Kategoriarkiv: Artiklar & Recensioner

Här finner du artiklar och recensioner av det mer eller mindre vetenskapliga slaget.

Trollskott och att skjuta bort det.

I allmogens föreställningar kring sjukdomar gavs trollskottet ett stort utrymme. Trollskottet kallades även för finnskott, lappskott eller villarpaskott och kännetecknades av plötslig sjukdom eller oförklarlig smärta. Trollskottet hade vanligen en avsändare som med magiska medel satte skott på ett offer. Resultatet av skottet kunde variera kraftigt ifrån slaganfall, rännskita, bölder, frossa till vansinne och galenskap. Vägarna att sätta trollskott på sina fiender är många men involverar ofta någon slags magisk projektil, vanligen mer symbolisk än av faktisk innebörd. Inte sällan användes pilbågar eller bössor när man skulle sätta trollskottet. Exempelvis berättas det i Värnamo socken:

Skjuta trollskott tillgick sålunda. Man skaffade sig ett föremål t. ex. en näsduk, som hade tillhört den som man ville åt. Vidare skulle man anskaffa malm från sin och fiendens hemsockens kyrkklockor samt mull från kyrkogårdarna. Med detta och krut laddades bössan. Istället för hagel lade man i ett människoben samt en kula, stöpt av ärvt silver, samt en kula stöpt av kors bly d. v. s. av en blybit, som haft form av ett kors. Av näsduken gjorde man en docka, denna docka hängde man upp i ett träd vid en korsväg. Så sköt man på dockan. Man kunde efteråt på dockans utseende se, om en fiende överlevt eller ej. Trollskott kunde man endast skjuta en torsdagskväll i nedan.

Liknande rituella tillvägagångssätt finns där ingredienserna byts ut eller förändras, ex dockan kunde huggas av en tallbit och få ett hjärta av en stulen oblat. Som ovan antyds är tillvägagångssättet genomsyrat av symbolik och i folktron starkt laddade komponenter.

I brist på skjutvapen kunde andra metoder anbringas. I Jösse härad berättas följande:

Dorti Nilsdotter i Granbäck bekände vid tinget 1706, att hon av en finska lärt att göra ”trollskott” på så sätt, att hon skulle taga näverknutar och hår av sådant skinn, som blev på barkade hudar och trilla detta tillsammans till en trind rulle. Då hon ville göra någon skada, skulle hon kasta den åstad och befalla den fara dit hon ville i djävulens namn och genom hans konster, och allt skulle ske. Och uppgav hon sig därmed ha tagit livet av Olof Björnssons sugga och trenne getter tillhöriga Håkan Elofsson i Dal, för det de varit hårda mot deras legopiga, som var hennes goda vän.

Berättelserna om trollskottet är många och vitt spridda över vårt land. Botemedlen är också talrika och följer den allmänt brukade doktrinen i folkliga medicinen, det vill säga ”ont ska med ont fördrivas”. På så vis påminner boten om trollskottets kastande. I äldre tider användes gärna därför små miniatyrpilbågar som man kunde skjuta små ofarliga pilar mot den värkande delen eller mot norr där trollskottet i allmänhet ansågs komma ifrån. Där bössor fanns tillgängliga laddades de magiska botemedel såsom naglar och hår från den sjuke, ärvt silver, 9 träflisor från fruktbärande träd med mera. Tidpunkten för bösskottet var ofta viktig, exempelvis tre torsdagsnätter i rad före soluppgång.

En så kallad skjutpinne med förlaga från 1800-talets Småland.

Istället för skjutvapen kunde även så kallade skjutpinnar brukas. Dessa enkla redskap tillverkades av en pilgren som klövs i ena änden och en liten träbit spärrade upp det kluvna snittet. Genom att peta på den lilla träbiten lossnar den och skjuts iväg av spänningen i klykan. Innan uttalar man ramsan:

Jag skjuter. Jag skjuter för trollskott och villarpaskott samt för allt djävulskap som finns!

När detta var genomfört skulle trollskottet ha försvunnit. Det var inte alltid det fanns bot, exempelvis om trollskottet var menat att ta livet av någon. I sådant fall kunde även trollskott sättas på den häxa som utfört dådet. Man kunde då bränna nio sorters lövträ som plockats en tidig torsdagsmorgon och av askan förladda bössan med. I djävulens namn skulle bössan sen skjutas med kula och aska mot en människofigur ristad i ett träd. Där skottet tog skulle häxan bli skadad. På så vis kunde man också hämnas förgångna trollskott.

Idag lever trollskottet i viss mån kvar, vanligen förknippat med ryggont, det vill säga ryggskott. Det tycks också i pastischform, föga oväntat, fått ett visst utrymme hos dagens nyandliga smörgåsbord. Vem kunde ana? Artefakterna som används i ovan beskrivna ritualer är vanligt förekommande i otaliga andra sammanhang, både i såväl onda göromål som i botemedel. Fantasin och kombinationerna är oändlig och inte sällan av makaber art. Det är inte utan att man gärna försöker föreställa sig hur ovan ritualer tog sig uttryck i det riktiga livet. Vad tänkte människorna när de hörda avlägsna smällar av gevär om torsdagskvällarna?

Källa: Carl-Herman Tillhagen (1958), Folklig läkekonst. Nordiska museet. Stockholm.
Skjutpinne tillverkad av mig.

Annonser

2 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Artiklar & Recensioner

Medeltidsveckan 2011. Anno 1361 in memorian.

Medeltiden har anlänt till ditt kvarter, och den åker kollektivt!

Jag är hemma med mer rost än vad jag hade innan, större hål i mina handsydda brokor, bucklor i hjälmen efter polskt stål och en sinne fyllt med en stor skopa förnöjsamhet, glädje och en rejäl näve medeltidströtthet. Det finns egentligen ingen anledning för någon som söker historisk förkovring att söka sig till medeltidsveckan. Det är en vecka som till sin karaktär mer är en galen folkfest med en egen kultur och en stark inneboende drivkraft. I år bjöds det på ett av få undantagstillstånd i denna anakronistiska fest som detta är,  nämligen Battle of Wisby 1361-2011.

Battle of Wisby 1361-2011 är ett fantastiskt projekt som arrangeras av en lika fantastisk arrangörsgrupp som slitit hårt för att ro i land projektet. Genom att bjuda in seriösa 1300-talsgrupper från hela Europa gavs medeltidsveckan en historisk glans. Vid östergravar byggdes ett mäktigt tältläger upp och torde vara den största träffen av 1300-talsreenactors någonsin i Sverige. Syftet är att i åminnelse återskapa delar av invasionen av Gotland år 1361.

Läs gärna mer om projektet Battle of Wisby och lyssna gärna på hur min vän Peter som är pressansvarig intervjuas av SR där han beskriver autencitetskrav och härlägret.Klicka  här.

Ett makabert jubileum som åsyftar ett antal slag där en modern och överlägsen dansk här fullkomligt gjorde slarvsylta av en stackars hop gotlänningar som i desperation försökte försvara sin självständighet. Olika länder ihågkommer krig på olika vis och hanterar dem därefter, Ryssland vräker ut pompösa krigsfilmer som blåser upp myten om landets förträfflighet till bristningsgränsen, medan Sverige gör tvärtom de arrangerar stora forskningsprojekt kring de egna nederlagen och ger ut minnesmynt som påminner om när stora landområden förlorades. Man kan göra skitnödiga analyser om vad som kan anses bäst, jag avböjer från att göra det här. Båda lägren har emellertid alltid ett visst underhållningsvärde och det är just detta som avses här för jag hade kul under Medeltidsveckan på grund av detta.

För min del blev det lite av en medeltidsveckan light tidsmässigt då jag anlände på måndag natt/tisdag morgon (åkte hem fredag) och dök ner i ett tält. Jag vaknade upp till ett av de bästa vyerna man kan tänka sig om man har historiskt autencitetstunnelseende som jag.

Detta, mina vänner, är reenactment.

Medeltidsveckan och många sådana här tillställningar handlar om att hänga i läger. Att hänga i läger innebär bland annat att man brötar fram 1 miljon föremål med en nördig bakgrund och visar upp dem för turister och pratar entusiastiskt om dem. Det kan vara kopior på keramik från Pommeln, en rustningjacka baserad på skotska förlagor,  en snuskig kanna, ett apdyrt brokadtyg, en häftig men tung och för lägerliv onödig pryl, en trasig sko eller vad som helst som skulle kunna tolkas in som sent 1300-tal. Vad som är skönt med just Albrechts bössor som poträtterar knektar är att vi inte tar med oss smärre bohag med bord, stolar, skåp, sängar, mattor, serviser, pager, instrument och allsköns grejjer.  Det kan Liknas en smärre 40-långtradar Michael Jacksomturné när de ska rodda sina pampiga läger. Det är verkligt imponerande att se de adliga härlägren med sina sköna sängar och tält med ståhöjd.  Vi bär mindre saker och föredrar att sitta på den blöta myllan och äta ur trasiga skålar och verkligen känna medeltiden krypa in i märgen på en. Nej då, jag är inte alls avundsjuk ibland. Härlägret ger utrymme för att visa på en verklig bredd vilket alltid berikar.

Om du tycker det här är mycket bråte, då har du inte sett mycket.

Bland veckans höjdpunkter är givetvis slagen som i veckan kom att bli ett för mig, slaget vid Mästerby. Förberedelserna inför slagen var rigorösa och bland det bästa var att få dra på sig rustningen och mönstra. Vid mönstringen fick vi med bomärke i soldatrullorna stadga oss med blod, vedermödor och manlig gemenskap.

Mönstringstältet

Därefter gav vi oss ut på de vidsträckta ängarna och fick totalt spö av danskarna i sedvanlig ordning. I övningslagen dog jag precis hela tiden. Det gav mig övertygelsen att jag suger på att slåss och att jag ska hålla mig till fjärrkrig eller bli skrivbordsmördare. Extra intressant var det när riddarnas hästar skulle ridas in genom att cirkulera runt vår lilla tropp. Lyckligtvis tillhör jag inte Frilansarna vars fotfolk tränats i att mejas ner för lans och hov.

Slaget vid Mästerby
Med Guds och Dick Harrissons hjälp gick vi in för att göra detta till en minnesvärd slakt. Långt ute i den gotländska spenaten började vi först med att hålla dansken stången genom att bygga den största bråten världen sett. Med lösvirke och åstadkom vi en mäktig barrikad på andra sidan den alnsbreda bäcken som skilde oss från dansken. Gotlänningarna släpper ingen djävul över bron! Sven Dufva skulle avundas. Eller?

Bråtens inledande byggnadsfas.

Nöjda med bygget smög vi tappert in i skogen och drog på oss hejdlöst massa skrot. Kanske den vackraste platsen för rustningspåtagning någonsin. Hasselskogar som trivsamt speglar sig i hjälmar och blankt stål som tillhör dem som snart ska förnedras med våld av arvsfienden.

När vi tågade ut på fälten mot bråten kunde vi också konstatera att 2000-3000 personer hade valt att trängas för att titta på spektaklet. Bara en sådan sak.

Gotlänningarna väller fram ur skogen.

Vi föll på knä och vår härförares dånande stämma överröstade den historiska pratkvarnen Dick Harrison och förde oss alla i extatisk bön som skulle fått Benny Hinn att avundas.

Kort därefter rumlade danskarna fram med mordiskt hedniskt hat i blicken. De var också sura efter att ha blivit pepprade av våra pilbågsskyttar. De hade siktat in sig på bäckens armsbreda bro. En viktig strategisk punkt.

Efter att de stångats mot bråten och en stilig polsk riddare tumlat runt i bäcken med finaste rustningen retirerade de bakåt, för att snart upptäcka att det fanns en fem gånger så bred stenbro hundra meter därifrån. Lyckliga över denna strategiska upptäckt skyndade sig danskarna nu kvickt över.

Slaget är också fångat på film såklart.

Snart låg vi alla döda på marken (det har andra fotat bättre, min fotograf passade på att slappa och äta inlagt gurka och skratta rått samtidigt). Endast vår tappre härförare Johan hade hjälpligt överlevt, förnedrad, plundrad, sodomiserad och lämnad kvar som krymplig.

Väl tillbaka i lägret försökte vi tröstäta genom att stjäla Peters tyska och välbeställda korvbricka. Genom en smart avledningsmanöver lyckades han komma undan dock med en korv mindre i bagaget.

På kvällen drog jag ut på stan med Sätergläntan-klanen för att kolla på en smårolig konsert med Patriarkus. Jag kände mig ung och vital med slikt ungt pack. Snart träffade vi på den ständigt uppkopplade Petter och detta utmynnade i en slöjdfetishism utan dess like. Det började med att vi skar av Petters lilla strut på hättan efter att han påtalat dess litenhet. Med över 10 års samlad sömnadsutbildning lagade vi hans hätta och sydde kanske världens minsta tofsväska med Battle of Wisby-emblemet på.

Petter blev mycket nöjd och är en internetanhängare av astronomiska mått. Vårt tilltag finns i en mycket substantiell videointervju på nätet. Där får vi veta vad ”purjo” är för något och om hur jag lever mitt liv på råg och aladåb.  Kolla in den här.

Fredagen gav ett snabbt besök på fornsalen och sedan bar det hastigt och lustigt hem i Samuels rostiga Toyota. Jag är väldigt nöjd med veckan, det var trevligt men nu känner jag att jag är lite trött på svärd, tygknappar, lägerliv och lustiga tält. Dags att samla mer erfarenheter i andra liv och tidsperioder.

På färjan hem var de flesta runt omkring en klädda normalt men en del avslöjar sig. Vem är tex denna dam som sitter och täckbroderar duktigt en 1300-talstofsväska? Smygfoto at its best. Undrar just om den blir klar till nästa medeltidsvecka?

Jag kan rekommendera följande länkar om ni vill ha foton som är tagna av personer med riktiga kameror.
Galleri

Hela Gotlands bildspel

Lite filmer också här.

Jag har också en hel del egna bilder och ett urval presenteras här, resten finns på inom snart FB. Lev och må.


17 kommentarer

Under Artiklar & Recensioner, Övrigt & pålysningar

Skura trasmattor, det är åter dags!

 

Mellan att vi renoverar, åker på folkmusikfestivaler och försöker göra ingenting vill jag  påminna er, alla mina kära läsare att det är åter dags att präktigt förse sig med en sjö och en brygga. Lägg till smutsiga trasmattor, såpa, öskar och rotborste så har ni det hela. Senare i höst vill ni knappast ge er ut och huttrande sitta och löga mattor.

Detta inlägg ger inte så mycket information då Anna-Maria förra året förklarade mycket utförligt i en gästartikel ur trasmattan ska tas. Den artikel hittar du här. Sen vi skurade mattor förra året har vårt förråd av trasmattor fördubblats, det beror på att vi fick fantastiska trasmattor från Farmor och för att vi tog en massa trasmattor från en gård som jag tidigare skrivit om.  De sistnämnda mattorna varierade i skick och utförande, från trasiga skabbmattor till yppersta ripsmattor och långa välplanerade trasmattor såsom denna 6-metersmonster nedan:

Trasmattan – Allmogens matta.

Idag förknippar vi ofta trasväv med mattor men förr var det även vanligt att ha i sängen, ofta som mellanlägg över sänghalmen och under eventuell fäll eller lakan. Att pryda golvet har ofta varit sekundärt hos allmogen och när det vid högtider behövdes brukades ofta sängrelaterade persedlar. Under 1800-talet händer det dock något. Ett större överskott på utslitna textilier resulterar i att man alltjämt börjar väva trasmattor även för golvets utsmyckning. Överskottet tros bero på att pappersbruken i allt större utsträckning gick över till pappersmassa av trä, innan det gick nämligen att sälja linnelump till bruken för bra pengar. Detta nya scenario i kombination med billigare bomullstyger från stadens väverier. I många landskap var det vanligt med halmmattor som hade ett inslag av halm istället för trasor. Det förekom även ofta i kombination av de båda. Låt oss dock inte tro att dessa mattor brukades såsom vardagsföremål när de blev på modet under 1800-talets mitt. Flera uppteckningar från tiden vittnar om hur exklusivt trasmattorna var för sin tid. En del tyckte det var rent slöseri, som i Hälsingland där bland annat ledaren och tillika pastorn Hedberg för den kristna sekten Hedbergianerna predikade att det var syndigt att ha mattor på golven.

Innan trasmattan var Sverige alltjämt ett mattlöst land, följande uppteckning från Dalarna beskriver vad allmogen smyckade sina golv med innan trasmattornas ankomst:

”Golvmattan kom i bruk på 1880-talet, då trasmattor först användes. Före mattornas tid ströddes halm på golvet endast under julen. Någon hade nog halm om nyåret också, och en del lät halmen ligga kvar till över nyåret. Vidare hade man finhackat granris på golvet  om söndagarna vintertid. Under fastlagstiden hade många fin sand på golvet, och sanden sönderdelades våg och böljeformigt med sopkvasten som prydnad. Om sommaren plockades årsskott av granruskor, granskott som breddes över golvet om lördagskvällen. Om midsommar räfsade man asplöv som breddes över golvet”

Liknande bruk finns i det flera landskap och det berättar om varför förr var ett helt annat liv och en helt annan tid. Vem skulle idag kratta sand i sitt kök som om det vore en kyrkogårdsgång?

 

Lämna en kommentar

Under Allmoge och etnologi, Artiklar & Recensioner, Övrigt & pålysningar

Der Baader Meinhof Komplex. En spontan recension.

 

Kastar man en gatsten, så är det en straffbar handling.
Kastar man tusen stenar, så är det en politisk aktion.

Ulrike Meinhof

 

Detta är något så ovanligt som en spontanskriven recension. I min ensamhet en lördagskväll med halsfluss, chips och mörker såg jag den tyska, ganska nya filmen Der Baader Meinhof Komplex som givetvis handlar om Andreas Baader och Ulrike Meinhofs äventyr i Rote Arme Fraktionen (RAF). Dagen innan hade jag en besvikelse till historierulle, som även den centrerar sig kring en i mina ögon terroristliknande gestalt, nämligen karaktären Mattie Ross, som i det närmaste kan liknas med en irriterande lillgammal, kärringliknande med tjorven-liknande snusförnuftighet. True Grit heter den filmen, och jag vill verkligen rekommendera Der Baader Meinhof komplex över den. Bröderna Coen har annat i arsenalen att visa upp.

Der Baader Meinhof Komplex bjuder på ett lättsmällt stycke modern historia. Det är inte lätt att ge en lättillgänglig bild av det sena 60-talet och tidiga 70-talets byråkratiska Tyskland. Det var en turbulent politisk tid för hela Europa egentligen. Bland starka vänsterrörelser och politiserade universitetföreningar grasserade otaliga ideologier, många ihågkomna andra lyckligtvis bortglömda (Juche…någon?). Till stor del handlade det om två generationer på kollisionskurs, ett scenario som föredömligt visas i filmen. Det är den äldre generationens tyskar som upplevde och överlevde krigets kval och som med stor ansträngning återuppbygde landet. De såg koncentrationslägren, de accepterade och bar villigt inför faktumet den kollektiva skuldbördan. Deras avkomma, bortkopplade från krigets fasor, skam och politiska stålbad gav sig själva stora möjligheter att göra något annat och framför allt engagera sig i andra frågor än sina föräldrar. I denna kollision ven batongerna och tårgasen i luften eftersom det var så man löste problem med upproriska massor. Tyskland ansågs sig inte redo för några nya politiska omvälvningar, nu när den byråkratiska välfärden och lugnet precis börjat lägga sig. Det var i denna miljö som den extrema Rote Arme Fraktion föddes.

Jag är själv ingen expert på RAF men efter att ha gjort lite snabba efterforskningar så kan jag enkelt konstatera att filmmakarna har läst sin historia och på ett väldigt övertygande sätt skildrat dessa politiska vildar. Det går att opponera sig emot hur de framställts i filmen, ligamedlemmarna kan ibland retsamt bli anklagade för att bli hämtade ur en halénskatalog från 1970 då de alla är vita, snygga och moderiktiga medans deras byråkrattråkiga antagonister är feta gubbar i DDR-kostymer eller uniformerade anonyma sadistsnutar. Filmskaparna skjuter sig själva något här i foten, då de själva lyfter fram det som konstateras vara drivkraften i RAF:s folkliga stöd, nämligen mytbildningen kring dem. Det är ibland en bizzare upplevelse att se dessa taniga 70-talshipsters i snygga bågar och kortkort springa runt och peppra poliser. Det är naivt i dubbel bemärkelse, både historiskt och scenografiskt. Det är lätt att fatta ett visst tycke för dem och deras kamp, något som en stor del av den tyska befolkningen också gjorde.

Skådespelarna gör ett bra jobb och jag förundras över hur dessa politiska haverister lyckades med det som de gjorde. Medlemmarna i RAF kom från den välutbildade medelklassen och rekryterades på universiteten, utan tvekan intelligenta, belästa, taktiska men också naiva, egocentriska och ostrukturerade. Andreas Baader framställs som minst politisk, nästan bipolär och begiven på slagsmål och direkt-på-käften-taktik, medan Ulrike Meinhof som försiktig, instabilt bräcklig men med en lysande litterär och ideologisk förmåga. Det är också fashinerande hur de lyckas åka till mellanöstern för att tränas i krigföring, röra sig mellan länder trots att de är efterlysta och hur de kan framställa stora mängder bomber och skaffa vapen utan att bli upptäckta. Sådana här praktiska detaljer ges väldigt lite rum i denna film, det är lite bekvämt att man slipper bli oroad av sådant. Fokus ligger istället på det sociala spelat inom gruppen. Mycket av filmens innehåll blandas med samtida dokumentärt material och det ger den en styrka och skildrar oroligheterna med elegans och noggranhet, samtidigt som ganska mycket engagemang läggs på skjutandet vilket gör filmen förhållandevis fartfylld. Så pass engagerande var filmen att jag skrev denna recension och det måste ju betyda någonting.

Av den första generationen RAF:s medlemmar finns ett fåtal kvar i livet, de flesta har dragit sig undan men mest känd är troligen Horst Mahler som har en roll i filmen. Mahler är numera aktiv nazist. Politisk hittepåare som är mest känd för ett eget RAF-manuskript som refuserades av sina terroristkollegor och som 2003 sa ”In der Vernichtung der Juden waltet Vernunft…” Han sitter nu fängelse sen 2008 för att ha frikostigt har spritt sina hemmasnickrade teorier om förintelsen. En del sitter verkligen i dikotomins klister. Många medlemmarna som är släppta efter långa fängelsestraff har deklarerat att de inget ångrar.

 

Så sent som 1998 kaste RAF slutligen in handuken och deklarerade i ett brev att de hade upplöst sammanslutningen efter 28 år. De avslutade med att citera Rosa Luxenburg:

Revolutionen säger:
jag var
jag är
jag kommer att vara

 

1 kommentar

Under Artiklar & Recensioner

Historisk essä: Tre umgängesdanser män emellan.

Förord
Jag vill så här inledningsvis poängtera att jag inte är någon övermåttan dansant person eller att jag besitter någon djupare kompetens kring folklig dans som denna artikel handlar om. Emellertid är jag gift med en dansglad folkmusiker och är intresserad av folklig kultur, modern som gammal. Dessutom har jag svårt att låta bli att skriva om vissa ämnen när jag stöter på tankeväckande källmaterial. Sådant stoff som vänder uppochner på vårt historiska medvetande och som utmanar vårt bild av de skeenden som gått oss före. Just denna artikel handlar ett antal ovanligare danser där män dansar med andra män i det gamla Sverige.

Om mansdanser
När det kommer till mansdanser finns det många, den kanske mest kända, hallingen, anses komma från Norge men har utövats på flera platser även i Sverige. Det går ofta i 2/4 eller 6/8-takt med högt tempo och med många akrobatiska inslag. I hallingens centrum står männen som utmanar varandra i olika avancerade akrobatiska konster för att imponera på det omgivande kvinnfolket.

Utifrån tre olika källor har jag stött på tre folkliga danser vars syfte primärt inte är att skapa affektion hos motsatta könet utan som är en del av en samkväm eller en ritual. Dessa danser ter sig märkliga och var troligtvis ganska kuriösa men desto mer verkligt unika. Mitt material grundar sig på ett antal uppteckningar från olika tider.

Björndans
Björndansens ursprung är höljt i dunkel men vissa menar att den kan ha kopplingar i samernas kultur och deras dyrkan av björnar. Den kan dansas i grupp eller parvis och stor vikt läggs vid att likna en björns natur. Adolf Iwar Arwidsson beskriver Björndansen i Svenska folksånger 1842:

BjörnDansen. Begagnas i Norrland. Fyra eller flera karlar lägga sig framstupa på golvet, med huvudet vänt inåt mot samma medelpunkt och kroppen såsom radien i en cirkel. Golvet vidröres endast med flata handen och tåspetsarna. Sålunda hoppa de på händer och fötter i takt med musiken under oavbruten rörelse, varvid de växelvis draga händer och fötter tillhopa och sträcka dem åter ut. I förra fallet vändas händer och fötter inåt mot varandra, i senare utåt från varandra. Dessa rörelser äro så snabba, att de ske två gånger inom samma takt. Dansen fordrar mycken både vighet och styrka.

Denna variant verkar vara mer av en lekdans medan den som görs parvis är mer sävlig och kräver styrka. Den går ut på att männen lyfter varandra och gestaltar en björn. Nedanstående filmklipp visar hur det går till. Detta filmklipp är något bisarrt på många vis men kväv nu era skratt och dröj er kvar vid tanken att en del av era manliga förfäder roade sig med dylik umgängesdans.

En del vill också härleda denna till hedna tider och en slags urkult av björnen vilket troligtvis är ett önsketänkande. Däremot finns det flera upptäckningar från flera delar av Sverige som visar på att dansen varit vida spridd från Halland till Norrland.

Ungkarlarna hissa brudgummen
Jag har valt att ge denna dans synonymen initationsdans då dess ritual gick ut på att bära en nygift person in i de giftas stånd. Den förekommer på flera ställen och Fredrik Troels-Lund härleder dansen som så gammal som 1600-talet. Gemensamt mönster i dansen är att den inledningsvis dansas av ogifta män som i ringdans går runt brudgummen ibland under hissande och skålande, och snart kommer en yttre krets gifta män som ska bryta loss brudgummen från de ogifta för att föra honom till de giftas skara. I de källor jag undersökt påpekas det hur våldsamt dessa fritagningar brukar bli med blodsvite, gammalt groll och redlös kämpalust inblandat.

Målad bonad som visar hissandet av brudgummen, Mora omkring 1850.

Den mest målande beskrivningen av denna dans kommer i från den för tiden stockkonsvervativa socknen Vånga i Östergötland. Prosten L. Wiede beskrev denna dans på 1840-talet:

Sedan alla gästerna på detta sätt dansat, hvilket kallas att dansa med brudgummen i midten, som nu oafbrutet dansar en polska med alla ogifta karlarna, hvilket otroligt mattar honom, hvarefter han höjes på de starkastes axlar, och bjudes att dricka ur ett (söndrigt) ölglas, då han tackar dem för den tid han varit i deras sällskap, och med samma tager afsked af ungkarlsståndet. Glaset tömmes och krossas i spiseln. Nu uppstämma alla drängarna (d.ä. ogifta karlarna) under trumpetklang ett väldigt hurra! och polskan, som för ett ögonblick, medan brudgummen talat, afstannat, återtages med fördubblad hurtighet; sålunda uphöjd omsvingas han af drängarna ännu några slag, då de gifta männen inbryta, för att liksom med vålld taga honom ifrån dem. De armstarkaste gifte männen pläga då till höger och wenster utdela väldiga slängar; dock gifva drängarna icke så lätt med sig. Ett buller och skrik uppstår, hvarunder brudgummens kläder kunna sönderslitas, ja äfven hans lekamen…

Det hela slutas något oväntat med att drängarna måste släppa brudgummen efter att ha mutats med ett stort bröd, en flaska brännvin och en enorm korv vars storlek ska vara så stor som fyra kannor. Innan drängarna driver vidare med godsakerna för att supa i nattstugan så skärs ändarna av på korven, dessa gröps ur och används som brännvinsskål som skickas laget runt. När drängarna är iväg upprepas hissningen med de gifta männen och andra skålen dricks och ytterligare ett glas krossas. Sen måste de gifta männen mutas iväg och de ger sig av till nattstugan och kör iväg ungkarlarna.  Livet på landet var bisarrt. Denna uppteckning visar på ett väldigt utstuderat bröllopsfirande där varje detalj är viktig och det bjuds många överraskningar.  Den som önskar skulle kunna skärskåda denna bröllopssed och frossa i symboler och rituellt handlande.

Gagnsföra
Denna uppteckning är sentida men väldigt charmig. Den är hämtad från Djurås by i Gagnef, samma trakt som min släkt härstammar ifrån. Tänk er fyra gubbar vid namn Hol-Anders, Lasses-Erik, Grop-Anders och Nybergs-Erik, som sammanstrålar i Nybergs-Eriks snickerierkstad år 1920. Spelmannen Präst-Olle är också på plats.

Vad gjorde då de fyra masarna i verkstaden? Jo, de drack kaffe och åt korv – men inget bröd – men i stället en ”hutt” till det hela. Inmundigandet skedde i omgångar, och mellan intagen dansade man och sjöng olika slags visor. Man dansade den s k Gagnsföra, som hade valstakt med en ”stöt” då och då. Och gubbarna dansade två och två till Präst-Olles fiolspel. När han inte kunde vara med och spela, skötte Nybergs-Erik musiken på sitt tvåradiga dragspel. Men då kunde bara två gubbar åt gången dansa. […] Fyra ”glada” masar, som hade roligt utan fruntimmer.

Denna dans ska tydligen ha spritt sig även till Vansbro av kringvandrande Gagnefsbor som arbetade i skogen. Jag tycker det finns något mysigt över ett gäng gubbar som rultar och dansar en särskild dans tillsammans i ett snickeri. Jag har många gånger gått förbi det här snickeriet som fortfarande finns kvar och är snickeri i Djurås, denna uppteckning har etsats sig fast och påminner mig varje gång jag går förbi. Gubbar som dansar och dricker brännvin till fiolspel.

Källor:
Troells-Lund, Fredrik (1939) Bröllop i Vol XI i serien Dagligt liv i norden på 1500-talet. Stockholm: Albert Bonniers Förlag
Eklund, Stig (1991) Glimtar från Gagnef förr och nu.
Wiede, L (1842) Några folkseder i Vånga socken under 1840-talet. I Linköpings Länsmuseums årsbok 1958.
Arwidsson, Iwar Adolf (1842) Svenska Fornsånger vol III. Stockholm: Nordstedts.

7 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Artiklar & Recensioner

En flickas fattigsverige.

Plötsligt flammade elden upp och antände min kalufs. Jag rusade upp och ut på golvet och skrek för full hals. Mor vände sig om förfärad och såg mig stå som en brinnande fackla mitt på stuggolvet. Beslutsamt tog hon vattenkitteln och slog den över mig. Ett sånt tok du är, skrek hon, som inte ser efter bättre hur du bär dig åt. Om jag gjorde rätt skulle jag du ha stryk. Nu har jag fått slå bort nästan allt vatten, som korna skulle ha och får ett sjå att få upp vattnet från golvet, innan det fryser.

Detta är en recension av Lisa Johanssons levnadsteckning Saltlake och blodvälling -Berättelser från nybyggartiden i Lappmarken redigerade av Sune Jonsson. Texten är medvetet späckad med långa citat ur boken, ty jag tycker de ger mycket även för den som aldrig kommer läsa boken.

Och du trodde att du visste något om misär? Sitter du på romantiska tankar om gamla tiders bondesamhälle? Har du föreställningen att du har plöjt igenom hela floran av böcker som behandlar tragiska barndomar med dysfunktionella familjer? Din uppfattning om äldre tiders umbäranden kommer få sig en rejäl törn när du tar dig tid och läser denna uppväxtskildring.

I små behändiga kapitel berättar Lisa Johansson om sin uppväxt som oäkting i ett dragit litet ruckel till torp med sina oäkta systrar, starkt religiösa moder och försupna styvfar som sällan var hemma. Boken är ett svartmålat porträtt om hur livet kunde te sig på samhällets botten vid sekelskiftet 1900. Lisa Johansson berättar om hur hennes mor lagar mat på ingenting, hur de använder myrar att odla på, när de repar upp gamla ylleplagg för att väva nya tyger och varför man får så mycket stryk att vederbörande måste tillbringa dagar i sängen. Invävt i detta återfinns små händelser om liknande fattigdomsöden i Vilhelminas socken samt hur livsföringen gick till hos fattiga när det kommer till mat, sjukdom, skrock, umgänge, beklädnad och arbete.

5. Tuggtobak som sårbot

Sjuka sår, bensår och krossår behandlades på många olika sätt, men en ofta brukad metod var, att någon av de gamla spottade i såret, varefter det gneds in med tuggad tobak, tills dess sårkanterna var bruna. Därefter spottade den gamle ännu en gång i såret, och tillsade den sjuke eller skadade att inte tvätta det, förrän det var läkt.

Lisa Johansson visar upp en bitter verklighet om ohejdad egoism där de besuttna inte vill veta av samhällets ballast, fattighjonen. Få känner till att för drygt 100 år sedan auktionerade man ut fattighjonen på torget till de som var beredda att ta emot minst statligt underhåll. Fattighjonen dog i vanvård, svält eller av köld ute i tomma kobås, bastur och vedbodar. Kapitlet kring detta ämne är särskilt gripande, ett exempel kan nämnas om en bonde som tog emot fem fattighjon;

Förgäves försökte de åtminstone för en kort stund få komma in i stugan och värmen. Den av männen som var friskast började protestera, och bad att de skulle få en liggplats i ladugården. Bonden blev då rasande och skrek, att inga lusiga och smutsiga fattighjon skulle få smitta ner den mjölk, som hans barn skulle dricka. […]
Första natten dog tre, av dessa den kryaste.

Andra natten dog den fjärde.

Tredje natten dog Sara Lisa.
Den vårdnadsskyldige skrockade, då han meddelade att man blivit av med detta krävande anhang, men Sara Lisa var segast i veden, eftersom hon var sjukast men ändå levat längst.

I en socken där de belevade tvingar av torpare arv och där svält och fattigdom gör vem som helst till tjuv eller psykopat. Ett samhälle där den mentala kylan är så stark att alla skor sig på den som är under en. Här skildras också den extrema religiositeten som förhärskade bland de hårt slitande torparna och småbönderna. Den protestantiska arbetsmoralen löper amok och lär en tidigt vem man är i samhällets hierarki, hur man gör rätt för sig och vem som bestämmer.

Vid ett tillfälle infann sig exempelvis en handlare i bygden hos en torpare, som satt sin enda ko i pant för en skuld på 65 kr, som han inte hade någon möjlighet att betala igen. Han hade ännu inte hunnit uppföra något bostadshus, utan familjen levde i misär ladugården, skild från den enda kon av en enkel brädvägg. Med sig hade handlaren en slaktare. Han gick in i avbalkningen, där kon stod och tuggade på en hötapp. Hon hade nyss kalvat och börjat mjölka igen. Han ledde ut kon på i det fria och lät slaktaren slakta henne mitt för ögonen på den stora, utblottade familjen.

Den här boken är en opretentiös saltgruva när det kommer att förstå de fattigas i liv i ett Sverige som ligger nära i tid men som beter sig som en helt annan planet. Lisa Johansson ger dig inga hypoteser eller resonemang, bara en bittersvart beskrivning av en ung flickas liv. ”Intet är svartmålat, intet förskönat” som författaren själv skriver. Det finns ingen upprättelse, försoning eller lyckligt slut heller för den delen. Trots detta vill jag råda er att faktiskt läsa den, ty det är en luguber men ändock fantastisk resa.

På sommaren växte rovorna bra. De blev maskfria och fina. Vi barn var strängeligen förbjudna att ta och äta av dessa rovor, men ibland hände det, att mor gav oss någon rova, och dessa tillfällen minns jag än idag med högtid i sinnet.

Boken borde finnas på de flesta större bibliotek. Den utkom 1968 och författaren har också skrivit ytterligare två böcker varav den ena behandlar över 300 växtfärgningsrecept. Jag kommer jaga upp även dessa böcker. Lisa Johansson är också invald i Lapplands hall of fame.

PS: När ni läst denna bok och är redo för lite ironi och dålig humor (min humor) läser ni denna slående lika recension av en liten LP-skivas omslag. När ni läst denna må läsupplevelsen av ovan nämnda bok vara något krakelerad, men det är bara att komma ihåg hur lika de båda beskrivningarna är och att det faktiskt är så att en är sann.
http://katastrofalaomslag.blogspot.com/2009/02/artur-erikson-mor-sjunger.html

PPS: Tack Helena för att du kom över denna bok bland de utrangerade böckerna på Mogata bibliotek.

8 kommentarer

Under Artiklar & Recensioner

Det stora mörkret – en historisk essä om belysning förr

Jag har på sista tiden intresserat mig för det som skulle kunna kallas för belysningshistoria, kort och gott hur människan lyser upp sin tillvaro och relaterar till ljuset. Jag upplever att många inte förstår vilka förutsättningar människorna förr levde under, hög som låg. Romantiska framställningar och en bekväm inställning över självklarheten att även förr måste det varit ljust, ”det fanns ju ljus, facklor och sånt”. Faktum är att historien är mörk, bokstavligt. Jag upplever att få personer, åtminstone här i väst, verkligen har upplevt det stora mörkret. Idag omger vi oss med ljuskällor, även när vi släckt för att sova är det nästa alltid något ljus som letar fram.

Låt mig berätta om en händelse som fick mig att verkligen förstå den historiska dunkelhetens essens. För ett antal år sedan arbetade jag en sommar som kulturmiljöpedagog på Eketorps borg på södra Öland. Jag hade en polare på besök och två lediga dagar att se fram emot, vi slog på stort med en liten järnåldersfest för två. I järnålderskläder levde vi järnålder, smidde och lagade mat utomhus över öppen eld.

Järnåldern var en attitydstinn tid då man visste hur man byggde borgar och använda dagsljuset rätt.

Nedbäddade under fällar i två av sängarna i ett av det inredda järnåldershusen samtalade vi i skenet från en liten futtig veke som badade i en liten skål djurfett. När vi släckte den ömtåliga lågan var mörkret kompakt, liksom omslöt en och inget kan skönjas framför ögonen. I efterhand förstod jag vilka kval folk i tusentals år kämpat emot. Du kan inte trycka på en lysknapp, vrida på en ficklampa, ja inte ens se en tändsticka flamma upp när du stryker den mot plånet. Försök att få igång en eld med eldstål, flinta och fnöske när du inte ser något. Du kan bara att hoppas på att det finns glöd kvar i härden.

Så vilka källor till ljus användes fram till slutet av 1800-talet och i vilken utsträckning användes de? Låt oss först säga att bruket av belysning också begränsades av årstidernas ljus. Det hände sig ofta att folk i slutet av mars av ren sparsamhet slutade använda inomhusbelysning eftersom dagsljuset alltjämt höll sig kvar längre. Först under hösten flammade ljuset åter upp i stugorna. Dagsljuset var den viktigaste ljuskällan, Troels-Lund skriver i sitt fantastiska verk, Dagligt liv i norden på 1500-talet:

I Danmark gick solen den längsta dagen på året upp en kvart över 3 och ned en kvart i 9. Detta kom då att bli den naturliga normaldagen för sommarens del. På landet steg man under denna årstid upp omkring klockan 3, vare sig man skulle på arbete eller endast ut för att jaga. I städerna vaknade man något senare. […] Om vintern sov man något längre. Först klockan 5 klämtade morgonklockan i städerna. (Troels-Lund s.8)

Ungefär så började arbetsdagen och den avslutades runt 21.00 oavsett årstid. Timmarna som behövde belysning minimerades av främst av två skäl, dels var det hos majoriteten av befolkningen inte ekonomiskt försvarbart att slösa med dyrbara belysningsmedel och dels av rena säkerhetskäl, risken för brand var överhängande.

Olika sorters folkliga ljustakar från 1700-1800-tal. De flesta är till för ljus och vaxstaplar. Näst längst till höger finns en hållare för lysstickor. Nordiska museet.


Den historiska belysningen kan delas in i flera olika typer, öppen eld, lystickor, olje- och fettlampor samt ljus. Den öppna elden var i ett självklart centrum för de flesta, den gav värme, gick att laga mat på och spred ett ljus omkring sig. I högre samhällsklasser kunde den öppna eldens funktion som belysning vara begränsad, särskilt där stängda ugnar som kakelugnar blev populära. Den billiga kakelugnen, rörspisen och vedspisens utbredning under sent 1800-tal raderar slutgiltigt den öppna eldens funktion som belysning. Eldstadens utformning har under årtusendena varierat kraftigt, den enklaste varianten med en öppen härd i mitten av rummet med rökhål i taket har alltjämt överlevt fram till början av 1900-talet. Under medeltiden murades öppna eldstäder med skorstenar hos rika, ett förfarande som sakta kom att sprida sig under århundraden till de bredare folklagren.

Utöver eldstadens ljus behövdes punktbelysning och det absolut vanligaste var lysstickan, som går under många namn, torrvedsstickor, stickved, törved, törestickor och tjärstickor. Där kådrik furu fanns att tillgå höggs den upp i tunna, långa stickor, gärna av självdöda torrfuror eller av tallroten, samma material som tjära brändes av. De var billiga, lättfunna och enkla att tillverka. De satts fast mellan timret i väggen eller i sprickor, men även i särskilda hållare i trä eller järn. Specialvarianter förekommer också, Mandelgren omtalar och avbildar en speciell installation där en särskild nischformad glugg murats vid sidan av öppna spisen i köket där det kunde eldas med stickor och torrved istället för lampa på vintrarna. Det finns också åtskilliga folkliga golvvarianter, så kallade lysekäringar från 16-1800-talet som ibland är höj och sänkbara (se bild). En del är  kombinerade med ljushållare. På våra museum och hembygdsgårdar finns det gott om dem och det är skrämmande få som ens vet vad det är för något.

Lysekärring, nordiska museet.

En till fördel med lysestickan var att den var enkel att bära med i handen eller som ofta avbildas -i munnen (se bild). De användes även i gruvhanteringen av den anledningen att gruvarbetarna kunde gräva och krypa i trånga gångar med båda händerna fria.

Bild 3. Bild ur Olaus Magnus historia om de nordiska folken (år 1555). Här syns väl användandet av lysstickor. De bärs i munnen och kvinnan som spinner tråd har extrapinnar nedstuckna i förklädet.

I Falu koppargruva gick det åt tiotusentals bloss varje dag. Även städerna måste förses med stickor och de blev en viktig handelsvara, Troells-Lund tar upp två intressanta fall:

Om Arild Huitfeld höra vi i förbigående, att han i januari och februari 1578 inköpte 300 torrvedsstickor och ett pund ljus. De förstnämnda kostade 3½ mark, ljusen 6 skilling pundet. Hundra torrvedstickor motsvarade alltså i pris ungefär 3 pund ljus. Det var då säkerligen en kär gåva, när Christoffer Valkendorf i december 1588 skänkte 1,000 torrvedstickor att fördelas mellan dem som bodde i hans ”kollegium” i Köpenhamn. Det blev 90 stickor i varje kammare. Med ett sådant förråd kunde det läsas mycket morgon och afton under vinterns lopp. (Troels-Lund s.11)

Det gick åt många av den anledningen att de inte brann särskilt länge. En annan stor nackdel var att de krävde ständig uppsikt eftersom de brann snabbt och opålitligt. I Danmark och i kustområden där det var ont om material till stickor var oljelampor och andra ljuskällor populärare medan stickorna alltjämt användes i skogsrika områden. Det gick även att binda ihop flera stickor och på så viss få bloss vilka brann längre och kraftigare.

Medeltida oljelampa i keramik. Statens historiska muséum.

Sedan forntiden har människan brukat olika sorters brännbara oljor och fetter som bränsle i en behållare med en veke i. Hållarna är företrädelsevis enkla i sitt utförande, gjorda i keramik, sten och järn men även finare exempel av glas förekommer. Dessa lampor var huvudsakligen som nämnts innan vanligare i skogfattiga områden och vid kuster, liksom i städerna där handelsförbindelserna var starka. Tranolja var den olja som främst verkar ha brukats i norden. En vanlig variant från senmedeltiden fram till slutet av 1800-talet var ett grunt fat i metall med en pip framtill för veken. Fatet var ofta försett med en upphägningsanordning baktill (se bild nedan).

Tranlampa i järnplåt. 1700-1800-tal. Nordiska museet.

Den mest exklusiva belysningen som gick att anskaffa var ljuset. Ljusen kan delas upp i två kategorier, fettbaserade ljus och vaxljus. Det förstnämnda är det billigaste och tillverkades främst av nöttalg, men säkerligen kunde andra djurfetter vid tillgång användas. Talget togs till vara ifrån slakten och renades till ljustillverkningen. Det var ingalunda så att taljljusen fanns i överflöd utan de ansågs dyrbara och användes sparsamt även hos mer välbärgade. Bildmaterial från 1600-1800-talet som avbildar vardagssituationer kan man ofta se sällskap ur den högsta samhällklassen sitta hukade över några fåtal ljusstakar. Som på en lavyr av Per Hörberg, sent 1700-tal, där finspångs gräddan, familjen De Geer sitter och trängs runt tre ljus och läser, skriver, spelar och umgås.

Hos De Geers i Finspång. Lavyr av Per Hörberg 1798. Nationalmuseum.

Det finns indikationer på att i Sverige fanns olika ljuskvalitéer som kunde gå under benämningar som herreljus, fogdeljus och svenljus. I Danmark kunde de enligt Troell-Lund delas upp i ”stora ljus” som var stöpta i form och ”små ljus” som var mer som talgdankar där veken direkt tryckts ner i klumpar av renat talg. Just talgdankarna verkar vara den mest primitiva formen av talgljus och den enklaste att tillverka.

Den exklusivaste formen av ljus var vaxljusen som stöptes av bivax. En del forskare menar att användandet av vaxljus kom med införandet av kristendomen i norden. Det behövdes ljus i gudtjänstlivet och i processioner. Detta bruk av ljus förband också användandet till särskilda tillfällen som vid fest och högtider, liksom vid liktåg och begravningar. Vaxljusen kunde både gjutas och stöpas, bland annat finns ett medeltida ljus ifrån Hedareds stavkyrka bevarat som tydligt är stöpt. Huruvida talgljus även stöptes är svårt att säga då det mig veterligen inte finns några äldre talgljus bevarade.  Det är emellertid möjligt eftersom bevisligen vaxljus stöptes. Ljusvekarna var till en början av det som gick att anskaffa, såsom säv, lin eller mossa, först under 1700-talet började ljusgarn av bomull bli allmänt. Det var ett problem med ljusgarnet, då den inte förtärde sig själv i lågan. Veken blev allt längre och slutligen började den osa och brinna mer okontrollerat. Detta ledde till att ljusen behövde passas och veken ibland putsas vilket kunde göras med kniv eller smulas sönder med fingrarna vilket ansågs mindre fint. Under åren 1625-1629 besökte en italienare hertigen av Gottorps hov och han beskrev ett lokalt förfarande.

När ljuset under aftonmåltiden börjar brinna oklart, tager en page blott en av bordsknivarna, spottar på den, väter fingrarna på samma vis, höjer ljustaken i vädret och putsar ljuset med kniv och fingrar, sätter ner ljustaken igen och lägger kniven på dess plats. Allt detta göres i hertigens närvaro. (Troells-Lund s. 12)

En viktig innovation som så småningom delvis ersätter dessa metoder är ljussaxen som är en slags sax med en liten behållare på ena skäret som samlar upp den förkolnade veken. En del hävdade att oset från vaxljuset var skadligt och förordade att det skulle brukas vaxljus av särskilt rent vax i sovrum och dylikt där man vistades ofta.

För att få ett  begrepp om hur mycket som förbrukades hos de välbärgade kan man enkelt se till deras räkenskaper. Tre schlesiska adelsmän med sex tjänare var kungens gäst på Malmöhus i nio månader år 1632. Dessa förbrukade 560 pund talgljus under vistelsen, medan hela slottet förbrukade år 1572 total 650 pund talg. Den samtida danska kungen kunde ibland beställa upp till 500 skålpund ljusvax åt gången till sitt hov. Ett skålpund var ca 414 gram medan pundet låg på ungefär samma. I de lägre samhällsskikten var situationen som bekant en annan.

Först år 1839 tillverkades i Sverige de första kemisk-tekniska ljusen, stearinljus, och de var till en början en högst exklusiv produkt. Fotogenlampan gjorde snart ljuset till en kuriositet för kyrkan och fina middagar.

Vilken inverkan hade detta mörker på människorna? Att leva i en miljö där det utomhus var becksvart, där utomhusbelysning fattades i staden såväl som på landsbygden. Där mörkrets intåg innebar att all mänsklig verksamhet avstannade och alla husliga aktiviteter blev omöjliga att utföra. Troells-Lund beskriver också mycket sakligt en till konsekvens av mörkret:

Den andra följden av mörkrets övermakt blev en stark mörkrädsla och motsvarande böjelse för övertro. Det råder ett intimt samband mellan den materiella och den andliga upplysningen. Där den förra är bristfällig, där man från solnedgången obönhörligen är prisgiven åt skymningen och dunklet, utan förmåga att på egen hand snabbt skaffa ljus, där kuvas sinnet helt naturligt till tro på mörkrets makter. (Troels-Lund s.19

Troells-Lunds något evolutionära och förenklade synsätt på andlighet må vara något förlegat men bär en viktig kärna av substans. I och med fotogenlampans och elektifieringens bortjagande av mörkret försvann också en stor del av vår folktro, vår tilltro på hustomten och vår rädsla för troll, vättar och annat skrömt.

Källor:

Troels-Lund (1934) Dagligt liv i Norden på 1500-talet. VI. Vardag och fest. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Cnattingius, Bengt (1937) Pehr Hörberg. Sveriges allmänna konstförenings publikation XLVI. Stockholm: Nordsteds.

Jacobsson, Bengt (1983) Nils Månsson Mandelgren -en resande konstnär i 1800-talets Sverige. Höganäs: Bra Böcker

Garnet, Jan (2004) Belysningens revolutioner. ur tidskriften Byggnadskultur #4.

Olaus Magnus (1999) Historia om de nordiska folken. Stockholm: Gidlunds förlag.

Databaser:

Historiska muséets databas: http://mis.historiska.se/mis/sok/sok.asp

Nordiska museets databas: http://www.digitaltmuseum.se/ownerInfo.do

8 kommentarer

Under Artiklar & Recensioner

Hur du upptäcker en civil lajvare.

larp-8

Detta inlägg är helt genomsyrat av mina egenkonstruerade fördomar som bygger helt och hållet byggandet av stererotyper. Det är emellertid värt att beakta att dessa stereotypiseringar är en produkt av mina egna antropologiska iakttagelser i textilbranschen. Jag lavjar inte själv och  det är inte ämnat att någon ska fara illa av dessa villfarelser som jag ämnar ordbajsa om här. Att sälja tyg på medeltidsmarknader är en sak medan att sälja tyg på mässa är en annan, det är nämligen så att det är på mässorna som man får iakta lajvaren i sitt civila kontext. Ibland brukar jag, Samuel och Kerstin tävla om vem som kan upptäcka dessa individer, endast med hjälp av våra fördomsprofiler. Lajvaren avslöjar nämligen alltid sig själv när den väl öppnar munnen, därför är det som mest effektfullt om lajvariaktagaren kan klassificera lajvaren innan detta sker.

larp2

Jag tänkte härmed avslöja våra typologiska verktyg för ni andra ska kunna ta del i denna inskränkta kraftsport -Hitta lajvaren! Med denna nyckel kan ni sätta er på en parkbänk i närmsta större stad och räkna poäng, men det också vara ett medel för kontaktsökande, eller undvikande.

För att illustrera hur lajvaren ser ut i sitt rätta habitat är inlägget laddat med episka ”in-lajv”-bilder. OBS! Nyckeln fungerar bara på lajvare som är ”off-lajv”.

Lajvare av kvinnligt kön

larp-7

Hår och ansikte: Det är sällan man ser den kvinnliga lajvaren i en moderiktig frisyr utan regeln är långt hår, mkt långt hår. Ungefär som de där ljushylta fantasivarelserna med långa öron. Lajvtjejer föredrar en naturlig approach istället för en alltför spacklad yta. Glasögon är inte ovanligt och ibland förekommer någon slags hatt eller mössa. Det bör tilläggas att lajvare till skillnad från andra nördiska släkten har en starkt dramatisk ådra, varför det är vanligt med spännande huvudbonader.

Klädsel: De flesta är jeans och t-shirttjejer med en fallenhet för naturmaterial som ylle och bomull. Gärna stickade tröjjor och polotröjjor. Glittriga partytoppar är inte så vanligt, däremot yviga scarfar och eventuellt ibland en lång kjol med betoning på kjol och inte klänning (som bärs på lajv). Kort och gott är det den tvådelade klädseln som dominerar i ganska stor utsträckning, dvs överdel och underdel. När det kommer till färg är de jordnära, grå, grön, svart och mörk röd.

Ytterkläder: Skinnpaj, gammal fjällrävenjacka eller något som varit med på ett 1700-talslajv. Vid kyligt väder är den stickade halsduken obligatorisk.

Skodon: Här ligger ofta en betoning på praktiska lågskor såsom Dr.martinskängor och treckingskor.Vill tjejlajvaren vara extra fin tar hon på sig några låga sleifskor.

Accessoarer: Det som utmärker en lajvartjej från liknande nördar är halsbandet, det är ofta något slags brons- eller silversmycke i kedja som anspelar på hobby. Det kan vara en drake, något fornnordiskt eller annat småokult.

Lajvare av manligt kön.

larp9

Hår och ansikte: När det kommer till lajvkillen är frisyren varierad men sällan stylad utan vanligen flottig (omedvetet flottig).  Den korta hästsvansen är en klassiker eller det halvlånga håret med en irriterande lugg och hår över öronen (även kallad ogräsfrisyr eller loffa). I linje med håret är ansiktsfrisyren avslappnad vilket ger ett intryck av att man är orakad. Många lajvare vill ha skägg men saknar anlagen och enstaka ljusa hårstrån växer spretigt ut ur ansiktet. De som har möjligheten att odla ansiktsfrisyr har generellt två alternativ: att skaffa ett bockskägg eller se ut som Gustav II Adolf (eller någon borglig tjomme från sekelskiftet 1900). Lajvare som diggar det senare alternativet missbrukar mustaschvax som de ständigt kladdar och skrytet med. Det första alternativet är det enkla alternativet som ibland kompletteras med en enkel mustasch. På huvudet bär lajvaren gärna någon slags huvudbonad, en gubbkeps eller i vissa fall en hatt med brätte.  Det speciella är att den manliga lajvaren kan ha gubbhatt med brätte till vad som helst, inklusive gympaskor och fjällrävenjacka.

Klädsel: Liksom den kvinnlige lajvaren är den manliga lajvaren en jeans och t-shirttyp. Däremot behöver inte lajvaren bära just jeans för de är inte duktiga på att bära moderiktiga sådana. De föredrar istället mjuka bomullsbyxor som chinos eller friluftsbrallor eller liknande byxor med praktiska fickor för spännande attiraljer. T-shirten är emellertid ofta försedd med ett tryck från någon arrangörsgrupp eller obskyrt konvent. Det händer också att lajvaren har en skjorta i något randigt material nedstoppad i byxorna. En del prettolajvare som sysslat med 1920-30-40-talslajv har väldigt svårt att sluta bära kläderna utanför rollen.  Ser man någon med äppelknyckarbyxor, tweedkavaj, fluga och stickad pullover så kan det vara en lajvare, särskilt om det är kombinerat med något plagg som inte passar in.

Ytterkläder: Lajvaren älskar sin fjällrävenjacka eller skinnjacka. Skinnjackan är ofta inte av det hippa slaget utan inhandlad på secondhand. Skinnkavajen har också vunnit mark bland lajvarna och bärs gärna med gympaskor och för korta byxor.

Skodon: Hos lajvaren är vandrarkängan eller den låga treckingskon kung! Slitstarka och praktisk sko som passar i alla lägen till alla kläder. Är man av det lite tuffare virket kan svarta kängor bäras.

Accessoarer: Den manlige lajvaren bär få tillbehör men ofta en praktisk liten friluftsryggsäck. En del lajvare har kanske någon fräsig fingerring med vargansikte eller något smycke kring halsen.

larp11

Jag hoppas alla är nöjda med detta enkla typologiska verktyg. Jag vet att gränserna är flytande mellan vanliga nördar och lajvare men här gäller fingertoppskänsla och tränat öga.

Happy Hunting!

23 kommentarer

Under Artiklar & Recensioner

Den ryska grå betongen.

Kurage recenserar Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyns Den första kretsen.

Den yttersta kretsen handlar om ett ryskt specialfängelse där ett antal ingenjörer och intellektuella sitter inspärrade. Deras uppgift är att efter nyckfulla order konstruera en maskin för att koda telefonsamtal. Läsaren får följa dessa interners liv men också personerna runt detta fängelse och vidare upp till högsta ledningen.

Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn gör inte som du tycker, han bedjar inte för att du ska läsa hans bok. Han inte så mycket som sneglar på populistiska grepp, som fjärran från snaskigheter och lättsamhet. Boken andas, sover och skiter socialrealistiskt Sovjet. När jag oskyldigt tänkt mig en spännande lägerroman med en röd tråd som kretsar runt ett par personer i ett fängelse som rör sig mot ett klimax av saker som upplopp, rafflande utbrytelser och flykt. Glöm det, det som min degenererade västerländska hjärna trånade efter fanns inte i Solzjenitsyns lugubra värld. Han vill i stället måla upp ett hycklande samhälle där ryggdunkar snabbt kan bytas ut mot angiveri och nackskott.

Solzjenitsyn vill visa människorna i ett sådan system, från fattiga studenter och halvblinda fördrivna bönder till mannen av stål i världens mitt. Hur kul är det att vara en kroppsvisiteringskommisarie? En visiterad uttrycker en stilla tanke i boken: ”Hur trist måste det inte vara att år efter år klämma på folks underkläder, skära i skor och titta i stjärthål?” Det finns många citat som fångar den ryska lägermentaliteten och kanske den ryska folksjälen, bara ryska författare skulle skriva: ”En filtstövel är en fånges andra själ”. Hans bild av fängelsekollektiven är lika sexig som en trafikolycka.

Men det här är ingen vanlig nattsvart berättelse från ett slavläger i sibirien där folk slåss över svarta brödskalkar och dör i hungerkrämpor eller tortyr. Det är en ovanligt sällsam lägerberättelse om ett vänskap, krossade drömmar, bitterhet, förhindrad och förbjuden kärlek, frossande, fattigdom och vardagligt liv. Det är också ett långt bildningspass i ryska författare, filosofi och vetenskap. Man får veta allt om de flesta i  fängelset men också de innersta tankarna hos högt uppsatta partidignitärer och officerare. Vill du förstå det sovjetiska samhället inifrån beskrivet av en nobelpristagare är detta boken för dig, men lägg dina egna föreställningar åt sidan.

För er som är slöa och småborgerliga med era teveapparater kan se den dramatiserade serien av boken. Solzjenitsyn dog nyligen i augusti och SVT valde att sända den.

2 kommentarer

Under Artiklar & Recensioner

Ett svulstigt korståg

Jag har nyligen läst Robyn Youngs roman Korståget som är andra delen i hennes serie brödraskapet. Boken handlar om tempelherren Will Campell som bor i Akko. Det råder strider om vart annat mellan kristna och Mamluker och mongoler. Akko är de kristnas sista fäste i det heliga landet och det är hotat av muslimerna såväl av en hemsk sammansvärjning. Will Campel är med i ett hemligt sällskap, Aema Templi som är en hemlig organisation inom Tempelherreordern vars uppgift är att främja fred och vänskap mellan alla folk och religioner. Trots kyskhetslöfte lever Will på sidan av med en kvinna som han så småningom får barn med. Samtidigt har Will en gammal vän på besök som visar sig vara ett riktigt avundsjukt svin. Jag vill inte avslöja för mycket ur denna dramatiska soppa.

Detta är i sanning en episk mättad kaka på högsta nivå, den unga britterskan har verkligen malt ner alla dramatiska vikter och kastar dem med frenesi i ansiktet på läsaren. Korståg får Shakespeare att framstå lika tråkig som telefonkatalogen. Kärlek, ömhet, erotik, outomäktenskapliga barn, otukt, svek, mord, lönnmord, giftmord, slakt, krig, svärdskamp, arrogans, grymhet, trassliga familjeförhållanden, galenskap, maktfullkomlighet, glädje, melankoli och idealism och mycket mer ryms i denna volym. Styrkan i denna bok är dess bredd och dess många parallella historier. Det är oerhört skickligt sammanvävt och tyder på en mycket stor mogenhet hos den unga författaren. Det ligger också boken till last till viss del, jag har svårt för böcker där man de första fem kapitlen presenteras för en hop nya karaktärer. Min hjärna har svårt för att få plats med alla nya namn och platser men det reder sig snart. Berättelsens ryggrad utgår från ett verkligt historiskt förlopp som tar ett kraftigt anspråk i berättelsen. Tidsandan är förhållandevis bra fångad och det är mycket få detaljer som stör, Robyn Young är mycket duktig på mongoler, krigsmaskiner, båtar och småsaker. Det mest anakronistiska är själva brödraskapet som sådant som fungerar som ett slags medeltida FN som vill ena alla folk och anser alla religioner som jämnställda. Det är lika medeltida som om tempelriddarna skulle ha utvecklat kärnvapen i kampen med de otrogna. Annars är den mycket läsvärd för den som vill ha måttet rågat med episk dramatik.

Och ja, han som plitat ner omslaget vet vare sig något om medeltiden eller grafisk formgivning. Man kan däremot beundra hans dramatiska ådra…

4 kommentarer

Under Artiklar & Recensioner