Category Archives: Läder

Folklig axelremsväska på nollbudget.

P1080100

Jag har av olika skäl närt ett långt uppehåll i mitt hantverkande. Till slut blir man lätt lite tossig om man inte ges tillfällighet att ha något för händerna, åtminstone en liten stund då och då. Jag valde att ta mig an ett hyfsat enkelt men lite tidsödande projekt. Till min 1700-talsdräkt och 1800-talsdräkt var jag i behov av en lite större väska. En väska tillräcklig nog för att härbärgera förning och småpinaler för dagsutflykter och strapatser. Axelremsväskor var vanligt förekommande bäranordning för 1700-talets och 1800-talets människor. Trots sin förmodade vanlighet är bevarade exemplar och bra avbilder sällsynta. De är ses ofta på folkliga målningar föreställande de vise männen och de få svenska bevarade är ofta militära eller postväskor.

Postmuseum022sC2c1Lytm
Postväska från 1784. Foto: Postmuseum.

En förlaga när till hands
För ett antal år sen fick jag en luggsliten men komplett större axelremsväska av min fru som hon köpt på auktion i skärgården. Det är troligt att den är tillverkad under enkla förhållanden under sent 1800-tal. Den är sydd med såväl trampsymaskin som för hand. Ytterskalet är i päls, troligen någon slags långhårig ko eller så är det björn. Förr så var det många väskor som hade päls kvar för dess egenskap att avleda vatten. Militären hade under 1700-talet som 1800-talets standardiserade ryggsäckar av kohud. Alla yttersömmar  har en skinnskoning sydd med skomakarsöm. Baksidan är av vanligt läder för att det ska glida smidigt mot kroppen när man rör sig.

P1080090

Fodret är tillverkat av någon slags linkanvas och innehåller ett stort fack, ett mindre och två tubformade fack av okänd funktion. Locket kan spännas fast med två enkla spännen.

P1080091
Axelremmen är det bästa på väskan.  Ett folkligt mässingsspänne av typiskt 1800-talstyp och en axelrem fodrad med mörkblått kläde. Längs hela vägen har klädet krenelerats med vassa tungor. Klädet är skarvat på flera ställen och räckte troligen precis för hela axelremmen.

P1080095

Nollbudget
Jag har skåp och lådor fyllt med tyg, läder, spill och ohemult bråte. Jag vill inte köpa mer, jag vill inte låta mig trollbindas av engelska kläden som sen bara blir liggandes. Dags att börja beta av förrådet. Två saker fick jag dock inhandla: 1 rulle lintråd 20/3 4 st sadelmakarnålar.

Fodret
Linkanvas hittade jag i en av spillådorna. Det är samma linkanvas som använts till någon tältsömnad med Albrechts bössor för ett antal år sen. Med lite inpassande och skarvande blev det möjligt att få in alla bitar som behövdes. Jag sydde ihop allt med efterstygn med en tunnare lintråd av okänd grovlek. Med historiskt tvångsmässigt beteende kopierade jag även de där fåniga cylinderformade facken. Jag har ingen aning om vad de är till för och jag kan inte komma på en vettig pryl i min reenacmentgarderob som rakt av passar.
Varför gör jag så här mot mig själv?

P1080087

Axelrem Axelremmen delas av ett spänne. Den del av remmen som håller spännet består av tunt vikt läder med invikta kanter som sytts ihop. Jag klippte ut remmen i ur några slamsor som blev över från när jag gjorde mitt folkliga förskinn. De invikta kanterna limmade jag och la i press. Lim är ingen dum grej när man jobbar med läder. Sen snittade jag ett hål för ett liknande antikt spänne jag hade liggandes och sydde ihop kanterna med syl och skomakarsöm.

P1080084

Den långa delen klippte jag också ut av samma skinn som förskinnet. Som foder hade jag en bit skogsgrönt kläde som var över ifrån någon medeltidskjortel jag gjorde för massa år sen. Åter igen rekommenderar jag lim för att hålla ihop skinnet och tyget. Jag limmade ihop fodret och lät det ligga i press. På originalet är fodret fastsytt med tre längsgående sömmar med trampsymaskin men eftersom jag vill använda väskan i ett bredare tidsspektra sydde jag ihop det med förstygn som bildar prickstickning på framsidan av skinnet och endast små punkter i tyget på baksidan. På så vis får jag en tidsenlig söm som är dekorativ och eftersom stygnen försvinner in i tyget på baksidan skavs inte tråden av så lätt.

P1080022

P1080024P1080023
Baksida och framsida.

Efter att delarna var ihopsytt trimmade jag en bred kant av fodret och klippte hack efter att ha mätt på originalet. Sen var det bara att klippa 45 grader mot klippen för att få taggar längs med hela kanten. Meditativt och trevligt moment. P1080034
Yttermaterialet
Ganska oentusiastiskt frågade jag runt lite om någon satt på kohud, gärna långhårig. Som man frågar får man svar och nej det fanns inte att uppbringa. Det vanliga sättet att skaffa fram kohudar är att handla på IKEA eftersom vanliga människor tycks tycka det är fräckt med country-kitsch på golvet. Jag började gräva hemma istället och kom och tänka på en kappa jag fått av farmor med kohud eller möjligen get på utsidan. Snygg färg och gratis. Fram med sax och mått band. Samma mått som fodret. Baksidan tog jag från en
läderbit jag köpt på Erikshjälpen billigt en gång.

P1070918
I originalet är inte fodret fritt utan ihopsytt med ytterlagret och förstärkt hela vägen runt med en skinnskoning. För att hålla ihop alla lager så valde jag att tråckla fast skinnet på fodret. Jag testade en liten bit att sy allt på en gång dvs genom skinnremsa, kohud och foder men det var verkligen svårt att få lagren att vara still.  Tråckelstygnen gjorde jag med en vass nål och kraftig tråd. Kraftiga klädnypor eller andra klämmor är också praktiskt att använda.

P1070920

När hela väskan var ihoptråcklad i sömsmånerna klippte jag långa remsor av samma skinn som axelremmen, ca 22 mm breda. Sen var det bara att börja den mödosamma resan att med skomakarsöm börja sy ihop alla lager. Det är nödvändigt att syla hålen i förväg. Det är tydligt att tillverkaren av originalväskan använde ögonmått när det kom till stygnlängden så det gjorde jag med.  Den här delen
av processen är lika trist som den är långsam.

P1070936

Spännen
Jag hade inga spännen som såg exakt ut som originalet. Jag har en liten fetisch för äldre knappar och spännen och småprylar i metall. Som en liten skata samlar jag allt i en hög i mitt bo. Jag ville ha ett lite mer ålderdomligt stuk på spännena och valde ett par antika
D-formade i mässing.

P1080035

Remmar och söljhållare klippte jag ut i samma läder som bakstycket. De syddes sen fast med skoamakarsöm. P1080086

Slutligen sydde jag fast axelremmen och fettade in allt läder med en av mina hemmagjorda lädersmörjor innehållandes talg, ryssolja och bivax. Mer recept på lädersmörjor kan du hitta här.

P1080079

Det färdiga resultatet
På det stora hela är jag nöjd med resultatet eftersom det var i princip gratis. Den blev hyggligt nära originalet och jag tror den kommer vara perfekt att fylla mat, verktyg, pistoler, kulor, krut och annat nödvändigt. Jag tror detta blir en superb väska för hela 1800-talets reenactment men även 1700-talet i brist på vettiga förlagor. Om någon ser några intressanta axelremsväskor från 1700-talet är det bara att hojta till.
P1080089 P1080082 P1080085

4 kommentarer

Filed under Läder, Textil

Persmässemarknad och lädersmörja.

P1020887
Den ryska oljan.

För tredje året i rad besökte jag Persmässemarknaden i Linköping. Detta är en liten marknad i gamla Linköping med historiska inslag. De två föregående åren har jag visat jaktvapen men i år blev det andra saker för att variera lite. Jag blev lite sugen på att dyka ner i 1800-talets hemkemikalier och visa hur man gör trätjärans okända kusin, ryssolja och visa hur den kan användas i lädersmörja. På en Historisk Verkstad för ett antal år sen hade jag ett liknande tema där deltagarna kunde blanda sin egen lädersmörja med traditionella ingredienser.

P1020890
Så här hård var jag i min vita skjorta och ylledamasker.

Detta är tredje gången jag bränner ryssolja och samtliga gånger har det gett en liten avkastning. Regelmässigt bränner jag oljan vid och den reduceras till närmast asfaltsklister. Detta beror på min primitiva brännutrustning huvudsakligen. Den ska vara enkel och lättransporterad, endast en konservburk och en 10-liters målarburk. Första gången använde jag en mer tidsenlig metod med en uppochnervänd järngryta.
P1020881
Fördelen med den här enkla metoden är att du kan steka korv på näverkärlet.

För den nuvarande metodens tillvägagångssätt rekommenderar jag att läsa den artikeln jag skrev förra gången jag brände. Du finner den HÄR.

Min affärsidé för detta marknadsstånd var att att jag skulle bränna ryssolja samtidigt som besökarna mot en liten peng kan få komponera sin egen lädersmörja. Beroende på vilka egenskaper och kvalitéer man önskade av smörjan kunde kunden kombinera fritt bland åtta tidsenliga ingredienser.
P1020879
Från vänster har vi ingredienserna: ullfett, kotalg, rapsolja, ryssolja, bivax, sältran, linolja, tjära.

Höjdpunkten blev emellertid denna lilla tävling jag initierade där besökaren skulle gissa vilka ingredienserna var i de åtta burkarna. Den som gissade alla rätt fick gratis göra en burk smörja. Det visade sig vara rätt krångligt och som bäst tog två personer under dagen sju poäng, dessa fick tröstpris. Det var fröjdefullt att se moderna människor botanisera bland dessa relativt vanliga substanser. Det luktades, kändes och även smakades i jakten på rätta svaren.

P1020883
Somliga ägnade lång tid hos mig och engagerade hela släkten.

Uppgiften var såklart skitsvår, det är inte många som luktat på sältran eller ullfett. Jag var frikostig med ledtrådar vilket hjälpte föga. Vad som är lustigt är att jag känner hur insnöad jag är i denna hobby, ganska många kunde klura ut rapsolja och en del tjära men därefter tar det stopp. Det tog dock inte stopp för hantverksgurun Daniel Nilsson på Historiska hantverk som på löpande band tog sju av åtta burkar. Han gick dock på pumpen med ullfettet som han själv inte prövat på att utvinna, en imponerande prestation dock.

P1020889Daniel vet hur man luktar sig till gamla substanser.

Hur gick det då med min affärsidé? Sisådär, jag hade givetvis för en stund glömt att vi idag har massproducerade skräppjucks av kromgarvat skinn från andra sidan jorden. Vi smörjer inte vår saker, vi slänger våra saker när de spricker. Just ja, så var det. Trevligt och folkbildande var det iallafall.

Bättre lycka hade jag dock på hemmaplan då jag sköt mitt första vildsvin. Dagen innan fotograferade jag sex grisar mindre än 100 meter från huset. Dagen därpå vid 22-tiden, smög jag ut. Då lunkade det ut en stor galt 300 meter bort. Efter 45 minuters långsamt smygande och krypande kom jag inom räckhåll och lät kulan gå. Med hjälp av grannar och traktor fick jag hem 125 kg svin. Vid två på natten kom jag i säng med känslan av att verkligen blivit en annan jägare. Idag har jag grillat vildsvinsfilé, smaken av seger.

P1020834

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

Har du problem med utslag så finns det många folkliga bot att rådfråga. Utöver direkt magiska botemetoder kan du smörja utslagen med något av dess: blod, brännvin (även invärtes bruk såklart), dödmull, dödben, spott, nordrinnande vatten, midsommardagg, urin och vådeldskol.

 

Kurage recenserar.
Armemuseet.
Lite mossigt men jag gillar det såklart för jag är nörd. Gillar montrarna med saker som är så nära att man kan fota av dem. Restaurangen var dock bäst.
4 vadmalsbitar av 5.

 

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt & pålysningar, Läder, Självhushållningsexperiment

Historiska hantverk på Stadsmuseet V: Att göra lädersmörja.

Den lilla kemisten fast med…fett.

Det var åter dags för historisk verkstad och denna gång var det lädersmorning på tapeten. Jag hade inte märkvärdigt stora förväntningar på detta tema. Man kan tänka sig att inte särskilt många Norrköpingsbor var intresserade av detta men till min förvåning dök det upp ett större antal under dagen. Kanske var det lädersmörjan, kanske var det skyddet mot regn och blåst eller rent av glöggen jag bjöd på. I vilket fall hade plockat fram det bästa grå huset hade att erbjuda.

Johnny medverkade hela dagen och passade på att göra lite knivskaft medan kärlen bubblade.

Upplägget var enkelt, jag hade kollat igenom ett antal recept på läderfett och försökt få fram så många ingredienser som möjligt så att varje besökare skulle få göra sin personliga lädersmörja. Lite som ett parfymeri fast kladdigare och med andra lukttoner.

Följande ingredienser skakades fram:

Kotalg renad vid tidigare ljusstöpning ( tätar, mjukgör)
Bivax från lokala biodlare (tätar, skyddar på ytan, förtjockningsmedel)
Vegetabilisk olja (solrosolja) (mjukgör, tätar?)
Svensk dalbränd tjära (vattenavstötande, skyddar ytan, luktar)
Svensk kokt kallpressad linolja (mjukgör, tätar, kan användas som härdare)
Sältran från Gryts skärgård (tätar, mjukgör, luktar)
Ryssolja från tidigare experiment (tätar, vattenavstötande, antiseptisk, innehåller lösningsmedel)

Önskelistan över vad jag skulle vilja ha haft med: Grävlingsfett, minkolja, ister med mera.

Med dessa ingredienser satte deltagarna igång.

Tre sorters olika blandningar fokuserat vi på:
1. Luktfri färglös lädersmörja
2. Svart lädersmörja med tjära
3. Svart lädersmörja med ryssolja

Luktfri färglös lädersmörja
Den första är väldigt enkel, dess huvudingrediens är talg som man efter behag häller i valfri mängd bivax. Bivaxet bestämmer också smörjans hårdhet. Vill man ha en mjukare, mer lättapplicerad smörja drar man ner på bivaxet. Det krävs inte mycket för en ganska hård salva. Denna smörja torde fungera även på läpparna och är ätbar i värsta fall.

Om man önskar en lättflytande modell går det bra att tillsätta en vegetabilisk olja, typ matolja. Då kan det bli mer som en läderbalsam. Jag har sett ett recept med lite linolja i och exakt vad det gör med smörjan vet jag inte. Linolja har som bekant lite speciella egenskaper till skillnad från matolja. Linoljan borde, misstänker jag, bilda en hinna på lädret.

Svart lädersmörja med tjära
Detta recept skiljer sig inte mycket från ovanstående men en viss mängd tjära tillsätts i blandningen. Tjäran är vattenavstötande vilket är bra, men det ger också en skarp lukt som är troligen angenäm för dig som brukligt läser denna blogg men kanske inte för dem som vant sig vid föreställningen att samhället ska vara luktfritt eller lukta av valfri citrusfrukt. En annan effekt av tjäran är färgen som kan göra att dina ljusa lädervaror förmörkas.

Mängden tjära är svårt att uppskatta en del sjöbusar vill ha så mycket som 1/3 tjära. Pröva dig fram, jag hade troligen inte i mer än15- 20%. En av mina besökare smorde upp mina gamla 1700-talsdojjor och de blev som nya och doftade friskt som ett nytjärat kapell.

Nysmorda skor och lädersmörja, ryssolja i den vänstra, tjära i den högra.

Svart lädersmörja med ryssolja
Denna ryssolja går också under namnet nävertjära och är framställt på samma vis som vanlig trätjära fast istället för törved används björknäver. Hur man framställer ryssolja kan du läsa här. Min ryssolja blev ganska hårt bränd och hård som harts i princip. Många talar om att man behöver spä ryssoljan med fett eftersom den är allt för stark i sin rena form. Ryssläder är synonymt med ryssläder som är ett speciellt sätt att behandla skinn som givetvis kan tänkas ha sitt ursprung i Ryssland. I recept på lädersmörja från tidigt 1800-tal som jag tittat i har man spätt ut ryssoljan med sältran.

Jag tog min hårda ryssolja och mjukade upp den i ett vattenbad till den blev helt flytande. Jag prövade sen att hälla den ner under omröring i sältran. Det slutade med en hård kaka av all olja bildades runt skeden. Vi gjorde om försöket och värmde upp oljan och tillsatte den nu i varmt sältran och nu upplöste den sig fint. Denna koncentration hälldes sen i smält talg med en liten tillsats av bivax.

Resultatet blev mycket bra, ganska likt den andra svarta smörjan fast med betydligt mindre doft och något hårdare.

Slutsatsen av detta experiment är att lädersmörja är något för alla, det är enkelt att komma igång med, råvarorna är billiga och det går att få precis den smörjan man vill ha.

Även mina knäband fick sig en omgång med den tjärbaserade smörjan. De livet åter.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

Bok: Mattias Gardell – Rasrisk. Mycket omfångsrikt berättar denna bok en historia om rasorienterade rörelser i USA. Allt ifrån Ufo-troende svarta muslimer till separatistiska dyrkare av den ariska rasen.
Betyg: 4 KKK-tomtar av 5.

Militariamässan hösten 2011. Trots höga priser och begränsade omfång är vår enda stora militariamässa allt igenom trevlig. Det går trots allt att göra fynd men mest undrar man varför Hitlerfetishismen är så dominerande. Finns det inte saker i vårt eget kulturarv som är intressantare.
Betyg: 3 MÖPar av 5.


1 kommentar

Filed under Läder, Självhushållningsexperiment

How to do the snygger anteckningsbok.

Detta är ett inlägg som ligger i julens bakvatten på grund av julens natur, julklappar. Anna-Maria hade önskat sig en anteckningsbok att nedteckna folkliga sånger och koraler uti. Jag tänkte mig göra lite amatörbokbinderi i bästa maner. Jag har försökt mig på detta några gånger förut och det är inte så svårt. Så här ser några tidigare exempel ut de senaste 5 åren.


1. Dyalogos Creaturaz, faksimil som kom ut med 600-års jubileumet av Sveriges äldsta bok.
2. Simon Roséns bibel, tyvärr snodd på medeltidsveckan några år sen. Om någon sett den, hör av dig.

Ok, hur som helst, har du en ful eller trasig bok som du tycker om eller vill tycka om kan du enkelt slöjda om den. Här är den färdiga anteckningsboken och här följer en liten kortfattad how-to-do.

Utgångsmaterial.
Någon slags bok. I detta fall en ful anteckningsbok från en loppis för en tjuga. Den stackars förlagsslaven som gjorde just denna bok blev utsatt för den kreativa designerns oerhörda fantasi när han tyckte skumgummi var snyggt i pärmarna. Krocksäker bok? Slakta skiten av den, skär bort bokens pärmar och låt bara själva sidorna vara intakta.

Limma rygg.
Låter som en folklig dans. Ät popcorn och lek med trälimmet. Börja med att tvinna ryggens pärmgarn (eller vad det nu heter, de där åsarna på ryggens som håller ihop häftningen och pärmarna och som gör att boken ser cool ut, till skillnad från en månpocket). Jag använde mig av bomullsgarn, det är viktigt att ryggåsarna blir lite hårda så tvinna rätt många. Spänn fast bladen och de gamla pappärmarnara i ett litet skruvstycke och smeta på lim. Jag har valt att återanvända anteckningsbokens pappärmar och använda trälim som är billigt och lätt att applicera. Spänn över pärmgarnen i det avstånd du vill ha och fixera dem med tvingar. Pensla massa lim, skäms inte för att kleta ordentligt.  När det torkat något, platta ut pärmgarnet och pensla lim på det också. Torka.

Pärmtilltjockning och att skinna.
Jag har valt att göra pärmen något tjockare med att förstärka pappärmen med masonit (sitt och limma tunna träskivor då om du nu är så purjo). Såga ut i samma storlek och limma på. Nu är det dags att limma på skinnet. Skär ut ett stycke tunt skinn, jag har valt ett mörkt brunrött skinn. Tänk dig tillbaka till grundskolans fattiga dagar då du tvingades slå in din SO-bok i julpapper för att den skulle spara sig till en kommande skoltrött generation. I åminnelse av detta kan du säkert klura ut hur stor skinnbit du behöver. Börja med ha lim på ryggen och spänn skinnet över. Du måste klippa snitt upptill och nertill för att kunna vika in skinnet nertill och upptill i ryggen. Med naglar, bordsbestick och liknande pressar du skinnet runt bandgarnet så detaljerna blir fina. Ha datorn till förströelse, låt Cartman guida din hand.

Limma ihop och pynta.
Dra ordentligt i skinnet (?) och spänn runt pärmarna och låt limmet torka. Nu kan du prägla bandet om du känner konstnärslusta. Detta kan du göra med lättåtkomliga verktyg. Ta en svamp och fukta lädret lätt och prägla mönster med teskedar, trubbiga nålar och liknande. Jag har inspirerats av denna bok från Lunds universitetsbibliotek.


Jag passade också på att spika fast möbelspik i hörnen, jag gillar sådant, skyddar skinnet också. Jag präglade in ett litet vanligt förekommande repmönster i ryggen med en tvinnad ståltråd och en I:a för att markera att det är första anteckningsboken. På insidan av pärmen kan det vara najs att limma in ett foderpapper för att dölja skinnets kanter.

Därt! Du har en fin bok. Detta är verkligen inte något superhistoriskt sätt att göra det utan en väldigt snabbt och underhållande väg som inte på något sätt påminner om de tingestar en treårig utbildning i bokbinderi alstrar. Lycka till!

4 kommentarer

Filed under Läder

Grävlingsväska.

I våras var när jag praktiserade på Länsmuseet i Jönköping fick jag möjligheten att i lugn och ro botanisera i magasinen. Jag fann då två jaktväskor av grävlingspäls. Det var två av många sådana föremål som saknar kontext och datering.

img_1170

img_11821

Troligt att det handlade om tidigt 1800-tal. Det finns en tradition av att göra väskor med päls utåt. Bland annat fick soldaterna det sena 1700-talet bära en axelväska av kohud med päls kvar. Eftersom jag håller på att återskapa en yrkesjägare under 1700-talet så behövs en väska med krut och kulor och andra jaktpersedlar i. Min väska är ingen rekonstruktion utav någon utav väskan utan snarare en inspirationsprodukt. Jag gjorde ingen noggrann uppmätning av väskorna utan bara fotograferade. I efterhand har jag inte riktigt kunnat klura ut den avlång väskans konstruktion men den verkar ha en stor innerpåse samt en mindre skinnpåse. Det är i vilket fall denna som tjänat mest som förebild, det är nog bara de röda yllelapparna i ögonen som jag tagit från den andra.

Vissa jägare var mer framgångsrika än andra när de skulle sy sina väskor. Denna gick på auktion för ett tag sen.

1b32013e-d214-11d7-aa4c-000102a05e17

Jag fick ett skinn av Peter från AB, jag skulle gärna vilja veta vad det använts till. På baksidan var schamanistiska motiv målade. Skinnet var i ganska dåligt skick och tappat en del päls men huvudet var bra. Resten tänkte jag göra av spillbitar. Inte vilka spillbitar som helst utan det fick blir ett handgarvat kasserat skinn som varit ett förskinn till Gagnefdräkten. Farmor hade det i sina gömmor, endast spill fanns kvar efter att man på 60-talet tyckte det var hippt att sy skinnvästar. Broderierna gjorda med trampsymaskin finns kvar. Som linnefoder använde jag arméns draglakan. Jag hade ont om bra axelremsmaterial men många gamla bälten. Genom att skära ett brett bälte på längden tänkte jag få en ok axelrem. Återbruksslöjd gjorde man förr med.

img_3755

Jag började med det roligaste, locket. Klippte ut linnet efter samma färg som grävlingshuvudet. Runt kanten klippte ska en skoning sitta och på originalet är den fastsydd med förstygn på utsidan för att sedan vikas runt kanten och fållas fast. Jag sydde också fast de rabiesartade attributen på linnet. Blev en liten skarvning där på grund av för kort bit, skoningen är av get för övrigt.

img_3784

Sen sydde jag ihop väskan som försågs av ett bröst av grävling, den skabbiga biten som inte kommer synas när locket är nedfällt. Kanske var pälsen nedslitet efter våldsamma schamanistiska övningar och hedniska primalskrik om natten, jag kan se Peter framför mig ylande konvulsioner mot månen med ögonvitorna uppspärrade. Väskan försågs med en linneinnerpåse och innan den sattes fast grejjades axelremsgarnityret.

img_3785

Påsen fästes med en likadan skoning som användes till locket mot linnet med fållstygn.Sen fixades spännen, jag använde mig av gamla mässingsspännen från ett kasserat seldon samt en mässingsring.

Tja, resultatet blev helt ok. Inte helt nöjd med axelremmen men annars blev väskan bra. Det blir ett välkommet tillskott till dräkten. Jag tror även man får plats med andra saker i väskan då den blev ganska rymlig. Mitt kruthorn fick hänga i remmen.

img_3789

Väskan öppen:

img_3792

Nu är nästa projekt ett par 1700-talsbrallor och inte så många mer väskor.

15 kommentarer

Filed under Läder

Carolinens första 50 år

Idag firade samlarföreningen Carolinen 50-årsdag med en liten samlarmässa i ståndsmässiga lokaler, Himmelstallunda Brunnsalong. Vid första ögonkastet trodde jag inte att mycket skulle gå att finna på denna mässa då dess storlek var ringa. Med tanke på mässdeltagarnas ålder antas medelåldern sänkts till snar pensionsålder när jag klev in i byggnaden. Jag promenerade igenom mässan tre gånger men döm av min förvåning att jag faktiskt hittade några mycket bra saker bland tyska porslinstomtar, pressat glas och mässingsljusstakar. Mitt första fynd blev ett mycket trevligt hängkrucifix av nordisk tidig 1100-talsmodell. Blev överraskad över att hitta något sådant vackert bland tantiga guldblaffor. Priset var överkomligt, motsvarande skulle kosta tredubbla hos en silversmed med historisk inriktning. Det som är att invända är kedjan, det ska så klart vara en sådan där silver-påtad/flätat/vad det-nu-heter.

Med denna hängande runt min hals valsade jag runt i lokalen, hjälpte med tips om äldre smide. Bland annat fanns en otrolig ljussnoppare av yppersta kvalité, så finlemmad och fint arbetat på städet får man sällan se. Nästa fynd blev då knäband till en äldre dräkt. Knäbanden gick under benämningen hundhalsband, vilket jag vänligt och bestämd kunda avvisa till försäljaren. Jag köpte dem efter lite oförskämt prut. Kvalitén kanon, skicket närmast perfekt. Jag misstänker att ströningarna och beslagen är äldre än lädret. Jag har för tillfället ingen aning om vilket folkdräkt de tillhör. De kommer tjäna som bling-bling till kommande generationer av snygga knäbyxor folkdräkt som 1700-tal. Billig kärlek vid första ögonkastet.

Utöver blev det lite böcker, en om skärsvarvning och en fotobok om östergötlands allmoge under sent 1800-tal. Jakten var mycket lyckad.

PS. Så småningom kommer artiklar om den nya stavkanonen och om knappgjutning i kalkstensformar.

11 kommentarer

Filed under Övrigt & pålysningar, Läder

Skåpmat I: Pimp my sword.

I samband med att jag ska ta ett månads vikariat på en närbelägen fabrik och mala plast så startar jag en ny serie här på bloggen för att tillfredställa er läsare med material, eftersom jag troligen måste hantverka lite mindre. Jag har ett litet lager med artiklar som måste skrivas någon gång, jag vill ju ändå försöka samla allt på bloggen.

Först ut är min ombyggnad av ett av mina svärd.

Detta är faktiskt mitt första svärd någonsin, det är ett Paul Chen -Practical knight sword. Ett klassiskt billigt, men bra nybörjarsvärd. Köptes på Gotland 2003 om jag minns rätt. Här nere är den enda bilden jag har på det innan jag bestämde mig för att bygga om det, vilket skedde strax innan sommaren. Lagom till att jag skulle åka till Italien. Största anledningen till att jag ville bygga om det var att det skramlade fruktansvärt. Det brukar kunna avhjälpas med att linda tråd (syns på bilden), slå i ståltråd och nita ut tången med mera. Sen är ju svärdet rätt strykfult och alla har ett. På bilden kan också ses en läderskida, även den rätt ful.

Om vi börjar med ombyggnaden så finns mycket lite med på bild, men det är inte mycket att visa upp. Jag började med att spräcka träkaveln. Sen var det mycket våld som krävdes för att få loss knappen. Jag hade räknat med att den var gängad (i dagens versioner är det platt nitat tånge) och nitat längst upp. Det visade sig att tången var ihålig(!) och fylld med en slags plastmassa. Jag var tvungen att värma upp knappen under kontrollerade former så att plasten skulle brinna upp, det luktade mystiskt i hela smedjan. Deprimerande värre. Sen är knappen och parerstången i någon slags elak legering som inte rostar. Ett sliptest gav kopparfärgade korta gnistor, kineser kan det där med konstiga stålsorter. Det var bara att smida en ny parerstång och knapp. Att göra knappen är svårast men jag eftersträvade enkelhet. En 45mm rundstav kapades med vinkelslip och borrades upp. Sen smidde jag ett dorn som såg precis ut som tången och smidde upp hålet. Det deformerar knappen något så man får räkna med att slipa till den lite i efterhand. Jag ville ha en enkel knapp, det är sällan folk gör de plana diskformade knapparna trots deras vanlighet i fynden. Efter att ha gjort ett trähantag i ek (skit ner er alla dendrofiler som inte tycker att man ska ha ek i skaft pga av garvsyra o sånt larv…) så nitade jag ihop det. Jag gjorde en tjock nitbricka vilket jag tycker är fint. Nita ut med hjälp av värma med gaslåga och sen med nithammare.

Linda skaftet på samma sätt som jag skrev i denna artikel:

https://kurage.wordpress.com/2008/08/26/omlindning-av-hjalt/

Nu var det dags att ta tag  i skidan. Jag köpte mitt svärd på den tiden det var träskidor till Paul Chen-svärden,  numera är det plast.  Skidan slipades av, den täcktes med ett tunt ljust älgskinn. Jag brukar pensla lim på träet så att skinnet kan dras åt och på så sätt slimmas runt träet. Upptill viker jag in en bit för att få ett snyggt avslut upptill. Jag limmar också in ett hampasnöre 1 cm från mynningen, då får man en snygg upphöjning i skinnet som bältesremmen kan ta stöd mot. Sen syr man ihop baktill, jag valde att ha ”snea” stygn (vad ska man annars kalla det??). Sen skär man upp i skinnet för att passa in bältesremmen som är i två delar. Detta ska man tänka till lite inför, det är lika krångligt som det ser ut. Det är en vanlig upphägning som återges på bilder och i fynd från tidigt 1200-tal till åtminstone mitten av 1300-talet. Den är rolig att göra och kräver inte att man köper massa metalskrot som många andra svärdshäng. Tänker inte i detalj gå in på exakt hur alla grejjer ska skäras, det får ni, precis som jag, klura ut själva.

Jag tycker verkligen om resultatet. Nu ser svärdet ruffigt ut på bilden och det beror främst på att jag inte sköter om svärdet särskilt. Jag tycker om att det ser fältmässigt ut, patinering ger prylarna liv. Detta svärd är tänkt att vara ett sidovapen för en knekt och det blir inte så mycket bling-bling. Nu har svärdet varit med mig i 5 år och det är fortfarande favoriten på slagfältet. Det fick bättre balans i och med knappbytet vilket inte gjorde saken sämre.

Lämna en kommentar

Filed under Läder, Trä, Vapen

Omlindning av hjalt.

Jag har lindat om ett hjalt, det kan behövas på nya svärd, särskilt om originalet har filad plywood med tjocka läderremsor som lindning. Det såg så fult ut så det är inte ens med på bild. Detta svärd är som ett spett, du kan köra över det med en pansarvagn utan att det går sönder. Sen är det ju ett plattjärn också…

I vilket fall tyckte jag det var dags att byta snarast för att slippa skämmas. Tången är mycket bred på detta svärd och jag gillar smala skaft så jag gjorde trädelen al á sandwich. Dvs två trähalvor på var sida av tången, vilket är mycket enkelt. De limmades fast och sedan snurrade jag lintråd (tjocklek 16/2) runt träet. För att förstärka penslade jag tråden också med lim. Jag är har inte använt mig av animaliskt lim vilket var kutym för medeltidsmänniskan utan tog istället trälim vilket också funkar bra. När limmet torkar blir linet mycket hårt, samma teknik är bra på sköldar med lintyg. Jag valde också att ha en liten mittås på kaveln, det är stiligt och bekvämt.

Medans limmet torkar så skär man ut skinnet som ska vara runt kaveln. Det är viktigt att det är lite i överkant så att det finns möjlighet att riktigt knipa och spänna ihop skinnet. Det är också bra om skinnet är tunt, det är lättare att forma och smiter åt bättre. Jag viker in en liten kant närmast knapp och stång för att det ska bli en trevlig kant. Sen är det bara att pensla på lim på kavel och skinn och spänna runt. Använd fingrarna och pressa ut överblivet lim och luft mot skarven. Skinnet brukar fastna bra ganska direkt men ibland kan man klämma ihop det överblivna skinnet med små limklämmor.

När detta har torkat har man två val. Antingen syr man ihop skarvarna så nära som möjligt så det blir slätt, eller så skär man bort det överflödiga och bara limmar fast. I detta fall valde jag det senare alternativet av ingen speciell anledning. Resultatet blev bra i vilket fall, sätt igång och sätt lite karaktär på dina tillhyggen.

7 kommentarer

Filed under Läder, Vapen

Roadkill

På väg till jobbet en dag hittade jag på en liten hare som precis blivit påkörd. Mer eller mindre en harunge, men helt oskadad till det yttre. Jag handlade snabbt och mofflade ner den i en plastpåse och cyklade glatt vidare och förvarade den i frysen på jobbet. Haren hamnade sen i en polares frys i väntan på bättre tider.

Jag ämnade att flå denna kanin för att ta vara på skinnet. Eftersom jag inte var helt säker på när haren blivit påkörd lämnade jag köttet därhän. Syftet att flå den var också i utbildningssyfte, jag räknade inte med att få ut så mycket päls direkt. Senaste gången jag var med om att flå just en hare var när min far fick en hare av en arbetskamrat, jag var kanske 10 år. Jag säger inte att jag är någon expert på att flå djur, jag innehar inte jaktexamen eller liknande. Jag har gått en styckningskurs av nöt och gris närmast. Däremot fick jag dra mig till minnes av vad jag läst någon gång.

Det finns kanske de som tycker detta är makabert vilket jag inte tycker. Min farmors familj födde upp kaniner under nödåren under andra världskriget för kött och päls. Mina farföräldrar är inte några krumma självhushållsbönder som håller till på någon avlägsen långfäbod direkt, snarare tvärtom. Det är något som finns närvarande hos vanliga i nära generationer. Jag misstänker dock att det hoppat över min föräldrargeneration som växt upp i folkhemsbygget och välfärdssamhället. Att jag håller på detta är en postmodern kuriositet och det kan man diskutera alltjämt.

I vilket fall hade jag ont om bra verktyg men märkte snart att man inte behöver mycket. Så här ser en hare ut när den är hel:

Första steget är att skära av huvudet och tassar vid fotleden.

Skär upp pälsen på magen, jag märkte att en sax är bäst. När du kommer ner till analöppningen kan du klippa runt den, nu var detta djur så litet så det kvittar.

Sen är det bara att med fingrarna avlägsna skinnet försiktigt, där det stretar emot kan man skära av hinnorna. Annars sitter skinnet så pass lätt att man kan dra av den. Men det är inget sulläder direkt så man får vara på vakt så man inte drar sönder skinnet.

När skinnet är avdraget ser det ut så här, inget speciellt kladdigt jobb egentligen. Ytterst lite blod.

Jag hade inga intentioner att än garva skinnet så jag valde att spänna ut det lite och avlägsna en del hinnor vilket görs lättast med fingrarna. Sen är det att bara riktigt salta friskt över hela huden och vika ihop den, ”salt mot salt” så att säga. Jag la den sen i en plastpåse och där får den vara tills jag klurar ut någon bra garvning någon dag.

4 kommentarer

Filed under Läder, Självhushållningsexperiment

Väskprojekt slutfört

Äntligen blev den speciella väskan klar, jag har valt att döpa den till postväskan då den troligen har fraktat något som inte ska bli blött. Jag är ganska nöjd med resultatet, en del missar blev det dock som kan nämnas inledningsvis. Originalets innerlock är ofodrat av den enkla anledningen att det är hål i locket vilket innebär att man måste sy snörhål i fodret. Jag hade dumt nog fodrat innerlocket med linne i onödan. Det kommer få sitta där tills det ramlar bort. Sen finns det saker som skiljer sig från originalet som kanske inte är missar men som skiljer klart, exempelvis har originalet två (!) innerlock istället för ett. Jag har huvudsakligen inspirerats av originalet, mitt mål var att göra en väska med samma princip. Annars är jag rätt nöjd så länge jag inte tittar på det rikt utsmyckade originalet med broderier, sammet, hälften så lång stygnlängd osv. Min är en fattig variant.

Väskans stängning är ett kapitel för sig. I stängt tillstånd är det ett bälterem som går dubbla varv runt väskan. När väskan rullats upp finns ytterligare ett lock som stänger till för väskans huvudlock. Efter att ha klurat lite på originalet kom jag fram till att det var 5 st öglor som träs igenom locket och flätas i varandra, den sista öglan säkras med en plugg. Det tar tid att stänga den, men tätt är det.

Den ser rätt fräck ut och originalet känns genomtänkt. Jag gjorde min av nötläder, getskinn och fiskbenskypert som syddes ihop med 5-trådig lintråd. Remmen runt är ett kasserat bälte, tre st. gjutna mässingsringar och slutligen en bältessölja från ett gammal hästbetsel. Väskan ska smörjas in och event ska ett rutmönster pautas in i bältesremmen likt orignalet.

Jag har haft stora problem datera väskan. Jag gissar på att den är någonstans från någonstans sent 1700-tal till 1850. Museet saknar föremålets proveniens. Om någon sett liknande väskor så hojta till!

Väskans öppning:

1 kommentar

Filed under Läder