Category Archives: Artiklar & Recensioner

Här finner du artiklar och recensioner av det mer eller mindre vetenskapliga slaget.

3 x norrländsk nybyggarmisär

190px-Sverigekarta-Landsdelar_Norrland.svgKälla: Fritt konstruerad efter servetteckning av Leo Huberman och Eli F. Heckscher på Uppsala universitets julfest 1949.

 

Norrland – Sveriges Vilda västern
Under 1800-talet var Norrland Sveriges lilla vilda västern. Kolonisatörer från hela Sverige slog sig ner på de mest avlägsna platser i längtan efter lycka och en dräglig tillvaro. Myrar dikades ur, hus timrades och åkrar bereddes,  ackompanjerat till svettiga svordomar och myggors surranden. Infrastruktur med järnvägar spridde sig långsamt sitt spretiga grenverk över den norrländska jungfruliga marken. Många drog till Amerika på jakt efter en egen jordlott, andra valde Norrland som ett alternativ. Kolonisatörerna fick det inte lätt i det ödsliga, kalla landskapet. En del lyckades överleva medan många dukade under för svält, köld och umbäranden.

Jag skulle vilja lyfta fram tre stycken vitt skilda verk som på olika sätt beskriver denna tid under 1800-talet, en självbiografi, en roman och en Tv-serie.

Lisa Johansson – Saltlake och blodvälling -Berättelser från nybyggartiden i Lappmarken sammanställt av Sune Johansson.
Saltlake och blodvälling är en biografi över textilkonstnären Lisa Johanssons uppväxt som barn i en dysfunktionell nybyggarfamilj i Vilhelminas utmarker.  Den här samlingen norrbottniska njurstenar ger en mångbottnad bild av hur livet tedde sig i fattigsverige vid sekelskiftet 1900. Hur fungerade samhället vid denna tid? Hur var det att vara en liten flicka i den här miljön? Och kanske framför allt, vad innebär det att vara på samhällets botten? Lisa Johansson delar öppenhjärtigt med sig av nattsvarta berättelser om girighet, övergrepp, likgiltighet och annan mumma för den misärälskaren. Vill du läsa mer om denna titel så har jag skrivit en längre artikel. Senare i livet blev hon textilkonstnär och skrev ett otroligt växtfärgningshäfte där du kan få fram hela färgpaletten med endast det du hittar i karg fjällmiljö.

Knut Hamsun – Markens gröda
Hamsun var Norges meste litterära gigant, hans eftermäle är omfångsrikt, från USA-emigrant och stilbildare till vimsig, reaktionär Hitlerkramare. År 1917 kom Hamsun ut med sin roman Markens gröda som handlar om  om nybyggaren Isak Sellanraa som bryter ny mark i Nordnorge.  Han är en underlig figur som med hela bondestammens samlade strävsamhet uppnår varje nybyggares vilda fantasier. Isak är smärtsamt jordnära, arbetsam och vänligt karg. Han representerar den idealiske bonden som metodiskt lugn formar naturen, rätar ut dess klippiga mylla till snörräta tegar. Hamsun låter visa vem som är lämpad och vem som inte är det, i en hård tid där industrialismen spränger fram. Detta är ingen solskenshistoria för de personerna som rör sig i huvudpersonens närhet. Få saker bekommer Isak, han består likt en uråldrig representant för släktet med jord under naglarna. Om Saltlake och blodvälling är baksidan av medaljen är detta dess polerade framsida. Om man heter Isak Sellanraa det vill säga.

Knut_Hamsun_painting_by_Alfredo_Andersen_(1860-1935)Knut Hamsun, målad av Alfredo Anderson. Källa Wikipedia.

TV-serien Nybyggarland
1972 sändes en serie på TV som på allvar och realistiskt ville visa det hårda nybyggarlivet i Norrlands inland. Den utspelar sig i slutet av 1800-talet och porträtterar änkemannen Mikael Edberg som tillsammans med sin dotter har köpt en okänd bit mark så långt ut i ödemarken man kan tänka sig. Redan första avsnittet bjuder på en kavalkad av svårigheter såsom slagsmål, mordbrand, våldtäktsförsök, drunkningsolyckor, båtslagsmål, eldstrider och svält. En fullständig frossa i misär i bästa norrländska ordkarga anda. Huvudpersonen Mikael är liksom Isak i Markens gröda en redig och rättskaffens karl som till synes klarar av alla mödor men som trots allt är naiv och tjockskalligt envis till varje pris. I den här serien är människoliv inte mycket värt och gillar du lodbössor, onda samer, näverkontar, slagbjörnar, utdikade myrar, svältfödda barn och sammanbitna korta dialoger är detta serien för dig.

Finns på öppet arkiv att se redan idag. Har inte hunnit se säsong två än.

nybyggarland5Mikael Edberg i samspråk med gamla samer. I bakgrunden, den odugliga norrmannen vars enda egenskap i serien är att fabulera, supa och inneha en snygg men oduglig fru. Källa Öppet arkiv.

 

Så där ja, glöm nu allt vad sommar och trivsel är och förkovra eder i karga landskap och svält!

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar & Recensioner

Om avföring som folklig medicin förr.

Inledning
I vårt tidevarv finns det en del romantiska föreställningar om våra förfäders syn på kroppen, naturen och läkekonsten. En del föreställer sig medikamenter i fas med naturens kretslopp, dekokter på örter, varma grötomslag och en fantastieggande, men sund magisk underton. I vissa fall fanns det folkliga mediciner med viss mätbar effekt men dessa är synnerligen lätträknade bland allmogens bisarra medicinska påhitt.

Det är lätt att göra sig lustig på historiens folk för att de gjorde saker som vi rationella och präktiga nutidsmänniskor inte skulle göra. Vad vi ofta glömmer är att alla klyschigt nog är barn av sin tid (och skriver även sin historia därefter). Alla skola dömas efter den devisen.

Två begrepp som du som läser ska bära med dig när du analyserar företeelserna i artikeln är rationellt respektive irrationellt. Dessa begrepp är inte värdeladdade utan beskriver tankebanor och handlingsmönster. När det kommer till folklig (men även i viss mån akademisk) läkekonst står det rationella för det logiska och direktverkande; ett exempel: Jöns lider av tandvärk och skaffar sig en stadig karl med tång som drar ut tanden. Han handlar direktverkande och rationellt. Det irrationella representerar ett indirekt handlingsmönster som gärna är magiskt och som förefaller ologiskt. Som exempel vore om samma Jöns skulle nudda tanden med en spik och sen spika fast den i ett tandverksträd samtidigt som han mumlade en ramsa och på så vis bota sin onda tand. På samma sätt går det att analysera orsakerna till sjukdomarna. Rationellt kunde Jöns anse att tandvärken var ett resultat av mask i tänderna vilket var en vanlig föreställning förr, en irrationell analys skulle ge andra resultat som att tandvärken kom av att han en dag blåst i en nyckelpipa eller att någon trollat sjukdomen på honom. Denna modell är på intet sätt ett motsatsförhållande utan blandningar förkommer ymnigt.

1917 Bohusläns museum Curt RanholmVärnpliktiga på dass 1917. Foto: Curt Ranholm, Bohusläns museum.

Riktig skitmedicin
I den här artikeln ska jag lyfta fram en folklig men vida spridd ingrediens i det folkliga apoteket. Bajs, träck, fekalier – skit helt enkelt. Ibland har man extra roligt åt det enkla folket men det ska sägas att de fåtal skolade läkarna under 1500-1700-talet också petnoga vägde kattskit i sina dekokter. Läkaren Kristian Frantz Paullini skrev en 400 sidor tjock bok om träckmediciner som var vida populär och kom i sju upplagor mellan 1696 och 1748. Svenska naturvetare hängde givetvis på:

”Till intagning mot Angina eller Hitzig Swilst i Halsen och Strupen spisas en ung Frisk Pilts Träck, derjemte utanpå strykandes” Ur professorn i Uppsala Lars Robergs läkebok ”Huuss-Apoteck” 1709

Vidare tyckte samma professor att en födande kvinna skulle dricka saften från en färsk hästskit för att få en lätt förlossning.

I gemen tyckte alla, hög som låg att träck var bra till alla sorters problem. Framför allt framhölls hos medicinarna dess antiinflammatoriska egenskaper. När det kom till allmogens användande kunde det vara ett bot mot många saker, närmast en universalmedicin.

Om en kvinna led av en bröstböld skulle hon smörja brösten med sin egen avföring. Mot tandvärk skulle man kleta träck på den dåliga tanden. Bulnader gick ner om de lades om med ett omslag med träck (i de medicinska skrifterna kallades detta av någon anledning för det ”gyllene plåstret”). Saft från hästgödsel var verksamt mot gulsot och bra att smörja med. Varm svingödsel fungerade bra mot benröta, för ökad aptit var hundskit det bästa och harlort motverkade diarré. I Västra Vingåker ansågs vargbajs vara den bästa universalmedicinen.

Många av träckmedicinerna följer en allmän föreställning om att ont ska fördrivas med ont. Exempelvis om någon lider av aptitlöshet så är bästa lösningen att äta äckligast tänkbara sak för att få aptiten tillbaka. Det kunde innebära att äta exempelvis löss men även träck av olika slag.

dass Mattias Ek, Vira bruk Stockholms läns museumTimrat utedass på Vira Bruk. Foto: Mattias Ek, Stockholms länsmuseum.

 

Några exempel på folkliga träckmediciner

Dålig matlust
Som tidigare sagt så skulle den sjuka gärna tvinga i sig något annat äckligt för att få fart på aptiten. Ibland kunde det vara lite mer symboliskt, exempelvis berättas det på flera platser i Sverige under 1700-talet att man kunde äta en smörgås som endast förts igenom en dassits för att må bättre. Annars ges förslag på olika träcksorter för inmundigande, exempelvis vit urvattnad hundlort.

Diaree eller så kallad utsot
Sjuttu, rännsketa, springsjuka, löst liv – kärt barn har många namn. Då, liksom idag var diarré en fruktad fiende i utsatta områden. Det fanns en mängd sätt att få bukt med den och även här har fekalier spelat en viss roll. En kur kunde vara tre harlortar i varm mjölk eller varför inte den bohusländska specialiteten ugnsbakad grisskit?

Det fanns också åtskilliga vägar att ge folk diarrè, den är därför vanligt förekommande i trollformler. En del trollkunniga behövde endast förnimma sitt offer för att sätta igång symptomen men i Medelpad tog man en flaska med lite avföring från det tilltänkte offret och placerade den med mynningen medströms i en bäck som rann mot norr. Så länge som flaskan var i vattnet bestod diarrén. I Malingsbo använde man istället ett ihåligt människoben och uttalade formeln:

”Nu ska jag sätta rännsketa på dej N.N., så du ska du dö innan fjorton dagar. Det ger jag mej Faen i våld på!”

För motsatsen, förstoppning, tyckte en del i Nyköpingstrakten att dricka torkad kattlort i uppkokt mjölk var en bra idé.

Blindtarmsinflammation
Mot det som förr kallades bland annat bävelsrev eller bukrev, berättas det i en anteckningsbok från 1700-talets Sveg att:

”för bukref hielper ock bränd kodyngia patienten owettandes i soppa ingives”

Personligen skulle jag vara mycket misstänksam mot all typ av soppa om jag kände till ovan förslag. Samma anteckningsbok föreslår i annat fall hönsträck med honung i vin. I övrigt tycks nästan alla mediciner mot bävelsrev handla om sprit i alla former och kombinationer.

0Klok gumma i Vilhemina socken, 1932. Foto: Nordiska museet.

Gulsot
Den fruktade och ack så vanliga sjukdomen gulsot tog många liv förr och kanske är det därför som det finns enormt många och fantasirika huskurer mot denna farsot. Det talas mycket om att äta gula saker såsom gul mossa, gult silke, gulsparvar och dricka urin såklart. Den mest kreativa lösningen är att fånga en gädda levande och lägga den i en balja bredvid den sjuka. Nu skulle den sjuka stirra på gäddan en lång tid och på så vis skulle gulsoten flytta över till fisken som sen släpptes ut och på så vis tog med sig sjukdomen.

Eftersom ett tecken på gulsot är aptitlöshet så kommer träckmedicinerna som ett brev på posten. Ät något äckligt så blir det bättre.

Lunginflammation
Den fruktade lunginflammationen, vanligen kallad ”håll och stygn” botades gärna i Dalarna, Hälsingland och Ångermanland med den alltid så hälsosamma saften ifrån hästlort. I en nedtecknat recept från 1700-talet står det:

”Tre Qvarter linolja, ett d: safter utkramad af hästträck efter en röd häst och silade genom ett kläde blandas väl tillsammans och gifves den sjuke i 3 Skiedblad, 1 Skiedblad hwar timme, hwarpå han måste väl svettas.”

I övrigt botades lunginflammation ofta med allmänna devisen ”lika mot lika”, det vill säga håll och stygn botades antingen med något vasst (stygn) eller något som blåser (håll). Det kunde innebära att dricka vatten med nålsuddar i eller pulveriserat glas i. I annat fall blåsa bort det med en smidespust.

Epilepsi eller fallsjuka
Epilepsins underliga förlopp och sjukdomsbild gav upphov till stor uppfinningsrikedom bland Sveriges kloka gummor och gubbar. Få sjukdomar har fått så fantasirika lösningar och även här finns träck med på ett litet hörn, även om blod av alla sorter är den vanligaste ingrediensen. Från Vilhelmina finns en kur med närmast episkt folkmagiska proportioner:

”Man tog nio slags ved från lövträd, urin, avföring, hår, naglar och blod från lillfingret av den sjuke, samt en bit från varje klädesplagg, som den hade haft på sig. Allt detta utom urinen brändes i spisen på ett lock, tills det blev kol av alltsamman. Detta kol blandades med i ett halvt stop av urinen. Med denna medicin smordes den sjuke från huvudet till fötterna tre torsdagar efter varandra. Sedan man påbörjat behandlingen, fick den sjuke icke tvätta sig eller byta kläder, förrän smorningen nötts bort. När kläderna då avtogs skulle de brännas.” Tillhagen s.198

Efter den här behandlingen fanns ju risken att du stod kvar efteråt med både epilepsi, förgiftning, dålig hy, nakenhet och till allmänt åtlöje kan man gissa.

I övrigt flockades de fallandesjuka vid avrättningsplatserna över hela landet för att dricka de avrättades blod. En del bödlar gjorde sig även pengar på att sälja de avrättades blod under disk till de behövande.

Bensår

För den som har bensår finns ett härjedalskt recept från 1700-talet:

”I elaka bensår, bränn äggskahl och skosulor till pulfwer, lägg ther ibland torkad (i maj månad samlad) kodyngia och strö det över såret.”

Invänta infektionen…

Bölder
Att bli ansatt av bölder tycks varit vanligt förr varför också bredden på huskurerna blir därefter. Det finns åtminstone ett tiotal magiska botemedel för både invärtes och utvärdes bruk som innehåller träck. Särskilt bra ansågs mänskliga exkrementer vara till botande omslag.

1Åderlåtning 1922 i Manskogs socken. Foto Nils Keyland, Nordiska museet.

Mjölkstockning och bröstböld
Amningen var viktig att den fungerade förr då tillgången till bra modersmjölksersättning var obefintligt. Här kunde botaren smörja in det ömmande bröstet med färsk hundlort blandat med osaltat smör. Om man inte hade hund kunde man göra som i Frostviken, Jämtland, där tog man kvinnans egna nylagda träck och smorde med. Denna smorning skulle dessutom helst göras av kvinnans egen man. Ville man inte smörja in sig med avföring kunde man annars ta en matsked torkad, pulveriserad hundlort i kaffe eller mjölk och dricka. I övrigt ansågs en person som kramat ihjäl en vattensork så det kom blod på handen vara särskilt effektiv på att klämma bort bröstbölder.

Brännskador
Att smörja brännskador med snor var vedertaget på många håll i Sverige men även omslag med såväl olika sorters djurträck beroende på landskap. I Skåne och Småland beredde man salvor av fårskit, medan dalslänningar och gotlänningar föredrog nötgödsel och nötspillning.

Slutord
I en artikel i Läkartidningen 2007, skriver professor emeritus Lennart Berggren:

”Patienten på 1700-talet var med den billiga träckmedicinen både producent och konsument. För dagens sjukvårdspolitiker kanske en önskedröm, men tyvärr inte evidensbaserat.”

Kanske är det som Berggren skriver, att träckmedicinen till stor del är uppbyggd på en mangrann portion önsketänkande. Vi ska komma ihåg att dessa mediciner spreds från akademiskt håll, förankrades och transformerades i de breda folklagren, sammanvävda med de folkloristiska tankebanor som fanns. Dessa bot är formade efter de erfarenheter och föreställningar som omgav den tidens människor. Faktum är att det inte är över, hälsokonsulten Martha M Christys bok ”Your own perfect medicine” handlar om att ens eget urin kan bota i princip alla typer av sjukdomar. Denna 200 sidor långa bok om urinterapi har tryckts i sex upplagor. Christys anspråk på urinens läkande står inte långt efter den folkliga medicinens men är uppdukat på den moderna kvacksalverikonstens smörgåsbord, dignande av påstådda fakta och bevis och uppdukat för den som vill och hoppas på att önsketänkandet ska slå in.

Källor:
Tillhagen, Carl-Herman (1958) Folklig läkekonst. Nordiska museet.
Berggren, Lennart (2007) Urin och ädelstenar som medicin rensades bort av Carl von Linné. Läkartidningen nr 22, 2007. http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=6810

3 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Artiklar & Recensioner

Syskon och folklig ballistik

P1060675

De okända syskonbössorna
Förra året köpte jag en mycket fin fågelbössa som troligen är från Västerbotten, jag har inte funnit exakt varifrån i nuläget. Jag har tittat i den litteraturen som finns och hittat många liknande lodbössor men ingen som stämmer helt överens med denna. Bössan är liksom de flesta lodbössor inte signerad varför platsbestämning är svårt. Vad jag fastnade för direkt var den enkla men distinkt formade och ådringsmålade stocken. Målningen är i mycket gott skick men påminner inte om något känt träslag utan påminner mer om den allmogemålning vi har för vana att se på hängskåp och golvur. Ibland ser man vacker flammig björk på bösstockar och jag antar att det var åt det hållet målaren syftade åt. Låset är också det mycket distinkt i sin formgivning. Det rör sig ett så kallad tåspännarlås, vilket är en typiskt urnorrländsk låstyp. Namnet får den ifrån den lilla tå som hanen har i bakkant som låser mot upphaket. Bössan verkar vara sparsamt använd och kan tänkas vara från 1800-talet mitt.
P1060676

Nu hände det sig att jag köpte ytterligare en liknande bössa som måhända är tillverkad av samma bössmed. Skicket är inte lika bra men är istället rik på avtryck efter många skogsfärder. Stocken är svärtad in till den milda grad att infärgningen krakelerat i lagren längs med kolven men har även inslitningarna kring kolvhals och framstock. Näsbandet kommer ifrån ett Wredesgevär tycks det som och remmen kan vara original. Även denna bössa troligen orörd sen den fick följa med på sista turen i skogen för att skjuta på sittande järpar eller harar.

P1060678

Eftersom de båda saknar signering måste vi i detalj jämföra bössorna för att kunna framlägga ett syskonskap. De första misstankarna fick jag när jag såg låset. Jämför jag dem tycker jag att jag ser många gemensamma och ovanliga drag. För de första har de båda en utdragen råttsvans i låsplattans bakkant, en detalj jag inte sett på någon annan tåspännare. Hanarna är misstänkt lika varandra med sin skarpa form. Metallblecket mellan hane och varhake har också dem en liknande design. Låsen är också av samma storlek och detaljerna har ungefär samma skala.
P1060681
Ser man till pipan så är svanskruvsstjärten lika, pipan har samma ytterdimension och samma kaliber, 7,2 mm. Är de syskon är det troligt att de är gjorda i samma räffelbänk och med samma räfflingsverktyg. Om man kunde mäta räffelstigningen skulle man med säkerhet se om de har ett samband. Ser man till kolvformen är den också väldigt lika i utförandet.

P1060684

Om någon sitter på fler bössor av samma stuk eller har vidare information så är man välkommen att höra av sig.

 

Och så lite folkloristisk ballistik…

P1030413

Om man läser idag på skytte- och handladdningsforum så blir man snabbt slagen av hur förlorade dessa precisionsivrare är i modern teknik och vetenskapligt tunnelseende. Visst, även förr var allmogejägaren intresserad av krutets kornstorlek, kaliberval, räffelstigning, laddvikter och behovet av försklassiga riktmedel. Det som de däremot lade till var att de ständigt hade sitt lilla religiösa fönster öppet när det kom till att få kulan att träffa sitt mål. De förlitade sig även på andra faktorer än de tidigare nämnda, de helgarderade sig med hjälp av övernaturliga krafter och en hel del fryntligt skrock. Denna folkloristiska kunskap var nära på lika avancerad och viktig som de rent vetenskapliga detaljerna.

Det vimlar av intressanta uppteckningar om hur jägaren skulle göra för att bringa mer död i piporna. Nu kommer lite tips och tricks, alla går att utfärda även om du inte har en bössa som har en bösspipa av kyrkogårdsjärn/likkistespik, insmält blod i låset, ett korn av en skallspik eller en stock av rönn som anses vara det mest magiska av alla träd.

Kulorna
Du kan förbättra träffsäkerheten på många magiska sätt, det enklaste torde vara att blanda malda hundben, ett vetekorn, kvicksilver eller rödmyror i blysmältan. Lite svårare men givetvis mer effektivt är att använda mer svåråtkomliga material som metallspån från kyrkklockor, metallskav från en vigselring, pulveriserat människoben, fönsterbly från kyrkfönster, fladdermuslever eller varför inte lite avskrap från en stenåldersyxa. Förr trodde man nämligen att dessa stenåldersyxor var så kallade torviggar, det vill säga något som kom från asaguden Tor. Ben från självmördare är givetvis lite bättre än vanliga döingar. Blanda gärna i bly från kulor som tidigare dödat då överförs döden som finns i den gamla kulan över till de nya. Men kom för allt i världen ihåg att du inte får stöpa kulor på fredagar eller söndagar eller får låta en kvinna vara i samma rum, då pajjar du allt jobb du har lagt ner på att leta reda på fladdermuslevrar och fönsterbly! Du kan med fördel smörja kulformen med lite fladdermusblod innan du sätter igång. Ska du skjuta folktroväsen eller osårbara personer rekommenderas silverkulor och oblat i loppet.

P1010253

Har du inte tillgång till något av ovanstående mirakelmedel kan du väl åtminstone som minsta åtgärd slå ett litet kors i kulan. Dessutom är det synnerligen prisvärt och välgörande att smörja in kulorna med avföring.

För att bättra på ditt hagelskytte ska du ta en hästsko med tre söm i och hugga den i småbitar och blanda i dina hagel.

Krut och förladdningar
Blanda gärna i blod, mässing och kyrkogårdsjord i krutet för bästa effekt. Bra förladdningar är getingbon, skatdun eller den där fjuniga fårullen som sitter under öronen på fåren (obs, ska endast användas på skärtorsdagen.) Det går också att skriva ut vår frälsares namn på förladdningen.

Skjuta in bössan.
Har du en sprillans ny bössa och behöver göra en så kallad break-in som det heter på skyttespråk,  behöver du först skjuta tre skott mot helvetet, det vill säga norrut. Nu har du gjort din break-in och du kan börja fokusera på att skjuta mitt i prick. Andra mer avancerade break-in-metoder är att skjuta genom kyrkfönstret, kyrklåset eller i värsta fall genom altartavlan. De senare brukar vara måttligt populära hos kyrkans män.

P1040395

Oblatmetoden
Det mest beprövade sättet att skjuta väl är att kontakta din närmsta kyrka och stjäla/be om en oblat, helst under nattvardsgången. Nu ska du alltså skjuta oblat och därefter kommer du träffa minsta lilla stare med din lodbössa. Oblatmetoden har långa traditioner tillbaka i vårt land och anses mest effektiv. Den har dock många baksidor som du får fundera över om du kan leva med, exempelvis bli sinnessjuk eller svagsint, se hemska syner eller i värsta fall bli dömd till döden för hädelse.  Jägaren Jonis i Gommersnäs hade skjutit oblat för godlycka och när Jonis senare i livet dog förmådde inte hästarna föra hans lik till kyrkogården på grund av hans synd. I Örbyhus dömdes en annan mästerskytt 1697 till döden efter att ha skjutit oblat. Vill du inte skjuta på oblaten kan du istället välja den mindre hädiska metoden och förvara den i kolvlådan istället.

I brist på oblat går det också att skjuta på en bit bröd och smörja pipan med fladdermusblod. Lägg sen fladdermusen i kolvlådan där den kommer hjälpa upp ditt skytte dramatiskt. Eftersom skatan är djävulens fågel går det också bra med skatblod. Att stoppa ner ormliknande föremål i pipan är ingen ny grej, det kände man till förr också. Ta bara en levande orm och stoppa ner den i pipan och skjut av så kommer precisionen förbättras avsevärt.

IMG_0118liten

Talismaner
Det är viktigt att välja kraftfulla talismaner till din bössa. Det förbättrar döden i bössorna och skyddar dem från avundsjuka jägares försök att ta döden ur ditt vapen. Inuti bössan eller i kolvfacket kan du med fördel lägga någon eller några av följande prylar: dödmull, dödben, ben från självmördare, ormhuvuden, fladdermusvingar, oblater, likkisteträ eller spik, delar av en dödskalle, silver, ormgadd samt en bit stål mot troll och häxor. När du inte använder bössan se alltid till att ha en harsvans nedstucken i pipan.

Jaga vid rätt tillfällen
Det är centralt att du går ut i skogen vid rätt tid på året. Satsa alltid på de viktigaste högtiderna, det försvårar ditt familjeliv men dina familjemedlemmar kommer tacka dig när de ser allt vilt du baxar hem. Skärtorsdagsnatten och Kristi himmelsfärdsdag är särskilt bra dagar.

Övriga tips
Ett ovanligt bra sätt att få fart på skyttet är att lägga bössan under en bro där lik ibland fraktas i en ström som rinner mot norr. Alla typer av vapen som varit med i strid och dödat människor är kapabla att träffa vad som helst. Till sist, räkna aldrig kulorna i kulpåsen då kommer du aldrig träffa något.

 

 

2 kommentarer

Filed under Antika vapen, Artiklar & Recensioner, Vapen

How to make your vedspis ready for the vinter.

Inför hösten är det läge att se över sin vedspis eller den vedspis du tänkt installera i ditt hus. Jag har tidigare skrivit den mer avancerade artikeln i ämnet som även behandlar demontering av vedspisen. Den här artikeln handlar mer om en lättare men välbehövlig uppfräschning av en vedspis i ett sådant skick som man ofta stöter på. Vedspisen har stått i en källare i ett hus som numera är rivet.

För att få fart på den här vedspisen behövs:

-Dammsugare
-Ficklampa
-Spislera
-Reservdelar
-Pannkitt
-Stålborste för vinkelslip eller borrmaskin
-Spissvärta och terpentin
-Pensel och trasor

Rengöring och inspektion
Innan du sätter igång med arbetet bör du fråga dig om det är värt att göra iordning vedspisen. Det krävs att du gör en enkel bedömning. Syna utsidan först och leta efter sprickor, hål och liknande. Det är inte lätt att svetsa i gjutjärn men det går om du får tag på en duktig svetsare. Insidan är alltid skitig, fylld med sot, skräp, döda möss och alltsköns skit och det är svårt att kolla insidan på spisen. Raka ur allt smuts och dammsug ur så gott du kan. Jag gjorde ett mycket stiligt munstycke till min dammsugare medelst vävtejp och rör.
P1050162Dammsugning färdig och nytt brännjärn på plats.

Inne i spisen ska du vara vaksam på vad som fattas och vad som är trasigt. Det som ofta slits i järnspisar är cisternjärnet och brännjärnet, det är de järndelar som sitter på eldstadens sidor. Brännjärnet är skyddet mot ugnens vägg, cisternjärnet skyddar spisen yttervägg. Om dessa delar är hela är det inget att bry sig om men om de är trasiga eller spruckna ska de bytas. I min spis saknades brännjärnet och på bilden ovan ses det nya järnet på plats (här beställer du nya delar).

Rostavlägsnande
Det värsta delen av renoveringen väntar här. Det är här som du får rostpartiklar i hela din verkstad. Plocka bort alla lösa delar såsom luckor och spisringar. Jag föredrar stålborsthuvud på vinkelslip då de är mer effektiva men trissa på borrmaskin går också bra. Har du för självskadebeteende tar du fram en vanlig stålborste och borstar och borstar och borstar. Ta på dig hörselskydd och munskydd och kör igång. Rengör också ringarna. Avlägsna all lös rost, det räcker oftast.

Ny spislera
För att skydda ugnen och få en jämn temperatur i spisen behövs ett lager spislera på taket av ugnstaket. Det är en eldfast lera med järnspån i som armering. Gör rent ugnstaket och montera brännjärnet på plats. Blanda leran som det står på förpackningen och lägg ett jämnt, snyggt lager på hela taket. Har du möjlighet att ta bort förgreningsplåten mellan spisplattorna så är det lättare att komma åt.
P1050167
För att leran inte ska spricka ska leran inte ligga an mot brännjärnet som gärna rör på sig i värmen från elden. Skär därför med en tunn kniv mellan järnet och leran så de inte limmas ihop.

P1050168
Tätning
Om du vill täta lite extra i fogarna mellan väggplåtarna kan du dra tunna strängar med pannkitt i skarvarna. Det ska inte vara några korvar utan dra en sträng och ta bort överflödigt material med ett finger. Mindre sprickor kan du lägga igen med pannkitt.

Slutfinish
Nu kommer den roligaste delen, det är här du kommer svärta ner dig själv och din verkstad. Det är dags för spissvärta. Vänta med att montera tillbaka alla luckor, det är lättast att komma åt med spissvärtan utan. Det lättaste sättet att applicera svärtan är enligt mig med pensel. Det kräver att du spär ut svärtan med terpentin. Med penseln kommer du åt i alla skrymslen istället för att krångla och kladda med en trasa. Däremot kan du efterpolera med en trasa så blir den lite svartglansig.

P1050170

Voila, iväg med dig och klyv upp den där vresiga kranen du haft liggande och börja elda.

P1050763

 

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar

Fabian Göranssons serieversion av August Strindbergs Inferno. Grovt och naturalistisk framställning av vår nationalklenod och psykfall Strindberg. Här får vi följa Strindbergs kamp mot sina inre demoner och ego i serieform. Trevligt och förmodligen mer lättillgängligt än att läsa själva boken.
4 psykoser av 5.

Perry Svantessons böcker/häften svenska vapentillverkare I-III. En något amatörmässig framställning om huvudsakligen svenska pistoler under 1800-talet. Ganska mycket viktig information som gärna hade fått en korr till innan tryckning. Oumbärlig för ämnet dock.
3 aledalare av 5.

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar & Recensioner, Byggnadsvård på Liljerum

En regementsmärkning – Stor historia av liten text.

P1050784Den här texten är ett exempel på hur en liten sak kan skapa en större historia, tjäna som objekt för en större forskning eller hitta nya infallsvinklar på ditt historiska medvetande.

Det hände sig att jag köpte ett antal vapen från en bekant i Norrland. Jag ville ha en lodbössa han hade i sin ägo och jag passade samtidigt att köpa en del mindre smickrande vapen som jag tänkte kunde vara lämpliga att ta med på Jönköpings allmogemarknad 14 september. En av dessa bössor var ett sammansatt stycke skrot av blandade militära och civila delar. Sidobeslaget fångade min uppmärksamhet då det bjöd på en osedvanligt trevlig regementsinskription.

2 LGR : 1 C NO 68

Med hjälp av denna inskription ska jag nu med lite visa hur jag trängde mig in i historien som gömde sig bakom. Med lite kunskap och enkelt detektivarbete går det faktiskt att lära sig nya saker.

Många militära vapen har adresser som visar vilket regemente eller rote som vapnet tillhör. Den här adressen är helt specifik, 2 Livgrenadjärregementet 1 Companiet Nummer 68. Andra livgrenadjärregementet var ett svenskt infanteriförband som fanns mellan 1816-1927, beläget i Linköping. 1791 slogs Östgöta kavalleriregemente samman med Östgöta infanteriregemente och bildade Livgrenadjärregementet som senare delades i två 1816, första och andra livgrenadjärregementet. 1928 slogs de åter samman. Till 1922 var övningsplatsen Malmen i Linköping. Andra livgrenadjär var ursprungligen ett kavalleriregemente men som sedermera under slutet av 1700-talet blev avsuttna och omorganiserades till infanterister. Prägeln som kavalleriregemente höll sig emellertid kvar som en het potatis i regementet men lugnades något när de upphöjdes till Liv- och hustrupperna vilket trots allt gav hög status till det nybildade regementet. Även efter delningen 1816 fanns det önskemål att åter göra andra livgrenadjärsregementet till kavalleriregemente, det hände dock inte.

P1050801Sidobeslaget till m/1815  i sitt naturliga tillstånd på två militärt moderniserade varianter 1815-45 0ch 1815-49.  Som synes är dessa omärkta, var de tjänat är omöjligt att fastställa.

Soldaten var alltså med i första kompaniet och hade rote nr 68. Genom att söka igenom soldatregistret som finns online går det att hitta vilka soldater som varit kopplade till roten. En rote är den minsta administrativa enheten i det som yngre indelningsverket som vi hade i Sverige 1682–1901. I soldatregistret samlas alla de rotar och soldater i ett register som är sökbart. Genom att söka på regementet och rote 68 fick jag snart fram att torpet går under aktnr AL 01-0068, dvs Andra Livgrenadjärregementet första kompani rote 68. För att smalna av sökningen till de många namnen som dyker upp tittar jag främst till låsplattan. Beslaget kommer med största sannolikhet från den standardiserade musköten modell 1815 (förkortat m/1815) som har dessa L-formade sidobeslag. Musköten antogs år 1815 men anger inte vilket år den är tillverkad. Jag har sett m/1815 musköter som tillverkats ända in på 1830-talet. Tillverkningsåret brukar vanligen vara stämplat på pipans undersida. Nu har jag ingen pipa att gå på vilket skulle ha underlättat valet av soldater. Musköterna hade en lång brukningstid och det stora flertalet av m/1815 musköterna moderniserades under 1840-talet och konverterades från flintlås till det mer moderna slaglåset. Detta är så kallade förändringsmodeller (mängder av varianter förekommer under olika tider), dessa går under namnen m/1815-45 och m/1815-49. En del var i bruk långt in på 1860-talet då byttes så sakteliga ut mot modernare räfflade gevär och senare patronladdade gevär. Här kan vi alltså anta att samma musköt kan ha tjänat flera soldater , rimligtvis under tiden ca 1816-1870.

P1050791Jag tillsammans min 1815-49:a och en 1815-45:a. I korta stunder har jag ägt otal varianter såsom 1815-20 och 1815-48. Vapnen specialiserades och moderniserades för särskilda truppslag.

Med hjälp av denna vapentekniska gallring återstår tre rimliga personer som kan ha brukat musköten i fråga.

Nils Pistol f. 17800000-d. 18271115
Antagen 1810 Avsked 1824

Anders Patron f. 17970323-?
Antagen 1824 Avsked 1840

Anders Petter Skott f.18151127-d. 18850311
Antagen 1841 Avsked 1872

Herr Pistol, Patron och Skott alltså, låter som ett riktigt banditgäng.

Andra livgrenadjärregementet fick snabbt ut sina nya 1815-musköter, hela regementets muskötarsenal uppdaterades kvickt i och med den nya modellen. De skickades från Jönköping och ersatte en brokig skara av olika muskötvarianter. Troligen fick Nils Pistol en modern 1815-musköt ganska direkt efter han blivit antagen och det är troligt att både Anders Patron och Anders Petter Skott nyttjade den.

Var ligger då rote 68? Var bodde och verkade dessa soldater? Roten tillhör Smedby i Tingstad socken utanför Norrköping. Smedby är idag en villaförort till Norrköping varför platsen idag är bebyggd med andra hus. Genom att titta i lantmäteriets kartsamlingar hittar jag i storskifteskartan från 1759.  Skatterusthållet nr 68 förfogar över allt märkt med B.

kartanBilden är inte så bra eftersom den är printscreenad från Lantmäteriets hemsida. Se den bättre här.

I skiftesprotokollet finns mer info om rotefastigheten för den som letar. Detta är dock något tidigare än perioden som avses för muskötens användande. Det statueras i vilket fall att det rusthållet heter Mellangården. Att det kallas rusthåll är för att det var då en kavallerist som bönderna underhöll, rotar rör i strikt mening infanteri och truppslag som inte är till häst. Avgifterna och organiseringen skilde något beroende på om man underhöll en knekt eller en kavallerist. Av ovan nämnda anledningar blir efter 1791 Andra livgrenadjärregementet avsuttna och rimligen blev rusthållet en vanlig rote.

nr68Källa lantmäteriet.

Till sist
Jag tycker den här typen här typen av historieforskning är spännande. Att börja med något mycket oansenligt för att låta källmaterialet växa fram med enkla medel. Forskningen har ju egentligen bara början, arbetet kan fortsätta med mönsterrullor, rusthållarinspektioner, djupare kartundersökningar och platsundersökningar. Samma arbeta går att göra med exempelvis familjebiblar eller klotter i psalmböcker.

Det finns också en intressant personlig tvist i denna historia. Det är närmast osannolikt att det går att köpa hög skrot från Norrland som visade sig innehålla något som direkt går att härleda till Smedby, en numera stadsdel där min fru växte upp. Hur många rotar fanns det i Sverige och vad är chansen för att stöta på något så lokalt? Vad som också är fascinerande är att en samlarkollega till mig har en musköt m/1815 med märkningen 2 LGR : 1 C NO 71. Det är mycket nära 68 och det är troligt att musköterna burits sida vid sida på vägen till övningsfältet vid Malmen.

Källor
Lantmäteriet Skifteskarta för Smedby 1759. http://historiskakartor.lantmateriet.se/arken/s/show.html?archive=REG&showmap=true&searchType=v&nbOfImages=9&sd_base=lm05&sd_ktun=0001n9cw&mdat=1292537687

Soldatregistret http://www.ep.liu.se/databases/soldatregister/default.sv.aspx

Nilhlen Nils (1949) Infanteri och Kavalleri i Svenska armén genom tiderna. Skånetryckeriet 1949.

 

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar

Ulf Malmros Tv-serie Silvermannen. Liksom Rapport till himlen ett intressant och stundtals bisarrt tidsdokument då regissörerna på SVT hade stor budget och otyglad fantasi.
3 tv-historia av 5.

Jean Hermanssons bok Nere på verkstadsgolvet. Ett klassiskt etnologiskt porträtt från 1971 som skildras metallarbetarnas vardag vid bruken. Nyttigt att läsa för den som tyckte folkhemsverige är det bästa som funnits. Fantastiskt foto bör tilläggas.
4 bruksdöder av 5.

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Artiklar & Recensioner, Vapen

Driver dagg, faller regn. Marma 1719. Del I.

9
Inledning

Ånyo var det dags att bjuda upp till ryssen till dans. En riktigt besvärlig björndans skulle det visa sig, fylld med umbäranden, regn, rost och blåsor. Det är dags att återberätta historien om hur ryssarna åter lät den röda hanen sprida sina vingar över Sveriges kust. Det är en spännande episod där var och en som deltog fick uppleva krigets alla fasor och nöjen. Skulle vi nu hejda ryssen för gott eller skulle vi åter låta oss snärjas av deras förrädiska garn likt  förra gången de härjade vid kusten? Vid det förra tillfället blev vi tidigt införstådda och nesligt nedtryckta i våra karolinskt fotriktiga skor att ryssarna inte spelade Allan. Skulle det bli skillnad denna gång?

Låt mig i detalj dra mig till minnes och återkomma till de sista skälvande dagarna i maj 1719 då jag tillsammans med mina vänner i fotdragonerna trakasserade ryssar i regn och blåst. Här kommer första delen.

 

Fredag morgon
Efter en lång och mödosam resa ifrån Liljerums rote utanför Östergötlands mest efterblivna stad Söderköping, kunde jag äntligen stiga av kärran och leta rätt på fotdragonernas läger. Det var beläget i en skog intill en väg som ledde till det svenska lägret. Sen jag steg av mitt fordon blev jag genast varse om två mycket tydliga saker, vägarnas längd och den fukt som åstadkoms av det ihärdiga regnet. Dessa faktorer kom att bli avgörande under dessa ärbara dagar.

P1040996Fotdragonerna Käll, Johannson och Skoog-Holmertz.

Fotdragonernas läger var beläget i en tät granskog, bakom en övergiven gård där endast ett fåtal nu timrade väggar fanns kvar. Genom väder och vind var dessa väggar liknande ett par uppblötta frasiga kex. De forna ägarna var troligen mycket engagerade kirskålsbönder då denna växt nu tagit för sig av gårdstunet. Vid min ankomst till lägret beboddes det av fotdragonernas kapten Johansson och de meniga Skoog-Holmertz och Käll. Jag inkvarterade min packning under Källs välbyggda men väl låga och redan regnmättade skärmtak.

Vi begav oss genast med lätt packning till det svenska lägret som låg inbäddat i vacker grönska och förrädiskt mörker.
4I lägret pågick förberedelserna för fullt, musköter inspekterades och det förväntansfulla krigsskvallret låg som en tjock filt över lägret.

Krut delades ut en masse, geschwinda skott stora som juleljus spreds mellan männen. Soldaterna hade förfärdigat stiliga mynningsproppar som påminde mig om min barndoms alla julskinkedekorationer. Tänk att få skrida  fram i skogen med dessa stiliga dekorationer i svenska fanans färger. Lyckligtvis kom jag ihåg att avlägsna proppen innan skarpt läge ty det hade varit synd att försumma denna propp bland ryskt maginnehåll och tarmar.

P1050001Min ryttarpistol med en stilig mynningspropp.

I det svenska lägret fanns soldater i alla åldrar, det långa kriget hade gjort sig påmint i leden. Friska bondpojkar i nysydda uniformer blandades med ärrade veteraner vars traumatiska upplevelser av kriget avtecknades i deras väderbitna ansikten.
P1050016Nyutskrivna bondpojkar och veteraner sida vid sida.

Vårt uppförande och uppsyn skilde sig dramatiskt från soldaternas prydlighet. Huruvida soldaternas hjärtan upptändes med avund, skräck eller avsmak när vi visade oss är svårt att förtälja, men vi kom att erhålla deras respekt under de kommande timmarna. För drabbningarna hade jag valt att förse mig med min lätta, slätborrade jaktbössa för längre håll, min stora ryttarpistol för korta håll och en stor hirschfängare om det blir obehagligt nära avstånd.

7Kronans käcka fotdragoner redo för att spela ut fiendens flanker, skära halsar om natten och skjuta underbefäl mellan ögonen på 200 stegs avstånd.

Vid dagens mitt blev det dags att mönstra soldaterna, inspektera loppen och klingornas skärpa. Orderna delades ut och vårt uppdrag blev att ge oss av för att söka igenom markerna söder om vårt läger. Troligen var det så att de rovgiriga ryssarna redan tagit denna del i besittning och börjat härja och plundra böndernas kornbodar. Vi fick också i uppgift att heroiskt förstöra och plundra allmogens lador så att dessa inte kommer ryssarna till gagn. Lite uppoffringar får bönderna allt göra för att vi ska kunna leva i fred och glädje.

P1050033Trupperna mönstras noga av befälen.

Middagstid
Efter mönstringen begav vi oss ut på plaskvåta vägar i jakt på ryssar, kamluker, moskoviter, uzbeker eller vem som helst som hade fel utseende och uppsåt. De reguljära trupperna skulle i sitt makliga takt patrullera vägarna och placera ut ett fältstycke som försvar längs den långa vägen som skar genom hela området.

P1040998Långa avstånd avverkades i vår jakt på arvsfienden.

Ganska raskt tog beträdde vi fiendeland, till en början med stor försiktighet. Allt eftersom tiden gick stärktes vårt självförtroende och vår framfart blev allt ljudligare. Landet tycktes folktomt, övergivet och tyst. Ganska snabbt började vi stöta på säckar med furage som givetvis inte fick ätas upp av någon snedhalt liten kosackhäst.

Vi tände givetvis eld på det.

8Höga på känslan över att ha åstadkommit något vettigt betraktade vi elden. Ingen ryss skulle få utfodra sina hästar här.

Eldandet blev något av en följetång allt eftersom vi skred igenom det tomma landskapet. En ganska angenäm syssla när fukten och kylan tränger in i ben och märg.

P1050049Ännu en säck hö sattes i brand till ljudet av Källs tilltagande smuttande på portvinet.

Var ryssen var visste ingen, men Herren ska veta att vi letade genom vedbodar, härbren, visthus, utedass, jordkällare, backstugor, ängslador och stallruiner i hopp om att hitta någon. Inget utrymme lämnades åt slumpen vid vår framfart.

10
Vandringarna blev långa och i skydd av regnet blev även väntan lång och rastlös. Var fanns ryssen?

15
Vi beslutade oss för att med skavda fötter linka tillbaka till början och avlägga vår rapport. Vi passade på att plundra en gård på det i nuläget mest kostbara, torr ved. Glädjen över en sådan skatt åderlät vårt hopp om torra fötter varför vi raskt begav oss mot det svenska lägret ett par tusen steg därifrån.

P1050053Nöjd Johansson med av staten beslagtagen ved.

Väl framme vid posteringen hörde vi allsköns rykten om ryssens framfart och skrämmande utseende. Många, inklusive vi själva, betvivlade dessa hörsägner efter vad vi varit med om på våra strapatser. Det sades också att det inte var vilka ryssar som helst utan personer i lustiga hattar och underliga kläder som strök runt på vägarna.

P1050057Kanonutposten som bevakade lägret.

När fler soldater anlände till posteringen blev det ett ivrigt tjatter om uppgifterna och med hjälp av våra kartor ritades nya riktlinjer. Vilken väg gick de? Var kunde vara en bra plats för anfall? Skoskrapandet slog som spön i backen medan en nervös stämning började ta överhanden bland oss. Var det ryssar? Var det kanske spökryssar?

P1050059
Kontakt
Fotdragonerna drog ner mot sitt läger och nu utspelades ett helt nytt kapitel i den här historien. Händelsen var mycket tumultartad och på många sätt skrämmande. Vid en vägkrök endast 50 steg från vårt skogsläger såg vi något som först påminde om små vättar i röda kläder som oredigt rörde sig på vägen. Vi besinnade oss och kunde konstatera att ryssen var över oss. Vi stod öga mot öga med en hel hög med fasansfulla Streltser, från det ökända skyttekompaniet som Ivan den förskräcklige en gång instiftade. Vi kan anta att de var lika överraskade när vi modigt började skjuta mot dem. När några skott utväxlades försvann streltserna in i skogen, rakt mot vårt läger.

P1050060Johansson flyr från streltsernas eld.

Vi förstod genast vad som var på gång och för att inte vårt läger skulle bli upptäckt gick vi nu starkt in för att mota ut dem ur skogen. Bland träden utbröt en häftig eldstrid där vi var kraftigt underbemannade.  Soldatkårerna kom dock allt närmare för att undsätta oss. Det resulterade i att ryssarna trängde allt längre in i skogen och gick givetvis rakt på vårt läger. Medan Käll och jag inväntade karolinerna gick Johansson och Skoog-Holmertz in mot lägret med en ovanligt modigt taktik. De ställde ifrån sig sina vapen och gav sig till fienden i hopp om att ryssen skulle skona lägret. Ryssen lät sig övertalas att de två fotdragonerna var vanliga skogsbönder som slagit läger i skogen. Under tiden gick jag och Käll in med soldaterna och striden gick nu in i full styrka. Streltserna är stolta krigare helt olika oss, försedda med snapplåsbössor, luntlåsmusköter och stora bredbladiga yxor, så kallade bardisher. Rund deras överkroppar har de remmar fyllda med dinglande krutflaskor och deras kläder är dekorerade med konstfulla broderier.

10352392_10152102599502765_1027255802858174481_n
Jag blev i nödvärn tvungen att med pistolen skjuta en ryss som nesligt högt sina händer och gett upp, men plötsligt brakade det fram nya ryssar ur snåren varpå jag sköt den tilltänkta fången. Jag överlevde och slutligen kunde vi storma vårt eget läger och nedkämpa streltserna som flydde hals över huvud. Endast lite portvin och korv blev deras rov.

Krutröken och känslan av panik låg tjock mellan skogens granar.
P1050061Streltserna omringas medan Skoog-Holmertz flyr lägret för att inte nedmejas av de egna.

Nu kom så kvällen och utmattade sträckte vi ut våra fuktiga och tärda lemmar. Den stulna veden klövs upp och den efterlängtade fottorkningen infann sig. Lägermisär blandat med känslan av tillkortakommanden infann sig, trots det kändes det gott att vi jagat bort de ryska små vättarna. Vi drack och åt och torkade förgäves våra strumpor.

P1050065
För ovanlighetens skull visade det sig att natten var tyst, vi trodde att ryssarna skulle trotsa regnet och anfalla det svenska lägret i skydd av natten vilket de brukar göra. När detta inte hände kunde vi gott sova vår febriga, blöta och obekväma sömn hela natten.

Vad morgondagen hade i beredskap var vi ännu lyckligt ovetandes om.

Eder fotdragon  L. Lindkvist

DEL II Finns här.

5 kommentarer

Filed under Artiklar & Recensioner

Flärd och förbud bland medeltidens prästerskap

Förord
Detta är en sammanfattande artikel som rör det katolska prästerskapets dräkt under medeltiden. Den tar upp kyrkans inställning till hur prästerna skulle klä sig som förebilder för sina medmänniskor. Artikeln är i stora drag en lättsam sammanfattning av ett större arbete som du kan ladda ner på denna hemsida.  Jag har lättat upp texten på mitt sedvanligt manér.

Lustig hatt får jag ha, men får jag bära grönt till vardags? Franskt manuskript 1300-tal.

 

Flärd och förbud bland medeltidens prästerskap

I september år 1414 sammanträdde en splittrad katolsk kyrka för att lappa ihop en krackelerande kristenhet. Bland de tusentals församlade deltagarna fanns förutom påven de mäktigaste potentater, kardinaler och ärkebiskopar ner till tusentals präster liksom nunnor och munkar från olika ordnar. Dagordningens viktigaste punkt var att avsluta den schism som lett till att kyrkans hierarkiska ordning var omkullkastad. Flera personer samtidigt hade valt sig själva till påve. Den andra viktiga frågan var att avgöra huruvida den engelske teologen John Wycliffe och den tjeckiska reformatorn Jan Hus läror var att beteckna som kätterska. Under de fyra åren som deltagarna var samlade hann de även besluta i ett antal mindre kända frågor. En fråga var hur kyrkans ämbetsmän skulle klä sig till vardags för att visa sig som goda förebilder. Frågan var ingalunda ny, sedan kyrkans begynnelse har frågan bearbetats och debatterats. Kan en Kristi tjänare verkligen klä sig hur som helst?

Frågan bottnar till stor del i modets ideal och kyrkans kamp mot ytlighet och flärd. Särskilt het blev diskussionen under 1300-talets mitt då det västerländska modet för evigt kom att förändras. Från 1200-talets närmast unisexuella dräkt där fotsida, volymiösa kjortlar till åtsittande och korta manskjortlar där underkläderna ofta kunde skönjas hos mansdräkten. Med avancerad skärning, täta knapprader och snörning kunde kläderna ge kroppen timglasform som var tidens nya kroppsideal. Uppsatta teologer fick skrämselhicka av vad de såg och Heliga Birgittas kritik var inte nådig. Hon ansåg att kläderna formade kroppen till något den inte var och att det till och med var en orsak till att digerdöden drogs mot Sveriges rike. Andra menade att de korta kjortlarna gjorde att fint folk såg ut som bönder och drömskt såg de tillbaka till 1200-talets något mer dygdiga dräkt.

Kyrkan säger nej! Rött och grönt var inte okej. Franskt manuskript 1300-tal.

På kyrkomötet i Konstanz bestämdes egentligen inte mycket nytt rörande prästernas dräkt, de tidigare kyrkomötenas beslut i frågan bekräftades men praktfulla handskar som gick till armbågen och höga slitsar i kjortlarna lades till. Grunden till dessa regler stadgades vid fjärde latterankonciliet som hölls mellan åren 1215-1218. Besluten ger en intressant inblick i de medeltida prästernas vardag. Det är troligt att reglernas specifika art grundar sig i att prästerna redan bar dylika plagg i viss utsträckning. Bland annat förbjöds prästerna bära röda och gröna kläder, flärdfulla handskar, spetsiga skor, långärmade ytterplagg (detta syftar på en särskild typ av moderiktigt ytterplagg med fotsida ärmar), alla former av förgyllda och försilvrade bälten liksom fingerringar och smycken.

Till detta kom att de inte fick ha förgyllda sporrar, betsel, sadlar och andra praktdetaljer till hästen. Det påbjöds också att plaggen skulle vara av lagom längd samt att deras mantlar och halsringningar skulle vara stängda upptill. I konciliet i Wien knappt hundra år senare kommer åtskilliga tillägg vilket tyder på att det finns behov att utöka lagen. Nu blev det inte heller tillåtet med rutiga och flerfärgade kläder, liksom röda, gröna och rutiga skor, pälskantade plagg och för korta kjortlar som visar underskjortan. Den här gången skrevs även med tänkbara straff för den prästen som missbrukade sin garderob. En präst kunde bland annat få sex månader och upp till ett års avstängning och då fick prästen inte ta del av de ekonomiska rättigheter som han vanligen hade rätt till. Straffen var olika hårda beroende på vilken ställning prästen hade. Längst ner på straffskalan var de som kyrkoämbetsmän som satt på administrativa poster, dessa tvingades att ge sina förbjuda plagg till de fattiga inom en månad.

Om jag inte får bära min rosaröda kjortel så måste väl min bandana med Jesus-tryck som jag köpte i Compostella förra året vara ok? Franskt manuskript 1300-tal.

Det primära målet med dessa regler var att tydligt avskilja herdarna från sin hjord, det vill säga människorna runt omkring som de tjänade och var andliga ledare för. De flesta av reglerna är logiska och tydlig pekar på moderiktiga detaljer eller lyxkonsumtion som ingen man gift med kyrkan kunde tänkas behöva. Varför röd och grön förbjöds var troligtvis därför att det var starka färger som krävde exklusiva färgämnen. Redan under 1300-talets kritiserades denna färgkanon, exempelvis förordade en teolog att mörkgrön borde tillåtas medan de tillåtna violett och blå borde förbjudas. Reglerna förbryllade många kyrkolagsstiftare och i exempelvis Florens tilläts år 1351 rött och i Salzburg år 1386 ville man kunna tillåta vissa plagg beroende på ämbete. När det kommer till lokala förordningar lade en del stift friskt till nya regler, i Köln förbjöds prästerna att bära hätta med moderiktig lång strut. Kölns präster accepterade men knorrade att struten minsann var praktisk att vira runt händerna vid kallt väder. Samma problem uppkom även i Skalholts stift på Island år 1357 då strut längre än en aln och bredare än två fingrar förbjöds. Den isländske biskopen lade även till praktfulla dolkar, väskor och mössor dekorerade med band.

Dessa kyrkobeslut gällde hela den katolska världen och vann stor spridning men hur mycket de verkligen åtlyddes är svårt att säga. Det enda kyrkomöte i Sverige som berör frågan är 1279 års kyrkomöte i Tälje. Här statuerades att prästerna ska hålla sig till prästernas sedvanliga dräkt och klippa tonsur, i annat fall får de i vanlig svensk landslagsanda böta tre mark. Prästerna hade troligtvis kännedom om dessa regler men om de följde dem är omöjligt att säga. Om man undersöker nordiska prästers testamenten från tiden framgår det att prästerna, höga som låga i ämbete, ägde en mängd plagg som skulle klassas som regelvidriga. Höga kaniker och biskopar testamenterar röda och gröna plagg åt nära och kära liksom andra kollegor. Även andra förbjuda accessoarer ges bort, bland annat testamenterar Kaniken Petrus Helgonis Knutsson, bort två silverbeslagna bälten varav ett till Peder Jensen som vid denna tid är ärkebiskop i Lund. På det stora hela innehåller över hälften av de existerande nordiska prästtestamentena förbjudna artiklar.

Kyrkans klädkod var troligtvis inget som höll prästerna vakna om nätterna. Franskt manuskript 1300-tal.

Mot slutet av medeltiden tycks klädreglerna spela en allt mindre roll i kyrkolagstiftningen. Frågorna vidrörs ej vid konciliet i Florens eller vid femte latterankonciliet i början av 1500-talet. Vid denna tid stod katolska kyrkan på tröskeln till en ny tid vars like den aldrig sett förut och hur prästerna skulle klä sig var dess kanske minsta problem.

2 kommentarer

Filed under Artiklar & Recensioner

Artefakt IV. Den mystiska trollkniven.

Runor har genom århundraden gäckat människans sinne, från dess begynnelse för nästan två tusen år sen till våra dagar. Runornas tecken har tjänat en mängd olika syften. Allt ifrån pompösa redogörelser om långväga resor och stordåd till enkla meddelanden och allmänt nonsens. Under medeltiden och fram till 1900-talet i vissa delar av Sverige. Runorna tjänade  som ett folkligt alfabet med lokala traditioner och stil. Det sistnämnda gäller särskilt för dalarna som har ett eget variationsrikt runalfabet. Runorna levde dock sällan i skymundan för överhögheten och bland de lärde. Exempelvis har det nyttjats i medeltida landskapslagar, som försök till ABC-substitut under 1600-talet och för att stärka nordbornas nationella självkänsla under 1800-talet.

Hänglås med runor, okänd proveniens, daterat 1707 . Nordiska museet.

Runorna har sedan tidigt tjänat nordborna med en magisk klangbotten och de ansågs ofta bära besvärjande egenskaper.  Hos allmogens kloka och trollkunniga brukades runalfabetet alltjämt som ett magiskt skriftsspåk. Det har ristats på mängder av platser och föremål i syfte att beskydda eller skada. I folkliga svartkonstböcker har de nedtecknats och på träbitar har kristna bönor ristats med kniv.  Värt att notera är dock att där runorna haft en bred förankring som i dalarna, har de flesta runinskrifterna från medeltiden och framåt  en praktisk innebörd såsom exempelvis ägarmärkningar, tillverkare och och liknande notiser. Men ett föremål som jag tänkte delge här är av det lite mer magiska slaget.

Folklig svartkonstmanuskript med runor från 1715. Titeln lyder ‘Negromänliska Saker författade i Trycket af Upgifvaren år 1715 öfversatte Från Ebreiska o Grekiska och Latin på Götiskan – 1410:- och sist på Swenska utskrifwit’. Nordiska museet.

Trollkniven
Det här föremålet kallas för trollkniven i Norrköpings Stadsmuseums föremåls arkiv. Den är ca 16,4 cm lång, dolkformad, bemängd med runor, symboler och bokstäver och är gjord av sten. Den skänktes till museet av en apotekare under 1900-talets första hälft. Den är daterad till 1500-1600-tal. Exakt vad den brukats till är svårt att säga. I folkliga magiska besvärjelser används ofta symboliska föremål som representerar något. Detta är föremål ska troligen liknas vid någon slags kniv. Knivar, stål och järnskrammel håller troll och onda väsen borta, kanske är det detta som åsyftas. Det ter sig dock något mer avancerat än så eftersom den är fylld med inskriptioner.


Jag  har med hjälp av den litteraturen jag hade till hands försökt tolka knivens ristningar. Det visade ge mer frågor än svar. Med hjälp av olika sorters runrader försökte jag bena ut runorna och som jag ser det blandar ristaren runor med bokstäver. Jag har försökt vara konsekvent men nedan följer några försök.

Bokstävernas betydelse:
A =säker runa
(A) = möjlig
? = vet ej.

Den medeltida runraden:

U Q N ?
M U (U) Q N
A M (U) F
N ? (D) ? I
N ? ? ? T

? I T D (ej runor)

I cirkeln
? M H
? R N ?

? N (S) ? ?
K K (T)

Den medeltida runraden ger inte mycket info och särskilt svårt eftersom många runor inte känns igen.

Johannes Bureus avskrift av dalrunorna från 1599:

M U ? K N
E M U F
(I) ? D ? I
U K (F) A (N)

? I T D (ej runor)

I cirkeln
(Ö) M (H)
D R N ?

? (N) S A ?
K K ?

Bureus avskrift av dalkarlarnas alfabet ger inte mycket mer information även om några fler frågetecken rätades ut. Det är inte helt säkert om Bureus avskrift är helt tillförlitlig men är i vilket fall intressant då det är den äldsta varianten av dalarnas runalfabet.

1700-talets dalarunor:

U K (N) (A)
M U A K (N)
E M U (F)
N Y D (U) I
U K F(A, N) N

? I T D (ej runor)

I cirkeln
? M H
D R N (D)

N N S ? (Y)
K K T

Dalarnas folkliga runalfabet förändras mycket under 1600-1900 och med en många varianter på varje runa. Det ger en bredare översättningsnyckel. Det är emellertid troligt att knivens ristningar är ett slags chiffer i bästa fall eller i värsta fall härmande av runor med inget verkligt innehåll. Syftet i det sistnämnda fallet skulle exempelvis vara att ristaren tolkar runorna som magiska och dess faktiska textmässiga betydelse är underordnad. Han kan ha haft tillgång till äldre runor i sin omgivning men inte känt till dess innehåll. Om föremålet är ifrån Östergötland där runorna tidigare spelat ut sin roll som folkligt alfabet är det troligt att det rör sig om ett magiskt sammelsurium. Kanske hade ristaren rent av ett eget runalfabet.

Kanske har någon av er läsare en tolkning. Det är välkommet!

Källor
Tillhagen, Carl-Herman (1958). Folklig läkekonst. Stockholm: Nordiska museet.
Benneth, Solbritt mfl. (1994). Runmärkt Från brev till klotter runorna under medeltiden. Borås: Carlssons bokförlag
af Klintberg , Bengt (1988). Svenska trollformler. Stockholm: Wahlström & Widstrand
Enoksen, Lars Magnar (1998). Runor Historia Tydning Tolkning. Stockholm: Historiska media
http://www.digitaltmuseum.se

9 kommentarer

Filed under Artefakt -fynddepån, Artiklar & Recensioner, Funderingar

Trollskott och att skjuta bort det.

I allmogens föreställningar kring sjukdomar gavs trollskottet ett stort utrymme. Trollskottet kallades även för finnskott, lappskott eller villarpaskott och kännetecknades av plötslig sjukdom eller oförklarlig smärta. Trollskottet hade vanligen en avsändare som med magiska medel satte skott på ett offer. Resultatet av skottet kunde variera kraftigt ifrån slaganfall, rännskita, bölder, frossa till vansinne och galenskap. Vägarna att sätta trollskott på sina fiender är många men involverar ofta någon slags magisk projektil, vanligen mer symbolisk än av faktisk innebörd. Inte sällan användes pilbågar eller bössor när man skulle sätta trollskottet. Exempelvis berättas det i Värnamo socken:

Skjuta trollskott tillgick sålunda. Man skaffade sig ett föremål t. ex. en näsduk, som hade tillhört den som man ville åt. Vidare skulle man anskaffa malm från sin och fiendens hemsockens kyrkklockor samt mull från kyrkogårdarna. Med detta och krut laddades bössan. Istället för hagel lade man i ett människoben samt en kula, stöpt av ärvt silver, samt en kula stöpt av kors bly d. v. s. av en blybit, som haft form av ett kors. Av näsduken gjorde man en docka, denna docka hängde man upp i ett träd vid en korsväg. Så sköt man på dockan. Man kunde efteråt på dockans utseende se, om en fiende överlevt eller ej. Trollskott kunde man endast skjuta en torsdagskväll i nedan.

Liknande rituella tillvägagångssätt finns där ingredienserna byts ut eller förändras, ex dockan kunde huggas av en tallbit och få ett hjärta av en stulen oblat. Som ovan antyds är tillvägagångssättet genomsyrat av symbolik och i folktron starkt laddade komponenter.

I brist på skjutvapen kunde andra metoder anbringas. I Jösse härad berättas följande:

Dorti Nilsdotter i Granbäck bekände vid tinget 1706, att hon av en finska lärt att göra ”trollskott” på så sätt, att hon skulle taga näverknutar och hår av sådant skinn, som blev på barkade hudar och trilla detta tillsammans till en trind rulle. Då hon ville göra någon skada, skulle hon kasta den åstad och befalla den fara dit hon ville i djävulens namn och genom hans konster, och allt skulle ske. Och uppgav hon sig därmed ha tagit livet av Olof Björnssons sugga och trenne getter tillhöriga Håkan Elofsson i Dal, för det de varit hårda mot deras legopiga, som var hennes goda vän.

Berättelserna om trollskottet är många och vitt spridda över vårt land. Botemedlen är också talrika och följer den allmänt brukade doktrinen i folkliga medicinen, det vill säga ”ont ska med ont fördrivas”. På så vis påminner boten om trollskottets kastande. I äldre tider användes gärna därför små miniatyrpilbågar som man kunde skjuta små ofarliga pilar mot den värkande delen eller mot norr där trollskottet i allmänhet ansågs komma ifrån. Där bössor fanns tillgängliga laddades de magiska botemedel såsom naglar och hår från den sjuke, ärvt silver, 9 träflisor från fruktbärande träd med mera. Tidpunkten för bösskottet var ofta viktig, exempelvis tre torsdagsnätter i rad före soluppgång.

En så kallad skjutpinne med förlaga från 1800-talets Småland.

Istället för skjutvapen kunde även så kallade skjutpinnar brukas. Dessa enkla redskap tillverkades av en pilgren som klövs i ena änden och en liten träbit spärrade upp det kluvna snittet. Genom att peta på den lilla träbiten lossnar den och skjuts iväg av spänningen i klykan. Innan uttalar man ramsan:

Jag skjuter. Jag skjuter för trollskott och villarpaskott samt för allt djävulskap som finns!

När detta var genomfört skulle trollskottet ha försvunnit. Det var inte alltid det fanns bot, exempelvis om trollskottet var menat att ta livet av någon. I sådant fall kunde även trollskott sättas på den häxa som utfört dådet. Man kunde då bränna nio sorters lövträ som plockats en tidig torsdagsmorgon och av askan förladda bössan med. I djävulens namn skulle bössan sen skjutas med kula och aska mot en människofigur ristad i ett träd. Där skottet tog skulle häxan bli skadad. På så vis kunde man också hämnas förgångna trollskott.

Idag lever trollskottet i viss mån kvar, vanligen förknippat med ryggont, det vill säga ryggskott. Det tycks också i pastischform, föga oväntat, fått ett visst utrymme hos dagens nyandliga smörgåsbord. Vem kunde ana? Artefakterna som används i ovan beskrivna ritualer är vanligt förekommande i otaliga andra sammanhang, både i såväl onda göromål som i botemedel. Fantasin och kombinationerna är oändlig och inte sällan av makaber art. Det är inte utan att man gärna försöker föreställa sig hur ovan ritualer tog sig uttryck i det riktiga livet. Vad tänkte människorna när de hörda avlägsna smällar av gevär om torsdagskvällarna?

Källa: Carl-Herman Tillhagen (1958), Folklig läkekonst. Nordiska museet. Stockholm.
Skjutpinne tillverkad av mig.

2 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Artiklar & Recensioner

Medeltidsveckan 2011. Anno 1361 in memorian.

Medeltiden har anlänt till ditt kvarter, och den åker kollektivt!

Jag är hemma med mer rost än vad jag hade innan, större hål i mina handsydda brokor, bucklor i hjälmen efter polskt stål och en sinne fyllt med en stor skopa förnöjsamhet, glädje och en rejäl näve medeltidströtthet. Det finns egentligen ingen anledning för någon som söker historisk förkovring att söka sig till medeltidsveckan. Det är en vecka som till sin karaktär mer är en galen folkfest med en egen kultur och en stark inneboende drivkraft. I år bjöds det på ett av få undantagstillstånd i denna anakronistiska fest som detta är,  nämligen Battle of Wisby 1361-2011.

Battle of Wisby 1361-2011 är ett fantastiskt projekt som arrangeras av en lika fantastisk arrangörsgrupp som slitit hårt för att ro i land projektet. Genom att bjuda in seriösa 1300-talsgrupper från hela Europa gavs medeltidsveckan en historisk glans. Vid östergravar byggdes ett mäktigt tältläger upp och torde vara den största träffen av 1300-talsreenactors någonsin i Sverige. Syftet är att i åminnelse återskapa delar av invasionen av Gotland år 1361.

Läs gärna mer om projektet Battle of Wisby och lyssna gärna på hur min vän Peter som är pressansvarig intervjuas av SR där han beskriver autencitetskrav och härlägret.Klicka  här.

Ett makabert jubileum som åsyftar ett antal slag där en modern och överlägsen dansk här fullkomligt gjorde slarvsylta av en stackars hop gotlänningar som i desperation försökte försvara sin självständighet. Olika länder ihågkommer krig på olika vis och hanterar dem därefter, Ryssland vräker ut pompösa krigsfilmer som blåser upp myten om landets förträfflighet till bristningsgränsen, medan Sverige gör tvärtom de arrangerar stora forskningsprojekt kring de egna nederlagen och ger ut minnesmynt som påminner om när stora landområden förlorades. Man kan göra skitnödiga analyser om vad som kan anses bäst, jag avböjer från att göra det här. Båda lägren har emellertid alltid ett visst underhållningsvärde och det är just detta som avses här för jag hade kul under Medeltidsveckan på grund av detta.

För min del blev det lite av en medeltidsveckan light tidsmässigt då jag anlände på måndag natt/tisdag morgon (åkte hem fredag) och dök ner i ett tält. Jag vaknade upp till ett av de bästa vyerna man kan tänka sig om man har historiskt autencitetstunnelseende som jag.

Detta, mina vänner, är reenactment.

Medeltidsveckan och många sådana här tillställningar handlar om att hänga i läger. Att hänga i läger innebär bland annat att man brötar fram 1 miljon föremål med en nördig bakgrund och visar upp dem för turister och pratar entusiastiskt om dem. Det kan vara kopior på keramik från Pommeln, en rustningjacka baserad på skotska förlagor,  en snuskig kanna, ett apdyrt brokadtyg, en häftig men tung och för lägerliv onödig pryl, en trasig sko eller vad som helst som skulle kunna tolkas in som sent 1300-tal. Vad som är skönt med just Albrechts bössor som poträtterar knektar är att vi inte tar med oss smärre bohag med bord, stolar, skåp, sängar, mattor, serviser, pager, instrument och allsköns grejjer.  Det kan Liknas en smärre 40-långtradar Michael Jacksomturné när de ska rodda sina pampiga läger. Det är verkligt imponerande att se de adliga härlägren med sina sköna sängar och tält med ståhöjd.  Vi bär mindre saker och föredrar att sitta på den blöta myllan och äta ur trasiga skålar och verkligen känna medeltiden krypa in i märgen på en. Nej då, jag är inte alls avundsjuk ibland. Härlägret ger utrymme för att visa på en verklig bredd vilket alltid berikar.

Om du tycker det här är mycket bråte, då har du inte sett mycket.

Bland veckans höjdpunkter är givetvis slagen som i veckan kom att bli ett för mig, slaget vid Mästerby. Förberedelserna inför slagen var rigorösa och bland det bästa var att få dra på sig rustningen och mönstra. Vid mönstringen fick vi med bomärke i soldatrullorna stadga oss med blod, vedermödor och manlig gemenskap.

Mönstringstältet

Därefter gav vi oss ut på de vidsträckta ängarna och fick totalt spö av danskarna i sedvanlig ordning. I övningslagen dog jag precis hela tiden. Det gav mig övertygelsen att jag suger på att slåss och att jag ska hålla mig till fjärrkrig eller bli skrivbordsmördare. Extra intressant var det när riddarnas hästar skulle ridas in genom att cirkulera runt vår lilla tropp. Lyckligtvis tillhör jag inte Frilansarna vars fotfolk tränats i att mejas ner för lans och hov.

Slaget vid Mästerby
Med Guds och Dick Harrissons hjälp gick vi in för att göra detta till en minnesvärd slakt. Långt ute i den gotländska spenaten började vi först med att hålla dansken stången genom att bygga den största bråten världen sett. Med lösvirke och åstadkom vi en mäktig barrikad på andra sidan den alnsbreda bäcken som skilde oss från dansken. Gotlänningarna släpper ingen djävul över bron! Sven Dufva skulle avundas. Eller?

Bråtens inledande byggnadsfas.

Nöjda med bygget smög vi tappert in i skogen och drog på oss hejdlöst massa skrot. Kanske den vackraste platsen för rustningspåtagning någonsin. Hasselskogar som trivsamt speglar sig i hjälmar och blankt stål som tillhör dem som snart ska förnedras med våld av arvsfienden.

När vi tågade ut på fälten mot bråten kunde vi också konstatera att 2000-3000 personer hade valt att trängas för att titta på spektaklet. Bara en sådan sak.

Gotlänningarna väller fram ur skogen.

Vi föll på knä och vår härförares dånande stämma överröstade den historiska pratkvarnen Dick Harrison och förde oss alla i extatisk bön som skulle fått Benny Hinn att avundas.

Kort därefter rumlade danskarna fram med mordiskt hedniskt hat i blicken. De var också sura efter att ha blivit pepprade av våra pilbågsskyttar. De hade siktat in sig på bäckens armsbreda bro. En viktig strategisk punkt.

Efter att de stångats mot bråten och en stilig polsk riddare tumlat runt i bäcken med finaste rustningen retirerade de bakåt, för att snart upptäcka att det fanns en fem gånger så bred stenbro hundra meter därifrån. Lyckliga över denna strategiska upptäckt skyndade sig danskarna nu kvickt över.

Slaget är också fångat på film såklart.

Snart låg vi alla döda på marken (det har andra fotat bättre, min fotograf passade på att slappa och äta inlagt gurka och skratta rått samtidigt). Endast vår tappre härförare Johan hade hjälpligt överlevt, förnedrad, plundrad, sodomiserad och lämnad kvar som krymplig.

Väl tillbaka i lägret försökte vi tröstäta genom att stjäla Peters tyska och välbeställda korvbricka. Genom en smart avledningsmanöver lyckades han komma undan dock med en korv mindre i bagaget.

På kvällen drog jag ut på stan med Sätergläntan-klanen för att kolla på en smårolig konsert med Patriarkus. Jag kände mig ung och vital med slikt ungt pack. Snart träffade vi på den ständigt uppkopplade Petter och detta utmynnade i en slöjdfetishism utan dess like. Det började med att vi skar av Petters lilla strut på hättan efter att han påtalat dess litenhet. Med över 10 års samlad sömnadsutbildning lagade vi hans hätta och sydde kanske världens minsta tofsväska med Battle of Wisby-emblemet på.

Petter blev mycket nöjd och är en internetanhängare av astronomiska mått. Vårt tilltag finns i en mycket substantiell videointervju på nätet. Där får vi veta vad ”purjo” är för något och om hur jag lever mitt liv på råg och aladåb.  Kolla in den här.

Fredagen gav ett snabbt besök på fornsalen och sedan bar det hastigt och lustigt hem i Samuels rostiga Toyota. Jag är väldigt nöjd med veckan, det var trevligt men nu känner jag att jag är lite trött på svärd, tygknappar, lägerliv och lustiga tält. Dags att samla mer erfarenheter i andra liv och tidsperioder.

På färjan hem var de flesta runt omkring en klädda normalt men en del avslöjar sig. Vem är tex denna dam som sitter och täckbroderar duktigt en 1300-talstofsväska? Smygfoto at its best. Undrar just om den blir klar till nästa medeltidsvecka?

Jag kan rekommendera följande länkar om ni vill ha foton som är tagna av personer med riktiga kameror.
Galleri

Hela Gotlands bildspel

Lite filmer också här.

Jag har också en hel del egna bilder och ett urval presenteras här, resten finns på inom snart FB. Lev och må.


17 kommentarer

Filed under Artiklar & Recensioner, Övrigt & pålysningar