Author Archives: kurage

About kurage

Jo, jag är en person med passion för historiska hantverk. Det är vad denna blogg handlar om primärt. Jag är annars lärarstudent, smed, gift, hundägare och troligen rätt trevlig på ett nördigt vis.

Var det verkligen Axel Gyllenkroks vapen?

Mer extremt korta bössor!
Nyligen hade jag den förträffliga äran att öka på min lilla samling av slädbössor med två nya tillskott. Dessa extremt korta bössor har jag skrivit om förr och de tillhör en udda och ovanlig kategori vapen. De är den felande länken mellan pistol och bössa, jag väljer att använda begreppet slädbössa för civila varianter och pistolkarbin om militära varianter. Det är en väsentlig skillnad om bössan är en nedkapad fullängdsbössa eller om den är tillverkad med ursprunglig kort pipa. De äkta slädbössorna är ofta försedda med äldre ryttarpistolpipor från tiden runt 1700 då pistolerna hade sin maximala längd. Stockarna har också speciella proportioner som bara finns hos riktiga slädbössor. I det här fallet rör det sig först om en slädbössa från 1700-talets mitt/andra hälft med många av de typiska element som svenska civila bössor har vid den här tidpunkten. Den är stadstillverkad med almstock, kolvlåda, järnbeslag och spångad pipa. Jag har inte lossat pipan för att se om den är stämplad undertill men i nuläget framstår den som helt omärkt. Troligen är den gjord i någon av faktoristäderna som var aktiva vid 1700-talets mitt. Den andra bössan är en också en flintlåsbössa med almstock men med en paddelliknande fiskstjärtstock. Det är denna vi ska titta lite närmare på då den har en särskild kontext som jag nu ämnar bena ut.

Axel Gyllenkroks vapen?
Många vapen bär på spännande berättelser och kontexter. Ibland går de att slå hål på direkt, såsom fallet med en pistol som påstods ha tillhört Gustav Vasas livmedicus som presenterades för mig för några år sen. Den visades sig vara från 1800-talet. Berättelserna tenderar att växa med åren. Svårare var det med den björnstudsare jag själv införlivade i samlingen som är tillskriven den kände jägaren Llewellyn Lloyd. Den berättelsen skulle troligen med rätt arkivmaterial gå att verifiera, om tiden fanns det vill säga. Mitt grundläggande råd är att vara skeptisk mot alla typer av berättelser som är vidhäftade vid vapen.

Den här slädbössan kan nu vara ett exempel på detta. I kolvlådan hittades en intressant lapp.

Lappen berättar alltså att vapnet kommer från släkten Gyllekrok, att den köptes av en viss Gyllenkrok som var bankkamrer i Vimmerby på 1960-talet för 1200 kr (mycket pengar på den tiden…) Bankmannen ska i sin tur ha fått den av sin far som var major i Stockholm (kan vara major Carl Fredrik Oliver Gyllenkrok 1876-1944). På andra sidan har det kokats fram en kontext som försöker koppla vapnet till den kände karolinska översten Axel Gyllenkrok (1664-1730). Det verkar vara baserat på att pipan är stämplat med årtalet ”1710” och att sidobeslaget är märkt ”Gyllenkrok”. Är kopplingen trolig? Mitt korta svar är nej och varför ska jag nu berätta.

För det första är pipan en fullängdspipa från en svensk m/1704 ryttarpistol. Dessa pipor är ofta årtalsstämplade och har just det här utseendet, längden och kalibern. M/1704 är ett manskapsvapen och inte en pistol för höga officerare inom svenska armén som förväntades införskaffa sina egna och ofta påkostade ryttarpistoler. För det andra så är den nuvarande sammansättningen av vapnet från 1800-talets början. Den har en stockning i ljus alm och är typisk för 1800-talets ganska slätstrukna, svängda stockar med olika typer av nätskärningar.  Den har också enkla järnbeslag som också är typiska för 1800-talet mer funktionalistiska stil. Vapnet sattes samman av äldre delar vid denna tid, pipan från en äldre pistol, låset är också ett äldre 1700-talslås vars spetsiga låsplatta filats av i bakkant för att passa den nya tidens ideal med rundade låsplattor. Sidobeslaget som bär Gyllenkroks namn är också 1800-tal varför jag misstänker att vapnet kan ha tillhört någon av Gyllenkrokarna vid just denna tid.

Njet, det var inte din bössa. Foto: Svenska riksarkivet.

Så vad är sant? Troligen bara det som står på ena sidan av lappen. Om vi utgår från att ägarmärkningen är genuin så är det troligen så att vapnet verkligen funnits i släkten från 1800-talets början till 1960-talet. Det är egentligen bara det vi kan vara hyfsat säkra på. Lyckligtvis köpte jag vapnet endast på grund av dess utförande och inte kontexten. Var alltid vaksamma på alla historier som omger ett visst vapen, särskilt om ni förväntas betala mer pengar för historien.

Jag har iallafall nu fem korta bössor varav de tre översta är verkligt genuina slädbössor. Den fjärde är en räfflad lappbössa med tåspännarlås och den femte min hemmabyggda best som går under namnet ”Svartsnärpan”.

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

10 år av hantverk, historia och reenactment.

Det är faktiskt så. Tio år, ett hundratal artiklar och en halv miljon besökare. Den är bloggen har nu följt mig under 10 år.  Jag gillar att skriva och har trots många vändningar i livet lyckats hålla pennan glödande. Med få undantag har jag lyckats producera åtminstone en artikel i månaden under denna långa tiden. Under dessa år har bloggen förändrats på många vis. Jag har bytt jobb ett antal gånger, haft föreningar, tagit examen, blivit pappa två gånger, bränt ut mig en gång och undersökt en mängd olika historiska företeelser och föremål. Bloggen har precis som livets gång haft olika böljande rörelser. I början var det mycket reenactment, ett tag bara husrenovering, massa hantverk och på sista åren väldigt mycket vapenhistoria.

Jag vet och jag hoppas att mitt arbete har inneburit bra saker inte bara för mig själv utan också för andra. Min nyfikenhet för historiens alla människor, företeelser och förhållanden drivs av en närmast pervers längtan att få veta mer, försöka förstå. Jag har sett bloggar komma och gå över åren, många tröttnar, ger upp, tappar suget eller har helt enkelt inte tid. Jag är dålig på att läsa andras bloggar men på något vis vill jag ändå uppmuntra fler att fatta pennan (…eller ja, tangentbordet) och skriv. Dokumentera vad du gör, för dagbok över dina experiment och historiska förehavanden. Min blogg ger mig så här i efterhand mycket glädje och faktiskt inte en ringa del stolthet. Jag hade förmodligen glömt det mesta om jag inte nedtecknat det och då hade ingen annan heller fått ta del av mina tramsiga funderingar, forskning eller försök till kunskapsbyggande. Så till er alla, sluta aldrig vara nyfikna på historien.

/Anders


Utställning in the making. foto: Fia Wallin.

 

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt & pålysningar

Vad hände med den Swenska Cidern? Del II om cider och framskjutna premiärer.


En balja full med cider och referensmaterial till Liljerums första Ciderkonventikel.

Hur var det med Cidern då?
Troligtvis minns ingen av er den särskilda svensk ciderkommission tillsattes på Liljerum hösten 2016? Om inte annat så kan ni läsa om dess storvulna planer att framställa cider här.

Vad hände egentligen efter att vi satt den där satsen? Svaret på det kommer nu efter att cidergruppen äntligen fick tillfälle att sammanstråla i en engelsk ciderlunch, sisådär ett år senare än beräknat.

Men först tar vi vid där tunnan jäst klart. För nästan exakt ett år sen bestämde vi oss för att tappa om cidern och buteljera den. Det är egentligen inga svårigheter men vi ville också flaskjäsa den för att få till lite kolsyra. Traditionell engelsk cider är egentligen utan kolsyra men vi föredrar likt cider från norra Frankrike ha en cider med bubbel. Det kräver att man tillsätter ett visst mått av sockerlag för att jäsningen ska starta igen. Det kräver ordentligt rena flaskor och rätt mängd socker. Orena glas kan göra att jäsning uteblir och för mycket socker kan skapa övertryck i flaskorna.


Två bibliotekarier, en kyrkohistoriker och en museipedagog bakom kameran som lägger pannan i djupa veck för att klura ut den mest lämpliga mängden socker.

Samtliga flaskor rengjordes noga och värmes i ugn. Sockret kokade upp i vatten och tillsattes i varje flaska. Därefter tog buteljerandet vid och häverten gick varm.


Anna redo med häverten.

Snart stod de där, en glänsande brun flaskarmé fyllda med förväntade smaksensationer och drömmar. Ganska länge fick de stå. Uppskjutningar, brist på tid, sjukdom och prokrastinering satte alltjämt käppar i hjulet för vi skulle träffas och faktiskt provsmaka.

Den första ciderkonventikeln
Men slutligen i mitten av denna månad blev det av, Liljerums första ciderkonventikel!


Medelst paj, korv, kålsallad och äppelbröd till huvudrätt började vi nu avnjuta vår cider. Till allas glädje hördes ett tydligt plopp med pys när vi öppnade första flaskan. En len, alldeles lagom kolsyra bubblade i den närmast gyllengula klara vätskan. Så här långt såg det ju mycket lovande ut. Smaken var vi alla eniga om att den var mycket bra. Cidern var torr men bjöd på syra och en angenäm eftersmak. Vi var rörande överens om att resultatet blev mycket lyckat men att smaken av äpple kunde ha varit mer framträdande. Svenska äpplen är ju huvudsakligen ätäpplen och bjuder inte på så koncentrerade smaker till skillnad från särskilt framtagna cideräpplen som är i princip oätliga men som besitter en mer komplex smak i skal och fruktkött. Kanske ska man koncentrera sig mer på att hitta vildäpplen och klurigare sorter om man ska nå högre höjder med hjälp av svenska äpplen. Förhoppningsvis gör vi nya försök till hösten.

Vi avslutade med mången engelska scones med plommonsylt och vispad grädde. Och cider. Ganska mycket cider.

Det var också lite premiär för lönnkrogen som efter många år nu börjar arta sig till något mycket trevligt. Särskilt nu när vedspisen har renoverats iordning och kunder värma lokalen. Mer om lönnkrogen och spisen i framtiden.

Lämna en kommentar

Filed under Krogen, Självhushållningsexperiment

37 magiska tips för den missundsamme allmogejägaren.

Ett möjligt scenario

Det hade börjat som en oskyldig och något rättmätig hämndlek, den där hösten i Grötslöre socken år 1833. Den unge, spenslige Slaggartorps-Jöns hade kommit i otakt med det åldrande herrarna i jaktlaget. Slaggartorps-Jöns hade öppet förnedrats inför hela jaktlaget då hunden han ägde och pratat sig varm för jagat Köttkulla-Svens får halvt fördärvade i genom hagen. Spefullt hån hade stått som spön i backen. Laget var anfört av den garvande Krats-Mats, klädd i blankpolerade köpestövlar och munnen spottandes av köpebullar och köpesnus. Krats-Mats höll låda, slog sig för knäna och naggade gossen Slaggartorps-Jöns i kanten samtidigt som han berömde sin egen väldresserade hynda. Skamsen, ruvade Slaggartorps-Jöns på vedergällning. Han skulle bokstavligt skämma Krats-Mats förbannade hund, jaktlycka och köpebössa tillbaka till stenåldern. Inte ett djur skulle falla i backen för hans pipa, det skulle Slaggartorps-Jöns bli man för. I sedvanlig ordning och med hela den Grötslöriska fördragssamheten och illviljan som ärvts ner i generationer skred Slaggartorps-Jöns till verket. Med skrynkliga skogshjon och kloka gubbars hela list hade smilaren Krats-Mats innan årets slut dött av hunger. Han hittades utmärglad på skurgolvet med sina avgnagda blanka köpestövlar i munnen. Tre förrymda vådaskott hittades, två i Krats-Mats kropp och en i grannens praktko Krokenos. Hunden var förrymd med grannens höns hängande i truten och Krats-Mats bössa hittades sprängd i bitar.

 

Läste du den här artikeln men kände att det inte hjälpte? Då kan det vara så att du helt enkelt är en usel jägare. Har du väl kommit till den insikten kan du åtnjuta den största missundsamhet och sprida denna uselhet till andra jägare så de blir lika kassa som du.

Jag har sammanställt en liten lista med tips om hur du förstör din värsta jaktkamrat jaktlycka, dennes bössa eller dess hund. Samtliga hämtade ur den svenska uppteckningar och skriftliga källor från 1700-1800-talet.

Förstöra någons jaktlycka
– Att som jagande man träffa på en kvinna på väg till jakten bringar otur. Skicka ut din fru/syster/piga/småkusin i din motståndares väg.
– Missunna ditt offers jaktlycka ruinerar också dennes jaktlycka.
– Ge bort kulor stöpta i samma rum som en kvinna.
– Om du hör ett skott från jägaren vars jaktlycka du vill förstöra, skär loss den grästorvan du står på och vänd den upp och ner. Sätt dig på torvan och uttala högt ”I djävulens namn, dina skott går aldrig fram!”.
– Förnim i ditt inre ditt offer och säg formeln ”Smäll och smäll, men inte fäll”. Avsluta med bönen Fader vår.
– En del trollkunniga förr kunde sätta skytteskälva på jägare. Beroende på villebråd jägaren skulle jaga kunde man sätta ex björnskälva eller rävskälva på jägaren. Jägaren grips då fruktan när han stöter på djuret han jagar.

Skämma någons bössa
– Leta reda på någon som behärskar det onda ögat och låt denna titta igenom mynningen på bössan. Då kommer inte ens kulan orka lämna loppet.
– Låt en kvinna, helst en menstruerande kvinna, skjuta med vapnet, eller åtminstone ta i det.
– Döda en lus på bösspipan med nageln, det skämmer bössan.
– Smussla in en bit oblat i pipan.
– Droppa ner blod i pipan.
– Spotta tre gånger och åkalla Satan när du hör en skott ifrån vapnet du vill skämma.
– Teckna ett kors i marken med foten när du hör skottet från vapnet.
– Tag en trasa som använts vid rengöring av vapnet i fråga och borra in den i ett levande träd.
– Ta ditt finger och stoppa i munnen på en död person och stoppa sen ned samma finger i bösspipan på det vapen du vill förstöra.
– Stoppa ditt öronvax i bösspipan.
– Slå knut på närmaste videbuske när du hör ett skott från vapnet och uttala då besvärjelsen ”I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn kan ej denna bössa döda djur”.
– Låna bössan och skjut en katt, hund, uggla, lavskrika, orm eller skata. Det förgör bössan.
– Dra en mässingsladdstake genom loppet.
– Lägg bössan i en säng.
– Gå med bössan över en kullfallen gärdsgård eller träd.
– Kryp med bössan genom en hålighet, i exempelvis ett träd.
– Är du missunnsam nog räcker det med att ta i offrets bössa för att den ska skämmas.
– Gör vapenvård på bössan du vill förgöra. Kan tyckas märkligt men en del menade att döden försvann ur en bössa som gjorts ren.

Skämma någons jakthund
– Smörj in hundens nos med rå isterhud, det skämmer hundens luktsinne.
– Låt hunden träffa en igelkott innan jakten så blir den skämd.
– Smörj in nosen med diverse matvaror såsom messmör, anisolja, osaltat smör, härsket ister, vitlök eller valfritt fett.
– Tag tag i hundens svans, snurra den motsols tre varv och säg ”Se, här har en hare gått!”. Då kommer hunden bara gå i bakspår.
– Då du har hundens skall i hardrevet ska du ta av dig ena skon och säga ”Stackars hare som ska dö, stackars hare som ska dö!”. Ta på dig skon igen och ta tre steg bakåt medans du räknar till tre. Om du gör detta förvillar du bort hunden.
– Sikta med bössan på hunden, då blir den skämd.
– Ge hunden en brödbit och önska att hunden ”skulle kuta åt helvete”.
– Övertala din fiende att själv avliva sin hund när den inte längre fungerar i skogen. Att avliva sig egen jakthund innebär att man aldrig mer har något jaktlycka med hund.

Källor
– Östling, Per-Anders. Bössor i Svensk folktro.
Tillhagen, Carl-Herman (1980) Allmogejakt i Sverige. LT. Stockholm
– Sörlin, Sverker red. (2016) Jaktens historia i Sverige. Liber. Stockholm.
– Forsberg, Anna (2009) Jakt och fiske : Matti Mörtbergs uppteckningar om den skogsfinska kulturen. Veidaron förlag.
Melin, Sven A (1994). Jägarskrock och Skytteskälva. Settern Förlag. Kristianstad

Lämna en kommentar

Filed under Allmoge och etnologi, Vapen

Fulkonverteringar – Den felande länken mellan flintlås och slaglås.

Ett möjligt scenario. Grötslöre by år 1835
Mäskbotten-Mats hade två dåliga egenskaper – fattigdom och manlig fåfänga. Dessa två egenskaper kombinerade ansågs särskilt dåliga i en tid då de ogräsbemängda skördarna ruttnade bort bland regnskurarna i Grötslöre by år 1835. Detta hindrade dock inte Mäskbotten-Mats från att vara först  i byn med den senaste teknologin. Medan Mäskbotten-Mats 13 barn svalt i den gissna backstugan skred han till verket. I skydd av mörkret bröt han sig in i smedjan på det närbelägna Mjältstensbruk. Väl beväpnad med bågfil, gängtapp och enkla verktyg ägnade han natten i smedjan till att skapa Grötslöres första slaglåsbössa. När han visade upp sin hiskeliga skapelse för andra gubbarna i jaktlaget stannade först tiden för ett ögonblick för att snart övergå i suckande, himlade med ögonen och konspirerande tankar på hur de skulle kunna ställa till en tillräckligt allvarlig jaktolycka för att slippa Mäskbotten-Mats och hans fåfängliga klåfingrande. Så hemsk var hans skapelse.

Folkligt, fult och fantastiskt
Ofta är det inte det vackra, välgjorda och fulländade hantverket som är mest intressant utan det fula, sneda men brutalt funktionella hantverket som tilltalar mest. Det är när jag ser något och tankar såsom ”hur tänkte de nu?” eller ”det där var ju ganska fult men det funkar…” dyker upp i mitt huvud.  Inom reenactmentsvängen har det ofta pratats om ”det är det fula som är det coola”, lite som en reaktion på överdådiga återskapning och rädslan inför historiskt korrekta plagg som för nutidsmänniskan uppfattas som själsligt och kroppsligt obekväma eller obehagliga. Denna tankeväckande fulhet är en av anledningarna till att jag samlar på allmogevapen. De är ofta naiva, oproportionerliga, estetiskt retarderade och därför alldeles, alldeles underbara. Detta inlägget handlar om just något folkligt, fult och fantastiskt.

Allmogen går från flintlås till slaglås
Under tidigt 1800-tal sveper en revolutionerande uppfinning genom världen, slaglåset har sett ljuset. Istället för att, som med flintlåset, krångla med en flinta, ett eldstål och löst fängkrut så börjar allt fler gå över till det betydligt mer pålitliga slaglåset. Denna avfyrningsmekanism innebar att en enkel hane och knallhattstapp ersatte flinta, eldstål och fängkrut. Säkrare, enklare, nära vädertätt och snabbare antändning. Bland allmogen i Sverige började förändringen ganska tidigt, redan på tidigt 1830-tal. Generellt sätt fanns två vägar att närma sig slaglås, antingen tillverka eller köpa ett nytt slaglås eller så kallat konvertera ett flintlås till ett slaglås. Nytillverkade engelska lås importerades men också inhemska vapensmeder började sprida kunskapen av att tillverka de nya låsen som i de flesta fall grundade sig i samma idéer som äldre lås. Påfallande många, både i slott och koja, valde att konvertera flintlåsen till slaglås genom att avlägsna byta hane, avlägsna eldstål och eldstålsfjäder samt såga av fängpannan. Bland högreståndsvapen är ofta de tidiga konverteringarna som mest välgjorda på grund av att tekniken var ny och närmades med försiktighet. Med tiden förenklades processen och antog ett mer uniformt utryck. Hos allmogens vapensmeder var konverteringarna ofta enkla och primitiva men alltid funktionella. Ibland har smeden tagit hänsyn till bössans övriga estetik och med största omsorg fyllt igen gamla skruvhål och spår efter det gamla låssystemet.

Fulkonvertering och okonverterat.

Fulkonverteringar
En särskilt intressant men inte så vanlig konvertering är föremål i denna text. Till sitt utförande är detta att betrakta som den absolut enklaste och primitiva konverteringen. Den är så grundläggande att den närmast påminner om en felande länk mellan de två systemen. Istället för att byta hane har man helt enkelt bara behållit flintlåshanen och passat in en liten slagbit i järn i käftarna. Sen har man avlägsnat eldstålsfjäder och eldstål och sällan ens brytt sig om att fylla igen hålen efter skruvarna.

Egentligen är det märkligt att man inte stöter på den så ofta då den är just enkel och funktionell. Trots att jag sett hundratals konverterade vapen så kan jag bara så här på rak arm sett 5-6 st av dessa konverteringar. Det är sällan riktigt dåligt smide blir rariteter med i detta fall är det just så. Jag har ägt en tidigare men den valde jag skick vidare då den saknade järnbiten i käften. Det var dessutom en eftertraktad och i övrigt nära komplett jägarstudsare m/1815-20. I vilket fall så fick köpa en som tillhörde en fin samling där det fanns ytterligare två st rara exemplar.


Jägarstudsare m/1815-20 med fulkonvertering.

Jag införlivade nyligen ett trevligt exemplar i min samling. Den är tillverkad av diverse militära delar, framför allt delar från en svensk m/1731-musköt. Den är omstockad i björk och sen försedd med nya, men ganska enkla mässingsbeslag. Troligen är den gjord runt tidigt 1800-tal och det är inte omöjligt att låset var flintlås även i denna stocken. Ofta stockades vapnen om i samband med konverteringen men jag misstänker att det inte är så här. Kolven är av enklaste slag och har mycket gemensamt med en annan allmogebössa jag har som är byggd på svenska m/1747-delar och ryska delar (se bild ovan). Personligen gillar jag dessa allmogemusköter starkt.

Från samma samling som min kom ifrån köpte en vän en som dessutom är räfflad. Den är kortare men har ett militärt flintlås, troligen ett m/1738-lås och samma mycket enkla design. Jag misstänker att denna brukats norrut där lodbössor är vanligare.

  

Samtliga bilder tagna av Ronny Berglund.

Nyligen såldes det en ovanligt välarbetad studsare med denna typ av konvertering på Probus. Här är det tydligt att det inte är någon bondsmed som försökt sig på en enkel konvertering utan här har smeden vinnlagt sig om att göra en fin konvertering med denna metod. Detta är också det enda exemplet jag stött på som visar på att denna redan ovanliga metod tillämpats på ett mer kvalitativt sätt. Ovanligheten avspeglades också i priset då den såldes för 12500kr +avgifter trots 1800-talskolv med kolvbräcka.


Foto: Probus auktioner.

2 kommentarer

Filed under Antika vapen

Historiefärgarna 2017. Ett reenactment med historisk färgning.

När jag jobbade med förberedelserna med Färgargårdens friluftsmuseum så funderade jag länge och väl hur vi skulle förvalta kunskapen om historisk färgning. Jag är mig själv närmast och tankarna gled ganska snart in på reenactment. Historisk återskapning är ett pedagogiskt instrument som jag genomgående försökt implementera på Färgargårdens verksamhet. Varför inte kombinera historisk färgning med reenactment? Och därmed skapa ett event där deltagarna inte bara färgar på historiskt vis utan också återskapar livet på en färgargård under 1800-talets andra hälft? Efter att ha frågat runt lite bland mina textilintresserade bekantskaper föddes eventet Historiefärgarna.


Hela skaran med deltagare såväl som Färgargårdens gårdsfolk.

Planen med eventet var ganska enkel, att samla riktigt duktiga textilare med fokus på historiska textila tekniker och låta dem återskapa 1800-tal på Färgargården. Förutsättningarna för ett bra reenactment kändes självklara med Färgargårdens autentiska miljö och genom att använda det unika färgeriet har vi möjlighet att komma mycket nära 1800-talets färgningstekniker. Men det är gästerna som gör festen så snart hade jag fått ihop en trevlig, förväntansfull skara proffs som med hela reenacmtentnördens hela passion satte igång att sy nya kläder till eventet. Det ska sägas att reenactment som inriktar sig på svenskt 1860-70-talet är förhållandevis tunnsått i detta land, däremot finns det ganska många som sysslar med amerikansk reenactment från samma tid. För de flesta som var med på eventet var detta en ny spännande period att sätta saxarna i.

Lunch på Historiefärgarna.

1800-talets andra hälft är på många vis den hantverksmässiga färgningens guldålder. Det var summan av alla tidigare färgningserfarenheter och en tid i Sverige då mängder med mindre färgerier anlades i Sverige. På grund av näringsfriheten införande 1846 gavs möjlighet att anlägga färgerier på landsbygden och färgningskunskapen kunde nu fritt flöda i stad och land på ett annat sätt än förr. Det är dock också den äldre färgningens verkliga svanesång och ändhållplats i den industriella revolutionens nya värld med anilinfärger och storskalig textilindustri.

I slutet av juli sammanstrålade den tappra, tiohövdade skalan för att återskapa just denna spännande tid. Förberedelserna stod mina färgararbetare för, smör kärnades, täcken skakades och 70 år gammal sänghalm eldades upp. Snart anlände de första gästerna och anslöt till kafferep med hasardspel och påföljande inkvartering i pigkammare och gesällkammare.

Smörkärning och halmbränning.

Efter en stadig frukost på lördagen fick alla en egen liten presentpåse med diverse färgämnen, litteratur och färgningskuriosa.

Frida har kvitterat ut sin presentpåse och studerar fascinerat den djurspillningsliknande klumpen som fanns i påsen.

Nu var det dags att sätta fyr under karen och börja strukturera upp dagens färgningar. Mängder med garn och annat färggods rotades fram ur de tillrestas packning och hur våra egna gömmor. Genast började vi beta garnerna i vår pannmur och mortla färgämnen.

Lite kort om några av färgningarna under Historiefärgarna

Blå bresiljeextrakt.
Bresiljeextrakt fanns att tillgå under 1800-talet och är ett koncentrerat färgpulver som utvanns ur kärnveden från olika bresiljeträd. Bresilja är samlingsnamn på olika exotiska träslag från Sydamerika. Från 1500-talet och framåt importerades dessa träslag till Europa där de maldes eller raspades till färgspån. I Sverige har vi haft både straffanstalter för män, så kallade rasphus där internerna raspade bresiljeträd, och bresiljekvarnar som malde bresilja. Det finns såväl röd, blå, gul och brun bresilja. Bresiljeextraktet är ett mycket potent färgmedel som kräver endast 5 gram per 100 gram gods. Den blå bresiljan går att få olika nyanser av lila och ju längre godset är i färgbadet ju mörkare blir det. På historiefärgarna färgade vi flera nyanser av lila men vi prövade också att få fram svart genom att överfärga härvor som färgats bruna med växtfärgen Katechu. Resultatet blev mycket nära svart men skulle kunna bli helt svart om grundgarnet varit något mörkare brun.


Färggodset förbereds och betas.

Krapp
Krappväxtens rot har använts tusentals år och återfinns bland de fyra så kallad ”äkta” färgerna tillsammans med indigo, koschenill och vau. De äkta färgerna ansågs ha de bästa egenskaperna, de gav kraftiga nyanser och ansågs mest tvätt och ljusäkta. Krapproten är torkad och pulveriserad och lades därför i blöt på fredagen för att användas dagen därpå. När man färgar med krapp gäller det att hålla noga ordning på temperaturen. Går krappen över 70 grader går den mer mot brun i färgen istället för klara röda nyanser. Detta var på många sätt utmanande eftersom färgkaren är stora och fastmurade vilket göra att det går långsamt att reglera temperaturen, särskilt nedåt. Lyckligtvis lyckades vi hålla temperaturen och fick flera fina nyanser.

Krappbad. Foto Ofeelia Andersson.

Jakarandabrunt pigment
Vi hade fått tillstånd att nyttja en del av de originalfärger vi har i våra samlingar. I ett laggat kärl fullt med bruna kakaobruna hårda pluttar finns en lapp där det står ”Jakarandabrunt”. Vi var nyfikna på att undersöka färgämnet för att kanske kunna utröna vad det var. Vi misstänkte att det var pulveriserad katechu, som är en slags indisk akacia som ger en brun färg. Genom att använda liknande proportioner i färgningen som vid katechu försökte vi få fram en brun. Vi arbetade med 20% vikt mot garnets vikt. Pluttarna pulveriserades i mortel och löstes upp i hett vatten. Denna mörkbruna lösning hällde vi sedan i ett större bad. Garnet betades med alun och nedlades i badet. Efter en timme fick vi en skaplig brun nyans. Slutsatsen är att det troligen rör sig om katechu eftersom det är ett vanligt förekommande färgämne för brunt vid många färgerier under 1800-talet.

Jakarandabrun.

Indigofärgning
Att färga med indigo är en mycket speciell process och som gett upphov till en mytisk status inom färgarkonsten. Indigofärgning skiljer sig från annan färgning genom att färgämnet indigo inte är vattenlösligt utan måste lösas med hjälp av andra kemikalier. Traditionellt sätt har den lösts i jäst urin eftersom urinet bildar ammoniak. Indigokaren i färgeriet är mycket stora eftersom färgaren ofta bara en gång om året gjorde i ordning en så kallad färgkyp som sen användes under hela året. Kypen kunde underhållas genom att tillsätta nytt friskt urin. Nu för tiden används moderna kemikalier för att kunna färga med indigon och vi valde att göra en liten kyp på modernt sätt. När godset är under vattenytan är färgbadet grönt men när det tas upp ur badet oxiderar det med luften och på ett närmast magiskt sätt oxiderar det med luften och blir blått. Denna indigomagi rönte stor uppmärksamhet hos oss som färgar men också hos publiken. En av våra deltagare i färgningen publicerade senare en video på nätet som visar oxidationen och den rönte på några dagar mycket uppmärksamhet med tusentals delningar och över 100000 visningar. Till nästa år har vi tänkt att på allvar återgå till källorna och jäsa en mindre sats urin för att färga traditionellt, något som kan ge mycket kunskap och ge en verklig autentisk upplevelse till färgeriet.

Indigofärgning. Foto: Ofeelia Andersson.

Överfärgning med indigo
Indigo har inte bara egenskapen att färga utmärkta blå nyanser utan är även mycket gångbar för att få fram andra färger. Exempelvis finns det inte särskilt många vägar att få fram bra gröna färger och därför överfärgar man gula nyanser för att skapa grönt. Vi gjorde flertalet intressanta färger genom att färga över garner färgade med björklöv, katechu och gul bresilja. Just att sträcka färgningen i flera led lyfter färgningen till en annan nivå och återspeglar också färgarnas egna originalrecept.


Resultat från hela sommarens färgningar men även överfärgningarna såsom de gröna nyanserna och den svarta som är blå bresilja på katechu.

Övriga observationer och problem
Vi kunde ganska snabbt konstera att det bästa sättet att skölja garnerna är att skölja dem i strömmen, snarare än att skölja dem under tappkranen vid huset. Mycket färgämnen består av spån eller pulver som lätt stannar kvar i godset och måste sköljas ur och det är helt klart så att dra runt godset i strömmen är mer effektivt. Problemet med det är dock att efter ett tag rörs bottensedimentet upp och kan förorena godset. För att undvika detta skulle en ordentlig sköljbrygga vara önskvärt för att komma ut en bit i strömmen. Däremot är tappvattnet bättre till färgbaden eftersom det är renare än vattnet ifrån strömmen.


Skrubbning av färgkar.

Vi märkte också att det är viktigt att skrubba rent kopparkaren i färgeriet. Under lördagen kunde vi observera att fläckar uppstod på en del tyger, att det fanns föroreningar i karen som smutsade godset. På söndagens morgon företogs därför en ordentlig skrubbning av karen vilket avsevärt förbättrade resultatet. Renskrubbningen löste också ett annat problem vi haft tidigare under sommaren nämligen att våra gula färgningar tenderade att dra mot brunt eller grönt vilket berodde på att kopparen fällde ut i färgbadet och dunklade badet. Efter historiefärgarna kunde vi färga vackra gula nyanser medelst renfana och gul bresilja.

Två nöjda färgare.

Slutord
Historiefärgarna var ett av de roligaste och mest annorlunda eventen som jag varit med att arrangera. Att samlas kring en praktisk syssla, i detta fall färgning, skänker en en särskilt stark nyans till återskapandet. Ofta är det krig eller krigsrelaterade sysslor som står för den övergripande praktiska delen av reenactment men detta event visade på att ett värdefullt alternativ i återskapandekulturen. Kanske går det att hitta liknande anläggningar där det går att samlas kring andra specifika hantverk. I vilket fall så laddar jag för en repris nästa år, väl mött då. Jag vill tacka Maria Neijman, Victoria Holmqvist, Amica Sundström, Johanna Krumlinde, Emma Frost, Magdalena Fick, Fia Lindblom, Johan Käll och Frida Gamero för att ni var med och gjorde eventet möjligt. Vi ses nästa år hoppas jag.

Ida Zimmermans bilder ifrån Historiefärgarna.
En av mina begåvade sommarjobbare, Ida Zimmerman, dokumenterade Historiefärgarna med sin kameralins. Hennes fantastiska bilder förtjänar ett särskilt galleri.

 

 

3 kommentarer

Filed under Färgargårdens Friluftsmuseum, Uncategorized, Växtfärgning

Kanske den äldsta svenska revolvern.

Emellanåt dyker det upp virala fjantgrejjer, artiklar och påståenden om diverse vapen. En sådan snackis har varit den om världens äldsta revolver.  Vårt grannland Norge hävdar att de sitter inne på den äldsta. På Maihaugens musesum i Lillehammer finns en tysk flintlås/snapplås-revolver med en åttaskottstrumma. Den anses vara tillverkad år 1597 av Hans Stopler*.  Många idag förknippar revolvrar med 1800-talet och framför allt Samuel Colts klassiska revolvrar. Idén med revolvern är däremot betydligt mycket äldre.

Denna Stoplers skapelse är tillverkad under en tid som kom att utmärka sig för sin närmast perversa fashination för mekanik, krångliga lösningar och astronomiskt överarbetade vapen för furstar, grevar och kungligheter. De flesta av dessa fantastiska vapen har ofta, föga oväntat, sitt ursprung i olika tyska verkstäder. Förutom att massproducera vapen till 30-åriga krigets härar satt också tyska vapensmeder och gnuggade geniknölarna för att hitta på nya, otroligt märkliga, kitschiga och påkostade vapen för att tillfredsställa de krigsherrar som berikat sig på krigen. Kan jag göra en guldinkrusterad jaktbardisan med dubbla pistolpipor i? Eller kanske skjutbara bordsbestick guld? Eller en dubbelpipig ryttarpistol med en kolv i snidad elfenben….eller kanske borde jag bygga en hjullåsstudsare med en pipa inkapslad i glas (finns…)

Kan jag få en hillebard med inbyggd högaffel och hjulås tack?

Stoplers pistol är ett exempel på något som troligen funkar sådär men som åtminstone var dyrt nog att konstruera och som var en bra conversation piece mellan ett antal pösiga herrar med kragstövlar och rosettförsedda kläder. För övrigt finns det en tysk revolverkarbin från runt år 1600 på Livrustkammaren som står sig bra mot norrmännens dito. Troligen finns det en ännu äldre i någon samling någonstans men någon måste ju vara först med att hävda att deras är äldst.


Pistol eller karbin? Svårt att definiera denna Augsburgska tingest. Troligen äldsta revolvern i Sverige i vilket fall. Foto: Livrustkammaren.

Men vilken är Sveriges äldsta inhemska revolver?
Kan det vara vår egen, något bortglömda revolverkonstruktör, den excentriske prästen Jonas Ofrell (1805-1863) som var först att tillverka en helsvensk revolver? Han var förvisso samtida med Samuel Colt men faktum är jag misstänker att den äldsta kända svenska revolvern är från 1600-talets första hälft. I Livrustkammaren finns något som påminner om Stoplers konstruktion men i paritet med vad Sveriges primitiva vapenindustrin i början av 1600-talet kunde åstadkomma. Det är en ryttarpistol med en fyraskottstrumma. Den är enkel i sitt utförande och det tycks som den är gjord för att användas. Flintsnapplås, björkstock och inga jävla beninläggningar och lull-lull. Nils Drejholt har daterat den till 1630-talet men något exakt tillkomstår är okänt. Kalibern är 12mm, längden 535 mm och vikten 1460 gram.


Revolvern i fråga. Föremålsnr 11662 (4805). Foto: Livrustkammaren.

Trumman roteras för hand, vilket är den gängse metoden för revolvervapen fram till 1800-talet. Varje kammare har ett eget skjutbart fängpannelock som skjuts framåt med en arm. Armen är kopplad till hanen så att fängkrutet blottas automatiskt när skytten spänner hanen.


Trumman med sina skjutbara fängpannelock. Foto: Livrustkammaren.

 

*Jag ställer mig lite frågande till dateringen. Enligt Stöckel så är Hans Stopler verksam 1570-92. Varifrån årtalet 1597 kommer ifrån framgår inte och stämmer inte överens med Stoplers verksamhetstid. Möjligen finns det någon annan källa utanför Stöckel som förklarar årtalet. Den bär en datering 1636 men kan mycket väl vara äldre än så.

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Färgargården II. Ånyo rödfärgskok.

För ett antal år sen så kokade jag rödfärg på Norrköpings stadsmuseum och nu var det åter dags igen. Du kan läsa mer om det här.

Det blev då väldigt lyckat och i folkbildningens namn tyckte jag det var något för Färgargården. Jag kände också att det vore kul att koka färg som vi sen kan använda till att måla om färgeriet med framöver.

Jag utgick denna gång ifrån Skansens recept och föredömliga videoklipp där man får både lite historik och praktisk kunskap. Här får du också ta del om de olika kulörerna som går att få fram ur kopparpigmentet, från gult till svart.

Vi utgick ifrån Skansens recept men körde halva sats.

50 l vatten
2 kg järnvitriol
2,5-3 kg finmalet rågmjöl (eller vetemjöl)
8 kg rödfärgspigment (Falu Ljus)

Det pigment som jag använder är gammalt och kommer från tömningen av en gammal bondgård. Varifrån pigmentet är taget är omöjligt att säga. Historiskt sett var det inte bara Falu koppargruva som framställde det röda pigmentet även om det är just denna gruva som blivit synonymt med färgen. Faktum är att Stora kopparberg i Falun som säljer och tillverkar den färgen som betraktas som ”den äkta” faluröda färgen inte längre säljer pigmentet separat från gruvan. Det anses trist nog inte lönsamt att sälja pigmentet löst. De som idag vill koka färg är beroende av hitta antingen gammalt pigment eller köpa….fransk rödockra. Dock har det på senare tid blivit möjligt att köpa pigment från Kopparbergsgruvan i Ljusnarsbergs kommun vilket får anses vara mer historiskt korrekt för svenska hus.

Vi kokar färgen i en stor gryta som vi ställt på tjocka plåtar i pannmuren. Stora kvantiteter kräver stora grytor. Medan vi kokar upp vattnet för att smälta vitriolen så gör vi en liten redning. Att koka rödfärg påminner något om att göra en sås. För att undvika klumpar i såsen behöver man reda ner mjölet i en mindre mängd vatten. När man får en slät välling tillsätter man den i vattnet under kraftig omrörning.

Därefter tillsatte vi pigmentet som vi vägt noga innan. Efter att det fått sjuda 30 minuter har vi fått en färg som är billig, autentisk och som dessutom skänker ett visst extra mått av tillfredställelse eftersom man gjort den själv.  Vi väljer att inte tillsätta linolja  (eller såpa, sillspad osv…). Linoljans vara eller inte vara i färgen är en typisk trätofråga. Många äldre herrar blir ofta provocerade när de får höra att vi inte tillsatt någon linolja (eller såpa, sillspad osv…). Linoljan gör färgen härdigare men också på bekostnad av slamfärgens goda egenskaper. Enligt Skansen anses det inte längre en slamfärg om färgen innehåller över 8% linolja och vi väljer att utelämna linolja för att få en autentisk färg som är lätt att måla över och lätt att borsta.

Med stor iver drog mina sommarjobbare fram penslar och gjorde lite provstrykningar på färgeriet. Det hela var mycket lyckat om jag får säga det själv.  Vi ville ha den ljusa kulören av röd slamfärg som anses vara den äldre nyansen, den mörka varianten som dominerar idag har inte särskilt många år på nacken och passar enligt mig inte på äldre hus. Lycka till med ditt slamfärgskok!

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Färgargårdens Friluftsmuseum, Självhushållningsexperiment

Herr Lloyd och vådaskottet


Lloyds björnstudsare och  klassiska skildring av Sverige fråm 1820-talet.

Herr Lloyd och vådaskottet
Folkmusikgruppen Irmelin har plockat upp en visa om en 1800-talets kanske kändaste kulturpersonligheter. Vagabonden, zoologen, etnologen och björnjägaren Llewellyn Lloyd. Denna engelska rikemansson flyttade till Sverige under 1800-talets början för att jaga, fiska, forska och ligga runt. Han skrev flertalet böcker, korresponderade med Darwin och är även far till den kände upptäcksresande Charles Andersson. Lloyds nära mytiska framfart i svenska skogar, fiskevattnen och sänghalm gav upphov till flertalet sånger, berättelser och traditioner.


Lloyd med sin tama björn rönte stor uppmärksamhet.

En av dessa folkliga ballader som finns om Lloyd handlar om en tragisk vådaskjutning under en björnjakt. Lloyd råkar då skjuta en av hans lokala fångstkarlar Jan Svensson. Märkligt nog är inte detta är inte första gången som Lloyd vådaskjuter en person. Redan innan han flyttade till Sverige sköts en jaktvårdare till döds under tumultartade former efter att ha kommit på Lloyd som olovligen jagade på dennes mark. Lloyd blev snabbt känd i Sverige för sina dramatiska vårdslöshet och ofta farliga björnjakter där han själv många gånger blev sårad och illa tilltygad av björnar. Sammanlagt där han varit med vid nedläggandet av drygt hundra björnar.

Här kommer den ledsamma visan om vådaskottet.

 

Texten finns här:

Herr Lloyd
Efter Elvina Engström, Malung, Dalarna

Herr Lloyd ifrån England till Sverige hit kom
Att nyttigt och nöjsamt här jaga
Att leka med rovdjuren först litet om
Sen skinnpälsen utav dem taga

Den jägaren är i vårt land välbekant
På jaktäventyren så många
I skogar, i dalar, på berg och på brant
Väl kan han båd’ skjuta och fånga

Emellan Tyngeberget och Norra Hån
I en socken man Malung månd’ kalla
En ringander björn nu skjuten skall bli
Men kom ej den gången att falla

Med Lloyd uti följe på jakten där var
Elg, Utter och Svensson den arme
Hur oviss vår livstid, vår dödsstund så snar
O Gud över oss dig förbarme

Herr Lloyd med de andra i ringningen ser
Att björnen re’n grävit där hade
Svagt skymlar i buskarna mera och mer
Lloyd ögat till bössan nu lade

Och jägaren slår sig för panna och bröst
Och ropar: min vän har jag skjutit
Och eko i bergen mångdubblat hans röst
Han fasar för blodet som flutit

Herr Lloyd kastar bössan ifrån sig så långt
Nu vill han ej björn skjuta mera
Han river sitt bröst, det blir honom för trångt
Vad gjort är, dock ändras ej mera

Och prästen och domarn herr Lloyd reser till
Vad lag bjuder, det vill han lida
Och änkan, Jan Svenssons, han ock hjälpa vill
Sin dom nu herr Lloyd får avbida

Men nu sitter änkan med barnena små
I fattigdom, sörjer och gråter
Men Gud henne styrke, Gud allt han förmår
Han hjälper, hugsvalar, förlåter

Om några månader börjar björnjakten, klanta inte till det som Herr Lloyd.

 

Lämna en kommentar

Filed under Allmoge och etnologi, Vapen

Färgargården I. Första nystanet.


Sveriges enda funderande 1800-talsfärgeri?

Färgargården, Sveriges enda friluftsmuseum helt tillägnat historisk färgning har återinvigts efter en lång frånvaro i en museal malpåse. Ursprungligen startats som ett museum av Svenska Färgeritekniska Riksförbundet 1939. Det är lämpligt beläget intill Motala ströms strand i utkanten av Norrköpings forna textilindustri. Det ska porträttera ett landsbygdsfärgeri under 1800-talets andra hälft. Efter år 1846 då vi fick näringsfrihet i Sverige blev det tillåtet att anlägga färgerier på landsbygden och flera hundra startades för att förse garner och tyger med färg. Nu är Färgargården i händerna på mig och Norrköpings stadsmuseum och min ganska gamla vision om att starta ett färgarfriluftsmuseum är nu verklighet. Sommaren ligger framför våra fötter och jag har precis lämnat en välbesökt och högtidlig återinvigning bakom mig. Här på bloggen ämnar jag sjösätta en liten artikelserie om de aktiviterna som vi gör under sommaren. Arbetet går också att följa på Färgargårdens Friluftsmuseums FB-sida.


Personalstyrkan samt Eskilstuna Skarpskyttekår (Senaste besöket var för 130 år sen i Norrköping) under invigningsdagen.

Kapitel I. Första nystanet


En nöjd färgare med första nystanet. Foto: Pernilla Pusa.

Hur ska jag beskriva upplevelsen av att färga i Sveriges enda bevarade och funktionsdugliga 1800-talsfärgeri? Det är svårt, det är också första gången det färgas i det på många, många år. Kanske så länge som 50 år sen. Känslan är märklig, påtagligt nervöst men samtidigt underbar. Färgeriet består av ett antal stora kopparkärl, två för vanlig färgning, två tryckkärl för ångning och två för kypfärgning. De hänger alla samman i samma speciella skorstenskonstruktion och eldas via gångar under en stor murad huv. Endast kypkaren eldas från utsidan.

Här är en enkel genomgång av verksamheten i det lilla färgeriet.

 

Jag blev överraskad över hur enkelt det var att elda under karen och effektiv konstruktionen är. De vanliga karen är hyfsat stora och rymmer säkert mellan 120-200 liter vatten. Jag började med att beta tio härvor ullgarn måndagen innan invigningen i det minsta karet. Murarna hade renoverat klart veckan innan varför det inte fanns utrymme för några experiment innan. Skarpt läge på självaste invigningsdagen. Varför inte köra två bad dessutom och med växtfärger jag inte haft så mycket erfaranhet av? Varför göra det enkelt för sig när man kan göra det svårt?


Gamla tunnor fyllda med gamla färgämnen trängs med varandra i färgeriet. Här finns spanskgröna, gul bresilja, vejdekulor, gurkmeja, röd bresilja och några okända.

De två baden
Jag satte mina färgararbetare på att mäta upp mängden färg. Jag valde att köra på blå bresilja (också känt som blåträ och blåholtz) och Catechu. De färgar lila nyanser, respektive gyllenbruna och är båda exotiska färgämnen men lång tradition inom färgarsocieteten i Sverige.


Det stora av de två konventionella karen.

Det råder en viss begreppsförvirring rörande bresilja i Sverige, då den återfinns i tre nyanser, blå, röd och gul bresilja. Blå bresilja är egentligen inte det ursprungliga bresiljaträdet (Caesalpinia echinata) som ger röd bresilja (också känt som färnbock). Blå bresilja kommer ifrån en annan exotiskt träd som växer i Syd- och mellanamerika, Kampeschträdet (Haematoxylum campechianum). Träden är dock släkt med varandra och den kemiska sammansättningen i färgerna från de båda träden är mycket lika. Just behovet efter bresilja gav upphov till männens motsvarighet till kvinnornas spinnhus, så kallade rasphus. I Sverige har vi haft flertalet rasphus, särskilt under 1700-talet. Där fick fångarna raspa ner bresilja till ett spån som sen kunde användas till färgning. Bresiljesläktet av finns i Sydamerika och har gett upphov till namnet Brasilien. Catechu å andra sidan kommer i från ett annat träd, en indisk acacia. Catechu eller Cutch har i månghundraårig tradition i Europa och har använts till att färga beständiga bruna nyanser.

Jag hade bara bresilja-extrakt att utgå ifrån. Om jag minns rätt så fanns det att tillgå på 1800-talet men historiskt sätt så har färgarna använt spånet. Vi körde 5 gram/100 gram ull. Betat med Alun. Bresiljespån hade varit roligare men det duger bra och är enklare med extrakten. Senare i sommar ska jag pröva spån av såväl röd och gul bresilja. Catechupulver 20gram/100 gram ull och betat på samma vis. Total fem härvor i varje bad.


Bresiljalösning på väg till färgkaret.

Färgpulvret löstes i varmt vatten till ett koncentrat som sedan rördes ut i vatten under uppvärmning. De betade och fuktiga härvorna lades i sina bad och vattnet eldades upp men aldrig över 70-80 grader. Jag märkte snabbt vilket magiskt och potent färgmedel det är. Jag blev överväldigad över det första lila nystan jag fick upp. Mäktigt tung lila kulör. Ett efterbad kommer att följa.


För att undvika en sådan där ”Vilken färg har klänningen?”-Diskussion vill jag poängtera att det är mörk lila.

Katechu mognar långsamt i färgen, från blek brun som tycktes nästan trött till att utveckla en hygglig brun nyans efter att ha svalnat över natten i badet. Givetvis råkade jag göra det klassiska misstaget att inte lossa på garnets knutar och det blev vita sträck, jag lär mig aldrig.

Dagen avslutades med 1800-talsäppelkaka.

 

Lite källor
http://www.wildcolours.co.uk
http://waynesword.palomar.edu/ecoph4.htm

1 kommentar

Filed under Färgargårdens Friluftsmuseum, Växtfärgning