Roslagsmonstret – Sälars skymning.

Det har kommit sig så att Säldödaren från Helvetet har fått en storasyster. En enorm best till sälhaubits vars storlek få sälbössor kan mäta sig med. Äldre generationer av sälar berättar fortfarande för ungkutarna de hemska berättelserna om Roslagsmonstrets framfart på kobbar och skär för 200 år sen.

P1080188
En mycket nöjd samlare. Foto: En ok hyfsat förstående fru.

I början av januari utspelade det sig på Stockholms auktionsverk en märkligt sammansatt vapenauktion. Primärt rörde det sig om tre vitt skilda samlingar, dels gick en stor men för mig ointressant knivsamling under klubban och dels sålde Tullmuseum ut en stor del av sin samling. Att föremål från museum, särskilt statliga sådana, säljs är väldigt ovanligt. Tullmuseums fysiska museum ska läggas ner för att skaffa sig en permanent plats på nätet. Det märktes att de hade många dubbletter, när gick ett tiotal 1815-20 jägarstudsare och konverterade sådana? Det är troligt att det rör sig om föremål som använts inom tullväsendet och gränsförsvaret sen gammalt. Men mitt i mellan dessa två stora samlingar fastnade jag  för en ovanligt utsökt samling med sälbössor. Nästan alla utrop höll hög kvalitet och vad som var särskilt speciellt var att  flertalet var ifrån Roslagen och Åland. De flesta sälbössor som överlevt är norrländska och undantagsvis kommer det ut bössor från Mellansverige på öppna marknaden. Det var uppenbart att ägaren till samlingen var en person med fingertoppskänsla och nogsamhet.

P1080198

Sälbössor nyttjades på en kälkanordning på isarna på de svenska kusterna. Sälar är vaksamma djur och det ställer särskilda krav på skytten och dennes vapen. Därför nyttjades dessa stabila räfflade bössor för att uppnå bästa möjliga död och precision. De största sälbössorna kallades ibland för vaktbössa och användes för långa håll där jägaren låg och vaktade på en holme på att sälen skulle dyka upp. Säljakten var krävande och ofta låg jägarna ute i veckor och jagade på isar och öar. En del jägare var lycksamma, andra frös eller drunknade.

Utseendemässigt skiljer sig sälbössor från norra Sverige och södra Sverige. De bottniska bössorna ser generellt ut mer som krökta vedklabbar, kantiga i formen och kvadratiska i stocken. De kan ibland vara fint skurna och dekorerade men ofta enkla och funktionsinriktade i formen.

2500349194
Bottnisk bössa från samma auktion. Fyrkantig stock försedd med Wredeslås/m/1860-lås. Foto:Stockholms auktionsverk.

Sälbössorna från södra Sverige har ofta en mer elegant kolvform påminner mer om en vanlig gevärskolv med en antydan till kolvhals. Kolvarna måste vara anpassade för att kunna bära upp de tunga piporna och fungera för liggande skytte med stöd. Personligen gillar jag den södra stilen mer på grund av de mer harmoniska linjerna som har mer gemensamt med 1600-talets grova hjulåsstudsare än…..tja, vedklabbar.  Jag får medhåll från den kände jaktskribenten Hugo Samzelius som 1895 förvisso tycker de bottniska bössorna skjuter bra men är ”…mycket klumpiga bössor” och har ”rent förvånande proportioner”.

Vad som också är en vanlig detalj på  mellansvenska sälbössor är att kolven är försedd med en så kallad kräva framtill på stocken. Krävan är som en rörka i trä som håller laddstaken på plats i laddstaksrännan.

2500349142 2500350286
Två mellansvenska och formstarka mellansvenska sälbössor från auktionen. Foto:Stockholms auktionsverk. 

Rogslagsmonstret
Nu till Roslagsmonstret jag bärgade hem från auktionen. Den ska enligt förrätaren ha sin hemvist vid Roslagens kust. Det kan säkert stämma väl, den har ett mer sydligt stuk i kolven än de från de norra områdena. Kolven är försedd med skjutbart kolvlådelock och har en bakkappa i plåt. Bakappan har också en stötknapp vilket fungerar som ett halkskydd när man laddar bössan på isiga skär och blöta kobbar. Just stötknappar förekommer sällan på norrländska bössor, inte heller bakkappor för den delen. Generellt tycker jag kolvarbetet håller en hög kvalitet med fina linjer, dekorationerna är folkligt naiva och inte lika säkra.

P1080200

Pipan är enorm, den mäter 19,5 mm mellan bommarna och yttermåttet på pipan är 48 mm. Detta gör bössan enorm tung, ca 10,2 kg.

P1080204
Mina händer når inte kring pipan. Näsbleck av kopparplåt.

Låset och troligen underbeslaget kommer från ett ryskt militärt vapen. Detta är givetvis spännande och eggar fantasin precis som med den rysksvenska allmogemusköten jag skrev om för en tid sen. Låset är märkt med kyrilliska bokstäver ”Tula” vilket är den stora vapenproducenten vid denna tid i Ryssland, och daterat 1804. Vad jag hör hört var det primärt ryska flottans vapen som försågs med varhake vilket detta lås har haft. Det ansågs bra att ha en extra säkerhetsspärr på hala nedblodade och blöta däck vid sjöslag. De ryska låsen kring 1800 är välarbetade och anmärkningsvärda, låset form och bräckta kanter för tankarna till militära lås kring 1750 medan ringhane är att betrakta som för tiden modernt. Kanske hamnade de ryska delarna i svenska händer i samband med de sista rysk-svenska bataljerna i början av 1800-talet? Det är en högst möjlig tanke.

P1080203
Stor varbygel av hög, militär kvalitet.

P1080202
Kolla vad snyggt, jag lyckades skära en liten snurr här, vad ska det nu bli? Det får bli….ja vad ska vi säga….en nyhamlad gren?

Slutord
Det är sådana här föremål som får ett lite avmätt samlarhjärta att sprätta till. Hoppas jag har inspirerat ditt samlarhjärta att ge dig ut för att hitta en spännande guldklimp. Trägen vinner.

2 kommentarer

Filed under Antika vapen, Vapen

Några anmärkningsvärda köp från auktionsåret 2015

Kanske är det inte bara jag som noterat att det hänt en del spektakulära auktionshändelser under 2015. Framför allt handlar det om en del otroliga raketer under året som väcker tankar kring kunskap, kapitalstyrka och trender. Det tycks som priserna just när ojämna och marknaden instabil och det ska bli spännande och se vad 2016 har i sitt sköte. Den Hedbergska samlingen som såldes i januari 2016 visar på att den oroliga prisbilden håller i sig. Jag tittar bara på det som intresserar mig, det vill säga svenska skjutvapen och då finns det några exempel under året som är intressanta.  Här kommer några nedslag, till de klubbade priserna tillkommer auktionshusets avgifter.

Kvalitet kostar
Årets två dyraste svenska köp var de fantastiska pistolparen av Peter Utterberg (1703-1800) och David Bars (1686-1759). Det stannade på 130000 på Probus vårauktion, respektive 155000 kr på Probus höstauktion. Båda höll fantastiskt hög klass och jag tycker det är roligt att Norrköpingssmeden Utterberg kan tävla med det bästa Stockholms pistolsmeder har att erbjuda. Både Bars och Utterberg tillhör kanske de mest produktiva vapensmederna under 1700-talet och håller alltid hög klass och dessa två utrop visar att kvalitet kostar.
0000042
Foto: Probus auktioner

Okunskap kostar
29 november såldes en hjullåspistol på auctionnet för 50000 kr. Ingen hisnande summa egentligen för en hjullåspistol men ohemhult dyrt för vad det egentligen är. Av en oundgrundlig anledning valde auktionshuset att påstå att detta är en svensk hjullåspistol, något det det troligen inte är. Pistolen i frågan är snarare en tysk, genomsnittlig hjullåspistol från 1600-talets mitt.  Svenska hjullåspistoler är överhuvudtaget extremt sällsynta och än mer de modellriktiga militära exemplaren. Att auktionshuset också skriver att det finns liknande i Alm gör inte saken bättre, det är ju som att sälja en Nissan Micra och säga att det är en Mini Cooper. Jag utgår från att detta trick är auktionshusets påhitt snarare än pistolens ursprungliga ägare. Men om någon kan motbevisa mig och säga att pistolen är svensk är jag redo att böja mig inför fakta. För mig är det obegripligt hur någon kan vara beredd att lita blint på ett auktionshus utan att själv göra efterforskningar.

Vad som gör den här historien än mer intressant är att just denna pistol låg på ett bord på Militarianässan i höstas till salu för 15000 kr. Den blev inte såld den mässan och hamnade sedemera på auctionsnet. Någon kan skratta hela vägen till banken och en annan stackare har köpt en renoverad hjullåspistol för alldeles för mycket pengar.

hd_item_354188_86f3f1f503
Foto: Auctionet, Gästriklands auktionskammare.

Passion framför säkerhet
Årets svåraste köp torde vara den förmodade m/1688 ryttarpistolen som såldes på Bukowskismarket. Det har i princip aldrig sålts någon m/1688 och ännu mindre en i sådant fantastiskt skick. Bukowskis valde att hålla ryggen fri genom att ge så minimalt med info som möjligt. De som satt med tummade exemplar av Arméns Eldhandvapen kliade sig blodiga i huvudsvålen, kunde det verkligen vara sant? 50000 kr slutade kalaset på och fortfarande till denna dag är det ingen som kunnat bekräfta huruvida den är äkta eller inte. Jag har faktiskt pratat med köparen som är en mycket påläst och erfaren samlare och även han var då inte säker om pistolens äkthet. Istället valde han att resonera på så vis att detta är det närmaste han kan komma en m/1688 och valde därför att köpa den ändå. Skulle den visa sig vara äkta, då är det ju trots allt ett oerhört fynd. Är den inte äkta är det fortfarande en extremt välgjord kopia, troligen tillverkad av uteslutande originaldelar.

9600277_fullsize
Foto: Bukowskismarket.

Allmogens återupprättande
Det går att skönja ett en svag positiv trend under året att bättre allmogebössor uppvärderas. 2014 var året då marknaden svämmade över av lodbössor av blandad kvalitet men några prydliga exemplar kostade fakstiskt en slant under 2015. På tiden, säger jag, att detta svenska kulturarv uppvärderas . En lodbössa som jag tänkte bjuda på initialt var denna, då jag själv har tre bössor av förmodligen samma smed. Jag backade ur, nöjd med vetskapen att jag inte betalat i närheten av de pengarna för mina egna exemplar.

item_354614_cdd9876f88
Foto: Auktionshuset kolonn, Auctionet.

Faktum är att under året har flera lodbössor i bra skick gått för oväntat höga priser och sälbössorna som sålts har i många fall blivit ordentligt dyra. Årets mest kostsamma allmogebössa var en sälbössa gick på över 20000 kr och var en östbottnisk, mycket fin snapplåsbössa. Köparen är en mycket kunnig samlare och han är medveten om att han betalade ett högt pris men lät sitt hjärta sköta budgivningen. Oavsett har flera sälbössor klättrat över 10000 kr under året. Jag undrar om dessa allmogebössor är köpta av yngre, kvalitetsmedvetna samlare/historiskt intresserade personer då jag tänker att de andra ofta äldre allmogesamlarna redan har ett gäng liknande sådana här bössor.

IMG_0552_zpsvttjef7p.jpg~original
Årets dyraste allmogebössa. Foto: en anonym ägare.

En sista märklighet. Dessa fåniga, nytillverkade käppar
KÄRA VAPENMUPP, SLUTA FÖR GUDS SKULL KÖPA DE NYTILLVERKADE SVÄRDSKÄPPARNA! VAR INTE EN IDIOT! KÄRA SKRUPPELFRIA AUKTIONSHUS, SLUTA SÄLJA DESSA SOM DE VORE ANTIKA! SKÄRPNING!

Har ni sett till dessa käppar med svärd i?
8691157_fullsize

Just denna såldes för 2600 svidande kr. Foto: Bukowskismarket.

Gjorde en enkel check på auktionssidorna, och bara på Auctionsnet har det sålts 11 stycken sådan här käppar under 2015. Bukowskis market har också sålt ett gäng. Flera gånger har också samma auktionshus sålt sådana. De är givetvis inte antika, troligen tillverkade i Indien eller Pakistan. Nya går att köpa billigare på nätet utan problem. Låt 2016 vara ett svärdskäppsfritt år….nästan.

 

1 kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Granjakten anno 1878 i Amerika! God Jul!

För fjärde året i rad är det dags att göra nedslag i granjaktens historia. I detta avsnitt har vi förflyttat oss till Amerika år 1878 där granjakten stöter på allvarliga problem. Vad göra om man emigrerar till en landsände där det inte finns några granar?
Medelst den industriella världens nya uppfinningar som brytvapen och revolver ordnar det upp sig.

GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

Se de övriga här:
Anno 1910
Anno 1839
Anno 1762

1 kommentar

Filed under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Övrigt & pålysningar, Vapen

Folklig axelremsväska på nollbudget.

P1080100

Jag har av olika skäl närt ett långt uppehåll i mitt hantverkande. Till slut blir man lätt lite tossig om man inte ges tillfällighet att ha något för händerna, åtminstone en liten stund då och då. Jag valde att ta mig an ett hyfsat enkelt men lite tidsödande projekt. Till min 1700-talsdräkt och 1800-talsdräkt var jag i behov av en lite större väska. En väska tillräcklig nog för att härbärgera förning och småpinaler för dagsutflykter och strapatser. Axelremsväskor var vanligt förekommande bäranordning för 1700-talets och 1800-talets människor. Trots sin förmodade vanlighet är bevarade exemplar och bra avbilder sällsynta. De är ses ofta på folkliga målningar föreställande de vise männen och de få svenska bevarade är ofta militära eller postväskor.

Postmuseum022sC2c1Lytm
Postväska från 1784. Foto: Postmuseum.

En förlaga när till hands
För ett antal år sen fick jag en luggsliten men komplett större axelremsväska av min fru som hon köpt på auktion i skärgården. Det är troligt att den är tillverkad under enkla förhållanden under sent 1800-tal. Den är sydd med såväl trampsymaskin som för hand. Ytterskalet är i päls, troligen någon slags långhårig ko eller så är det björn. Förr så var det många väskor som hade päls kvar för dess egenskap att avleda vatten. Militären hade under 1700-talet som 1800-talets standardiserade ryggsäckar av kohud. Alla yttersömmar  har en skinnskoning sydd med skomakarsöm. Baksidan är av vanligt läder för att det ska glida smidigt mot kroppen när man rör sig.

P1080090

Fodret är tillverkat av någon slags linkanvas och innehåller ett stort fack, ett mindre och två tubformade fack av okänd funktion. Locket kan spännas fast med två enkla spännen.

P1080091
Axelremmen är det bästa på väskan.  Ett folkligt mässingsspänne av typiskt 1800-talstyp och en axelrem fodrad med mörkblått kläde. Längs hela vägen har klädet krenelerats med vassa tungor. Klädet är skarvat på flera ställen och räckte troligen precis för hela axelremmen.

P1080095

Nollbudget
Jag har skåp och lådor fyllt med tyg, läder, spill och ohemult bråte. Jag vill inte köpa mer, jag vill inte låta mig trollbindas av engelska kläden som sen bara blir liggandes. Dags att börja beta av förrådet. Två saker fick jag dock inhandla: 1 rulle lintråd 20/3 4 st sadelmakarnålar.

Fodret
Linkanvas hittade jag i en av spillådorna. Det är samma linkanvas som använts till någon tältsömnad med Albrechts bössor för ett antal år sen. Med lite inpassande och skarvande blev det möjligt att få in alla bitar som behövdes. Jag sydde ihop allt med efterstygn med en tunnare lintråd av okänd grovlek. Med historiskt tvångsmässigt beteende kopierade jag även de där fåniga cylinderformade facken. Jag har ingen aning om vad de är till för och jag kan inte komma på en vettig pryl i min reenacmentgarderob som rakt av passar.
Varför gör jag så här mot mig själv?

P1080087

Axelrem Axelremmen delas av ett spänne. Den del av remmen som håller spännet består av tunt vikt läder med invikta kanter som sytts ihop. Jag klippte ut remmen i ur några slamsor som blev över från när jag gjorde mitt folkliga förskinn. De invikta kanterna limmade jag och la i press. Lim är ingen dum grej när man jobbar med läder. Sen snittade jag ett hål för ett liknande antikt spänne jag hade liggandes och sydde ihop kanterna med syl och skomakarsöm.

P1080084

Den långa delen klippte jag också ut av samma skinn som förskinnet. Som foder hade jag en bit skogsgrönt kläde som var över ifrån någon medeltidskjortel jag gjorde för massa år sen. Åter igen rekommenderar jag lim för att hålla ihop skinnet och tyget. Jag limmade ihop fodret och lät det ligga i press. På originalet är fodret fastsytt med tre längsgående sömmar med trampsymaskin men eftersom jag vill använda väskan i ett bredare tidsspektra sydde jag ihop det med förstygn som bildar prickstickning på framsidan av skinnet och endast små punkter i tyget på baksidan. På så vis får jag en tidsenlig söm som är dekorativ och eftersom stygnen försvinner in i tyget på baksidan skavs inte tråden av så lätt.

P1080022

P1080024P1080023
Baksida och framsida.

Efter att delarna var ihopsytt trimmade jag en bred kant av fodret och klippte hack efter att ha mätt på originalet. Sen var det bara att klippa 45 grader mot klippen för att få taggar längs med hela kanten. Meditativt och trevligt moment. P1080034
Yttermaterialet
Ganska oentusiastiskt frågade jag runt lite om någon satt på kohud, gärna långhårig. Som man frågar får man svar och nej det fanns inte att uppbringa. Det vanliga sättet att skaffa fram kohudar är att handla på IKEA eftersom vanliga människor tycks tycka det är fräckt med country-kitsch på golvet. Jag började gräva hemma istället och kom och tänka på en kappa jag fått av farmor med kohud eller möjligen get på utsidan. Snygg färg och gratis. Fram med sax och mått band. Samma mått som fodret. Baksidan tog jag från en
läderbit jag köpt på Erikshjälpen billigt en gång.

P1070918
I originalet är inte fodret fritt utan ihopsytt med ytterlagret och förstärkt hela vägen runt med en skinnskoning. För att hålla ihop alla lager så valde jag att tråckla fast skinnet på fodret. Jag testade en liten bit att sy allt på en gång dvs genom skinnremsa, kohud och foder men det var verkligen svårt att få lagren att vara still.  Tråckelstygnen gjorde jag med en vass nål och kraftig tråd. Kraftiga klädnypor eller andra klämmor är också praktiskt att använda.

P1070920

När hela väskan var ihoptråcklad i sömsmånerna klippte jag långa remsor av samma skinn som axelremmen, ca 22 mm breda. Sen var det bara att börja den mödosamma resan att med skomakarsöm börja sy ihop alla lager. Det är nödvändigt att syla hålen i förväg. Det är tydligt att tillverkaren av originalväskan använde ögonmått när det kom till stygnlängden så det gjorde jag med.  Den här delen
av processen är lika trist som den är långsam.

P1070936

Spännen
Jag hade inga spännen som såg exakt ut som originalet. Jag har en liten fetisch för äldre knappar och spännen och småprylar i metall. Som en liten skata samlar jag allt i en hög i mitt bo. Jag ville ha ett lite mer ålderdomligt stuk på spännena och valde ett par antika
D-formade i mässing.

P1080035

Remmar och söljhållare klippte jag ut i samma läder som bakstycket. De syddes sen fast med skoamakarsöm. P1080086

Slutligen sydde jag fast axelremmen och fettade in allt läder med en av mina hemmagjorda lädersmörjor innehållandes talg, ryssolja och bivax. Mer recept på lädersmörjor kan du hitta här.

P1080079

Det färdiga resultatet
På det stora hela är jag nöjd med resultatet eftersom det var i princip gratis. Den blev hyggligt nära originalet och jag tror den kommer vara perfekt att fylla mat, verktyg, pistoler, kulor, krut och annat nödvändigt. Jag tror detta blir en superb väska för hela 1800-talets reenactment men även 1700-talet i brist på vettiga förlagor. Om någon ser några intressanta axelremsväskor från 1700-talet är det bara att hojta till.
P1080089 P1080082 P1080085

4 kommentarer

Filed under Läder, Textil

Den mystiska halvsvenska snapplåsaren

Inlägg nummer 300!
Ännu en extremt smal vapenrelaterad artikel? Jajjemen, hurra! Skämt åsido, det finns ju ingen som skriver om detta i Sverige. Folkliga bössor är en bortglömd och undanskuffad folkkonst som en dag kommer få upprättelse och förtjäna samma plats i den materiella kulturhistorien som skånska åkdynor, härjedalska rockhuvuden och skåp målade av Johan Bäckström. Kom ihåg mitt namn den dagen då den allmänna beröringsångesten rörande detta område släpper. Det viktigaste är att inte bitter…

Den mystiska halvsvenska snapplåsaren

P1080025

I en föregående artikel så belyste jag det folkliga snapplåset och delgav lite tankar om det. Nu har jag till min stora förtjusning kommit över en till och jag kan lova att dessa ting inte växer på träd. Denna har varit hos en samlare i nära trettio år och nu är den min.

P1080029Notera kolvlockets sniderier som föreställer något slags knippe av blommor eller kungakronor.

Vid en första anblick kände jag mig något skeptisk och misstänksam. För det första såg den inte helt ut som en flintsnapplåsare jag sett förut, några detaljer utmärkte sig. Visst, den påminner något om en bössa av Jukkasjärvityp men stocken är osedvanligt kort, den har skjutbart kolvlådelock med snidat motiv, kolvkappa i mässingsplåt med stötknapp på kolven. Samtliga dessa detaljer är ovanliga detaljer på svenska äldre lodbössor. Kunde det vara så att den inte var svensk?

P1080030Sidobeslaget är en platta av horn.

Svaret visade sig vara lite mer komplext. Efter att ha gjort egna efterforskningar och frågat runt bland andra insatta i området kunde vi konstatera att detta är en ovanlig lodbössa av Runötyp. Alltså en typ som fått sitt namn efter svenskbygderna utanför Estlands kust. Det är en bösstyp som till sitt utseende är karaktäristiskt för området och tillverkades där lokalt. Modellen kan dock fått spridning över större områden, likt Jukkasjärvibössorna. Inte så många av dessa bössor är kända i Sverige men det är klart att de till utseendet har mer gemensamt med de svenska kortstockade lodbössorna än de baltiska och ryska flintsnapplåsarna. Detta har sin grund i den starka svenska kulturen i området även efter Rysslands annektering av Estland 1710.

0000367
Lodbössa av Runötyp med mycket snarlik form och detaljer. Jag har inte en exakt källa för bilden men det är troligen så att den såldes på Probus för ett antal år sen.
murberge
Lodbössa av Runötyp ur Murbergets samlingar. Foto: Murberget Länsmuseum Västernorrland.
Runölivrustkammarn
Lodbössa av Runötyp i Livrustkammarens samlingar. Foto Livrustkammaren. 

Kolvformen med den korta lite rundade kolven kan spåras tillbaka till 1500-talet och 1600-talets början. Runötypens form har sitt avstamp i en allmänt förekommande snapplåsbössetyp som finns representerad från hela 1600-talets Sverige. En snarlik kolv återfanns bland annat på Vasaskeppet, hos Göingebössorna och bland de norrländska lodbössorna. Den har alltså således en lång historia i Sverige och Östersjöområdet. I avlägsna bygder kom formen att retarderas och bibehållas och Runötypen är ett exempel på det.


Lodbössestock från regalskeppet Vasa, tidigt 1600-tal. Vasamuseet Digitaltmuseum.

Längden på min bössa är 107 cm och kalibern ca 11 mm vilket ger vid handen att det rör sig om en lodbössa med stort allroundvärde. Den är större i kalibern än de vanliga fågelbössorna som brukar röra sig kring 7-9 mm. Runöbössan skulle också tjäna i ett område med ett större omfång av jaktbart vilt och denna kaliber fungerar till det mesta. Den urprungliga laddstaken är i trä och det är därför troligt att den laddats med kula och fetlapp och inte med trångkula eftersom det erfordrar laddstake i järn. Funktionen med en trångkula är att kulan är något överdimensionerad för loppet och måste därför pressas ner med kraft. På så vis behövs ingen tätande fetlapp mellan kula och bommar. Extra trivssamt är att i kolvlådan finns också kratsen kvar liksom en del gammalt fett.

Att datera den här typen av vapen görs inte enkelt men gissningsvis är mitt exemplar 1700-tal.
P1080032
Pipa med svagt  åttakantigt form.
P1080033
Krats och fett i kolvlådan.
P1080031
Stötkula på kolvens häl. En funktion för att skydda kolven och undvika att kolven halkar när man laddar.

P1080028
Trots sin stabbighet är bössan formsäker och graciös.
P1080027
Snyggt avslut och med mässingsband.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen

FLB iordningställer en FLB. En lodbössa vaknar till. Del II

Här följer fortsättningen på vapensmeden med signaturen FLB1 renovering av en gammal lodbössa han köpt av mig. En antik lodbössa med den passande signaturen FLB på pipan.
Läs den första delen!

I den här gången visar FLB1 hur han lagar kolvskador, fixar pipmynningen och svarvar en ny nippel.

Här fortsätter redogörelsen med smedens egna ord:

Sprickan i förstocken blev limmad och då den endast satt fast ytterst lite längst fram var det bättre att lossa den helt för att få lim på hela ytan, limmar med vanligt trälim för utomhusbruk då det blir mer än stark för detta ändamålet. Fixerade med målartejp.

20150315_134552 [640x480] 20150315_135122 [640x480]
Eftersom mynningen var skadad vid loppet tog jag ett par tiondelar i svarven för att snygga till det hela.

20150315_132724 [640x480]

Tog bort det som fanns kvar av rembygelremmen som var skruvad i stocken då resten saknas, dessutom litar jag inte på skruvarna
som höll remmen i det fallet man skulle tillverkat en ny rem. Inte så kul om det släpper och bössan går i backen.

20150315_135604 [640x480]

Så det bästa var att ta bort denna genom att limma i ett par pinnar samt skära upp nätskärningen där det saknades, lite olja och smuts och det kommer inte att synas förhoppningsvis.

20150315_140000 [640x480] 20150315_154951 [640x480]
Svarvade fram en ny nippel, ev. kommer jag att korta den något framöver.

20150315_150741 [640x480] 20150315_152522 [640x480] 20150315_153213 [640x480]
Fräste ur skadan vid låset och kommer att passa i en ny bit här med fin passning mot lås och pipa. Biten blir lite större än jag egentligen hade tänkt mig men var tvungen att göra på detta viset då jag ville ha limytor som verkligen håller vid skjutning och inte bara en bit som sätts dit för syns skull.

20150315_160417 [640x480] 20150315_161853 [640x480]
Fortsättning följer…

3 kommentarer

Filed under Antika vapen, Vapen

Tankar kring snapplåset och allmogens vapensmide.

P1070894

Norrländska snapplås. Foto: författaren. 

Snapplåset ett folkligt flintlås
Det finns inget bösslås som är så intimt förknippat med allmogens bössmide som snapplåset. Denna tidiga form av flintlås etablerades i Sverige redan under 1500-talets mitt och fick ett starkt fotfäste i alla folklager. Från de tidiga vapenfaktorierna spreds kunskapen ut till allmogens smeder som lokalt började göra snapplåsbössor. Låset användes av hög som låg, de fanns representerade i allmogens vapengarderob såväl som kungens rustkammare. Även i arméns arsenal förekom de frekvent men kom under 1600-talets slut att konkurreras ut av det moderna, franska flintlåset. Bland stadens vapensmeder bibehöll snapplåset sin popularitet i några årtionden till för att vid 1700-talets första hälft falla i glömska. Hos allmogens vapensmeder tillverkades det i olika tappningar alltjämt till slutet av 1800-talet.

Det står utom allt tvivel att de svenska allmogesmederna aldrig tog till sig det konventionella flintlåset. De använde gärna militära överskottsdelar och stadstillverkade lås men själva smidde de aldrig några vanliga flintlås. Allmogen föredrog snapplåset som var en enkel konstruktion att smida men också hyfsat pålitligt och stod sig bra mot det vanliga flintlåset. Kanske fanns där också ett drag av den sedvanliga konservatism som genomsyrade det folkliga hantverket och slöjden.

Snapplåset i norra Sverige
Generellt sätt finns få rena allmogeproducerade skjutvapen bevarade från innan år 1789 då jakträtten gavs åter till bönderna. Med den nya jakträtten skapades ett behov av skjutvapen i hela Sverige. I de förhållandevis outforskade norrländska landskapen var jakträtten inte reglerad på samma sätt varför den lokala bösstraditionen var starkare än i söder där skråbaserat vapensmide dominerade. I södra Sverige handskades allmogen mer med vapen helt eller delvis tillverkade av faktorierna. Avstånden spelade också roll, det tog längre tid för influenser att nå de norra landskapen och de lokala bössmederna behärskade sen länge marknaden. Faktoriet i Söderhamn (och även det kortlivade Sundsvalls faktori) och Meldersteins bruk spelade tidigt en stor roll, de försåg kunder med färdiga vapen och de lokala smederna med såväl kunskap som pipor och delar. I Johannes Schefferus verk Lappland (1672) beskrivs tidigt hur faktorierna säljer vapen till landsbygdens invånare.

”Bössorna få de från en stad i det angränsande Bottnen eller Hälsingland vid namn Söderhamn, där finns ett berömt faktori för tillverkning av vapen,  särskilt bössor. Stadens borgare sälja dem till bottningarna, dessa i sin tur till de lappar som vilja ha dem.”

Även om snapplåsen försvann ur produktionen söderut så bibehöll snapplåset popularitet norrut långt in på 1800-talet. Trakterna kring Jukkasjärvi har traditionellt sätt setts som den mest konservativa bössområdet. Mitt antagande är att det är bättre att tala om bössor av Jukkasjärvityp och att dessa bössor representerar ett större geografiskt område. Bössor av Jukkasjärvityp karaktäriseras av korta stockar och fyrkantiga snapplås med utanpåliggande fjäder. Utseendemässigt är de mycket ålderdomliga och påminner de mycket om 1600-talets flintsnapplåsbössor där kolvarna endast tillåter kindstöd. Söderut längs med Norrlandskusten antar snapplåsen en mer modernare form som påminner mer om dåtidens flintlås med låsplatta med spets baktill. Kolvarna söderut är också mer utdragen till formen och tillåter axelkontakt.

P1070895Olika flintsnapplås från norra Sverige. Överst en typisk bössa av sen Jukkasjärvityp. I mitten en sälbössa med troligen faktoritillverkat snapplås. Allmogens snapplås har oftast utanpåliggande fjäder medan många stadstillverkade snapplås har fjädern på insidan. Den välarbetade hanen och låsplattans form som påminner mycket om det konventionella flintlåsets skvallrar också om låsets ursprung. Underst, en flintsnapplåslodbössa troligen från Luledalen. Låset kompletterat. Foto: författaren.

Det fanns också flintsnapplås som tillverkades på faktori. Faktorilåsen präglas av ett ofta mer formsäkert utseende och särskilda detaljer som påminner mer om de snapplås som tillverkats i södra Sverige. Dessa detaljer kan vara vridbart eldstål eller en låsplatta formad som på vanliga flintlås.

P1070472Troligen Söderhamnsproducerat flintsnapplås från ca 1700. Foto: författaren.

Snapplåsets konstruktion lämpade sig också mycket väl för konvertering till slaglås. Genom att korta den främre delen av slagfjädern som håller eldstålet, byta hane och avlägsna eldstålet kunde de enkelt byggas om till slaglås. Även många snapplås tillverkades direkt under 1830-talet och framåt som slaglås. Vid denna tid började också billiga engelska importslaglås av modernt snitt konkurrera på allvar med snapplåset och även smederna gick över i allt större grad till att smida konventionella slaglås.

P1070898Överst sent slagsnapplås, 1800-talets mitt. Möjligen från Luleåområdet. Nederst ett konverterat flintsnapplås från Norrbotten.  Foto: författaren.

Snapplåset i södra Sverige
De få överlevande äldre allmogevapnen från södra Sverige är just snappflintlåsbössor, exempelvis de som kom från Göingebygden och gränstrakterna mellan Skåne och Småland. Redan under 1500-talets slut utmärkte sig dessa gränsbygder för sin vapenproduktion. Både danskar och svenskar omnämner produktionen och köpte även vapen därifrån. Från den småländska sidan finns prisuppgifter, en flintsnapplåsbössa kostade, 5 daler (1612) och 9 mark (1618). En musköt med snapplås kostade motsvarande cirka 3 daler (1610) och en pistol runt 20 daler (1615) .

GöingeSnappflintlåslodbössa från Göinge, tillverkad runt 1600-talets mitt med en pipa tillverkad av Per Gustafsson i Kassmyra. Foto: Skokloster slott.

Under 1500-talets andra hälft började det dyka upp lokala bössmakare, varav många tillverkade delar och vapen till de tidiga faktoriernas produktion. Under 1600-talet anlägger Gustaf II Adolf ett större antal centrerade faktorier för att kunna kontrollera vapentillverkningen och effektivisera produktionen. De lokala vapentillverkarna tvingades att flytta till faktoristäderna. Detta fungerade i södra Sverige men sämre i norr där många av rörsmederna bodde där tillgången på material var god och avstånden till Sundsvalls faktori och Söderhamn var ofta långt. Det lät sig inte göras på ett enkelt sätt. Norrlands avlägsenhet gjorde att det lokala bössmidet kunde levde på ett annat sätt än söderut. Detta gör också att vi idag hittar betydligt mycket fler norrländska genuina folkliga bössor. Faktorierna och de skråanslutna vapenhantverkarna i söder höll sig ajour med kontinentens mode varför snapplåset snart ansågs obsolet.

eMuseumPlusFlintsnapplåslodbössa från 1600-talets slut, tillverkad i Norrköping. Stämplad Samuel Riddersporre på lås och pipa. Foto Livrustkammaren.

Varför blev inte det folkliga bössmidet lika färgsprakande söderöver? Några av anledningar nämns ovan men det är inte mycket forskat på området men jag har några hypoteser. I södra Sverige spelade inte jakten samma centrala roll i hushållningen och var dessutom reglerad. Jordbruket gav större avkastning och jakten var därför inte lika nödvändig för att sätta mat på bordet eller som inkomstkälla. Regleringen fram till 1789 gjorde att adeln och kungahuset höll ett hårt grepp om jakten. En annan orsak är också greppet som de professionella vapensmederna hade om marknaden. Sen 1600-talets mitt hade faktoriernas hantverkare rätt att tillverka vapen att sälja på sidan av den militära produktionen. Faktoriarbetarna tillverkade vapen i alla prisklasser till hugade spekulanter.  Mycket få allmogesmeder är kända från södra Sverige, mest känd är vapentillverkningen i skogsbygderna i Göinge och Småland samt Per Gustavssons legendariska vapenproduktion i Kassmyra utanför Örebro. Samtliga av dessa är aktuella under 1600-talet, under 1700- och 1800-talet finns i princip inga som vi vet särskilt mycket om.

Slutligen
Det svenska snapplåset är ett spännande kulturarv som vapenhistoriskt är svårt att tävla med. Samtidigt som jag märker hur pass lite känt det är inom och utom vårt lands gränser. Jag roade mig med att lägga ut en liten frågesport på en amerikanskt orienterad flintlåsgrupp på Facebook. Jag la ut några bilder på min Jukkasjärvibössa med snappflintlås och frågade om de visste vad det var. Gissningarna haglade vitt och brett och det tog ett tag innan någon kom med det rätta svaret.

NamnlösNamnlös2
Detta kan man tycka är underhållande men kunskapen om allmogens vapensmide är tyvärr inte så mycket bättre här hemma, vilket är synd. Dessa vapen tjänade våra förfäder i århundraden och liksom räfsa, lie och plog som satte mat på bordet och extrapengar i fickan böndernas fickor.

 

Källor
Lenk, T (1952) Nordiska snapplåsvapen. Särtryck ur I Svenska vapenhistoriska sällskapets skrifter, Nya serien II.
Johannesson, M (1994) Allmogebössor. Härnösand: Länsmuseet Västernorrland
Lagerfjärd, A (2005) Bottninska bössor. I Svenska vapenhistoriska sällskapets skrifter, Nya serien XX. Norrköping: Norrköpings Tryckeri.
Hanno, C-U (1974) Bidrag till studiet av Jukkasjärvibössan. I Svenska vapenhistoriska tidning Varia 1974, nr 3.
Cederström, R (1942) Danska och svenska drag hos den forna gränsbygdens bössor. Särtryck ur Vaabenhistorisek aarböger III. Köpenhamn: Nordlunds Bogtrykkeri.
Lagerqvist, L (2011) Vad kostade det? Stockholm: Historiska media.

Livrustkammarens, Skoklosters slotts och Hallwylska museets samlingar på webben.

1 kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Om målade bösskolvar

P1070791

Som många av er säkert känner till så älskade allmogen förr att fejka och imitera det som övre klasserna slängde sig med i de fina salongerna. Man skulle utan tvekan kunna säga att majoritetens försök att efterapa, imitera och inspireras blev till en egen säregen konstform. Folkkonsten är spännande och älskvärd i all sin kreativa naivitet. Samma sak gällde för allmogens bössor som präglades av en intressant kombination av ändamålsenlighet och folklig estetik. Bössan måste fungera i skogen men den fick också gärna se bra ut.

Att måla kolven var ett sätt att skydda vapnet såväl som dekorera den. Denna artikel handlar bara om målning och inte om betsning som kanske är att betrakta som den vanligaste kolvinfärgningen.

Målad kolv
Att svärta kolven har en lång tradition i Sverige.  Armens eldhandvapen svärtades fram  till början 1800-talets början och även allmogen gjorde detta. Jag har inte hittat något exakt recept men allt pekar mot att grundingredienserna är kokt linolja och kimrök som är ett svart pigment som de flesta hade tillgång till.  Denna typ av målning ger ett gott skydd för träet i hårt väder. Det kan också spekuleras i om lokala blandningar med tjära. För att få färgen att tränga in mer brukar en bekant till mig värma upp kolven lite och sen måla kolven. Slutligen när när det torkat använder han en blandning av tjära, linolja och kimrök.

P1070790Kort lodbössa med tåspännarlås och underst en lodbössa av Hans Fredriksson från Vännäs.

På båda kolvarna går det se att där färgen inte är sliten så har färgen krackelerat och bildat en skrovlig yta. En trolig anledning till att detta har uppstått är att bössorna hängt i närheten av en värmekälla och att färgen svettats och bildat denna yta.

P1070799Den skrovliga ytan av svettig färg som stelnat.

Det har också förekommit andra färger men det är att betrakta som väldigt ovanligt. Jag har för mig att jag har sett en blå och en röd lodbössa men i min ägo har jag en fisbeige bössa vars färg kan vara original, visst slitage tyder på det.

P1060391

Ådringsmålade stockar
Allmogen hade en förkärlek för trämaterial de aldrig själva kunde komma över. De ådringsmålade därför gärna sina möbler för att efterlika valnöt, ek och andra fina träslag. Även deras bössor fick sig en släng av sleven.

Metoderna varierar hur målningen är utförd, ibland är det traditionell drickamålning det vill säga pigment blandat med något som fanns nära till hands såsom öl eller svagdricka. Drickamålningen kunde göras på en linoljefärgsgrund men inte nödvändigtvis. Den tigerrandiga lodbössan verkar vara målad direkt på träet och är mycket stilistisk i stilen. Den efterapar inte något känt träslag utan ger bara en svag förnimmelse av trä.

P1070788
Den mittersta bössan är mer inne på att likna ett mörkt träslag med tydlig fiberriktning. Utförandet är inte helt pricksäkert men den översta bössan skvallrar om att det är ett proffs som varit framme. Här handlar det om en mörk och väl utförd ådringsmålning som påminner om mörk valnöt.

P1070722Rakräfflad bössa med äldre 1700-talslås. Varifrån i Sverige bössan kommer är svårt att fastställa.

Ådringsmålningar, särskild de gjorda med vattenlösliga ingredienser, tål inte särskilt mycket väta och slitage. Att göra någon typ av försegling eller skydd var nödvändigt. Att olja in målningen med linolja var troligen vanligast. Genom att koka linoljan kunde man göra linoljan tjockare för att den skulle fungera mer som en skyddande film. Om harts tillsattes till den kokande linoljan blev det en fernissa som gav en stark, skyddande yta för målningen.

P1070795
Vem som utförde dessa mer avancerade målningar är det ingen som vet. Lokala målare eller kringvandrande dekorationsmålare har säkert anlitats. Det är intressant då det involverar en typ av hantverkare vi vanligen inte förknippar med vapensmidet. Värt att notera är också att målade kolvar verkar vara synonymt med det norrländska vapenhantverket. Jag har inte lyckats hitta någon bössa från södra Sverige som är målad (annat än möjligen svart), men det ligger i linje med vapenhantverket vid denna tid i övrigt. Södra Sveriges jägarkår förlitade sig på faktoriarbeten och skråanslutna vapenhantverkare vilka inte målade sina kolvar utan höll sig till andra hantverkstraditioner.

Ryssarna tog konsten att måla kolvar ett steg längre. Denna snappflintlåsbössa finns på Ryska museet i St Petersburg och här kan vi verkligen prata om att införliva folkkonsten i bösstillverkningen.

11933487_719773661461892_8904101586870434066_n 11949252_719773518128573_6834822122407899558_nFoto: Marin Milchev.

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Allmogemarknaden 2015. Grå mat och barn.

P1070701En mörk dag kommer allmogen även till din marknad. Vi ser till att drängaslagsmålen blir minnesvärda i generationer.

För första gången på flera år upplevde jag allmogemarknaden utan att slå upp mitt marknadsstånd och prata vapen. I år valde jag och dottern att åka dit en sväng och uppleva allmogemarknaden ur ett barnperspektiv.  Treåringar är intresserade av andra saker än vad du vill se, lilla fröken vill inte lyssna på en entusiastisk äldre herre som klyver takspån eller prata om vikten av mald eller hackad fläskkorv i Nils Keylands viktiga verk ”Allmogekost”. Små barn har ett väldigt begränsat historiskt medvetande, men det ska börjas i tid.

Lyckligtvis har Allmogemarknaden mycket annat att erbjuda små barn och deras kräsna sinnen. Lantraser exempelvis, kan tillfredsställa såväl den agrarhistoriskt intresserade som klappsugna små.
Mycket djurskådande blir det och det är ju rätt trevligt.
Kaniner…

P1070674Kossor….
P1070689Fjäderfän…
P1070690
Därutöver hittar vi enorma oxar, hästar med hästskjuts och även smarrig mat. I år blev det fläskmacka vars enkelhet kan tillfredställa vilket äckelmagat barn som helst.  På bilden skymtas också en liggande illa tilltygad och lagad revkanna jag hittade hos en av krämarna. Bucklorna och lagningar vittnar om att den svingats en och annan gång på blöta gästabud. Tillverkad 1834 av Nils Eric Justelius i Eksjö.
P1070675

Givetvis var allmogeklanen på plats för att bringa oordning. De hade dagen innan gjort anhalt i Taberg och gjort hålan osäker med en förfest som jag tyvärr inte hade möjligheten att bevista. Resterna från festen hade blivit till en mäktig förning i färgerna askgrå, sillgrå, blekbeige, trossbottenbrun och härsket smörgul. Allmogekostens hela färgpalett.

P1070686
Här fanns ett rikt smörgåsbord som aldrig tycks ha sett nödåret 1867. Med mustigt bröd, smör, äggost, svålar, sill, morötter, ostar och fina potäter. Ett särskilt omnämnande förtjänar fläskkorven vars bondska kärvhet med lätthet kan tävla med den beryktade Stekekorven ifrån Horn. Denna fläskkorv var dock en orgie i lök istället för den otrolig potatisartade smaken som återfinns från Horn. Vill du laga den lökiga fläskkorven så finns receptet här.

P1070682  Hela måltiden ackompanjerades av mycket trevande och långsamma toner från Björns nyinköpta durspel. Stämningen var på topp.

P1070683Sara, redo för att mota Olle i grind.

P1070700Björn och Anton, mätta drängar med fuffens och okynne i blicken.

Väl mött på nästa Allmogemarknad! 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt & pålysningar

Den svenskryska allmogemusköten

P1070568

Det är ofta att allmogevapen blir synonyma med norrländska lodbössor och nedsågade slaglåsmusköter. Det är förståeligt eftersom det ofta är det vi inom samlarkretsar ser till salu och det som märks. Det beror på att det på 1800-talet producerades väldigt mycket lodbössor av det stora antalet lokala bössmeder som fanns uppåt landet. Söderut förlitade sig allmogens jägare i större utsträckning på militärt överskott som de kapade ner och fixade till. Hade de råd handlade de vapen hos städernas vapensmeder eller köpte äldre  bättre vapen. Jaktkulturen skilde sig också något mellan norr och söder, i norr dominerade räfflade lodbössor som användes på stillasittande djur medan i söder var hagelbössan nummer ett. Allmogen i hela landet jagade dock huvudsakligen samma sak under 1700-1800-talet, det var småvilt såsom fågel och harar samt rovdjur. Rådjur och älgar var sällsynta och kronviltet förbehållet den finare klassen.

P1070569

Eftersom jag är ifrån Sveriges södra halva så letar jag gärna efter allmogevapen som är ifrån denna del av landet. Det är inte helt lätt om man inte vill ha fula, sönderbrukade halvstockade skrothögar. En särskild vapentyp som fascinerat mig är vad jag valt att kalla för ”allmogemusköt”. En allmogemusköt är kort och gott en muskötliknande allmogebössa. Den ska ha proportioner som en musköt och påminna om en musköt, gärna med flintlås. Den får alltså inte vara halvstockad, överdrivet nedsågad och bör vara byggd på militära delar. De svenska allmogemusköterna påminner om de amerikanska hemmasnickrade musköterna som användes under amerikanska frihetskriget. Jag rekommenderar en intressant och bildrik artikel om dessa mycket intressanta och egendomliga musköter. Syftet med dessa vapen var huvudsakligen att använda militärt, medan de svenska är främst jaktvapen.

P1070570
För ett antal år sen köpte jag en sådan som är verkligt intresseväckande och förbryllande. Det är en bössa byggd på nästan bara militära delar som sen stockats i en ganska primitiv björkstock. Låset kommer ifrån en svensk m/1747-musköt och pipan är militär men något svårbedömd utan stämplar. Sen kommer vi till det mest intressanta, bakkappa, varbygel och rörkor kommer ifrån en rysk musköt. Exakt vilken modell det är är svårt att säga men det är en av det sena 1700-talets modeller, exempelvis har den ryska m/1768 samma underbeslag.

P1070574

Vad som gör historien mer spännande är att bakkappan har ryska regementsmärkningar och en rysk reenactmentkollega har berättat att det är Perm (Perm krajområdet) infanteriregemente 3:e kompani. Perm ligger en bit in i Ryssland men regementet deltog i Finska kriget 1808-1809 som var vårt sista krig med Ryssland. Just detta regemente deltog bland annat i slaget vid Revolax 27 april 1808. Kanske var det i efterdyningarna som en rysk musköt från detta regemente följde med till Sverige. Inget omöjligt scenario kan man tänka sig. Någon gång efter kriget så smältes iallafall dessa olika delar samman till denna brutala allmogebastard.

P1070576

En nöt att knäcka är varför det finns ett urtag i bakkappan för ett kolvlådelock. Militära studsare har ofta kolvlåda men den här bakkappan tycks inte komma från någon studsare då den inte stämmer överens med någon rysk studsare. Dessutom hade Permregementet inga jägarförband. Har bakkappan haft ett mellanled på en annan jaktbössa som försågs med kolvlåda? Ingen vet, det kanske förblir en gåta.

P1070573

I vilket fall är det troligt att denna har använts som hagelbössa. Stocken är gjord i björk av bästa allmogekvalitet med kvistar i. Den har ett robust utseende som jag gillar. Jag har ägt en liknande bössa innan som också hade m/1747-lås och jag har sett ytterligare en liknande i Norge. Hoppas vi får se fler allmogemusköter framöver efter detta inlägg, de förtjänar mer plats.

Källor:
http://militera.lib.ru/tw/0/pdf/makovskaya_lk01.pdf
http://www.jaegerkorps.org/NRA/American%20Made%20Muskets%20in%20the%20Revolutionary%20War.htm

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen