Kategoriarkiv: Vapen

Allt som rör vapenhantverk

Kurage guide till att samla allmogens vapen.

Några ord på vägen
Kära läsare, detta är ett litet försök till att skapa en liten guide till hur man samlar antika eldhandvapen i allmänhet men allmogevapen i synnerhet. Artikeln gör inga stora anspråk på att vara något slutgiltigt magnum opus i ämnet men syftar till att ge några enkla tips och väcka intresset för detta svenska kulturarv.

Att samla på vapen är ett märkligt kontroversiellt ämne i dagens Sverige och okunskapen är ofta gränslös hos den stora allmänheten. Trots detta är vi ett av världens mest vapentäta länder med ca 600000 vapenägare och ca 2 miljoner vapenlicenser utfärdade. Vapenintresset i landet fördold och något stigmatiserat och ett mycket litet antal svenskar stoltserar utanför de invigdas krets med att de samlar på vapen eller har ett specialintresse för vapen eftersom vapen generellt betraktas som negativt och således inget någon bör snöa in. Men jag säger eder, vapensamlande är en stimulerande hobby där du får lära dig mycket historia och får möjligheten att träffa många trevliga samlare. Det är ett samlarområde med nära oändliga möjligheter att tillfredsställa många av dina övriga intressen om det så är historia, släktforskning, skytte, jakt, teknik, investeringar eller antikviteter. Ju fler vi är, desto bättre.

Varför allmogevapen?
Generellt sätt är det dåligt återväxt på samlare inom allmogevapen. De flesta jag känner som samlar vapen inom detta område är företrädesvis äldre herrar, ett fåtal i min bekantskapskrets är i min egen ålder. Det finns flera troliga orsaker till att samlarna är få. Kanske beror det på att de strikta vapensamlarna överlag har blivit färre medan de generella vapensamlarna blivit flera. Med generella samlare menas de som inte skaffar sig ett djupare kunskapsläge inom ett smalt område utan istället sprider sitt intresse över flera områden och på så vis får ganska breda samlingar. Få är de samlare idag som sitter på hundratals vapen inom en specifik kategori och det leder till att det finns en allmän efterfrågan på många andra vapentyper. Idag tycker jag mig se att de två starkaste kategorier inom samlandet är svenska militära vapen och amerikanska vapen. Det förefaller helt naturligt att det är så då båda dessa kategorier är till sin natur ofta enkla att samla på. Det är massproducerade vapen, tillverkade i strikta serier och de går nästan alltid att sätta in en standardiserad ram. Fördelen är att det är enkelt att typbestämma vapnet och sätta in dem i ett vapenhistoriskt sammanhang. Det är båda områden som är lätta att ta till sig både för samlare och utomstående. De svenska militära vapnen är intimt förknippat med vår militära historia, den STORA historien. De amerikanska vapnen från 1800-talet har odödliggjorts genom populärkulturen. Många av samlarna växte upp med John Wayne och Clint Eastwood och deras vapenhanterande har genom filmediet för evigt ristats i våra näthinnor.

I kontrast står allmogevapnen vars utseende, användningsområde och historia upplevs av många som betydligt mer spretigt och rörig. Det finns nästan inget vapen som är det andra likt men tillsammans utgör de en intressant nyckel till de breda folklagrens kulturhistoria.  Allmogens jaktvapen spelade en central roll i det gamla Sveriges självförsörjning. Vid sidan av plogen, lien och räfsan var det i många hem bössan som bidrog med både mat på bordet och kontanta medel. Uppfinningsrikedomen ute i gårdarnas smedjor har också gett oss ett spännande folkligt hantverk med många egensinniga, märkliga och unika konstruktioner som saknar motstycke inom andra vapentekniska områden. Dessa föremål vittnar om de umbäranden som flertalet av Sveriges invånare levde under fram till 1900-talets början. Dessa historiska vittnen kan med forskning och en hel del detektivarbete berätta om de levnadsförhållanden som de brukades i och behoven som fanns då. Väldigt få föremål var så kostbara som de vapen som brukades i skog och mark. Jag anser att det är på tiden att uppvärdera dessa vapen och deras historia. Sverige var och är fortfarande ett land präglat av skog och jakt och samlandet av allmogens vapen ett bra sätt att förvalta detta kulturarv.

Fatta näverkonten och lodbössan så går vi vidare in i en fantastisk värld av krumma stockar, folkliga märkligheter och strävsam uppfinningsrikedom!

Vad är allmogevapen?
Så hur ska denna mycket breda genre definieras?
Jag har valt en ganska bred definition: alla sorters vapen som brukats av enkelt folk. Det gäller vapen som är tillverkade eller modifierade av allmogens smeder men också de stadstillverkade vapen vars målgrupp är de bredare folklagren. Exempelvis har både Söderhamns och Husqvarnas faktoriarbetare haft mer eller mindre officiell tillverkning. På sidan av den krigsmateriell de tillverkade hade de även en produktion av enkla och billiga vapen. När det kommer till allmogens egna vapensmeder så var deras produktion nästan uteslutande riktad mot de som hade ungefär samma ekonomiska möjligheter som de själva.


Den mest ikoniska och mytomspunne allmogesmeden Pehr Gustavssons (?-1660) stämpel. Gustavsson var verksam i Kassmyra i Örebro län och hans pipor och vapen vann ryktbarhet både i sin samtid och eftermäle.

Undantag från detta är exempelvis den lokala produktionen runt 1600, innan faktoriväsendets genombrott men också enstaka allmogemästare som lyckats sälja sina vapen uppåt i samhällspyramiden, exempelvis Pehr Gustavsson på 1600-talet och Johannes Hult i Värmland som på 1800-talets mitt lyckades få köpare bland både baroner och prinsar. Allmogevapen kan också vara äldre högre ståndsvapen. Många finare vapen såldes på auktioner eller gavs bort, kanske för att de ansågs trasiga eller helt enkelt omoderna. Dessa reparerades gärna, stockades om eller moderniserades. Detta gäller också militärt överskott som jag skulle vilja hävda bidrog till vanligaste komponenterna i allmogevapen.


Dessa två vapen är samtida, kring 1700-talets senare hälft. Båda är svenska och har samma funktioner men visar med allt tydlighet skillnaden mellan folkligt vapenhantverk och skolat skråmässigt vapenhantverk. De representerar det svenska vapenhantverkets ytterligheter. Den övre en norrländsk sälbössa med flintsnapplås och undertill en hagelbössa av stilren men enkel standard, ett så kallat faktoriarbete. Båda vapnen omärkta och anonyma.

Hur brukades de?
Det finns två skarpa huvudlinjer inom området, jaktvapen och pistoler. Ibland tangerar de varandra men vanligen är de strikt tillverkade för det ena eller det andra. När det gäller jaktvapen inräknas de vapen som brukas för att nedlägga villebråd, skydda boskap mot rovdjur och avliva djur. Dessa vapen är nästan alltid gevär av olika sorter. Bland pistoler räknas vapen som brukas med en eller två händer i syfta att försvara sig eller attackera någon annan. De är ofta utformade för att vara smidiga, lätta att gömma och de brukas på korta avstånd.

Intressant nog så finns det geografiska dimensioner knutna till dessa huvudlinjer. I södra delen av Sverige är det slätborrade hagelvapen som är det vanligaste jaktvapnet och den största folkliga vapentillverkningen är fokuserad på att göra pistoler. I norra Sverige är det tvärtom, här är det räfflade vapen som brukas mest till jakt och som också är den absolut vanligaste produkten bland de folkliga vapensmeder. Denna uppdelning har gamla anor och beror till stor del på hur jaktlagstiftningen och de ekonomiska förhållandena sett ut.

I södra Sverige var jakten sedan medeltiden starkt begränsat för vanligt folk. Allt klövvilt var förbehållet kungen och adelns privilegier. Allmogen var begränsad till att jaga småvilt, i viss mån fågel och det ålades dem att hålla efter alla sorters rovdjur. Straffen för tjuvjakt var hårda och först år 1789 gavs bönderna rätt att jaga på sin egen mark. Det ledde till att viltstammarna havererade ganska snabbt och att rovdjursjakten försummades. Resultatet blev viltmässig katastrof i Sverige under 1800-talet. Rovdjuren ökade samtidigt som deras naturliga föda nära utrotades. Tambodskapen och lösdriften drabbades hårt när rovdjuren nu istället började ge sig på människans djur i jakt på föda. Det är i denna veva som rovdjursjakten kom att ökas kraftigt och medvetandegörandet om viltets population och vård kom att väckas, men det är en annan historia.


Halländsk allmogejägare, Henrik Bengtsson i Björsgård med sin hagelbössa byggd av muskötdelar. 1800-talet slut. Foto: Nordiska museet.

Generellt behövdes inga räfflade studsare bland vanligt folk i Södra Sverige för det fanns inga lagliga vilt att använda dem på och efter 1789 fanns snart inga matvilt att jaga som krävde något annat än hagel. Om man mot förmodan behövde skjuta något stort var det enkelt att stoppa en stor rundkula i loppet. I södra Sverige hade också jordbruket en central position i livsföringen varför jakten i många fall ansågs som slöseri med tid eller en syssla för lösdrivare i brist på riktigt arbete, det vill säga så och skörda marken. I de mest avlägsna skogsbygderna i södra Sverige bibehåller dock jakten större betydelse eftersom jorden gav mindre avkastning. Den lokala vapentillverkningen bland allmogen var generellt begränsad till att bygga om äldre vapen och produktionen var troligen som störst under 1800-talets mitt. Den absoluta majoriteten av allmogens jaktvapen är ombyggda vapen, ofta på militära delar. Nästan inga vapen går att härleda till någon särskild smed men några fåtal undantag finns som exempelvis Blissingesmederna i Blekinge. I södra Sverige fanns också den stora majoriteten av den militära vapentillverkningen med gevärsfaktorier i Norrtälje, Örebro, Norrköping, Jönköping/Husqvarna med flera samt vapentillverkande borgerskap i flera städer därtill. Denna strukturerade och stadscentrerade vapentillverkning utkonkurrerade också på många vis behovet att lokala vapensmeder. Redan under 1500-talets slut återfinns många lokala vapensmeder som producerade vapen till både civil och militär användning men under 1600-talets tvingades dessa smeder att flytta in till städerna för att utöva sitt hantverk. Tillverkningen av folkliga pistoler kom dock under 1800-talet att bli ganska stor i Jönköpingstrakten. Faktorismeder och lokala vapenhantverkare tillverkade mängder med pistoler som såldes och spreds över hela landet. Denna efterfrågan på pistoler hade förmodligen skapats av ett behov att kunna försvara sig i det betydligt mer folktäta södra Sverige där vägarna var osäkra och marknadsplatsfesterna vilda. Det går att anta att fåfängan var stor bland många drängar och bönder och att äga en glänsande pistol att visa upp vägde nog ofta tyngre än det verkliga skyddsbehovet.

I norra Sverige såg behoven annorlunda ut. Eftersom de norra landskapen var glest befolkade och åkermarken gav lägre avkastning så fick jakten en betydligt mer framskjuten plats i livsföringen. På grund av samma orsaker reglerades inte heller jakten av staten då den ansågs oumbärlig för folks överlevnad. Här kom den räfflade lodbössan att dominera det jaktliga landskapet. Bättre bemedlade jägare hade olika bössor beroende på vad som skulle jagas men de flesta som användes hade en liten kaliber eftersom den vanligaste jakten var på sittande skogsfågel på längre avstånd. Grövre studsare användes för björn och älg och till säl användes tunga sälbössor. Mängder av skogsfågel, älgkött, pälsverk och sältran såldes och exporterades till södra Sverige och gav välbehövliga kontanter till de norrländska invånarna. Resultatet av den viktiga jakten var också att det folkliga bösssmidet blomstrade under 1700-1800-talet. Hundratals bössmeder verkade ute i bygderna och försåg jägarna med sovelpåkar. Många blev mycket duktiga på hantverket och märkte sina alster med stämplar varav flera är kända för oss idag. Denna jakt- och fångstkultur gav upphov till en mycket bred och uppfinningsrik flora av lokala variationer, uttryck och egensinniga vapentyper. Söderhamns gevärsfaktori tycks tidigt ha tjänat som plantskola för bössmidet och var egentligen det enda gevärsfaktoriet som på bred front producerade jaktvapen för bönderna i bygderna.

Tillverkningens förutsättningar
För de flesta utav bössmederna så var bössmakeriet inte deras huvudsakliga inkomst. Precis som många andra hantverkare på landsbygden så var man vanligen bonde eller spädde ut inkomsterna med andra slags hantverk. Exempelvis var bössmeden Hans Fredriksson i Vännäs präst till yrket och Bingstasmeden Mårten Persson Zetterström var urmakare. Skärskådar man många av de folkliga bössmederna hittar man många multikonstnärer vars praktiska kunskap kom till gagn inom många områden.


De kända Bingstasmedernas smedja innan den flyttades till Bergs hembygdsgård. Bingstasmedernas produktion var stor och sträckte sig över flera generationer, sista smeden Per Eriksson var där verksam till sin död 1925. Foto: Bergs hembygdsgård.

Vintern var en högsäsong för bössmederna då jaktsäsongen var igång men även jordbruket låg mer eller mindre stilla. Under en vinter kunde en smed tillverka åtskilliga bössor, ofta efter kundens egna önskemål. Verkstäderna var små, primitiva, oisolerade och dåligt belysta vilket givetvis avspeglas i resultatet i många fall. Råmaterialet hämtades lokalt men järn kunde även köpas från något av alla de järnbruk som fanns utspridda i landet. De flesta metalldelar tillverkades av vanligt, ej härdbart blötjärn medan framför allt slitdetaljer såsom fjädrar och eldstål kolades upp och härdades för att få sin rätta spänst. Piporna smiddes av långa plattjärn som hamrades runt en lång ten i ett sänke. Skarven väldes ihop bit för bit under hög temperatur. När pipämnet var färdigt borrades det med hjälp av långa borrar i olika dimensioner. Om loppet skulle vara slätborrat polerades loppet men om det skulle räfflas monterades pipan i en särskild räffelbänk. I räffelbänken användes räffelsaxar som är långa järnstänger med sliphuvuden som slipar in räfflorna. Räffelstigningen bestäms av mall i räffelbänken. När pipan är räfflad filas utsidan av pipan och den får sin slutgiltiga form. Pipans botten förses med gängor och en svansskruv passas in.  Pipan är en mycket avancerad skapelse som sätter förutsättningarna för hur bra bössan sen kommer skjuta. Duktiga pipsmeder vann ryktbarhet och sålde även pipor till andra bössmeder. Varje smed förutsattes tillverka sina egna verktyg varför ofta exempelvis gängsnitt är unika för varje smedja.

Låstyper
Den mest vitala och mest utmärkande delen på ett vapen efter pipan är låset. Det är mekanismen som hjälper till att antända krutet i pipan. Med hjälp av låsets utformning kan man enklare datera och placera in vapnet rent geografiskt. Allmogens lås är till sin karaktär säregna i jämförelse med de professionella bössmakarnas lås som präglas av en utstuderad formkänsla och moderiktighet. Med det sagt betyder det inte att de folkliga låsen är undermåliga i sin funktion, snarare tvärtom, de är ofta präglade av ändamålsenlighet och robusthet. Liksom allmogens övriga folkkonst är även dekorationerna folkliga, naiva och särpräglade. Deras karaktär är formade efter de lokala förutsättningar och behov som fanns.

Den stora majoriteten av lås är enkom förfärdigade i järn genom smide och filning. Bland allmogen förekommer också, särskilt under slaglåsperioden, lås som är huvudsakligen av mässing. Mässingsblandningar har kvalitetsmässigt inga fördelar i jämförelse med järn utan fördelen ligger i framställningen.Genom att gjuta delar som låsplatta och hane så spar man mycket tid i arbetet och smeden behöver bara smida låsets inre delar. Mässingslås var alltså enklare att tillverka men är trots det  förhållandevis ovanliga i jämförelse med rena järnlås. Anledningen till detta kan vara att gjutning kräver särskild utrustning och kunnande och praktiserades därför inte av många smeder. En del bössmeder förfinade gjutningen till nära fulländning men de flesta är förhållandevis enkla.

Flintsnapplås

Ett typiskt folkligt flintsnapplås på en norrbottnisk sälbössa.

Flintsnapplåset är ett flintlås av äldsta typ, det är en låsmekanism som började produceras här i Sverige på 1500-talets mitt och på grund av dess enkelhet bibehöll sin popularitet i delar av Sverige ända in på 1800-talet. Snapplåsen har förändrats över tid och ser olika ut i Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Inom Sveriges gränser finns också lokala varianter och i denna artikel kommer vi bara förhålla oss till svenska lås. Utmärkande för låstypen är att hanen ser ut som en utdragen, smal filklove som håller flintan och att dess häl låser i en tand som sticker ut genom låsplattan. På det folkliga snapplåset är samtliga vitala delar på utsidan av låsplattan. Slagfjädern löper längs med låsplattan för att sedan svänga upp och samtidigt tjäna som eldstålsfjäder. En del snapplås har vridbara eldstål, så kallat batterilås medan andra har separat fängpannelock, så kallat lägglås, enstaka lås har även varhake. Detta är säkerhetsanordningar för att förhindra vådaskott.


1. Flintsnapplås av lägglåstyp med separat fängpannelock, 1600-talets mitt. 2. Stadstillverkat flintsnapplås, senare omgjort till batterilås med vridbart eldstål, 1700-talets början.

Under 1600-talet fanns en stor och känd folklig produktion av fina snapplåsvapen i Göingetrakten och i Smålands gränsbygder. Denna produktion kom att tyna bort under 1600-talet och i början av 1700-talet var flintsnapplåset definitivt ute ur bilden bland södra Sveriges alla bössmakare, utkonkurrerat av det franska flintlåset. I norra Sverige bibehåller låstypen sin popularitet eftersom låset är enkelt att tillverka, har få rörliga delar, lätta att reparera och pålitliga. Inga folkliga bössmeder kom att anamma det franska flintlåset och producera det själva på grund av dess komplexitet.


Tre flintsnapplås från Runö.

Nästan alla flintsnapplåsvapen vi ser idag på marknaden är norrländska eftersom ett mycket litet antal sydländska flintsnapplåsvapen finns bevarade. Den stora flertalet av dessa norrländska bössor är från sent 1700-tal och tidigt 1800-tal. Generellt betraktas flintsnapplåsvapen som högvilt bland samlare av allmogevapen eftersom de anses mest ålderdomliga och ovanliga. Nästan alla snapplåsvapen hade räfflade pipor då snapplåsen framför allt användes för jakt och fick begränsad användning inom det militära. I Södra Sverige var flintsnapplåset helt obsolet bland alla bössmakare kring 1700-talets mitt.

Slagsnapplås


Exempel på slagsnapplåsvarianter. Från toppen: 1. Lodbössa av Erik Lundberg 2. Anonym lodbössa med med varhake och en ovanligt välformad hane. 3. Slagnapplås inspirerat av samtidens slaglås men i kombination med en mycket intressant snidad kolv. 4. Lodbössa med tåspännarlås som var särskilt vanligt i Skellefteåtrakten.

Ett slagsnapplås är ett lås som antingen konverterats till slaglås eller som konstruerats i grunden till slaglås på snapplåsets premisser. Precis som flintsnapplåset på 1700-talet blir en strikt norrländsk låstyp så gäller det är även slagsnapplåset. Redan under tidigt 1830-tal börjar allmogen anamma slaglåset vilket innebär att fängpanna, eldstål och eldstålsfjäder slopas och flintlåshanen ersätts med en enkel slaghammare. Slaglåset gick ut på att hanen istället slog på en tändhatt som var trädd på en tändhattstapp som istället antände krutet. Det var betydligt säkrare i drift än det baltiga och väderkänsliga flintlåset men också enklare att konstruera. Många flintsnapplås byggdes med lätthet om till det nya systemet medan även helt nya snapplås konstruerades från grunden. Många bössor som konverterats kan i själva verket vara betydligt äldre än konverteringen. Det är något att hålla utkik efter då det går ibland att hitta mycket ålderdomliga bössor som i övrigt bibehållit sin äldre prägel trots konverteringen. Förhållandevis ofta återanvändes också delar och bössor stockades om flera gånger på grund av slitage och modemässig fåfänga. En underkategori bland slagsnapplåsen är så kallade tåspännarlås vars konstruktion enkom uppfanns för slaglåset. När det gäller dessa lås är den stora majoriteten ifrån Skelefteåtrakten. Det går att skriva hur mycket som helst om snapplås och jag förelår Carl-Uno Hannos skrift för den som vill fördjupa sig.


Fyra stycken typiska men säregna lodbössor från 1800-talets mitt med slagsnapplås.

Flintlås av fransk typ

Två hagelbössor med militära lås. Grovhuggna björkstockar och återanvända militära beslag och pipor.

Det franska flintlåset är det vi enkelt uttryckt kan kalla det klassiska flintlåset som återfinns sedan 1600-talets början ända fram tills slaglåsets införande. Det var en låstyp som i Sverige blev vida spridd både inom den militära produktionen och bland det hantverkande borgerskapet. Låset är förhållandevis avancerat i jämförelse med flintsnapplåset och kom aldrig att tillverkas bland allmogens vapensmeder. Trots detta användes det mycket i det breda folklagren på grund av att främst militära lås hamnade i civila händer efter krig, utrangeringar och försäljningar från armén. Oerhört mycket äldre militära och civila flintlås kom sedan att konverteras i händerna på lokala smeder under 1800-talet.

Här ses två intressanta lås, det övre är ett svenskt muskötlås m/1731 som på enklast möjliga vis konverterats till slaglås genom att avlägsna eldstål och fjäder. En förhållandevis sällsynt men intressant slaglåskonvertering. Den undre har svenskt muskötlås m/1747 och blandade ryska och svenska delar i övrigt. Det är ganska sällsynt att hitta renodlade allmogevapen med franskt flintlås.

Slaglås

Studsare och två lodbössor från 1800-talets mitt/andra hälft.

Under 1830-talet började billiga engelska massproducerade slaglås importeras och säljas i Sverige. De fick snabbt spridning i hela landet samtidigt som allt fler lås konverterades till slaglås. Fred, näringsfrihet och snabb teknisk utveckling vid denna tid tillgängliggjorde slaglås på bred front för allmänheten. Mängder med omoderna militära vapen kom att säljas ut till civila med allt kortare mellanrum i takt med nya tekniska landvinningar. Även faktoriernas militära beställningar gick ned och mer fokus lades på att tillverka billiga slaglåsvapen till allmänheten. Faktoriarbetarna, särskilt i Husqvarna, satt och tillverkade enkla pistoler på sidan av den vanliga produktionen. Slaglåset förhållandevis enkla konstruktion i kombination med den fria jakten och ekonomiskt tillväxt gör att det folkliga vapenhantverket får ett uppsving i Sverige. I de norra landskapen produceras stora mängder lodbössor med slaglås i takt med att teknologin blir tillgänglig och hundratals smeder är verksamma. Det är från slaglåstiden som den absoluta majoriteten av allmogevapnen är bevarade.


Tre folkliga slaglås, tillverkade av tre eftertraktade smeder. 1. Björnbössa av Isak Bergström (1828-1915), Drygsundsviken, Kall, Jämtland  med dekorerat och omgjort m/1815-lås, 2. Lodbössa av Johannes Hult (1810-1871), Gravås, Värmland , hans låsplattor har en karaktäristisk fyrkantig form framkant. 3. Lodbössa av Jonas Olofsson (1836-1921), Storhögen, Jämtland, med mässingslås.

Vad som är viktigt när man studerar ett vapen med slaglås är huruvida det är konverterade äldre flintlås eller ursprungligt tillverkade slaglås. Det ger en fingervisning om ursprung och datering. Det är ofta enkelt att se om låset är konverterat, särskilt på allmogevapen där det är ofta är gjort på enklaste vis. En del smeder vinnlägger sig om att nogsamt sopa igen spåren efter flintlåsdelarna genom att nita igen skruvhålen och fila det slätt medan andra fyller dem med bly eller helt enkelt låter hålen vara kvar.
På norrländska slaglåsvapen ser man ibland lås med engelska namn såsom Goulcher och Atkins & sons, detta är  engelska importlås som på olika vägar fann sin väg till svenska smeder. I enstaka fall förekommer också bakåtliggande lås och det är vanligast på hagelvapen i södra Sverige.

Gissningsvis en sydsvensk hagelbössa med välarbetat bakåtliggande lås.

Övriga lås
Kvar i denna kategorin blir några ovanliga och obskyra låstyper som sällan dyker upp. Det vanligaste är militära kammarladdare, framför allt flottans m/1851 som byggts om för jakt. Det förekommer också låstyper av egen design som exempelvis lås med centrumhane och dolt lås. Denna kategori är särskilt spännande då den vittnar om allmogens uppfinningsrikedom.


M/1851 kammarladdare som kortats och målats för civilt bruk.


Exempel på lås tillverkade av lokala snillen, centrumhane med dold nippel.

Olika sorters allmogevapen
Generellt så är de allmogevapen vi stöter på idag på marknaden från 1800-talet. Ett mycket litet antal kan antas vara äldre en så och det beror på flera olika saker. En viktig faktor är att vapendelarna återanvändes i flera generationer. Moderniseringar, omstockningar och ändlösa lagningar utfördes ofta på grund av att bössorna var kostsamma att införskaffa. Därför är exempelvis flintlåsvapen väldigt mycket mer ovanliga att hitta än slaglåsvapen, det fanns helt enkelt inte ekonomiska förutsättningar att låta vapen stå orörda. Dessutom så innebar också lättnaderna i jaktlagen under sent 1700-tal att allmogen började jaga allt mer och under 1800-talet kom också betydligt mer billigt militärt överskott ut på marknaden på grund av moderniseringar och fred.

Hagelbössan
De allra flesta slätborrade allmogebössor är renodlade hagelbössor och det är generellt de sydsvenska jägarnas vapen men också kustbornas vapen utöver sälbössan. Dessa vapen användes för fågeljakt, harjakt och annan småviltsjakt. Högst undantagsvis användes det under 1800-talet för att skjuta älg där sådana kreatur stod att finna men givetvis också vid den obligatoriska rovdjursjakten. Dessa hagelbössor är ofta byggda av militära delar då muskötpiporna fanns i stor mängd och  var lämpliga för att slunga iväg stora moln av hagel. De militära kalibrarna är vanligen 20mm fram till 1811, därefter blir de 18.5mm. I bland är de också 16mm och då kommer pipan från ex dragongevär, karbiner eller liknande mindre militära gevär med pistolkaliber. 1800-talets muskötpipor är ofta årtalsmärkta undertill. Den typiska allmogehagelbössan är en svensk militär m/1815-49 eller 45 som kortats ner och gjorts till halvstock. Dessa militära vapen såldes ut på offentliga auktioner under 1800-talet och de kunde köpas för billiga pengar när armén bytte upp sig.


Detta är troligen Sveriges vanligaste mynningsladdare, den ombyggda militära musköten. I detta fall rör det sig om en m/1815-49 som kortats i pipa och stock. 

Bland allmogen tillverkades också dubbelpipiga hagelvapen under 1800-talet men i jämförelse med enpipiga vapen är de ganska ovanliga. Enstaka allmogebössor är rakräfflade vilket innebar en slags kompromiss mellan hagelbössa och studsare. Du kunde skjuta hagel i den och få bättre precision med kula eftersom projektilen stabiliserades av räfflorna. Rakräffling är emellertid ganska ovanligt eftersom det inte verkade vara en särskilt lyckad kompromiss.

Lodbössan
En lodbössa är per definition inte alltid ett allmogevapen men är alltid en småkalibrig studsare. Exakt var övergången sker till fullvuxen studsare är inte tydligt men generellt runt 12-15 mm. Vapen som också uppehåller sig i detta mellanspann är också lite ovanligare och det kan bero på att de är för grova för fågel men för klena för högvilt . De flesta lodbössor är under 10mm mellan bommarna och återfinns i de norra landskapen där de nyttjades för precisionsskytte på fågel och annat småvilt. Det är inom kategorin lodbössor som vi hittar den största bredden av varianter och utföranden när det kommer till allmogevapen. I de södra landskapen blir lodbössan förhållandevis ovanlig under 1700-talet men tycks varit dominerande under 1600-talet.


En typisk mynning på en lodbössa.

Studsaren
Studsaren, även ibland kallad djurbössa, var storviltsjägarens självklara val. Det var en grövre räfflad bössa främst avsedd för jakt på björn och älg. Folkliga studsare är förhållandevis ovanliga i paritet till lodbössan. Anledningen till detta är enkel, tillgången på småvilt var så mycket större i jämförelse med storvilt. Studsaren kom att bli mer av ett specialverktyg för den särskilt intresserade jägaren. Eftersom mängden storviltet var tämligen begränsat i södra Sverige blev studsaren främst ett vapen för de norra landskapen. Studsarnas utseende varierar på samma sätt som lodbössorna men piporna var ofta lite kortare för att hålla ned vikten.


Mynningen hos en grov studsare med tunt gods vilket höll ner vikten på vapnet vilket var viktigt vid rörlig jakt som kunde pågå i dagar.

Sälbössan

Tre olika sälbössor från tiden kring 1800. 1. Typisk lång norrbottnisk sälbössa med avlång, slank kolv med flintsnapplås. 2.  Grov sälbössa från Roslagen eller Åland med ryskt muskötlås från 1804. 3. Sälbössa med faktorisnapplås och en för typen ovanlig kolvform. 

Som namnet antyder är detta ett vapen särskilt framtaget för säljakt. Denna jakt företogs ute på isen, på kobbar och skär och var lite av dåtidens långhållsjakt. De vaksamma sälarna kunde på långa avstånd upptäcka rörelser av människor varför det var av yttersta vikt att kunna skjuta på långa avstånd. Sälbössorna konstruerades därför för bästa möjliga precision och dödande kraft. Dessa räfflade vidunder har ibland en kaliber på över 20mm men de flesta ligger på runt 15-18mm. Generellt delar man in sälbössorna i två st klasser, dels de lite lättare bössorna avsedda för smygjakt på isen och skären och de stora och tyngre vaktbössorna som används mer stationärt från land. Sälbössor är ofta eftertraktade samlarföremål, särskilt de tyngre och de som fortfarande är försedda med flintlås.

Ett exempel på skillnaden i kaliber på en vanlig lodbössa med 7 mm kaliber och den 19.5 mm breda mynningen på sälbössan från Roslagen.

Pistoler

Två olika sorters allmogepistoler. 1. En liten, mycket välarbetad faktoripistol från Husqvarnaområdet. Det är mycket ovanligt att hitta tidiga exempel med flintlås då nästan alla tillverkades under slaglåstiden. 2. En enorm allmogepistol med ett konverterat stadstillverkat lås och avsågad muskötpipa. Utseendemässigt påminner den mycket om 1700-talets ryttarpistoler men med naiva efterapningar i sniderier och dekorationer.

När det kommer till pistoler är det utan tvekan så att södra Sverige står för den absoluta merparten av produktionen, alltså det omvända förhållandet än när det gäller bössor. Det går att ha många teorier om varför det är så men gissningsvis beror det exempelvis på jaktens betydelse och vilken befolkningstäthet som råder. I södra Sverige har jakten mindre betydelse men intresset för självförsvarsvapen var större. Allmogepistoler är i princip begränsade till slaglåsets tid men det förekommer även enstaka flintlåsvapen. Den ökade industrialiseringen med sina effektivare arbetsmetoder och avskaffandet av skråväsendet gjorde det möjligt för fler att kunna köpa en pistol. Troligen var vill-ha-faktorn och statusen mer intressant än den rent praktiska användningen. Det berättas att pistolerna var populära inslag på fester när det behövde skjutas olika sorters salut.


En ovanlig norrländsk pistol, en räfflad ”lodpistol” med tillhörande gehäng. Tillverkad av Mårten Mårtensson (1835-1918), Gråsjön Kall. Foto: Ronny Berglund.

Det är framför allt i Småland och i trakterna kring Husqvarna som det tillverkas mest pistoler. Vid 1800-talets början är Husqvarna något av vapenindustrins centralort och här ligger sedan hundratals år en stor del av den militära produktionen i Sverige. Det är inte bara inne i staden som hantverkare är förlagda utan även ute i stugorna sitter många sysselsatta med att fila låsdelar till gevärsfaktoriet som extrainkomst. I detta krångliga virrvarr av faktoriväsende och förläggarverksamhet tillverkades en hel del enkla pistoler och den typiska pistolen är en liten krum enkelpipig slaglåspistol med björkstock och enkla mässingsbeslag. Dessa pistoler är ofta mycket lika varandra men har små variationer. Exempelvis är de ibland märkta H för Husqvarna på pipan, ibland har inkrusterade dekorationer på pipan men oftast är de helt odekorerade. Dessa pistoler får ibland märkliga benämningar såsom tattarpistol, länsmanspistol, postiljonpistol med flera, men dessa namn är blott efterkonstruktioner utan historisk grund. Eftersom pistolerna är intimt förknippade med faktoriverksamheten kan det vara rättmätigt att lägga dessa under kategorin ”faktoriarbeten”, det vill säga mer eller mindre inofficiell tillverkning utförd av faktoriarbetare på sidan av den ordinarie tillverkningen.

De typiska småländska faktoripistolerna. De är ofta mycket snarlika i utseendet med liknande beslag, storlek och detaljer.

Den andra klassiska allmogepistolen är mässingspistoler som också är småländsk härkomst men är frånkopplade faktoriväsendet. Under mitten av 1800-talet tillverkade ett antal gjutare och smeder, med stor uppfinnigsrikedom och imponerande tillverkningstakt, stora mängder slaglåspistoler av mässing. Den viktigaste förgrundsgestalten i denna tillverkning var Johan Engholm (1820-1918) i Ödestugu, som lärde upp flera andra i trakten. Engholm och hans likars produktion präglas av stor kvantitet, variation och de tillverkade pistoler som kunde ha upp till nio pipor, självroterande pipknippen och även enstaka revolvrar. Dessa pistoler såldes på marknader och hos järnaffärer över hela södra Sverige. 1859 kostade en fyrpipig mässingspistol sex kronor och en sexpipig åtta kr hos i en järnaffär. Småländska mässingspistoler är idag ett stort samlarområde där ovanliga varianter inte sällan kostar mycket pengar. I detta ämne finns också bra speciallitteratur.


Småländska mässingspistoler. Sexpipig och fyrpipig pistol av Johan Engholm (1820-1918), Ödestugu. Tvåpipig pistol av Anders Johannesson (1840-1914), Rommenås. Foto: Ronny Berglund.


Slaglåspistol från Aledals nyckelfabrik, Habo. Denna småländska nyckelfabrik tillverkade enkla slaglåspistoler av olika modeller.

Stockar, träslag och ytbehandling
Liksom byggnadskulturen i Sverige stod även stocktillverkningen i förhållande till vilka material som fanns att tillgå. I de norra landskapen dominerar björken som primärt material då det är en av de få vanligt förekommande hårdare träslagen. Ibland är stockarna till och med av furu. Söderut finns fler sorters lövträ men björken var det dominerande träslaget då den har goda generella egenskaper och lätt att få tag på. Undantagsvis tillverkades stockar av exempelvis alm, lönn och al. En del duktiga stockmakare lyckades komma över ett fint stycke flambjörk, det vill säga en björk där fibrerna vuxit oregelbundet och gett träbiten ett karaktäristiskt flammigt utseende. Ådringen från en väl vald flambjörk kan utan problem mäta sig med den bästa valnöten. Flambjörk har dock en nackdel, eftersom fibrerna är så oregelbundna så tenderar träet att resa sig och röra sig oregelbundet vilket ibland resulterar i torrsprickor och en lite kullrig yta.

Hagelbössa med stock i flambjörk. Notera den vackra ådringen men följ också kolvkammen med ögonen och se den kullriga ytan som blivit över åren.

Allmogen var mycket finurliga när kom till ytbehandlingar av sina stockar. Liksom det folkliga hantverket i övrigt eftersträvade man gärna att efterlikna högre ståndshantverk utan att ha tillgång till samma material. De ljusa björkstockarna betsades ofta i mörka nyanser för att efterlikna mörkare träslag men förmodligen också för att de skulle smälta in mer i naturen. En del tog steget längre och ådringsmålade sina stockar med mer eller mindre naturtrogna resultat. Ytbehandling var inte bara estetiskt utan tjänade också att skydda vapnet som ofta led ett hårt liv ute i skogsbygden. Liksom armén under 1700-talet och det tidiga 1800-talet svärtade sina kolvar med linoljefärg så förekommer det relativt ofta även målade kolvar. De är oftast svarta men jag har även observerat gröna, rödbruna, ljusbruna och blå stockar.


Svärtade och ådringsmålade kolvar.

Allmogens stockar är lätta att känna igen även om en del folkliga stockmakare var väldigt duktiga på att göra prydliga och välfungerande stockar. Ofta smyger det sig in ett mått av klumpighet, naivitet och bakåtsträvande estetik i utformningen. Stockarna saknar ofta den strömlinjeformade noggrannhet som fanns bland stadens stockmakare. Det syns också i materialvalet som ibland är undermåligt med exempelvis kvistar i träet. De eventuellt snidade dekorationerna är ofta naiva och saknar detaljrikedom. Ibland är det stockens märkliga utformning som ger allmogevapnet sin karaktär och som väcker tankar hos betraktaren. I vissa trakter, såsom i Jukkasjärviområdet, kvarstannade stockformer långt in på 1800-talet som övriga bössmakare i Sverige övergivit sedan hundratals år. Ett sådant retarterad formspråk kan ofta lura en och få en att tro att vapnet är äldre än vad det faktiskt är så det gäller att väga in många faktorer när man bedömer stockens ålder.

Bössorna som tillverkades av de svenskättade invånarna på Runö är exempel på bössor med extremt eftersläpande formspråk. Trots att bössorna troligen är ifrån tiden runt 1800 har de ett formspråk som närmast påminner om 1600-talets korta stockar.

Pipor
Den enklaste regeln när det kommer till pipor är att slätborrade pipor är rundade medan räfflade pipor är åttakantiga. Det är en regel med mängder med undantag och blandningar men traditionellt sätt så gjordes merparten av piporna på så vis. Pipan kan säga mycket om vapnets härkomst och ge fingervisningar om pipan är äldre än vapnet, om det tillverkats lokalt eller av en professionell bössmed. Allmogetillverkade bösspipor når sällan upp till samma estetiska kvalitet som de pipor som tillverkades i städerna men kunde ofta hålla samma praktiska kvalitet. Stadstillverkade pipor har ofta en högre finish men är också ofta distinkt dekorerade med åttakantiga kammarstycken, kanneleringar, bårder, svinryggar och dylikt. Många slätborrade pipor kommer från militära vapen och det enklaste sättet är att titta efter tillverkningsstämplar, besiktningsstämplar och dateringar. Ibland finns dessa stämplar på pipans undersida varför det kan vara bra att lossa pipan. Har pipan en kaliber på 16mm eller 20 mm är det en militär pipa tillverkad innan ca 1811 då armén gick över till 18,5 mm som standard. I enstaka fall förekommer det också att militära jägarstudsare byggts om till björnbössor och då är det åter enklast  att leta efter stämplar och tolka kalibern. I slutet av mynningsladdartiden köpte en del smeder, framför allt ifrån Bingstatrakten pipor från gevärsfaktorierna. Det kunde vara sekunda pipor kasserats eller rent överskott som blev nya mynningsladdare. Ofta är de pipor avsedda för patronladdade rullblockare som använts. Hittar du mynningsladdare med exempelvis krönt C, det vill säga Carl Gustafs stads gevärsfaktori kan det mycket väl vara en sådan pipa. Allmogen damaskerade inte pipor vad jag känner till så hittar du en allmogebössa med en sådan kan du vara hyfsat säker på att pipan inte är lokalt tillverkad.


Svenska allmogetillverkade hagelpipor är ofta ganska tunga och tjocka i godset, i rakt motsats till belgiska och engelska hagelvapen. Det beror troligen på smedens skicklighet eller på att beställaren förväntades kunna skjuta rundkulor i piporna.

Under slaglåsperioden tillverkade en del skickliga allmogesmeder flerpipiga bössor, framför allt hagelbössor. Att löda ihop pipor till ett pipset kräver en särskild kunskap och det förekom att en del smeder använde belgiska pipset till sina bössor. En del smeder gjorde dock egna pipset och även i form av dubbelstudsare och kombinationer med kulkalibrar i olika storlekar.

Ifrån norrland finner man ibland intressanta pipor med trumf, de är mycket ovanliga men alltid lika roliga att stöta på. Ofta är pipan rund för att på slutet gå över till exempelvis åttakantig form eller liknande.

Ovanliga mynningar på norrländska allmogebössor.

Allmogevapnens sikten består ofta av ett enkelt siktesblad med en minimal siktskåra. Siktesbladet kan vara både i järn och mässing men även blyplåt nerknackat i en järnram förekommer ofta på norrländska lodbössor. Hagelvapen har ofta de mest primitiva riktmedlen eftersom det spelar en mindre roll i hagelskyttet. En del sälbössor, särskilt de som kommer ifrån Roslagen och Åland är ofta försedda med ett solsikte som är en slags tub som går över siktesbladet och skuggar det.

Många äldre pipor som konverterades från flintlås fick en enkel druva monterad på sidan av pipan men ibland försågs de med så kallad patentsvansskruv. Denna anordning innebar att svansskruven är ett eget bakstycke en integrerad nippel och pipan skruvas isär framför nippeln. Patensvansskruv  användes både på nya pipor och som konverteringsmetod på äldre pipor.

Lodbössa med patentsvansskruv, notera skarven mellan pipa och kammare.

Allmogevapen och skick
Att bedöma skicket på ett allmogevapen är en lite annorlunda gång än att jämföra exempelvis militära vapen eller serieproducerade vapen. Allmogevapen slets ofta mycket hårt och den ursprungliga kvalitén var kanske inte så hög alla gånger. Merparten är ofta rostiga, nötta, smutsiga och bär många spår av ett hårt liv. De var inga skådebröd utan arbetsredskap, väldigt få i de breda folklagren hade råd att köpa vapen för nöjes skull likt adelns vapensamlingar. Vapnen stockades om, lagades och moderniserades genom generationer och dessa ständiga omstöpningar ska man ta i beaktande när man bedömer ett vapen.  Exempelvis kan samtida lagningar och intressant bruksslitage vara en sådan sak som ger vapnet karaktär och liv. Patina ska aldrig avlägsnas utan försök bibehålla skicket för eftervärlden genom skonsamma metoder, stoppa rost, rengör, olja in och limma eventuella skador. Ett överpolerat och hårt renoverat vapen sjunker snarare i värde och blir för de flesta samlare ointressant. Det går alltså inte att ha samma förväntningar på skicket som när det gäller modellriktiga militära vapen utan varje vapen måste betraktas var och en för sig. Men på det stora hela måste du räkna med att slitaget är generellt större än bland många andra vapen och acceptera att det är en del av samlandet och vapnens narrativ. De vapen som jag visar i denna artikel är alla vapen som i min mening håller hög allmogeklass när det kommer till skick.

Allmogevapen är så pass billiga idag och därför kan det vara värt att satsa särskilt på de som är i gott originalskick. Leta efter de vapen som är kompletta i första hand och som har en historia att berätta. Signaturer och proveniens är viktiga pusselbitar, jag brukar ibland säga att jag samlar på berättelser, inte på vapen. Ibland kan vapnet var tillräckligt fantasieggande på egen hand men ofta vill man veta mer. Din uppgift är att alltid försöka bibehålla och tradera de berättelser som kommer med ett vapen, om du inte gör det så går historien om intet och vapnet blir anonymt för nästa ägare.

Allmogevapen och ekonomi
I en värld där de flesta vill fylla sina väggar med massproducerade coltar för att de växte upp med Clintan som manlig förebild istället för Gustaf Schröder eller förläste sig på krigshistoria (den STORA historien…) och därmed vill samla på militära vapen som med lätthet kopplas ihop med rullor, modellexemplar och diverse viktiga historiska skeenden så är allmogevapen ett underskattat och därmed mycket prisvärt samlarområde. Många vapen i min samling som jag verkligen uppskattar har inte kostat mig många riksdaler. En del som jag träffat och samlat länge menar att prisnivån är i princip densamma som på 70-talet! Min erfarenhet är att samlarkretsen är åldrande och liten, särskilt i min ålder. Den stora merparten av vapnen säljs under 4000 kr och det är ytterst få saker som orkar sig över femsiffriga belopp och det är i regel flintsnapplåsvapen, ovanligare sälbössor och sällsynta signeringar. Således går det på ganska små medel att skrapa ihop en ganska stor samling beroende på hur kräsen man är.

Hur ska man samla?
Du ska samla på det som slår an en sträng i ditt hjärta, oavsett om du håller samlingen bred och spretig eller smalt och fokuserat. Det finns många uppslag om du vill snöa in på något specifikt inom denna breda genre, här är några som alla kan ge en samling på minst tjugo vapen.
– Låsmekanismer. Samla vapen med olika sorters lokala låstyper.
– Småländska mässingspistoler.
– Jämtländska vapen
– Sälbössor
– Snapplåsvapen
– Vapen med mässingslås
– Målade bösskolvar
– Militärt återbruk

Själv har jag nog blandat lite men försökt fokusera på snapplåsvapen, udda mekanismer och sälbössor med flintlås. Det områden som är tillräckligt svåra för att man inte ska förköpa sig. Men det tog flera år innan dessa områden kristalliserade sig, vapensamlande mognar fram. Börja brett och känn dig fram vad du tycker verkar intressant och spännande.

Litteratur


Jag tycker det är märkligt hur lite det är skrivet om vårt svenska folkliga bösshantverk. Det har liksom hamnat mellan stolarna där det förlorat mot den militära produktionen och den folkliga slöjden och hantverket. Förvånansvärt lite är skrivet och samtliga titlar kan utan problem få plats mellan tummen och pekfingret. Dessa titlar är de viktigaste.

Martin Johannessons bok Allmogebössor. Den här boken är oumbärlig som referensmaterial när det kommer till det norrländska bössmidet. Det är egentligen en katalog över Murbergets samlingar av allmogebössor men ger också förutom rikt bildmaterial, bakgrundshistoria till de flesta kända norrländska bössmeder. Den går också att ladda hem från Murberget i PDF.

Arnolds Lagerfjärds bok Bottniska bössor. Den här boken är egentligen en 150 sidor lång artikel som publicerades Svenska vapenhistoriska Sällskapets årsbok 2005. Den kompletterar väl Johannessons bok och ger mer kött på benen när det gäller allmogens jakt, vapenhantverk och många intressanta kuriositeter.

Carl-Uno Hannos häfte Bottniska bössor Snapplåsmekanismer. Kanske den mest vetenskapliga systematiseringen av det norrländska snapplåset. Ett värdefullt arbete när man ska platsbestämma en norrländsk allmogebössa.

Carl-Herman Tillhagens bok Allmogejakt i Sverige. Egentligen borde den stå under grundkurs då den är totalt oumbärlig. När det gäller att förstå jaktens historia i Sverige kräva vapensamlingen denna bok även om den vapentekniska delen i boken är inte så stor.

Eric Åshedes häfte Småländska mässingsvapen. Detta lilla häfte har några år på nacken men är fortfarande det viktigaste verket om småländska mässingspistoler.

Svante Perryssons böcker Svenska Vapentillverkare vol. 1-3. Perryssons självutgivna böcker är personligt skrivna men innehåller ganska mycket info om den svenska lokala vapentillverkningen under slaglåsperioden.  Innehållet är spretigt och titeln är något missvisande eftersom allt utgår ifrån pistoler, både stadstillverkat, folkligt och faktoritillverkat men här finns fylliga artiklar om Get-Ola, Engholm och andra folkliga vapensmeder.

Bengt Lerviks två häften På lodbössans tid -Säljägare, bössmeder och bössor i svenska Österbotten 1810-1935 (2003) och Bössmeder och säljägare i svenska Österbotten och på Pörtö 1800-1935 (2006). Dessa två omfångsrika häften beskriver framför allt säljakten och dess vapen som har mycket gemensamt med den svenska dito. Mycket bildmaterial och spännande berättelser.

Det finns ett antal häften, böcker och artiklar som är trevliga att läsa i ämnet. De hittas framför allt i skrifter såsom Fataburen, Gustav Schröder, Svenska Kulturbilder, Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker med mera

 

Annonser

2 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Antika vapen

Jonte på Vålla, lodbössesmeden som åt glaskross och slog ihjäl vargar.

Emellanåt så dyker det upp riktigt salta gubbar och gummor när man reser genom de historiska källorna. Det är sådana karaktärer som väcker fantasin till liv och som ingjuter bävan och respekt. I historiens väv står de upp som motståndskraftiga vävfel och blånor, gör väven oregelbunden men fyller den med spänning och liv. En miljö med hårda umbäranden och strävsamt liv stöps sådana eklektiker rent nödtvunget, det är de som blandar och ger som överlever dagen. Norrlands inland födde många sådana personer på 1800-talet och Jonas Olofsson, även kallad Jonte på Vålla, var en sådan.


Jonas Olofsson med sin fru Märta. Fotot är taget av Edvin Eriksson 1920. Källa Jamtlis bildarkiv.

Jonas Olofsson var en driven lodbössesmed och jägare och hans person är omgiven av en del skrönor. Han föddes 1836 och bodde på en gård i Storhögen, Häggenås socken, Jämtland. Det sägs att han lärde sig bösshantverket av en gammal knekt som kallades ”Rammen” som bodde några gårdar bort. Denna Rammen skulle tydligen ha reparerat vapen i det militära. Olofsson började även han tillverka bössor och gjorde så under en lång tid. Han göt även lås i mässing i sin verkstad och signerade med JOS. Hans skicklighet i bössmidet var så pass stor att han förärades med pris på Lantbruksmötet i Lit 1881 för sina jaktvapen.

Jonas Olofssons boningshus. Källa Jamtlis bildarkiv.

Smeden på Vålla var uppenbart en seg herre med tjockt pannben, bland annat sägs det att han krossade glas och åt när han hade magknip. Hans pannben gav utdelning även på Dianas stigar, hans rovdjursjakter på skidor var omtalade. Flertalet lodjur stöp för denna lodbössebärande skiddjävul. En gång hade han nedlagt ett lodjur med sin sovelpåk men ingen kunde hitta något ingångshål. Det visade sig att Olofsson skjuit lodjuret i ändtarmen. Även varg jagade han ikapp på skidor och Arnold Lagerfjärd återger en spännande historia om en av Olofssons vargjakter:

Jonte var en synnerligen uthållig jägare. Han hade på skidor åkt i kapp och dödat många lodjur. Nu hade man fått veta om tre vargar och en morgon i gryningen tog han upp spåren norr om Storhögen. Föret var bra. För vargarna var det sämre. Då det bar ner för dem gick de i samma spår. Jonte kom till legan, som lämnat när han närmade sig. Färden gick norrut en halvtimme. Då vek en hanvarg av och gick söderut. Jonte följde den. Han tog det lugnt från början. Farten skulle sedan skruvas upp eftersom.
Efter tre timmar började Jonte öka farten. Man var nu i de vida Solbergsskogarna, och hans yttertröja hade åkt av. Efter honom i spåret skulle hans bror komma med mat i säcken och för att plocka upp de kläder han slängde. Nu var det klart att han inte skulle hinna vargen den dagen. Men i fullmånens sken skulle han kunna se spåret på natten. Hela natten åkte han- det gick inte att stanna, genomblöt som han var.
Efter gryningen började den verkliga hetsjakten. Nu hade Jonte slängt alla plagg på överkroppen utom den genomblöta lärftskjortan. Det fanns inte mer svett att ge från kroppen, huden var torr och het. Törsten brände, men snö fick man inte ta i munnen, för då skulle man inte kunna hålla farten. Jonte såg med tillfredsställelse, att vargen åt snö. Så såg han framför sig att buskarna vajade. Ute på en myr fanns en gärdsgård, där vargen vände mot honom. Med rest ragg och öppna käftar kastade den sig mot Jonte. Han väjde sig och slog med sin grova skidstav vargen över ryggen som knäcktes. Jakten var slut.
Det enda Jonte förtärt under jakten var någon torr köttbit. Detta hände den kalla och snörika vintern 1900-1901. Jonte var 64 eller 65 år.

Det är med historier som dessa som det blir extra roligt att få införliva en bössa i samlingen som Olofsson tillverkat. Det är en nätt liten lodbössa med ett vackert mässingslås och rödbetsad kolv. Varje gång jag håller den i mina händer kommer Jontes anlete och äventyr spelas inför mitt inre.


4 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Antika vapen

Ett år, två vapen.

Ett årtal, två vapen.

De här vapnen är tillverkade år 1870, den ena är en nätt lodbössa, troligen tillverkad av Erik Göransson och sparsamt brukad av en skomakare i en by i Skellefteåtrakten. Tänkt att skjuta skogsfågel med. Bytet kunde säljas i städerna och begjuta hushållet med välbehövliga kontanter i en ekonomi där byteshandel fortfarande dominerade. Den andra är en Colt 1860, en revolvermodell som kom att spela en stor roll i amerikanska inbördeskriget och medverkade till att nordstaterna slutligen kammade hem segern.

Dessa vapen är varandras motsatser, de är båda slaglåsvapen men därutöver finns inte många gemensamma faktorer. Den norrländska lodbössan representerar slutet för en svunnen tid där vapnen tillverkades helt för hand. Varje fjäder är handsmidd, varje räffla dragen i handdragen räffelbänk och varje hyveltag på stocken är gjord i någon krum, dåligt upplyst smedja av bilade stockar. Varje bössa var unik och bar spår efter smedens hand och beställarens intentioner. Coltrevolvern är symbolen för en ny tid, en era frustande av ånga och slirande remdrift. Här lades grunden till den mekaniserade vapentillverkningen vi förfinat in i våra dagar. Revolvern tillverkades i ett väloljat virrvarv av tekniska landvinningar. Svarvar, smidespressar, räffelmaskiner och sliphjul som åt stål och sket revolvrar, hundratusentals. Långsamt ersattes handens kunnande och förpassades till att betjäna maskinen monotona rytm. Världen skulle aldrig bli sig lik.


Sannolikheten för att dessa två skulle ha möts när det begav sig var inte särskilt hög, men inte omöjligt. I samma spår som Colts spirande vapenindustri vandrade gick hela den nya världen och dess människor. Den industriella revolutionen krävde att människor som besatt samma jordplätt i hundratals år nu skulle börja vandra, en ny folkvandringstid ackompanjerad av Atlantångare och ånglok. Under 1800-talet kommer städerna och fabrikerna bilda dragningspunkter för fattiglappar, jordlösa, äventyrare, brottslingar, drömmare och opportunister. Dessa folkomflyttningar gjorde världen mindre, enstaka lodbössor följde med emigranter som ett naturligt arbetsredskap i den nya världen medan mer eller mindre lyckade hemvändare tog med sig moderniteter såsom revolvrar.  För en tid sen var jag hemma hos en äldre herre som ärvt en hel del vapen av sin far som varit jaktvårdskonsulent i Västerbotten. Denna jaktvårdare hade under sina resor fått en hel del vapen som då brukats hos vanligt folk i Norrlands inland, bland annat en amerikansk Sharps & Hankins M/1862 karbin från det amerikanska inbördeskriget. Denna karbin hade troligtvis funnit sin väg under 1800-talets slut med någon av dess hemvändare som kanske upptäckte att livet inte var sådär särskilt mycket enklare over there.

Trevlig helg!

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Funderingar

Carl Adam Jakob Raabs märkliga present.


Carl Adam Jakob Raab i unga år. Signerad Gillberg 1835. Foto: Stockholms auktionsverk 

I den här artikeln ska vi stifta bekantskap med ett intressant och säreget vapen. Det är intressant därför att det har en tydlig och fantasieggande kontext men också för att vapnet som sådant är mycket ovanligt och tankeväckande till sin konstruktion. Jag tänkte börja med att bena ut den historiska kontexten som är nog så spännande. Den går att kartlägga till stor del på grund av en notis på insidan av kolvlådelocket. Här finns en ganska svårtydd text nedskriven med en blyertspenna. Alla detaljer har jag inte lyckats utläsa men den lilla texten lyder som jag kan se det:

Baron Raab på Fogel
gav bössan åt sin skogsvaktare
Här denna dag köptes hoss av en L—- ( eller Erland?)
i Slätth(?) år(?) 1854

Det är dessvärre lite namn som saknas men några viktiga saker kan utläsas. Det första är att det handlar om att en Raab på Fogel har gett bort en bössa till en skogsvaktare. Raab syftar i det här fallet på Carl Adam Jakob Raab som var friherre och som år 1857 köpte Fågelvik som är ett gods i Tryserums socken, numera Valdemarsviks kommun. Carl Raab levde mellan åren 1815-1902 och var i ungdomen militär men efter begärt avsked 1841 köpte på sig diverse gods, Helgerum i Västrum 1842, Åkerholm i Lofta 1855 och Fågelvik i Tryserum 1857.  Denna friherre var en mycket driven person för sin tid, han skrev flertalet böcker om diverse samhällsfrågor, var kammarherre och sedermera ledamot i första kammaren. Han gifte sig 1842 i Ryssby kyrka med sin halvbrors styvdotter Marie Louise Key, sedermera faster till den betydligt kändare Ellen Key. Raab beskrivs som en mycket energisk person som en av östra Sveriges största godsägare ständigt cirkulerade sina tre gods. Som medhjälpare hade han sin son Ossian Raab. Med nitisk hand bytte han ut godsets nedärvda skattebönder mot lojala brukare, åkerlanden uttökades och jordbruket moderniserades. I boken om Tjust ges en målande bild av Raab.

Hennes make, den store
jord-drotten Carl Raab, var en ovanligt verksam
personlighet. Mellan hans stora gods, Helgerum, Åkerholm och
Fogelvik gingo hans färder, och en hel stab av
inspektörer, bokhållare, rättare, skogvaktare och andra tjänare
avvaktade då hans order och hans berömmande eller
klandrande ord Redan klockan 4 eller 5 började han
sin morgongymnastik och kallvattenbehandling. Kl. 6
f. m. insläpptes de i förstugan väntande rättarna i
kontorsrummen, där deras rapporter m. m. mottogos. På
Helgerum företog baronen gärna den gångtur, som
kallades “stora världsomseglingen“. Denna tur skedde runt
ägorna och varade i timmar.

Boken om Tjust, sjunde delen (1928).

Raab bodde huvudsakligen på Helgerum under hela livstiden men citatet ger en ganska bra bild av vad för slags person vi har att göra med. Till detta tillkommer att Raab var en riktig jetset-person med dåtidens tid mätt, han bodde i Stockholm stora delar av året, reste utomlands, besökte badorter, var ledamot i första kammaren och åkte till Ronneby och drack brunn. Det står skrivet i flera källor att med tiden frångick liberala ideal till att bli en ganska sträng husbone över sina gods, ja närmast en bondeplågare.


Den äldre Raab. Ur i Edvard Bergenstråhle, Svenskt porträttgalleri (1899), volym II. Kungl. hofstaterna

Vad som ter sig märkligt är att märkningen säger 1854, det kan vara felaktigt eller kan bero på andra saker. Raab köper Fågelviks gods först 1857, innan det ägs det ett kort tag av Raabs svåger Anders Koskull som i sin tur köpte det 1855 av självaste kronprinsen Karl, sedermera Karl XV. Kan det vara så att Raab arrenderade Fågelvik tidigare eller är det bara felskrivet? Det kan också vara så att Raab köpte bössan 1854 av smeden (möjligen på någon gård som heter Slätt?) och gav bort den senare. Kanske mer ljus kan kastas över saken om det skulle gå att klura ut vad som står mer på kolvlådelocket. Med mer efterforskningar i Raabs räkenskaper eller i Fågelviks slottsarkiv kanske det går att få ut mer info. Det är utan tvivel så att han hade en stab med skogvaktare och det är inte orimligt att han skänkt bössan till honom.  Jag har kontaktat förra ägaren, en Linköpingsbo, som i sin tur ärvde bössan av sin hundraårige far som i sin tur köpt in bössan i sin diversehandel. Längre bak kan jag inte spåra bössans ägarlinje.

Bössan

Detta är utan tvekan en bössa jag ställde mig väldigt frågande inför när jag skaffade den. Till utseendet påminner den mycket om formspråket på svenska högreståndsvapen från 1700-talets mitt. Ganska slank stock med tydstypiska skärningar för den tiden, skjutbart kolvlådelock och helstock. Det är inte oävet utfört men det är något av känslan från 1700-talet som inte finns där, dels är vapnet närmast oanvänt och dels för att formkänslan inte riktigt finns där, lite som om det vore en pastisch på 1700-talet. Kolven är av betsad flambjörk.

Det mest märkliga är mekanismen som inte är av denna värld. Bössan saknar traditionellt lås med låsplatta och extern hane. Istället är hanen och nippeln dold under ett järnbeslag på ovansidan. Nippeln är centrerad och nås genom en liten lucka och endast hanens topp skjuter upp ur beslaget. Idén är troligen främst att väderskydda nippeln med följden att man får en ganska svåråtkomlig nippel som troligen bara kan träs med tändhattar om man har ett verktyg. Detta är en typ av mekanism som är typisk för sin tid. Runt 1800-talets mitt var slaglåset fortfarande är en ganska ny företeelse och experimentlustan var stor överhuvudtaget på vapenfronten.

Isärtagningen är ganska enkel, pipan sitter med pipsprintar i trä och låsbeslaget lossas genom att skruva ur en träskruv i änden samt en genomgående låsskruv. Hanen och hanfjädern är däremot djupt nedbäddade och hela underbeslaget måste tas bort för att få ut. Hanens slagyta är inte skålad som traditionella hanar eftersom eventuellt splitter från tändhatten fångas upp av låshuset.

Jag får lite känslan av att vapnet är tillverkat av någon som har talang och en hyfsad känsla för form och som haft en äldre förlaga på bössa att inspireras av men samtidigt haft en helt egen idé om hur låsen ska vara konstruerade. Pipan är troligen från ett äldre vapen. Möjligen konstruerades låset för att uppgiften att tillverka ett traditionellt men avancerat lås kändes övermäktigt. Kanske var det så att Raab såg denna tillverkares talang och intresserade sig för den säregna mekanismen. Raab hade som kapten under 1830-40-talet varit med om slaglåsets bokstavliga införande i armén och Raab tycks också ha umgåtts en del med storjägaren och militären Carl Fredrik Johan Feilitzen (1802-1876). Kortfattat levde den progressive Raab i en teknikvänlig kontext. Vid kindstödet finns en liten fyrkantig silverplatta med initialerna AM är inslaget med stämpel. Är det möjligen tillverkaren? Jag får intrycket att bössan kan vara tillverkad lokalt då den inte har känslan över sig att vara tillverkad i någon stad. Kanske fanns smeden lokalt, det finns ett mycket litet antal kända vapensmeder i Östergötland vid denna tid och de få namngivna som inte är stadsbaserade är Olof Larsson på Torönsborgs gods och Anders Karlsson (1822-1892).



Skönheten och odjuret?

Ett annat vapen med centrumhane
När jag bestämde mig för att forska på detta vapen blev jag mycket fascinerad av vapentypen och drog mig till minnes om ett samtal jag haft med Micke på Mickes svartkrutsvapen. Han kontaktade mig på Militariamässan på Solna och oväntat presenterade han mig för en liknande bössa. Mekanismen var mycket lik men hela bössan var mer folklig till sin karaktär. Jag bestämde mig slutligen att kontakta Micke igen och jag kunde för ett mycket skäligt pris förvärva detta udda syskon med centrumhane.

Denna bössa är av ett betydligt enklare slag med det folkliga bössmakeriets alla kännetecken. En enkel hagelbössa med tarvlig björkstock med naiva sniderier, återanvänd muskötpipa och blandade rörkor från diverse militärt överskott. Men så var det låset, denna märkliga mekanism som till sin funktion är exakt densamma som den andra bössan. Enda skillnaden är egentligen luckan till knallhattstappen som här saknas och är ersatt med urgröpning ur det slagspår som hanen vilar i. Fortfarande lika obegripligt svårt att aptera tändhattar. Vad som också är utmärkande är att vapnet är kärt brukat, välanvänt men omhändertaget. Slagfjädern har tappat sin spänst och vapnet har en fin brun patina på alla järnbeslag. Raka motsatsen till sitt syskon som tycks knappt fått följa med till skogen.

Är det samma person som tillverkat bössorna?
Svaret på denna frågan är nog kanske, i huvudsak är vi utelämnade till spekulation. Jag tror framför allt att det är samma person som står  bakom själva låsmekanismen. Jag har frågat flertalet erfarna samlare i mitt ganska omfångsrika kontaktnät och ingen har någonsin sett något liknande. Att två av varandra oberoende i Sverige skulle få samma idé ser jag som ganska osannolikt. Min teori är att allmogebössan är tillverkad helt och hållet av en smed, den känns genomgående konsekvent utförd och typisk för allmogesmedens hantverk. När det gäller den av Raab skänkta bössa blir jag mer osäker. Det är uppenbart att bössan är stockad av någon som haft en förlaga av en äldre bössa, dock har jag svårt att tro att stockningen är gjord av någon som är en utbildad stockmakare då denne aldrig skulle göra en 1700-talspastisch utan hålla sig till samtida stockstilar. Även beslagen går i 1700-talsstil men saknar den finess som verkliga 1700-talsbeslag har. Dock är arbetet väl utfört av någon som är kunnig, kanske till och med skolad, men inte i professionellt bössmakeri. Möjligen är bössan ett samarbete mellan några lokala hantverkare som Raab hade tillgång till i sin omgivning? Där Raab verkade i östra Östergötland fanns säkerligen många duktiga smeder och hantverkare på landsbygden som säkert för ganska rimliga pengar kunde framställa en bössa som framstår som vackert arbete rent provinsiellt. Men  om den skulle läggas bredvid valnötsstockade och välgraverade bössor från vapensmedjorna i Husqvarna, Eskilstunda och Stockholm skulle skillnaden varit uppenbar. Skicket är närmast nyskick och varför det är så kan vi endast spekulera. Kanske tyckte skogvaktaren den var för fin för att användas? Eller tyckte han rent av inte om den? Kanske föredrog han andra vapen? Det får vi troligen aldrig reda på. Tills vidare framstår bössan alltjämt som ett mysterium.

Källor
Raab, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7468, Svenskt biografiskt lexikon (art av H G-m), hämtad 2018-06-29.
Rydström, Ada. Boken om Tjust. Flera utgåvor. http://runeberg.org/omtjust/
Stockholms auktionsverk. http://auktionsverket.se/auction/fine-arts/2012-06-12/2379-miniatyrmalning-portratt-av-carl-adam-raab/
Tjusts hemsida, artikel om Åkerholm http://www.tjust.com/lofta/historia/index.htm
Kugelberg, Vilhelm (1998). Om villebråd och jakt i Östergötland under gångna tider. Östergötlands Jaktvårdsförbund.
http://www.mickessvartkrutsvapen.com/

3 kommentarer

Under Antika vapen, Vapen

Var det verkligen Axel Gyllenkroks vapen?

Mer extremt korta bössor!
Nyligen hade jag den förträffliga äran att öka på min lilla samling av slädbössor med två nya tillskott. Dessa extremt korta bössor har jag skrivit om förr och de tillhör en udda och ovanlig kategori vapen. De är den felande länken mellan pistol och bössa, jag väljer att använda begreppet slädbössa för civila varianter och pistolkarbin om militära varianter. Det är en väsentlig skillnad om bössan är en nedkapad fullängdsbössa eller om den är tillverkad med ursprunglig kort pipa. De äkta slädbössorna är ofta försedda med äldre ryttarpistolpipor från tiden runt 1700 då pistolerna hade sin maximala längd. Stockarna har också speciella proportioner som bara finns hos riktiga slädbössor. I det här fallet rör det sig först om en slädbössa från 1700-talets mitt/andra hälft med många av de typiska element som svenska civila bössor har vid den här tidpunkten. Den är stadstillverkad med almstock, kolvlåda, järnbeslag och spångad pipa. Jag har inte lossat pipan för att se om den är stämplad undertill men i nuläget framstår den som helt omärkt. Troligen är den gjord i någon av faktoristäderna som var aktiva vid 1700-talets mitt. Den andra bössan är en också en flintlåsbössa med almstock men med en paddelliknande fiskstjärtstock. Det är denna vi ska titta lite närmare på då den har en särskild kontext som jag nu ämnar bena ut.

Axel Gyllenkroks vapen?
Många vapen bär på spännande berättelser och kontexter. Ibland går de att slå hål på direkt, såsom fallet med en pistol som påstods ha tillhört Gustav Vasas livmedicus som presenterades för mig för några år sen. Den visades sig vara från 1800-talet. Berättelserna tenderar att växa med åren. Svårare var det med den björnstudsare jag själv införlivade i samlingen som är tillskriven den kände jägaren Llewellyn Lloyd. Den berättelsen skulle troligen med rätt arkivmaterial gå att verifiera, om tiden fanns det vill säga. Mitt grundläggande råd är att vara skeptisk mot alla typer av berättelser som är vidhäftade vid vapen.

Den här slädbössan kan nu vara ett exempel på detta. I kolvlådan hittades en intressant lapp.

Lappen berättar alltså att vapnet kommer från släkten Gyllekrok, att den köptes av en viss Gyllenkrok som var bankkamrer i Vimmerby på 1960-talet för 1200 kr (mycket pengar på den tiden…) Bankmannen ska i sin tur ha fått den av sin far som var major i Stockholm (kan vara major Carl Fredrik Oliver Gyllenkrok 1876-1944). På andra sidan har det kokats fram en kontext som försöker koppla vapnet till den kände karolinska översten Axel Gyllenkrok (1664-1730). Det verkar vara baserat på att pipan är stämplat med årtalet ”1710” och att sidobeslaget är märkt ”Gyllenkrok”. Är kopplingen trolig? Mitt korta svar är nej och varför ska jag nu berätta.

För det första är pipan en fullängdspipa från en svensk m/1704 ryttarpistol. Dessa pipor är ofta årtalsstämplade och har just det här utseendet, längden och kalibern. M/1704 är ett manskapsvapen och inte en pistol för höga officerare inom svenska armén som förväntades införskaffa sina egna och ofta påkostade ryttarpistoler. För det andra så är den nuvarande sammansättningen av vapnet från 1800-talets början. Den har en stockning i ljus alm och är typisk för 1800-talets ganska slätstrukna, svängda stockar med olika typer av nätskärningar.  Den har också enkla järnbeslag som också är typiska för 1800-talet mer funktionalistiska stil. Vapnet sattes samman av äldre delar vid denna tid, pipan från en äldre pistol, låset är också ett äldre 1700-talslås vars spetsiga låsplatta filats av i bakkant för att passa den nya tidens ideal med rundade låsplattor. Sidobeslaget som bär Gyllenkroks namn är också 1800-tal varför jag misstänker att vapnet kan ha tillhört någon av Gyllenkrokarna vid just denna tid.

Njet, det var inte din bössa. Foto: Svenska riksarkivet.

Så vad är sant? Troligen bara det som står på ena sidan av lappen. Om vi utgår från att ägarmärkningen är genuin så är det troligen så att vapnet verkligen funnits i släkten från 1800-talets början till 1960-talet. Det är egentligen bara det vi kan vara hyfsat säkra på. Lyckligtvis köpte jag vapnet endast på grund av dess utförande och inte kontexten. Var alltid vaksamma på alla historier som omger ett visst vapen, särskilt om ni förväntas betala mer pengar för historien.

Jag har iallafall nu fem korta bössor varav de tre översta är verkligt genuina slädbössor. Den fjärde är en räfflad lappbössa med tåspännarlås och den femte min hemmabyggda best som går under namnet ”Svartsnärpan”.

 

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Vapen

37 magiska tips för den missundsamme allmogejägaren.

Ett möjligt scenario

Det hade börjat som en oskyldig och något rättmätig hämndlek, den där hösten i Grötslöre socken år 1833. Den unge, spenslige Slaggartorps-Jöns hade kommit i otakt med det åldrande herrarna i jaktlaget. Slaggartorps-Jöns hade öppet förnedrats inför hela jaktlaget då hunden han ägde och pratat sig varm för jagat Köttkulla-Svens får halvt fördärvade i genom hagen. Spefullt hån hade stått som spön i backen. Laget var anfört av den garvande Krats-Mats, klädd i blankpolerade köpestövlar och munnen spottandes av köpebullar och köpesnus. Krats-Mats höll låda, slog sig för knäna och naggade gossen Slaggartorps-Jöns i kanten samtidigt som han berömde sin egen väldresserade hynda. Skamsen, ruvade Slaggartorps-Jöns på vedergällning. Han skulle bokstavligt skämma Krats-Mats förbannade hund, jaktlycka och köpebössa tillbaka till stenåldern. Inte ett djur skulle falla i backen för hans pipa, det skulle Slaggartorps-Jöns bli man för. I sedvanlig ordning och med hela den Grötslöriska fördragssamheten och illviljan som ärvts ner i generationer skred Slaggartorps-Jöns till verket. Med skrynkliga skogshjon och kloka gubbars hela list hade smilaren Krats-Mats innan årets slut dött av hunger. Han hittades utmärglad på skurgolvet med sina avgnagda blanka köpestövlar i munnen. Tre förrymda vådaskott hittades, två i Krats-Mats kropp och en i grannens praktko Krokenos. Hunden var förrymd med grannens höns hängande i truten och Krats-Mats bössa hittades sprängd i bitar.

 

Läste du den här artikeln men kände att det inte hjälpte? Då kan det vara så att du helt enkelt är en usel jägare. Har du väl kommit till den insikten kan du åtnjuta den största missundsamhet och sprida denna uselhet till andra jägare så de blir lika kassa som du.

Jag har sammanställt en liten lista med tips om hur du förstör din värsta jaktkamrat jaktlycka, dennes bössa eller dess hund. Samtliga hämtade ur den svenska uppteckningar och skriftliga källor från 1700-1800-talet.

Förstöra någons jaktlycka
– Att som jagande man träffa på en kvinna på väg till jakten bringar otur. Skicka ut din fru/syster/piga/småkusin i din motståndares väg.
– Missunna ditt offers jaktlycka ruinerar också dennes jaktlycka.
– Ge bort kulor stöpta i samma rum som en kvinna.
– Om du hör ett skott från jägaren vars jaktlycka du vill förstöra, skär loss den grästorvan du står på och vänd den upp och ner. Sätt dig på torvan och uttala högt ”I djävulens namn, dina skott går aldrig fram!”.
– Förnim i ditt inre ditt offer och säg formeln ”Smäll och smäll, men inte fäll”. Avsluta med bönen Fader vår.
– En del trollkunniga förr kunde sätta skytteskälva på jägare. Beroende på villebråd jägaren skulle jaga kunde man sätta ex björnskälva eller rävskälva på jägaren. Jägaren grips då fruktan när han stöter på djuret han jagar.

Skämma någons bössa
– Leta reda på någon som behärskar det onda ögat och låt denna titta igenom mynningen på bössan. Då kommer inte ens kulan orka lämna loppet.
– Låt en kvinna, helst en menstruerande kvinna, skjuta med vapnet, eller åtminstone ta i det.
– Döda en lus på bösspipan med nageln, det skämmer bössan.
– Smussla in en bit oblat i pipan.
– Droppa ner blod i pipan.
– Spotta tre gånger och åkalla Satan när du hör en skott ifrån vapnet du vill skämma.
– Teckna ett kors i marken med foten när du hör skottet från vapnet.
– Tag en trasa som använts vid rengöring av vapnet i fråga och borra in den i ett levande träd.
– Ta ditt finger och stoppa i munnen på en död person och stoppa sen ned samma finger i bösspipan på det vapen du vill förstöra.
– Stoppa ditt öronvax i bösspipan.
– Slå knut på närmaste videbuske när du hör ett skott från vapnet och uttala då besvärjelsen ”I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn kan ej denna bössa döda djur”.
– Låna bössan och skjut en katt, hund, uggla, lavskrika, orm eller skata. Det förgör bössan.
– Dra en mässingsladdstake genom loppet.
– Lägg bössan i en säng.
– Gå med bössan över en kullfallen gärdsgård eller träd.
– Kryp med bössan genom en hålighet, i exempelvis ett träd.
– Är du missunnsam nog räcker det med att ta i offrets bössa för att den ska skämmas.
– Gör vapenvård på bössan du vill förgöra. Kan tyckas märkligt men en del menade att döden försvann ur en bössa som gjorts ren.

Skämma någons jakthund
– Smörj in hundens nos med rå isterhud, det skämmer hundens luktsinne.
– Låt hunden träffa en igelkott innan jakten så blir den skämd.
– Smörj in nosen med diverse matvaror såsom messmör, anisolja, osaltat smör, härsket ister, vitlök eller valfritt fett.
– Tag tag i hundens svans, snurra den motsols tre varv och säg ”Se, här har en hare gått!”. Då kommer hunden bara gå i bakspår.
– Då du har hundens skall i hardrevet ska du ta av dig ena skon och säga ”Stackars hare som ska dö, stackars hare som ska dö!”. Ta på dig skon igen och ta tre steg bakåt medans du räknar till tre. Om du gör detta förvillar du bort hunden.
– Sikta med bössan på hunden, då blir den skämd.
– Ge hunden en brödbit och önska att hunden ”skulle kuta åt helvete”.
– Övertala din fiende att själv avliva sin hund när den inte längre fungerar i skogen. Att avliva sig egen jakthund innebär att man aldrig mer har något jaktlycka med hund.

Källor
– Östling, Per-Anders. Bössor i Svensk folktro.
Tillhagen, Carl-Herman (1980) Allmogejakt i Sverige. LT. Stockholm
– Sörlin, Sverker red. (2016) Jaktens historia i Sverige. Liber. Stockholm.
– Forsberg, Anna (2009) Jakt och fiske : Matti Mörtbergs uppteckningar om den skogsfinska kulturen. Veidaron förlag.
Melin, Sven A (1994). Jägarskrock och Skytteskälva. Settern Förlag. Kristianstad

Lämna en kommentar

Under Allmoge och etnologi, Vapen

Fulkonverteringar – Den felande länken mellan flintlås och slaglås.

Ett möjligt scenario. Grötslöre by år 1835
Mäskbotten-Mats hade två dåliga egenskaper – fattigdom och manlig fåfänga. Dessa två egenskaper kombinerade ansågs särskilt dåliga i en tid då de ogräsbemängda skördarna ruttnade bort bland regnskurarna i Grötslöre by år 1835. Detta hindrade dock inte Mäskbotten-Mats från att vara först  i byn med den senaste teknologin. Medan Mäskbotten-Mats 13 barn svalt i den gissna backstugan skred han till verket. I skydd av mörkret bröt han sig in i smedjan på det närbelägna Mjältstensbruk. Väl beväpnad med bågfil, gängtapp och enkla verktyg ägnade han natten i smedjan till att skapa Grötslöres första slaglåsbössa. När han visade upp sin hiskeliga skapelse för andra gubbarna i jaktlaget stannade först tiden för ett ögonblick för att snart övergå i suckande, himlade med ögonen och konspirerande tankar på hur de skulle kunna ställa till en tillräckligt allvarlig jaktolycka för att slippa Mäskbotten-Mats och hans fåfängliga klåfingrande. Så hemsk var hans skapelse.

Folkligt, fult och fantastiskt
Ofta är det inte det vackra, välgjorda och fulländade hantverket som är mest intressant utan det fula, sneda men brutalt funktionella hantverket som tilltalar mest. Det är när jag ser något och tankar såsom ”hur tänkte de nu?” eller ”det där var ju ganska fult men det funkar…” dyker upp i mitt huvud.  Inom reenactmentsvängen har det ofta pratats om ”det är det fula som är det coola”, lite som en reaktion på överdådiga återskapning och rädslan inför historiskt korrekta plagg som för nutidsmänniskan uppfattas som själsligt och kroppsligt obekväma eller obehagliga. Denna tankeväckande fulhet är en av anledningarna till att jag samlar på allmogevapen. De är ofta naiva, oproportionerliga, estetiskt retarderade och därför alldeles, alldeles underbara. Detta inlägget handlar om just något folkligt, fult och fantastiskt.

Allmogen går från flintlås till slaglås
Under tidigt 1800-tal sveper en revolutionerande uppfinning genom världen, slaglåset har sett ljuset. Istället för att, som med flintlåset, krångla med en flinta, ett eldstål och löst fängkrut så börjar allt fler gå över till det betydligt mer pålitliga slaglåset. Denna avfyrningsmekanism innebar att en enkel hane och knallhattstapp ersatte flinta, eldstål och fängkrut. Säkrare, enklare, nära vädertätt och snabbare antändning. Bland allmogen i Sverige började förändringen ganska tidigt, redan på tidigt 1830-tal. Generellt sätt fanns två vägar att närma sig slaglås, antingen tillverka eller köpa ett nytt slaglås eller så kallat konvertera ett flintlås till ett slaglås. Nytillverkade engelska lås importerades men också inhemska vapensmeder började sprida kunskapen av att tillverka de nya låsen som i de flesta fall grundade sig i samma idéer som äldre lås. Påfallande många, både i slott och koja, valde att konvertera flintlåsen till slaglås genom att avlägsna byta hane, avlägsna eldstål och eldstålsfjäder samt såga av fängpannan. Bland högreståndsvapen är ofta de tidiga konverteringarna som mest välgjorda på grund av att tekniken var ny och närmades med försiktighet. Med tiden förenklades processen och antog ett mer uniformt utryck. Hos allmogens vapensmeder var konverteringarna ofta enkla och primitiva men alltid funktionella. Ibland har smeden tagit hänsyn till bössans övriga estetik och med största omsorg fyllt igen gamla skruvhål och spår efter det gamla låssystemet.

Fulkonvertering och okonverterat.

Fulkonverteringar
En särskilt intressant men inte så vanlig konvertering är föremål i denna text. Till sitt utförande är detta att betrakta som den absolut enklaste och primitiva konverteringen. Den är så grundläggande att den närmast påminner om en felande länk mellan de två systemen. Istället för att byta hane har man helt enkelt bara behållit flintlåshanen och passat in en liten slagbit i järn i käftarna. Sen har man avlägsnat eldstålsfjäder och eldstål och sällan ens brytt sig om att fylla igen hålen efter skruvarna.

Egentligen är det märkligt att man inte stöter på den så ofta då den är just enkel och funktionell. Trots att jag sett hundratals konverterade vapen så kan jag bara så här på rak arm sett 5-6 st av dessa konverteringar. Det är sällan riktigt dåligt smide blir rariteter med i detta fall är det just så. Jag har ägt en tidigare men den valde jag skick vidare då den saknade järnbiten i käften. Det var dessutom en eftertraktad och i övrigt nära komplett jägarstudsare m/1815-20. I vilket fall så fick köpa en som tillhörde en fin samling där det fanns ytterligare två st rara exemplar.


Jägarstudsare m/1815-20 med fulkonvertering.

Jag införlivade nyligen ett trevligt exemplar i min samling. Den är tillverkad av diverse militära delar, framför allt delar från en svensk m/1731-musköt. Den är omstockad i björk och sen försedd med nya, men ganska enkla mässingsbeslag. Troligen är den gjord runt tidigt 1800-tal och det är inte omöjligt att låset var flintlås även i denna stocken. Ofta stockades vapnen om i samband med konverteringen men jag misstänker att det inte är så här. Kolven är av enklaste slag och har mycket gemensamt med en annan allmogebössa jag har som är byggd på svenska m/1747-delar och ryska delar (se bild ovan). Personligen gillar jag dessa allmogemusköter starkt.

Från samma samling som min kom ifrån köpte en vän en som dessutom är räfflad. Den är kortare men har ett militärt flintlås, troligen ett m/1738-lås och samma mycket enkla design. Jag misstänker att denna brukats norrut där lodbössor är vanligare.

  

Samtliga bilder tagna av Ronny Berglund.

Nyligen såldes det en ovanligt välarbetad studsare med denna typ av konvertering på Probus. Här är det tydligt att det inte är någon bondsmed som försökt sig på en enkel konvertering utan här har smeden vinnlagt sig om att göra en fin konvertering med denna metod. Detta är också det enda exemplet jag stött på som visar på att denna redan ovanliga metod tillämpats på ett mer kvalitativt sätt. Ovanligheten avspeglades också i priset då den såldes för 12500kr +avgifter trots 1800-talskolv med kolvbräcka.


Foto: Probus auktioner.

2 kommentarer

Under Antika vapen

Kanske den äldsta svenska revolvern.

Emellanåt dyker det upp virala fjantgrejjer, artiklar och påståenden om diverse vapen. En sådan snackis har varit den om världens äldsta revolver.  Vårt grannland Norge hävdar att de sitter inne på den äldsta. På Maihaugens musesum i Lillehammer finns en tysk flintlås/snapplås-revolver med en åttaskottstrumma. Den anses vara tillverkad år 1597 av Hans Stopler*.  Många idag förknippar revolvrar med 1800-talet och framför allt Samuel Colts klassiska revolvrar. Idén med revolvern är däremot betydligt mycket äldre.

Denna Stoplers skapelse är tillverkad under en tid som kom att utmärka sig för sin närmast perversa fashination för mekanik, krångliga lösningar och astronomiskt överarbetade vapen för furstar, grevar och kungligheter. De flesta av dessa fantastiska vapen har ofta, föga oväntat, sitt ursprung i olika tyska verkstäder. Förutom att massproducera vapen till 30-åriga krigets härar satt också tyska vapensmeder och gnuggade geniknölarna för att hitta på nya, otroligt märkliga, kitschiga och påkostade vapen för att tillfredsställa de krigsherrar som berikat sig på krigen. Kan jag göra en guldinkrusterad jaktbardisan med dubbla pistolpipor i? Eller kanske skjutbara bordsbestick guld? Eller en dubbelpipig ryttarpistol med en kolv i snidad elfenben….eller kanske borde jag bygga en hjullåsstudsare med en pipa inkapslad i glas (finns…)

Kan jag få en hillebard med inbyggd högaffel och hjulås tack?

Stoplers pistol är ett exempel på något som troligen funkar sådär men som åtminstone var dyrt nog att konstruera och som var en bra conversation piece mellan ett antal pösiga herrar med kragstövlar och rosettförsedda kläder. För övrigt finns det en tysk revolverkarbin från runt år 1600 på Livrustkammaren som står sig bra mot norrmännens dito. Troligen finns det en ännu äldre i någon samling någonstans men någon måste ju vara först med att hävda att deras är äldst.


Pistol eller karbin? Svårt att definiera denna Augsburgska tingest. Troligen äldsta revolvern i Sverige i vilket fall. Foto: Livrustkammaren.

Men vilken är Sveriges äldsta inhemska revolver?
Kan det vara vår egen, något bortglömda revolverkonstruktör, den excentriske prästen Jonas Ofrell (1805-1863) som var först att tillverka en helsvensk revolver? Han var förvisso samtida med Samuel Colt men faktum är jag misstänker att den äldsta kända svenska revolvern är från 1600-talets första hälft. I Livrustkammaren finns något som påminner om Stoplers konstruktion men i paritet med vad Sveriges primitiva vapenindustrin i början av 1600-talet kunde åstadkomma. Det är en ryttarpistol med en fyraskottstrumma. Den är enkel i sitt utförande och det tycks som den är gjord för att användas. Flintsnapplås, björkstock och inga jävla beninläggningar och lull-lull. Nils Drejholt har daterat den till 1630-talet men något exakt tillkomstår är okänt. Kalibern är 12mm, längden 535 mm och vikten 1460 gram.


Revolvern i fråga. Föremålsnr 11662 (4805). Foto: Livrustkammaren.

Trumman roteras för hand, vilket är den gängse metoden för revolvervapen fram till 1800-talet. Varje kammare har ett eget skjutbart fängpannelock som skjuts framåt med en arm. Armen är kopplad till hanen så att fängkrutet blottas automatiskt när skytten spänner hanen.


Trumman med sina skjutbara fängpannelock. Foto: Livrustkammaren.

 

*Jag ställer mig lite frågande till dateringen. Enligt Stöckel så är Hans Stopler verksam 1570-92. Varifrån årtalet 1597 kommer ifrån framgår inte och stämmer inte överens med Stoplers verksamhetstid. Möjligen finns det någon annan källa utanför Stöckel som förklarar årtalet. Den bär en datering 1636 men kan mycket väl vara äldre än så.

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Vapen

Herr Lloyd och vådaskottet


Lloyds björnstudsare och  klassiska skildring av Sverige fråm 1820-talet.

Herr Lloyd och vådaskottet
Folkmusikgruppen Irmelin har plockat upp en visa om en 1800-talets kanske kändaste kulturpersonligheter. Vagabonden, zoologen, etnologen och björnjägaren Llewellyn Lloyd. Denna engelska rikemansson flyttade till Sverige under 1800-talets början för att jaga, fiska, forska och ligga runt. Han skrev flertalet böcker, korresponderade med Darwin och är även far till den kände upptäcksresande Charles Andersson. Lloyds nära mytiska framfart i svenska skogar, fiskevattnen och sänghalm gav upphov till flertalet sånger, berättelser och traditioner.


Lloyd med sin tama björn rönte stor uppmärksamhet.

En av dessa folkliga ballader som finns om Lloyd handlar om en tragisk vådaskjutning under en björnjakt. Lloyd råkar då skjuta en av hans lokala fångstkarlar Jan Svensson. Märkligt nog är inte detta är inte första gången som Lloyd vådaskjuter en person. Redan innan han flyttade till Sverige sköts en jaktvårdare till döds under tumultartade former efter att ha kommit på Lloyd som olovligen jagade på dennes mark. Lloyd blev snabbt känd i Sverige för sina dramatiska vårdslöshet och ofta farliga björnjakter där han själv många gånger blev sårad och illa tilltygad av björnar. Sammanlagt där han varit med vid nedläggandet av drygt hundra björnar.

Här kommer den ledsamma visan om vådaskottet.

 

Texten finns här:

Herr Lloyd
Efter Elvina Engström, Malung, Dalarna

Herr Lloyd ifrån England till Sverige hit kom
Att nyttigt och nöjsamt här jaga
Att leka med rovdjuren först litet om
Sen skinnpälsen utav dem taga

Den jägaren är i vårt land välbekant
På jaktäventyren så många
I skogar, i dalar, på berg och på brant
Väl kan han båd’ skjuta och fånga

Emellan Tyngeberget och Norra Hån
I en socken man Malung månd’ kalla
En ringander björn nu skjuten skall bli
Men kom ej den gången att falla

Med Lloyd uti följe på jakten där var
Elg, Utter och Svensson den arme
Hur oviss vår livstid, vår dödsstund så snar
O Gud över oss dig förbarme

Herr Lloyd med de andra i ringningen ser
Att björnen re’n grävit där hade
Svagt skymlar i buskarna mera och mer
Lloyd ögat till bössan nu lade

Och jägaren slår sig för panna och bröst
Och ropar: min vän har jag skjutit
Och eko i bergen mångdubblat hans röst
Han fasar för blodet som flutit

Herr Lloyd kastar bössan ifrån sig så långt
Nu vill han ej björn skjuta mera
Han river sitt bröst, det blir honom för trångt
Vad gjort är, dock ändras ej mera

Och prästen och domarn herr Lloyd reser till
Vad lag bjuder, det vill han lida
Och änkan, Jan Svenssons, han ock hjälpa vill
Sin dom nu herr Lloyd får avbida

Men nu sitter änkan med barnena små
I fattigdom, sörjer och gråter
Men Gud henne styrke, Gud allt han förmår
Han hjälper, hugsvalar, förlåter

Om några månader börjar björnjakten, klanta inte till det som Herr Lloyd.

 

Lämna en kommentar

Under Allmoge och etnologi, Vapen

Svartsnärpan – Dawn of the evil slädbössa

Först lite information!
Inledningsvis vill jag påpeka att det är lite glest mellan artiklarna. Anledningen är givetvis livet självt som pockar på min uppmärksamhet. Det är familj, hus, vildsvin och min egen hälsa som går före. Dessutom mitt ordinarie arbete som jag vill slå ett särskilt slag för. I sommar basar jag över ett helt friluftsmuseum, Färgargården i Norrköping. Sveriges enda färgeritekniska museum ska öppna igen och museet gestaltar ett landsbygdsfärgeri under 1800-talets andra hälft. Jag ska vara där och reenacta 1800-tal hela sommaren. Kom gärna förbi och följ vårt arbete på vår FB-sida! En del av det som sker där kommer också bli material här på bloggen.

Här kommer lite programpunkter för sommaren, jag tror det är mycket som intresserar er som är min målgrupp för denna blogg.

 

Svartsnärpan – Dawn of the evil slädbössa

 

I brist på verkligt omdöme i kombination med ett dumt infall köpte jag ett ledsamt stycke skjutjärn. En värsta sortens flintlåsbössa, byggd på alla möjliga delar, en nedsågad muskötpipa, ett muskötflintlås m/1762 och en ful putsad kortad stock och en apart bakkappa. En ful bössa kort och gott. Det korkade infallet jag fick när jag först såg kan sammanfattas med ett ord – slädbössa. Jag måste bygga den styggaste slädbössan som världen skådat. En mörk tingest ruvandes ett halvt skålpund varghagel i sin dunkla mage, en rännkulornas honmonster. Svartsnärpan skall bliva hennes namn! 


Källa: Svenska akademins ordbok 1981.

En del av er kanske minns artikeln om de extremt korta bössorna? Slädbössor är en fantastisk genre bössor, korta självförsvarsbössor som använts för att avvärja såväl rovdjur som rövare men även vid oplanerad jakt under färd.

Bygget
Innan ni börjar läsa hur det gick till, vill jag som ruinromantisk, vapenhistorisk fetischist säga att jag vill verkligen inte starta någon slags trend här. Välj med omsorg ditt projekt om du nu liksom jag vill sätta sågen i en pipa. Välj sådant som saknar större kulturhistoriskt värde, det vill säga dåligt skick, hårt renoverat, sentida byggen, återkonverteringar och liknande. Jag vill verkligen inte se några av okunskap nedsågade bössor som annars är helt ok.



Utgångsmaterialet var inte vackert att beskåda. Inledningsvis fick jag lämna låset hos vapensmeden för att passa in en ny slagfjäder då den gamla brustit. Det som var kvar av kolven fick vara mall för den nya piplängden. Att förlänga stocken hade också kunnat vara ett alternativ och det hade också blivit en rätt snygg och oändligt mycket bättre balanserad bössa. Men eftersom jag inte är någon höjdare på den typen av avancerad träslöjd så fick det bli bågfilen. Med hjälp av maskeringstejp markerade jag snittet och började såga.

När pipan var kortad så filade jag i ordning mynningen. Personligen hade jag föredragit en pipa som var skapt i den här längden. Fina slädbössor är gjorda med ursprungligt korta pipor och får därmed tunnare gods i mynningen och blir därmed betydligt graciösare skapelser. Min pipa saknar för närvarande korn, vilket heller inte är nödvändigt på dessa närstridsvapen. Men jag skulle gärna vilja ha korn i framtiden för att det gör att bössan ser mer hel ut.

Kolven var belagd med någon hemsk lack. Jag valde att sickla hela kolven med en vass kniv och sen slipa av den.

Eftersom framstocken var så pass kort ville jag skapa ett snyggare avslut. För att göra den mer elegant började jag med att öppna upp laddstockrännan för att kunna förse den med en rörka. Jag ville också att bössan skulle ha en hornnäsa så jag täljde och filade in en ansättning att limma en bit horn på. Jag tog ett spräckt kruthorn med lämplig dimension som sågade till.

Hornbiten lät jag koka i någon timme för att göra den mer flexibel. Jag limmade den sen med kontaktlim.

Jag tittade sen på andra bössor jag har hemma från 1700-talet och formade sen hornet och träet för att få en trevlig övergång. Inpassningen blev helt ok men inget mästerverk. Jag valde också att skära en enkel dekorrand längs med laddstocksrännan.

Många bruksvapen under 1700-talet svärtades med linolja och kimrök. Svenska arméns musköter svärtades ända fram till 1800-talets början, idag finns sällan svärtningen kvar utan den avlägsnades ofta under 1800-talet. Det är mer av en färg än en bets som man kan se på den här originalsvärtningen på min m/1716-1805 musköt.

Jag blandade en pasta bestående av kimrök och kokt linolja som jag i omgångar strök i tunna lager och sen eftertorkade. Vid det här laget hade jag kommit över en passande rörka från en genomrutten, piplös subsidiemusköt. Rörkan passade jag in framtill och ordnade en gammal rembygel som också säkrade rörkan i träet.

Nu var det dags att göra en laddstake. Eftersom rörkan är ganska trång och avsedd för metallladdstake så var jag tvungen att göra en ganska tunn i trä. Jag använde mig av Larry Potterfields metod som fungerar på så vis att man gör en slipjigg med sandpapper som man sen slipar ner träbiten till rätt form med hjälp av borrmaskin. Jag orkade inte bygga en hel jigg utan gjorde en enkel i trä som gick att trycka ihop i skruvstycket.

Det är väldigt lätt att dra av laddstaken om man kör för snabbt och den vobblar, så kör försiktigt när du tar ur den ur jiggen. Jag valde ek i brist på andra träslag. Den färdiga laddstaken passades in och svärtades lätt.

Svartsnärpan var född till världen.

That why they call it a flinchlock….

Ta

Hur bra funkerar då denna svarta dikesrensare? Balansmässigt är det såklart en katastrof, det är i princip en pistolkarbin, men funktionen är det inget fel på. Den är gjord för att spruta snärpor över ondsinta rövare, vargar och valfria mylingar som kommer för nära. På det hela, ett roligt litet projekt.

 

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Vapen