Kategoriarkiv: Allmoge och etnologi

Att sy hosa är stort, att sy knäbyxa är större.

En gång på 50-talet fanns den en mycket fet värnpliktig som rultade runt kring gulputsade kaserner på ett okänt regemente i Sverige. I en tid då svenska regementen växte som svampar i kalla krigets katastrofångest skulle alla män vara beredd på att mota Ivan i grind.  Även tjocka byråkratbarn med mjölkvita flickhänder skulle ställa upp för folkhem och Tage Erlander. Vare sig denna soldat verkligen var lämpad eller inte så försågs hans bågnade flöte till kropp med en uniform i bästa svenska grå vadmal, vem kunde veta att dessa astronomiska byxor en dag skulle hamna i min ägo?

När de sprättats i bitar kunde jag ta mitt byxmönster och lägga direkt på bitarna utan att behöva skarva.

Nyckelord:

Återbruk – PK
Tråkig färg – Kan färgas
Trökig armévadmal – slitbrallor och försök till byxor.
Första försök –  Att sy hosor är stort, att sy knäbyxor är större.

Detta är mina första på riktigt sydda knäbrallor och av någon anledning ville jag inte slösa dyrt tyg (helt orimlig slutsats när jag har säkert 50 meter ylletyg i olika färger) på något som kanske skulle blivit bra. Nästa brallor kommer klart bli lite mer rymliga och växtfärgade.

Jaha Kurage, vad ska vi ta för bössa idag på klappjakten?

Brallorna är sydda för hand med lintråd 35/2. Modellen är en blandning av olika folkliga byxor och tidiga 1700-talsbrallor. Jag tänker mig en byxa som ska fungera som tidig 1700-talbyxa såväl som folklig tidig 1800-talsbyxa. Därför har jag istället för lucka använt mig av ett sprund på höger sida, liknande som finns i såväl Vånga som på Orsa folkliga byxor. Mikael Ranelius har sytt ett par liknande till sin folkdräkt och kan ses här. Mina brallor är dock ganska tighta vilket brallorna under 1700-talet blir vilket gör att de drar kanske mer åt modedräkt än folklig dräkt, åtminstone till 1700-talsdräkten.  När det kommer till sömnadstekniska detaljer har jag också spanat på arméns byxor modellår 1756. Dessa är försedda med en byxlinning med råkant. Att använda råkant ger det hela lite intressant karaktär och är väldigt vanligt på dräkt förr hos hög som låg i samhället.

Armens byxor m/1756. Notera råkanten, det är även råkant på bensluten. Bild: Armémuseet.

Knapparna är fastsatta med fastsydda läderremsor. Upptill är det vanliga plåtknappar i mässing och nedtill enkla, släta tennknappar.  Baktill är en enkel knytning. Notera att jag inte gått över plagget med strykjärn än, måste utnyttja dagsljuset lite iallafall.

 

Slutligen, minns jag då jag sydde sina första hosor för många år sen. Ta det stora kliven från att vara en fåntrattmedeltidare med lediga linnebrallor till prettomedeltidare med tighta yllestrumpor och linneblöjor.

Är benkläderna de främsta markörerna i mansdräkten när det kommer till reenactment?

 

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

CD. Sågskära – Krook! En något ojämn folkmusikpuritansk skiva som ägnar åt den värendska musiktraditionen genom livets alla skeenden. Glöm världsmusik, käcka flanellgossar på plywoodlådor, saxofoner och allt vad crossover heter. Sågskära – where Ale Möller cannot reach.
Betyg: 3,5 leriga vadmalsstycken av 5.

BOK. Staffan Kinman – Vapenhistorisk inventering av kyrkor i Skara Stift -Med föremålsbeskrivningar, kommentarer och jämförelser.Den gör exakt det som titeln gör anspråk på, mer rafflande än så blir det inte. Svärdsporr av det smala, torra slaget. Kinman gör sitt jobb med militärisk precision med alla de för och nackdelar det ger.
Betyg: 3 torrbollar av 5.

RESTURANG. Aifur. Jag blev bjuden E-types vikingaresturang i gamla stan av min kära fru. Trots att konceptet med en vikingaresturang är renaste formen av hem till midgård-historiekitsch så var det iallafall gjort med kärlek. Trevligt, påhittigt och bra mat. Och E-type dök upp för att hänga!
Betyg: 4 hornprydda hjälmar av 5.

 

7 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Textil

Historiska hantverk på Stadsmuseet VI: Att stoppa korv som förr.

Till denna gång var det dags att stoppa korv en masse. Uppslutningen var stor och en bred skara glada unga människor hängde på låset för att få hacka, mala, kladda, stoppa och dricka glögg.  Lyckligtvis hade jag tagit hjälp av min mor under denna dag för att assistera, det visade sig vara ett lyckokast för att få ruljansen att fungera.

Ursprungligen var min tanke att göra två sorters korv men en miss i receptet resulterade i tre sorter. Korvstoppning är den nya trenden efter surdegsbröd bland innemänniskorna så varför inte ge det en lite mer historisk touch? Jag valde att utelämna alla elektriska apparater och i stället förlita mig på en gammal Husqvarna no 10, en ordentlig handvevad köttkvarn. Denna kvarn malde vi något i men också använde som stoppare.

Våra svenska korvar
Jag har analyserat en del korvrecept upptecknade på landsbygden i början av 1900-talet och använt dem som inspiration i kombination med moderna recept för att få ordning på proportionerna. De vanligaste kryddorna bland de svenska korvarna var exempelvis:

Salt
Lök
Kryddpeppar
Svartpeppar
Vitpeppar
Senapskorn

Andra förekommande: kummin, muskot och ingefära.

Det är som ni säkert kan se ganska snälla och bleka kryddor och i ärlighetens namn kan jag pålysa att svenska allmogens kryddskåp sannerligen var inte välfyllt. Om ni vill ha häftiga chorizos, mergues, sombreros, pajeros, raketas och vad det nu heter får ni söka sig någon annanstans. Svensken åt knappt färskt kött, allt skulle saltas först även om det skulle ätas nästa dag.

Det dominerande animaliska innehållet i svensk korv är annars det så kallade hjärtslaget, det vill säga lungor, hjärta, njurar, lever och eventuellt mjälte. Vi stod inte och hackade sönder fint kött för att göra korv utan det blandades i friskt med utfyllnad som potatis, korngryn, lök och annat. Våra korvar går under namn som surkorv, hackekorv, stångkorv, skållekorv, lungkorv, potatiskorv, spickekorv, lungkorv, svålkorv, späkkorv, blodkorv,  rullkorv, killekorv, tullkorv, slagsekorv,  osv. Namnet kom ofta av tillagning, förvaring eller huvudsaklig ingrediens. Våra korvar torkades eller saltades in vanligen men även rökning förekom.

En särskild sorts korv är just slagsekorven som också går under namnet rullkorv, killekorv, eller tullkorv. Den är ingen korv i vanlig bemärkelse utan görs utan de tunna köttpartierna mellan låret och bringan, det vill säga slagsidan. Detta tunna långa stycke saltas och kryddas, vanligen med kummin eller peppar och rullas ihop och sys ihop med stark lintråd.  På så vis kunde man göra korv utan att använda fjälster.

Korvhorn ifrån Upplandsmuseets samlingar märkt 1723. Digitaltmuseum.

Köttinnehållet till korven hackades vanligen i en så kallad hackho med hackhackor. Beroende på vilken slags korv man skulle stoppa och vilja tarmar som fanns till hans användes korvhorn av olika storlekar. Dessa var vanligen gjorda av kohorn eller bockhorn men det förekommer också att de var gjorda av näver.

Jag har alltså använt några av ovan nämnda  kryddor i korvsmeten för att framställa några slags svenska allmogekorvar, troligen festkorv då våra korvar inte innehåller inälvor. Är du intresserad av hardcore-allmogekorv ger jag dig ett vanligt recept från 1800-talets slut här:

Surkorv ifrån Kisa (Östergötland)

4 liter kokt kall potatis
Hjärta och lungor av gris
6-7 hg fläskkött
2-3 hg späck
lök
salt och peppar

Alltsammans males på köttkvarn, blandas med kryddor och stoppas hårt i smala fjälster, knytes till och doppas i kokande vatten. Korvarnas torkas på en duk, hänges på en trästång över den varma spisen för torkning i drygt en vecka. Förvaras på kall plats eller stekes på genast i ugn.

Kom inte gagga om låga kötthalter i svensk korv. Uppenbarligen går Dennis Hotdogs i våra arma  förfäders tarvliga fotspår.

Vår korvstoppning

En enkel köttkorv

Ingredienser
1 kg fläskfärs
1 kg oxfärs
0,5 kg finmalen späck
3 msk salt
1 tsk socker
3 krm malen ingefära
3 krm malen vitpeppar
3 gula lökar

Tillvägagångssättet är väldigt enkel. Hacka och mal ner köttet i kvarnen, liksom späcket. Att mala i handkvarn kan vara ganska jobbigt, se till att du har ett ordentligt bord.

Jag hade en ivrig stab hackare som ständigt försökte överträffa varandra i lökhackning och kötthackning. Trots att alla var gråtfärdiga fortsatte knivarna gå. Alla kryddor mortlades noggrant. Alla i ingredienser knådas sen till en ordentlig korvsmet. Till denna korv ska krokfjälster användas som ska blötläggas innan ett tag. Vi stoppade vår korv med hjälp av kvarnen och då är det bara att montera fjälstret på korvhornet och sätta igång och veva.

Alla mina elever var ivriga att göra alla moment och just stoppningen är det bra att vara två på, en som matar kvarnen och en som vevar och kontrollerar tarmen. Andäktigt såg övriga på när korven sakta växte ut ur kvarnens innanmäte.

Med handkvarn är det väldigt lätt att justera hårdheten. Det går emellertid inte så snabbt, till skillnad från när jag gick styckningskurs för några år sen. När charkmästaren gjorde korv i korvkanonen kan jag lova att det gick fort, jag passade på att filma förfarandet:

Stilig korv blev det iallafall och precis lagom hårt stoppad. Vi snurrade korven på valda ställen.

Nu lyckades jag klanta mig ordentligt med denna korvsats, jag glömde att vi skulle lägga i oxfärsen. Detta resulterade i två saker: för det första en mer allmogeartad korv med mindre kött och dels en korv som påminner om att äta hemmalagade köttbullar med lite för mycket lök i. Klart ätbart men inte riktigt vad jag hade tänkt. Den överblivna färsen resulterade därför i ytterligare ett korvrecept som redovisas längre ner.

Betyg: 3 bleka korvar av 5. Med oxfärs i blir den nog riktigt bra. Detta blev såklart en asfet och flötbemängd korv med mängden späck den innehåller. Jag har prövat att steka korven såväl som låtit den sjuda och båda funkar.

Isterband
Isterband är en så kallad surkorv, det vill säga en korv som efter stoppning vanligen hängdes över spisen för att torka och syra sig. Därav en syrliga smaken i riktiga isterband. Isterband är en klassisk svensk korv som vanligen innehåller någon slags utfyllnad som gryn eller potatis. I vårt fall blev det kokta korngryn.

Ingredienser
0,5 kg fett fläst
1/4 kg nötbog
1 1/2 dl korngryn
1 stor lök
1/2 tsk mald kryddpeppar
1 /2 tsk mald vitpeppa
1/2 påse malda senapskorn

Till detta ska man ha svinfjälster som är en tunnare typ av fjälster, den är också något mer ömtålig. Alla ingredienser hackas och mals för hand. Jag hade som önskan att göra en korv som helt skulle vara helt hackad för hand. Efter ett idogt skivande, hackande och trancherande blev det ett bra resultat. Snart träddes en nytt fjälster på korvhornet och mer korv krämades ut.

Den här korven blev om något snyggare och kanske godare. Vi vet inte än då korven i skrivande stund hänger i mitt pannrum för att syra sig. Den börjar skrumpna och se verkligt delikatesartad ut.


Hemligkorven
På grund av min klantighet så stod vi där med 1 kg färs över. Eftersom vi hade såväl tid som fjälster över inhandlades rimmat fläsk och rökt fläsk till en ny spännande korv. Detta är tänkt som en gästabudskorv, nästan en borglig korv med sin stinna kötthalt.

Ingredienser
1 kg grovmalen
0,5 kg rimmat fläsk
0,3 kg rökt fläsk
1 lök
1 tsk vitpeppar
1 tsk salt
1 tsk kryddpeppar

Inga konstigheter här inte, vi använde svinfjälster då vi hoppades på en köttig stekkorv. Fläsket och löken hackades och en ny sats korv var snart skapad. Efter att den var klar var dagen till ända på Grå huset och vi kunde sätta oss ner och beundra vår samlade ansträngning.

Betyg: 4 rejäla köttpinnar av 5. Riktigt god faktiskt med viss rökt karaktär. Värd att göra igen.

Till sist
En verkligt inspirerande historisk verkstad med engagerade människor och många intresserade ströbesökare. Korv förvandlar människor. Välkommen i vår på kommande historiska verkstäder!

Gå vidare
Vill du lära dig mer om matvanor hos allmogen finns det ett oumbärligt verk på alla vis och det är Nils Keylands ”Allmogekost I-II” och vill du lära dig stoppa korv och kolla recept är http://www.salsus.se/ ett säkert kort.

3 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Självhushållningsexperiment

Trollskott och att skjuta bort det.

I allmogens föreställningar kring sjukdomar gavs trollskottet ett stort utrymme. Trollskottet kallades även för finnskott, lappskott eller villarpaskott och kännetecknades av plötslig sjukdom eller oförklarlig smärta. Trollskottet hade vanligen en avsändare som med magiska medel satte skott på ett offer. Resultatet av skottet kunde variera kraftigt ifrån slaganfall, rännskita, bölder, frossa till vansinne och galenskap. Vägarna att sätta trollskott på sina fiender är många men involverar ofta någon slags magisk projektil, vanligen mer symbolisk än av faktisk innebörd. Inte sällan användes pilbågar eller bössor när man skulle sätta trollskottet. Exempelvis berättas det i Värnamo socken:

Skjuta trollskott tillgick sålunda. Man skaffade sig ett föremål t. ex. en näsduk, som hade tillhört den som man ville åt. Vidare skulle man anskaffa malm från sin och fiendens hemsockens kyrkklockor samt mull från kyrkogårdarna. Med detta och krut laddades bössan. Istället för hagel lade man i ett människoben samt en kula, stöpt av ärvt silver, samt en kula stöpt av kors bly d. v. s. av en blybit, som haft form av ett kors. Av näsduken gjorde man en docka, denna docka hängde man upp i ett träd vid en korsväg. Så sköt man på dockan. Man kunde efteråt på dockans utseende se, om en fiende överlevt eller ej. Trollskott kunde man endast skjuta en torsdagskväll i nedan.

Liknande rituella tillvägagångssätt finns där ingredienserna byts ut eller förändras, ex dockan kunde huggas av en tallbit och få ett hjärta av en stulen oblat. Som ovan antyds är tillvägagångssättet genomsyrat av symbolik och i folktron starkt laddade komponenter.

I brist på skjutvapen kunde andra metoder anbringas. I Jösse härad berättas följande:

Dorti Nilsdotter i Granbäck bekände vid tinget 1706, att hon av en finska lärt att göra ”trollskott” på så sätt, att hon skulle taga näverknutar och hår av sådant skinn, som blev på barkade hudar och trilla detta tillsammans till en trind rulle. Då hon ville göra någon skada, skulle hon kasta den åstad och befalla den fara dit hon ville i djävulens namn och genom hans konster, och allt skulle ske. Och uppgav hon sig därmed ha tagit livet av Olof Björnssons sugga och trenne getter tillhöriga Håkan Elofsson i Dal, för det de varit hårda mot deras legopiga, som var hennes goda vän.

Berättelserna om trollskottet är många och vitt spridda över vårt land. Botemedlen är också talrika och följer den allmänt brukade doktrinen i folkliga medicinen, det vill säga ”ont ska med ont fördrivas”. På så vis påminner boten om trollskottets kastande. I äldre tider användes gärna därför små miniatyrpilbågar som man kunde skjuta små ofarliga pilar mot den värkande delen eller mot norr där trollskottet i allmänhet ansågs komma ifrån. Där bössor fanns tillgängliga laddades de magiska botemedel såsom naglar och hår från den sjuke, ärvt silver, 9 träflisor från fruktbärande träd med mera. Tidpunkten för bösskottet var ofta viktig, exempelvis tre torsdagsnätter i rad före soluppgång.

En så kallad skjutpinne med förlaga från 1800-talets Småland.

Istället för skjutvapen kunde även så kallade skjutpinnar brukas. Dessa enkla redskap tillverkades av en pilgren som klövs i ena änden och en liten träbit spärrade upp det kluvna snittet. Genom att peta på den lilla träbiten lossnar den och skjuts iväg av spänningen i klykan. Innan uttalar man ramsan:

Jag skjuter. Jag skjuter för trollskott och villarpaskott samt för allt djävulskap som finns!

När detta var genomfört skulle trollskottet ha försvunnit. Det var inte alltid det fanns bot, exempelvis om trollskottet var menat att ta livet av någon. I sådant fall kunde även trollskott sättas på den häxa som utfört dådet. Man kunde då bränna nio sorters lövträ som plockats en tidig torsdagsmorgon och av askan förladda bössan med. I djävulens namn skulle bössan sen skjutas med kula och aska mot en människofigur ristad i ett träd. Där skottet tog skulle häxan bli skadad. På så vis kunde man också hämnas förgångna trollskott.

Idag lever trollskottet i viss mån kvar, vanligen förknippat med ryggont, det vill säga ryggskott. Det tycks också i pastischform, föga oväntat, fått ett visst utrymme hos dagens nyandliga smörgåsbord. Vem kunde ana? Artefakterna som används i ovan beskrivna ritualer är vanligt förekommande i otaliga andra sammanhang, både i såväl onda göromål som i botemedel. Fantasin och kombinationerna är oändlig och inte sällan av makaber art. Det är inte utan att man gärna försöker föreställa sig hur ovan ritualer tog sig uttryck i det riktiga livet. Vad tänkte människorna när de hörda avlägsna smällar av gevär om torsdagskvällarna?

Källa: Carl-Herman Tillhagen (1958), Folklig läkekonst. Nordiska museet. Stockholm.
Skjutpinne tillverkad av mig.

2 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Artiklar & Recensioner

Skura trasmattor, det är åter dags!

 

Mellan att vi renoverar, åker på folkmusikfestivaler och försöker göra ingenting vill jag  påminna er, alla mina kära läsare att det är åter dags att präktigt förse sig med en sjö och en brygga. Lägg till smutsiga trasmattor, såpa, öskar och rotborste så har ni det hela. Senare i höst vill ni knappast ge er ut och huttrande sitta och löga mattor.

Detta inlägg ger inte så mycket information då Anna-Maria förra året förklarade mycket utförligt i en gästartikel ur trasmattan ska tas. Den artikel hittar du här. Sen vi skurade mattor förra året har vårt förråd av trasmattor fördubblats, det beror på att vi fick fantastiska trasmattor från Farmor och för att vi tog en massa trasmattor från en gård som jag tidigare skrivit om.  De sistnämnda mattorna varierade i skick och utförande, från trasiga skabbmattor till yppersta ripsmattor och långa välplanerade trasmattor såsom denna 6-metersmonster nedan:

Trasmattan – Allmogens matta.

Idag förknippar vi ofta trasväv med mattor men förr var det även vanligt att ha i sängen, ofta som mellanlägg över sänghalmen och under eventuell fäll eller lakan. Att pryda golvet har ofta varit sekundärt hos allmogen och när det vid högtider behövdes brukades ofta sängrelaterade persedlar. Under 1800-talet händer det dock något. Ett större överskott på utslitna textilier resulterar i att man alltjämt börjar väva trasmattor även för golvets utsmyckning. Överskottet tros bero på att pappersbruken i allt större utsträckning gick över till pappersmassa av trä, innan det gick nämligen att sälja linnelump till bruken för bra pengar. Detta nya scenario i kombination med billigare bomullstyger från stadens väverier. I många landskap var det vanligt med halmmattor som hade ett inslag av halm istället för trasor. Det förekom även ofta i kombination av de båda. Låt oss dock inte tro att dessa mattor brukades såsom vardagsföremål när de blev på modet under 1800-talets mitt. Flera uppteckningar från tiden vittnar om hur exklusivt trasmattorna var för sin tid. En del tyckte det var rent slöseri, som i Hälsingland där bland annat ledaren och tillika pastorn Hedberg för den kristna sekten Hedbergianerna predikade att det var syndigt att ha mattor på golven.

Innan trasmattan var Sverige alltjämt ett mattlöst land, följande uppteckning från Dalarna beskriver vad allmogen smyckade sina golv med innan trasmattornas ankomst:

”Golvmattan kom i bruk på 1880-talet, då trasmattor först användes. Före mattornas tid ströddes halm på golvet endast under julen. Någon hade nog halm om nyåret också, och en del lät halmen ligga kvar till över nyåret. Vidare hade man finhackat granris på golvet  om söndagarna vintertid. Under fastlagstiden hade många fin sand på golvet, och sanden sönderdelades våg och böljeformigt med sopkvasten som prydnad. Om sommaren plockades årsskott av granruskor, granskott som breddes över golvet om lördagskvällen. Om midsommar räfsade man asplöv som breddes över golvet”

Liknande bruk finns i det flera landskap och det berättar om varför förr var ett helt annat liv och en helt annan tid. Vem skulle idag kratta sand i sitt kök som om det vore en kyrkogårdsgång?

 

Lämna en kommentar

Under Allmoge och etnologi, Artiklar & Recensioner, Övrigt & pålysningar

Allmogens skjutjärn.

Med detta inlägg ämnar jag beskriva mitt senaste tillskott i min samling av antika jaktvapen men också visa på en vapentyp som brukades av allmogen i nära 340 år. Min ambition är att detta inlägg inte ska vara snustorrt då jag vet att många av er inte är intresserade av vapen och inte kan recitera saliga vapenhistorikerna Josef Alm eller Torsten Lenk som ett rinnande vatten såsom en del av mina vänner plägar göra. Låt er inspireras av en vapentyp som genomsyrar jakten i Sverige.

Objektet som jag beskriver tillhör en typ av gevär som är intressanta rent etnologiskt och som vittnar om en del allmogejägares enfaldiga fantasilöshet. Jag talar om snappflintlåsbössor. Detta är min första snappflintbössa (det lär banne mig bli fler…)

Denna bössa är 123 cm lång och den har blivit ganska mycket renoverad med bra gjorda stocklagningar och nya låsdelar. Låset fungerar väl om den får en ny flinta. Geväret har ett rejält spett till pipa och är som många allmogebössor räfflad. Dessa vapen var precisionsvapen och ofta är kalibrarna ganska små. Detta är för en 12 mm kula vilket är ganska mycket. Resultatet med en pipan är att hela pjäsen väger mer än en stor armémusköt, ca 4,5 kg. Troligen är denna bössa från 1800-talet och från norrland där denna typ höll sig kvar länge.

Svenskarnas favorit.

Snappflintlåset kan spåras tillbaka till 1550-talets Tyskland och som snabbt vann gehör bland svenska vapentillverkare och vidare till  Norge och de baltiska länderna. Tyska smeder tog med sig låstypen till Sverige och den visade sig vara pålitlig och lätt att tillverka. Snappflintlåset är en förspringare för det reguljära flintlåsen som kommer att dominera Europa till början av 1800-talet. Med låsen följde också en tysk estetik med korta och stabbiga stockar som var rådande mode under 1600-talet.

Två utmärka snappflintlåsbössor med beninläggningar från 1600-talets Skåne. Så kallade Göingebössor.

När allmogen började skaffa sig krutvapen för jakt hade de vanligen två vägar som var ekonomiskt försvarbara – köpa utrangerade vapen från militären och civilister eller tillverka dem själva.  Att studera allmogens lokalt tillverkade jaktvapen är som att titta på deras kläder, möbler och hustyper. De är präglade lokala modeintryck, ekonomiska tillgångar och hantverksmässiga förutsättningar men också av eftersläpande konservatism.

Snappflintlåsen dominerar bland byarnas vapensmeder och i vissa delar av landet, särskilt norrut kunde jaktvapnen ha sett likadana ut i över 300 år.  Dessa snappflintbössor har ofta ett folkligt uttryck i ornament och en tydligt prägel ifrån de tyska kolvarna. Det ska sägas att snappflintlåsen användes av hög som låg även om det konventionella flintlåset eller hjullåset dominerar hos de högre stånden under motsvarande tid.

Böndernas förlagor, en tysk snappflintlåsbössa från tidigt 1600-tal. Notera likheterna.

Snappflintlåsbössa gjord av svensken Jonas Schertinger den yngre i Stockholm 1722 för den svenske kungens jaktgarderob. Även adeln föredrog ibland snappflintlås, just denna är något av en hybrid av snappflintlås (se hanen) och normalt flintlås (se eldstålet och eldstålsfjädern). Stocken är i övrigt väldigt tysk.

Varför allmogen valde snappflintlåset var troligen för att det ansågs tillförlitligt och i sitt ursprung förhållandevis enkelt att tillverka. Det är egentligen mer komplext än ett vanligt flintlås men i sitt primitiva utförande säkerligen enklare att göra för en lokal smed. Här följer några exempel på bössor liknande mitt, dessa är ifrån det traditionella norrland.

Många av dessa bössor byggdes också om på 1800-talets slut till slaglås med samma mekanism. Det tyder på att de var omtyckta vapen som ansågs värda att uppgradera.

Det förekom också att dessa mycket omtyckta lås monterades i för tiden moderiktiga stockar. Det kan se lite apart ut men utgör intressanta kontraster. Det är likt många konstnärliga uttryck hos allmogen – blandat.

Slutligen
Vad kan man då sammanfatta detta med? Inledningsvis så kan jag säga att detta är det perfekta reenactmentvapnet – det är gångbart under 300 år likt inget annat vapen. Det passar till min tidiga 1700-talsdräkt såväl som hos min tidiga 1800-talsdräkt. Det skulle även gå att göra  en tidig 1600-talsdräkt. Skicket är också perfekt för reenactment då många delar är bytta och inte original.

Det är svårt att säga hur vanliga dessa vapen var i jämförelse med andra vapen men det är tydligt att de spelat en signifikant roll hos allmogens jägare. Många köpte vapen tillverkade på manufakturerna i städerna andra gick till bysmeden.

7 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Vapen

Allmoge II: Vångadräkt II. Vardagsskjorta.

Jag har tagit avstamp i folkdräktsömnaden genom att börja i den enkla änden, dräktskjortan. Ser man till folkdräkten från Vånga som den formaliserades i modern tid som högtidsplagg så har dräkten försetts med en efterkonstruktion till skjorta. Om vi går till Anna-Maja Nylén så hävdar hon att:

Skjorta saknas i samlingarna men har varit av vitt bomulls- eller linnelärft med hög uppstående krage och ärmar med linningar och spjäll.

Nylén hänvisar här till Nordiska museets samlingar men varifrån uppgiften om att det skulle vara en högkragad skjorta med ärmlinningar framgår ej. Det som är problematiskt är att denna uppgift står i stark kontrast till Prosten L. Wiedes upptecknar från 1840-talet samt delvis till Mandelgrens teckningar. Wiedes uppteckning är mycket detaljerad och troligen den mest omfattande beskrivningen av Vångabornas dräkt och deras leverne.* På följande sätt beskriver han skjortan:

Linnet består af en skjorta af blekt blågarnsväf med vida och tvärt afklippta ärmar, som räcka nedtill handlofven, saknar linning, sprund eller fäste med blott en smal fåll nedtill och kring handleden. I halssprundet är skjortan hopfästad med en nål. Skjortkragen är mycket låg.

Samma sorts skjorta ska ha använts vid såväl vardag som fest, sommar som vinter, enligt Wiede. Enligt denna uppgift rör det sig om en ålderdomlig skjortvariant då de flesta skjortor vid denna tid har en linning vid handleden. Wiedes bild förstärks ytterligare av en av Mandelgrens teckningar från trakten.

Mandelgrens teckning visar en skjorta med förhållandevis låg krage, ok över axlarna, knälängd, sprund i halsen och enkla ärmslut. Det är troligt att mannen som avbildas är klädd för arbete en varm dag då hans knäskålar och nakna fötter i de karaktäristiska vångaträtofflorna syns. Det kan tänkas att Mandelgren avbildar en slags arbetsskjorta (likt en bussarong) men det är tydligt att de speciella elementen i Wiedes uppteckning stämmer överens med Mandelgrens teckning. Mer problematiskt är dock att Mandelgren avbildar även en bergsbonde i Vånga som tydligt bär hög krage.

Viktigt att poängtera är att detta inte givetvis måste vara ett motsatsförhållande då det faktiskt kan ha funnits två sorters skjortor (även fler!). Vångaböndernas dräkt är ett sammelsurium av gammalt och nytt, omodernt och moderiktigt. Om man tar tar både upptecknarnas uppgifter för sanna så har åtminstone båda skjortvarianterna använts i arbete och vardag.  Jag har inte funnit spår av att Nylén har läst Wiedes uppteckning då hon endast refererar till Richard Dybecks betydligt kortare beskrivning av vångadräkten i tidskriften Runa från år 1844. Dybeck utelämnar alla detaljer om skjortans beskaffenhet.

I slutsats kan sägas att det är troligt utefter källorna att det existerat två sorters skjortor i Vånga, en med hög krage som kan ha haft åtsmitande ärmlinning men också en mer ålderdomlig skjorta med låg krage och enkel, ledig ärmlinning. Eftersom inga kända exemplar av  någon av skjortorna finns bevarade är vi utelämnade till att tolka och rekonstruera.

Skjortan.

Bilderna nedan är tagna hemma hos mina farföräldrar i Djurås by och jag har inte brytt mig om att stryka skjortan. Vi kan låtsas att det är av estetiska skäl.

Enligt Wiedes uppteckning ska skjortan sys av blångarn som är den grövsta formen av linnetyg. Det är ett tyg som inte enkelt låter sig skaffas utan jag valde istället en handvävd treskaftad kypert av god kvalitét. Ofta när jag undersöker särkar och skjortor från den avsedda tiden blir jag ofta imponerad över linnets tyngd och tjocklek, liksom dess mjukhet. I dag är det svårt att komma över tätvävda linnetyger av likvärdig sort men detta tyg kändes troligt för en vardagsskjorta.

Modellen
Jag har valt att främst gå på uppteckningens linje med låg krage och en liten enkel fåll längst ner på ärmen. Som tillägg har jag enligt Mandelgrens illustration lagt till ett ok som kan skönjas på bilden. Ärmhålorna har små ärmspjäll och ganska stor sprund som börjar där oket slutar, som på bilden. Nedtill har jag inte följt bilden utan min är något kortare, främst på grund av materialbrist. Mandelgrens skjorta är mycket lång och det är svårt att fastställa huruvida denna skjorta har kilar i sidorna vilket är oerhört sällsynt när det kommer till mansskjortor. Särkar har vanligen kilar. Jag försökte få ut några ynka cm nedtill genom att skarva av överblivet material. Jag har slitsar vilket är kutym på mansskjortor.

Allt är sytt med gammalt bockens skogarn som är ungefär som 35/2.

*Wiedes uppteckning kommer föräras med en egen artikel så småningom.

5 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Textil

Historisk essä: Tre umgängesdanser män emellan.

Förord
Jag vill så här inledningsvis poängtera att jag inte är någon övermåttan dansant person eller att jag besitter någon djupare kompetens kring folklig dans som denna artikel handlar om. Emellertid är jag gift med en dansglad folkmusiker och är intresserad av folklig kultur, modern som gammal. Dessutom har jag svårt att låta bli att skriva om vissa ämnen när jag stöter på tankeväckande källmaterial. Sådant stoff som vänder uppochner på vårt historiska medvetande och som utmanar vårt bild av de skeenden som gått oss före. Just denna artikel handlar ett antal ovanligare danser där män dansar med andra män i det gamla Sverige.

Om mansdanser
När det kommer till mansdanser finns det många, den kanske mest kända, hallingen, anses komma från Norge men har utövats på flera platser även i Sverige. Det går ofta i 2/4 eller 6/8-takt med högt tempo och med många akrobatiska inslag. I hallingens centrum står männen som utmanar varandra i olika avancerade akrobatiska konster för att imponera på det omgivande kvinnfolket.

Utifrån tre olika källor har jag stött på tre folkliga danser vars syfte primärt inte är att skapa affektion hos motsatta könet utan som är en del av en samkväm eller en ritual. Dessa danser ter sig märkliga och var troligtvis ganska kuriösa men desto mer verkligt unika. Mitt material grundar sig på ett antal uppteckningar från olika tider.

Björndans
Björndansens ursprung är höljt i dunkel men vissa menar att den kan ha kopplingar i samernas kultur och deras dyrkan av björnar. Den kan dansas i grupp eller parvis och stor vikt läggs vid att likna en björns natur. Adolf Iwar Arwidsson beskriver Björndansen i Svenska folksånger 1842:

BjörnDansen. Begagnas i Norrland. Fyra eller flera karlar lägga sig framstupa på golvet, med huvudet vänt inåt mot samma medelpunkt och kroppen såsom radien i en cirkel. Golvet vidröres endast med flata handen och tåspetsarna. Sålunda hoppa de på händer och fötter i takt med musiken under oavbruten rörelse, varvid de växelvis draga händer och fötter tillhopa och sträcka dem åter ut. I förra fallet vändas händer och fötter inåt mot varandra, i senare utåt från varandra. Dessa rörelser äro så snabba, att de ske två gånger inom samma takt. Dansen fordrar mycken både vighet och styrka.

Denna variant verkar vara mer av en lekdans medan den som görs parvis är mer sävlig och kräver styrka. Den går ut på att männen lyfter varandra och gestaltar en björn. Nedanstående filmklipp visar hur det går till. Detta filmklipp är något bisarrt på många vis men kväv nu era skratt och dröj er kvar vid tanken att en del av era manliga förfäder roade sig med dylik umgängesdans.

En del vill också härleda denna till hedna tider och en slags urkult av björnen vilket troligtvis är ett önsketänkande. Däremot finns det flera upptäckningar från flera delar av Sverige som visar på att dansen varit vida spridd från Halland till Norrland.

Ungkarlarna hissa brudgummen
Jag har valt att ge denna dans synonymen initationsdans då dess ritual gick ut på att bära en nygift person in i de giftas stånd. Den förekommer på flera ställen och Fredrik Troels-Lund härleder dansen som så gammal som 1600-talet. Gemensamt mönster i dansen är att den inledningsvis dansas av ogifta män som i ringdans går runt brudgummen ibland under hissande och skålande, och snart kommer en yttre krets gifta män som ska bryta loss brudgummen från de ogifta för att föra honom till de giftas skara. I de källor jag undersökt påpekas det hur våldsamt dessa fritagningar brukar bli med blodsvite, gammalt groll och redlös kämpalust inblandat.

Målad bonad som visar hissandet av brudgummen, Mora omkring 1850.

Den mest målande beskrivningen av denna dans kommer i från den för tiden stockkonsvervativa socknen Vånga i Östergötland. Prosten L. Wiede beskrev denna dans på 1840-talet:

Sedan alla gästerna på detta sätt dansat, hvilket kallas att dansa med brudgummen i midten, som nu oafbrutet dansar en polska med alla ogifta karlarna, hvilket otroligt mattar honom, hvarefter han höjes på de starkastes axlar, och bjudes att dricka ur ett (söndrigt) ölglas, då han tackar dem för den tid han varit i deras sällskap, och med samma tager afsked af ungkarlsståndet. Glaset tömmes och krossas i spiseln. Nu uppstämma alla drängarna (d.ä. ogifta karlarna) under trumpetklang ett väldigt hurra! och polskan, som för ett ögonblick, medan brudgummen talat, afstannat, återtages med fördubblad hurtighet; sålunda uphöjd omsvingas han af drängarna ännu några slag, då de gifta männen inbryta, för att liksom med vålld taga honom ifrån dem. De armstarkaste gifte männen pläga då till höger och wenster utdela väldiga slängar; dock gifva drängarna icke så lätt med sig. Ett buller och skrik uppstår, hvarunder brudgummens kläder kunna sönderslitas, ja äfven hans lekamen…

Det hela slutas något oväntat med att drängarna måste släppa brudgummen efter att ha mutats med ett stort bröd, en flaska brännvin och en enorm korv vars storlek ska vara så stor som fyra kannor. Innan drängarna driver vidare med godsakerna för att supa i nattstugan så skärs ändarna av på korven, dessa gröps ur och används som brännvinsskål som skickas laget runt. När drängarna är iväg upprepas hissningen med de gifta männen och andra skålen dricks och ytterligare ett glas krossas. Sen måste de gifta männen mutas iväg och de ger sig av till nattstugan och kör iväg ungkarlarna.  Livet på landet var bisarrt. Denna uppteckning visar på ett väldigt utstuderat bröllopsfirande där varje detalj är viktig och det bjuds många överraskningar.  Den som önskar skulle kunna skärskåda denna bröllopssed och frossa i symboler och rituellt handlande.

Gagnsföra
Denna uppteckning är sentida men väldigt charmig. Den är hämtad från Djurås by i Gagnef, samma trakt som min släkt härstammar ifrån. Tänk er fyra gubbar vid namn Hol-Anders, Lasses-Erik, Grop-Anders och Nybergs-Erik, som sammanstrålar i Nybergs-Eriks snickerierkstad år 1920. Spelmannen Präst-Olle är också på plats.

Vad gjorde då de fyra masarna i verkstaden? Jo, de drack kaffe och åt korv – men inget bröd – men i stället en ”hutt” till det hela. Inmundigandet skedde i omgångar, och mellan intagen dansade man och sjöng olika slags visor. Man dansade den s k Gagnsföra, som hade valstakt med en ”stöt” då och då. Och gubbarna dansade två och två till Präst-Olles fiolspel. När han inte kunde vara med och spela, skötte Nybergs-Erik musiken på sitt tvåradiga dragspel. Men då kunde bara två gubbar åt gången dansa. […] Fyra ”glada” masar, som hade roligt utan fruntimmer.

Denna dans ska tydligen ha spritt sig även till Vansbro av kringvandrande Gagnefsbor som arbetade i skogen. Jag tycker det finns något mysigt över ett gäng gubbar som rultar och dansar en särskild dans tillsammans i ett snickeri. Jag har många gånger gått förbi det här snickeriet som fortfarande finns kvar och är snickeri i Djurås, denna uppteckning har etsats sig fast och påminner mig varje gång jag går förbi. Gubbar som dansar och dricker brännvin till fiolspel.

Källor:
Troells-Lund, Fredrik (1939) Bröllop i Vol XI i serien Dagligt liv i norden på 1500-talet. Stockholm: Albert Bonniers Förlag
Eklund, Stig (1991) Glimtar från Gagnef förr och nu.
Wiede, L (1842) Några folkseder i Vånga socken under 1840-talet. I Linköpings Länsmuseums årsbok 1958.
Arwidsson, Iwar Adolf (1842) Svenska Fornsånger vol III. Stockholm: Nordstedts.

7 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Artiklar & Recensioner

Allmoge I. Vångadräkt I. Skriftliga källor.

I liten skala har ett antal allmogeintressenter börjat småprata lite om tidig 1800-tals reenactment sen förra inlägget där jag presenterade en idé om att skapa ett än så länge informellt sällskap som är intresserade av allmogekultur under tidigt 1800-tal. En Facebookgrupp skapades och nu är den uppe i 25 medlemmar huvudsakligen från Sverige men även Danmark. Det må vara något exkluderande för er som inte har facebook men så här i början är det ett fantastiskt lättmanövrerat system. Kanske kan det bli något mer inkluderande så småningom om intresset kvarstår det vill säga. Det är alltid entusiastiskt i början. I vilket fall har allt som har med detta projekt fått en egen flik med namnet allmoge att samlas under.

Det som står närmast till hands då man ska börja med en ny tidsperiod är att sy en ny dräkt eftersom det är det som trots allt är dig närmast och som syns utåt sett. Jag tänker mig att jag ska slå två flugor i en smäll och sy en passande folkdräkt samtidigt. Riktigt så kommer det kanske inte bli då jag försöker sy mig en mer vardaglig dräkt än den högtidsdräkt som många av våra folkdräkter är. Vångadräkten är dock präglad av en vad politiker skulle kalla en ”arbetslinje.

Jag vill med detta inlägg visa hur jag går till väga när jag ska söka källor till min dräkt och hur jag slutligen syr dräkten.

Skriftliga källor

Min huvudsakliga och mest inspirerande källa är författad av nationalsångstextförfattaren Richard Dybeck som runt 1800-talets mitt gav ut en etnologisk och kulturhistorisk tidsskrift vid namn Runa. År 1844 beskriver han (förutom vångabornas släktskap med dalmasar och ärofyllda upptåg i hjältediktningen) vångainvånarnas säregna dräkt:

Mannen bär på hufvudet en så kallad Glada eller Flik-mössa af grått eller blått vallmar, fodrad och kantad med hund- eller räf-skinn, och är i övrigt klädd i 1:o Väst af randigt mångfärgadt halfylle, 2:o Stäcktröja, äfven kallad Brodtröja, vanligen af svartbrunt valmar, fordom med en fåll kring halsen, men nu med ståndkrage 3:o långtröja, Vångakarlens egentliga hedersplagg, af svartbrunt valmar med tre veck baktill, och en rad häckten framtill, samt räckande till knä, 4:o förskinn, hvilket begagnas, så heligt som söcknet, 5:o holkbyxor af blekt blångarnsväf, ofta av två alnars vidd, samt räckande något nedom knä. På högra sidan är en ficka, kallad puta. 6:o Strumpr af svartbrunt helylle, vid hälarna försedda med skinnlappar, de der räcka en god tum öfver skons bakläder, samt 7:o grofva becksöm-skor, ofta med trädbottnar, och beslagna med dennrickor (ett slags sko-spik som de sjelfve tillverka).

Texten referar till en plansch i samma verk

Beträffande skriftliga källor är detta ett enastående exempel på hur en innehållsrik källa ser ut. Den ger oss i text hur en sak ser ut med variationer, kompletterat med en bild. Jag gillar skarpt också bilden av mansdräkten, den ser i mitt tycke väldigt cool ut i jämförelse med hur den ser ut i folkdräktsböcker från 80-talet. Denna bild är för närvarande min största inspirationskälla, men den måste givetvis jämföras med annat material. Innehållet i Dybecks redogörelse är saklig men kanske med en något tendentiös underton.

En annan skriftlig källa med bild gjordes av den etnologiskt intresserade konstnären Nils Månsson Mandelgren som under 1800-talet åkte runt och ritade av hus, gårdar, föremål och dräkter. 1846 var han förbi Vånga och ritade av en bergsbonde från Vånga bergslag. Mandelgren refererar dels till ovan källa ur Runa men också till prosten Levin Christian Wiedes manuskript ”Några folkseder i Wånga socken af Östergötland antecknade år 1842”. Detta manuskript är ännu inte i min ägo men kommer inom tid vara det då det finns publicerat i Meddelanden från Östergötland och Linköpings stads museum, 1958-1961. I denna källa genom Bengt Magnussons verk om Mandelgren, beskrivs bland annat att tobakspipan nyttjas överallt förutom i kyrkan och på kyrkogården och den bärs i ”putan” på byxan. Likaså ges upplysningar om förskinnet eller barmskinnet som nyttjas alltjämt fest som vardag, sommar som vinter likt ett hedersplagg:

Det är af Kalfskinn, och räcker från halsgropen till litet över knäet, bestående av bröstlappen, skinnet och tamparna. Bröstlappen eller förskinnets öfre de är midtpå utklippt i form av ett hjärta, med underlag af rödt kläde och broderier, oftast i zigzack med sådana meander af brons. Övfer hals, nacke och axlar saknar det alltslags fäste men fasthålles vid bröstet med en kort slingad skinnrem, som knäppes på en af vest- eller underrocksknapparna. Innanför bröstlappen lärer på bröstet hänga en liten kniptång [pincett] af messing, hvilken användning war referenten obekant. De twenne stora lädertamparna, som från sidorna af skinnet utgå och på ryggen hoplöpa, ihopfästas med hvar sin stora messingsknapp.

Vidare nämns att vångamannen ofta bär en skinnpåse med matsäck korshängd över bröstet samt en piska på samma sätt. Se bild nedan.

Det som också framkommer i Wiedes beskrivning och Mandelgrens skiss är tillbehören såsom pipan, eldstålet och den lilla fnösktunnan i mässing. Det tillkommer också några upplysningar vars grund är svår att fastställa. Det framgår ej om det är Bengt Jacobssons tolkning av Mandelgrens teckning eller om det är baserat på Wiedes ord:

Bredbrättad lågkullig hatt, grå vadmalströja, förskinn, knäbyxor, grå strumpor (som hålls uppe av knäband) samt på fötterna becksömsskor.

Om det är Wiedes ord skulle det skvallra om en mer arbetsartad dräkt med grå vadmal än den av Dybeck beskrivna dräkt. Jag lutar mig mer mot att det är Jacobssons tolkning av Mandelgren, men det återstår att undersöka när Wiedes text kommer i dager i sin helhet. I övrigt ger Mandelgrens intressanta upplysningar om en ny hatt med hattband, vanliga vita eller grå knäbyxor i ylle liksom verktyg och matsäckspåse i skinn.

I vidare forskning framöver blir det till att se till förlagor varav flera finns på Digitalt museum. Återkommer om dessa kvarlevor.

10 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Textil