Category Archives: Antika vapen

Syskon och folklig ballistik

P1060675

De okända syskonbössorna
Förra året köpte jag en mycket fin fågelbössa som troligen är från Västerbotten, jag har inte funnit exakt varifrån i nuläget. Jag har tittat i den litteraturen som finns och hittat många liknande lodbössor men ingen som stämmer helt överens med denna. Bössan är liksom de flesta lodbössor inte signerad varför platsbestämning är svårt. Vad jag fastnade för direkt var den enkla men distinkt formade och ådringsmålade stocken. Målningen är i mycket gott skick men påminner inte om något känt träslag utan påminner mer om den allmogemålning vi har för vana att se på hängskåp och golvur. Ibland ser man vacker flammig björk på bösstockar och jag antar att det var åt det hållet målaren syftade åt. Låset är också det mycket distinkt i sin formgivning. Det rör sig ett så kallad tåspännarlås, vilket är en typiskt urnorrländsk låstyp. Namnet får den ifrån den lilla tå som hanen har i bakkant som låser mot upphaket. Bössan verkar vara sparsamt använd och kan tänkas vara från 1800-talet mitt.
P1060676

Nu hände det sig att jag köpte ytterligare en liknande bössa som måhända är tillverkad av samma bössmed. Skicket är inte lika bra men är istället rik på avtryck efter många skogsfärder. Stocken är svärtad in till den milda grad att infärgningen krakelerat i lagren längs med kolven men har även inslitningarna kring kolvhals och framstock. Näsbandet kommer ifrån ett Wredesgevär tycks det som och remmen kan vara original. Även denna bössa troligen orörd sen den fick följa med på sista turen i skogen för att skjuta på sittande järpar eller harar.

P1060678

Eftersom de båda saknar signering måste vi i detalj jämföra bössorna för att kunna framlägga ett syskonskap. De första misstankarna fick jag när jag såg låset. Jämför jag dem tycker jag att jag ser många gemensamma och ovanliga drag. För de första har de båda en utdragen råttsvans i låsplattans bakkant, en detalj jag inte sett på någon annan tåspännare. Hanarna är misstänkt lika varandra med sin skarpa form. Metallblecket mellan hane och varhake har också dem en liknande design. Låsen är också av samma storlek och detaljerna har ungefär samma skala.
P1060681
Ser man till pipan så är svanskruvsstjärten lika, pipan har samma ytterdimension och samma kaliber, 7,2 mm. Är de syskon är det troligt att de är gjorda i samma räffelbänk och med samma räfflingsverktyg. Om man kunde mäta räffelstigningen skulle man med säkerhet se om de har ett samband. Ser man till kolvformen är den också väldigt lika i utförandet.

P1060684

Om någon sitter på fler bössor av samma stuk eller har vidare information så är man välkommen att höra av sig.

 

Och så lite folkloristisk ballistik…

P1030413

Om man läser idag på skytte- och handladdningsforum så blir man snabbt slagen av hur förlorade dessa precisionsivrare är i modern teknik och vetenskapligt tunnelseende. Visst, även förr var allmogejägaren intresserad av krutets kornstorlek, kaliberval, räffelstigning, laddvikter och behovet av försklassiga riktmedel. Det som de däremot lade till var att de ständigt hade sitt lilla religiösa fönster öppet när det kom till att få kulan att träffa sitt mål. De förlitade sig även på andra faktorer än de tidigare nämnda, de helgarderade sig med hjälp av övernaturliga krafter och en hel del fryntligt skrock. Denna folkloristiska kunskap var nära på lika avancerad och viktig som de rent vetenskapliga detaljerna.

Det vimlar av intressanta uppteckningar om hur jägaren skulle göra för att bringa mer död i piporna. Nu kommer lite tips och tricks, alla går att utfärda även om du inte har en bössa som har en bösspipa av kyrkogårdsjärn/likkistespik, insmält blod i låset, ett korn av en skallspik eller en stock av rönn som anses vara det mest magiska av alla träd.

Kulorna
Du kan förbättra träffsäkerheten på många magiska sätt, det enklaste torde vara att blanda malda hundben, ett vetekorn, kvicksilver eller rödmyror i blysmältan. Lite svårare men givetvis mer effektivt är att använda mer svåråtkomliga material som metallspån från kyrkklockor, metallskav från en vigselring, pulveriserat människoben, fönsterbly från kyrkfönster, fladdermuslever eller varför inte lite avskrap från en stenåldersyxa. Förr trodde man nämligen att dessa stenåldersyxor var så kallade torviggar, det vill säga något som kom från asaguden Tor. Ben från självmördare är givetvis lite bättre än vanliga döingar. Blanda gärna i bly från kulor som tidigare dödat då överförs döden som finns i den gamla kulan över till de nya. Men kom för allt i världen ihåg att du inte får stöpa kulor på fredagar eller söndagar eller får låta en kvinna vara i samma rum, då pajjar du allt jobb du har lagt ner på att leta reda på fladdermuslevrar och fönsterbly! Du kan med fördel smörja kulformen med lite fladdermusblod innan du sätter igång. Ska du skjuta folktroväsen eller osårbara personer rekommenderas silverkulor och oblat i loppet.

P1010253

Har du inte tillgång till något av ovanstående mirakelmedel kan du väl åtminstone som minsta åtgärd slå ett litet kors i kulan. Dessutom är det synnerligen prisvärt och välgörande att smörja in kulorna med avföring.

För att bättra på ditt hagelskytte ska du ta en hästsko med tre söm i och hugga den i småbitar och blanda i dina hagel.

Krut och förladdningar
Blanda gärna i blod, mässing och kyrkogårdsjord i krutet för bästa effekt. Bra förladdningar är getingbon, skatdun eller den där fjuniga fårullen som sitter under öronen på fåren (obs, ska endast användas på skärtorsdagen.) Det går också att skriva ut vår frälsares namn på förladdningen.

Skjuta in bössan.
Har du en sprillans ny bössa och behöver göra en så kallad break-in som det heter på skyttespråk,  behöver du först skjuta tre skott mot helvetet, det vill säga norrut. Nu har du gjort din break-in och du kan börja fokusera på att skjuta mitt i prick. Andra mer avancerade break-in-metoder är att skjuta genom kyrkfönstret, kyrklåset eller i värsta fall genom altartavlan. De senare brukar vara måttligt populära hos kyrkans män.

P1040395

Oblatmetoden
Det mest beprövade sättet att skjuta väl är att kontakta din närmsta kyrka och stjäla/be om en oblat, helst under nattvardsgången. Nu ska du alltså skjuta oblat och därefter kommer du träffa minsta lilla stare med din lodbössa. Oblatmetoden har långa traditioner tillbaka i vårt land och anses mest effektiv. Den har dock många baksidor som du får fundera över om du kan leva med, exempelvis bli sinnessjuk eller svagsint, se hemska syner eller i värsta fall bli dömd till döden för hädelse.  Jägaren Jonis i Gommersnäs hade skjutit oblat för godlycka och när Jonis senare i livet dog förmådde inte hästarna föra hans lik till kyrkogården på grund av hans synd. I Örbyhus dömdes en annan mästerskytt 1697 till döden efter att ha skjutit oblat. Vill du inte skjuta på oblaten kan du istället välja den mindre hädiska metoden och förvara den i kolvlådan istället.

I brist på oblat går det också att skjuta på en bit bröd och smörja pipan med fladdermusblod. Lägg sen fladdermusen i kolvlådan där den kommer hjälpa upp ditt skytte dramatiskt. Eftersom skatan är djävulens fågel går det också bra med skatblod. Att stoppa ner ormliknande föremål i pipan är ingen ny grej, det kände man till förr också. Ta bara en levande orm och stoppa ner den i pipan och skjut av så kommer precisionen förbättras avsevärt.

IMG_0118liten

Talismaner
Det är viktigt att välja kraftfulla talismaner till din bössa. Det förbättrar döden i bössorna och skyddar dem från avundsjuka jägares försök att ta döden ur ditt vapen. Inuti bössan eller i kolvfacket kan du med fördel lägga någon eller några av följande prylar: dödmull, dödben, ben från självmördare, ormhuvuden, fladdermusvingar, oblater, likkisteträ eller spik, delar av en dödskalle, silver, ormgadd samt en bit stål mot troll och häxor. När du inte använder bössan se alltid till att ha en harsvans nedstucken i pipan.

Jaga vid rätt tillfällen
Det är centralt att du går ut i skogen vid rätt tid på året. Satsa alltid på de viktigaste högtiderna, det försvårar ditt familjeliv men dina familjemedlemmar kommer tacka dig när de ser allt vilt du baxar hem. Skärtorsdagsnatten och Kristi himmelsfärdsdag är särskilt bra dagar.

Övriga tips
Ett ovanligt bra sätt att få fart på skyttet är att lägga bössan under en bro där lik ibland fraktas i en ström som rinner mot norr. Alla typer av vapen som varit med i strid och dödat människor är kapabla att träffa vad som helst. Till sist, räkna aldrig kulorna i kulpåsen då kommer du aldrig träffa något.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Artiklar & Recensioner, Vapen

God Jul och julgransjakt anno 1762

God Jul!

Fortsätter i traditionell anda i sökandet efter våra förfäders förehavanden. Denna gång var jag försmädligt tvunget att ta hjälp av sågen.

Tidigare avsnitt av granjaktenshistoria finns här:
Ann0 1910Anno 1836

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Övrigt & pålysningar

Om extremt korta gevär

Nyligen slog jag till på en mycket kort men naggande läcker bössa som var felrubricerad som en pojkbössa. Det var en chansning, det kunde ju lika väl vara en avsågad bössa. Väl hemma så visade sig vara en mycket kort bössa med originallängd, svensk tillverkning monterad i en almstock. Nu började tankarna mala, vad är det för något?

P1060387Spana in den fantastiska kolvkurvan, njutbart ut i varje centimeter.

Teori 1. Pistolkarbinteorin
Första teorin som väcktes ganska snabbt var att detta är en pistolkarbin, det vill säga ett militärt vapen som framför allt under 1800-talet vinner popularitet. I Sverige har vi viss tradition av pistolkarbiner men då är det framför allt pistoler som försetts med löskolv. Egentligen finns det bara en modell som vunnit något typ av gehör inom militären och det är Helvigs pistolkarbin m/1807 som tillverkades i 400 ex. De tillverkades bland annat av gamla pistoldelar, bland annat m/1704 ryttarpistol som exemplet nedan från Probus auktioner. Piporna räfflades upp och blev alltså små studsare att använda till häst, istället för fullstora karbiner.

0000327foto: Probus auktioner.

Min bössa är dock inte helt lik denna på många punkter. Efter att ha hört mig för bland andra kollegor så påpekades det att den skulle kunna vara en pistolkarbin för en underofficer. Underofficerarna fick bekosta sina vapen själva och var därför ofta annorlunda från den fastställda modellen. Jag tar det inte för omöjligt men underbeslag, nosbeslag och rörkor kommer från en m/1738 pistol. Bössan är ett bygge från tiden runt sekelskiftet 1800, troligen.  Sidobeslaget är av järn, möjligen från en ännu äldre karolinsk ryttarpistol. Pipan å andra sidan är civil pipa. Jag tror nog att officeren åtminstone ville ha räfflad pipa om de andra ryttarna har det.

P1060388

Teori 2. Slädbösseteorin

0000079Pistolkarbin eller slädbössa signerad David Bars. Foto:Probus Auktioner

När jag letade runt efter svenska pistolkarbiner från 1700-talet fann jag egentligen bara en träff utöver Helvigs försöksmodell. En trevlig bössa tillverkad av David Bars (född 1686, död 1759) i början av 1700-talet.  Den såldes på Probus auktioner för ett tag sen under benämningen pistolkarbin. Bars hade täta kontakter med armén och gjorde modellexemplaren till faktorierna, men var detta en pistolkarbin också?

P1060389

Jag konfronterade Max Sjöberg på militariamässan och han menade också att benämningen är problematisk. Han skulle snarare kalla Bars bössa för en slädbössa. Han föreslog att det också var mer troligt rörande min bössa också när han studerade den. I begreppet slädbössa menas ett slags smidigt, civilt självförsvarsvapen eller jaktvapen att använda från släden eller från kuskbocken. När jag istället började använda det sökordet dyker det upp fler träffar på korta små vapen, bland annat i Murbergets samlingar och i Skoklosters samlingar. De som är i Murbergets samlingar liknar närmast varianter på Helvigs modell och i katalogtexten uppträder ungefär samma huvudbry som jag har, det vill säga, är det en pistolkarbin eller en slädbössa? Armémuseet har också en kort hjullåsstudsare som de för säkerhets skull lagt under benämningen slädbössa.

042sB2qdfzSLSlädbössa? Foto Armémuseum.

Man får lite intrycket av att benämningen ”slädbössa” är en äldre slasktratt för korta bössor helt enkelt.  Begreppet är dock inte helt nytt. Även Gustaf Schröder omnämner att han äger en slädbössa i Vildmarkslif: Nya skogs- och jakthistorier. Citatet går tillbaka till en episod i hans liv strax innan 1840.

Min alnslånga refflade s. k. slädbössa, gjord egentligen för att  skjuta vargar med under vintern, laddades omsorgsfullt…

Schröder har alltså en kort liten räfflad bössa, en aln är ca 60 cm vilket stämmer väl överens med de övriga vapnen i denna artikel. Vissa historisk resonans finns alltså i uttrycket även om det är mycket vagt.

Slutsats
Ja, vad ska man säga? Att det är en slädbössa låter mest troligt i nuläget eftersom det inte finns något att jämföra med. Pistolkarbiner av bösstyp tycks inte haft något genomslag i svenska armén utöver Helvigs modell. Att detta skulle vara ett underofficersvapen kopplad till det kompaniet som kvitterade ut Helvigs pistolkarbin tar jag för osannolikt. Uppenbarligen finns det så kallade civila slädbössor i både lyx och allmogeutgåva.

En till kortis
Strax efter jag köpt denna lilla bössa så kom jag över en liten lodbössa med traditionellt tåspännarlås. Också den väldigt kort men med fullång stock. Bössan är tyvärr doppad i någon slags cremebeige färg men har ett intressant utseende. Den är lika lång som den andra bössan men är den en slädbössa eller bara en ohemult kort lodbössa? Vem vet? Ibland kallar man dessa för tjuvjaktsbössor då de är lätta att gömma. Hur mycket sanning det finns i den benämningen låter jag dock vara osagt eftersom den följer ett liknande slasktrattmönster som slädebössebenämningen.  Generellt sätt så är lodbössorna strikt försedda med ganska långa pipor då man trodde starkt att längden var kopplad till precisionen. Vad denna användes till lär vi aldrig veta.

P1060391P1060392

 

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar

Liv Strömqvists bok Kunskapens frukt. En banbrytande och stundtals fantastiskt tragikomisk historisk skildring av männens historieskrivning rörande kvinnan och kvinnans könsliv. Nyttigt för alla att läsa, även du, du, du och du.
4 blygder av 5.

Susanna Popovas bok Överklass – en bok om klass och identitet. En ganska enkelspårig men ärlig intervjubok med överklassen. Inte särskilt djuplodande men ok läsvärd. Och ja, överklass är överklass är överklass.
2,5 S:t Moritz av 5.

Nanna Johanssons bok Hur man botar en feminist. Tokrolig buskisfeminism som givetvis retar alla kränkta män som påstår att feminism är det farligaste sen digerdöden och vätebomben.
4 uppvaknande av 5.

3 kommentarer

Filed under Antika vapen, Vapen

Per Gustavsson, den mytomspunne allmogemästaren från Kassmyra.

P1060280

”Svenske Bössmeder hafva uti senare tider täflat med utrikes hvad monduren angår; men en Pher Göstafson liksom Lazarino Cambinasso dog med konsten att att utsöka och bereda Järn till goda Pipor”

-Petter Wäström föredrag inför Kungliga Vetenskapsakademin 1773.

Det finns få så intressanta och mystiska hantverkare som Per Gustavsson från den lilla orten Kassmyra i Örebro län. En person som vet vi ganska lite om men som av sin samtids toppskikt skattades högt. Många allmogemästare har fått mycket uppmärksamhet i modern tid av konsthistoriker och forskare men nästan ingen skaffade sig berömmelse utanför sin samhällsklass.

Jag utmanar alla som läser detta att försöka komma med en allmogehantverkare som rönt mer framgång hos de högre stånden på sin tid än Per Gustavsson.

Per Gustavsson var verksam runt 1600-talets mitt och är egentligen bara känd för en produkt – pipor. Han ägde ett hemman och var bonde men sysslade också med att göra bösspipor som lustigt nog köptes upp av många adelsmän. Vad det var som gjorde just hans bösspipor så populära har gett mig en del huvudbry. Hur kunde en lokal smed, utrustad med troligen en ganska enkel smedja tillverka så bra pipor så att de skattades högre än de pipor som tillverkades av välutbildade, utrustade och skråanslutna pipsmeder i städerna? Varifrån fick Gustafson sin kunskap? Ingen vet, det vi vet är att han hade en liten gård och försörjde sig troligen delvis på den. Kan hända att han sökt sig till bergsnäringen och faktorierna och lärt sig hantverket?

I flera brev skrivna av adelsmannen Johan Ekeblad  omtalas dessa pipor och det ger en liten vink om pipornas förskaffenhet och om Gustavssons tillverkning.

1651:
”Jag havfer redan lagt mig till med några goda bössor här, en som Per Göstasson havfer gjort åt Abraham Leyonhuffuud, som är flinka”
1654:
”Bössans far residerar Cossmiran och heter så PG på pipan, hon har så många refflor, som hästen har fötter. Hästen har ännu inte varit riden och bössan sköt jag mödomsskottet ur idag, smäller bra, min sann.”

I dessa citat kan man också anta att Gustav inte bara gjorde pipor utan även hela bössor. Det verkar dock som om själva pipproduktionen varit det viktigaste då många av hans pipor blev exklusivt monterade av välkända vapensmeder. De flesta pipor är finkalibriga och långa och har traditionellt försetts med flintsnapplås. En låsmekanismen som var populär bland allmogens jaktbössor långt in på 1800-talet. Inga av bössor som jag sett med hans pipor i tycks ursprungligen ha försetts med det komplicerade hjullåset som under 1600-talet var den bland adeln rådande låstypen för jaktvapen.  Många Gustavssonpipor fick liksom många andra kvalitativa pipor vid denna tid en lång livslängd, ibland flera hundra år. De stockades om och moderniserades allt eftersom. I Skoklostersamlingen ser det ut som om någon lämnat in åtminstone fyra bössor till den kände Stockholmssmeden Jonas Schertinger för modernisering i början av 1700-talet. Vid denna tid började den franska, slanka och ergonomiska kolvstilen bli allenarådande.

schertinerEn av de många PG-bössorna som Schertinger stockade om. Foto:Skokloster slott.

Det finns många vapen med Gustavssons pipor bevarade i Sveriges bästa rustkammare såsom rustkammaren på Skokloster och i Livrustkammaren. Ser man till Skoklosters samlingar som har den Bielska vapensamlingen räknas 13 av 63 bössor vara försedda med hans pipor.  Bland beställarna fanns bland annat Pontus de la Gardie, Carl Gustav Wrangel och Carl Gustaf Bielke.

Kanske den mest intressanta bössan är den som Pierre de Gruché stockade runt år 1675. Pierre de Gruché var självaste Ludvig XVI:s hovpistolsmed. Pipan skickades till Paris och stockades som en klassisk svensk lodbössa med snappflintlås. Man undrar hur diskussionerna med de Gruché fördes när han ombads göra något sådant barbariskt primitivt i Europas förnämsta vapensmedja. Resultatet finns än i Livrustkammarens samlingar även om den saknar sin PG-stämplade pipa. En verkligt unik bössa.

eMuseumPlusKassmyra möter Paris. foto:Livrustkammaren

Även långt efter hans död talades det uppskattande om hans pipor. Det syns tydligt i våra finaste vapensamlingar och i citatet i artikelns inledning. Tragiskt nog dog Per Gustavsson 13 oktober 1660 efter att ha fallit bakåt i ett slagsmål på en krog i Örebro och spräckt skallen.

Min Per Gustavsson
Varför skriver jag då detta? Jo, ganska tidigt fascinerades jag av denna smed och bestämde mig för att hitta ett vapen med en Gustavssonpipa i. Först nu så dök det upp en på auktion och jag tog hem den. Den är inte vidare vacker att se på, men den är åtminstone orörd sen brukningstiden. I sitt nuvarande skick är den allmogestockad under 1800-talet och pipan är mycket lång. De flesta som bjöd på auktionen var nog intresserad av namnet på låset där det står ”Meidinger Stockholm”. Meidinger (1720-1769) var en av de viktigaste vapensmederna i Stockholm under 1700-talet och blev också den förnämaste när han tog över som hovpistolsmed efter David Bars 1759. Det är troligt att Meidinger fick i uppdrag att stocka om den redan då 100 år gamla pipan och ge den ett nytt liv. Åter igen får man bevis på hur Gustafsson pipor värdesattes.

P1060271Intressant att se att pipan är mycket lång och ganska liten i kalibern. Det rör sig troligen om en precisionspipa för småvilt och sittande fågel. Pipan har små sicksackmönster inslagna här och där och pipan har en svag trumf mot mynningen. Finishen på pipan är mycket enkel, undersidan bär fortfarande märkena efter hammarslagen liksom man ofta ser på de hemmasmidda lodbössepipor från senare tider. Enkelheten står i kontrast till de samtida piporna som gjordes i städerna som ofta var vackert arbetade med gravyr och förgyllningar. Ett verkligen intressant bruksföremål där funktion och precision gick före lyx och flärd.

P1060272

Galleri med vapen med pipor tillverkade av Per Gustavsson, hämtat ur Livrustkammarens och Skoklosters samlingars databas. Samtliga med tidstypisk stockning runt 1600-talets mitt.  Den tredje är lite speciell eftersom den är stockad i Norrköping vilket får mitt lokalpatriotiska hjärta att klappa.

Göinge skokloster Livrust Livrust2 Livrust3 skokloster skokloster2

 Källor:
Kåa Wennberg: Svenska böss- och pistolsmeder. 1989.
Rudolf Cederström: Per Gustafsson i Kassmyra – Den berömde 1600-talssmeden i Närke. 1921.
Skokloster och Livrustkammarens samlingar på internet.

Lämna en kommentar

Filed under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Vapen

Allmogemarknaden 2014. Bly i luften.

P1050940Pöbelallmogen mobiliserar för att göra processen kort med höga herrar, brukspatroner och ståndsriksdagens mörkermän. Må nationalbeväring och stadsvakten skära tänder när vi vadar i det blåa blodet som färgar kullerstenen.

September betyder allmogemarknad i Jönköping och för i år var det dags att återskapa marknadsknalle från 1800-talet. Jag byggde på förra årets koncept att agera vapen- och jakttillbehörshandlare men med mer av allt. Mer bössor, kruthorn och pinaler. I år hade jag en vapenkrämarassistent i form av Samuel som tappert charmade folk och fä. Tillsammans utgjorde vi stadens hårdaste duo.

P1050932

Vårt enkla marknadsstånd dignade av alla de godsaker som varje kräsen jägare och vapenfetischist kan behöva. Lodbössor, armemusköter och vackra jaktstudsare och bland tillbehören fanns krut, kruthorn, hagel, kulor och förladdningar.

P1050926P1050930
Bland mina kunder kan räknas alla sorter, precis som Saab och Bofors säljer jag gladeligen vapen till vem som helst som viftar med pengar.  Här har fru Furå köpt en liten tvåpipig pistol att kunna värja sig med och herr Furå en alldeles ny sabel.

P1050935

I övrigt var det en trevlig marknad som jag som hastigast fick småspringa igenom i jakt på korv, enbärsdricka och chokladkulor. Ibland önskar jag att jag skulle få se mer av marknaden med all teater och spel och djur och fart. Oxkärran var på plats, liksom loket. Nytt för i år var bland annat en tunnbindare men också husarer red gatorna ner i manöver. Här ses de flyende allmogeuppbådet.

P1050949P1050950

På plats var så klart också alla hemslöjdsfanatiker och hantverksnördar. Ifrån backstugor, finntorp, flumkollektiv och folkhögskolor samlas de varje år på marknaden för att helt enkelt vara stiligast.

P1050944

P1050945
P1050947
P1050948
Väl mött nästa år, tack för ännu en trevlig marknad.

Nu gäller det att spotta i nävarna och börja sälja av lite överflödiga bössor.

 

2 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Övrigt & pålysningar, Vapen

En regementsmärkning – Stor historia av liten text.

P1050784Den här texten är ett exempel på hur en liten sak kan skapa en större historia, tjäna som objekt för en större forskning eller hitta nya infallsvinklar på ditt historiska medvetande.

Det hände sig att jag köpte ett antal vapen från en bekant i Norrland. Jag ville ha en lodbössa han hade i sin ägo och jag passade samtidigt att köpa en del mindre smickrande vapen som jag tänkte kunde vara lämpliga att ta med på Jönköpings allmogemarknad 14 september. En av dessa bössor var ett sammansatt stycke skrot av blandade militära och civila delar. Sidobeslaget fångade min uppmärksamhet då det bjöd på en osedvanligt trevlig regementsinskription.

2 LGR : 1 C NO 68

Med hjälp av denna inskription ska jag nu med lite visa hur jag trängde mig in i historien som gömde sig bakom. Med lite kunskap och enkelt detektivarbete går det faktiskt att lära sig nya saker.

Många militära vapen har adresser som visar vilket regemente eller rote som vapnet tillhör. Den här adressen är helt specifik, 2 Livgrenadjärregementet 1 Companiet Nummer 68. Andra livgrenadjärregementet var ett svenskt infanteriförband som fanns mellan 1816-1927, beläget i Linköping. 1791 slogs Östgöta kavalleriregemente samman med Östgöta infanteriregemente och bildade Livgrenadjärregementet som senare delades i två 1816, första och andra livgrenadjärregementet. 1928 slogs de åter samman. Till 1922 var övningsplatsen Malmen i Linköping. Andra livgrenadjär var ursprungligen ett kavalleriregemente men som sedermera under slutet av 1700-talet blev avsuttna och omorganiserades till infanterister. Prägeln som kavalleriregemente höll sig emellertid kvar som en het potatis i regementet men lugnades något när de upphöjdes till Liv- och hustrupperna vilket trots allt gav hög status till det nybildade regementet. Även efter delningen 1816 fanns det önskemål att åter göra andra livgrenadjärsregementet till kavalleriregemente, det hände dock inte.

P1050801Sidobeslaget till m/1815  i sitt naturliga tillstånd på två militärt moderniserade varianter 1815-45 0ch 1815-49.  Som synes är dessa omärkta, var de tjänat är omöjligt att fastställa.

Soldaten var alltså med i första kompaniet och hade rote nr 68. Genom att söka igenom soldatregistret som finns online går det att hitta vilka soldater som varit kopplade till roten. En rote är den minsta administrativa enheten i det som yngre indelningsverket som vi hade i Sverige 1682–1901. I soldatregistret samlas alla de rotar och soldater i ett register som är sökbart. Genom att söka på regementet och rote 68 fick jag snart fram att torpet går under aktnr AL 01-0068, dvs Andra Livgrenadjärregementet första kompani rote 68. För att smalna av sökningen till de många namnen som dyker upp tittar jag främst till låsplattan. Beslaget kommer med största sannolikhet från den standardiserade musköten modell 1815 (förkortat m/1815) som har dessa L-formade sidobeslag. Musköten antogs år 1815 men anger inte vilket år den är tillverkad. Jag har sett m/1815 musköter som tillverkats ända in på 1830-talet. Tillverkningsåret brukar vanligen vara stämplat på pipans undersida. Nu har jag ingen pipa att gå på vilket skulle ha underlättat valet av soldater. Musköterna hade en lång brukningstid och det stora flertalet av m/1815 musköterna moderniserades under 1840-talet och konverterades från flintlås till det mer moderna slaglåset. Detta är så kallade förändringsmodeller (mängder av varianter förekommer under olika tider), dessa går under namnen m/1815-45 och m/1815-49. En del var i bruk långt in på 1860-talet då byttes så sakteliga ut mot modernare räfflade gevär och senare patronladdade gevär. Här kan vi alltså anta att samma musköt kan ha tjänat flera soldater , rimligtvis under tiden ca 1816-1870.

P1050791Jag tillsammans min 1815-49:a och en 1815-45:a. I korta stunder har jag ägt otal varianter såsom 1815-20 och 1815-48. Vapnen specialiserades och moderniserades för särskilda truppslag.

Med hjälp av denna vapentekniska gallring återstår tre rimliga personer som kan ha brukat musköten i fråga.

Nils Pistol f. 17800000-d. 18271115
Antagen 1810 Avsked 1824

Anders Patron f. 17970323-?
Antagen 1824 Avsked 1840

Anders Petter Skott f.18151127-d. 18850311
Antagen 1841 Avsked 1872

Herr Pistol, Patron och Skott alltså, låter som ett riktigt banditgäng.

Andra livgrenadjärregementet fick snabbt ut sina nya 1815-musköter, hela regementets muskötarsenal uppdaterades kvickt i och med den nya modellen. De skickades från Jönköping och ersatte en brokig skara av olika muskötvarianter. Troligen fick Nils Pistol en modern 1815-musköt ganska direkt efter han blivit antagen och det är troligt att både Anders Patron och Anders Petter Skott nyttjade den.

Var ligger då rote 68? Var bodde och verkade dessa soldater? Roten tillhör Smedby i Tingstad socken utanför Norrköping. Smedby är idag en villaförort till Norrköping varför platsen idag är bebyggd med andra hus. Genom att titta i lantmäteriets kartsamlingar hittar jag i storskifteskartan från 1759.  Skatterusthållet nr 68 förfogar över allt märkt med B.

kartanBilden är inte så bra eftersom den är printscreenad från Lantmäteriets hemsida. Se den bättre här.

I skiftesprotokollet finns mer info om rotefastigheten för den som letar. Detta är dock något tidigare än perioden som avses för muskötens användande. Det statueras i vilket fall att det rusthållet heter Mellangården. Att det kallas rusthåll är för att det var då en kavallerist som bönderna underhöll, rotar rör i strikt mening infanteri och truppslag som inte är till häst. Avgifterna och organiseringen skilde något beroende på om man underhöll en knekt eller en kavallerist. Av ovan nämnda anledningar blir efter 1791 Andra livgrenadjärregementet avsuttna och rimligen blev rusthållet en vanlig rote.

nr68Källa lantmäteriet.

Till sist
Jag tycker den här typen här typen av historieforskning är spännande. Att börja med något mycket oansenligt för att låta källmaterialet växa fram med enkla medel. Forskningen har ju egentligen bara början, arbetet kan fortsätta med mönsterrullor, rusthållarinspektioner, djupare kartundersökningar och platsundersökningar. Samma arbeta går att göra med exempelvis familjebiblar eller klotter i psalmböcker.

Det finns också en intressant personlig tvist i denna historia. Det är närmast osannolikt att det går att köpa hög skrot från Norrland som visade sig innehålla något som direkt går att härleda till Smedby, en numera stadsdel där min fru växte upp. Hur många rotar fanns det i Sverige och vad är chansen för att stöta på något så lokalt? Vad som också är fascinerande är att en samlarkollega till mig har en musköt m/1815 med märkningen 2 LGR : 1 C NO 71. Det är mycket nära 68 och det är troligt att musköterna burits sida vid sida på vägen till övningsfältet vid Malmen.

Källor
Lantmäteriet Skifteskarta för Smedby 1759. http://historiskakartor.lantmateriet.se/arken/s/show.html?archive=REG&showmap=true&searchType=v&nbOfImages=9&sd_base=lm05&sd_ktun=0001n9cw&mdat=1292537687

Soldatregistret http://www.ep.liu.se/databases/soldatregister/default.sv.aspx

Nilhlen Nils (1949) Infanteri och Kavalleri i Svenska armén genom tiderna. Skånetryckeriet 1949.

 

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar

Ulf Malmros Tv-serie Silvermannen. Liksom Rapport till himlen ett intressant och stundtals bisarrt tidsdokument då regissörerna på SVT hade stor budget och otyglad fantasi.
3 tv-historia av 5.

Jean Hermanssons bok Nere på verkstadsgolvet. Ett klassiskt etnologiskt porträtt från 1971 som skildras metallarbetarnas vardag vid bruken. Nyttigt att läsa för den som tyckte folkhemsverige är det bästa som funnits. Fantastiskt foto bör tilläggas.
4 bruksdöder av 5.

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Artiklar & Recensioner, Vapen

How to make the kolvlådelock.

Undantagsvis hamnar ibland vapen i samlingen som saknar kolvlådelock. Kolvlådan är ett litet förvaringsutrymme för fetlappar, tändhattar och inte alltför sällan fladdermusvingar, likkistspik, oblater och ormskinn förvaras. De sistnämnda föremålen för att säkerställa jägarens jaktlycka och förhindra ondsinta personer från att ta döden ur bössan. Saknas locket till denna låda sänks värdet på vapnet och det ser tråkigt ut med ett gapande hål i kolven. För att råda bot på åtminstone utseendet bestämde jag mig för att skriva en liten smalspårig artikel om hur man med enkla verktyg tillverkar en ny. Jag hoppas artikeln också kvalar in till DM i smalaste svenska How-to-artikeln.

Nödvändiga verktyg
-Vass slöjdkniv
-Penna, sax och styvt papper
-Japansåg eller modellsåg
-Sandpapper 280 och 120
-Smalt stämjärn
-6 mm skölpjärn
– Samt eventuell karvsnittskniv.

1. Val av trä
Bössan som saknar kolvlåda är en mycket ovanlig bössa tillverkad av den ganska okända smeden Sven Hallgren (verksam under 1700-talets mitt i Norrköping). Kolven är i betsad björk och därför blir locket av samma material. Jag tog ett rakvuxet vedträ som utgångsmaterial. Många vapen har kolvar i ex alm.
P1050456
2. Design och framklyvning av ämne.
Du ska välja en design baserat på liknande vapen. Jag tog fram olika lock från andra samtida vapen som referens. Mitt val föll på locket till höger som kommer från en bössa av Norrköpingsmästaren Peter Utterberg. Rita av formen på träbiten och såga av den i rätt längd.

P1050458
Du ska ha en bit utan kvistar och det är underbart att klyva ett ämne som verkligen är rakt. Jag använde en kniv och ett annat vedträ när jag klöv. Med denna kvalité på träet kan man gott klyva mycket nära den tjocklek som locket ska ha.

P1050459
3. Sågning och framklyvning av övre locket.
Framtill på locket ska en tunga skjuta fram men undertill ska en klaff snidas fram som passar i de spår som finns i kolvlådan. Gör en märkning för kolvlådans längd på träbiten och såga sen ett snitt så djupt som spåren är i kolvlådan. Klyv bort det som är framför klaffen.

P1050460
4. Grundläggande formgivning och bearbetning.
Ta kniven och börja grovt välva locket och forma tungans form.

5. Börja passa in klaffen i kolvlådan.
Detta är det svåraste momentet i arbetet. Börja med att göra en pappersmall som du kan skjuta in i kolvlådan. Klipp till den så att den skjutas in utan problem.
P1050493
Därefter applicerar du mallen på klaffen och ritar ut hur formen ska se ut. Därefter ska du börja skära ut formen med hjälp av kniven. Det räcker gott med en kort, vass slöjdkniv. Början med att skära ut formen på klaffen så att det blir rent och snyggt, sen kan du börja skära in från sidan så att du får det snedställda spåret in i lådan. Detta kräver lätt hand på kniven och noggrannhet. När du kommit en bit på väg ska klaffen se ut så här:

P1050495
Nu kan man börja trycka in locket i spåren. Med vaksamt öga går det att se på träbiten var kolvlådans trä tar emot. Långsamt får du då ta bort material tills hela locket går att skjuta in. Det är lätt att träbiten suger fast ordentligt i kolven så var lite försiktig. Det gör inget om träbiten är lite för lång då är det lättare att anpassa den i längd.

P1050497
6. Putsa ovansidan.
Med slipkloss och grov papper kan du nu forma ovansidan av locket till önskad form. Se till att den blir helt slät och far försiktig när du slipar den framskjutande tungan så att du inte sabbar formen. Har du en antik förlaga så ha den till hands, ofta är locken eleganta utan grova kanter.

P1050500
7. Avsågning och avfasning.
Skjut nu in locket i kolvlådan och märk ut var locket ska sågas av.
P1050501
Änden på locket ska vara avfasat i de flesta fall. Märk ut med penna och gör avfasningen med en kniv, avsluta med sandpapper.
P1050503
8. Snida kanten.
På min kolvlåda vill jag ha en markerad kant som löper längs med lådlocket. På originallocket finns två skurna spår men jag nöjer mig med ett då det är en lite enklare bössa som locket ska sitta på. Märk ut var spåret ska vara med en penna som på bilden ovan.
Här krävs det att hålla tungan rätt i mun. Nu skär du grunt och rakt där du ritat, gärna med karvsnittskniv annars med den vanliga kniven. Snittet ska skäras 90 grader med träet.

P1050505
När snittet är gjort ska du vinkla kniven så att du få ett V-format skär mot snittet. Försök att skära noga och distinkt.

P1050506
När du skurit ett spår, vinkla kniven mer och skär bort mer mer material tills du får något som ser ut så här. När är det  en klar markerad kant men notera att du ska nästan bara skära bort trä på den sidan som är mot lockets mitt.
P1050508
9. Forma greppet.
På locket finns ett dekorativt tumgrepp som kan se ut på olika sätt. Ibland är det väldigt enkelt med simpel fördjupning medan det ibland är ett avancerat ornament. Jag ska utgå från förlagans utskjutande räfflor. Rita och designa med pennan hur det kan se ut.

P1050509
Skär ut konturerna med skarvsnittskniven. Dessa konturer kommer verka som ett stopp i nästa steg när du skär med den smala skölpen mot ”pluppen” eller vad vi nu ska hitta på för namn. Forma gropen lungt och metodiskt med skölpen och skär rent i ibland runt pluppen med kniven.

P1050519
Rita ut de utskjutande räfflorna i den nu renskurna gropen.
P1050520
Skär ut räfflorna med skarvnittskniven försiktigt. Gör v-formade snitt som blir djupare mot pluppen.  Snygga till räfflorna så att de ser ok ut. Finputsa dem senare.

P1050521
10. Spåret för kolvlådans låsning.
Undertill ska det finnas ett spår där en bladfjäder ska sitta som ska låsa kolvlådan på plats. Det spåret ritar du ut, ca 5-6 mm bred. På originalet syns det att det inte är den ursprungliga pladfjädern utan en senare, enklare som spikats på plats.

P1050522
Skär längs med linjerna och gröp ur med det smala stämjärnet tills spåret är lika djupt som klaffen.

P1050523
11. Finputsning
Ovansidan är nu färdig för att finputsas. Jag använde mig av 280-paper. Jämna till alla vassa kanter. Vik pappret och putsa mot de skurna kanterna. På ovansidan ska locket  vara välarbetat, spår av verktyg ska putsas bort, däremot kan det vara ruffiga på undersidan eftersom det inte syns.

P1050524
12. Träarbetet färdigt.

Nu är kolvlådelocket nästan färdigt. Beroende på vilken färg du har på bösskolven ska locket betsas. Vad som också kvarstår att göra är att tillverka bladfjädern som låset kolvlådelocket. Jag hade gärna velat smida fjädern men kommer nog ställa mig med fil och rondell slipa fram det. Förhoppningsvis också förklara tillvägagångssättet i ett senare skede.

P1050527
Lycka nu till att åtgärda dessa skamfläckar på era jaktgevär och fotjägarstudsare.
Dags för semester.

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Trä, Vapen

I var sin ände av repet. Allmogesmide VS det hantverkande borgerskapet.

Hurra ännu en dammig vapenartikel!

P1040787

Ibland när man läser moderna vapenrecensioner (eller om bilar, skruvdragare och blöjjor för den delen) ställs ofta någorlunda liknande produkter mot varandra. Jag tänkte ta  mig an detta journalistiska grepp genom att jämföra två studsare som i sitt nuvarande skick brukades vid samma tid. Det är egentligen mer än så, det är en recension med större perspektiv, allmoge mot lyx under 1800-talet. Allmogen är klart underdog men prismässigt idag ligger de inte långt ifrån varandra, fast det beror bara på att det finns ett känt namn på den bondska bössan. Båda vapnen bär signering och därmed en klarare historisk kontext som gör dem enklare att bedöma rättvist. Båda är heltstockade studsare med slaglås och brukades kring 1800-talets mitt.

Det är en fight mellan Johannes Nils Hult (1810-1872) från Gravås i Värmland och Peter Rundberg från Jönköping (1718-1780).

Johannes Hult
P1040766

Johannes Hult var en duktig och vida omtalad bössmed från lilla Gravås i Värmland. Vår mest kända jaktskildrare Gustaf Schröder prisade bössorna skriver bland annat:

”…te x Johannes Hults i Gravås, blevo de icke allenast välskjutande, utan även helt prydliga, ja, till och med praktfulla.”

Hult var en person med stor skicklighet men också humor. I Livrustkammaren finns en bössa som visar på Hults spexighet, det är en bössa som saknar synliga skruvar och som kräver en stor portion klurighet eller den medföljande beskrivningen för att ta isär. Vad som tycks vara typiskt för Hults bössor är låsen som är ganska kvadratiska framtill med en avrundad kant.

Hult sticker ut bland 1800-talets bössmeder eftersom hans vapen även köptes av herrskapets jägare, Oscar I köpte en studsare av Hult. Flera vapen var med på utställningar i London och Paris. Ingen av allmogesmederna fick ett sådant erkännande av sin samtid.

Peter Rundberg
Rundberg var liksom Blekberg ett efternamn på flertalet smeder i Jönköping under 1700-talet och denna studsare är gjord av P. Rundberg som syftar på Peter Rundberg. Denne smed kom från fattiga förhållanden, son till torpare utanför Gränna. Han blev lärling hos Jöns Ahlgren 1739 i Jönköping och blev stockmakargesäll 1743. Han begav sig till Stockholm och arbetade hos hovpistolsmeden David Bars men också den kände smeden Jonas Schertinger. Därefter begav han sig ut i Europa, besökte Berlin, Dresden, Kassel, Frankfurt, Strassburg, Lothringen, Limaeville och Paris där han slutligen med statligt stöd stannade i några år. 1754 var han tillbaka i Jönköping och blev mästare på stadens faktori, både inom stockmakeriet och pistolsmidet. 1755 blev han också besiktningsmästare på faktoriet. Rundberg torde vara en av Sveriges mest utbildade och ambitiösa vapensmeder.

 Låt fighten börja!

Kolven
P1040785
Rundbergs bössa är nära hundra år äldre och har på ett föredömligt sätt omstockats, troligen i samband med konverteringen till slaglås under 1800-talet. Stilmässigt har den inte den strama schvungen som karaktäriserar 1700-talets bössor utan fått en mer stabbig men funktionell och välarbetad almstock med diskret nätskärning. Jag hade föredragit originalkolven men denna ligger an bra mot axel och bär upp den tunga pipan på ett bra sätt. Hult har satsat på en tunnare, smäckrare kolv i björk, betsad med rödbrun bets. Enkel, lätt och funktionell men med 1800-talets hela slätstrukenhet.

Hult: 3
Rundberg: 4

 

Beslag och finish
P1040789
Både Hult och Runberg har valt att satsa på stålbeslag vilket är helt rätt tänkt. Inget är så tråkigt som gjutna, billiga mässingsbeslag. Rundberg är känd för sina extremt välarbetade djupgraverade beslag och även här imponerar han stort. Sirliga växtornament i bästa 1700-talsstil, utförda med högsta kvalitet. Hult har satsat på diskreta tunna beslag med en enkla blomsterslingor. Lätta att hålla rena, fria från infriande bjäfs men annars rätt tråkiga i sin enkelhet, särskild bredvid Rundbergs närmast svulstiga och böljande skaparkraft. Det är en fråga om tycke och smak men jag går på Rundbergs linje.

Hult: 2 poäng
Rundberg: 5 poäng

Riktmedel och pipa
P1040790
Båda tillverkarna har valt att använda oktagonala pipor vilket jag föredrar. Hult har återanvänt en äldre pipa. Detta förfarande är lite väl tydligt, eftersom märket efter den gamla hällan som pipstiftet har gått igenom helt sonika sitter på sidan. Han har valt att modernisera pipan med en patentsvansskruv och det är ju käckt men kunde han inte passat in den lite bättre och låta det där märket sitta undertill? Han behöver inte skrika i ansiktet på oss att det är en gammal pipa och att han var full när han skulle gänga i den nya svansskruven. I övrigt är Hults pipa klart en allmogesmidd studsarpipa, det skvallrar den generella finishen om.  Riktmedlet består av ett grovt men funktionellt inlaxat sikte. Rundbergs pipa är en fröjd att se på alla sätt och vis med sina skarpa bommar och svagt svängd trumf på pipan. Denna pipa är dessutom försedd med graderat höjbart siktesblad. En ytterst minimal siktskåra är nedfilat i siktbladet, så liten att endast den med fantastisk syn kan se kornet. Hult borde få en liten stjärna i kanten för laddstaken i mässing med krats i änden.
P1040792

 

Hult: 2 poäng
Rundberg: 5 poäng.

Lås och trycke
Hult tycks ha en fäbless för lås som är lite fyrkantiga framtill, med en lite tjock rundning i nederkant. Det i kombination med 1800-talets vanliga knubbiga rundning baktill är låsplattan otroligt harmlöst. Hanen är det snyggaste och gravyren känns belgiskt klen ut i jämförelse med mästergravören Peter Rundberg. Den senares lås har den klassiska 1700-tals schvungen med spets baktill och enkel men distinkt gravyr. Jag gillar också att han låskruvarna inte går igenom låsplattan liksom att det finns lite gravyr även på insidan av låset. Däremot är hanen rätt ful. En fördel med Hults lås är det är praktiskt med bara en låsskruv och sen är faktiskt trycket riktigt bra, inget släp men lite tungt.  Rundbergs trycke är faktiskt sämre.

Hult: 3 poäng
Rundberg: 3 poäng.

P1040786

X-faktor
Ibland  tycker jag att andra komponenter måste blandas in i bedömningen, i det här fallet tycker jag den historiska kontexten relevant för att det ska bli skapligt rättvist.  Johannes Hult var ett autodidaktiskt geni som även tillverkade andra saker i smide. Hans praktvapen som köptes av kungar och baroner höll mycket hög klass med damaskerade pipor, inkrusteringar och djupa gravyrer. Min bössa är tämligen enkel och det ligger Hult något i fatet i denna duell. Rundberg kom från enkla förhållanden men hade oerhörd talang och blev genom skolning av andra framgångsrika smeder i Sverige och utomlands en av de bästa. Hult lärde sig enligt sagan nästan allt själv, inklusive lära sig läsa och skriva. Hults verkstad var troligen betydligt enklare än Rundberg, trots det lyckades han mycket bra.

Hult 5 poäng
Rundberg 2 poäng

Totalt:

Hult 15 poäng av 25
Rundberg 19 poäng av 25

Rundberg tar hem segern men hade jag haft någon av Hults mästarstycken så tror jag Rundberg hade fått problem.  En längre artikel om Johannes Hult hoppas jag kunna skriva på sikt.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Snap! Ännu en snapplåsare.

P1040645

I en vapentransaktion fick jag möjligheten att byta till mig en lodbössa. Allmogens jaktvapen bär en viss attraktionskraft i vissa fall även om 95% består av rappliga halvstockade skrothögar byggda av militära delar och smäckiga träbitar. De resterande 5% är en fantastisk samling folkligt hantverk som nedlade otaliga djur på fält, i skogar och trätoppar. Det är huvudsakligen i de norra delarna av Sverige som allmogens bösshantverk var starkt, där avstånden var långa och skogarna fyllda med villebråd.

P1040654Snappflintlås och konverterat dito. Notera de enkla ändringarna och resterna efter flintlåset.

Bland lodbössorna bär snapplåsbössorna en särställning. Snapplåsens mekanism är uråldrig och förändrades mycket litet sen sitt urutförande från sent 1500-tal. Vad som är lite intressant på denna typ av lodbössor är konverteringen. Många flintlåsvapen moderniserades till slaglås och  redan i början av 1830-talet gjorde slaglåsen intåg hos den norrländska allmogen. Engelska massproducerade lås importerades via Norge och såldes hos järnhandlarna.  Många valde att modernisera sina snappflintlåsbössor genom att avlägsna fängpannan och eldstål, byta hane och kort eldstålsfjädern. I pipan borrades fänghålet upp och en snäcka gängades på plats med tillhörande nippel. Ett förhållandevis enkelt och tidseffektivt ingrepp som gav ett betydligt mer driftsäkert vapen.

P1040649Hanen i spänt läge. Hanens tå låser i en liten fjädrande klack som är kopplad till den raka avtryckaren.

Just denna lodbössa är ett trevligt stycke, välfungerande mekanism, bra björkstock och en räfflad pipa med åtta millimeter stort lopp. Det enda egentliga felet är att laddstaken fattas och en pipsprint. Jag misstänker att bössan också fick en ny stock i samband med konverteringen, kanske hade den ursprungligen den ålderdomliga korta stockformen som är så vanlig bland flintsnapplåsbössor. Jag är lite sugen på att provskjuta, då det trevliga skicket inbjuder.

När vi ändå är inne på jakt, tycker jag att ni ska se filmen som Nordiska museet har lagt upp,  en älgjakt från år 1938. Det var andra tider då, även då handladdade man patroner fast kanske inte med samma noggranhet som nu. Det är inte så många som röker när de slentrianfyller patroner med krut och trycker fast kulan med tummen. Förr flådde man och styckade älgen på plats i skogen, människans tarmflora var som granit förr!  Man visste också värdet i att dricka sprit under jakten.

I den moderna världen tycks min jakt gå rätt bra, trots få jaktdagar i en stressig vardag. Lyckligtvis har jag fått fart på min åtel som jag kan nå på kort tid till fots. Senast i fredags sköt jag dubblé, en fantastiskt jaktupplevelse och en lång natt. Nu har mina nördiga vänner bett mig och kött och….borst, så att de kan göra svinborstpenslar. Sådana kompisar har jag. Jag behöver en ny frys.

1901869_712405202133610_2090617132_nSådär mitt i natten är det skönt att man inte sitter med en snapplåsbössa utan en pålitlig tysk 30-06 överlastad med en 56-termos.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Björn af Kleens bok Jorden de ärvde.
En trevlig, närgående studie av den svenska adelns jordägande och socialdemokratiska partiets välvilja gentemot storgods och fideikomiss.
3,5 adelskalendrar av 5.

 

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Flintsnapplåsbössan nr 2.

P1040295

Det händer ibland att jag stöter på ganska udda bössor och en del hamnar hemma hos mig. Redan för ett antal år sen bekantade jag mig för första gången med denna bössa. Det var på det stora wargamet i Marma. Då var den i nävarna på en trevlig reenactare som verkligen satsat på att skapa en trovärdig brunfärgad ouniformerad allmogesoldat. Jag måste medge att jag avundsjukt sneglade på den kortstockade skönheten som gav ifrån sig små skarpa knallar i kontrast till bullrande överdimensionerade muskötpipor.

P1040291

Efter eventet har vi hållit kontakt och träffats sporadiskt. Senast på militariamässan hade det visat sig att den bytt ägare till en annan reenactare som I sin tur var I behov av en ny växellåda till ett veteranåk. Nu fick jag möjligheten att lägga vantarna på denna spektakulära allmogetingest.

P1040292

För er som följt bloggen eller läst alla vapenrelaterade inlägg överdrivet noga vet att jag sen tidigare har en flintsnapplåsbössa. Är ni mer intresserade av denna typ av udda lås så läs mer där, men i korta drag kan jag nämna att flintsnapplåset är en föregångare till det vanliga flintlåset som dök upp under början av 1600-talet. Flintsnapplåset lär ha vunnit stor spridning redan under 1500-talets andra hälft och vann stor popularitet bland främst allmogens bössmakare. Låset är mycket enkelt till sin konstruktion och nyttjades ända till 1800-talets mitt i norrlands inland. Ingen låstyp lär ha använts under så lång tid och det är lätt att konstatera att det på grund av det blir ett mycket mångsidigt civilt reenactmentvapen.

P1040297Här tillsammans  med syskonet med lite annorlunda design.

Vad som är särskilt intressant med denna bössa är inte bara vapentypen utan att allt utom pipan är nytt. Pipan är en gammal lodbössepipa, märkt HFS (Hans Fredriksson, känd norrländsk pipsmed under 1800-talet) som försetts med ny säker svansskruv. Pipan är sedan monterad I en ny björkstock med typiskt kort och oergonomisk stock. Kindkontakt snarare än axelkontakt. Det bästa är låset som är specialtillverkat av Sveriges duktigaste vapensmed inriktad på äldre vapen, Magnus Wiberg. Han är en av de I få I Sverige som nytillverkar mynningsladdade vapen. Låset är ett handsmitt konstverk där inget är utlämnat åt slumpen. Även skruvarna är handsmidda och gängade med traditionellt gängsnitt. Låsdelarna är sätthärdade med träkol och benmjöl.

P1040300

Jag ser framför mig att jag kommer ha svårt att skiljas från den här bössan, känslan av att ha ett vapen som saknar antikvärde men som är byggt för att fungera. Inga rappliga antika låsdelar och ingen antikvarisk magkänsla som kvider. Bara skjuta och njuta (nja…).

P1040296

Det slutar inte där utan jag bidrog än mer till den nya växellådan genom att också spontanköpa en enorm flintlåspistol av densamme. Pistolen är något av ett bygge men ihopsatt för att fungera och slänga rejäla blypotatisar. Låset är nytillverkat men monterat en 1700-talskolv. Kanske är är pipan en muskötpipa från början. Slutresultatet blir en rejäl, tidstrogen ryttarpistol som påminner om en avsågad hagelbrakare. Den här ska jag ha som sidovapen till min 1700-talsoutfit. Hur den ska bäras är än så länge ett mysterium, behöver en häst att montera ett hölster på. Det är knappast en fickpistol och jag har ingen väska som rymmer den, det återstår att knöla ner den i bältet och skrika Skepp Ohoj!

P1040280Flintlåsmonstret tillsammans med en fickpistol.

P1040285Kaliber 75 is just about right…

Nu kanske det vore fint om det fanns tid till lite reenactment också….

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

I Norge ansågs björnjakt så nära självmord att de björnjägare som revs ihjäl inte fick begravas I vigd jord. År 1733 införde Norge år skottopengar om två riksdaler per björn och 1 riksdaler per björnunge. Ett land så fattigt som Norge kan man ju tänka sig att antalet björnrelaterade självmord blev rätt många.

Kurage recenserar
Öyvind Flatnes bok From Musket to Metallic Cartridge. En ordentlig norsk bok om svartkrutsvapen ur en praktisk synvinkel. Hur gör man papperspatroner? Vilka flintor är bäst? Osv. Köp den, för den lär ta slut snart.
4 tändnålsgevär av 5.

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen