Kategoriarkiv: Självhushållningsexperiment

Här finner man inlägg om experiment rörande saker som man idag inte använder i hushållet eller som man vanligen idag köper. Allt ifrån Mat, såpakok till talgljustöpning.

Första skörden. Iduns rabarbersaft 1918.

 

P1020517

Årets första skörd blev rabarber och rabarber är som många vet en ganska knepig växt som jag föredrar att inmundiga i lagom mängder. Saft och sylt fick det bli denna gång och jag tog hjälp av Iduns kokbok från 1918. Jag passade också på att göra mig av med en annan knepig avkomma, röda vinbär.  Problemet med rabarber är att de endast är ätbara i kombination med hejdlöst mycket socker, därefter kommer ett gäng bär som är ätbara en stund utan socker såsom vinbär, krusbär, lingon och liknande. I höst ska jag även se över slånbär och andra fattiga bärsorter och undersöka dess egenskaper.  Det är väl i princip bara smultron, jordgubbar och hallon som utan problem kan ätas naturligt. Förr så åt man inte saker naturligt, det skulle tvunget processas på något vis, även sådan som vi finner normalt att äta rått som äpplen och päron. Folk var i gemen mycket skeptiska mot saker som den mänskliga handen inte rört vid med järngrytor och eld. I rabarberns fall finns det ju i alla fall fog för att vara skeptiskt.

 

P1020497

Nåväl, det blev några burkar sylt och flaskor saft. Det är sannerligen ingen svårighet att bli självförsörjande på rabarberrelaterade drycker och rätter.

Vi har för första gången också börjat odla på allvar hemma i vår gudsförgätna trädgård. Det är något av helvete för den odlaren som är vän av struktur och ordning. Tomten ligger på ett berg där jordmånen är ytterst nyckfull och varierande tjock. Den tycks hur som helst vara särskilt anpassad för kirskål, mossa, syrénskott, maskrosor och andra paradisväxter.

I våra pallkragar tycks det iallafall som salladen, senapskålen, ärtorna och spenaten komma och det är mer än vi vågat hoppats på.
P1020526

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

George Combe beskriver påven VI i sin bok Menniskan i öfverensstämmelse med naturens lagar (svensk översättning 1840) som ett exempel på naturvidrig person:

” Alexander VI var i sanning en vanheder för den påfliga stolen: från tidigaste åren var han en utsväfvande och ränkfull, hans lif blef omsider skänligt. Man säger att han har köpt den påfliga kronan genom att muta ett visst antal Cardinaler, eller genom stora löften han aldrig uppfyllde. Det är väl bekant, att då han blev Påfve, hade han en familj af 5 barn: 4 gossar och 1 flicka. Han hade för vana att sälja biskopsstift och andra kyrkans tillhörigheter, för att rikta sig och sin familj. Historien anklagar honom för förgiftnings och förfalskningsbrott, mened, tygellösa utsväfningar, jag till och med blodskam med sin egen dotter.”

Annonser

Lämna en kommentar

Under Självhushållningsexperiment

Historiskt hantverk och liv. – Studiecirkeln.

På Norrköpings Stadsmuseum har jag nu sjösatt ett nytt projekt som heter Historiskt hantverk och liv. Det är en studiecirkeln i museets lokaler där deltagarna tillsammans lär sig och forskar i historia med hjälp av sina sinnen. Med hjälp av laborationer, experimentell arkeologi, slöjd, matlagning och liknande utforskar vi vårt kultur arv. Vi ska också försöka på sikt att undersöka det immateriella kulturarvet som musik, berättande och lekar.

Den här våren är en försöksomgång och om projektet fungerar bra kommer vi fortsätta till hösten. Den här gruppen är en del av att främja museets hantverksprofil och ha en folkbildande verksamhet.  Förhoppningen är också att ha ett nätverk med människor som är intresserade av den här typen av kunskapande.

Till våren kommer vi ha det här framför oss.

Feb.
v. 6 tors 17-20 Introduktion och vi bygger våra egna ostformar
v. 8 tors 17-20 Fritt arbete

Mar.
v. 10 tors 17-20 Show and tell – Dräkt och sömnad
v.12 tors 17-20 Fritt arbete

Apr.
v. 14 tors 17-20 Äldre fotografi – Vi bygger oss en var sin kamera.
v. 16 tors 17-20 Fritt arbete

Maj.
v. 19 tors 17-20 Krutrök, vassa klingor och brustna bågsträngar
v. 21 tors 17-20 Fritt arbete och säsongsavslutning.

Vad som händer till hösten vet vi inte än, men det finns många saker i beredskap.

Ostformar.
Som projekt som löper under hela terminen kommer vi tillverka traditionella svenska ostformar. Den typ av ostformar som är sammanfogade av träsidor och som har ett karvsnittsmönster i botten som sen avtecknas i osten.

Jag har börjat bygga en enkel prototyp, där alla stycken är 13 cm långa. Materialet är ask.

Den hålls ihop med sprintar och isärtagen ser den ut såhär.

När det kommer till botten så har jag funderat på att botten ska se ut ungefär så här:

Jag har börjat provkarva lite. Jag har mest gjort lite mindre snitt innan så detta är verkligen en utmaning. Jag har valt att göra ett geometriskt mönster eftersom det är så klassiskt. Med hjälp av passare tar man ut linjerna för karvsnittskniven. Får se om detta blir vettigt.

 

Vill du följa det här projektet så har det en egen blogg. Kolla in den!

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage
1910 var Norrköping Sveriges vattentoaletttätaste stad. Problemet var dock att det dröjde till långt senare innan det byggdes ett reningsverk så skiten åkte rakt ut i strömmen.


Kurage recenserar.
Parodiserien Hunderby. Jag älskar Julia Davis för att hon går hårt in för att parodiera Storbrittaniens litterära nationalskatt. Helt corny, som Hot shots goes Jane Austen.  Går på SVTplay nu.
4 bubbly milk av 5.

 

2 kommentarer

Under Övrigt & pålysningar, Självhushållningsexperiment

Historiska hantverk på Stadsmuseet VII: Att stoppa östgötsk korv som förr.

181858_529734793703858_68902078_n

Korv-Bladet nr. 1.
-För Korven i tiden.

Ett eko från de krökta ryggarnas tid – tre östgötska korvar.

Enligt tradition med föregående år vare det åter dags att stifta bekantskap med den uti östergyllens land så populära korven. Året innan var uppslutningen rekorderlig och mången ungdom fick med glädje uppbygga förståelse för den forna allmogens tarfliga matkultur enkla leverne. Som traditionen påbjuder sammanträffades korvstopparaspiranterna i det Grå huset på Norrköpings Stadsmuseum ock skaran av besökarna representerade gott samhällets alla grupper från enkla väverskor och djäknar till åldringar ock dagavlönare.

DSCN1089

Jag ville verkligen befästa den östgötska korvtraditionen ock tog därför hjälp av de otaliga uppteckningar från landskapet. Dessa korvar vittnar om den strävsamhet som östgötarna levde under vid 1800-talet. Det var en tid då vår korvkultur ännu inte influerats av de på kontinenten så kryddstarka korvsorter, ty vi eljest framhåller värdet i måttlig kryddning ock äran i att inte använda de bästa delarna på djuret såsom utländska korvstoppare plägar göra.

Här följer en enkel redogörelse över tillvägagångssätt ock huru korven lät sig väl smaka.

Västerlösakorv
En i Östergötland vida populär korv som såldes vid sekelskiftet till de östgötska hushållen. Recept kommer ursrpungligen ifrån Spärringe i Västerlösa. Hämtat ur Inga Wallenqvist, Östgötamat.

DSCN1109Med stor noggranhet skäres späcket i små tärningar och dagavlönaren Johnny Lindberg medans apotekarstudentskan Helena Thun Westerberg arbetar med kvarnen.

Recept

1 kg nötkött
1 kg fläskkött
½ kg späck
1 msk salt
1 tsk vitpeppar
1 tsk kryddpeppar
½-1 dl kallt vatten
grovt salt.

Köttet males två gånger på köttkvarn, späcket skäres i små tärningar. Korvsmeten blandas och kryddas. Späcket blandas i mot slutet. Smeten stoppas rätt hårt i väl sköljda krokfjälster.

När korvarna är uppbundna tar man fram en stor bunke och täcker botten med ett lager av grovt salt. Lägg i korvarna och täck dem med ytterligare ett lager salt. Korvarna ska stå i saltet i ett dygn och vändas någon gång under tiden.

När saltningen är klar tas korvarna upp, torkas av och hängs luftigt i köket så att de får torka till. Korven förvaras sedan torrt och svalt.

Sedan korven är tillverkad ska den torkas så att sältan tränger ut och korvskinnet vitnar.

P1010044Den berömda korven från Västerlösa.

Kommentar
Västerlösakorven bjuder på en riklig sälta och påminner mycket om allmogens förhållande till det ack så värdefulla saltet. I sitt torkade tillstånd är det troligt att korven hålla länge utan att bli skämd. Den påminner i hårdhet i mångt och mycket om de hårda torkade korvar som man kan bjudas på neråt medelhavet, fast mer salt. Tillsammans med riklig traktering och senap bereder sig denna korv en anständig plats på valfritt dukat bord.

Stekekörf från Horn
En typisk rå allmogekorv med potatis och slaktrester i. Känd ifrån trakterna kring Horn. Hämtat ur Inga Wallenqvist, Östgötamat.

DSCN1099Här blir en stekekorv till. Undertecknad vid hornet, väverskan Elin Kindberg vid kvarnen och dagavlönaren Johnny Lindbergs gosse lär sig hantverket.

Recept

4 hg lever
2-3 hg späck
7 hg nötkött
7 hg fläskkött
6 tsk salt
1 tsk vitpeppar
1 tsk kryddpeppar
3 msk riven lök
3 liter pressad kokt potatis.

Smeten mals och blandas och stoppas på rakfjälster. Binds av till ca 3 decimeter långa korvar som gräddas i ugn på låg temperatur (under 100grader) i vattenbad.

I brist på rakfjälster gör man leverkaka eller ”lösing”, smeten gräddas då i långpanna och man rör upp hela tiden den blir smulig. Vanlig som vardagskorv.

DSCN1120Den gråa korven som skvallrar om en annan tid.

Kommentar
Denna korv är sannerligen ett smaklöst prov på allmogens tarvliga vardag då den vid förtäring starkt påminner om huru det är att äta sämre fläskkorv med potatis fast liksom potatisen äro instucken i korven. Korvens smak äro mycket ringa ock är ett bärande vittnesbörd från historiens enkla lefvnadsförhållanden. Rekommenderas för den som tilltalas av ödmjukhet, milda smaker ock historisk asketism.

Surkorv från Kisa
En traditionell typ av korv som hängs för att mogna. Stor andel slaktrest och utfyllnad. Hämtat ur Rut Wallensteen-Jeager, Mat till vardags och fest när seklet var ungt.

Recept

4 liter kokt kall potatis
Hjärta och lungor av gris
6-7 hg fläskkött
2-3 hg späck
lök
salt och peppar

Alltsammans males på köttkvarn, blandas med kryddor och stoppas hårt i smala fjälster, knytes till och doppas i kokande vatten. Korvarnas torkas på en duk, hänges på en trästång över den varma spisen för torkning i drygt en vecka. Förvaras på kall plats eller stekes på genast i ugn.

P1010049Bror och syster surkorv.

Kommentar
Denna surkorv påminner till mycket om den helsvenska nationalkorven isterband fast utan de brukliga korngrynen som i detta fall byts ut mot potatis. På grund av potatisens mättnad av vatten krymper inte korvskinnet i proportion till innehållet vilket bidrar till att korven blir något ihålig. Ehuru detta påverkar ej kvaliteten på denna förträffliga korv. Den skola stekas för att uppnå bästa smak.

Slutligen
Sammanfattningsvis vill jag applådera de tappra som deltog i denna samkväm. Min förhoppning är att detta har bidragit till att sprida kunskapen kring den östgötska korven och att kanske nya recept kan avtäckas i stuga och gård.

Wid pennan
Anders Lindkvist,
Liljerum.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:
1885 tjänade en piga 84 kr/år  samt logi och mat för ett värde av 225 kr. En riksantikvarie tjänade 6000 kr om året. 

Kurage recenserar.
Downton  Abbey säsong 3.
Jaha då var den säsongen slut med. Kanske lite uberdramatiskt men bra är det ändå. Skildrar något ovanligt måste man väl ändå tillstå.
4 mr. Carson av 5.

Historieätarna säsong 1. Jag kan inte låta bli att ha roligt när jag ser detta, jag hade inget problem att spänna av mig prettobrillorna och bara skratta lite. Helt hysteriskt och föredömligt lättillgängligt.
4 kalvmulor av 5.

9 kommentarer

Under Självhushållningsexperiment

Äpplenas och strävsamhetens höst.

Hösten börjar nu luta sig in i vintern och skördarna är bärgade. Som jag skrivit andra höstar har det varit en hel del att göra, hösten är för mig en hektisk tid och nu är den ovanligt fullspäckad när man som nybliven familjefar försöker ta sig an den nya världen som skapades för snart ett halvår sen.  Bloggen hamnar i kläm mellan vardagbestyr, husfix, jakt, svampplockningar, jobb och framför allt nöjet att lära känna min kära lilla dotter. Så om ni tycker den uppdateras lite sällan så vet ni varför.


I vilket fall så när jag en blygsam längtan efter att ta till vara på naturens resurser. Vi har egentligen ingen mark att odla på i någon större utsträckning. Vi bor dessutom på en bergknalle med en jordmån liknande tunnheten i skalet på ett äpple. Men trots det finns det annat man kan göra och många utav exemplen är kanske självklara men jag vill ändå uppmuntra er inför nästa höst. Jag har satt som mål att bli självförsörjande på åtminstone svamp, saft och äppelmos, det är alltid något.

Totalt har vi tagit hand om ca 250 kg äpplen denna höst, från vår trädgård men också andras. Mängder av äpplen ruttnar i villaträdgårdar runt omkring oss. 250 kg låter som mycket men vi tog med oss 200 kg till ett litet musteri utanför Rimforsa och där pressade vi 140 liter must. Klart värt om man har mycket äpplen,  det kostar 7 kr litern och man får ta med sig musten från sina egna äpplen hem. Musten är så pass koncentrerad att den dessutom måste späs till hälften när den ska drickas.

Sen har vi kokat äppelmos och frugan har gjort äppelchips och torkat dem på en spolhållare. Sen har vi fryst in saft, vinbär och torkat svamp.

Ett annat mål som ligger framför oss är att vår köttkonsumtion ska koncentreras till vilt och kött som man vet var det kommer ifrån. Det självklara blir jakten såklart men detta tar tid och som nybörjare tar det mer tid. Med få jaktdagar har det iallafall blivit en råbock och en gås till frysen.

Till sist.

Kanske tycker ni min blogg har blivit lite konstig och ändrat riktning, väldigt lite medeltid, handsydda kläder, krångliga hantverk och mer torra artiklar, mat och historiska grejjer. Jag har dock en hel del kvar i arsenalen, men det kommer inte med automateld den närmsta tiden.

Reklam!

En annan sak som jag annars är väldigt glad över är att jag precis blivit publicerad i den eminenta historiska tidskriften BBC Historia! Jag har skrivit en spännande artikel  om Norrköpings brandkatastrofer. Spring och köp nr 9, det är en mycket trevlig tidning, låt er inte avskräckas av den mustaschprydda mannen på omslaget!

Lev och må, på återseende.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:
I St. Levene socken förbjöds ungdomen att ställa till dansgillen på kyrkogårdarna på söndagar och helgdagar. Om man så gjorde skulle man plikta med 8 öre silvermynt och sitta i stocken tre söndagar i rad. Det tycks ha varit ett allmänt problem då liknande förbud uppstod i Herrljunga 1758 och Horn 1760. I St. Levene förböjds i samma veva blekning av linnevävar på kyrkogården. Världen var annorlunda förr…

Kurage recenserar.
Carl-Martin Bergstrands Kulturbilder från 1700-talets Västergötland
. Sjukt bra liten bok med små utdrag ur sockenstämmeprotokoll där det bestäms i smått och stort. Vänder upp och ner på ens uppfattning om allmogens 1700-tal.
5 klockare av 5.

Bengt Jansons bok Antikrundan. Alltså en bok om antikrundan men faktiskt ganska intressanta porträtt och enkla artiklar som ger inblickar i svenska antikbranschen.  Klart läsvärd.
3 karolinska arbeten av 5.

 

 

Lämna en kommentar

Under Övrigt & pålysningar, Självhushållningsexperiment

How to utvinna ullfett/lanolin eller bajsliknande fett ur fårull.

Det här inlägget är baserat på experiment som utfördes på stadsmuseets sommaraktiviteter under två sommardagar. Jag var gravt inspirerad av den fenomenala BBC-serien Edwardian farm där en av huvudpersonerna Ruth framställer lanolin ur fårull att ha som smörjmedel och hudkräm. Lanolin  är en emulsion mellan ullfett och vatten och finns i fårens ull och hjälper till att hålla ullen varm och vattentät.  Idag används det till exklusiva krämer och har fantastiska egenskaper.

 

Ullfett har enligt databasen shenet framställts sen bronsåldern och beskrivs redan av Plinius ca 70 e. Kr. Det var en handelsvara som det även fuskades med genom att blanda talg med bivax. Exakt vad skillnaden mellan lanolin och ullfett är något osäkert men oraklet Shenet skriver:

Ullfett – utan vatten. Eng. anhydrous lanolin = vattenfritt lanolin, d.v.s. ullfett, men ofta sägs helt enkelt ”lanolin” i engelska texter.

Enkelt uttryckt kan man kalla det renade ullfettet i emulsion med vatten för lanolin.

I artiklar på nätet och i Edwardian farm är tillvägagångsättet mycket enkelt, så enkelt att man kan ana en konspiration eller obehaglig naivitet.  I vilket fall gjorde jag som kära Ruth.

1. Fyll upp en gryta med den fetaste ullen du må finna. Hugg och klyv ved.

2. Slå på vatten så att det precis täcker ullen. Precis som med alla andra gamla självhushållningsrecept går det bra att ersätta vattnet med kiss. Jag var inte så nödig så jag tog vatten. Tillsätt också några matskedar salt (antagligen istället för kiss).

3. Elda, elda, elda. Nu är det bara att koka upp och sen ska vattnet i några timmar med ullen i.

4. Avlägsna ullen.  Snida ihop den speciella spånmattan du måste tillverka av handklyvna takspån att lägga den förbrukade ullen på.  Nu är det bara att fortsätta att koka bort vattnet.

5. Nu bör det framkomma fettklumpar på ytan. Nu uppstår det en störning mellan mitt experiment och Ruths. När Ruth gör detta i rutan skummar hon av ytan, lanolinet ligger som en kritvit, fluffigt vacker alptopp överst medan mitt fett är en grådaskig grynig massa som simmar i en sjö av bajsvatten. Vad har de för får i England egentligen? Änglafår som nätt trippar fram på böljande gräsmattor och äter bomull och dricker väteperoxid? Jag har verkar ha kommit över någon slags inavlad gammelsvensk lantras som lever på bark, grus och pottaska och som i sina glädjestunder får knappra på asbest och murkna vedträn.

Inget fanns att skumma av utan jag tog och kokade ner det till lämplig konsistens, något som vissa artiklar påbjuder. Och nu har vi en nötkrämsliknande sörja som luktar får! Fantastisk hudkräm för den fäbodsnostalgiska personen.

 

Slutsats.
Jag tror jag fått fram fettet ur fårullen. Det sjunker snabbt in i huden och luktar surt får. Färgen är bajsbrun medan köpelanolin går mellan vit och gyllenbrun. Detta ska enligt svenska wikipedia  vara ullfett och illaluktande och lanolinet ska extraheras ur det med hjälp av centrifugering eller på kemisk väg.  Ruth behövde visst inte detta utan kunde med sin magiska ull hoppa över kemikalier.  Om detta är användbart får framtiden utvisa, just nu så kanske man får nöje sig med det råa ullfettet.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:
Apropå ullfett experimenterade tyska armén med att framställa lättare yllekläder och avlägsnade ullfettet ur tygerna. Detta visade sig ödestigert i det kalla Ryssland 1941. Fettet värmande egenskaper visade sig vara oumbärligt och ca 100000 soldater ska ha frusit ihjäl.

Kurage recenserar.
TV-serien American Guns.
Handlar egentligen inte primärt om historiska vapen men väldigt ofta. Superamerikansk NRA-lobbande white thrash-tv när den är som bäst. Följ en vapenfixerad familj utan självdistans som äger en vapenaffär och kolla på deras bönhasarvapensmeder som bygger apfula härken till historiska vapen! 
3 Papst Blue Ribbon av 5.

TV-serien Lock N`Load. Historisk vapenfetishism i högt tempo med en hysterisk och T-formad NRA-pensionärsfarbror på steroider och Tourettes syndrom som skjuter sönder saker med allt ifrån pistol och flintlåsgevär till mörsare och tanks. Ja, det blir tjatigt i längden och totalt kontextlöst.
2 NRA-medlemskap av 5.

11 kommentarer

Under Självhushållningsexperiment

How to stoppa the isterband som är en grynkorv som är en hängkorv som är en surkorv.

Mitt förråd av viltkött tryter och kvar på botten av mitt frysfack finns endast några benstumpar märkta ”lägg”. I brist på vildsvinsjakt och ett par månader kvar till ordinarie jaktsäsong så kom ett lägligt erbjudande från några vänner som har linderösvin. De hade tvunget behövt slakta en sugga och jag försåg mig med ett bakben.

Det är så här köttet i affären ser ut innan det lagts i fina små svarta plasttråg. Om man väljer att skära tjocka skivor direkt av det här får man flintastek, om man är barbar dvs eller slö stenålderman kanske….

När alla delar var uppstyckade malde jag färs på resten och nu blev det dags för korvstoppning.

How to make the Isterband.

Isterbandets dunkla historia

Kanske vet denna sammanbitna bohusländska charkmästare  hemligheten bakom isterbandets historia. Korv är allvarsamma saker. Foto: Bohusläns museum.

Jag har försökt gräva fram lite historia om isterband det var inte helt enkelt. Isterband är troligen en småländsk/västgötsk korvsort och ordet förekommer lustigt nog inte i SAOB. Vad som utmärker riktig isterband är att den hängs på syrning efter stoppning (något som det fuskas ofta med idag). Det är mycket som tyder på att det är en 1800-talsuppfinning när det kommer till själva namnet, en källa nämner att det också kallats hängkorv vilket låter mer ålderdomligt. Hängkorv åsyftar just att korven ska hänga och torka och surna.

Isterband tillhör dock släktet grynkorv i korvsläktträdet därför att en huvudingrediens är gryn, ofta korngryn. Grynkorvens historia är lättare att spåra rent historiskt, SAOB skriver:

– GRYN-KORV. kok. korv vari gryn är en huvudbeståndsdel; motsatt: köttkorv, blodkorv osv. STIERNMAN Com. 1: 882 (1623). Till den bästa grynkorfven förväller man korngryn i mjölk, hvarmed sedan uppblandas finrifven, rå lefver (osv.). AHB 34: 49 (1869).

Gryn var en billig utfyllnad, liksom lök och inälvor. Grynkorvens varianter är oanade, Kajsa Warg (1755) gör grynkorv med förutom korngryn även mjölk, njurtalg, rödlök, oxlever, fårlever, ägg, socker, bröd, smör och russin. Grynkorvens dag firas på tredje torsdagen i oktober.

Mina isterband

Jag har valt att utgå från ett recept som jag hittade på nätet och som gör lite anspråk på att vara lite gammalt (mycket stark källa och inte på något sätt tendentiös….).Receptet i helhet finns här.

  • 1 kg korngryn
  • 3– 4 liter vatten
  • 2 kg fläskkött
  • 2 kg späck
  • 2 msk kryddpeppar
  • 1 msk vitpeppar
  • 4– 5 msk salt
  • 4– 5 lökar eller efter smak

1. Börja med att mala köttet. Gamla köttkvarnar är billiga och maler grovt. Grövre bitar gör det hela mer saftigt.

2. Mal ner istret och avsluta med att tömma kvarnen genom att på slutet mala ner löken.

3. Blanda korvsmeten noga med övriga ingredienser och nyttja en väl tilltagen bunke. I detta fall min dotters badbalja. Det är många som är intresserade av korv.

4. Stoppa korv! På med skinnet och veva på.

5. Häng på tork. Jag  valde att hänga dem flugfritt i tre dagar i rumstemperatur. Förr syrade man ofta korven i taket över vedspisen men det lät sig inte göras mitt i sommaren.  Tänk på att korvarna torkar bättre ju friare de hänger.

Sen är det bara att steka långsamt och känna den syrliga smaken av ett stycke svensk korvhistoria.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:
Ingenjör Fredrik Rääf i Ydre var ett original som i början av 1900-talet hade uppfunnit ett särskilt speciellt dass. Han byggde dasset på en berghäll vid sjökanten och använde en gammal vedspis utan botten som fjöl att sitta på. Med spisringarna kunde han justera storleken på sitthålet och samtidigt få automatisk bortspolning av skiten. En vattenklosett i ordets verkliga bemärkelse. Historien slutade med att han stämde företaget som reglerade vattenflödet i sjön som släppt på för mycket vatten ett år då det regnat för mycket. Företaget blev ersättningsskyldiga för hans översvämmade dass.

Kurage recenserar.
BBC:s serie Edwardian farm.
Detta är så sjukt bra och det krävs entusiastiska britter för att skapa något dylikt. Ett återskapande av det agrara England under tidigt 1900-tal under 1 år. Nästan lika bra som föregångaren Victorian farm. När får våra tramsiga produktionsbolag tummen ur och återskapar livet på en Östgötsk bondgård vid sekelskiftet?
5 Edwards av 5.


8 kommentarer

Under Självhushållningsexperiment

Historiska hantverk på Stadsmuseet VI: Att stoppa korv som förr.

Till denna gång var det dags att stoppa korv en masse. Uppslutningen var stor och en bred skara glada unga människor hängde på låset för att få hacka, mala, kladda, stoppa och dricka glögg.  Lyckligtvis hade jag tagit hjälp av min mor under denna dag för att assistera, det visade sig vara ett lyckokast för att få ruljansen att fungera.

Ursprungligen var min tanke att göra två sorters korv men en miss i receptet resulterade i tre sorter. Korvstoppning är den nya trenden efter surdegsbröd bland innemänniskorna så varför inte ge det en lite mer historisk touch? Jag valde att utelämna alla elektriska apparater och i stället förlita mig på en gammal Husqvarna no 10, en ordentlig handvevad köttkvarn. Denna kvarn malde vi något i men också använde som stoppare.

Våra svenska korvar
Jag har analyserat en del korvrecept upptecknade på landsbygden i början av 1900-talet och använt dem som inspiration i kombination med moderna recept för att få ordning på proportionerna. De vanligaste kryddorna bland de svenska korvarna var exempelvis:

Salt
Lök
Kryddpeppar
Svartpeppar
Vitpeppar
Senapskorn

Andra förekommande: kummin, muskot och ingefära.

Det är som ni säkert kan se ganska snälla och bleka kryddor och i ärlighetens namn kan jag pålysa att svenska allmogens kryddskåp sannerligen var inte välfyllt. Om ni vill ha häftiga chorizos, mergues, sombreros, pajeros, raketas och vad det nu heter får ni söka sig någon annanstans. Svensken åt knappt färskt kött, allt skulle saltas först även om det skulle ätas nästa dag.

Det dominerande animaliska innehållet i svensk korv är annars det så kallade hjärtslaget, det vill säga lungor, hjärta, njurar, lever och eventuellt mjälte. Vi stod inte och hackade sönder fint kött för att göra korv utan det blandades i friskt med utfyllnad som potatis, korngryn, lök och annat. Våra korvar går under namn som surkorv, hackekorv, stångkorv, skållekorv, lungkorv, potatiskorv, spickekorv, lungkorv, svålkorv, späkkorv, blodkorv,  rullkorv, killekorv, tullkorv, slagsekorv,  osv. Namnet kom ofta av tillagning, förvaring eller huvudsaklig ingrediens. Våra korvar torkades eller saltades in vanligen men även rökning förekom.

En särskild sorts korv är just slagsekorven som också går under namnet rullkorv, killekorv, eller tullkorv. Den är ingen korv i vanlig bemärkelse utan görs utan de tunna köttpartierna mellan låret och bringan, det vill säga slagsidan. Detta tunna långa stycke saltas och kryddas, vanligen med kummin eller peppar och rullas ihop och sys ihop med stark lintråd.  På så vis kunde man göra korv utan att använda fjälster.

Korvhorn ifrån Upplandsmuseets samlingar märkt 1723. Digitaltmuseum.

Köttinnehållet till korven hackades vanligen i en så kallad hackho med hackhackor. Beroende på vilken slags korv man skulle stoppa och vilja tarmar som fanns till hans användes korvhorn av olika storlekar. Dessa var vanligen gjorda av kohorn eller bockhorn men det förekommer också att de var gjorda av näver.

Jag har alltså använt några av ovan nämnda  kryddor i korvsmeten för att framställa några slags svenska allmogekorvar, troligen festkorv då våra korvar inte innehåller inälvor. Är du intresserad av hardcore-allmogekorv ger jag dig ett vanligt recept från 1800-talets slut här:

Surkorv ifrån Kisa (Östergötland)

4 liter kokt kall potatis
Hjärta och lungor av gris
6-7 hg fläskkött
2-3 hg späck
lök
salt och peppar

Alltsammans males på köttkvarn, blandas med kryddor och stoppas hårt i smala fjälster, knytes till och doppas i kokande vatten. Korvarnas torkas på en duk, hänges på en trästång över den varma spisen för torkning i drygt en vecka. Förvaras på kall plats eller stekes på genast i ugn.

Kom inte gagga om låga kötthalter i svensk korv. Uppenbarligen går Dennis Hotdogs i våra arma  förfäders tarvliga fotspår.

Vår korvstoppning

En enkel köttkorv

Ingredienser
1 kg fläskfärs
1 kg oxfärs
0,5 kg finmalen späck
3 msk salt
1 tsk socker
3 krm malen ingefära
3 krm malen vitpeppar
3 gula lökar

Tillvägagångssättet är väldigt enkel. Hacka och mal ner köttet i kvarnen, liksom späcket. Att mala i handkvarn kan vara ganska jobbigt, se till att du har ett ordentligt bord.

Jag hade en ivrig stab hackare som ständigt försökte överträffa varandra i lökhackning och kötthackning. Trots att alla var gråtfärdiga fortsatte knivarna gå. Alla kryddor mortlades noggrant. Alla i ingredienser knådas sen till en ordentlig korvsmet. Till denna korv ska krokfjälster användas som ska blötläggas innan ett tag. Vi stoppade vår korv med hjälp av kvarnen och då är det bara att montera fjälstret på korvhornet och sätta igång och veva.

Alla mina elever var ivriga att göra alla moment och just stoppningen är det bra att vara två på, en som matar kvarnen och en som vevar och kontrollerar tarmen. Andäktigt såg övriga på när korven sakta växte ut ur kvarnens innanmäte.

Med handkvarn är det väldigt lätt att justera hårdheten. Det går emellertid inte så snabbt, till skillnad från när jag gick styckningskurs för några år sen. När charkmästaren gjorde korv i korvkanonen kan jag lova att det gick fort, jag passade på att filma förfarandet:

Stilig korv blev det iallafall och precis lagom hårt stoppad. Vi snurrade korven på valda ställen.

Nu lyckades jag klanta mig ordentligt med denna korvsats, jag glömde att vi skulle lägga i oxfärsen. Detta resulterade i två saker: för det första en mer allmogeartad korv med mindre kött och dels en korv som påminner om att äta hemmalagade köttbullar med lite för mycket lök i. Klart ätbart men inte riktigt vad jag hade tänkt. Den överblivna färsen resulterade därför i ytterligare ett korvrecept som redovisas längre ner.

Betyg: 3 bleka korvar av 5. Med oxfärs i blir den nog riktigt bra. Detta blev såklart en asfet och flötbemängd korv med mängden späck den innehåller. Jag har prövat att steka korven såväl som låtit den sjuda och båda funkar.

Isterband
Isterband är en så kallad surkorv, det vill säga en korv som efter stoppning vanligen hängdes över spisen för att torka och syra sig. Därav en syrliga smaken i riktiga isterband. Isterband är en klassisk svensk korv som vanligen innehåller någon slags utfyllnad som gryn eller potatis. I vårt fall blev det kokta korngryn.

Ingredienser
0,5 kg fett fläst
1/4 kg nötbog
1 1/2 dl korngryn
1 stor lök
1/2 tsk mald kryddpeppar
1 /2 tsk mald vitpeppa
1/2 påse malda senapskorn

Till detta ska man ha svinfjälster som är en tunnare typ av fjälster, den är också något mer ömtålig. Alla ingredienser hackas och mals för hand. Jag hade som önskan att göra en korv som helt skulle vara helt hackad för hand. Efter ett idogt skivande, hackande och trancherande blev det ett bra resultat. Snart träddes en nytt fjälster på korvhornet och mer korv krämades ut.

Den här korven blev om något snyggare och kanske godare. Vi vet inte än då korven i skrivande stund hänger i mitt pannrum för att syra sig. Den börjar skrumpna och se verkligt delikatesartad ut.


Hemligkorven
På grund av min klantighet så stod vi där med 1 kg färs över. Eftersom vi hade såväl tid som fjälster över inhandlades rimmat fläsk och rökt fläsk till en ny spännande korv. Detta är tänkt som en gästabudskorv, nästan en borglig korv med sin stinna kötthalt.

Ingredienser
1 kg grovmalen
0,5 kg rimmat fläsk
0,3 kg rökt fläsk
1 lök
1 tsk vitpeppar
1 tsk salt
1 tsk kryddpeppar

Inga konstigheter här inte, vi använde svinfjälster då vi hoppades på en köttig stekkorv. Fläsket och löken hackades och en ny sats korv var snart skapad. Efter att den var klar var dagen till ända på Grå huset och vi kunde sätta oss ner och beundra vår samlade ansträngning.

Betyg: 4 rejäla köttpinnar av 5. Riktigt god faktiskt med viss rökt karaktär. Värd att göra igen.

Till sist
En verkligt inspirerande historisk verkstad med engagerade människor och många intresserade ströbesökare. Korv förvandlar människor. Välkommen i vår på kommande historiska verkstäder!

Gå vidare
Vill du lära dig mer om matvanor hos allmogen finns det ett oumbärligt verk på alla vis och det är Nils Keylands ”Allmogekost I-II” och vill du lära dig stoppa korv och kolla recept är http://www.salsus.se/ ett säkert kort.

3 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Självhushållningsexperiment

Historiska hantverk på Stadsmuseet V: Att göra lädersmörja.

Den lilla kemisten fast med…fett.

Det var åter dags för historisk verkstad och denna gång var det lädersmorning på tapeten. Jag hade inte märkvärdigt stora förväntningar på detta tema. Man kan tänka sig att inte särskilt många Norrköpingsbor var intresserade av detta men till min förvåning dök det upp ett större antal under dagen. Kanske var det lädersmörjan, kanske var det skyddet mot regn och blåst eller rent av glöggen jag bjöd på. I vilket fall hade plockat fram det bästa grå huset hade att erbjuda.

Johnny medverkade hela dagen och passade på att göra lite knivskaft medan kärlen bubblade.

Upplägget var enkelt, jag hade kollat igenom ett antal recept på läderfett och försökt få fram så många ingredienser som möjligt så att varje besökare skulle få göra sin personliga lädersmörja. Lite som ett parfymeri fast kladdigare och med andra lukttoner.

Följande ingredienser skakades fram:

Kotalg renad vid tidigare ljusstöpning ( tätar, mjukgör)
Bivax från lokala biodlare (tätar, skyddar på ytan, förtjockningsmedel)
Vegetabilisk olja (solrosolja) (mjukgör, tätar?)
Svensk dalbränd tjära (vattenavstötande, skyddar ytan, luktar)
Svensk kokt kallpressad linolja (mjukgör, tätar, kan användas som härdare)
Sältran från Gryts skärgård (tätar, mjukgör, luktar)
Ryssolja från tidigare experiment (tätar, vattenavstötande, antiseptisk, innehåller lösningsmedel)

Önskelistan över vad jag skulle vilja ha haft med: Grävlingsfett, minkolja, ister med mera.

Med dessa ingredienser satte deltagarna igång.

Tre sorters olika blandningar fokuserat vi på:
1. Luktfri färglös lädersmörja
2. Svart lädersmörja med tjära
3. Svart lädersmörja med ryssolja

Luktfri färglös lädersmörja
Den första är väldigt enkel, dess huvudingrediens är talg som man efter behag häller i valfri mängd bivax. Bivaxet bestämmer också smörjans hårdhet. Vill man ha en mjukare, mer lättapplicerad smörja drar man ner på bivaxet. Det krävs inte mycket för en ganska hård salva. Denna smörja torde fungera även på läpparna och är ätbar i värsta fall.

Om man önskar en lättflytande modell går det bra att tillsätta en vegetabilisk olja, typ matolja. Då kan det bli mer som en läderbalsam. Jag har sett ett recept med lite linolja i och exakt vad det gör med smörjan vet jag inte. Linolja har som bekant lite speciella egenskaper till skillnad från matolja. Linoljan borde, misstänker jag, bilda en hinna på lädret.

Svart lädersmörja med tjära
Detta recept skiljer sig inte mycket från ovanstående men en viss mängd tjära tillsätts i blandningen. Tjäran är vattenavstötande vilket är bra, men det ger också en skarp lukt som är troligen angenäm för dig som brukligt läser denna blogg men kanske inte för dem som vant sig vid föreställningen att samhället ska vara luktfritt eller lukta av valfri citrusfrukt. En annan effekt av tjäran är färgen som kan göra att dina ljusa lädervaror förmörkas.

Mängden tjära är svårt att uppskatta en del sjöbusar vill ha så mycket som 1/3 tjära. Pröva dig fram, jag hade troligen inte i mer än15- 20%. En av mina besökare smorde upp mina gamla 1700-talsdojjor och de blev som nya och doftade friskt som ett nytjärat kapell.

Nysmorda skor och lädersmörja, ryssolja i den vänstra, tjära i den högra.

Svart lädersmörja med ryssolja
Denna ryssolja går också under namnet nävertjära och är framställt på samma vis som vanlig trätjära fast istället för törved används björknäver. Hur man framställer ryssolja kan du läsa här. Min ryssolja blev ganska hårt bränd och hård som harts i princip. Många talar om att man behöver spä ryssoljan med fett eftersom den är allt för stark i sin rena form. Ryssläder är synonymt med ryssläder som är ett speciellt sätt att behandla skinn som givetvis kan tänkas ha sitt ursprung i Ryssland. I recept på lädersmörja från tidigt 1800-tal som jag tittat i har man spätt ut ryssoljan med sältran.

Jag tog min hårda ryssolja och mjukade upp den i ett vattenbad till den blev helt flytande. Jag prövade sen att hälla den ner under omröring i sältran. Det slutade med en hård kaka av all olja bildades runt skeden. Vi gjorde om försöket och värmde upp oljan och tillsatte den nu i varmt sältran och nu upplöste den sig fint. Denna koncentration hälldes sen i smält talg med en liten tillsats av bivax.

Resultatet blev mycket bra, ganska likt den andra svarta smörjan fast med betydligt mindre doft och något hårdare.

Slutsatsen av detta experiment är att lädersmörja är något för alla, det är enkelt att komma igång med, råvarorna är billiga och det går att få precis den smörjan man vill ha.

Även mina knäband fick sig en omgång med den tjärbaserade smörjan. De livet åter.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

Bok: Mattias Gardell – Rasrisk. Mycket omfångsrikt berättar denna bok en historia om rasorienterade rörelser i USA. Allt ifrån Ufo-troende svarta muslimer till separatistiska dyrkare av den ariska rasen.
Betyg: 4 KKK-tomtar av 5.

Militariamässan hösten 2011. Trots höga priser och begränsade omfång är vår enda stora militariamässa allt igenom trevlig. Det går trots allt att göra fynd men mest undrar man varför Hitlerfetishismen är så dominerande. Finns det inte saker i vårt eget kulturarv som är intressantare.
Betyg: 3 MÖPar av 5.


1 kommentar

Under Läder, Självhushållningsexperiment

Historiska hantverk på Stadsmuseet IV: Ryssoljans återkomst

Ni som länge läst denna bloggs sidor vet att jag förut försökt mig på att göra ryssolja, denna mytomspunna vätska vars plats i samhället inte på något vis är självklart. Jag har i min vardag inte någon gång stött på någon som ens hört talas om trätjärans okända släkting. Förra försöket var illa förberett och var på något vis lite dömt att misslyckats. Nu, några år senare och med mer förberedelsetid grundade jag för ett mer lyckat resultat.

Ryssolja.

Som backstory kan nämnas att ryssoljan har ett månghundraårigt förflutet i detta land ehuru det härstammar såsom namnet antyder ifrån Ryssland. Ryssoljans användning är koncentrerat till skinn och läder och har gett upphov till det som kallas ryssläder eller juftläder. Det kan med fördel blandas upp med talg och brukas som smörja. Den finaste ryssoljan var vit som linolja och med den smordes det finaste ljusa lädret. Det hör till norm att oljan blir svart då den lätt bränns men trots att den bränns tycks den bibehålla sina egenskaper. I samband med detta försök kontaktade jag en legendar på området, Svarte Sören ifrån mina hemtrakter i Dalarna. Endast en gång hade han fått fram ljus ryssolja. När det kommer till andra användningsområde kan det nämnas att oljan kan användas till.

Från Shenet har jag saxat ett recept från vad som ska vara från 1746.

Man tager gammal näver, ju äldre ju bättre, skär den i stycken och sätter samma stycken på kant ned i en grytbotten, det ena stycket bredvid det andra samt så tätt man någonsin kan plugga och driva dem tillhopa över hela grytbotten. (Ny eller ung näver skall icke duga härtill, emedan man därav väl skall få en olja, men den sades nästan vara som bara vatten, och skall man knappt känna att den har den lukt som den ordinaira har. Grytorna skall icke fara särdeles väl av detta brännande, därför brukas helst sådana som är gamla och utav vilka man ej mera gör stort värde.)
Över grytan lägges sedan ett bräde som täcker densamma jämnt. Mitt uppå samma bräde bör vara ett hål, varigenom oljan skall rinna ut. Därefter gräves en grop i jorden, däri en stenskål eller annat kärl sättes. Däröver stjälper man grytan så att brädet eller locket är nederst men botten av grytan uppåt, smetar sedan och stryker med ler runt omkring grytbrädden emellan samma brädd och brädet eller locket, att intet väder eller luft på något sätt må komma därigenom, ty där det sker, gör man sig fåfängt hopp om att bekomma någon olja och är det gemenligen ett tecken, att om man icke får någon olja, det hål eller öppning då varit någonstädes för väder emellan brädet och grytbädden.
När man nu har så smörjt med ler emellan brädet och grytbotten och fortfar [d.v.s. eldar] därmed 5 eller flera timmar, flyter oljan utur nävern ned genom hålet uti skålen som är därunder, vilken sedan kan tagas upp och förvaras. Herr lantmätaren Lindberg sade sig fått efter en bränning ett stop [1,3 liter] olja, som varit helt skön.

Ryssoljans tillverkande hade jag tillfälle att inhämta av herr lantmätaren Lindberg, som sade sig först fått veta det på det sätt att han uti Gävle givit en ryss att dricka så mycket brännvin han någonsin behagat, då han i fyllnaden uppenbarat för honom detsamma. Lantmätaren Lindberg har sedermera försökt och proberat detsamma och bekommit en olja, som skall haft just samma lukt som den vilken är på ryska lädret, samt med densamma smort såväl all sin sadel- och åkdon som stövlar och dylikt, vartill denne olja skall vara mycket skön.

How-to

1. Iordningställande.

När jag skred till verket på museet gjorde jag snarlikt men ordnade mig ett par nya färgburkar som kärl istället för järngrytor. Några enkla hål i botten med en stor skruvmejsel gör inte bara fina hål utan gör också att botten buktar på ett för rinnandets skull förträffligt sätt. Proppa sen denna burk full med näver, gärna stående likt en stor rulle i burken. Banka på locket. Fixa en burk att ställa under. Denna lilla burk ska man gräva ner men med mitt underlag av kullersten fick detta lösas med tegelsten.

Jag iordningställde också en miniatyrvariant med en enlitersburk. Jag fyllde burken och förseglade den med ett finmaskigt metallnät som jag fastsatte med en stor slangklämma. Detta är ett sätt jag hört ska fungera även i större skala.

När det kommer till näverurval valde jag endast den tunna ytterbarken. Jag fick således rensa nävret från den hårda skorpliknande innerbarken. Det är viktigt att trycka i så mycket näver som möjligt i burkarna. Näver kan du ofta hämta gratis på vedhanteringsföretag och denna näver hämtade jag utanför Söderköping på en dylik vedleverantör.

2. Elda.

Jag har hört att det ska vara bästa att börja elda uppepå burken för att värmen ska gå uppifrån och ner. På så vis pressas oljan nedåt och förhångas inte i onödan.

Nu kommer vi till bränningens största dilemma. Hur länge ska man elda? Jag beräknade att elda den stora burken i 3,5 timmar och den lilla i 1,5 timme.  Jag matade elden konstant för att hålla den jämt brinnande. Räkna med att det går åt mycket ved. Det blev olidligt varmt i den varma majsolen på museets innergård, hatt och lång linneskjorta äro klädsamt i sådana tillfällen.

3. Tömning.
Den lilla burken brändes vid och den stackars ryssoljan hade bränts ur i burken. Helt klart för lång tid, mer lämpligt är säkert under 1 timme på en sådan burk. Den stora burken däremot gav skörd i forma av några skållheta dl svart olja. Denna olja var rejält reducerad och det tyder på att det går att köra kortare tid och få mer vätska. Oavsett gav experimentet betydligt större skörd än förra gången. Oljan tar gärna eld när man lyfter av burken så var snabb på att släcka.

När jag hällt upp på flaska blandade jag talg i resterna i glasburken. Denna blandning ska jag pröva på läder senare, kanske en väska eller bälte. Det bästa talget torde vara grävlingsfett. Återkommer med detta då jag skjutit min första grävling i höst med min nyvunna jägarexamen.

Resterna av nävret ska enligt Svarte Sörens utsagor vara kimrök, dvs det svarta färgämnet som går att måla med. Om det är så så ska det mortlas till ett fint pulver och blandas med linolja. Allt går att bruka. I sin nuvarande form påminner kimröken redan om något slags ömtåligt konstverk.

Lycka till med hembränningen.

 

PS. 21-23 juni är det växtfärgardagar på museet. Vill du komma och lära dig färga eller färga i tyger och garner du har hemma så är du välkommen. Det är gratis och och vi hoppas kunna färga en hel del dessa dagar. Hör gärna av om du kommer.

4 kommentarer

Under Självhushållningsexperiment

Fattig mans ko.

I dessa tider är det läge att dricka det som kommer från björkarnas stammar ty det är nu saven stiger. Det sägs att den bästa tiden att tappa saven är palmsöndag eller tiden runt påsk. Svenska allmogen har emellertid haft en smula ambivalent inställning till björksav. Huvudsakligen tillskrevs saven ha stärkande egenskaper, man talte om att dricka märg i benen. En del finnar var skeptiska, du kunde få frossa (dvs malaria) av att dricka det för tidigt om våren. Å andra sidan trodde en del finländare att du kunde få frossa av att man rört vid en myrstack eller räknat tranor. Det gick att bota sjukdomar med björksav också, i Västergötland kokade man välling på det med kol och smör. Detta skulle hjälpa mot kolera.

Vad som är tydligt är att björklagen har brukats i många hundra år i björkrika platser och i vitt skilda sammanhang. Ett utmärkande drag är dess användning i nödbröd istället för annan degvätska eller att koka välling på. Fattig mans ko brukar man tala om. Björklagen är ganska näringsrik, innehåller flera sockerarter, syror, vitaminer och mineraler. Flera källor pekar också på vinframställning. Här följer ett känt recept från ”Den swenske Kocken” 1837:

Champagne-win af björklake. För att erhålla en halfankare Champagne-win tages 9 kannor björklake och 8 skålp. socker, helst puder- eller lumpsocker. Detta inkokas till sex kannor. Under kokningen skummas flitigt hwarefter saften silas genom hårduk uti den ankare, hwaruti det skall förwaras. När saften är lagom warm att emottaga jästen, så  ilägges 3 à 4 skedblad deraf, samt 8 i skifwor skurna friska citroner med skalen, dock utan kärnor. Slutligen ihälles 1 kanna gammalt franskt win, och efter jäsningen tillsprundas ankaren wäl, och den bör ej under en månad röras, samt ligga i god källare. Winet aftappas sedan på torra och klara buteljer, som icke bör wara fulla på en tredjedel när, samt korkas och hartsas wäl.

Jag skulle vara glad om någon av er mer alkoholbevandrade personer skulle pröva detta recept. 1 kanna är 2,6 l och ett skålpund 425 gr. En del har lyckats genom omfattande arbete.

Denna vecka gav jag mig ut med enkla redskap för att skaffa mig lite björksav så att även jag kan åtnjuta savens mytiska kraft (eller hål i tänderna då björksav är rätt rik på sockerarter). Det är ingen svår affär, man kan göra på flera olika vis men jag tog ett borr, pet-flaskor, 10 cm långa vattenrör och ett spännband. Satsa på större björkar och ibland ger vissa väldigt mycket andra mycket lite.

Jag gick regelbundet och tittade till mina tre flaskor och på ett dygn blev det några liter och dränkta myror framför allt. Glöm inte att plugga igen hålen när ni är färdiga.

Glad påsk.

5 kommentarer

Under Självhushållningsexperiment