Category Archives: Vapen

Allt som rör vapenhantverk

Kanske den äldsta svenska revolvern.

Emellanåt dyker det upp virala fjantgrejjer, artiklar och påståenden om diverse vapen. En sådan snackis har varit den om världens äldsta revolver.  Vårt grannland Norge hävdar att de sitter inne på den äldsta. På Maihaugens musesum i Lillehammer finns en tysk flintlås/snapplås-revolver med en åttaskottstrumma. Den anses vara tillverkad år 1597 av Hans Stopler*.  Många idag förknippar revolvrar med 1800-talet och framför allt Samuel Colts klassiska revolvrar. Idén med revolvern är däremot betydligt mycket äldre.

Denna Stoplers skapelse är tillverkad under en tid som kom att utmärka sig för sin närmast perversa fashination för mekanik, krångliga lösningar och astronomiskt överarbetade vapen för furstar, grevar och kungligheter. De flesta av dessa fantastiska vapen har ofta, föga oväntat, sitt ursprung i olika tyska verkstäder. Förutom att massproducera vapen till 30-åriga krigets härar satt också tyska vapensmeder och gnuggade geniknölarna för att hitta på nya, otroligt märkliga, kitschiga och påkostade vapen för att tillfredsställa de krigsherrar som berikat sig på krigen. Kan jag göra en guldinkrusterad jaktbardisan med dubbla pistolpipor i? Eller kanske skjutbara bordsbestick guld? Eller en dubbelpipig ryttarpistol med en kolv i snidad elfenben….eller kanske borde jag bygga en hjullåsstudsare med en pipa inkapslad i glas (finns…)

Kan jag få en hillebard med inbyggd högaffel och hjulås tack?

Stoplers pistol är ett exempel på något som troligen funkar sådär men som åtminstone var dyrt nog att konstruera och som var en bra conversation piece mellan ett antal pösiga herrar med kragstövlar och rosettförsedda kläder. För övrigt finns det en tysk revolverkarbin från runt år 1600 på Livrustkammaren som står sig bra mot norrmännens dito. Troligen finns det en ännu äldre i någon samling någonstans men någon måste ju vara först med att hävda att deras är äldst.


Pistol eller karbin? Svårt att definiera denna Augsburgska tingest. Troligen äldsta revolvern i Sverige i vilket fall. Foto: Livrustkammaren.

Men vilken är Sveriges äldsta inhemska revolver?
Kan det vara vår egen, något bortglömda revolverkonstruktör, den excentriske prästen Jonas Ofrell (1805-1863) som var först att tillverka en helsvensk revolver? Han var förvisso samtida med Samuel Colt men faktum är jag misstänker att den äldsta kända svenska revolvern är från 1600-talets första hälft. I Livrustkammaren finns något som påminner om Stoplers konstruktion men i paritet med vad Sveriges primitiva vapenindustrin i början av 1600-talet kunde åstadkomma. Det är en ryttarpistol med en fyraskottstrumma. Den är enkel i sitt utförande och det tycks som den är gjord för att användas. Flintsnapplås, björkstock och inga jävla beninläggningar och lull-lull. Nils Drejholt har daterat den till 1630-talet men något exakt tillkomstår är okänt. Kalibern är 12mm, längden 535 mm och vikten 1460 gram.


Revolvern i fråga. Föremålsnr 11662 (4805). Foto: Livrustkammaren.

Trumman roteras för hand, vilket är den gängse metoden för revolvervapen fram till 1800-talet. Varje kammare har ett eget skjutbart fängpannelock som skjuts framåt med en arm. Armen är kopplad till hanen så att fängkrutet blottas automatiskt när skytten spänner hanen.


Trumman med sina skjutbara fängpannelock. Foto: Livrustkammaren.

 

*Jag ställer mig lite frågande till dateringen. Enligt Stöckel så är Hans Stopler verksam 1570-92. Varifrån årtalet 1597 kommer ifrån framgår inte och stämmer inte överens med Stoplers verksamhetstid. Möjligen finns det någon annan källa utanför Stöckel som förklarar årtalet. Den bär en datering 1636 men kan mycket väl vara äldre än så.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Herr Lloyd och vådaskottet


Lloyds björnstudsare och  klassiska skildring av Sverige fråm 1820-talet.

Herr Lloyd och vådaskottet
Folkmusikgruppen Irmelin har plockat upp en visa om en 1800-talets kanske kändaste kulturpersonligheter. Vagabonden, zoologen, etnologen och björnjägaren Llewellyn Lloyd. Denna engelska rikemansson flyttade till Sverige under 1800-talets början för att jaga, fiska, forska och ligga runt. Han skrev flertalet böcker, korresponderade med Darwin och är även far till den kände upptäcksresande Charles Andersson. Lloyds nära mytiska framfart i svenska skogar, fiskevattnen och sänghalm gav upphov till flertalet sånger, berättelser och traditioner.


Lloyd med sin tama björn rönte stor uppmärksamhet.

En av dessa folkliga ballader som finns om Lloyd handlar om en tragisk vådaskjutning under en björnjakt. Lloyd råkar då skjuta en av hans lokala fångstkarlar Jan Svensson. Märkligt nog är inte detta är inte första gången som Lloyd vådaskjuter en person. Redan innan han flyttade till Sverige sköts en jaktvårdare till döds under tumultartade former efter att ha kommit på Lloyd som olovligen jagade på dennes mark. Lloyd blev snabbt känd i Sverige för sina dramatiska vårdslöshet och ofta farliga björnjakter där han själv många gånger blev sårad och illa tilltygad av björnar. Sammanlagt där han varit med vid nedläggandet av drygt hundra björnar.

Här kommer den ledsamma visan om vådaskottet.

 

Texten finns här:

Herr Lloyd
Efter Elvina Engström, Malung, Dalarna

Herr Lloyd ifrån England till Sverige hit kom
Att nyttigt och nöjsamt här jaga
Att leka med rovdjuren först litet om
Sen skinnpälsen utav dem taga

Den jägaren är i vårt land välbekant
På jaktäventyren så många
I skogar, i dalar, på berg och på brant
Väl kan han båd’ skjuta och fånga

Emellan Tyngeberget och Norra Hån
I en socken man Malung månd’ kalla
En ringander björn nu skjuten skall bli
Men kom ej den gången att falla

Med Lloyd uti följe på jakten där var
Elg, Utter och Svensson den arme
Hur oviss vår livstid, vår dödsstund så snar
O Gud över oss dig förbarme

Herr Lloyd med de andra i ringningen ser
Att björnen re’n grävit där hade
Svagt skymlar i buskarna mera och mer
Lloyd ögat till bössan nu lade

Och jägaren slår sig för panna och bröst
Och ropar: min vän har jag skjutit
Och eko i bergen mångdubblat hans röst
Han fasar för blodet som flutit

Herr Lloyd kastar bössan ifrån sig så långt
Nu vill han ej björn skjuta mera
Han river sitt bröst, det blir honom för trångt
Vad gjort är, dock ändras ej mera

Och prästen och domarn herr Lloyd reser till
Vad lag bjuder, det vill han lida
Och änkan, Jan Svenssons, han ock hjälpa vill
Sin dom nu herr Lloyd får avbida

Men nu sitter änkan med barnena små
I fattigdom, sörjer och gråter
Men Gud henne styrke, Gud allt han förmår
Han hjälper, hugsvalar, förlåter

Om några månader börjar björnjakten, klanta inte till det som Herr Lloyd.

 

Lämna en kommentar

Filed under Allmoge och etnologi, Vapen

Svartsnärpan – Dawn of the evil slädbössa

Först lite information!
Inledningsvis vill jag påpeka att det är lite glest mellan artiklarna. Anledningen är givetvis livet självt som pockar på min uppmärksamhet. Det är familj, hus, vildsvin och min egen hälsa som går före. Dessutom mitt ordinarie arbete som jag vill slå ett särskilt slag för. I sommar basar jag över ett helt friluftsmuseum, Färgargården i Norrköping. Sveriges enda färgeritekniska museum ska öppna igen och museet gestaltar ett landsbygdsfärgeri under 1800-talets andra hälft. Jag ska vara där och reenacta 1800-tal hela sommaren. Kom gärna förbi och följ vårt arbete på vår FB-sida! En del av det som sker där kommer också bli material här på bloggen.

Här kommer lite programpunkter för sommaren, jag tror det är mycket som intresserar er som är min målgrupp för denna blogg.

 

Svartsnärpan – Dawn of the evil slädbössa

 

I brist på verkligt omdöme i kombination med ett dumt infall köpte jag ett ledsamt stycke skjutjärn. En värsta sortens flintlåsbössa, byggd på alla möjliga delar, en nedsågad muskötpipa, ett muskötflintlås m/1762 och en ful putsad kortad stock och en apart bakkappa. En ful bössa kort och gott. Det korkade infallet jag fick när jag först såg kan sammanfattas med ett ord – slädbössa. Jag måste bygga den styggaste slädbössan som världen skådat. En mörk tingest ruvandes ett halvt skålpund varghagel i sin dunkla mage, en rännkulornas honmonster. Svartsnärpan skall bliva hennes namn! 


Källa: Svenska akademins ordbok 1981.

En del av er kanske minns artikeln om de extremt korta bössorna? Slädbössor är en fantastisk genre bössor, korta självförsvarsbössor som använts för att avvärja såväl rovdjur som rövare men även vid oplanerad jakt under färd.

Bygget
Innan ni börjar läsa hur det gick till, vill jag som ruinromantisk, vapenhistorisk fetischist säga att jag vill verkligen inte starta någon slags trend här. Välj med omsorg ditt projekt om du nu liksom jag vill sätta sågen i en pipa. Välj sådant som saknar större kulturhistoriskt värde, det vill säga dåligt skick, hårt renoverat, sentida byggen, återkonverteringar och liknande. Jag vill verkligen inte se några av okunskap nedsågade bössor som annars är helt ok.



Utgångsmaterialet var inte vackert att beskåda. Inledningsvis fick jag lämna låset hos vapensmeden för att passa in en ny slagfjäder då den gamla brustit. Det som var kvar av kolven fick vara mall för den nya piplängden. Att förlänga stocken hade också kunnat vara ett alternativ och det hade också blivit en rätt snygg och oändligt mycket bättre balanserad bössa. Men eftersom jag inte är någon höjdare på den typen av avancerad träslöjd så fick det bli bågfilen. Med hjälp av maskeringstejp markerade jag snittet och började såga.

När pipan var kortad så filade jag i ordning mynningen. Personligen hade jag föredragit en pipa som var skapt i den här längden. Fina slädbössor är gjorda med ursprungligt korta pipor och får därmed tunnare gods i mynningen och blir därmed betydligt graciösare skapelser. Min pipa saknar för närvarande korn, vilket heller inte är nödvändigt på dessa närstridsvapen. Men jag skulle gärna vilja ha korn i framtiden för att det gör att bössan ser mer hel ut.

Kolven var belagd med någon hemsk lack. Jag valde att sickla hela kolven med en vass kniv och sen slipa av den.

Eftersom framstocken var så pass kort ville jag skapa ett snyggare avslut. För att göra den mer elegant började jag med att öppna upp laddstockrännan för att kunna förse den med en rörka. Jag ville också att bössan skulle ha en hornnäsa så jag täljde och filade in en ansättning att limma en bit horn på. Jag tog ett spräckt kruthorn med lämplig dimension som sågade till.

Hornbiten lät jag koka i någon timme för att göra den mer flexibel. Jag limmade den sen med kontaktlim.

Jag tittade sen på andra bössor jag har hemma från 1700-talet och formade sen hornet och träet för att få en trevlig övergång. Inpassningen blev helt ok men inget mästerverk. Jag valde också att skära en enkel dekorrand längs med laddstocksrännan.

Många bruksvapen under 1700-talet svärtades med linolja och kimrök. Svenska arméns musköter svärtades ända fram till 1800-talets början, idag finns sällan svärtningen kvar utan den avlägsnades ofta under 1800-talet. Det är mer av en färg än en bets som man kan se på den här originalsvärtningen på min m/1716-1805 musköt.

Jag blandade en pasta bestående av kimrök och kokt linolja som jag i omgångar strök i tunna lager och sen eftertorkade. Vid det här laget hade jag kommit över en passande rörka från en genomrutten, piplös subsidiemusköt. Rörkan passade jag in framtill och ordnade en gammal rembygel som också säkrade rörkan i träet.

Nu var det dags att göra en laddstake. Eftersom rörkan är ganska trång och avsedd för metallladdstake så var jag tvungen att göra en ganska tunn i trä. Jag använde mig av Larry Potterfields metod som fungerar på så vis att man gör en slipjigg med sandpapper som man sen slipar ner träbiten till rätt form med hjälp av borrmaskin. Jag orkade inte bygga en hel jigg utan gjorde en enkel i trä som gick att trycka ihop i skruvstycket.

Det är väldigt lätt att dra av laddstaken om man kör för snabbt och den vobblar, så kör försiktigt när du tar ur den ur jiggen. Jag valde ek i brist på andra träslag. Den färdiga laddstaken passades in och svärtades lätt.

Svartsnärpan var född till världen.

That why they call it a flinchlock….

Ta

Hur bra funkerar då denna svarta dikesrensare? Balansmässigt är det såklart en katastrof, det är i princip en pistolkarbin, men funktionen är det inget fel på. Den är gjord för att spruta snärpor över ondsinta rövare, vargar och valfria mylingar som kommer för nära. På det hela, ett roligt litet projekt.

 

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Bössorna från Runö.

p1090827
I Rigabukten finns en mystisk ö som gäckat historiker och etnologer under lång tid. Ön heter Runö och är liksom Gammalsvenskby i Ukraina en enklav med en starkt svenskpräglad kultur. Trots att Runö annekterats av olika länder genom tiderna har ön under århundranden behållit en egenartad kultur där de bar en särpräglad dräkt, talade en egen variant av estlandssvenska och utövade ett självägande styre. Som mest bodde det ca 350 personer där, men den ursprungliga befolkningen splittrades när Sovjetstyrkor tvingade dem att fly 1944. Många av runöborna flyttade till Sverige och idag flyttar många tillbaka och återbefolkar Runö.

Riddarhusbibliotikarien Karl von Löwis i Riga i skriver i Vårt Land 1896:

Sälarna jagas äfven med bössa, skjutvapen af mycket primitiv art, som tillverkas af öborna sjelfva, med mycket små kolvar, vilket gör dem bekväma, då skyttarne i liggande ställning måste använda dem.

 

Runöbornas bössor
Det finns ett antal kända bössor i privata samlingar och museisamlingar som antas ha ett gemensamt Runöursprung. Gemensamt för dessa bössor är att de har en särpräglad stil som är närbesläktad med svenska flintsnapplåsbössor av äldre sort. Det är tydligt att de påminner mer om svenska bösstraditioner snarare än baltiska och finska bössor.

Ur det lilla urvalet som jag har haft tillgång till i denna artikel finns det två typer av bössor, småkalibriga lodbössor och grövre studsare. Det är inte bara kalibern som särskiljer typerna utan också en utseendet.

Runöbössor av lodbössetyp
Den här typen kännetecknas av en kort stock som bara tillåter kindkontakt. Stocken går helt i linje med de traditionella kortstockade flintsnapplåslodbössorna som var vanliga i Sverige under 1600-1700-talet från Jukkasjärvi i norr till Göinge i söder. Liksom andra kortstockade lodbössor så är kalibern liten för att rekylen inte ska bli för kännbar för skytten. Dessa bössor användes för att skjuta stillasittande småvilt och fågel. Enligt en uppteckning från 1800-talets slut tycks gäss som mellanlandar på ön vara ett populärt villebråd. Som citatet indikerar användes även de kortstockade bössorna till säljakt och att kolvformen underlättar liggande skytte. Jag låter det vara osagt huruvida det verkligen är bekvämt att skjuta med korta kolvar med endast kindstöd men generellt brukar bössor avsedda för liggande skytte tillåta fullgott stöd.

p1090828

Låsen har utanpåliggande fjäder och smidet är förhållandevis kantigt i sitt utförande med ganska lätt bräckta kanter. Jag får intrycket av att smidet är välgjort men inte så smäckert. Låset hålls på plats med en låsskruv och eldstålet är spetsigt upptill. På flera av runöbössorna har fängpannan en liten eldskärm som är nitad fast i fängpannan. Samtliga lås saknar säkerhetsanordning som ofta kan ses på andra flintsnapplås såsom vridbart eldstål, fängpannelock eller varhake. Läppskruven är av ringskruvsmodell.

p1090829

Stock och beslag
Även för att vara kortstockad är Runöbössornas kindstöd minimalt. Signifikant på stockarna för just Runöbössorna är att kolven har en bakkappa i plåt och en liten stötknapp längst ut på kolven. Denna stötknapp ses mer ofta på stadstillverkade flintsnapplodbössor men mer sällan på folkliga lodbössor. Dess funktion är att skydda kolven när kolven tar stöd mot hårda underlag, särskilt när skytten laddar vapnet. Samtliga Runöbössor av denna sort har en kolvlåda med skjutbart lock. Kolvlådelocket är dekorerat på olika sätt från enkla ristade linjer till skurna stiliserade blomknippen.  Underbeslaget är enkelt och i järn. Samtliga undersökta exemplar har också en metallförstärkning vid änden av framstocken. Laddstaksrännan är dold men ventilerad med en lång skåra.

p1090830 p1090834 p1090831p1090833

Pipa och laddstake
I mina två exemplar är kalibern 12-13mm , medan livrustkammarens exemplar är 13mm. För att vara kindstödda lodbössor är kalibern något större än vad motsvarande bössor brukar vara i Sverige. Runöborna hade egentliga inga större fyrfota djur att jaga på ön, varför de troligen också användes för säljakt precis som von Löwis antyder. Piporna är alla åttakantiga men dess kanter är mjukt avrundade istället för skarpa. Siktet är enkelt med pilformat avslut framtill. Laddstakarna på båda mina är av särskild typ, de är i trä och avrundade med en knopp i ena änden och skodda närmast en tredjedel av längden med en metalltub som är gängad i änden för en krats.

p1090832

Utseendet på de fem undersökta bössorna av denna typ är så uniformt att med hög sannolikhet är tillverkade av en smed eller smeder i nära relation till varandra. Mina två bössor är i de närmaste identiska stilmässigt med få undantag. Även storleken skiljer minimalt varför jag antar att de är syskon tillverkade av samma hand.

4247

Runöbössa ur Livrustkammarens samlingar (Livustkammaren 4247 (31:15)) Längd: 1074 mm
Längd: pipa 868 mm Höjd: 117 mm kaliber: 13 mm Foto: Livrustkammaren.

runolivrustkammaren
Runöbössa ur Livrustkammarens samlingar (Livustkammaren 4247 (31:15)) Foto: Livrustkammaren.
murberge
Runöbössa ur Murbergets samlingar. Foto: Murberget.

0000367
Runöbössa. Jag har inte en exakt källa för bilden men det är troligen så att den såldes på Probus för ett antal år sen.

Runöbössor av studsartyp
Den andra typen av Runöbössor är grovkalibriga studsare. Det kan antas att de använts till säljakten som var en viktig inkomstkälla för Runöborna precis som för många andra kustbor och öbor. När det kommer till säljakten på Runö är den strikt organiserad och upplägget för jaktens ordnande var stadgat i Runös egen säljaktlag från 1800-talet andra hälft. Dessa lagar grundas på äldre överenskommelser sen 1500-talet och framåt. Det som är speciellt med dessa studsare är att de är utformade på helt annat sätt än de traditionella sälbössorna som nyttjades kring hela Östersjön. Den vanliga sälbössan är ett prickskyttevapen som har en ansenlig vikt och klumpighet, tillverkad för precision och lite rörlighet i jakten. Runöbössorna är grova i kalibern men nätta i utförandet och tunna i pipgodset. Om dessa bössor användes till säljakt, vilket är mest troligt, måste säljakten varit annorlunda utformad med en mer rörlig jägare och kortare skjutavstånd. I en passus i säljaktslagen står det bland annat att en del använder hundar på isen när de jagar som ett hjälpmedel för att lokalisera sälar. Kanske var det dylika metoder som gjorde att deras jaktsätt var annorlunda. Läser man August Zetterqvist skildring av säljakten som är ifrån 1908 tycks däremot Runöbornas säljakt likna den som ses på andra ställen runt Östersjön. Om Zetterqvist skildring är relevant för att förstå säljakten under flintlåstiden är dock svårt att säga då den vapentekniska utvecklingen under sent 1800-tal förändrat jakten på många plan. Livrustkammarens exemplar är försett med solskydd över kornet vilket i folkliga sammanhang ses på sälbössor. Det är en praktisk finess mot solen under vinterdagar när jägaren ligger på isen och vakar säl.

p1090836

Om de nätta studsarna skulle ha använts till att annat förutsätter det att det funnits något annat större villebråd på ön. Ser man till de äldre beskrivningar av Runö tycks ön sakna fyrfota vilt, egendomligt vis tycks ön invaderats av harar under slutet av 1800-talet som förökades snabbt på grund av att det saknades rovdjur.

p1090838 p1090837

Vad som är karaktäristiskt för denna typ är att kolvformen är utdragen på så vis att den medger helt stöd för skytten. Det är nödvändigt med en ordentlig kolv då endast kindstöd skulle göra skyttet högst obekvämt med den grova kalibern. De två undersökta bössorna är mycket snarlika, båda kolvarna har en liknande utformning och storlek. Den som finns på Livrustkammaren har en speciell kontext då den är given som gåva år 1929 av Runöborna till Gustav V. Låset är likt det vi finner på på de övriga flintsnapplåsbössorna men naturligt något större. Kolven har längsgående fåror längs med förstocken och kolvlådelock. Piporna är grova i kalibern men är tunna i godset till skillnad från sedvanliga sälbössor. Detta gör att bössorna är trots sin kaliber mycket nätta. Laddstaken här hornskodd.
p1090839

runostudsare
Runöbössa av studsaretyp. Livustkammaren 4247 (31:15). Foto: Livrustkammaren.

 

Märkvärdigheter
Vad som talar för att bössorna verkligen är ifrån Runö och inte en spridd typ är att bössorna är så lika och har en stil särpräglad från andra områden. Jukkasjärvitypen har större variationer vilket talar för fler smeder och verkstäder. Klart är att låstypen har mer gemensamt med svenska flintsnapplås än dito baltiska eller finska utan att det står klart de är av huvudsakligen svensk inspiration. Det leder oss dock till ett dateringproblem, som det inledande citatet skallrar om tycks de kortstockade, hemmagjorda bössorna brukats länge. Runö är känt för stark konservatism när det kommer till vanor, seder och dräktskick. Märkbart är att de flesta bevarade bössor är av flintlåstyp och inte omgjorda för slaglås. Det kan bero på flera faktorer, dels konservatism men möjligen ville inte en så isolerad ö som Runö göra sig beroende av en industriprodukt som tändhattar. Det kan också bero på att ön var under ryskt styre under 1800-talet och de ryska provinserna levde under stränga vapenlagar vilket begränsade vilka typer av skjutvapen som fick ägas. Dessa faktorer gör flintsnapplåsbössorna svårdaterade. En samlarbekant till mig har dock två Runö-bössor med den senare typen med lång kolv som båda är tillverkade för slaglås vilket visar att det åtminstone existerade slaglåsvapen på Runö.

 

Källor
Livrustkammarens samlingar på nätet
Hedman, Jörgen (2006). Runö: Historien om svenskön i Rigabukten. Dialogos förlag.

4 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Vapen

Tyngsta grabben i jaktlaget 1870. Kammarladdare på glid.

p1090398
En tigerrandig kammarladdare

Ett möjligt scenario

Hösten 1870 var hösten då Krams-Mats fick känna vinden i seglen och vara den tyngsta grabben i jaktlaget.

Snedstugu-Lars, Get-Ola, Könsviks-Olof och Knötorp-Israel förstod inte vad det var de tittade på men någonstans förstod de att de skulle vara mäkta imponerade och förundrade över vad de såg. De blinkade i tyst förundran, tittade ner på sina pinsamt snedstockade lodbössor, tittade på Krams-Mats fantastiska tingest, tittade ner igen på lodbössorna. Snedstugu-Lars tittade upp igen, synade Krams-Mats bössa andäktigt. Fan, vilken grej. Och vilket kolvträ. Är det en spak? Var är hanen? Könsvik-Olof drog in en dräggelsträng som växte ner mot hakspetsen.

Krams-Mats drog i spaken och sus uppstod när församlingen på Knötorps gårdsplan drog in luft genom putande läppar. Platsen som jaktlagets kung hade Krams-Mats i sitt våld.

p1090396
Kammaren öppen, bara att hälla i krut och trycka dit en kula.

Krams-Mats lycka var dock kortvarig. Könsviks-Olof kunde aldrig glömma skymfen att bli nedpetad från piedestalen och i illa förtäckt missunnsamhet sålde han alla sina kor, sina silverskedar och småkusiner på marknaden i Grötslöre våren därpå. Med pengarna stegade han in i handelsboden och köpte häradets första Remington rullblockare i kaliber 12,77×44. För att vara på säkra sidan såg han till att bröderna Slup med största möjliga noggranhet fick måla kolven i flaskgrön marmorimitation.

p1090395
Kammaren stängd, redo för drabbning. Notera siktet som egentligen ska ha ett ledat klaffsikte som nu bortaget och istället har man filat sikteskåran direkt i leden. Innovativt.

En tigerrandig allmogefierad m/1851
Så här kan man tänka sig att det gick till någonstans i Sverige när någon kom över en svensk, militär m/1851 kammarladdare för flottan som på något vis rangerats ur förråden. Under 1800-talets mitt experimenterades det hejvilt med att få fram ett bakladdat vapen. Genom ett bakladdat vapen skulle soldaterna kunna ladda snabbare och smidigare istället för att ladda från mynningen. Dessutom kunde man nu också ladda ett räfflat vapen enklare med överdimensionerad kula som räfflorna griper tag i för ökad precision. Sverige tog fram m/1851 kammarladdare för flottan. En räfflad historia med en kammare som fälls upp med en spak. Svenska armén valde att avvakta. Norges armé tänkte mer progressivt och valde att byta ut mer eller mindre hela arsenalen mot kammarladdare. Det torde vara en ganska dyr affär men unik för sin tid. Genom iskallt (eller traditionellt armékonservativt) avvaktande antog svenska armén istället patronladdade gevär av Remingtons rullblockskonstruktion under 1860-talet. När de patronladdade vapnen antogs fasades mynningsladdarna ut ur arsenalen och massvis med överskottsvapen kom ut på öppna marknaden. Det som inte skrotades blev ofta jaktvapen, de kapades, stockades om och modifierades efter tilltänkt funktion och rådande mode.

Det bästa med just den här allmogefieringen är givetvis målningen. Det är ett fantastiskt exempel på när gammalt möter nytt, traditionell folklig målningsteknik med tekniskt högstående vapenteknologi som fötts fram av den industriella revolutionen. Vad ådringsmålningen ska efterlikna är okänt men följer en trend under 1800-talet med ådringsmålade kolvar. Ett folkligt uttryck som lyfter in denna omändrade bössa till ett annat plan.

p1090394
Syskonskap genom finurlig målning. En ådringsmålad lodbössa från Skellefteåtrakten med tåspännarlås.

Jaktmodifierade armévapen
Mitt senaste köp föranleder mig att ta upp ämnet jaktmodifierade militära vapen förr. Inom denna kategori förefaller de flesta bevarade antika skjutvapen härröra i mer eller mindre skala. Den oerhörda mängd militärt överskott och försvinnande vapen från arméerna hamnade oftast i olika skepnader som jaktvapen. Särskilt många härrör ifrån när svenska armén gav upp slaglåsvapnen och började med patronladdade vapen under 1860-70-talen. Runt 1800-talets mitt rådde en ängslig innovationsfeber bland Europas vapeninnovatörer. Först kom slaglåset, sen skulle alla vapnen börja vara räfflade och sen skulle de bakladdas och i sådant fall med vad? Arméförvaltningarna kunde knappt sova om nätterna på grund av ångest över att inte ligga i framkant och därmed tappa det vapentekniska övertaget. I Sverige pytsades det ut massor med vapenmodeller i mer eller mindre stora serier såsom m/1840, m/1845, m/1815 (-45, 48 och 49), m/1851, m/1855, m/1857, m/1860, m/1864 osv. Den tekniska frossan slutade inte förrän Remingtons rullblockare för patroner sopade mattan med alla gamla system i och med m/1867.  Är man intresserad av vapenteknisk utveckling torde 1800-talet mätta den mest vetgirige.

012unwi35cvj
Brytpunkt i jaktvapnens historia. Blandade mynningsladdare och rullblockare bland jägare i Bäckebol. Foto: Olof Jonsson, Vänersborg museum.

Det typiska jaktmodifierade vapnet som dyker upp är musköter av modell m/1815-45 och m/1815-49 som kortats ner och fått framstocken kapad efter rådande mode. Allmogens jägare ville under 1800-talets andra hälft ha hagelbössor och till det var musköter utmärkta ämnen. Det ledde också till att många militära räfflade vapen borrades ur till hagelvapen. Alla m/1851 kammarladdare som jag har sett jaktmodifierats har borrats ur, utom denna jag köpt. Allmogen hade sällan behov av grova studsare om man inte jagade säl eller bodde norrut och jagade älg och björn. Söderöver var älgen sällsynt och björnen nära utrotad. Det som fanns var småviltet, främst fågel, hare och och räv.

032s8yzmxqyc
Klassisk bild av jägaren Henrik Bengtsson i Björsgård, Halland, sent 1800-tal. Han är försedd med en typisk allmogebössa från tiden med muskötpipa, grävlingsväska och hundpälsväska. Foto: Severin Nilsson, Nordiska museet.

Inom samlarkretsar har allmogeändrade militära vapen låg status eftersom de som militära samlarvapen betraktade inte är korrekta och för att de bland jaktvapensamlare inte är av genuint civilt snitt. Det är också det vanligaste som dyker upp till salu och på grund av dessa faktorer är de föga eftertraktade. Även om jag ägt mängder med dylika vapen så har jag idag ett mycket litet antal vapen med militära delar och då handlar det om väldigt ombyggda vapen med säreget utseende. Däremot kan många av dessa omändrade bössor tjäna gott som bruksvapen eller som mycket prisvärda inredningsdetaljer för den som inte vill lägga 5000 kr på en korrekt modell. För egen del så var mitt första antika vapen en allmogeändrad mynningsladdare med en militär kasserad rullblockarpipa i 8 mm. Alla är vi barn i början.

 

3 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Vapen

Om bösspipor och deras form.

P1080810

Den här artikeln handlar om bösspipor. Varför har ingen skrivet något sammanfattande om detta innan? Pipan är kanske bössans mest vitala del. Dess utseende avslöjar många saker såsom funktion, ålder och kvalitet. Här kommer en enkel guide.

Runda pipor
Med runda pipor avses pipor som är runda längs med hela pipans längd. De är vanligen svagt koniska och blir smalare ju närmare mynningen man kommer. De har ofta under 1700-talet en dekorrand som löper runt pipan vid pipbotten. Under 1700-talet förekommer på högre ståndsvapen ofta typiska rokokodekorationer såsom snäckskal och rocailler istället för ränder. Ibland är pipan avdelad i sektioner med flera dekorränder. I sällsynta fall är runda pipor också försedda med en markerad trumf. Bland militära vapen är denna pipprofil den vanligast och den absoluta majoriteten av piporna är slätborrade.

P1080785
Muskötpipa på en svensk m/1775. Notera den sparsmakade dekoranden vid pipans botten. 

Runda pipor med avdelat kammarstycke
Påfallande många pipor från 1700-talet har pipor med avdelat kammarstycke som upptar upp till halva pipan. Vanligen övergår till rund profil med en eller flera dekoränder. Majoriteten av piporna är civila, slätborrade hagelpipor, men det förekommer även räfflade pipor. Det vanligaste är att kammarstycket är oktagonalt men i ovanliga fall kan den även vara runt, kannelerad eller sextonkantig. Ett mindre antal militära pipor har också oktagonala pipor, som exempel kan sägas att karolinska muskötpipor har oktagonala pipor som övergår i ett kort stycke till sextonkantigt för att övergå till rund. Jägarstudsare m/1815-20 har också oktagonalt kammarstycke. När det gäller dessa pipor är uppfinningsrikedomen stor och en mängd olika varianter förekommer.

P1080790
Ryttarpistol med mässingspipa och ingjuten stålpipa, tidigt 1700-tal, troligen holländsk. Svensk slätborrad hagelbössa med bältat sikte, 1700-talets mitt. Notera det igenlaxade spåret efter ett tidigare sikte.

P1080788
Slätborrad ryttarpistolpipa från 1700-talet i slädbössa. Markerade åsar och två dekorränder som markerar övergången.

Oktagonala pipor
Oktagonala pipor innebär att pipan är åttakantig längs med hela pipans längd. Detta är en karaktäristisk för räfflade bössor. Skulle pipan mot förmodan vara slätborrad är den troligen urborrad. En del bättre pipor är ibland lite tunnare mot mitten för att ha bli bredare mot mynningen och bilda en trumf. Det förekommer också enstaka pipor som är sextonkantiga.

P1080802
Björnstudsare från 1800-talets mitt med höj- och sänkbartsikte.

Tornpipor
Den här pipformen är väldigt ovanlig och benämningen kan beläggas till åtminstone 1800-talets början. Pipprofilen är emellertid betydligt äldre, jag har själv en Utterbergbössa med en tornpipa från 1646. En tornpipa är egentligen en pipa med oktagonalt kammarstycke men har fått sitt namn efter övergången mellan kammarstycket och den runda pipan. I övergången går åsarna i oktagonalen ut i smala tornspiror ut på den runda pipprofilen. Tornpipor tycks främst använts till slätborrade vapen under 1600-1700-talet.

P1080354
Slätborrad tornpipa märkt 1646 i Utterbergsbössa från 1700-talets mitt.

Kistpipor
Den här typen av pipor har ett kammarstycke som är fyrkantigt. Begreppet kistpipa förekommer under 1700-talet men pipformen finns dokumenterad från 1500-talet och framåt. Varför man väljer att göra denna väldigt komplicerade pipform är svårt att fastställa. Troligen beror det på förmodade egenskaper, såsom balans eller träffsäkerhet. Att göra ett fyrkantigt kammarstycke sätter pipsmeden på stora prov eftersom det kräver mycket material när man väller pipan. Även om kistpipor förekommer på flera ställen i Europa tycks norska smeder haft en viss förkärlek till kistpipor eller ”kassepiper” som de säger i Norge. De norska piporna är ofta räfflade och välarbetade med vacker dekor. I Skokloster samlingar finns en unik kistpipa daterad till 1500-talet som är fyrkantig hela pipans längd med fyrkantigt lopp. Kistpipor ovanliga och det är svårt att skaffa sig en överblick och hitta generella riktlinjer.

Jag har själv en kistpipa vars ursprung jag inte lyckats fastställa, stockningen är svensk men pipan är jag osäker på. Pipan är rikt ornamenterad och börjar med ett ganska kort kammarstycke som går ner i nivåer och dekorband. Längs med hela pipan löper långa nedsänkningar och pipan håller en ovanligt hög kvalitet.

P1080793
Slaglåskonverterad slaglåsbössa från 1700-talet med rikt ornamenterad kistpipa i flera nivåer, okänt ursprung men svensk stockning. Brunerad kistpipa med längsgående åsar och patentsvanskruv 1800-talets mitt.

Svinrygg/spångade pipor
Pipor med svinrygg är de pipor som har en längsgående markerad ås uppå pipan likt en spång.  I den äldre litteraturen skiljer man på dubbel eller enkel svinrygg. Den enkla svinryggen har endast en ås på ovansidan medan den dubbla svinryggen har även på undersidan. Främsta skälet till svinrygg antas vara för att förbättra hagelskyttet på samma sätt som en markerad spång används idag. En del pipor har en mer markerad flat spång istället för en traditionell svinrygg. Spångade pipor är huvudsakligen slätborrade eller rakräfflade vilket två av mina bössor är.

P1080351
Rakräfflad 1700-talspipa med svinrygg.

P1080796
1700-talspipa med spång och bågformade dekorränder vid basen.

Några andra saker om pipor
Innan moderna maskiner tog över piptillverkningen fanns det i huvudsak tre sätt att tillverka en pipa på. Det vanligaste sättet var att välla pipan av ett plattjärn med längsgående vällfog. I princip alla pipor tillverkades på detta sätt från till 1800-talets slut. Ett annat sätt att smida en pipa var damaskera den vilket innebar att smeden vällde pipan i en spiral istället för längsgående fog. Damaskerade pipor hade sin storhetstid under 1800-talet men förekommer sporadiskt tidigare, exempelvis var Norrtälje faktori kända för sina damaskerade pipor. Vad som är utmärkande för damaskerade pipor är det vackra mönster framstår när stålet etsas. Det sista sättet att tillverka en bösspipa är att gjuta den i mässing eller brons. Oftast är de i solitt gjutgods men kan ha en ingjuten stålpipa för ökad hållbarhet. Gjutna pipor är vanligt förekommande på fickpistoler men även bösspipor kan vara gjutna.

P1080805

När det gäller märkningar på pipor så märker smeden vanligen med en liten stämpel medan ägaren/beställaren märker pipan med en gravyr eller inkrusterad initial eller namn. När det gäller militära vapen kan det förekomma en mängd stämplar från smeden, faktoriet, gevärsförrådet, regementet med flera (för militära, svenska stämplar titta i Roger Olssons artikel Stämplar på svenska arméns handeldvapen 1770-1870 i Armemusei vänners årsbok 1980-82) . Ägarmärkningar och dateringar behöver inte vara samtida med vapnets tillkomst. Inte sällan är ägarmärkningen senare än vapnet eller att pipan är betydligt äldre än vapnets nuvarande sammansättning. I första brukar jag datera vapen i flera led, först börjar jag datera vapnet efter sitt nuvarande utseende. Har vapnet alltid sett ut så här? Har det ändrats under årens lopp? Märker jag att vapnets delar inte stämmer överens helt börjar jag datera varje del var för sig.

Ämnet pipor är nära outtömligt där man kan prata om pipors egenskaper, räffelstigningar, ytbehandlingar och så vidare men jag hoppas att detta åtminstone ökar ditt intresse för att titta närmare på dina pipor. Jag har bara skrapat lite på ytan, det finns många avarter som inte tas med här i denna enkla guide.

1 kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Jakten på Callerströms franska projekt.

P1080386

Det här en artikel om en av Sveriges viktigaste vapenkonstruktörer under det tidiga 1800-talet, Sven Adolf Callerström. Anledningen till att jag skriver dessa rader är för att jag för en tid sen köpte en mindre vapensamling som innehöll en mycket mystisk musköt. Muskötens egendomliga estetik kändes på många sätt bekant men samtidigt främmande på många vis.  På många sätt påminde den om vår första slaglåsmusköt m/1840, men vad som kraftigt avvek från den modellen var den stora bakåtgående låsplattan med få motsvarigheter när det gällde svenska musköter. Låset var stämplat med Carl Gustaf Stads faktoristämpel och märkt med siffran 8:a på lås, kolv och bakkappa. Udda konstruktioner i kombination med låga serienummer ger alltid särskilda vibrationer hos oss vapensamlare.

P1080392
Nr 8.

Detta var början till ett spännande detektivarbete i jakt på muskötens historia. Inledningsvis frågade jag flera av Sveriges mest pålästa samlare, ingen hade något rakt svar att ge eftersom det var ingen som hade sett en förut. Någon menade att den torde vara gjord efter franska förlagor medan någon annan drog sig till minnes att Josef Alm nämnt ett försöksgevär med bakåtgående lås. Den här typen av forskning underlättas radikalt idag med internets hjälp och jag började botanisera i Armemuseets samlingar på Digitalt Museum. Jag hade vid det här laget förstått att det rörde sig om någon typ av försöksmodell men hittade den inte bland försöksmodellerna. Jag började istället söka på ”projekt” i museets katalog och öppnade på så vis en nästan okänd värld av ratade prototyper, skrotade försök och lustiga uppfinningar. Föremål som tillverkades i mycket små serier som lades åt sidan redan innan de ens kom till försöksstadiet. Det var här jag fann den korrekta modellen, S A Callerströms Projektgevär m/1835.

012sB2qcD1SzCallerströms projektgevär m/1835. Foto: Armemuseum

Alm beskriver i katalogtexten att den är just efter fransk förebild och uppmätningen avslutas med den kanske mest intressanta upplysningen:

Till försök skulle enligt generalorder av den 30 mars 1834 anskaffas 20 st gevär av ovan beskrivna sort, ”efter en av kaptenen i armén, löjtnanten vid Kalmar Regemente S.A. Callerström uppgiven modell”. Plan för försöken fastställdes genom generalorder av den 11 maj 1835.

De få exemplar tillverkade förklarade varför ingen kunde sätta fingret på vad det exakt det rörde sig om för musköt. För mig som inte i detalj intresserat mig för arméns slaglåsvapen var denne Callerström okänd men lockade mig till att ta reda på mer. Callerstöm visade sig vara en av de centralgestalt i den vapentekniska under 1800-talets första hälft och värd att lyftas fram.

Sven Adolf Callerström och de första projekten
Callerström var en yrkesofficer med en fallenhet för teknik och naturvetenskap. Han föddes 1796 i Bäckeby, Gårdveda Socken i Kalmar län. Han utbildade sig på Kadettskolan och blev slutligen kapten inom armén. Han skaffade sig också en naturvetenskaplig utbildning och ledde bland annat arbetet av Wäddö kanal 1826-1827. Callerström var en driftig person och blev Carl Gustaf Stads gevärsfaktoris styresman 1837 som efterträdare till överste Johan Anders Palm (1787-1837) som också var en bidragade vapenkonstruktör vid denna tid.  Faktoriet hade fått många problem efter nyetableringen 1812 och Callerström såg till att påbörja ett förnyelsearbete med nya verkstadslokaler och ökad kvalitet.

Under 1820-1830-talet revolutioneras vapenutvecklingen i Europa i och med det allt mer utbredda användandet av slaglåset. Fler och fler arméer överger flintlåset till förmån för det pålitligare och till konstruktionen enklare slaglåset. I Sverige har flottan redan 1833 antagit slaglåset medan armén på sedvanligt vis ställt sig skeptiska till nya innovationer. Motståndet gav dock snart vika och 1835 tillsattes en gevärskommission och Callerström kom att ingå i den som expert tillsammans med andra svenska framstående vapenkonstruktörer såsom Jakob Georg Sandberg och C.G Hagström. Kommisionens uppgift var att ta reda på vilken typ av konstruktion som ansågs mest lämpad för arméns behov. Redan året innan hade flera mindre projektgevär börjat tillverkas på uppdrag av självaste kronprinsen Frans Josef Oskar som vid denna tid var generalfälttygmästare. Han lät då på Carl Gustaf stads faktori tillverka 20 st projektgevär av dåvarande faktorn Överste Palms konstruktion, samt två olika projektgevär à 20 st framtagna av Callerström. Den enda var av ”hannoveransk förebild” och den andra av fransk konstruktion. Det är den franska som är i fokus för denna artikel. Generalordern utfördes 30 mars 1834 och utprövningarna av projektvapnen påbörjades i sept 1835.  Flertalet importerade mekanismer och inhemska prototyper lades till listan över försök.

palmPalms projektgevär m/1834. Osäkert att säga om den ska benämnas som m/1834 eller m/1835. Även om Callerströms projekt är färdigritat samtidigt som Palms konstruktion så benämns Palms som m/1834 medan Callerström som m/1835. Armémuseum har i vilket fall valt att benämna Palms som m/1834. Foto: Armémuseum.

022sB2qcD1NfCallerströms projekt efter Hannoveransk förebild. Egentligen en slaglåskonverterad m/1815 och blir egentligen grunden till förändringsmodellen m/1815-45 som långt senare kommer i bruk. Foto: Armémuseum.

Palms och Callerströms projektgevär blev det inget med utan man valde att år 1839 efter mängder av försök gå vidare med överstelöjtnant  C. A Whitelocks konstruktion och konduktör G. C Gernandts konstruktion. Med 1815-musköten som grund tog Callerström och Sandberg fram 400 ex vardera som försöksmodell. Varför dessa just dessa två konstruktioner gick vidare är svårt att fastslå då det är verkligt udda konstruktioner som skiljer sig ordentligt från alla dåvarande slaglåslösningar. En hypotes skulle kunna vara att gevärskommissionen ville tänka proggressivt och välja ett system som kändes modernt istället för att förlita sig på traditionella låskonstruktioner. Försöksmodellerna förkastades helt väntat och krigskollegium ber Sandberg att ta fram en ny modellmusköt med m/1815 som grund.

whitelockWhitelocks försöksmodell, producerad i 400 exemplar men gillades föga oväntat inte. Foto: Armémuseum

gernandtGernandts försöksmodell, även den i tillverkad i 400 exemplar. Foto: Armémuseum

M/1840 och m/1840 studsare
Slaglåsmusköten M/1840 blev en mycket konventionell musköt med ganska små skillnader ifrån m/1815. Det går att skönja ett mönster i Europa, de flesta länder valde till slut att använda sig av välbeprövade lösningar. Det går också att tänka sig att muskötarsenalen blev mer enhetlig när m/1815 musköterna började konverteras till slaglås. Den nya m/1840 fick en del förbättringar från m/1815, bland annat monterades bandfjädrarna framför banden istället för bakom och varbygeln försågs med två åsar för bättre grepp. Dessa två förbättringar finns redan på m/1835 projektgeväret. På det hela kan man säga att den ursprungliga vinnaren för arméns hela slaglåsprojekt är en hybrid mellan Callerströms båda projekt av Hannoveransk förebild och fransk förebild. Sandberg och Callerström tar de bästa lösningarna från båda och sammanför dem.

Callerström och Sandberg jobbade mycket nära varandra i utvecklingen av m/1840 men Callerström fick snöpligt nog aldrig se den verkliga frukten av arbetet. Efter en kort tids sjukdom avlider Callerström 19/12 1840, fem dagar senare, på julafton beställer Krigskollegium de första provexemplaren av den senare fastställda modellen m/1840.

1840Sandbergs och Callerströms färdiga m/1840. Foto: Armémuseum

Callerströms bakåtliggande projektgevär kom dock att överleva i viss mån i ett annat vapen, nämligen m/1840 studsare för arméns skarpskyttar. Denna studsare var liksom de flesta andra svenska armévapen under 1830-talet en konstruktion av Callerström och Sandberg. På ritningen till m/1840 studsare har Sandberg skrivit ”efter Callerströms projekt samt efter Sprengtportenska idéen”. Det förfaller alltså så att konceptet med bakåtliggande lås och patentsvanskruv återanvändes i den nya studsaren. M/1840 studsaren är kanske det vapen som särskiljer sig mest från tidigare militära vapen och studsare. Den påminner mer i sitt utseende om civila tunga studsare med välarbetade detaljer och högre kvalitet traditionella militära vapen.

1840studsareCallerström och Sanbergs tunga m/1840 studsare. Notera det bakåtgående låset och den höga kvalitén på arbetet. Foto: Armémuseum.

Min Callerströms projektgevär m/1835
Min musköt har nr 8 i produktionen och saknade såväl hane som laddstake när jag fick hem den. Hanen hade förekommits av en tidigare ägare vars fru kastat hanen när hanaxeln gått av. Den köptes från Kalmarområdet vilket tyder på att den varit där sen den prövades ut på Kalmar regemente. Jag hade inga förhoppningar att hitta någon ny hane men tog ändå med musköten till militariamässan för att prata med lite samlarkollegor om den. Mot all rim och reson hittades en nedkapad Callerströmmare på en bord som jag genast köpte (läs mer om det här). Detta exemplar var dessutom närmsta syskon nr 7 och hade hanen hyfsat intakt. Genom att sammanföra dessa två fick nära ett komplett exemplar. Efter att hört mig för hos många andra samlare har jag konsterat att tycks inte finnas några fler kända exemplar utom de jag har och de två som finns på Armemuseum.

P1080339
Nr 7 och 8. Den övre fick bistå med sin hane som tycks vara lite modifierad i tumgreppet men här är det svårt att vara kräsen.

Callerströms projektgevär var före sin tid på många olika sätt. Många av lösningarna som finns på projektgeväret återfinns senare på m/1840 såsom bandens och varbygelns konstruktion. Det bakåtgående låset var troligen för komplext och kostsamt att tillverka. Inte bara för att det är komplext utan för att det troligen skulle behöva en hel del nya mallar och specialverktyg för att göra.

P1080398
Ett väldigt välarbetat lås märkt 1835 på insidan.

En rolig och lite svenskt konservativ detalj är att Callerström lät varhaken vara med på det annars moderna låset, varhaken kommer senare att försvinna efter m/1845. Hanen ser mycket lustig ut men ligger helt i tiden med utveckligen av slaglåset, den senare mer moderata utformningen av slaglåshanen svävar fortfarande i osäkerhet.  En annan speciell egenskap som projektgeväret har är att det har försetts med patentsvanskruv vilket innebär att svansskruven är integrerad med nippelinfästningen och krutkammaren. Patentsvansskruven kom dock att användas på den betydligt mer påkostade m/1840-studsaren.

P1080393 P1080391 P1080390P1080388
Hanen avviker något ur färg från resten men skulle vara lätt ordnat att fixa.

Till sist
Flitiga läsare av denna blogg vet att jag inte samlar militärt. För de som är intresserade är därför projektgevären till salu. Byten tas mot bättre svenska jaktvapen, främst snapplås och Norrköpingsproducerat.

Källor
Claes-Göran Ros Ingress till en uppsats om kaptenen vid Konglige Kalmar regemente Sven Adolf Callerström
http://www.evhf.se/EVHF/Texter_files/Ingress%20till%20Kaptenen.pdf

Josef, Alm (1976) Eldhandvapen II. Revidiva förlag

Kämpe, Ingmar (1998) Jakob Georg Sandberg – den okände vapenkonstruktören. I Svenska vapenhistoriska sällskapets Varia nr 2 1998.
http://www.digitaltmuseum.se

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Militariamässan våren 2016. Osannolikhetsdrift.

P1080331

Många av er har säkert läst Douglas Adams klassiska rymdepos Liftarens guide till galaxen. Kanske minns ni att mycket av handlingen kretsar kring ett särskilt avancerat rymdskepp som heter Hjärtat av guld. Detta skepp drivs av något som speciellt som Osannolikhetsdrift. Denna drift gör att skeppet kan spränga alla gränser och helt osannolikt befinna sig överallt i hela Universum samtidigt. Högst osannolikt kan man säga. Idag när jag besökte vårens militariamässa i Solna fick jag känslan av att ha bli tagen av denna imaginära drift.

P1080332
En revolver är en revolver är en revolver är en revolver….

I bagaget denna dag hade jag tagit med mig något exceptionellt som jag av en slump fått i en mindre vapensamling jag köpt en för en tid sen. En säregen musköt som jag efter idel detektivarbete kunde fastställa som en Callerströms projektgevär m/1835. Ingen samlare jag pratat med hade någonsin sett en förr, ännu mindre hållit i en. Den nämns endast som en passus i historien om när slaglåset skulle införas i Svenska armén under 1830-40-talet. Det var en tid då man provade ut olika konstruktioner och modeller för att sedermera ta fram vår första slaglåsmusköt, m/1840. Små upplagor av projektgevär och försöksmodeller provades och ratades under 1830-talet. Callerström var en ledande figur i arbetet och en av dessa projektmodeller han tog fram var en musköt med bakåtgående lås.* Den tillverkades på Gustaf Stads faktori i Eskilstuna i endast 20 exemplar. Mitt exemplar är nummer 8 tycktes vara det enda kända exemplaret förutom två stycken som finns på Armémuseum. Problemet är att min saknar hane och att hitta en hane till ett närmast unikt vapen såg jag som föga troligt.

012sB2qcD1Sz
En komplett Callerström m/1835. Notera den groteska hanen. Något skönhetspris lär den inte ha fått. Foto: Armemuseum.

När jag promenerade mellan de ändlösa raderna av bajonetter, tredjeriketfetishism och revolverrader rycker plötsligt en samlarkollega mig i armen och börjar orera om att det ligger ett Callerströmgevär på ett bord fem meter ifrån bordet jag placerat min Callerström på. Mycket riktigt ligger där en nedkortad, lite sorglig Callerströmmaret. Jag känner hur osannolikhetsdriften griper tag i mitt väsen, det flimrar nästan framför ögonen. Mina händer darrar svagt när jag halar upp lädret ur väskan, jag har en närmast utomkroppsligt flummig känsla i kroppen. Säljaren tycks känna av min känsla och jag visar honom vad jag upptäckt när jag berättar om min hanlösa musköt. Jag märker att även de som får bevittna det sammanförande underverket för ett ögonblick fångas i samma upplevelse. Mitt nya fynd har nr 7, alltså närmsta syskon till min nr 8. Med hjälp av 7:an som donator kommer jag nu få ett närmast komplett ex med originaldelar. Osannolikt och närmast en mystisk upplevelse.

P1080340
Ovan, skraltig m/1835, nedan hanlös m/1835 i fullängd.

I övrigt var största glädjen på mässan att oväntat många personer kom fram till mig och tackade för de artiklar jag skrivit på denna blogg. Det betyder mycket att få den typ av uppskattning då det är svårt att på sin kammare att utröna huruvida något jag skriver blir läst eller inte. Besökstatitisk faller till föga när det kommer till verkliga människors glada tillrop. En del visar bilder på nyvunna allmogevapen de köpt, andra säger sig börjat uppskatta det svenska vapenhistoriska arvet mer. Roligast var en mycket sympatisk, militärt överintresserad kyrkvärd som överräckte mig en liten trave oblater i hopp om ökad träffsäkerhet. Han hade med stort nöje, noggrant läst min artikel om folklig ballistik.

P1080343
Oblaterna i säkert förvar. Nu kommer jag pricka järpar på 400 alnars avstånd med förbundna ögon.

Dessvärre hittade jag inget direkt som jag personligen ville ha även om en del andra fynd gjordes. Det var extremt tunnsått med saker som jag verkligen ville ha, visst Callerström-upplevelsen gick inte av för hackor med det är knappast mitt samlarområde i slutänden. Trevliga svenska jaktvapen lös med sin frånvaro men jakten fortsätter. Det trevliga sällskapet, att träffa kunniga samlarkollegor och duktiga skyttar är troligen det bästa med en sådan här tillställning.

P1080337
Helt lottlös blev jag givetvis inte.

Syns i höst med hopp om nya fynd.

 

*En längre artikel om Callerström och hans projektgevär kommer jag skriva inom tid.

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Övrigt & pålysningar

Kurage vägledning till de svenska eldhandvapnen.

P1080249
Tanken med det här inlägget är att jag vill ge en enkel vägledning till vilka källor du kan använda dig av för att lära mer dig mer om den svenska vapentillverkningen förr. Vägledningen begränsar sig eldhandvapen fram tills patroner börjar på allvar konkurrera ut mynningsladdarna i slutet av 1800-talet. Det går att komma långt med internet men inom ett så här smalt ämne, har internet sina begränsningar. Det är faktiskt så, hör och häpna, att du kommer behöva läsa böcker. Om svenska jaktvapen och militära vapen har det egentligen skrivits ganska lite. De allra nödvändigaste volymerna ryms mellan tummen och pekfingret. Vill du däremot komma vidare finns det mer för den som är vetgirig.

Min sammanställning är tänkt att vara enkel med en basnivå och en överkursnivå. Blir du arg för att din favoritartikel om varhakarnas införande under karolinsk tid inte är med så kanske denna artikel inte är för dig.

 

Om svartkrutsvapen i allmänhet
P1080301

Det är bra att ha någon typ av grundbok där du får en enkel historisk introduktion till de olika vapnen, tekniska förklaringar och praktiska råd om handhavanden. Personligen har jag alltid gillat de mer praktiska handböcksliknande böckerna framför torra vapenhistoriska verk.  Jag har två förslag.

Øyvind Flatnes bok From Musket to Metallic Cartridge – A Practical history of black powder firearms.
Norrmannen Øyvind Flatnes kom 2013 ut denna bok som är en trevlig guide till alla typer av tändssystem och mycket tar sitt avstamp i skandinavisk vapenhistoria. Den ger inte bara historisk bakgrund utan ger också  handfasta tips till skyttet och handhavandet av svartkrutsvapen. Mycket bilder, lättförståeligt och bra tabeller.

Bengt Lissmarks bok Handvapenhistoria och Svartkrutsskytte.
Motsvarande fast något äldre svensk bok som också ger många handfasta tips och bakgrundshistoria.

Överkurs
Det finns en uppsjö allmänna böcker om vapenhistoria men ganska få skrivna på svenska. Några värda att nämna är:
Olof Cederlöf – Vapenhistorisk handbok, historiens plogbillar.
Josef Alm – Vapnens historia
Josef Alm – Eldhandvapen 1-2
Nils Drejholt – Firearms of the Royal armoury 1-3.
Torsten Lenk – Flintlåset. En klassiker även internationellt som beskriver flintlåsets utveckling. Den finns också på engelska och är betydligt billigare än den svenska.
Heer – Der Neue Stöckel vol I-III. För alla som är intresserade alla eldvapenstämplar som finns är detta referensverket själva bibeln. Täcker in det mesta från 1400-1900 med 33000 vapensmeder och stämplar från hela världen. Kräver skoltyska.

Auktionskataloger är en egen kategori. Katalogerna ger bra info vad som sålts och säger mycket prisbilden på olika vapen. Har du möjlighet att komma över Stockholms auktionsverks vapenkataloger och Probus gamla kataloger så köp de gärna.

P1080298

Svenska allmogevapen
Till allmogevapen räknas de vapen som producerades av lokala vapensmeder som var frikopplade från städernas skråväsende. Generellt är litteraturen extremt fokuserad på den norrländska vapenproduktionen då det folkliga vapensmidet i södra Sverige är högst begränsat.

Martin Johannessons bok Allmogebössor. Den här boken är oumbärlig som referensmaterial när det kommer till det norrländska bössmidet. Det är egentligen en katalog över Murbergets samlingar av allmogebössor men ger också förutom rikt bildmaterial, bakgrundshistoria till de flesta kända norrländska bössmeder. Den går också att ladda hem från Murberget i PDF.

Arnolds Lagerfjärds bok Bottniska bössor. Den här boken är egentligen en 150 sidor lång artikel som publicerades Svenska vapenhistoriska Sällskapets årsbok 2005. Den kompletterar väl Johannessons bok och ger mer kött på benen när det gäller allmogens jakt, vapenhantverk och många intressanta kuriositeter.

Carl-Uno Hannos häfte Bottniska bössor Snapplåsmekanismer. Kanske den mest vetenskapliga systematiseringen av det norrländska snapplåset. Ett värdefullt arbete när man ska platsbestämma en norrländsk allmogebössa.

Eric Åshedes häfte Småländska mässingsvapen. Detta lilla häfte har några år på nacken men är fortfarande det viktigaste verket om småländska mässingspistoler.

Svante Perryssons böcker Svenska Vapentillverkare vol. 1-3. Perryssons självutgivna böcker är personligt skrivna men innehåller ganska mycket info om den svenska lokala vapentillverkningen under slaglåsperioden.  Innehållet är spretigt och titeln är något missvisande eftersom allt utgår ifrån pistoler, både stadstillverkat, folkligt och faktoritillverkat men här finns fylliga artiklar om Get-Ola, Engholm och andra folkliga vapensmeder.
P1080299
I princip allt som skrivits om svenska allmogevapen.

Överkurs
Bengt Lerviks två häften På lodbössans tid -Säljägare, bössmeder och bössor i svenska Österbotten 1810-1935 (2003) och Bössmeder och säljägare i svenska Österbotten och på Pörtö 1800-1935 (2006). Dessa två omfångsrika häften beskriver framför allt säljakten och dess vapen som har mycket gemensamt med den svenska dito. Mycket bildmaterial och spännande berättelser.

Det finns ett antal häften, böcker och artiklar som är trevliga att läsa i ämnet. De hittas framför allt i skrifter såsom Fataburen, Gustav Schröder, Svenska Kulturbilder, Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker med mera. Det är på det hela ganska lite skrivet i detta egentligen väldigt stora ämne.

Carl-Herman Tillhagens bok Allmogejakt i Sverige. Egentligen borde den stå under grundkurs då den är totalt oumbärlig. När det gäller att förstå jaktens historia i Sverige kräva vapensamlingen denna bok även om den vapentekniska delen i boken är inte så stor.

Gunnar Brusewitz bok Jakt & Jägare är en lättillgänglig och populärhistorisk framställning av både den svenska och europeiska jakten fram till 1900-talets början.

Svenska arméns handeldvapen
Josef Alms bok Arméns handeldsvapen förr och nu, alternativt Alms bok Eldhandvapen vol. 1-2. Helt oumbärlig källa, att inte ha den är som att försöka baka bröd utan mjöl. Dessvärre har den många år på nacken och skulle behöva uppdateras på sikt.

Roger Olssons artikel Stämplar på svenska arméns handeldvapen 1770-1870 i Armemuseums årsbok 1980-82. Titeln säger sig själv, det handlar om smedstämplar, inspektörstämplar och förrådsstämplar.

Överkurs
Kåa Wennbergs Svenska böss och pistolsmeder. Ett verk som är bra att ha när det gäller att undersöka vilka smeder som tillverkat de militära vapnen.

Josef Alm har också skrivit en specialartikel om svenska flottans vapen som heter just Flottans Handvapen.

Det finns mängder med mindre specialartiklar om den svenska arméns eldhandvapen och huvudsakligen tycker jag de flesta hittas inom Armemuseums årsböcker och Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker. Det finns artikelförteckningar i tryckt form till Armémuseums årsböcker och Svenska vapenhistoriska sällskapets artikelförteckning hittas på deras hemsida.
För att få en vidare kontext rörande själva tillverkningen så finns det artiklar och böcker om i stort sätt varje vapenfaktori, särskilt bra tycker jag Kåa Wennbergs Norrtälje Faktori är. En nyligen utkommen men svårhittad bok är Eskilstuna Vapensmedja som på ett mycket brett sätt behandlar vapentillverkningen i Eskilstuna och på Carl Gustaf stads gevärsfaktori.

P1080300

Stadstillverkade civila vapen
Med detta avses de civila vapen som tillverkades inom skråväsendet och delvis inom faktoriväsendet.

Åke Meyersons/A. Malmborgs Stockholms bössmakare. Otroligt detaljerad bok som beskriver hur vapenskrået växer fram, vilka som verksamma och hur vapentillverkningen i Stockholm såg ut från 1500-talet till slutet av 1800-talet.

Kåa Wennberg är forskaren som dominerar detta område på alla sätt och vis. Hans gedigna forskning har varit oerhört viktig för att förstå särskilt 1700-talets vapentillverkning. Särskilt viktig är referensverket Svenska böss och pistolsmeder.

Kåa Wennbergs bok Svenska pistolsmeder respektive Svenska gevärssmeder. Böcker specialiserade på 1700-talets vapensmeder med mer djuplodande personporträtt av vapnen och deras mästare.

Perry Svantessons böcker/häften Svenska Vapentillverkare vol. 1-3. Dessa publikationer är bland det lilla som finns om 1800-talets vapentillverkning annat än mindre artiklar här och där.

Överkurs
Liksom i övrigt hittas majoriteten av artiklarna i årsböcker och medlemstidningsartiklar hos ex Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker och deras tidning Varia.

Kåa Wennbergs Svenska pistoler från 1700-talet och  storformatboken Svenska gevärssmeder. Båda dessa är mycket bra djupdykningar om framför allt 1700-talets smeder.

Nils Drejholts Firearms of the Royal armoury 1-3. Drejholts oerhört fylliga och flertusensidiga lyxkatalog över Livrustkammarens eldhandvapen är ett mycket trevligt komplement och visar många trevliga svenska högreståndsvapen under flera hundra år. Den representerar inte bara kungliga vapen utan även de många donationer av högt och lågt som kommit in under hundratals år.

Till sist
Jag tycker böcker är roligt, det är som ett eget samlande isig. Många av böckerna ovan är sällsynta men många av dem går att låna eller faktiskt köpa nya. Lycka till med jakten på kunskap. Det är denna kunskapen som kan komma att skilja mellan ett lyckat köp och ett dåligt köp.

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Svensk kulturhistoria på villovägar

För en vecka sen damp det ner ett paket hemma på gården. Det hade rest långt, ända från Indien. Paketet innehöll detta lås som av en händelse dök upp i en vapennördgrupp på Facebook. Det var en indier som ville få ett antal lås identifierade och bland diverse persiska miqueletlås fanns detta lås. Jag högg direkt och lyckades förhandla det till mig och efter obegripligt krångliga manövrar via Paypal och Western Union lyckades jag också betala för mig. Det visade sig att indiern jag köpte låset av tillhörde en familj som handlat med vapen sen 1815. År 1960 sålde staden Jaipur ut sin kungliga vapensamling och då  köpte denna familj hela samlingen med inte mindre än 8000 skjutvapen. I denna enorma vapenhög fanns ett antal lösa lås, bland annat detta flintsnapplås.

DSCN2159

Men vad är det då? Jo, detta är ett svenskt flintsnapplås från 1600-talet.  Det är troligen tillverkat i stadsmiljö eller på faktori. Varför tror jag det? Varför kan det exempelvis inte vara ett norrländsk allmogelås från 1700-talets slut? Det gäller att se till detaljerna, framför allt till smidets kvalitet och formkänslan i låset. På det här låset går det tydligt att se att det är framställt av den skolade hantverkarens hand. Även om detta är ett ganska enkelt lås är linjerna är exakta, dekorationerna noga avvägda och framför allt i stil med samtida snapplås. En detalj som inte, vad jag känner till, förekommer på norrländska lås är exempelvis den lilla utbuktningen nedåt framtill på eldstålsfjädern.

Om vi håller oss till att låset är tillverkat i södra Sverige, dvs Svealand och Götaland, måste vi också påminna oss om att flintsnapplåsen var hopplöst omoderna bland städernas smeder redan under början av 1700-talet. Under 1600-talet trängde det moderna flintlåset undan såväl flintsnapplås och hjullås, för att under 1700-talet bli totalt dominerande. Majoriteten av de södra flintsnapplåsen är tillverkade under 1600-tal och under det sena 1600-talet är de huvudsakligen av infjäderstyp, de hade alltså fjädern på insidan av låsplattan. Mitt lås daterar jag därför till tiden runt 1650. Läs gärna min andra mer utförliga artikel om folkliga snapplås.

DSCN2158

Bästa referensen till att titta på 1600-talets flintsnapplås är Livrustkammarens samlingar och Skoklosters samlingar. Båda finns tillgänliga på internet. Själv föredrar jag Nils Drejholts utmärkta redogörelse i Firearms of the Royal Armoury III där snapplås har ett eget kapitel. Jag har inte hittat något lås som passar perfekt in men i princip inget flintsnapplås är kopia av det andra. Mitt lås har också vridbart fängpannelock som extra säkring. En del flintsnapplås har vridbart eldstål eller varhake medan andra har inget dera.

flintsnapplås utfjäderlås utfjädersbössa2 utfjädersbössa3
Samtliga bilder ur Skokloster och Livrustkammarens samlingar.

Om bössan var komplett kan jag tänka mig att den såg ut ungefär så här. Dvs en kortstockad typisk svensk 1600-tals flintsnapplås.

3038

Detta är i min mening den trevligaste formen av flintsnapplåsare. Den distinkta kolvformen och avsaknaden av 1600-talets annars så vanliga överdåd. Foto: Livrustkammaren.

Hur det hamnade låset i Indien kan man bara spekulera i. Ostindiska kompaniet? Gåva? Antikhandlarvägen?
En annan sak jag undrar är såklart var tog resten av bössan vägen och hur såg det ut? Oavsett fortsätter min jakt på att en dag få fatt på en komplett 1600-talsflintsnapplåsare. För ett tag sen köpte jag tolv kg auktionskataloger och efter att grävt igenom dem kunde jag konstatera att det sen 1994 sålts kanske 3-4 st totalt. Inte så vanliga alltså, men värt att vänta på.

 

4 kommentarer

Filed under Antika vapen