Etikettarkiv: 1700-tal

Djävulens krig 1717 – The rise of old allmoge rage

LYSTRING!
Nu finns också Kurage – Historia, hantverk och reenactment på FB. Här kommer smånotiser om högt och lågt inom det som jag brukar orera om här på bloggen. Se till att gilla nu genom att gå in på sidan i högerflanken! Hjälp mig att öka historiemedvetandet och sprida värdelöst vetande till fler människor världen över!
SLUT PÅ MEDDELANDET!

 

MAgalotti1
Glöm franskt mode, den svenska allmogen kräva dessa ålderdomliga kläder! Teckning av den italienska diplomaten Lorenzo Magalotti 1674. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. Något beskuren.

Djävulens krig 1717
I maj 2017 är det dags för ett nytt karolinskt wargame på Marma skjutfält och min reenactmentpepp är på topp. För er som inte varit karolinerreenactment förr så kan jag säga att Marma-wargamen helt klart hör till de roligaste reenactmentupplevelserna jag varit med om (läs om de tidigare här och här). Temat för 2017 förflyttar oss 300 år tillbaka i tiden till tarvligheten och armodens högborg, finska Österbotten 1717. Missväxt, gerillakrig, plundrande kosacker, utarmad allmoge och barkbröd. Kan det bli bättre? Jag ser framför mig ännu ett episkt, blyinfattat äventyr där jag och mina salta hejdukar i fotdragonerna ska röka ut ryssarna med eld och skärmytslingar. En och annan oskyldig finsk bastusittare kanske åker med i farten i jakten…

7
Fotdragonerna, andra arméers ständiga skoskav och tandagnisslan.

Jag är med i Fotdragonerna och vi porträtterar krigets irreguljära specialister som verkar i det stora krigets skugga. Spionerar, infilterar, skaffar upplysningar, saboterar och skär halsar om natten. Med fulspel maler vi långsamt ner fiendens soldater i takt deras moral.  Vi får aldrig någon medalj, vi är medaljens baksida.

Min nuvarande fotdragon-outfit
Den fotdragondräkt som jag använder nu är huvudsakligen baserad på tidiga 1700-talskällor från den modemedvetna sfären. Det är en dräkt som är inspirerad av det karolinska modet och syftar på någon som är ansluten till jägeristaten eller rör sig i närheten av urbana och modemedvetna miljöer. Tygerna är kläde men också vadmal i en blandning av profesionellt färgade tyger och grå vadmal. Det huvudsakliga vapnet är en slätborrad, stadstillverkad men enkel flintlåsbössa med järnbeslag och björkstock.

IMG_3050
Dräkt för rörlig jakt och kortare expeditioner. Ylledamasker, knäbyxor i vadmal, ärmväst i flaskgrönt kläde, mörkblå rock i kläde med randigt yllefoder och triconet. Sjal i yllemuslin, Grävlingsväskan är egentligen det som jag inte har en 1700-talskälla på. Yllefilt över axeln ifall jag behöver slå läger.

IMG_0427
Ärmvästen fungerar också som jacka.

10
Fotdragonoutfiten med full beväpning med ryttarpistol, bössa och stor artillerihirschfängare. Liten röd axelremsväska i vadmal för matsäck. Här tillsammans med fotdragon Käll.

Gå allmoge hela vägen?
Nåväl, jag har börjat fundera på att köra allmoge hela vägen ut på denna upplaga av Marma eftersom scenariot i stor utsträckning rör sig i allmogens miljö. Reenactment lider ofta av en överrepresentation av de folkklasser som syns och hörs mest i källorna, det vill säga främst adel, borgare och soldater. Trots att den svällande majoriteten på 1700-talet var allmoge. Det finns flera skäl till denna snedfördelning. Framför allt är källmaterialet fruktansvärt grunt. Vi vet mer om hur modemedvetna borgare klädde sig och hur knektarnas utrustningslistor såg ut än hur den vanlige bonden klädde sig. Bildmaterialet och det bevarade materialet är nära lika tunt som det medeltida. När vi tittar på bildmaterialet av svensk bönder från 1600-1700-tal så är det iallafall talande för att bönderna i en glidande skala klädde sig ganska olikt det rådande stadsmodet. Böndernas mode eftersläpades av en mängd faktorer såsom geografiska avstånd till nya influenser, ekonomiska möjligheter, konservatism och även lagmässiga regleringar. På detta vis lever allmogedräkten ett annat slags liv med ofta mycket långsamma svängningar. Modets vibrationer vibrerar allt starkare i takt med möjligheten att ta del av de senaste influenserna varför allmogen nära stadsbebyggelse eller slottsmiljöer ibland inte ens utvecklar någon särpräglad allmogedräkt. Vad som jag tycker är särskilt intressant är att allmogens dräkt inte är så likriktad som den samtida modedräkten. Den lever ett eget blomstrande liv i murriga färger. Det största problemet är dock att nå denna artrikedom när källäget ser ut som det gör.

magalotti3
Norrlänningar enligt Magalotti. Notera näbbstövlarna. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. Något beskuren.

Jag ska iallafall göra ett försök och ett tidigt inspirerande frö var den här trevlige herrns allmogedräkt från Marma. Även om dräkten rör sig mer mot 1700-talets andra hälft så är det trevliga växtfärgade tyger, folklig mössa så kallad karpus och grå vadmalsväst. Enkelheten är tilltalande och i strid toppades allt med en trevlig lodbössa med flintsnapplås.

IMG_1270
Minnen från Marma 2011. Stiligt, enkelt och med smak av vadmal.

Jag tänkte mig fokusera på skogsbygdens allmoge som försörjde sig på såväl jordbruk som jakt. Det gäller att utrota den franska modedräkten, gå bortom snyggt skurna justaucorpser och triconeter och tänka eftersläpande 1500-1600-talsmode med pösiga jackor, kilmössor och hyskor och hakar. Byta värja och flintlåsstudsare mot yxa och lodbössa. Mitt primära fokus kommer bli svenskt framför finskt och gärna förlagor från norra Östergötlands skogsbygder där det ändå kan finnas inslag av samtida moderniteter, till skillnad om jag skulle porträttera en inavlad skogsfinne någonstans i Värmlands obygd.

magalotti4
Magalotti 1674, mer bönder. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. Något beskuren.

För en tid sen började långsamt allmogefiera en dräkt genom att sy en sen enkel, kortare sen 1700-talsväst färgad med krapp. Den kombinerade jag med en brun typisk allmogejacka/tröja jag sydde för länge sen. De murriga färgerna gav blodad tand.

P1040563
Enkel allmogetröja i brun vadmal, halvfodrad med grovt linne över krappfärgad enkel väst med mässingsknappar. Tröjan har kilar i sidan och mittsöm bak.

Jag tänker att jag behöver sy byxor, jacka, rock, kilmössa och kanske en ny skjorta. Det ska definitivt vara vadmal, enklare ylletyger, blångarnsväv och allt om möjligt ska vara växtfärgat. Jag har en hel del tyger jag växtfärgat av blandad kvalitet, flammighet och sunkighet som kan komma väl till pass. Jag tänker också att förskinn inte är en otänkbar del av dräkten. Bland övriga tillbehör krävs lämplig beväpning och kruttyg som anstår en skogsbonde.

Kommer denna sluskiga parkfigur vara min ledstjärna framöver? Det återstår att se….

IMG_0987

 

 

 

 

 

Annonser

2 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Textil

Folklig axelremsväska på nollbudget.

P1080100

Jag har av olika skäl närt ett långt uppehåll i mitt hantverkande. Till slut blir man lätt lite tossig om man inte ges tillfällighet att ha något för händerna, åtminstone en liten stund då och då. Jag valde att ta mig an ett hyfsat enkelt men lite tidsödande projekt. Till min 1700-talsdräkt och 1800-talsdräkt var jag i behov av en lite större väska. En väska tillräcklig nog för att härbärgera förning och småpinaler för dagsutflykter och strapatser. Axelremsväskor var vanligt förekommande bäranordning för 1700-talets och 1800-talets människor. Trots sin förmodade vanlighet är bevarade exemplar och bra avbilder sällsynta. De är ses ofta på folkliga målningar föreställande de vise männen och de få svenska bevarade är ofta militära eller postväskor.

Postmuseum022sC2c1Lytm
Postväska från 1784. Foto: Postmuseum.

En förlaga när till hands
För ett antal år sen fick jag en luggsliten men komplett större axelremsväska av min fru som hon köpt på auktion i skärgården. Det är troligt att den är tillverkad under enkla förhållanden under sent 1800-tal. Den är sydd med såväl trampsymaskin som för hand. Ytterskalet är i päls, troligen någon slags långhårig ko eller så är det björn. Förr så var det många väskor som hade päls kvar för dess egenskap att avleda vatten. Militären hade under 1700-talet som 1800-talets standardiserade ryggsäckar av kohud. Alla yttersömmar  har en skinnskoning sydd med skomakarsöm. Baksidan är av vanligt läder för att det ska glida smidigt mot kroppen när man rör sig.

P1080090

Fodret är tillverkat av någon slags linkanvas och innehåller ett stort fack, ett mindre och två tubformade fack av okänd funktion. Locket kan spännas fast med två enkla spännen.

P1080091
Axelremmen är det bästa på väskan.  Ett folkligt mässingsspänne av typiskt 1800-talstyp och en axelrem fodrad med mörkblått kläde. Längs hela vägen har klädet krenelerats med vassa tungor. Klädet är skarvat på flera ställen och räckte troligen precis för hela axelremmen.

P1080095

Nollbudget
Jag har skåp och lådor fyllt med tyg, läder, spill och ohemult bråte. Jag vill inte köpa mer, jag vill inte låta mig trollbindas av engelska kläden som sen bara blir liggandes. Dags att börja beta av förrådet. Två saker fick jag dock inhandla: 1 rulle lintråd 20/3 4 st sadelmakarnålar.

Fodret
Linkanvas hittade jag i en av spillådorna. Det är samma linkanvas som använts till någon tältsömnad med Albrechts bössor för ett antal år sen. Med lite inpassande och skarvande blev det möjligt att få in alla bitar som behövdes. Jag sydde ihop allt med efterstygn med en tunnare lintråd av okänd grovlek. Med historiskt tvångsmässigt beteende kopierade jag även de där fåniga cylinderformade facken. Jag har ingen aning om vad de är till för och jag kan inte komma på en vettig pryl i min reenacmentgarderob som rakt av passar.
Varför gör jag så här mot mig själv?

P1080087

Axelrem Axelremmen delas av ett spänne. Den del av remmen som håller spännet består av tunt vikt läder med invikta kanter som sytts ihop. Jag klippte ut remmen i ur några slamsor som blev över från när jag gjorde mitt folkliga förskinn. De invikta kanterna limmade jag och la i press. Lim är ingen dum grej när man jobbar med läder. Sen snittade jag ett hål för ett liknande antikt spänne jag hade liggandes och sydde ihop kanterna med syl och skomakarsöm.

P1080084

Den långa delen klippte jag också ut av samma skinn som förskinnet. Som foder hade jag en bit skogsgrönt kläde som var över ifrån någon medeltidskjortel jag gjorde för massa år sen. Åter igen rekommenderar jag lim för att hålla ihop skinnet och tyget. Jag limmade ihop fodret och lät det ligga i press. På originalet är fodret fastsytt med tre längsgående sömmar med trampsymaskin men eftersom jag vill använda väskan i ett bredare tidsspektra sydde jag ihop det med förstygn som bildar prickstickning på framsidan av skinnet och endast små punkter i tyget på baksidan. På så vis får jag en tidsenlig söm som är dekorativ och eftersom stygnen försvinner in i tyget på baksidan skavs inte tråden av så lätt.

P1080022

P1080024P1080023
Baksida och framsida.

Efter att delarna var ihopsytt trimmade jag en bred kant av fodret och klippte hack efter att ha mätt på originalet. Sen var det bara att klippa 45 grader mot klippen för att få taggar längs med hela kanten. Meditativt och trevligt moment. P1080034
Yttermaterialet
Ganska oentusiastiskt frågade jag runt lite om någon satt på kohud, gärna långhårig. Som man frågar får man svar och nej det fanns inte att uppbringa. Det vanliga sättet att skaffa fram kohudar är att handla på IKEA eftersom vanliga människor tycks tycka det är fräckt med country-kitsch på golvet. Jag började gräva hemma istället och kom och tänka på en kappa jag fått av farmor med kohud eller möjligen get på utsidan. Snygg färg och gratis. Fram med sax och mått band. Samma mått som fodret. Baksidan tog jag från en
läderbit jag köpt på Erikshjälpen billigt en gång.

P1070918
I originalet är inte fodret fritt utan ihopsytt med ytterlagret och förstärkt hela vägen runt med en skinnskoning. För att hålla ihop alla lager så valde jag att tråckla fast skinnet på fodret. Jag testade en liten bit att sy allt på en gång dvs genom skinnremsa, kohud och foder men det var verkligen svårt att få lagren att vara still.  Tråckelstygnen gjorde jag med en vass nål och kraftig tråd. Kraftiga klädnypor eller andra klämmor är också praktiskt att använda.

P1070920

När hela väskan var ihoptråcklad i sömsmånerna klippte jag långa remsor av samma skinn som axelremmen, ca 22 mm breda. Sen var det bara att börja den mödosamma resan att med skomakarsöm börja sy ihop alla lager. Det är nödvändigt att syla hålen i förväg. Det är tydligt att tillverkaren av originalväskan använde ögonmått när det kom till stygnlängden så det gjorde jag med.  Den här delen
av processen är lika trist som den är långsam.

P1070936

Spännen
Jag hade inga spännen som såg exakt ut som originalet. Jag har en liten fetisch för äldre knappar och spännen och småprylar i metall. Som en liten skata samlar jag allt i en hög i mitt bo. Jag ville ha ett lite mer ålderdomligt stuk på spännena och valde ett par antika
D-formade i mässing.

P1080035

Remmar och söljhållare klippte jag ut i samma läder som bakstycket. De syddes sen fast med skoamakarsöm. P1080086

Slutligen sydde jag fast axelremmen och fettade in allt läder med en av mina hemmagjorda lädersmörjor innehållandes talg, ryssolja och bivax. Mer recept på lädersmörjor kan du hitta här.

P1080079

Det färdiga resultatet
På det stora hela är jag nöjd med resultatet eftersom det var i princip gratis. Den blev hyggligt nära originalet och jag tror den kommer vara perfekt att fylla mat, verktyg, pistoler, kulor, krut och annat nödvändigt. Jag tror detta blir en superb väska för hela 1800-talets reenactment men även 1700-talet i brist på vettiga förlagor. Om någon ser några intressanta axelremsväskor från 1700-talet är det bara att hojta till.
P1080089 P1080082 P1080085

4 kommentarer

Under Läder, Textil

Driver dagg, faller regn. Marma 1719. Del I.

9
Inledning

Ånyo var det dags att bjuda upp till ryssen till dans. En riktigt besvärlig björndans skulle det visa sig, fylld med umbäranden, regn, rost och blåsor. Det är dags att återberätta historien om hur ryssarna åter lät den röda hanen sprida sina vingar över Sveriges kust. Det är en spännande episod där var och en som deltog fick uppleva krigets alla fasor och nöjen. Skulle vi nu hejda ryssen för gott eller skulle vi åter låta oss snärjas av deras förrädiska garn likt  förra gången de härjade vid kusten? Vid det förra tillfället blev vi tidigt införstådda och nesligt nedtryckta i våra karolinskt fotriktiga skor att ryssarna inte spelade Allan. Skulle det bli skillnad denna gång?

Låt mig i detalj dra mig till minnes och återkomma till de sista skälvande dagarna i maj 1719 då jag tillsammans med mina vänner i fotdragonerna trakasserade ryssar i regn och blåst. Här kommer första delen.

 

Fredag morgon
Efter en lång och mödosam resa ifrån Liljerums rote utanför Östergötlands mest efterblivna stad Söderköping, kunde jag äntligen stiga av kärran och leta rätt på fotdragonernas läger. Det var beläget i en skog intill en väg som ledde till det svenska lägret. Sen jag steg av mitt fordon blev jag genast varse om två mycket tydliga saker, vägarnas längd och den fukt som åstadkoms av det ihärdiga regnet. Dessa faktorer kom att bli avgörande under dessa ärbara dagar.

P1040996Fotdragonerna Käll, Johannson och Skoog-Holmertz.

Fotdragonernas läger var beläget i en tät granskog, bakom en övergiven gård där endast ett fåtal nu timrade väggar fanns kvar. Genom väder och vind var dessa väggar liknande ett par uppblötta frasiga kex. De forna ägarna var troligen mycket engagerade kirskålsbönder då denna växt nu tagit för sig av gårdstunet. Vid min ankomst till lägret beboddes det av fotdragonernas kapten Johansson och de meniga Skoog-Holmertz och Käll. Jag inkvarterade min packning under Källs välbyggda men väl låga och redan regnmättade skärmtak.

Vi begav oss genast med lätt packning till det svenska lägret som låg inbäddat i vacker grönska och förrädiskt mörker.
4I lägret pågick förberedelserna för fullt, musköter inspekterades och det förväntansfulla krigsskvallret låg som en tjock filt över lägret.

Krut delades ut en masse, geschwinda skott stora som juleljus spreds mellan männen. Soldaterna hade förfärdigat stiliga mynningsproppar som påminde mig om min barndoms alla julskinkedekorationer. Tänk att få skrida  fram i skogen med dessa stiliga dekorationer i svenska fanans färger. Lyckligtvis kom jag ihåg att avlägsna proppen innan skarpt läge ty det hade varit synd att försumma denna propp bland ryskt maginnehåll och tarmar.

P1050001Min ryttarpistol med en stilig mynningspropp.

I det svenska lägret fanns soldater i alla åldrar, det långa kriget hade gjort sig påmint i leden. Friska bondpojkar i nysydda uniformer blandades med ärrade veteraner vars traumatiska upplevelser av kriget avtecknades i deras väderbitna ansikten.
P1050016Nyutskrivna bondpojkar och veteraner sida vid sida.

Vårt uppförande och uppsyn skilde sig dramatiskt från soldaternas prydlighet. Huruvida soldaternas hjärtan upptändes med avund, skräck eller avsmak när vi visade oss är svårt att förtälja, men vi kom att erhålla deras respekt under de kommande timmarna. För drabbningarna hade jag valt att förse mig med min lätta, slätborrade jaktbössa för längre håll, min stora ryttarpistol för korta håll och en stor hirschfängare om det blir obehagligt nära avstånd.

7Kronans käcka fotdragoner redo för att spela ut fiendens flanker, skära halsar om natten och skjuta underbefäl mellan ögonen på 200 stegs avstånd.

Vid dagens mitt blev det dags att mönstra soldaterna, inspektera loppen och klingornas skärpa. Orderna delades ut och vårt uppdrag blev att ge oss av för att söka igenom markerna söder om vårt läger. Troligen var det så att de rovgiriga ryssarna redan tagit denna del i besittning och börjat härja och plundra böndernas kornbodar. Vi fick också i uppgift att heroiskt förstöra och plundra allmogens lador så att dessa inte kommer ryssarna till gagn. Lite uppoffringar får bönderna allt göra för att vi ska kunna leva i fred och glädje.

P1050033Trupperna mönstras noga av befälen.

Middagstid
Efter mönstringen begav vi oss ut på plaskvåta vägar i jakt på ryssar, kamluker, moskoviter, uzbeker eller vem som helst som hade fel utseende och uppsåt. De reguljära trupperna skulle i sitt makliga takt patrullera vägarna och placera ut ett fältstycke som försvar längs den långa vägen som skar genom hela området.

P1040998Långa avstånd avverkades i vår jakt på arvsfienden.

Ganska raskt tog beträdde vi fiendeland, till en början med stor försiktighet. Allt eftersom tiden gick stärktes vårt självförtroende och vår framfart blev allt ljudligare. Landet tycktes folktomt, övergivet och tyst. Ganska snabbt började vi stöta på säckar med furage som givetvis inte fick ätas upp av någon snedhalt liten kosackhäst.

Vi tände givetvis eld på det.

8Höga på känslan över att ha åstadkommit något vettigt betraktade vi elden. Ingen ryss skulle få utfodra sina hästar här.

Eldandet blev något av en följetång allt eftersom vi skred igenom det tomma landskapet. En ganska angenäm syssla när fukten och kylan tränger in i ben och märg.

P1050049Ännu en säck hö sattes i brand till ljudet av Källs tilltagande smuttande på portvinet.

Var ryssen var visste ingen, men Herren ska veta att vi letade genom vedbodar, härbren, visthus, utedass, jordkällare, backstugor, ängslador och stallruiner i hopp om att hitta någon. Inget utrymme lämnades åt slumpen vid vår framfart.

10
Vandringarna blev långa och i skydd av regnet blev även väntan lång och rastlös. Var fanns ryssen?

15
Vi beslutade oss för att med skavda fötter linka tillbaka till början och avlägga vår rapport. Vi passade på att plundra en gård på det i nuläget mest kostbara, torr ved. Glädjen över en sådan skatt åderlät vårt hopp om torra fötter varför vi raskt begav oss mot det svenska lägret ett par tusen steg därifrån.

P1050053Nöjd Johansson med av staten beslagtagen ved.

Väl framme vid posteringen hörde vi allsköns rykten om ryssens framfart och skrämmande utseende. Många, inklusive vi själva, betvivlade dessa hörsägner efter vad vi varit med om på våra strapatser. Det sades också att det inte var vilka ryssar som helst utan personer i lustiga hattar och underliga kläder som strök runt på vägarna.

P1050057Kanonutposten som bevakade lägret.

När fler soldater anlände till posteringen blev det ett ivrigt tjatter om uppgifterna och med hjälp av våra kartor ritades nya riktlinjer. Vilken väg gick de? Var kunde vara en bra plats för anfall? Skoskrapandet slog som spön i backen medan en nervös stämning började ta överhanden bland oss. Var det ryssar? Var det kanske spökryssar?

P1050059
Kontakt
Fotdragonerna drog ner mot sitt läger och nu utspelades ett helt nytt kapitel i den här historien. Händelsen var mycket tumultartad och på många sätt skrämmande. Vid en vägkrök endast 50 steg från vårt skogsläger såg vi något som först påminde om små vättar i röda kläder som oredigt rörde sig på vägen. Vi besinnade oss och kunde konstatera att ryssen var över oss. Vi stod öga mot öga med en hel hög med fasansfulla Streltser, från det ökända skyttekompaniet som Ivan den förskräcklige en gång instiftade. Vi kan anta att de var lika överraskade när vi modigt började skjuta mot dem. När några skott utväxlades försvann streltserna in i skogen, rakt mot vårt läger.

P1050060Johansson flyr från streltsernas eld.

Vi förstod genast vad som var på gång och för att inte vårt läger skulle bli upptäckt gick vi nu starkt in för att mota ut dem ur skogen. Bland träden utbröt en häftig eldstrid där vi var kraftigt underbemannade.  Soldatkårerna kom dock allt närmare för att undsätta oss. Det resulterade i att ryssarna trängde allt längre in i skogen och gick givetvis rakt på vårt läger. Medan Käll och jag inväntade karolinerna gick Johansson och Skoog-Holmertz in mot lägret med en ovanligt modigt taktik. De ställde ifrån sig sina vapen och gav sig till fienden i hopp om att ryssen skulle skona lägret. Ryssen lät sig övertalas att de två fotdragonerna var vanliga skogsbönder som slagit läger i skogen. Under tiden gick jag och Käll in med soldaterna och striden gick nu in i full styrka. Streltserna är stolta krigare helt olika oss, försedda med snapplåsbössor, luntlåsmusköter och stora bredbladiga yxor, så kallade bardisher. Rund deras överkroppar har de remmar fyllda med dinglande krutflaskor och deras kläder är dekorerade med konstfulla broderier.

10352392_10152102599502765_1027255802858174481_n
Jag blev i nödvärn tvungen att med pistolen skjuta en ryss som nesligt högt sina händer och gett upp, men plötsligt brakade det fram nya ryssar ur snåren varpå jag sköt den tilltänkta fången. Jag överlevde och slutligen kunde vi storma vårt eget läger och nedkämpa streltserna som flydde hals över huvud. Endast lite portvin och korv blev deras rov.

Krutröken och känslan av panik låg tjock mellan skogens granar.
P1050061Streltserna omringas medan Skoog-Holmertz flyr lägret för att inte nedmejas av de egna.

Nu kom så kvällen och utmattade sträckte vi ut våra fuktiga och tärda lemmar. Den stulna veden klövs upp och den efterlängtade fottorkningen infann sig. Lägermisär blandat med känslan av tillkortakommanden infann sig, trots det kändes det gott att vi jagat bort de ryska små vättarna. Vi drack och åt och torkade förgäves våra strumpor.

P1050065
För ovanlighetens skull visade det sig att natten var tyst, vi trodde att ryssarna skulle trotsa regnet och anfalla det svenska lägret i skydd av natten vilket de brukar göra. När detta inte hände kunde vi gott sova vår febriga, blöta och obekväma sömn hela natten.

Vad morgondagen hade i beredskap var vi ännu lyckligt ovetandes om.

Eder fotdragon  L. Lindkvist

DEL II Finns här.

5 kommentarer

Under Artiklar & Recensioner

Artefakt V. Abrahams Samzelius färgarbok.

När jag botaniserade i Färgaregårdens arkiv i Norrköping stötte jag på en liten tunn bok. Ett fint litet band omgav vad som visade sig vara ett verkligt fynd, en liten obetydlig avhandling skriven till Kungliga vetenskapsakademin år 1765. Titeln, sedvanligt lång:

Beskrifning på swenska färgegräsen, huru de af allmogen och andra här i riket warda nyttjade til färgning, utur flere wittra mäns dagböcker och ingifne berättelser til kongl. wetenskaps academien, sammandragen år 1763.

Författaren, Abrahams Samzelius (1723-1773) var en vetenskapman med inriktning på botanik och skrev bland annat om Närkes fauna.  Denna lilla bok om de swenska färgegräsen är på många sätt unik, för det första är den extremt ovanlig. Finns registrerad på två bibliotek i Sverige och för det andra är den mycket tidig. Sveriges första riktiga bok om färgaryrket utkom 1720, Johan Linders Swenska Färge-Konst. För det tredje så ger den en ovanlig inblick in i hur allmogen färgade under 1700-talet. Det sistnämnda är särskilt intressant då de flesta färgarböcker som trycks under 1700-1800-talet är skapta för professionell eller semiprofessionell färgning.

Om vi ser till hur dagens växtfärgning är utformad så kan vi se att många utav färgväxterna har hängt med andra har fallit bort. Idag när vi växtfärgar för historisk återskapning bör vi ta detta i åtanke och komma närmare sanningen om hur allmogen färgade.

För att fler ska kunna ta del av denna kunskap har jag valt att scanna in Samzelius bok. Den finns att ladda ner här: Abraham Samzelius – Swenska gräser.

Tidigare färgarkällor som jag lagt ut finns här:
Emil Skölds färgarmanuskript – En annan färgbok
Utdrag ur Gustav Berglings Fruentimmers Färge-Bok 1772

Litteraturtips om historisk färgning under 1700-1800-tal.
Kulör i träff – Minnesskrift vid invigningen av Färgargården i Norrköping 20 maj 1939. Stockholm: Nordisk Rotorgravyr. 1939. Om någon vill köpa exemplar av denna bok så kan de köpas för 50kr på Norrköpings Stadsmuseum.
Johansson, Lisa Gamla, i lappmarken kända växtfärgningsrecept. Stockholm: AB Egnellska Boktryckeriet 1963.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

Bok. Kulör i träff – Minnesskrift vid invigningen av Färgargården i Norrköping 20 maj 1939. Med Sigurd Erixon som redaktör kan det knappast gå fel. Varierande och högkvalitativa artiklar om färgarämbetet i Sverige.
Betyg: 4 kypkrokar av 5.

Bok. Jan Peters – Sedan stack vi staden i brand, en legoknekts dagbok från 30-åriga kriget. Den enda kända dagboken från 30-åriga kriget som är författad av en enkel knekt. Ingen läsning av litterär klass men ger unika inblickar i ett fasansfull och förvirrat krig. 25000 km lång roadtrip genom de tyska staterna.
Betyg: 3,5 plundringar av 5.

 

 

2 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Artefakt -fynddepån, Växtfärgning

Att sy hosa är stort, att sy knäbyxa är större.

En gång på 50-talet fanns den en mycket fet värnpliktig som rultade runt kring gulputsade kaserner på ett okänt regemente i Sverige. I en tid då svenska regementen växte som svampar i kalla krigets katastrofångest skulle alla män vara beredd på att mota Ivan i grind.  Även tjocka byråkratbarn med mjölkvita flickhänder skulle ställa upp för folkhem och Tage Erlander. Vare sig denna soldat verkligen var lämpad eller inte så försågs hans bågnade flöte till kropp med en uniform i bästa svenska grå vadmal, vem kunde veta att dessa astronomiska byxor en dag skulle hamna i min ägo?

När de sprättats i bitar kunde jag ta mitt byxmönster och lägga direkt på bitarna utan att behöva skarva.

Nyckelord:

Återbruk – PK
Tråkig färg – Kan färgas
Trökig armévadmal – slitbrallor och försök till byxor.
Första försök –  Att sy hosor är stort, att sy knäbyxor är större.

Detta är mina första på riktigt sydda knäbrallor och av någon anledning ville jag inte slösa dyrt tyg (helt orimlig slutsats när jag har säkert 50 meter ylletyg i olika färger) på något som kanske skulle blivit bra. Nästa brallor kommer klart bli lite mer rymliga och växtfärgade.

Jaha Kurage, vad ska vi ta för bössa idag på klappjakten?

Brallorna är sydda för hand med lintråd 35/2. Modellen är en blandning av olika folkliga byxor och tidiga 1700-talsbrallor. Jag tänker mig en byxa som ska fungera som tidig 1700-talbyxa såväl som folklig tidig 1800-talsbyxa. Därför har jag istället för lucka använt mig av ett sprund på höger sida, liknande som finns i såväl Vånga som på Orsa folkliga byxor. Mikael Ranelius har sytt ett par liknande till sin folkdräkt och kan ses här. Mina brallor är dock ganska tighta vilket brallorna under 1700-talet blir vilket gör att de drar kanske mer åt modedräkt än folklig dräkt, åtminstone till 1700-talsdräkten.  När det kommer till sömnadstekniska detaljer har jag också spanat på arméns byxor modellår 1756. Dessa är försedda med en byxlinning med råkant. Att använda råkant ger det hela lite intressant karaktär och är väldigt vanligt på dräkt förr hos hög som låg i samhället.

Armens byxor m/1756. Notera råkanten, det är även råkant på bensluten. Bild: Armémuseet.

Knapparna är fastsatta med fastsydda läderremsor. Upptill är det vanliga plåtknappar i mässing och nedtill enkla, släta tennknappar.  Baktill är en enkel knytning. Notera att jag inte gått över plagget med strykjärn än, måste utnyttja dagsljuset lite iallafall.

 

Slutligen, minns jag då jag sydde sina första hosor för många år sen. Ta det stora kliven från att vara en fåntrattmedeltidare med lediga linnebrallor till prettomedeltidare med tighta yllestrumpor och linneblöjor.

Är benkläderna de främsta markörerna i mansdräkten när det kommer till reenactment?

 

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

CD. Sågskära – Krook! En något ojämn folkmusikpuritansk skiva som ägnar åt den värendska musiktraditionen genom livets alla skeenden. Glöm världsmusik, käcka flanellgossar på plywoodlådor, saxofoner och allt vad crossover heter. Sågskära – where Ale Möller cannot reach.
Betyg: 3,5 leriga vadmalsstycken av 5.

BOK. Staffan Kinman – Vapenhistorisk inventering av kyrkor i Skara Stift -Med föremålsbeskrivningar, kommentarer och jämförelser.Den gör exakt det som titeln gör anspråk på, mer rafflande än så blir det inte. Svärdsporr av det smala, torra slaget. Kinman gör sitt jobb med militärisk precision med alla de för och nackdelar det ger.
Betyg: 3 torrbollar av 5.

RESTURANG. Aifur. Jag blev bjuden E-types vikingaresturang i gamla stan av min kära fru. Trots att konceptet med en vikingaresturang är renaste formen av hem till midgård-historiekitsch så var det iallafall gjort med kärlek. Trevligt, påhittigt och bra mat. Och E-type dök upp för att hänga!
Betyg: 4 hornprydda hjälmar av 5.

 

7 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Textil