Category Archives: Färgargårdens Friluftsmuseum

Färgargården II. Ånyo rödfärgskok.

För ett antal år sen så kokade jag rödfärg på Norrköpings stadsmuseum och nu var det åter dags igen. Du kan läsa mer om det här.

Det blev då väldigt lyckat och i folkbildningens namn tyckte jag det var något för Färgargården. Jag kände också att det vore kul att koka färg som vi sen kan använda till att måla om färgeriet med framöver.

Jag utgick denna gång ifrån Skansens recept och föredömliga videoklipp där man får både lite historik och praktisk kunskap. Här får du också ta del om de olika kulörerna som går att få fram ur kopparpigmentet, från gult till svart.

Vi utgick ifrån Skansens recept men körde halva sats.

50 l vatten
2 kg järnvitriol
2,5-3 kg finmalet rågmjöl (eller vetemjöl)
8 kg rödfärgspigment (Falu Ljus)

Det pigment som jag använder är gammalt och kommer från tömningen av en gammal bondgård. Varifrån pigmentet är taget är omöjligt att säga. Historiskt sett var det inte bara Falu koppargruva som framställde det röda pigmentet även om det är just denna gruva som blivit synonymt med färgen. Faktum är att Stora kopparberg i Falun som säljer och tillverkar den färgen som betraktas som ”den äkta” faluröda färgen inte längre säljer pigmentet separat från gruvan. Det anses trist nog inte lönsamt att sälja pigmentet löst. De som idag vill koka färg är beroende av hitta antingen gammalt pigment eller köpa….fransk rödockra. Dock har det på senare tid blivit möjligt att köpa pigment från Kopparbergsgruvan i Ljusnarsbergs kommun vilket får anses vara mer historiskt korrekt för svenska hus.

Vi kokar färgen i en stor gryta som vi ställt på tjocka plåtar i pannmuren. Stora kvantiteter kräver stora grytor. Medan vi kokar upp vattnet för att smälta vitriolen så gör vi en liten redning. Att koka rödfärg påminner något om att göra en sås. För att undvika klumpar i såsen behöver man reda ner mjölet i en mindre mängd vatten. När man får en slät välling tillsätter man den i vattnet under kraftig omrörning.

Därefter tillsatte vi pigmentet som vi vägt noga innan. Efter att det fått sjuda 30 minuter har vi fått en färg som är billig, autentisk och som dessutom skänker ett visst extra mått av tillfredställelse eftersom man gjort den själv.  Vi väljer att inte tillsätta linolja  (eller såpa, sillspad osv…). Linoljans vara eller inte vara i färgen är en typisk trätofråga. Många äldre herrar blir ofta provocerade när de får höra att vi inte tillsatt någon linolja (eller såpa, sillspad osv…). Linoljan gör färgen härdigare men också på bekostnad av slamfärgens goda egenskaper. Enligt Skansen anses det inte längre en slamfärg om färgen innehåller över 8% linolja och vi väljer att utelämna linolja för att få en autentisk färg som är lätt att måla över och lätt att borsta.

Med stor iver drog mina sommarjobbare fram penslar och gjorde lite provstrykningar på färgeriet. Det hela var mycket lyckat om jag får säga det själv.  Vi ville ha den ljusa kulören av röd slamfärg som anses vara den äldre nyansen, den mörka varianten som dominerar idag har inte särskilt många år på nacken och passar enligt mig inte på äldre hus. Lycka till med ditt slamfärgskok!

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Färgargårdens Friluftsmuseum, Självhushållningsexperiment

Färgargården I. Första nystanet.


Sveriges enda funderande 1800-talsfärgeri?

Färgargården, Sveriges enda friluftsmuseum helt tillägnat historisk färgning har återinvigts efter en lång frånvaro i en museal malpåse. Ursprungligen startats som ett museum av Svenska Färgeritekniska Riksförbundet 1939. Det är lämpligt beläget intill Motala ströms strand i utkanten av Norrköpings forna textilindustri. Det ska porträttera ett landsbygdsfärgeri under 1800-talets andra hälft. Efter år 1846 då vi fick näringsfrihet i Sverige blev det tillåtet att anlägga färgerier på landsbygden och flera hundra startades för att förse garner och tyger med färg. Nu är Färgargården i händerna på mig och Norrköpings stadsmuseum och min ganska gamla vision om att starta ett färgarfriluftsmuseum är nu verklighet. Sommaren ligger framför våra fötter och jag har precis lämnat en välbesökt och högtidlig återinvigning bakom mig. Här på bloggen ämnar jag sjösätta en liten artikelserie om de aktiviterna som vi gör under sommaren. Arbetet går också att följa på Färgargårdens Friluftsmuseums FB-sida.


Personalstyrkan samt Eskilstuna Skarpskyttekår (Senaste besöket var för 130 år sen i Norrköping) under invigningsdagen.

Kapitel I. Första nystanet


En nöjd färgare med första nystanet. Foto: Pernilla Pusa.

Hur ska jag beskriva upplevelsen av att färga i Sveriges enda bevarade och funktionsdugliga 1800-talsfärgeri? Det är svårt, det är också första gången det färgas i det på många, många år. Kanske så länge som 50 år sen. Känslan är märklig, påtagligt nervöst men samtidigt underbar. Färgeriet består av ett antal stora kopparkärl, två för vanlig färgning, två tryckkärl för ångning och två för kypfärgning. De hänger alla samman i samma speciella skorstenskonstruktion och eldas via gångar under en stor murad huv. Endast kypkaren eldas från utsidan.

Här är en enkel genomgång av verksamheten i det lilla färgeriet.

 

Jag blev överraskad över hur enkelt det var att elda under karen och effektiv konstruktionen är. De vanliga karen är hyfsat stora och rymmer säkert mellan 120-200 liter vatten. Jag började med att beta tio härvor ullgarn måndagen innan invigningen i det minsta karet. Murarna hade renoverat klart veckan innan varför det inte fanns utrymme för några experiment innan. Skarpt läge på självaste invigningsdagen. Varför inte köra två bad dessutom och med växtfärger jag inte haft så mycket erfaranhet av? Varför göra det enkelt för sig när man kan göra det svårt?


Gamla tunnor fyllda med gamla färgämnen trängs med varandra i färgeriet. Här finns spanskgröna, gul bresilja, vejdekulor, gurkmeja, röd bresilja och några okända.

De två baden
Jag satte mina färgararbetare på att mäta upp mängden färg. Jag valde att köra på blå bresilja (också känt som blåträ och blåholtz) och Catechu. De färgar lila nyanser, respektive gyllenbruna och är båda exotiska färgämnen men lång tradition inom färgarsocieteten i Sverige.


Det stora av de två konventionella karen.

Det råder en viss begreppsförvirring rörande bresilja i Sverige, då den återfinns i tre nyanser, blå, röd och gul bresilja. Blå bresilja är egentligen inte det ursprungliga bresiljaträdet (Caesalpinia echinata) som ger röd bresilja (också känt som färnbock). Blå bresilja kommer ifrån en annan exotiskt träd som växer i Syd- och mellanamerika, Kampeschträdet (Haematoxylum campechianum). Träden är dock släkt med varandra och den kemiska sammansättningen i färgerna från de båda träden är mycket lika. Just behovet efter bresilja gav upphov till männens motsvarighet till kvinnornas spinnhus, så kallade rasphus. I Sverige har vi haft flertalet rasphus, särskilt under 1700-talet. Där fick fångarna raspa ner bresilja till ett spån som sen kunde användas till färgning. Bresiljesläktet av finns i Sydamerika och har gett upphov till namnet Brasilien. Catechu å andra sidan kommer i från ett annat träd, en indisk acacia. Catechu eller Cutch har i månghundraårig tradition i Europa och har använts till att färga beständiga bruna nyanser.

Jag hade bara bresilja-extrakt att utgå ifrån. Om jag minns rätt så fanns det att tillgå på 1800-talet men historiskt sätt så har färgarna använt spånet. Vi körde 5 gram/100 gram ull. Betat med Alun. Bresiljespån hade varit roligare men det duger bra och är enklare med extrakten. Senare i sommar ska jag pröva spån av såväl röd och gul bresilja. Catechupulver 20gram/100 gram ull och betat på samma vis. Total fem härvor i varje bad.


Bresiljalösning på väg till färgkaret.

Färgpulvret löstes i varmt vatten till ett koncentrat som sedan rördes ut i vatten under uppvärmning. De betade och fuktiga härvorna lades i sina bad och vattnet eldades upp men aldrig över 70-80 grader. Jag märkte snabbt vilket magiskt och potent färgmedel det är. Jag blev överväldigad över det första lila nystan jag fick upp. Mäktigt tung lila kulör. Ett efterbad kommer att följa.


För att undvika en sådan där ”Vilken färg har klänningen?”-Diskussion vill jag poängtera att det är mörk lila.

Katechu mognar långsamt i färgen, från blek brun som tycktes nästan trött till att utveckla en hygglig brun nyans efter att ha svalnat över natten i badet. Givetvis råkade jag göra det klassiska misstaget att inte lossa på garnets knutar och det blev vita sträck, jag lär mig aldrig.

Dagen avslutades med 1800-talsäppelkaka.

 

Lite källor
http://www.wildcolours.co.uk
http://waynesword.palomar.edu/ecoph4.htm

1 kommentar

Filed under Färgargårdens Friluftsmuseum, Växtfärgning