpa en pistol. Troligen var vill-ha-faktorn och statusen mer intressant än den rent praktiska användningen. Det berättas att pistolerna var populära inslag på fester när det behövde skjutas olika sorters salut.


En ovanlig norrländsk pistol, en räfflad ”lodpistol” med tillhörande gehäng. Tillverkad av Mårten Mårtensson (1835-1918), Gråsjön Kall. Foto: Ronny Berglund.

Det är framför allt i Småland och i trakterna kring Husqvarna som det tillverkas mest pistoler. Vid 1800-talets början är Husqvarna något av vapenindustrins centralort och här ligger sedan hundratals år en stor del av den militära produktionen i Sverige. Det är inte bara inne i staden som hantverkare är förlagda utan även ute i stugorna sitter många sysselsatta med att fila låsdelar till gevärsfaktoriet som extrainkomst. I detta krångliga virrvarr av faktoriväsende och förläggarverksamhet tillverkades en hel del enkla pistoler och den typiska pistolen är en liten krum enkelpipig slaglåspistol med björkstock och enkla mässingsbeslag. Dessa pistoler är ofta mycket lika varandra men har små variationer. Exempelvis är de ibland märkta H för Husqvarna på pipan, ibland har inkrusterade dekorationer på pipan men oftast är de helt odekorerade. Dessa pistoler får ibland märkliga benämningar såsom tattarpistol, länsmanspistol, postiljonpistol med flera, men dessa namn är blott efterkonstruktioner utan historisk grund. Eftersom pistolerna är intimt förknippade med faktoriverksamheten kan det vara rättmätigt att lägga dessa under kategorin ”faktoriarbeten”, det vill säga mer eller mindre inofficiell tillverkning utförd av faktoriarbetare på sidan av den ordinarie tillverkningen.

De typiska småländska faktoripistolerna. De är ofta mycket snarlika i utseendet med liknande beslag, storlek och detaljer.

Den andra klassiska allmogepistolen är mässingspistoler som också är småländsk härkomst men är frånkopplade faktoriväsendet. Under mitten av 1800-talet tillverkade ett antal gjutare och smeder, med stor uppfinnigsrikedom och imponerande tillverkningstakt, stora mängder slaglåspistoler av mässing. Den viktigaste förgrundsgestalten i denna tillverkning var Johan Engholm (1820-1918) i Ödestugu, som lärde upp flera andra i trakten. Engholm och hans likars produktion präglas av stor kvantitet, variation och de tillverkade pistoler som kunde ha upp till nio pipor, självroterande pipknippen och även enstaka revolvrar. Dessa pistoler såldes på marknader och hos järnaffärer över hela södra Sverige. 1859 kostade en fyrpipig mässingspistol sex kronor och en sexpipig åtta kr hos i en järnaffär. Småländska mässingspistoler är idag ett stort samlarområde där ovanliga varianter inte sällan kostar mycket pengar. I detta ämne finns också bra speciallitteratur.


Småländska mässingspistoler. Sexpipig och fyrpipig pistol av Johan Engholm (1820-1918), Ödestugu. Tvåpipig pistol av Anders Johannesson (1840-1914), Rommenås. Foto: Ronny Berglund.


Slaglåspistol från Aledals nyckelfabrik, Habo. Denna småländska nyckelfabrik tillverkade enkla slaglåspistoler av olika modeller.

Stockar, träslag och ytbehandling
Liksom byggnadskulturen i Sverige stod även stocktillverkningen i förhållande till vilka material som fanns att tillgå. I de norra landskapen dominerar björken som primärt material då det är en av de få vanligt förekommande hårdare träslagen. Ibland är stockarna till och med av furu. Söderut finns fler sorters lövträ men björken var det dominerande träslaget då den har goda generella egenskaper och lätt att få tag på. Undantagsvis tillverkades stockar av exempelvis alm, lönn och al. En del duktiga stockmakare lyckades komma över ett fint stycke flambjörk, det vill säga en björk där fibrerna vuxit oregelbundet och gett träbiten ett karaktäristiskt flammigt utseende. Ådringen från en väl vald flambjörk kan utan problem mäta sig med den bästa valnöten. Flambjörk har dock en nackdel, eftersom fibrerna är så oregelbundna så tenderar träet att resa sig och röra sig oregelbundet vilket ibland resulterar i torrsprickor och en lite kullrig yta.

Hagelbössa med stock i flambjörk. Notera den vackra ådringen men följ också kolvkammen med ögonen och se den kullriga ytan som blivit över åren.

Allmogen var mycket finurliga när kom till ytbehandlingar av sina stockar. Liksom det folkliga hantverket i övrigt eftersträvade man gärna att efterlikna högre ståndshantverk utan att ha tillgång till samma material. De ljusa björkstockarna betsades ofta i mörka nyanser för att efterlikna mörkare träslag men förmodligen också för att de skulle smälta in mer i naturen. En del tog steget längre och ådringsmålade sina stockar med mer eller mindre naturtrogna resultat. Ytbehandling var inte bara estetiskt utan tjänade också att skydda vapnet som ofta led ett hårt liv ute i skogsbygden. Liksom armén under 1700-talet och det tidiga 1800-talet svärtade sina kolvar med linoljefärg så förekommer det relativt ofta även målade kolvar. De är oftast svarta men jag har även observerat gröna, rödbruna, ljusbruna och blå stockar.


Svärtade och ådringsmålade kolvar.

Allmogens stockar är lätta att känna igen även om en del folkliga stockmakare var väldigt duktiga på att göra prydliga och välfungerande stockar. Ofta smyger det sig in ett mått av klumpighet, naivitet och bakåtsträvande estetik i utformningen. Stockarna saknar ofta den strömlinjeformade noggrannhet som fanns bland stadens stockmakare. Det syns också i materialvalet som ibland är undermåligt med exempelvis kvistar i träet. De eventuellt snidade dekorationerna är ofta naiva och saknar detaljrikedom. Ibland är det stockens märkliga utformning som ger allmogevapnet sin karaktär och som väcker tankar hos betraktaren. I vissa trakter, såsom i Jukkasjärviområdet, kvarstannade stockformer långt in på 1800-talet som övriga bössmakare i Sverige övergivit sedan hundratals år. Ett sådant retarterad formspråk kan ofta lura en och få en att tro att vapnet är äldre än vad det faktiskt är så det gäller att väga in många faktorer när man bedömer stockens ålder.

Bössorna som tillverkades av de svenskättade invånarna på Runö är exempel på bössor med extremt eftersläpande formspråk. Trots att bössorna troligen är ifrån tiden runt 1800 har de ett formspråk som närmast påminner om 1600-talets korta stockar.

Pipor
Den enklaste regeln när det kommer till pipor är att slätborrade pipor är rundade medan räfflade pipor är åttakantiga. Det är en regel med mängder med undantag och blandningar men traditionellt sätt så gjordes merparten av piporna på så vis. Pipan kan säga mycket om vapnets härkomst och ge fingervisningar om pipan är äldre än vapnet, om det tillverkats lokalt eller av en professionell bössmed. Allmogetillverkade bösspipor når sällan upp till samma estetiska kvalitet som de pipor som tillverkades i städerna men kunde ofta hålla samma praktiska kvalitet. Stadstillverkade pipor har ofta en högre finish men är också ofta distinkt dekorerade med åttakantiga kammarstycken, kanneleringar, bårder, svinryggar och dylikt. Många slätborrade pipor kommer från militära vapen och det enklaste sättet är att titta efter tillverkningsstämplar, besiktningsstämplar och dateringar. Ibland finns dessa stämplar på pipans undersida varför det kan vara bra att lossa pipan. Har pipan en kaliber på 16mm eller 20 mm är det en militär pipa tillverkad innan ca 1811 då armén gick över till 18,5 mm som standard. I enstaka fall förekommer det också att militära jägarstudsare byggts om till björnbössor och då är det åter enklast  att leta efter stämplar och tolka kalibern. I slutet av mynningsladdartiden köpte en del smeder, framför allt ifrån Bingstatrakten pipor från gevärsfaktorierna. Det kunde vara sekunda pipor kasserats eller rent överskott som blev nya mynningsladdare. Ofta är de pipor avsedda för patronladdade rullblockare som använts. Hittar du mynningsladdare med exempelvis krönt C, det vill säga Carl Gustafs stads gevärsfaktori kan det mycket väl vara en sådan pipa. Allmogen damaskerade inte pipor vad jag känner till så hittar du en allmogebössa med en sådan kan du vara hyfsat säker på att pipan inte är lokalt tillverkad.


Svenska allmogetillverkade hagelpipor är ofta ganska tunga och tjocka i godset, i rakt motsats till belgiska och engelska hagelvapen. Det beror troligen på smedens skicklighet eller på att beställaren förväntades kunna skjuta rundkulor i piporna.

Under slaglåsperioden tillverkade en del skickliga allmogesmeder flerpipiga bössor, framför allt hagelbössor. Att löda ihop pipor till ett pipset kräver en särskild kunskap och det förekom att en del smeder använde belgiska pipset till sina bössor. En del smeder gjorde dock egna pipset och även i form av dubbelstudsare och kombinationer med kulkalibrar i olika storlekar.

Ifrån norrland finner man ibland intressanta pipor med trumf, de är mycket ovanliga men alltid lika roliga att stöta på. Ofta är pipan rund för att på slutet gå över till exempelvis åttakantig form eller liknande.

Ovanliga mynningar på norrländska allmogebössor.

Allmogevapnens sikten består ofta av ett enkelt siktesblad med en minimal siktskåra. Siktesbladet kan vara både i järn och mässing men även blyplåt nerknackat i en järnram förekommer ofta på norrländska lodbössor. Hagelvapen har ofta de mest primitiva riktmedlen eftersom det spelar en mindre roll i hagelskyttet. En del sälbössor, särskilt de som kommer ifrån Roslagen och Åland är ofta försedda med ett solsikte som är en slags tub som går över siktesbladet och skuggar det.

Många äldre pipor som konverterades från flintlås fick en enkel druva monterad på sidan av pipan men ibland försågs de med så kallad patentsvansskruv. Denna anordning innebar att svansskruven är ett eget bakstycke en integrerad nippel och pipan skruvas isär framför nippeln. Patensvansskruv  användes både på nya pipor och som konverteringsmetod på äldre pipor.

Lodbössa med patentsvansskruv, notera skarven mellan pipa och kammare.

Allmogevapen och skick
Att bedöma skicket på ett allmogevapen är en lite annorlunda gång än att jämföra exempelvis militära vapen eller serieproducerade vapen. Allmogevapen slets ofta mycket hårt och den ursprungliga kvalitén var kanske inte så hög alla gånger. Merparten är ofta rostiga, nötta, smutsiga och bär många spår av ett hårt liv. De var inga skådebröd utan arbetsredskap, väldigt få i de breda folklagren hade råd att köpa vapen för nöjes skull likt adelns vapensamlingar. Vapnen stockades om, lagades och moderniserades genom generationer och dessa ständiga omstöpningar ska man ta i beaktande när man bedömer ett vapen.  Exempelvis kan samtida lagningar och intressant bruksslitage vara en sådan sak som ger vapnet karaktär och liv. Patina ska aldrig avlägsnas utan försök bibehålla skicket för eftervärlden genom skonsamma metoder, stoppa rost, rengör, olja in och limma eventuella skador. Ett överpolerat och hårt renoverat vapen sjunker snarare i värde och blir för de flesta samlare ointressant. Det går alltså inte att ha samma förväntningar på skicket som när det gäller modellriktiga militära vapen utan varje vapen måste betraktas var och en för sig. Men på det stora hela måste du räkna med att slitaget är generellt större än bland många andra vapen och acceptera att det är en del av samlandet och vapnens narrativ. De vapen som jag visar i denna artikel är alla vapen som i min mening håller hög allmogeklass när det kommer till skick.

Allmogevapen är så pass billiga idag och därför kan det vara värt att satsa särskilt på de som är i gott originalskick. Leta efter de vapen som är kompletta i första hand och som har en historia att berätta. Signaturer och proveniens är viktiga pusselbitar, jag brukar ibland säga att jag samlar på berättelser, inte på vapen. Ibland kan vapnet var tillräckligt fantasieggande på egen hand men ofta vill man veta mer. Din uppgift är att alltid försöka bibehålla och tradera de berättelser som kommer med ett vapen, om du inte gör det så går historien om intet och vapnet blir anonymt för nästa ägare.

Allmogevapen och ekonomi
I en värld där de flesta vill fylla sina väggar med massproducerade coltar för att de växte upp med Clintan som manlig förebild istället för Gustaf Schröder eller förläste sig på krigshistoria (den STORA historien…) och därmed vill samla på militära vapen som med lätthet kopplas ihop med rullor, modellexemplar och diverse viktiga historiska skeenden så är allmogevapen ett underskattat och därmed mycket prisvärt samlarområde. Många vapen i min samling som jag verkligen uppskattar har inte kostat mig många riksdaler. En del som jag träffat och samlat länge menar att prisnivån är i princip densamma som på 70-talet! Min erfarenhet är att samlarkretsen är åldrande och liten, särskilt i min ålder. Den stora merparten av vapnen säljs under 4000 kr och det är ytterst få saker som orkar sig över femsiffriga belopp och det är i regel flintsnapplåsvapen, ovanligare sälbössor och sällsynta signeringar. Således går det på ganska små medel att skrapa ihop en ganska stor samling beroende på hur kräsen man är.

Hur ska man samla?
Du ska samla på det som slår an en sträng i ditt hjärta, oavsett om du håller samlingen bred och spretig eller smalt och fokuserat. Det finns många uppslag om du vill snöa in på något specifikt inom denna breda genre, här är några som alla kan ge en samling på minst tjugo vapen.
– Låsmekanismer. Samla vapen med olika sorters lokala låstyper.
– Småländska mässingspistoler.
– Jämtländska vapen
– Sälbössor
– Snapplåsvapen
– Vapen med mässingslås
– Målade bösskolvar
– Militärt återbruk

Själv har jag nog blandat lite men försökt fokusera på snapplåsvapen, udda mekanismer och sälbössor med flintlås. Det områden som är tillräckligt svåra för att man inte ska förköpa sig. Men det tog flera år innan dessa områden kristalliserade sig, vapensamlande mognar fram. Börja brett och känn dig fram vad du tycker verkar intressant och spännande.

Litteratur


Jag tycker det är märkligt hur lite det är skrivet om vårt svenska folkliga bösshantverk. Det har liksom hamnat mellan stolarna där det förlorat mot den militära produktionen och den folkliga slöjden och hantverket. Förvånansvärt lite är skrivet och samtliga titlar kan utan problem få plats mellan tummen och pekfingret. Dessa titlar är de viktigaste.

Martin Johannessons bok Allmogebössor. Den här boken är oumbärlig som referensmaterial när det kommer till det norrländska bössmidet. Det är egentligen en katalog över Murbergets samlingar av allmogebössor men ger också förutom rikt bildmaterial, bakgrundshistoria till de flesta kända norrländska bössmeder. Den går också att ladda hem från Murberget i PDF.

Arnolds Lagerfjärds bok Bottniska bössor. Den här boken är egentligen en 150 sidor lång artikel som publicerades Svenska vapenhistoriska Sällskapets årsbok 2005. Den kompletterar väl Johannessons bok och ger mer kött på benen när det gäller allmogens jakt, vapenhantverk och många intressanta kuriositeter.

Carl-Uno Hannos häfte Bottniska bössor Snapplåsmekanismer. Kanske den mest vetenskapliga systematiseringen av det norrländska snapplåset. Ett värdefullt arbete när man ska platsbestämma en norrländsk allmogebössa.

Carl-Herman Tillhagens bok Allmogejakt i Sverige. Egentligen borde den stå under grundkurs då den är totalt oumbärlig. När det gäller att förstå jaktens historia i Sverige kräva vapensamlingen denna bok även om den vapentekniska delen i boken är inte så stor.

Eric Åshedes häfte Småländska mässingsvapen. Detta lilla häfte har några år på nacken men är fortfarande det viktigaste verket om småländska mässingspistoler.

Svante Perryssons böcker Svenska Vapentillverkare vol. 1-3. Perryssons självutgivna böcker är personligt skrivna men innehåller ganska mycket info om den svenska lokala vapentillverkningen under slaglåsperioden.  Innehållet är spretigt och titeln är något missvisande eftersom allt utgår ifrån pistoler, både stadstillverkat, folkligt och faktoritillverkat men här finns fylliga artiklar om Get-Ola, Engholm och andra folkliga vapensmeder.

Bengt Lerviks två häften På lodbössans tid -Säljägare, bössmeder och bössor i svenska Österbotten 1810-1935 (2003) och Bössmeder och säljägare i svenska Österbotten och på Pörtö 1800-1935 (2006). Dessa två omfångsrika häften beskriver framför allt säljakten och dess vapen som har mycket gemensamt med den svenska dito. Mycket bildmaterial och spännande berättelser.

Det finns ett antal häften, böcker och artiklar som är trevliga att läsa i ämnet. De hittas framför allt i skrifter såsom Fataburen, Gustav Schröder, Svenska Kulturbilder, Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker med mera

 

Annonser

2 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Antika vapen

Jonte på Vålla, lodbössesmeden som åt glaskross och slog ihjäl vargar.

Emellanåt så dyker det upp riktigt salta gubbar och gummor när man reser genom de historiska källorna. Det är sådana karaktärer som väcker fantasin till liv och som ingjuter bävan och respekt. I historiens väv står de upp som motståndskraftiga vävfel och blånor, gör väven oregelbunden men fyller den med spänning och liv. En miljö med hårda umbäranden och strävsamt liv stöps sådana eklektiker rent nödtvunget, det är de som blandar och ger som överlever dagen. Norrlands inland födde många sådana personer på 1800-talet och Jonas Olofsson, även kallad Jonte på Vålla, var en sådan.


Jonas Olofsson med sin fru Märta. Fotot är taget av Edvin Eriksson 1920. Källa Jamtlis bildarkiv.

Jonas Olofsson var en driven lodbössesmed och jägare och hans person är omgiven av en del skrönor. Han föddes 1836 och bodde på en gård i Storhögen, Häggenås socken, Jämtland. Det sägs att han lärde sig bösshantverket av en gammal knekt som kallades ”Rammen” som bodde några gårdar bort. Denna Rammen skulle tydligen ha reparerat vapen i det militära. Olofsson började även han tillverka bössor och gjorde så under en lång tid. Han göt även lås i mässing i sin verkstad och signerade med JOS. Hans skicklighet i bössmidet var så pass stor att han förärades med pris på Lantbruksmötet i Lit 1881 för sina jaktvapen.

Jonas Olofssons boningshus. Källa Jamtlis bildarkiv.

Smeden på Vålla var uppenbart en seg herre med tjockt pannben, bland annat sägs det att han krossade glas och åt när han hade magknip. Hans pannben gav utdelning även på Dianas stigar, hans rovdjursjakter på skidor var omtalade. Flertalet lodjur stöp för denna lodbössebärande skiddjävul. En gång hade han nedlagt ett lodjur med sin sovelpåk men ingen kunde hitta något ingångshål. Det visade sig att Olofsson skjuit lodjuret i ändtarmen. Även varg jagade han ikapp på skidor och Arnold Lagerfjärd återger en spännande historia om en av Olofssons vargjakter:

Jonte var en synnerligen uthållig jägare. Han hade på skidor åkt i kapp och dödat många lodjur. Nu hade man fått veta om tre vargar och en morgon i gryningen tog han upp spåren norr om Storhögen. Föret var bra. För vargarna var det sämre. Då det bar ner för dem gick de i samma spår. Jonte kom till legan, som lämnat när han närmade sig. Färden gick norrut en halvtimme. Då vek en hanvarg av och gick söderut. Jonte följde den. Han tog det lugnt från början. Farten skulle sedan skruvas upp eftersom.
Efter tre timmar började Jonte öka farten. Man var nu i de vida Solbergsskogarna, och hans yttertröja hade åkt av. Efter honom i spåret skulle hans bror komma med mat i säcken och för att plocka upp de kläder han slängde. Nu var det klart att han inte skulle hinna vargen den dagen. Men i fullmånens sken skulle han kunna se spåret på natten. Hela natten åkte han- det gick inte att stanna, genomblöt som han var.
Efter gryningen började den verkliga hetsjakten. Nu hade Jonte slängt alla plagg på överkroppen utom den genomblöta lärftskjortan. Det fanns inte mer svett att ge från kroppen, huden var torr och het. Törsten brände, men snö fick man inte ta i munnen, för då skulle man inte kunna hålla farten. Jonte såg med tillfredsställelse, att vargen åt snö. Så såg han framför sig att buskarna vajade. Ute på en myr fanns en gärdsgård, där vargen vände mot honom. Med rest ragg och öppna käftar kastade den sig mot Jonte. Han väjde sig och slog med sin grova skidstav vargen över ryggen som knäcktes. Jakten var slut.
Det enda Jonte förtärt under jakten var någon torr köttbit. Detta hände den kalla och snörika vintern 1900-1901. Jonte var 64 eller 65 år.

Det är med historier som dessa som det blir extra roligt att få införliva en bössa i samlingen som Olofsson tillverkat. Det är en nätt liten lodbössa med ett vackert mässingslås och rödbetsad kolv. Varje gång jag håller den i mina händer kommer Jontes anlete och äventyr spelas inför mitt inre.


4 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Antika vapen

Bössorna från Runö.

p1090827
I Rigabukten finns en mystisk ö som gäckat historiker och etnologer under lång tid. Ön heter Runö och är liksom Gammalsvenskby i Ukraina en enklav med en starkt svenskpräglad kultur. Trots att Runö annekterats av olika länder genom tiderna har ön under århundranden behållit en egenartad kultur där de bar en särpräglad dräkt, talade en egen variant av estlandssvenska och utövade ett självägande styre. Som mest bodde det ca 350 personer där, men den ursprungliga befolkningen splittrades när Sovjetstyrkor tvingade dem att fly 1944. Många av runöborna flyttade till Sverige och idag flyttar många tillbaka och återbefolkar Runö.

Riddarhusbibliotikarien Karl von Löwis i Riga i skriver i Vårt Land 1896:

Sälarna jagas äfven med bössa, skjutvapen af mycket primitiv art, som tillverkas af öborna sjelfva, med mycket små kolvar, vilket gör dem bekväma, då skyttarne i liggande ställning måste använda dem.

 

Runöbornas bössor
Det finns ett antal kända bössor i privata samlingar och museisamlingar som antas ha ett gemensamt Runöursprung. Gemensamt för dessa bössor är att de har en särpräglad stil som är närbesläktad med svenska flintsnapplåsbössor av äldre sort. Det är tydligt att de påminner mer om svenska bösstraditioner snarare än baltiska och finska bössor.

Ur det lilla urvalet som jag har haft tillgång till i denna artikel finns det två typer av bössor, småkalibriga lodbössor och grövre studsare. Det är inte bara kalibern som särskiljer typerna utan också en utseendet.

Runöbössor av lodbössetyp
Den här typen kännetecknas av en kort stock som bara tillåter kindkontakt. Stocken går helt i linje med de traditionella kortstockade flintsnapplåslodbössorna som var vanliga i Sverige under 1600-1700-talet från Jukkasjärvi i norr till Göinge i söder. Liksom andra kortstockade lodbössor så är kalibern liten för att rekylen inte ska bli för kännbar för skytten. Dessa bössor användes för att skjuta stillasittande småvilt och fågel. Enligt en uppteckning från 1800-talets slut tycks gäss som mellanlandar på ön vara ett populärt villebråd. Som citatet indikerar användes även de kortstockade bössorna till säljakt och att kolvformen underlättar liggande skytte. Jag låter det vara osagt huruvida det verkligen är bekvämt att skjuta med korta kolvar med endast kindstöd men generellt brukar bössor avsedda för liggande skytte tillåta fullgott stöd.

p1090828

Låsen har utanpåliggande fjäder och smidet är förhållandevis kantigt i sitt utförande med ganska lätt bräckta kanter. Jag får intrycket av att smidet är välgjort men inte så smäckert. Låset hålls på plats med en låsskruv och eldstålet är spetsigt upptill. På flera av runöbössorna har fängpannan en liten eldskärm som är nitad fast i fängpannan. Samtliga lås saknar säkerhetsanordning som ofta kan ses på andra flintsnapplås såsom vridbart eldstål, fängpannelock eller varhake. Läppskruven är av ringskruvsmodell.

p1090829

Stock och beslag
Även för att vara kortstockad är Runöbössornas kindstöd minimalt. Signifikant på stockarna för just Runöbössorna är att kolven har en bakkappa i plåt och en liten stötknapp längst ut på kolven. Denna stötknapp ses mer ofta på stadstillverkade flintsnapplodbössor men mer sällan på folkliga lodbössor. Dess funktion är att skydda kolven när kolven tar stöd mot hårda underlag, särskilt när skytten laddar vapnet. Samtliga Runöbössor av denna sort har en kolvlåda med skjutbart lock. Kolvlådelocket är dekorerat på olika sätt från enkla ristade linjer till skurna stiliserade blomknippen.  Underbeslaget är enkelt och i järn. Samtliga undersökta exemplar har också en metallförstärkning vid änden av framstocken. Laddstaksrännan är dold men ventilerad med en lång skåra.

p1090830 p1090834 p1090831p1090833

Pipa och laddstake
I mina två exemplar är kalibern 12-13mm , medan livrustkammarens exemplar är 13mm. För att vara kindstödda lodbössor är kalibern något större än vad motsvarande bössor brukar vara i Sverige. Runöborna hade egentliga inga större fyrfota djur att jaga på ön, varför de troligen också användes för säljakt precis som von Löwis antyder. Piporna är alla åttakantiga men dess kanter är mjukt avrundade istället för skarpa. Siktet är enkelt med pilformat avslut framtill. Laddstakarna på båda mina är av särskild typ, de är i trä och avrundade med en knopp i ena änden och skodda närmast en tredjedel av längden med en metalltub som är gängad i änden för en krats.

p1090832

Utseendet på de fem undersökta bössorna av denna typ är så uniformt att med hög sannolikhet är tillverkade av en smed eller smeder i nära relation till varandra. Mina två bössor är i de närmaste identiska stilmässigt med få undantag. Även storleken skiljer minimalt varför jag antar att de är syskon tillverkade av samma hand.

4247

Runöbössa ur Livrustkammarens samlingar (Livustkammaren 4247 (31:15)) Längd: 1074 mm
Längd: pipa 868 mm Höjd: 117 mm kaliber: 13 mm Foto: Livrustkammaren.

runolivrustkammaren
Runöbössa ur Livrustkammarens samlingar (Livustkammaren 4247 (31:15)) Foto: Livrustkammaren.
murberge
Runöbössa ur Murbergets samlingar. Foto: Murberget.

0000367
Runöbössa. Jag har inte en exakt källa för bilden men det är troligen så att den såldes på Probus för ett antal år sen.

Runöbössor av studsartyp
Den andra typen av Runöbössor är grovkalibriga studsare. Det kan antas att de använts till säljakten som var en viktig inkomstkälla för Runöborna precis som för många andra kustbor och öbor. När det kommer till säljakten på Runö är den strikt organiserad och upplägget för jaktens ordnande var stadgat i Runös egen säljaktlag från 1800-talet andra hälft. Dessa lagar grundas på äldre överenskommelser sen 1500-talet och framåt. Det som är speciellt med dessa studsare är att de är utformade på helt annat sätt än de traditionella sälbössorna som nyttjades kring hela Östersjön. Den vanliga sälbössan är ett prickskyttevapen som har en ansenlig vikt och klumpighet, tillverkad för precision och lite rörlighet i jakten. Runöbössorna är grova i kalibern men nätta i utförandet och tunna i pipgodset. Om dessa bössor användes till säljakt, vilket är mest troligt, måste säljakten varit annorlunda utformad med en mer rörlig jägare och kortare skjutavstånd. I en passus i säljaktslagen står det bland annat att en del använder hundar på isen när de jagar som ett hjälpmedel för att lokalisera sälar. Kanske var det dylika metoder som gjorde att deras jaktsätt var annorlunda. Läser man August Zetterqvist skildring av säljakten som är ifrån 1908 tycks däremot Runöbornas säljakt likna den som ses på andra ställen runt Östersjön. Om Zetterqvist skildring är relevant för att förstå säljakten under flintlåstiden är dock svårt att säga då den vapentekniska utvecklingen under sent 1800-tal förändrat jakten på många plan. Livrustkammarens exemplar är försett med solskydd över kornet vilket i folkliga sammanhang ses på sälbössor. Det är en praktisk finess mot solen under vinterdagar när jägaren ligger på isen och vakar säl.

p1090836

Om de nätta studsarna skulle ha använts till att annat förutsätter det att det funnits något annat större villebråd på ön. Ser man till de äldre beskrivningar av Runö tycks ön sakna fyrfota vilt, egendomligt vis tycks ön invaderats av harar under slutet av 1800-talet som förökades snabbt på grund av att det saknades rovdjur.

p1090838 p1090837

Vad som är karaktäristiskt för denna typ är att kolvformen är utdragen på så vis att den medger helt stöd för skytten. Det är nödvändigt med en ordentlig kolv då endast kindstöd skulle göra skyttet högst obekvämt med den grova kalibern. De två undersökta bössorna är mycket snarlika, båda kolvarna har en liknande utformning och storlek. Den som finns på Livrustkammaren har en speciell kontext då den är given som gåva år 1929 av Runöborna till Gustav V. Låset är likt det vi finner på på de övriga flintsnapplåsbössorna men naturligt något större. Kolven har längsgående fåror längs med förstocken och kolvlådelock. Piporna är grova i kalibern men är tunna i godset till skillnad från sedvanliga sälbössor. Detta gör att bössorna är trots sin kaliber mycket nätta. Laddstaken här hornskodd.
p1090839

runostudsare
Runöbössa av studsaretyp. Livustkammaren 4247 (31:15). Foto: Livrustkammaren.

 

Märkvärdigheter
Vad som talar för att bössorna verkligen är ifrån Runö och inte en spridd typ är att bössorna är så lika och har en stil särpräglad från andra områden. Jukkasjärvitypen har större variationer vilket talar för fler smeder och verkstäder. Klart är att låstypen har mer gemensamt med svenska flintsnapplås än dito baltiska eller finska utan att det står klart de är av huvudsakligen svensk inspiration. Det leder oss dock till ett dateringproblem, som det inledande citatet skallrar om tycks de kortstockade, hemmagjorda bössorna brukats länge. Runö är känt för stark konservatism när det kommer till vanor, seder och dräktskick. Märkbart är att de flesta bevarade bössor är av flintlåstyp och inte omgjorda för slaglås. Det kan bero på flera faktorer, dels konservatism men möjligen ville inte en så isolerad ö som Runö göra sig beroende av en industriprodukt som tändhattar. Det kan också bero på att ön var under ryskt styre under 1800-talet och de ryska provinserna levde under stränga vapenlagar vilket begränsade vilka typer av skjutvapen som fick ägas. Dessa faktorer gör flintsnapplåsbössorna svårdaterade. En samlarbekant till mig har dock två Runö-bössor med den senare typen med lång kolv som båda är tillverkade för slaglås vilket visar att det åtminstone existerade slaglåsvapen på Runö.

 

Källor
Livrustkammarens samlingar på nätet
Hedman, Jörgen (2006). Runö: Historien om svenskön i Rigabukten. Dialogos förlag.

4 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Vapen

Tyngsta grabben i jaktlaget 1870. Kammarladdare på glid.

p1090398
En tigerrandig kammarladdare

Ett möjligt scenario

Hösten 1870 var hösten då Krams-Mats fick känna vinden i seglen och vara den tyngsta grabben i jaktlaget.

Snedstugu-Lars, Get-Ola, Könsviks-Olof och Knötorp-Israel förstod inte vad det var de tittade på men någonstans förstod de att de skulle vara mäkta imponerade och förundrade över vad de såg. De blinkade i tyst förundran, tittade ner på sina pinsamt snedstockade lodbössor, tittade på Krams-Mats fantastiska tingest, tittade ner igen på lodbössorna. Snedstugu-Lars tittade upp igen, synade Krams-Mats bössa andäktigt. Fan, vilken grej. Och vilket kolvträ. Är det en spak? Var är hanen? Könsvik-Olof drog in en dräggelsträng som växte ner mot hakspetsen.

Krams-Mats drog i spaken och sus uppstod när församlingen på Knötorps gårdsplan drog in luft genom putande läppar. Platsen som jaktlagets kung hade Krams-Mats i sitt våld.

p1090396
Kammaren öppen, bara att hälla i krut och trycka dit en kula.

Krams-Mats lycka var dock kortvarig. Könsviks-Olof kunde aldrig glömma skymfen att bli nedpetad från piedestalen och i illa förtäckt missunnsamhet sålde han alla sina kor, sina silverskedar och småkusiner på marknaden i Grötslöre våren därpå. Med pengarna stegade han in i handelsboden och köpte häradets första Remington rullblockare i kaliber 12,77×44. För att vara på säkra sidan såg han till att bröderna Slup med största möjliga noggranhet fick måla kolven i flaskgrön marmorimitation.

p1090395
Kammaren stängd, redo för drabbning. Notera siktet som egentligen ska ha ett ledat klaffsikte som nu bortaget och istället har man filat sikteskåran direkt i leden. Innovativt.

En tigerrandig allmogefierad m/1851
Så här kan man tänka sig att det gick till någonstans i Sverige när någon kom över en svensk, militär m/1851 kammarladdare för flottan som på något vis rangerats ur förråden. Under 1800-talets mitt experimenterades det hejvilt med att få fram ett bakladdat vapen. Genom ett bakladdat vapen skulle soldaterna kunna ladda snabbare och smidigare istället för att ladda från mynningen. Dessutom kunde man nu också ladda ett räfflat vapen enklare med överdimensionerad kula som räfflorna griper tag i för ökad precision. Sverige tog fram m/1851 kammarladdare för flottan. En räfflad historia med en kammare som fälls upp med en spak. Svenska armén valde att avvakta. Norges armé tänkte mer progressivt och valde att byta ut mer eller mindre hela arsenalen mot kammarladdare. Det torde vara en ganska dyr affär men unik för sin tid. Genom iskallt (eller traditionellt armékonservativt) avvaktande antog svenska armén istället patronladdade gevär av Remingtons rullblockskonstruktion under 1860-talet. När de patronladdade vapnen antogs fasades mynningsladdarna ut ur arsenalen och massvis med överskottsvapen kom ut på öppna marknaden. Det som inte skrotades blev ofta jaktvapen, de kapades, stockades om och modifierades efter tilltänkt funktion och rådande mode.

Det bästa med just den här allmogefieringen är givetvis målningen. Det är ett fantastiskt exempel på när gammalt möter nytt, traditionell folklig målningsteknik med tekniskt högstående vapenteknologi som fötts fram av den industriella revolutionen. Vad ådringsmålningen ska efterlikna är okänt men följer en trend under 1800-talet med ådringsmålade kolvar. Ett folkligt uttryck som lyfter in denna omändrade bössa till ett annat plan.

p1090394
Syskonskap genom finurlig målning. En ådringsmålad lodbössa från Skellefteåtrakten med tåspännarlås.

Jaktmodifierade armévapen
Mitt senaste köp föranleder mig att ta upp ämnet jaktmodifierade militära vapen förr. Inom denna kategori förefaller de flesta bevarade antika skjutvapen härröra i mer eller mindre skala. Den oerhörda mängd militärt överskott och försvinnande vapen från arméerna hamnade oftast i olika skepnader som jaktvapen. Särskilt många härrör ifrån när svenska armén gav upp slaglåsvapnen och började med patronladdade vapen under 1860-70-talen. Runt 1800-talets mitt rådde en ängslig innovationsfeber bland Europas vapeninnovatörer. Först kom slaglåset, sen skulle alla vapnen börja vara räfflade och sen skulle de bakladdas och i sådant fall med vad? Arméförvaltningarna kunde knappt sova om nätterna på grund av ångest över att inte ligga i framkant och därmed tappa det vapentekniska övertaget. I Sverige pytsades det ut massor med vapenmodeller i mer eller mindre stora serier såsom m/1840, m/1845, m/1815 (-45, 48 och 49), m/1851, m/1855, m/1857, m/1860, m/1864 osv. Den tekniska frossan slutade inte förrän Remingtons rullblockare för patroner sopade mattan med alla gamla system i och med m/1867.  Är man intresserad av vapenteknisk utveckling torde 1800-talet mätta den mest vetgirige.

012unwi35cvj
Brytpunkt i jaktvapnens historia. Blandade mynningsladdare och rullblockare bland jägare i Bäckebol. Foto: Olof Jonsson, Vänersborg museum.

Det typiska jaktmodifierade vapnet som dyker upp är musköter av modell m/1815-45 och m/1815-49 som kortats ner och fått framstocken kapad efter rådande mode. Allmogens jägare ville under 1800-talets andra hälft ha hagelbössor och till det var musköter utmärkta ämnen. Det ledde också till att många militära räfflade vapen borrades ur till hagelvapen. Alla m/1851 kammarladdare som jag har sett jaktmodifierats har borrats ur, utom denna jag köpt. Allmogen hade sällan behov av grova studsare om man inte jagade säl eller bodde norrut och jagade älg och björn. Söderöver var älgen sällsynt och björnen nära utrotad. Det som fanns var småviltet, främst fågel, hare och och räv.

032s8yzmxqyc
Klassisk bild av jägaren Henrik Bengtsson i Björsgård, Halland, sent 1800-tal. Han är försedd med en typisk allmogebössa från tiden med muskötpipa, grävlingsväska och hundpälsväska. Foto: Severin Nilsson, Nordiska museet.

Inom samlarkretsar har allmogeändrade militära vapen låg status eftersom de som militära samlarvapen betraktade inte är korrekta och för att de bland jaktvapensamlare inte är av genuint civilt snitt. Det är också det vanligaste som dyker upp till salu och på grund av dessa faktorer är de föga eftertraktade. Även om jag ägt mängder med dylika vapen så har jag idag ett mycket litet antal vapen med militära delar och då handlar det om väldigt ombyggda vapen med säreget utseende. Däremot kan många av dessa omändrade bössor tjäna gott som bruksvapen eller som mycket prisvärda inredningsdetaljer för den som inte vill lägga 5000 kr på en korrekt modell. För egen del så var mitt första antika vapen en allmogeändrad mynningsladdare med en militär kasserad rullblockarpipa i 8 mm. Alla är vi barn i början.

 

3 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Vapen

Den mystiska halvsvenska snapplåsaren

Inlägg nummer 300!
Ännu en extremt smal vapenrelaterad artikel? Jajjemen, hurra! Skämt åsido, det finns ju ingen som skriver om detta i Sverige. Folkliga bössor är en bortglömd och undanskuffad folkkonst som en dag kommer få upprättelse och förtjäna samma plats i den materiella kulturhistorien som skånska åkdynor, härjedalska rockhuvuden och skåp målade av Johan Bäckström. Kom ihåg mitt namn den dagen då den allmänna beröringsångesten rörande detta område släpper. Det viktigaste är att inte bitter…

Den mystiska halvsvenska snapplåsaren

P1080025

I en föregående artikel så belyste jag det folkliga snapplåset och delgav lite tankar om det. Nu har jag till min stora förtjusning kommit över en till och jag kan lova att dessa ting inte växer på träd. Denna har varit hos en samlare i nära trettio år och nu är den min.

P1080029Notera kolvlockets sniderier som föreställer något slags knippe av blommor eller kungakronor.

Vid en första anblick kände jag mig något skeptisk och misstänksam. För det första såg den inte helt ut som en flintsnapplåsare jag sett förut, några detaljer utmärkte sig. Visst, den påminner något om en bössa av Jukkasjärvityp men stocken är osedvanligt kort, den har skjutbart kolvlådelock med snidat motiv, kolvkappa i mässingsplåt med stötknapp på kolven. Samtliga dessa detaljer är ovanliga detaljer på svenska äldre lodbössor. Kunde det vara så att den inte var svensk?

P1080030Sidobeslaget är en platta av horn.

Svaret visade sig vara lite mer komplext. Efter att ha gjort egna efterforskningar och frågat runt bland andra insatta i området kunde vi konstatera att detta är en ovanlig lodbössa av Runötyp. Alltså en typ som fått sitt namn efter svenskbygderna utanför Estlands kust. Det är en bösstyp som till sitt utseende är karaktäristiskt för området och tillverkades där lokalt. Modellen kan dock fått spridning över större områden, likt Jukkasjärvibössorna. Inte så många av dessa bössor är kända i Sverige men det är klart att de till utseendet har mer gemensamt med de svenska kortstockade lodbössorna än de baltiska och ryska flintsnapplåsarna. Detta har sin grund i den starka svenska kulturen i området även efter Rysslands annektering av Estland 1710.

0000367
Lodbössa av Runötyp med mycket snarlik form och detaljer. Jag har inte en exakt källa för bilden men det är troligen så att den såldes på Probus för ett antal år sen.
murberge
Lodbössa av Runötyp ur Murbergets samlingar. Foto: Murberget Länsmuseum Västernorrland.
Runölivrustkammarn
Lodbössa av Runötyp i Livrustkammarens samlingar. Foto Livrustkammaren. 

Kolvformen med den korta lite rundade kolven kan spåras tillbaka till 1500-talet och 1600-talets början. Runötypens form har sitt avstamp i en allmänt förekommande snapplåsbössetyp som finns representerad från hela 1600-talets Sverige. En snarlik kolv återfanns bland annat på Vasaskeppet, hos Göingebössorna och bland de norrländska lodbössorna. Den har alltså således en lång historia i Sverige och Östersjöområdet. I avlägsna bygder kom formen att retarderas och bibehållas och Runötypen är ett exempel på det.


Lodbössestock från regalskeppet Vasa, tidigt 1600-tal. Vasamuseet Digitaltmuseum.

Längden på min bössa är 107 cm och kalibern ca 11 mm vilket ger vid handen att det rör sig om en lodbössa med stort allroundvärde. Den är större i kalibern än de vanliga fågelbössorna som brukar röra sig kring 7-9 mm. Runöbössan skulle också tjäna i ett område med ett större omfång av jaktbart vilt och denna kaliber fungerar till det mesta. Den urprungliga laddstaken är i trä och det är därför troligt att den laddats med kula och fetlapp och inte med trångkula eftersom det erfordrar laddstake i järn. Funktionen med en trångkula är att kulan är något överdimensionerad för loppet och måste därför pressas ner med kraft. På så vis behövs ingen tätande fetlapp mellan kula och bommar. Extra trivssamt är att i kolvlådan finns också kratsen kvar liksom en del gammalt fett.

Att datera den här typen av vapen görs inte enkelt men gissningsvis är mitt exemplar 1700-tal.
P1080032
Pipa med svagt  åttakantigt form.
P1080033
Krats och fett i kolvlådan.
P1080031
Stötkula på kolvens häl. En funktion för att skydda kolven och undvika att kolven halkar när man laddar.

P1080028
Trots sin stabbighet är bössan formsäker och graciös.
P1080027
Snyggt avslut och med mässingsband.

 

 

Lämna en kommentar

Under Antika vapen

Syskon och folklig ballistik

P1060675

De okända syskonbössorna
Förra året köpte jag en mycket fin fågelbössa som troligen är från Västerbotten, jag har inte funnit exakt varifrån i nuläget. Jag har tittat i den litteraturen som finns och hittat många liknande lodbössor men ingen som stämmer helt överens med denna. Bössan är liksom de flesta lodbössor inte signerad varför platsbestämning är svårt. Vad jag fastnade för direkt var den enkla men distinkt formade och ådringsmålade stocken. Målningen är i mycket gott skick men påminner inte om något känt träslag utan påminner mer om den allmogemålning vi har för vana att se på hängskåp och golvur. Ibland ser man vacker flammig björk på bösstockar och jag antar att det var åt det hållet målaren syftade åt. Låset är också det mycket distinkt i sin formgivning. Det rör sig ett så kallad tåspännarlås, vilket är en typiskt urnorrländsk låstyp. Namnet får den ifrån den lilla tå som hanen har i bakkant som låser mot upphaket. Bössan verkar vara sparsamt använd och kan tänkas vara från 1800-talet mitt.
P1060676

Nu hände det sig att jag köpte ytterligare en liknande bössa som måhända är tillverkad av samma bössmed. Skicket är inte lika bra men är istället rik på avtryck efter många skogsfärder. Stocken är svärtad in till den milda grad att infärgningen krakelerat i lagren längs med kolven men har även inslitningarna kring kolvhals och framstock. Näsbandet kommer ifrån ett Wredesgevär tycks det som och remmen kan vara original. Även denna bössa troligen orörd sen den fick följa med på sista turen i skogen för att skjuta på sittande järpar eller harar.

P1060678

Eftersom de båda saknar signering måste vi i detalj jämföra bössorna för att kunna framlägga ett syskonskap. De första misstankarna fick jag när jag såg låset. Jämför jag dem tycker jag att jag ser många gemensamma och ovanliga drag. För de första har de båda en utdragen råttsvans i låsplattans bakkant, en detalj jag inte sett på någon annan tåspännare. Hanarna är misstänkt lika varandra med sin skarpa form. Metallblecket mellan hane och varhake har också dem en liknande design. Låsen är också av samma storlek och detaljerna har ungefär samma skala.
P1060681
Ser man till pipan så är svanskruvsstjärten lika, pipan har samma ytterdimension och samma kaliber, 7,2 mm. Är de syskon är det troligt att de är gjorda i samma räffelbänk och med samma räfflingsverktyg. Om man kunde mäta räffelstigningen skulle man med säkerhet se om de har ett samband. Ser man till kolvformen är den också väldigt lika i utförandet.

P1060684

Om någon sitter på fler bössor av samma stuk eller har vidare information så är man välkommen att höra av sig.

 

Och så lite folkloristisk ballistik…

P1030413

Om man läser idag på skytte- och handladdningsforum så blir man snabbt slagen av hur förlorade dessa precisionsivrare är i modern teknik och vetenskapligt tunnelseende. Visst, även förr var allmogejägaren intresserad av krutets kornstorlek, kaliberval, räffelstigning, laddvikter och behovet av försklassiga riktmedel. Det som de däremot lade till var att de ständigt hade sitt lilla religiösa fönster öppet när det kom till att få kulan att träffa sitt mål. De förlitade sig även på andra faktorer än de tidigare nämnda, de helgarderade sig med hjälp av övernaturliga krafter och en hel del fryntligt skrock. Denna folkloristiska kunskap var nära på lika avancerad och viktig som de rent vetenskapliga detaljerna.

Det vimlar av intressanta uppteckningar om hur jägaren skulle göra för att bringa mer död i piporna. Nu kommer lite tips och tricks, alla går att utfärda även om du inte har en bössa som har en bösspipa av kyrkogårdsjärn/likkistespik, insmält blod i låset, ett korn av en skallspik eller en stock av rönn som anses vara det mest magiska av alla träd.

Kulorna
Du kan förbättra träffsäkerheten på många magiska sätt, det enklaste torde vara att blanda malda hundben, ett vetekorn, kvicksilver eller rödmyror i blysmältan. Lite svårare men givetvis mer effektivt är att använda mer svåråtkomliga material som metallspån från kyrkklockor, metallskav från en vigselring, pulveriserat människoben, fönsterbly från kyrkfönster, fladdermuslever eller varför inte lite avskrap från en stenåldersyxa. Förr trodde man nämligen att dessa stenåldersyxor var så kallade torviggar, det vill säga något som kom från asaguden Tor. Ben från självmördare är givetvis lite bättre än vanliga döingar. Blanda gärna i bly från kulor som tidigare dödat då överförs döden som finns i den gamla kulan över till de nya. Men kom för allt i världen ihåg att du inte får stöpa kulor på fredagar eller söndagar eller får låta en kvinna vara i samma rum, då pajjar du allt jobb du har lagt ner på att leta reda på fladdermuslevrar och fönsterbly! Du kan med fördel smörja kulformen med lite fladdermusblod innan du sätter igång. Ska du skjuta folktroväsen eller osårbara personer rekommenderas silverkulor och oblat i loppet.

P1010253

Har du inte tillgång till något av ovanstående mirakelmedel kan du väl åtminstone som minsta åtgärd slå ett litet kors i kulan. Dessutom är det synnerligen prisvärt och välgörande att smörja in kulorna med avföring.

För att bättra på ditt hagelskytte ska du ta en hästsko med tre söm i och hugga den i småbitar och blanda i dina hagel.

Krut och förladdningar
Blanda gärna i blod, mässing och kyrkogårdsjord i krutet för bästa effekt. Bra förladdningar är getingbon, skatdun eller den där fjuniga fårullen som sitter under öronen på fåren (obs, ska endast användas på skärtorsdagen.) Det går också att skriva ut vår frälsares namn på förladdningen.

Skjuta in bössan.
Har du en sprillans ny bössa och behöver göra en så kallad break-in som det heter på skyttespråk,  behöver du först skjuta tre skott mot helvetet, det vill säga norrut. Nu har du gjort din break-in och du kan börja fokusera på att skjuta mitt i prick. Andra mer avancerade break-in-metoder är att skjuta genom kyrkfönstret, kyrklåset eller i värsta fall genom altartavlan. De senare brukar vara måttligt populära hos kyrkans män.

P1040395

Oblatmetoden
Det mest beprövade sättet att skjuta väl är att kontakta din närmsta kyrka och stjäla/be om en oblat, helst under nattvardsgången. Nu ska du alltså skjuta oblat och därefter kommer du träffa minsta lilla stare med din lodbössa. Oblatmetoden har långa traditioner tillbaka i vårt land och anses mest effektiv. Den har dock många baksidor som du får fundera över om du kan leva med, exempelvis bli sinnessjuk eller svagsint, se hemska syner eller i värsta fall bli dömd till döden för hädelse.  Jägaren Jonis i Gommersnäs hade skjutit oblat för godlycka och när Jonis senare i livet dog förmådde inte hästarna föra hans lik till kyrkogården på grund av hans synd. I Örbyhus dömdes en annan mästerskytt 1697 till döden efter att ha skjutit oblat. Vill du inte skjuta på oblaten kan du istället välja den mindre hädiska metoden och förvara den i kolvlådan istället.

I brist på oblat går det också att skjuta på en bit bröd och smörja pipan med fladdermusblod. Lägg sen fladdermusen i kolvlådan där den kommer hjälpa upp ditt skytte dramatiskt. Eftersom skatan är djävulens fågel går det också bra med skatblod. Att stoppa ner ormliknande föremål i pipan är ingen ny grej, det kände man till förr också. Ta bara en levande orm och stoppa ner den i pipan och skjut av så kommer precisionen förbättras avsevärt.

IMG_0118liten

Talismaner
Det är viktigt att välja kraftfulla talismaner till din bössa. Det förbättrar döden i bössorna och skyddar dem från avundsjuka jägares försök att ta döden ur ditt vapen. Inuti bössan eller i kolvfacket kan du med fördel lägga någon eller några av följande prylar: dödmull, dödben, ben från självmördare, ormhuvuden, fladdermusvingar, oblater, likkisteträ eller spik, delar av en dödskalle, silver, ormgadd samt en bit stål mot troll och häxor. När du inte använder bössan se alltid till att ha en harsvans nedstucken i pipan.

Jaga vid rätt tillfällen
Det är centralt att du går ut i skogen vid rätt tid på året. Satsa alltid på de viktigaste högtiderna, det försvårar ditt familjeliv men dina familjemedlemmar kommer tacka dig när de ser allt vilt du baxar hem. Skärtorsdagsnatten och Kristi himmelsfärdsdag är särskilt bra dagar.

Övriga tips
Ett ovanligt bra sätt att få fart på skyttet är att lägga bössan under en bro där lik ibland fraktas i en ström som rinner mot norr. Alla typer av vapen som varit med i strid och dödat människor är kapabla att träffa vad som helst. Till sist, räkna aldrig kulorna i kulpåsen då kommer du aldrig träffa något.

 

 

2 kommentarer

Under Antika vapen, Artiklar & Recensioner, Vapen

Per Gustavsson, den mytomspunne allmogemästaren från Kassmyra.

P1060280

”Svenske Bössmeder hafva uti senare tider täflat med utrikes hvad monduren angår; men en Pher Göstafson liksom Lazarino Cambinasso dog med konsten att att utsöka och bereda Järn till goda Pipor”

-Petter Wäström föredrag inför Kungliga Vetenskapsakademin 1773.

Det finns få så intressanta och mystiska hantverkare som Per Gustavsson från den lilla orten Kassmyra i Örebro län. En person som vet vi ganska lite om men som av sin samtids toppskikt skattades högt. Många allmogemästare har fått mycket uppmärksamhet i modern tid av konsthistoriker och forskare men nästan ingen skaffade sig berömmelse utanför sin samhällsklass.

Jag utmanar alla som läser detta att försöka komma med en allmogehantverkare som rönt mer framgång hos de högre stånden på sin tid än Per Gustavsson.

Per Gustavsson var verksam runt 1600-talets mitt och är egentligen bara känd för en produkt – pipor. Han ägde ett hemman och var bonde men sysslade också med att göra bösspipor som lustigt nog köptes upp av många adelsmän. Vad det var som gjorde just hans bösspipor så populära har gett mig en del huvudbry. Hur kunde en lokal smed, utrustad med troligen en ganska enkel smedja tillverka så bra pipor så att de skattades högre än de pipor som tillverkades av välutbildade, utrustade och skråanslutna pipsmeder i städerna? Varifrån fick Gustafson sin kunskap? Ingen vet, det vi vet är att han hade en liten gård och försörjde sig troligen delvis på den. Kan hända att han sökt sig till bergsnäringen och faktorierna och lärt sig hantverket?

I flera brev skrivna av adelsmannen Johan Ekeblad  omtalas dessa pipor och det ger en liten vink om pipornas förskaffenhet och om Gustavssons tillverkning.

1651:
”Jag havfer redan lagt mig till med några goda bössor här, en som Per Göstasson havfer gjort åt Abraham Leyonhuffuud, som är flinka”
1654:
”Bössans far residerar Cossmiran och heter så PG på pipan, hon har så många refflor, som hästen har fötter. Hästen har ännu inte varit riden och bössan sköt jag mödomsskottet ur idag, smäller bra, min sann.”

I dessa citat kan man också anta att Gustav inte bara gjorde pipor utan även hela bössor. Det verkar dock som om själva pipproduktionen varit det viktigaste då många av hans pipor blev exklusivt monterade av välkända vapensmeder. De flesta pipor är finkalibriga och långa och har traditionellt försetts med flintsnapplås. En låsmekanismen som var populär bland allmogens jaktbössor långt in på 1800-talet. Inga av bössor som jag sett med hans pipor i tycks ursprungligen ha försetts med det komplicerade hjullåset som under 1600-talet var den bland adeln rådande låstypen för jaktvapen.  Många Gustavssonpipor fick liksom många andra kvalitativa pipor vid denna tid en lång livslängd, ibland flera hundra år. De stockades om och moderniserades allt eftersom. I Skoklostersamlingen ser det ut som om någon lämnat in åtminstone fyra bössor till den kände Stockholmssmeden Jonas Schertinger för modernisering i början av 1700-talet. Vid denna tid började den franska, slanka och ergonomiska kolvstilen bli allenarådande.

schertinerEn av de många PG-bössorna som Schertinger stockade om. Foto:Skokloster slott.

Det finns många vapen med Gustavssons pipor bevarade i Sveriges bästa rustkammare såsom rustkammaren på Skokloster och i Livrustkammaren. Ser man till Skoklosters samlingar som har den Bielska vapensamlingen räknas 13 av 63 bössor vara försedda med hans pipor.  Bland beställarna fanns bland annat Pontus de la Gardie, Carl Gustav Wrangel och Carl Gustaf Bielke.

Kanske den mest intressanta bössan är den som Pierre de Gruché stockade runt år 1675. Pierre de Gruché var självaste Ludvig XVI:s hovpistolsmed. Pipan skickades till Paris och stockades som en klassisk svensk lodbössa med snappflintlås. Man undrar hur diskussionerna med de Gruché fördes när han ombads göra något sådant barbariskt primitivt i Europas förnämsta vapensmedja. Resultatet finns än i Livrustkammarens samlingar även om den saknar sin PG-stämplade pipa. En verkligt unik bössa.

eMuseumPlusKassmyra möter Paris. foto:Livrustkammaren

Även långt efter hans död talades det uppskattande om hans pipor. Det syns tydligt i våra finaste vapensamlingar och i citatet i artikelns inledning. Tragiskt nog dog Per Gustavsson 13 oktober 1660 efter att ha fallit bakåt i ett slagsmål på en krog i Örebro och spräckt skallen.

Min Per Gustavsson
Varför skriver jag då detta? Jo, ganska tidigt fascinerades jag av denna smed och bestämde mig för att hitta ett vapen med en Gustavssonpipa i. Först nu så dök det upp en på auktion och jag tog hem den. Den är inte vidare vacker att se på, men den är åtminstone orörd sen brukningstiden. I sitt nuvarande skick är den allmogestockad under 1800-talet och pipan är mycket lång. De flesta som bjöd på auktionen var nog intresserad av namnet på låset där det står ”Meidinger Stockholm”. Meidinger (1720-1769) var en av de viktigaste vapensmederna i Stockholm under 1700-talet och blev också den förnämaste när han tog över som hovpistolsmed efter David Bars 1759. Det är troligt att Meidinger fick i uppdrag att stocka om den redan då 100 år gamla pipan och ge den ett nytt liv. Åter igen får man bevis på hur Gustafsson pipor värdesattes.

P1060271Intressant att se att pipan är mycket lång och ganska liten i kalibern. Det rör sig troligen om en precisionspipa för småvilt och sittande fågel. Pipan har små sicksackmönster inslagna här och där och pipan har en svag trumf mot mynningen. Finishen på pipan är mycket enkel, undersidan bär fortfarande märkena efter hammarslagen liksom man ofta ser på de hemmasmidda lodbössepipor från senare tider. Enkelheten står i kontrast till de samtida piporna som gjordes i städerna som ofta var vackert arbetade med gravyr och förgyllningar. Ett verkligen intressant bruksföremål där funktion och precision gick före lyx och flärd.

P1060272

Galleri med vapen med pipor tillverkade av Per Gustavsson, hämtat ur Livrustkammarens och Skoklosters samlingars databas. Samtliga med tidstypisk stockning runt 1600-talets mitt.  Den tredje är lite speciell eftersom den är stockad i Norrköping vilket får mitt lokalpatriotiska hjärta att klappa.

Göinge skokloster Livrust Livrust2 Livrust3 skokloster skokloster2

 Källor:
Kåa Wennberg: Svenska böss- och pistolsmeder. 1989.
Rudolf Cederström: Per Gustafsson i Kassmyra – Den berömde 1600-talssmeden i Närke. 1921.
Skokloster och Livrustkammarens samlingar på internet.

2 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Vapen

Den ovanliga skytte- och reenactmentbössan.

Den vanligaste frågan.

En mycket vanlig förfrågan jag får per mail är om jag har någon flintlåsbössa till salu som inte är för dyr, är ok i skicket och som är skjutbar. Detta kan låta om rimliga krav men sanning ska sägas att detta är svårare än man tror. Prisramen brukar vara runt 4000-5000 kr och då har jag märkt att det är ganska svårt att få till det. Skulle det dessutom vara så att något sådant dyker upp så kan jag medge att jag har svårt att släppa iväg det. Detta har dock resulterat i att jag har 3-4 billiga flintlåsgevär som mer eller mindre fungerar (faktum är att jag fortfarande inte äger ett flintlåsgevär som når upp till den standard som mina slaglåskonverterade vapen…) Nu har jag gjort det igen och i detta fall har jag faktiskt lyckats över förväntan.

Behold the helt ok but somewhat appealing flintlåsgevär!

P1020521

Detta kommer bli min nya slitvarg inom skyttet och reenactment. Jag får ofta dåligt samvete av att slita på antika flintlåsgevär men i detta fall känns det helt ok. Det absolut mest ultimata hade varit att ha en bössa där allt är nytt utom pipan men att bygga något sådan har jag helt enkelt inte tid med. Den här bössan får duga, den saknar samlarvärde då det är ett bygge av olika delar och jag tror de har lossat svanskruven eller gjort en ny då den är slipat och har anlöpningsfärger. Det är tycks också som pipan är återkonverterad. Pipan är samtida militär med den klassiska svenska monsterkalibern 20.2 mm.

P1020523

Om vi går in i detalj så rör det sig om ett allmogebygge, stilrent och ganska enkelt med ett m/1747-lås i fantastiskt fungerande skick. M/1747 är kanske en av våra vackraste militära musköter och låset kanske är det bästa med sina bräckta kanter.

P1020520

I armémuseet finns ett antal varianter av m/1747 bland annat en kortad variant för Kajana bataljon. Här skiljer sig låset lite och fängpannan har fått en liten stödarm. Annars är låset identiskt. Här ett i mycket gott skick på Kajana-varianten. Det ärmöjligt att denna variant också tjänat som jägargevär.

Till trots är detta inte mitt första vapen med ett m/1747-lås i utan det sitter också ett i det mycket udda allmogevapnet jag köpte i våras. Där såg låset ut så här i konverterat skick och i detta 1800-talsbygge finns också rörkor, bakkappa och sidobleck från en m/1747:a. Det innebär i teorin att om jag någon gång skulle hitta en varbygel så skulle jag kunna få ihop en 1747 av något slag. Troligen måste jag bygga en karbin eftersom pipan är kortad. Oavsett så kommer jag troligen inte bygga något för det har jag inte tid med. Nu ska jag försöka göra ett nytt lock till kolvlådan och laga en liten spricka i förstocken. Sen är det bara att skjuta på.

P1010899

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Gustav Vasa var en monark som ständigt la sig i alla sorters angelägenhet, särskild de med ekonomiska förtecken. Tidigt gick han ut för att stävja allmogens fåfänga. Han önskade att allmogen skulle bliva ”wid den gamla, goda dräkt 0ch klädebonad, hwar efter sitt skick och stadga, som fäder och föräldrar före dem gjort hawa”. Vid 1535 belyser han frågan igen:
”Bonden härnäst, utan åtskillnad icke annat än Engelskt kläde och Leijiskt slita vill. Detta och annat slikt bram och prål sker först och främst Gud till stor förtörnelse Allmogen sjelf till förderf och meniga Riket till skada så derigenom fast alla varor uppstiga”.

Detta är något som kommer fortgå genom hundratals år av makthavare, en av faktorerna som bidrog till att cementera allmogens särpräglade dräktskick. Det är dock fantastiskt att betänka dessa saker som var med och formade dräktskicket från 1500-talet och framåt.

1 kommentar

Under Antika vapen, Vapen

Utterberg har flyttat hem.

Jag besökte militariamässan i slutet av mars och köpte mig två nya bössor till samlingen. Militariamässan har alltid ett skiftande utbud och tyvärr tycker jag det är en kraftig övervikt på 1900-talsjunk som medaljer, överskott och vapendelar men är jag är svältfödd på mässor med dylikt innehåll så det är bara att hålla till godo med det som finns.

P1010806Man ser inte gevären för alla bajonetterna…

Det var länge sedan jag köpte något som faktiskt stannat kvar i samlingen och nu hoppades jag på att hitta något bra. Det gjorde jag också bland de bössor som faller i mitt område det vill säga svenska jaktbössor.

5 minuter in i mässan slog jag till på en folklig, ovanligt lång allmogebössa. Det främst stockningen och priset som jag föll för. Stockens eftersläpande stilelement är intressanta, särskilt formkänslan och dekorationerna med små skurna kryss. Komplett med laddstake och kolvlåda. Jag köper vanligen inte vapen byggd på militära delar men detta blev ett undantag. Vi klurade en del i bilen på väg hem och kan det vara så att det är en svensk 1805 års reparationsmodell som slaktats på 1800-talet för att bygga en jaktbössa? 1805:an byggdes bland annat på delar från m/1747 flintlåsmusköt och det är troligen så att såväl rörkor som lås kommer ifrån en 1747 och sidobeslaget från en m/1762:a. Pipan och underbeslaget är däremot är civila. Låset är märkt med Söderhamns faktoristämpel.

P1010897

P1010899P1010902

P1010901P1010898

Efter att ha promenerat runt mässan och pratat med gamla bekanta tog jag upp jakten på en till bössa. Länge höll jag på att köpa en bössa gjord av Gudmund Nystrand. Nystrand var den förste i Sverige som byggde en slaglåsbössa i början av 1800-talet. Nu blev det inte så, utan jag ramlade över en ordentlig rakräfflad studsare byggd av den smed som mitt lokalpatriotiska hjärta klappar mest för, Peter Utterberg i Norrköping. Det var något av en jackpott då det var förhållandevis ont om signerade jaktbössor på mässan. Efter lite förhandlingar stod jag där med min första Utterbergare och min andra bössa från Norrköping. Lycka.

P1010914
Här tillsammans med min första räv jag sköt i höstas, en bjässe på 9,3 kg. Ekologiskt garvad hos den synnerligen kompetenta Linda Maasing.

Peter Utterberg är utan tvekan en av de intressantaste vapensmederna under 1700-talet och en av de viktigaste utanför Stockholmssfären. Född år 1703 i Uppland,  går som lärling i Stockholm hos Kung. Maj:ts pistolsmed David Bars. Efter att gjort sitt gesällprov och arbetat hos Bars i fyra år får han som förste svensk vapensmed möjligheten att på kronans bekostnad resa ut i Europa. Syftet med resan är att fortbilda sig men också att rekrytera några pipsmeder som är villiga att flytta till Sverige.  Från Suhl får han med sig fyra pipsmeder, en låssmed och en bajonettsmed. Därefter reser han till Paris och lär sig hos stocka bössor genom den svenska ministern Geddas rekommendation. Därefter reser han till London och Birmingham. På hemvägen råkar Utterberg ut för skeppsbrott och han förlorar sitt gesällprov.

P1010907 P1010905

Vid hemkomsten 1736 fortsätter han arbeta hos Bars och får i uppgift att göra en ny provbössa. Det dröjer 9 månader innan den blir klar eftersom han måste arbeta med den på fritiden. Arbetet med provbössan gör Utterberg utfattig, bara inläggningarna kostar honom 6 dukater.  Bössan visas till slut upp för kungen och rådet. Utterberg måste hjälpa upp sin ekonomi och gör det som många andra gesäller gör vid den här tiden, han försöker sälja sin provstycke. Lyckligtvis köper Livrustkammaren bössan för 300 daler. Det är en ansenlig summa pengar motsvarande 6 årslöner för en dräng eller 30 fat med sötöl eller 2 par armépistoler.

P1010909 P1010908

Utterberg gifter sig 1737 med den kända pistolsmeden Johan Friedrich Teschners dotter Anna Maria. De får två barn och 1738 blir Utterberg mästare och erbjuds tjänst som rustmästare på Norrköpings faktori. 1743 dör Anna Maria men han kommer senare att gifta om sig. Han hade många gesäller och lärlingar i sin verkstad.

P1010912Respektingivande 18 mm rakräfflat lopp. Lämpligt för stora kulor och hagel.

Liksom många andra duktiga hantverkare förr dog även Utterberg utfattig i Stockholm år 1800. Det är otroligt att han uppnådde en ålder av 97 år vid denna tid då de flesta dog halvvägs dit. Hans ska ha arbetat på arsenalen i Stockholm en tid efter det att Norrköpings faktori avvecklades under det sena 1700-talet.

0000086Pistoler gjorda av Utterberg. Probus auktioner.

Man kan anta att Utterberg inte tillverkat alla bössor som är märkta Utterberg eftersom han var rustningsmästare och besiktningsman av faktoriets vapen. Det förekommer ganska ofta att man satte sitt namn på vapen som ett varumärke och man fann arbetet gott. Utterberg torde vara produktiv eftersom det finns ganska mycket vapen efter honom.
0000107Slaglåskonverterade pistoler tillverkade av Utterberg. Probus auktioner.

Detta blir min andra bössa från Norrköping och fler hoppas jag det blir. Jag tycker marknaden egentligen är ganska lustig nu när denna Utterbergare, helt unik i sitt slag kostar hälften av vad en hygglig massproducerad amerikansk slaglåsrevolver kostar. Visst är underhållningsvärdet större men historien är det knappast. Men man ska inte klaga, det blir billigare för mig att köpa svenska kvalitetsvapen från 1700-talet, så jag låter folk hålla på och köpa amerikanska grunkor för grova pengar.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

En möshumla kallade man förr drängar och pigar som sölade och inte fick saker ur händerna medan en backhumla var en mer arbetsam person. Vad humlor har med saken är något oklart i frågan. Hur flitiga är humlor?

Kurage recenserar.
BBCs serie Tales from the Green Valley. Precis lika bra som alla andra Farm-serier. Det är guld. Det som dock kan te sig mystiskt är att allt verkar vara så trevligt på 1600-talet. Maten var god och allt var frid och fröjd, trots krig twentyfourseven.
4,5 testikelpastejer av 5.

Rut Wallensteen-Jaegers bok Tjänarinnor på gods och gårdar när seklet var ungt. Favorithemkonsulenten Rut fortsätter leverera om hur det var vid sekelskiften. Jag rekommenderar alla hennes små böcker som berättar om sådant andra inte berättar om, den lilla människans historia.
4 kammarjungfrur av 5.

1 kommentar

Under Antika vapen, Vapen