Kategoriarkiv: Byggnadsvård på Liljerum

Krogen VII. Den sakrala bardisken och höstens drycker.

Jag har ännu inte berättat för er om vad som ska bli krogens bardisk. Huruvida bonnkrogar verkligen hade bardisk i den meningen vi idag tänker oss en sådan låter jag vara osagt. Faktum är att i detta fall så var utgångsmaterialet en centralgestalt i de första idéerna om denna krog. I begynnelsen fanns en bardisk och ur denna skapades en lönnkrog. Den sakrala stämningen går igen. Bakom vårt bardiskämne finns nämligen en särdeles oväntad historia.

Missionskyrkan i Söderköping innan senare påbyggnad. Foto: St Ragnhildsgilles fotoarkiv.

Mitt förra jobb som textilfarbror var inhyst i ovan missionskyrka i Söderköping som sedan 80-talet var uttömt på såväl kristna som kristna värderingar. På kyrkans gård stod den och väntade på mig, utkastad i kylan, plågad av regn och vind.

Efter lång tjänst som skrank till predikstolen i kyrkan fick den istället följa med mig hem, som gammal missionsförbundare tyckte jag mig kunna ge den ett nytt liv och kanske rent av ge den en slags upprättelse. Kanske inte den typ av upprättelse kyrkoskrank brukar få men ändock någon slags gott liv. Man undrar hur många predikningar som strömmat över dess kant, kanske har självaste Waldenström predikat sin försoningslära från denna plats. Hur har den inte fått uppleva eldiga möten och även sett generationer av gudtjänstbesökare som sakta tynat bort. Jag delar en gemensam historia med detta möbelsnickeri, liksom jag själv har många gånger fått uppleva samma saker som den.

På sin ursprungliga plats i början av 1900-talet. Fotot är är tagen från läktaren i den diskret nygotiska kyrkan, stämningen tycks vara gemytlig. Foto: St Ragnhildsgilles fotoarkiv.

Är cirkeln kanske något ojämn men sluten trots allt?  Jag vet dock att det kommer att bli den mest välsnickrade bardisken i lönnkrogarnas historia.

Höstens drycker
I övrigt så är det höst och jag ömmar för alla dessa äpplen som ligger och ruttnar i folks trädgårdar (inklusive min egen) och slog slag i saken och besökte Övre Drättinge gård utanför Rimforsa för att musta äpplen! Det enda musteriet i Östergötland mig veterligen där man kan lämna in sina egna äpplen och få tillbaka must gjorda av densamma. Äpplen från Helena i Mogata, mina föräldrar, familjen Pääbo i Lindö och Liljerum samlades in.

Vad vi hade tänkt var 100 kg blandade sorter men min känsla för att uppskatta vikt och volym fallerade totalt och det visade sig vara närmare 200 kg. Efter 3,5 timmes mustande hämtade vi ut osannolika 143 liter must. Jag var tvunget att köpa till extra dunkar. Nu ska jag inte ha allt men det ser ut att räcka ett tag minst sagt. Jag upptäckte också att den var ganska stark och behöver späs till hälften med vatten när den ska drickas så då blev det ännu mer dricka. Mmmm….must.

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Engelska parlamentet röstade år 1812 igenom en lag om dödsstraff på att slå sönder industrimaskiner. Detta gjordes i hopp om att kuva arbetarna, främst textilarbetare, som såg maskinernas allt större utbredning på arbetsmarknaden.

Kurage recenserar.
Nej, just inget.  Men jag vill ge ett boktips om ni kommer över ett ex. Jerry Rubins kultklassiker Snacka inte bara…do it. En tokrolig självbiografisk bok om det sena 60-talets studentrevolter i USA. Den är lite svår att hitta då Nordstedts originalupplaga beslagtogs till stora delar1971, den finns dock i bootlegversioner. Läs om när Jerry Rubin sätter ihop en ganska framgångsrik valkampanj med en gris….

Annonser

Lämna en kommentar

Under Byggnadsvård på Liljerum, Krogen

Krogen VII. Nytt innertak till hallen.

Ett steg i rätt riktning har tagit för att få ordning på en mycket problematisk hall. Förra sommaren bytte jag yttertak och nu var det dag för innertaket som ruttnat sönder på grund av det gamla yttertaget. Mycket logisk orsaksföljd, särskild när det handlar om hus.


Under en slags spont, reglar, masonitbitar och överblivna tretexplattor fanns ett ganska trött och delvis ruttet tak i handhyvlad pärlspont.

I bästa byggnadsvårdsanda rev jag ner allt ruttet, lappade och lagade. Nu hade jag inte sponthyvel och inte heller 1 tumsbräder till taket men åtminstone extra bred pärlspont. I mitt fall behövde jag inte vara rädd för att använda avvikande bredder eftersom krogens flora av originalpärlspont bjuder på bredder mellan 9 cm och upp till över 20 cm.

Resultatet blev bra tycker jag och nu finns det också en diskret lucka till ett ganska rejält utrymme för sådant som en lönnkrog brukar dölja. Även småväxta skulle kunna sova där.

Andra problem
När det kommer till hallen finns också andra problem, sådana där härliga problem som man inte kan få nog av. Sådana problem som bara åtgärdas med enträget arbete och eggverktyg….och kanske en dränering.  En gammal fuktskada har orsakat rejäl röta längs med golvet så är blir det att kapa bort en del. Man blir lite ledsen. What would Göran Gudmundsson do?

Huga…

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:
Barkbröd har vi alla hört talas om men bark var egentligen bara en i raden av brödingredienser som allmogen fick för sig att mätta sig med. Vad sägs om råghack, torkade sälglöv, benmjöl, syrgräsknoppar, gräs, ekollon, hasselknoppar, tallskott, rabarber, mossa, lavar, nötskal, mäsk, halm, sågspån, jord, fiskrom och hästgödsel. (Hungers)nöden är alla uppfinningars moder? Förr rådde ett kreativt allvar.

Kurage recenserar.
Fullt upp, int sett nåt, int hört nåt, int läst nåt…

Lämna en kommentar

Under Byggnadsvård på Liljerum, Krogen

Krogen II. Pärlsponten.

Krogen är en följetong som handlar om att skapa en 1800-talslönnkrog på den östgötska landsbygden. Läs om hur det började här.

Rivning.

När vi började riva ytskickten i krogen tänkte vi oss breda brädor i taket och sen tapetsera väggarna med grålumppapp och måla. Det blev inte riktigt så när vi började gå med kofoten.

Vi började med taket som var täckt med masonit och spännpapp i två lager, 300 miljarder småspik i snöräta rader. Det spikarna satt i förvånade oss, det var pärlspont, den bredaste man kan tänka sig spikad synligt med smidd spik. Det visade sig även att den var delvis handhyvlad vilket också pekar på en hög ålder för att vara pärlspont.

Redan nu var det dags att byta fokus från tidigt 1800-tal till senare för att matcha de ändrade förutsättningarna. Detta bekräftades när vi började riva väggarna. Här fann vi flera lager äldre tapetrester från sent 1800-talet.

Dessa två tapet tycks vara de äldsta och vad som är märkligt är att det varvas vilken som är underst. Det kan tyda på att detta är gamla tapeter som används som utslätning på underlaget som precis som i taket är pärlspont. Pärlsponten har inte varit målad vare sig i taket eller på väggen vilket tyder på att utrymmet varit mycket enkelt, alternativ att pärlsponten tapetserades över redan från början. Det sistnämnda grumlas något av att panelen färgats av sol och smuts som tydligt ses där taklisten suttit. Taket har sotats av eldstaden så nog dröjde det något innan tapeterna och spännpappen kom upp. Det hela är något kryptiskt och fördunklar rummets ursprungliga karaktär och funktion. I vilket fall blir det krog nu.

Att ta bort gamla tapeter.
Att avlägsna tapeterna var för övrigt ett kapitel för sig. Ett strängt arbete som avhjälptes med hjälp av gladpack, diskmedel och vatten i sprayflaska samt skrapor av olika slag. Spraya rikligt och sätt gladpacken över för att stänga in fukten. Vänta och skrapa. Detta är inget mirakelmedel men hjälper utan tvekan enormt. Tapeterna måste blötas upp för att lossna och sen ska det skrapas och skrapas.

Pärlsponten kommer behöva fixas till men är på det hela frisk. Lovande.

 

Glad Midsommar!

 

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:
Apropå midsommarafton, i Nöbbelöv i norra Skåne trodde folk att man blev flintskallig om man gick barhuvad på midsommarafton. Skalligheten uppkommer genom att en särskild mask angriper skalpen och äter upp hårsäckarna. Ett sätt att bli av med hårmasken var att koka vissa växten mattlummer i kourin och sen tvätta håret med det. Tänk på det imorrn.

Kurage recenserar.
Byggnadsvårdsdagen på Thorstorps Gård. Välorganiserat och entusiastiskt stämning. De få byggnadsvårdsorienterade som finns i landskapet var där, tyvärr är dessa få men det finns hopp om det i Östergötland. Kämpa på!
3 färgtrappor av 5.

 

 

5 kommentarer

Under Byggnadsvård på Liljerum, Krogen

En ö i köket istället för en ranglig grillbricka.


Detta är vår nya köksö, det enda som fattas är en öppningsmekanism och färg.

Sedan två år tillbaka har vi haft en småful grillvagn i vårt kök som vi fått. Vårt kök saknar egentliga avställningsytor och var i behov av någon slags köksö. Grillvagnen har tills nu tjänat detta syfte med medelgod tillräcklighet och kommer tillräcknas nya krav i form av skötbord i badrummet.

I takt med att jag ägnat flera dagar till att göra verkstaden i ladan till något slags rum med en praktisk funktion, mer än en bod där man kastar in verktyg och allehanda skit. Efter att ha hämtat hem en hyvelbänk, strukturerat, hängt upp, kasserat, sparat och funderat kan till och med min fru hitta ett verktyg.

Köksöar är inget som generellt funnits i något bondhem men jag ville ändå skapa en sådan som kändes naturlig. I linje med köket i övrigt fick det bli pärlspont och samma golvlist som i resten av köket. Min inspiration kom ifrån en vedlår i spont jag hämtat från en gård. Den har en rejäl sockel, avfasade hörn och rundade hörn på skivan. Vedlåren var ett vanligt inslag i alla bondkök.

Vedlår av pärlspont i ett typiskt kök som de verkligen såg ut och en typisk statarunge med dragspel, precis som de såg ut. Nordiska museet.

Av en tillfällighet stötte jag på denna möbel när jag letade bilder till denna artikel. Denna tidiga diskbänk förstärker bilden av det formspråk som jag sökt. Detta är ett moderniserat kök från sekelskiftet och alla detaljer har klätts med masonit. Diskbänken var förmodligen ursprungligen en enkel zinkbänk. Den har likt min vedlår avfasade hörn och en golvlist som följer övriga kökets detaljer. Västergötlands Museum. 

Extra förmånligt var det att helt kunna tillverka köksön på sådan man har hemma, överbliven spont, en gammal köksbordsskiva, sockel och beslag. Stommen är gjord av reglar som jag klyft med cirkelsågen och golvlisten är spikad med klippspik. Det är bra att ha en hög gersåg när man ska såga höga golvlister och min sågar inte helt rakt men med noga fastspänning kan det avhjälpas. Bordskivan är avslipad då den är lackad och grundligt misshandlad med bestick.

3 kommentarer

Under Byggnadsvård på Liljerum, Trä

How to make the textilsladd – ett försök.

När de första elkablarna såg dagens ljus under 1800-talets slut var de i form av textilsladd, liknande den som fortfarande finns på strykjärn. Ofta var det en sladd för varje kabel som man sedan tvinnade ihop för att de skulle kunna ledas på porslinknoppar i taket och på väggarna. Dessa installationer kunde ibland tvinnas ihop med flera textilsladdar. Plasten brukades ännu inte i elektronikens värld utan man höll sig till koppar, textil, porslin och stål.  I takt med införandet av mer ofarliga fasta elinstallationer  försvann dessa textila ofta väldigt vackra elinstallationer. De överlevde dock ofta som lampsladdar och dylikt, där de idag fortfarande är poppis i den postmoderna byggnadsvårdskulturen.  Det går också bra att idag för dyra pengar köpa textilsladd på metervara.

Det är här som denna maskin gör entré:

Detta är en snörmaskin av okänt fabrikat som är min vän i detta projekt. Just denna snörmaskin har stått på C L Svenssons & Co:s textilfabrik i Norrköping och köptes in på 1890-talet.  Den har aldrig varit i någon egentlig produktion utan tillverkade främst drivremmar till olika maskiner. En liknande maskin finns på Borås textilmuseum. Materialet var ofta skräpgarner och dessa garnspolar rör sig snillrikt runt och flätar så ett snöre. Se filmen nedan:

Vad som blir centralt med denna maskin är dess förmåga att använda fyllning i mitten av snören som garnet flätas runt. Genom att mata upp garn i mitten blir snöret tjockare. Tidigt väcktes min undran om det skulle gå att mata upp elkabel som fyllning. Jag delade på en gammal elsladd och skarvade i den undertill och utan vidare svalde maskinen genast kabeln och började spinna runt den. Resultatet blev en fräsig textilsladd som jag sen kunde tvinna ihop till en dubbel. Jag monterade den hemma i en skomakarlampa. Succè!

Komplett med ojordad bakelitkontakt!


Och lyser gör den med!

Nu smider jag planer på att utvidga experimentet med tätare material och fler spolar. Till försöket användes 11 röda spolar och 1 svart som redan var monterade i maskinen. På varje spole var 3 trådar. Jag kommer minska till två trådar och i andra färger. Med hopp om fortsatt lyckosamma försök.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

Gevär.  Husqvarna m/20 hanbössa. Sveriges vanligaste hagelbössa, den så kallade ”torparbössan” tillverkades 1878-1956, ca 80000 ex. 1931 kostade en 89,50 riksdaler, idag betalar jag 100 kr för en i bra skick. Trots det är känslan på topp när man maler lerduvor till mjöl med en sådan trångborrad legend. Hela mässingshylsor med svartkrut nästa!
5 trångborrade pipor av 5

Bok. Ljungberg, Inger & Gert . Hantverksporträtt. Dyster reportagebok från 1975 där när 50 åldrande slöjdare och hantverkare porträtteras. Nu är de alla döda men med facit i hand är vi ändå rika i slöjdmängd.
3 utdöende hantverk av 5.

4 kommentarer

Under Byggnadsvård på Liljerum, Textil

Liljerum XXXI. Sagan om de två tornen.

 

Uti Hammarkinds härad, i den lilla lilla byn Liljerum bodde där en enkel man med sin vackra hustru, två förtrollande vita hundar, en rabiat svart katt och en sur tjock katt. De bodde alla på ett litet, litet berg i ett skamfilat och något fult hus. De förra ägarna hade gått i förbund med ett hemskt plåtmonster vid namn Albin, Albin Pannan. I utbyte mot att man matade Albin med träbitar gav han värme och välbehag till de som bodde i huset. Ur hans blågröna kropp reste sig ett svart torn som spydde ur sig rök i olika färger beroende på fukthalten i träbitarna. Röken och lukten av Albins invärtes svedjebruk låg ofta tung över Liljerum. Albin gjorde oftast som han ville, han var lynnig, egoistisk och tvingade husfolket till att slita sitt hår och skava sina hälar när de släpade vedträn upp och ner från den närbelägna vägen. När monstret inte var nöjd kunde han ibland nysa ut en eldkvast mot den som närmade sig som kunde svedda armar och ben. Om vintrarna, när vinden ven runt husknuten och slet i trädens kronor på berget krävde Albin extra mycket ved och till de inneboendes förtret.

Understundom började den enkla mannen nära ett bittert hat gentemot monstret Albin och började i hemlighet med hustrun smida planer. De två vita hundarna och katterna sket just i vilket ty de brydde sig inte så länge de fick ränna runt och sova när de ville.

Den enkla mannen hade hört talas om en stad vid en sjö, som hette Vadstena. Där bodde en skara män som visste råd att bryta Albins mörka makt. Mot en stor summa daler lyckades han övertala männen att resa tvärs över Östgöta slätt och korsa den förbjudna ån, Stångån, och vidare mot det vackra medelklassgettot Söderköping i vars närhet Liljerum är beläget. Med underliga dialekter och med stor iver kom de farandes med många vita farkoster. Ombord på en av dessa kärror fanns en enorm best på gruvliga fötter som krossade allt i sin väg. På dess rygg fans en svart navare som reste likt ett väldigt torn på Liljerums kulle. Den kunde inte mäta sig med Albins ohyggliga torn men Vadstenamännen visste råd och under ett hemskt tordön borrade sig navaren ner i berg och jord. 130 famnar djupt hål grävdes.

Den enkla mannen och hans far tog till såg och kofot mot Albins svarta torn. Kampen var slitsam, gnistorna från tornets innandöme svedde den enkla mannen i en vild kamp medan solen sänkte sig över byn. Efter en utdragen strid på det höga berget stod ärans män kvar när tornet med en dov suck plöjde den frostnupna jorden. Albins väg mot undergången var nu långt framskriden.

När hålet var förfärdigat började Vadstenamännen slåss och träta med Albin. De krängde och slet, Albin stretade emot men visste snart att kampen var förgäves. Under förödmjukande former kastades det gamla plåtmonstret av ända, tjudrad på en vagn förpassades han till metallåtervinningens mörka domäner. Vadstenamännen drog nu konstiga rör från hålet i underjorden, in i huset. En ny vit, vacker maskin tog platsen där Albin en gång tronade.

En ny pakt slöts mellan den enkle mannen, den nya vita maskinen och Vadstenamännen. Den nya maskinen skulle enligt avtal utan strul i genomsnitt 18 år värma husets inneboende, den enkla mannen och hans vackra hustru, de förtrollande hundarna, den rastlösa svartkatten och den sura tjocka katten som hatade allt. Den vita maskinen krävde ingen tribut i form av ved och strängt arbete utan nöjde sig med de förunderliga krafter som kom ur hålet i marken.

Så levde de eventuellt lyckliga i alla sina dagar och de slapp stämma om instrumenten, frysa och de kunde tvaga sig i varmt vatten när de så ville. Bittra men varma droppar av vuxenpoäng strilade ner över den lilla byn.

 

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

TV-serie. Downton Abbey. Säsong 1.  Brittiskt historiskt drama av bästa sort. Vi ligger så sorgligt efter, britterna briljerar som vanligt när det gäller sådant här. Frossa i hierarkier, stelhet, noggrant återgivnamiljöer och dolda hemligheter.
4 raka spett uppkörda 5. 

 

 

 

7 kommentarer

Under Byggnadsvård på Liljerum

Liljerum XXX: Ladans tak helt färdigt.

Nu har jag lagt om taket på hallen på ladan. Ett läckande problemtak som nu åtgärdats med i princip det jag hade hemma. Oanvänd fjällpanel från förra ägarna, skräpvirke, gammal begagnad läkt och taktegel ifrån en släkting. För 200 kr kan man komma så här långt:

1. Aluminium.

2. Medelst våld avlägsnades plåten och döljer massa takspån. Notera hålet framtill där det läkt i åratal.
3. Spånen täcker nu marken omkring och de nakna takstolarna berättar om takkonstruktion och så länge som huset haft denna utbyggnad har huset varit målat rött. Utbyggnaden är ganska gammal, åtminstone sent 1800-tal.

4. Dags för återuppbyggnad med begagnat material och diverse fjällpanel som aldrig kommer få komma i närheten av mitt hus. Det ser dock lite ålderdomligt ut med fjällpanelen på. Motorsåg och kap är bra att ha.

5. På med oljehärdad board, därav de 200kr. Jag återanvände nockplåtarna och drog fast dem med farmarskruv.

6. Läkta med gammal läkt och locklist.

7. Upp med pannor. Kapa med stenskiva med vinkelslipen till ditt snor påminner om röd smet.

8. Spika nockbrädor av överblivna nockbrädor. Beräkna vilken vinkel de ska ha och ställ in vinkeln på cirkelsågen. Spika på.

Något sånt där kanske!

Ha en bra vecka.

2 kommentarer

Under Byggnadsvård på Liljerum

Liljerum XXVIV. Ladans skorsten och snickerier.

Detta inlägg är en fortsättning på en liten redogörelse för sommaren och i förlängningen höstens renovering av ladan. I förra inlägget kunde vi läsa om takomläggningen och jag tänkte nu fortsätta med skorstenen och snickerierna. Torrt, matnyttigt och lite pliktskyldigt.

Jag tänkte vi skulle titta lite på hur man kan göra med en ful skorsten. Det var kanske en av de fulaste och tråkigaste skorstenar som kan tänkas. Sen takomläggningen på 60-talet gavs den smutsgrått skal av galvaniserad järnplåt. Popnitad och senare tätad med någon slags fogmassa. Stiligt.


När taket lagts om bröt jag bort popnitsskarven och tänkte att delar kanske skulle kunna gå att återanvända. Jag tog helt enkelt och kapade bort övre halva delen med vinkelslipen och fick nu en lämplig skorstensplåt.

Med hjälp av slagborr och spikplugg naglade jag fast den stympade plåten med ett mycket lyckat resultat. Nästa steg i renoveringen blev att plocka fram kalkbruket och börja jobba. Jag började med att dränka skorstenen med vatten. Pensel är oumbärlig för amatörmurare som jag. Plaska på med vatten, gärna dagen innan och lite då och då. Teglet suger åt sig vatten och kommer annars dra fukten ur bruket.

Det samma gäller för teglet du ska mura med. Dränk de i vattnet en stund, det bubblar och fräser i vattnet. Skaffa dig murslevar och gärna en murarhammare. Jag hittade inte min murarhammare utan tog en mejsel och en vanlig hammare. Det är behövs när du ska dela på stenarna. Hugg en linje med mejseln och efter ett tag spricker stenen förhoppningsvis där du menat. Man lär sig kvickt att hugga hyggliga stenar. Jag har över tegelstenar som är halva tjockleken. Tanken är att mura ett litet krön på skorstenen vilket det troligen har varit från början.

Sen är det bara att blanda bruk och mura…och hur man murar det är inte jag rätt person att berätta. Det får någon annan smartbyxa berätta för dig eller så kan du titta i en bok och sådana kan du finna på ditt lokala bibliotek som brukar finnas de centrala stadsdelarna där du bor. Så här käckt blev det efter två varv vilket känns ganska diskret. Fotot är medvetet lite på avstånd för att ni ska slippa avundas mina perfekta fogar som brukar uppstå efter att ha murat 3-4 gånger i sitt liv.

Jag tycker det är väldans prydligt med putsade skorstenar och kunde inte låta bli att putsa den. Det tjänar också en funktion för att det ska bli tätt mot plåten nedtill. Att putsa tycker jag är asjobbigt och inte blir det lättare när man gränslar en vass tränock. Att få till rätt konsistens på bruket och dessutom få det att fastna på teglet är kräver gudomligt tålamod. Det hade varit en poäng att klä skorstenen i hönsnät för att få bruket att fästa bättre men varför göra det lätt för sig när man kan krångla. Penseln kommer väl till pass när man ska jämna till putsen.

Efter att ha gjort om putsen en gång på grund av plötsligt störtregn blev det trots allt rätt bra. Man kan ju välja att ha en plåt uppå krönet också men eftersom det varit utan skydd i 60 år utan problem och frostsskador valde jag att putsa upp en avrinningsyta och ser hur det går i vinter. Allmogeskorsten 2000!

Så var det snickrandet och det tänkte jag sammanfatta med en bild.

Så här ser ladan ut från vägen i sin nuvarande form. Jag har valt att satsa på tränockar högst upp som är gjorda av breda plank av tätvuxen fura. Vindskivorna är skarvade och påbyggda. Överliggarna är också av trä. Det är mycket medvetet att hålla ner på plåtdetaljerna, särskilt på uthus där de troligen inte var särskilt många. Jag fann resterna av den gamla skorstensplåten och de är minimalt breda och sparsmakade. Idag har många för vana att bombardera sin tak med plåtar av alla dess slag vilket får huset att se modernt, trist och otidsenligt ut. Jag har också satt upp en takfotsbräda då ändarna på takfötterna är dåliga och skyms nu av brädan. Att laga och byta sådana här självklara detaljer tar en hel del tid och är rätt jobbiga att åstadkomma om man som jag ofta är själv på bygget.

Vad nu då?
ladans exteriör ska fixas mer under det kommande.
1. Den lilla utbyggnaden på framsidan ska taket bytas på. Det görs i detta nu, från plåt till tegel.
2. Fönstret till vänster som vetter mot vägen som ses på bilden ovan ska bytas. Ser inte klokt ut i jämförelse med det gamla fönstret till höger. Jag har tagit hem inte mindre än 10 gamla fönster med karm som ska användas lite här och där på egendomen. Det är de som ligger under pressen på bilden.
3. Nästa steg har också med fönster att göra, det har suttit ett fönster på gaveln som syns tydligt i lappningen i väggen. Där ska ett fönster in.
4. Viss panel på framsidan ska plockas bort då den inte är original. Jag misstänker dock att de sitter där för att täcka gamla husbockattacker. Kan bli hemskt spännande.
5. Få bukt med dräneringsproblem på framsidan för att undvika att få mer fuktskador.

+300 miljarder andra saker. Det är husägandets ok.

Ha en bra helg alla mina läsare!

2 kommentarer

Under Byggnadsvård på Liljerum

Liljerum XXVIII. Ladan I. Omläggning av ladans tak.

Vårt enda genuina uthus, vår lada har under nära hundra år levt i en motig tillvaro på väg mot fördärvet. Jag har hört rykten om att gården Liljerum var i dassigt skick när den såldes 1949 och om det stämmer tycker jag mig se spår av detta. På 1950-talet skvallrar bygglovsplaner om ambitiösa ombyggnader med boningshuset och troligen styrdes även ladan upp vid denna tid. Någon gång på 50-60-talen gjorde någon plåtnasare stora pengar på att kränga aluminiumtak till gårdarna kring Söderköping. Troligen var han en bländande försäljare, svärmorsdröm och riktigt len i truten för alla gamla gårdar i grannskapet har grönskimrande aluminiuntak på sina lador. Han besökte även vår lada.

Liljerum i sin finaste modernistiska skrud på 60-talet. Allt var möjligt!

Sommaren utgångsläge vittnade om en bister verklighet med framför allt läckande tak som jag hjälpligt under stor irritation försökt täta. Det var tydligt att det tidigare varit problem med detta plåttag då man försökt förstärka det med mer och åter mer skruv. Till föga nytta eftersom hålen blev fler.


Plåttak har räddat och räddar många hus från undergång med problemet är att när det väl är hål i dem så är det. Vi hoppades på en molnig vecka då vi en dag i slutet av juli satte kofoten i problemen. Vi beslutade att börja med huvudtaket och senare behandla den lilla utbyggnaden som förvisso också läkte som ett såll.


Under plåten dolde sig det egentliga underarbetet som de ursprungliga tegelpannorna vilat på. Tjocka lager av spån var det som spikades under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då spik började massproduceras i fabriker. Troligtvis ett fruktansvärt slit att klyva fram och spika fast.


Rivandet var dammigt, varmt och spred små stickor och skit i alla riktningar. Att inte något snille kom på tjärpapp lite tidigare är otroligt. Idén känns med dagens mått idiotisk, att på allvar köpa 300 miljarder spik och låta en spånhyvel spotta ur sig minst lika många lövtunna träbitar. Men visst värre saker har man ju hört som en brittisk general som i början av första världskriget sakligt proklamerade att stridsgas, kulsprutor och flygplan vara var krigstekniska modeflugor. Han passade istället på att återinföra lansen för kavalleriet.

När vi hade fyllt gården med brännbart material värdigt en tändsticksfabrik kunde vi begrunda underunderarbetet som bestod av en blandning kasserad plank och återvunnet skräp.


Här ovan syns också andra sidan och det är vad man skulle kunna säga den onda sidan att jobba på. Fallhöjden är säkert sex meter från nedersta brädan. Vi drog ut ca 300 miljarder små spikar ur bräderna och jag producerade ass-less pants på löpande band då jag ständigt rev sönder brallor mot uppstående spik och stickor. Det blir mycket att vanka runt som en hukande skotträdd anka på taket. I ett tidigt skede var vi inne på att slå på råspont på hela taket men vi valde av tidsmässiga och arbetsmässiga skäl att lappa existerande brädor och slå på oljehärdad board istället. Jag rekommenderar board, det är med ekologiskt, stadigt och ekonomiskt försvarbart.

När även bärläkt och ströläkt ägnade vi de sista minuterna innan kvällning till en aktivitet som troligen redan nu i oktober 2011 är obekant eller kastat i glömskans hav av internettrender, s k owling.


När det är dags att lägga pannor så kan det vara praktiskt att låta det sammanfalla med en släktträff. Vi använde de pannor som var över från förra årets takomläggning. Precis som med förra årets arbete var det sommarens varmaste tid och utan en tillstymmelse till skugga någonstans stektes vi bokstavligen marinerade i smuts och svett.

Läggningen var inte problemfri, vi kunde räkna till tre olika fabrikat på pannorna, minst. Liknande pannor men detaljer gör att pannorna kan dra åt olika håll, exempelvis kortare klackar, annan längd och kupor. Efter ett par timmars krånglande kunde jag och far äntligen söka oss till fast mark igen.

Fortsättning följer om träsnickerierna på ladan.

PS. Tack alla som kom och stretade även denna sommar. Nu finns det inga mer tak att slita med.

1 kommentar

Under Byggnadsvård på Liljerum

Liljerum XXVII. Från maskros till röd ros.

1. 1860?-1955? En vacker prolog.

2. 1955?- mars 2011. Den stora depressionen. 

3. Mars 2011-maj 2011. Ljuset i tunneln. 

4. Maj 2011- juni 2011. 

5. maj 2011- sept 2011. Återupprättelsen. 

Mot resans mål.
Ett av sommarens stora projekt är i hamn och jag gläds över att det där huset vi bara garvade åt i husannonsen nu börjar se ut som ett hus, åter igen skall tilläggas. Mycket återstår, våra brunbetsade fönster ska målas om på sikt och våra utbyggnader ska panelas om och justeras våldsamt så att de passar med husets karaktär. Men trots att huset är rödgult nu känns det skönt att originalpanelens sträva yta åter får känna solens varma strålar.

Huset har målats med Falu rödfärg, den ljusa kulören som i allmänhet förespråkas av  byggnadsvårdsfascistiska rättroende och det ska framhållas att det rent estetiskt är snyggare också. Alla vindskivor och fönsterfoder är målade med svagt grå nyans, en vit bruten med 2% grön umbra. Det är skitjobbigt att måla och vingla på stegar, skrapa bort färg och kladda med penslar. Extra jobb är det dessutom när huset kräver två strykningar och allt linoljemålat tre strykningar. Målningsyrket är ingen profession jag kommer anamma, någonsin.

I övrigt.
Likt en repig stenkaka upprepar jag som vanligt mitt pladder om brist på tid. Inom kort hoppas jag kunna göra klart ladans tak som just nu saknar vindskivor och takfotsbrädor. Sen är det faktiskt så att det man väntat på sen i maj, dvs hösten äntligen står för porten.

Mycket av min fritid ägnas därför mycket åt andra nyttigheter som det här:

och det här:

Men jag ämnar inte att glömma bort er läsare, det är ni som får bloggen att rulla. Håll er till tåls.

PS. Jag hoppas vi syns på allmogemarknaden, Sveriges i särklass bästa historiska marknad.

Lämna en kommentar

Under Byggnadsvård på Liljerum