Author Archives: kurage

About kurage

Jo, jag är en person med passion för historiska hantverk. Det är vad denna blogg handlar om primärt. Jag är annars lärarstudent, smed, gift, hundägare och troligen rätt trevlig på ett nördigt vis.

Rise of old allmoge rage II samt Vångadräkt IV – Vånga hotpants och holkar!

P1080947

Jag gillar när sömnaden tjänar dubbla syften. Dels fortsätta sy delar till min långsamt framskridande Vångadräkt och dels sy saker som passar in i min 1700-talsallmogesatsning. Ni kanske minns att jag förkovrat mig i den folkliga långbyxan tidigare? Där kunde jag visa på hur allmogen hållit stadigt fast vid en fladdrig långbyxa ända fram tills den egentligen åter kommer i mode och knäbyxan blir avpolleterad som modeplagg under 1800-talet. Under en stor del av tiden nyttjades såväl knäbyxa som långbyxa, den senare gärna snörd med ett knäband. Ett par sådana lediga byxor som överlevde länge är Vångas arbetsbyxor i grovt linne. De bibehöll popularitet långt in på 1800-talet och anses ha väldigt gamla anor, Anna-Maja Nylén vågar sig på att hävda att de har närmast forntida förlagor. Riktigt så stora växlar vågar inte jag dra i men helt klart lär de varit med länge, säkerligen ett par hundra år. Liknande linnebrallor användes också som arbetsbyxor i andra landsändar, något som Mikael Ranelius föredömligt sydde och skrev om för ett antal år sen.

Det är egentligen mycket rimligt att den här typen av byxor användes. Utmärkta brallor att nyttja vid skållheta sommardagar, man kan nästan se vadmalssvettiga karlar sitta och svära inombords vid åsynen av ett par så sköna luftiga kalasbrallor.

När det kommer till Vångas brallor finns det såväl skriftliga källor som bevarade exemplar. Den huvudsakliga grundkällan är som vanligt Wiedes uppteckning från 1842 (läs mer om den här) som säger detta om sommarens vardagsdräkt:

”Byxorna kallas Holkbyxor, af blekt blångarns wäf, som nedtill räcka nedom knäet, de äro ofantligt vida, af minst 2 alnars vidd i hvardera byxan. De sakna uptill hängsle, lucka eller sprund, endast försedda med ett medjeband (en linning) och på högra sidan en knapp att binda dem om lifvet. Nedtil (vid knäet) äro de tvärt och rundt afklippta, utan sprund eller linning, endast försedda med en smal fåll. Detta plagg äger på afstånd fullkomligt utseende af en kort kjortel, (….). På högra sidan af byxan är en ficka, kallad puta, som löper emot ljumsken, med knif, pipa mm uti.”

Vad vi får reda på här stämmer bra överens med de överlevande byxorna på Nordiska museet, bortsett från att knappen sitter enligt Wiede på höger sida. Dessa byxor är daterade till 1800-talets första hälft men har en skärning som helt klart känns ålderdomlig med 11 veck baktill och endast en knapp. Man undrar om tanken är att det ska se ut som en byxlucka framtill. Jag har i vilket fall använt dessa byxor helt som förlaga eftersom de stämmer väl överens med beskrivningen. För fullständig beskrivning av byxorna tryck här.

spegel 113

spegel 115

Hur gick det till?
Det är underbart behändigt med Digitaltmuseum, särskilt nu när allt fler bilder är zoombara. Det gick att i detalj sy nära kopior av ovan byxor enbart baserat på bilderna. Jag har gjort några medvetna och klantiga frånsteg från originalet. Jag har tills vidare skippat slitsarna i sidan och det lilla knapphålet ovan slitsen medvetet men min symmetriskadade hjärna tyckta alla vecken baktill borde gå åt olika håll från mitten men upptäckte att originalet har vänt alla vecken åt samma håll. Allmogen bryr sig inte om din känsla för symmetri. Sen har inte originalet sidsömmar, mina brallor har det på grund av tygbredden. Jag valde att sy av handsytt, grovt linne i handuksbredd. Sällsynt bra kvalitét, grovt, tätvävt men samtidigt mjukt.

P1080536
11 meter vitt guld.

Dessa vita brallor var bland det trevligaste jag sytt, perfekt att ta tag i efter en lång frånvaro av nål och tråd. Dessutom ska vi ha i åminnelse att jag blir nervös när jag närmar mig allt som har med benkläder att göra. Det är sällan jag blir nöjd i slutändan. Jag och en mönsterkonstruktörskunnig vän klurade en eftermiddag ut med hjälp av det källmaterial vi hade tillgängligt och resultatet blev underbart enkelt. Ett par brallor, helt baserat på raka stycken är inte varje dag. Två raka sidostycken, en avlång grenbit och en linning. All passning sker genom de 11 vecken baktill.

P1080591
Efter att ha gjort toile i bomull kunde enkelt läggas ut på det smala tyget.

Med tanke på tygets brett kan jag väl säga att spillet var nära noll och mängden användbara stadkanter i det färdiga plagget maximalt. Allt syddes för hand med vaxad lintråd, en något tjockare tråd än den vanliga 35/2 som jag brukar använda. Det var en äldre rulle jag hade liggande. Till knapp nyttjade en antik stor knapp jag fann bland mina knappar.

P1080961

P1080966

P1080971 P1080973
Fickorna, de så kallade putorna.

Holkar
Till dessa förträffliga byxor bars en annan mycket ålderdomligt benbeklädnad, så kallade holkar. Det är alltså ett par höga strumpor som saknar fot och som knyts under knät. Wiede omnämner dessa holkar i samband med linnebyxorna.

”Istället för strumpor nyttjas Hollkar af blekt blångarnsväf, som uptill gå ofvan knäet, men uppfästas nedom knäet med en knärem och knapp; nedtill räcka de blott till fotknölen.”

De finns också avmålade i sin helhet av Mandelgren på hans resa till Vånga på 1840-talet. Bilden är intressant på många vis och visar vångabonden i en ovanligt avslappnad klädsel. Han har en lång arbetsskjorta och endast holkar på benen. Huruvida han är naken undertill kan man fundera över. På fötterna har han de särskilda träskorna, klamporna, som är närmast att likna ett par järnskodda tofflor av björk. Här kan också ses att holkarna inte är särskilt tighta utan ganska lediga.

166449_179058975468238_100000924090085_405637_7427971_n

När jag sydde holkarna gjorde jag det i samma blångarnsväv som byxorna. Längden passade perfekt med bredden varför jag slapp fålla upptill och nedkant. Mönstret utgick jag från en mönsterskiss som finns i Anna-Maja Nyléns bok Folkdräkter.

P1080925
Toille av lakansväv.

Det färdiga resultatet är ganska bekvämt. Varför man valde denna lösning istället för att förlänga byxorna kan man fråga sig men denna holklösningen har fler variationsmöjligheter.
P1080965

Slutligen
Underbara byxor att göra och inga problem att göra roundkicks i de här brallorna minsann. Jag trodde inte att ett par historiska byxor kunde vara så sköna. Med tanke på den ålderdomliga skärningen tycker jag det känns rimligt att modellen även passar bra in på det folkliga 1600-1700-talet också. Även om den äldre forskningen vill knyta vångabyxorna till bildstenar från järnåldern och riktigt så långt är inte jag beredd att hålla med men bildmaterialet från 1500-talet till 1800-talet bekräftar de folkliga lediga byxorna. Jag hoppas nu att fler är beredda att släppa de moderiktiga knäbyxorna nu för att kasta sig handlöst in i det bekväma folkliga modet.

Med det här inlägget tar Kuragebloggen semester. Ha en trevlig sommar!

4 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Textil

Krogen IX. Vad händer?

P1080926
Under den skamfilade ytan växer något fram. 

Nästan tre år har gått. Lever liket? Jag tänkte att det var dags för en lägesrapport och återvända till byggnadsvårdens grönskande kulturlandskap. Krogar och sådant kul är det svårt att motivera och ha tid till när man har småbarn men en liten gnista av hopp har infunnit sig. Ett hopp om framtida gamman, bondskt samkväm och drängaslagsmål tornar upp sig i mitt medvetande. Arenan för dessa lustigheter, det vill säga krogen, har förändrats något i vår tanke under den tid som gått. Vi lutar oss mer åt en inspirerande och historisk fristad på Liljerum. En fin, rofylld plats för skapande men ändock en skjutshållsliknande krog från 1800-talets andra hälft.

Den här sommaren har vi stolpat upp tre saker som vi skulle vilja få fart på. Det innebär inte att rummet är färdigt, men användbart och trevligt. Krogen är ett nära nollbudgetprojekt, vi använder oss utav det vi har hemma. Det är utmanande men givande samt trivsamt brokigt.

1. Lister
När vi rev hela rummet saknade rummet golvlist. och panelen var stundtals dålig nertill. Vi har därför valt att använda överbliven hög golvlist från köket och det här huset. Den höga listen kommer täcka in skadorna. Vad som också gett mig lite huvudbry är att det stundtals är ett glapp mellan golvbrädorna och väggen, av den anledningen kommer det vara en liggande slät täcklist först som sen golvlisten kommer stå på.
P1080932
Det finns en mystisk beröringsskräck mellan golv och vägg. Listerna ska överbrygga detta.

2. Målning
Rummet har faktiskt under dessa tre år faktiskt målats en gång. När listerna är på plats ska allt strykas en gång till och vi använder röd linoljefärg från trapphallsrenoveringen (det har jag inte heller skrivit om…) samt en hink pärlgrå linoljefärg vi har. Det kommer bli en mustig men trivsam färgläggning.
P1080927
Det finns faktiskt färg där inne.

3. Vedspis
Vi har beslutat oss för vedspis. Jag gjorde ett tappert försök att tidigarelägga rummet till 1800-talets första hälft med hjälp av öppen spis men jag erkänner mig besegrad av pragmatism, tidsbrist och historisk autenticitet. Rummets karaktär för sig bättre i spannet 1865-1890 med tanke på pärlsponten och rummets övriga inredning. Dessutom orkar jag inte mura upp en kåpa. Jag har köpt vedspis för hela 500 riksdaler. Den är strålande fin, verkligen….ska bara göra upp med faktumet att den stått ute hos den förra ägaren i ett par år. Men det löser sig, jag har redan tömt den från både barr och fågelbon.

P1080930
Vajjert, lite spissvärta på den där sen är det bara att köra….eller?

Till sist
När dessa saker är åtgärdade finns det risk för fest i framtiden.

P1080928

1 kommentar

Filed under Byggnadsvård på Liljerum, Krogen

Tonåringen Olof Hyltén-Cavallius dissar svenska städer 1835.

Gunnar_Olof_Hylten-CavalliusOlof Hyltén-Cavallius i sina bästa år. Foto: Wikipedia Commons.

 

1835 reste den unge 17 år gamle studenten Olof Hyltén-Cavallius runt i Bergslagen och Dalarna för att lära sig mer om sitt land. Olof kom senare i livet att bli den svenska folklivsforskningens fader men vid denna tid var han måttligt imponerad av vad han såg. Städerna var värst och han skrev några härliga inverterade kommunslogans.

 

Enköping

”Anblicken af staden är emedlertid föga retande. Den smaklösa kyrkan, belägen på en sand-ås, praesenterar sig först, – lik en dam i styf-kjortel – jemte sin kära hälft – en tjock och rödmålad, fullkomligt anspråkslös klockstapel: dernäst måste man passera en mängd eländiga ladugårdar och vagns-lider, framför vilka stadens ”fyrfota” svin makligt rulla sig i smutsen (…) i den annars otrefliga staden”

Kommentar: Jag har varit på bröllop i den där kyrkan men jag kan inte minnas att jag tänkte på att kyrkan och klockstapeln såg ut som ett överviktigt äkta par.

57158_3124037
Kyrkan i fråga, klockstapeln syns inte till. Bild Wikipedia Commons.

Köping

”Straxt på e.m ankomma vi till Köping, som intager ett ganska lågt rum bland de städer jag hittills sett. Den är ej just så liten; men tyst och ödslig samt liknar ett vagns-lider. De ruckliga husen på ömse sidor om gatan tycks nicka åt hvarandra – eller snarare sammansluta sin åldriga hjessor till en tyst rådplägning om den tidpunkt, då de skola hölja gatan med sina Ruiner. Detta likväl med undantag. Vi kunde ej upptäcka minsta tecken på rörelse. Då man inträdt genom stadens Tull-port (en rödmålad Svin-Grind) förefaller det vandraren såsom ginge han i en förtrollad stad , hvars innevånare blifvit försänkta i en Magisk sömn eller så, som gjorde en tour igenom det ur jordens sköte framkallade Herculanum. Köpings förnämsta näringsgren tycktes vara svin-skötseln, åtminstone uptäckte vi både inom och utom staden stora hopar af dessa Civiliserade djur, som framtågade med gravitetiska  steg på tomma gatorna.”

Kommentar: Det var med visst fog som Jan Guillou ca 150 år senare utropade Köping till Sveriges tråkigaste stad. Hyltén-Cavallius är dock kärvare i sin kritik, vi pratar här alltså om en rucklig spökstad vars invånare främst verkar bestå av svin och vars stadsport är en röd svingrind. Och säg mig vilken annan svensk stad som jämförts med den romerska staden Herculanum som tillsammans med Pompeji totalförstördes vid vulkanutbrottet år 79 e Kr. Personligen tycker jag Olofs recension av staden är magisk i sin beskrivning.

Rådhuset_köping
Ett öde torg i Köping, bara lite fasadsprickor och grisar som fattas för att göra bilden helt trovärdig. Bild: Wikipedia commons.


Hedemora

”Hedemora är rätt snygg; men saknar alla märkvärdigheter.”

Kommentar: Kort och koncist. Hedemora är trivsamt ointressant och lämnar inga bestående minnen.


Sala

”Staden är just icke så liten; men ful, som en Olycka”

Kommentar: Sala är inte bara medelstort, det är också tragiskt fult.


Falun

”Från en skäligen hög backe får man en första öfversigten af staden. Den är föga retande….på hela den steniga vidden ej kan upptäcka ett gräs-strå eller den ringaste tecken till Vegetation. Midt i denna öken höjer sig oöverskådlig massa af Slagg-högar, samlade under Sekler, bland hvilka man endast blir varse en ringa skymt af hus och torn. Till höger – utanför Tullen ligger Grufvan med dess Solida byggnader, och från den närbelägna backen uppstiger en så förfärlig rost-rök, att hela nejden är insvept i dimma. Stadens hus och kyrkor bära och märken derutaf, ty de förra äro till större delen svart-grå, de sednares koppartak äro ljus-gröna af Erg. Dennna för en fremling serdeles oangenäma rök är orsaken till nejdens ringa vextlighet; men är – ehuru betydligt svafvel-haltig – föga skadlig för folkmängdens helsa, och nyttig vid smittsamma sjukdomars afvärjande.”

Kommentar: Falun träder här in som 1800-talssveriges svar på Ruhr-området, alternativt Mordor. Ett härligt, smutsgrått ställe där en svavelhaltig dimma ligger tät och ingen växtlighet överlever. Tur att dimman motverkar smittsamma sjukdomar.

Falu koppargruva. Malmhög vid gruvan.
En vacker sommarbild på Falun i början av 1900-talet. Bild: Tekniska museets arkiv.

Till sist
Det bör tilläggas att han faktiskt tyckte några mindre samhällen var helt ok, om jag minns rätt så gillade han särskilt Leksand. Jag rekommenderar alla att läsa hela Olof Hyltén-Cavallius ungdomsepos En student upptäcker sitt land 1835. Olof är 17 år, han är en ung svärmande tonåring, genomtvättad av det tidiga 1800-talets alla götiska föreställningar. Han vurmar för storvulna dar, det som är snyggt och städat och det som är uppblåst i ståtliga gammelsvenska proportioner. Han har däremot något svårt för det som inte passar in i hans drömvärld, det vill säga smuts, fattigdom och alla andra saker som präglade tillvaron för de flesta i Sverige för den här tiden. Att den lantliga redligheten och den friska naturen gärna ställs mot stadens degenererade smutsighet gör Olofs reseskildring till en upplevelse att läsa.

För närvarande när jag en närmast pervers längtan efter att plöja igenom reseskildringar från 1600-1700-1800-talen. Dessa skrifter ger en sällsynt inblick i dåtidens samhälle på ett ofta ganska personligt sätt. Författarna må ha olika syften med sina redogörelser, en del är rent vetenskapliga, vissa nyfiket upplevande andra rent propagandistiska. Oavsett syftet berättar texten med ett utifrånperspektiv, färgat med betraktarens ögon. Det gör att författaren tar fäste på saker som de betraktade personerna, objekten, kanske inte alls noterar eller helt enkelt tar för självklart. Det leder till ofta underliga komiska iakttagelser som bara den oinsatte kan fälla. Det kulturhistoriska värdet som reseskildringar ger är oskattbart och ren, opolerad historia som jag verkligen rekommenderar.

De skildringarna jag tittat närmare på spänner över en lång period, legoknektens Peter Hagendorfs 24-åriga resedagbok under 30-åriga kriget Sedan stack vi staden i brand, Per Lindeströms resa till nya Sverige 1653-1656, Linnélärjungen Pehr Kalms Västgöta och Bohuslänska resa 1742, tysken J.W Schmidts Reise durch einige schwedische Provinzen 1799 (svensk översättning och redigering) och  Lewelyn Lloyds Jagt-nöjen i Sverige och Norrige : berättelser om en resa i dessa riken åren 1827-28.

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt & pålysningar

Om bösspipor och deras form.

P1080810

Den här artikeln handlar om bösspipor. Varför har ingen skrivet något sammanfattande om detta innan? Pipan är kanske bössans mest vitala del. Dess utseende avslöjar många saker såsom funktion, ålder och kvalitet. Här kommer en enkel guide.

Runda pipor
Med runda pipor avses pipor som är runda längs med hela pipans längd. De är vanligen svagt koniska och blir smalare ju närmare mynningen man kommer. De har ofta under 1700-talet en dekorrand som löper runt pipan vid pipbotten. Under 1700-talet förekommer på högre ståndsvapen ofta typiska rokokodekorationer såsom snäckskal och rocailler istället för ränder. Ibland är pipan avdelad i sektioner med flera dekorränder. I sällsynta fall är runda pipor också försedda med en markerad trumf. Bland militära vapen är denna pipprofil den vanligast och den absoluta majoriteten av piporna är slätborrade.

P1080785
Muskötpipa på en svensk m/1775. Notera den sparsmakade dekoranden vid pipans botten. 

Runda pipor med avdelat kammarstycke
Påfallande många pipor från 1700-talet har pipor med avdelat kammarstycke som upptar upp till halva pipan. Vanligen övergår till rund profil med en eller flera dekoränder. Majoriteten av piporna är civila, slätborrade hagelpipor, men det förekommer även räfflade pipor. Det vanligaste är att kammarstycket är oktagonalt men i ovanliga fall kan den även vara runt, kannelerad eller sextonkantig. Ett mindre antal militära pipor har också oktagonala pipor, som exempel kan sägas att karolinska muskötpipor har oktagonala pipor som övergår i ett kort stycke till sextonkantigt för att övergå till rund. Jägarstudsare m/1815-20 har också oktagonalt kammarstycke. När det gäller dessa pipor är uppfinningsrikedomen stor och en mängd olika varianter förekommer.

P1080790
Ryttarpistol med mässingspipa och ingjuten stålpipa, tidigt 1700-tal, troligen holländsk. Svensk slätborrad hagelbössa med bältat sikte, 1700-talets mitt. Notera det igenlaxade spåret efter ett tidigare sikte.

P1080788
Slätborrad ryttarpistolpipa från 1700-talet i slädbössa. Markerade åsar och två dekorränder som markerar övergången.

Oktagonala pipor
Oktagonala pipor innebär att pipan är åttakantig längs med hela pipans längd. Detta är en karaktäristisk för räfflade bössor. Skulle pipan mot förmodan vara slätborrad är den troligen urborrad. En del bättre pipor är ibland lite tunnare mot mitten för att ha bli bredare mot mynningen och bilda en trumf. Det förekommer också enstaka pipor som är sextonkantiga.

P1080802
Björnstudsare från 1800-talets mitt med höj- och sänkbartsikte.

Tornpipor
Den här pipformen är väldigt ovanlig och benämningen kan beläggas till åtminstone 1800-talets början. Pipprofilen är emellertid betydligt äldre, jag har själv en Utterbergbössa med en tornpipa från 1646. En tornpipa är egentligen en pipa med oktagonalt kammarstycke men har fått sitt namn efter övergången mellan kammarstycket och den runda pipan. I övergången går åsarna i oktagonalen ut i smala tornspiror ut på den runda pipprofilen. Tornpipor tycks främst använts till slätborrade vapen under 1600-1700-talet.

P1080354
Slätborrad tornpipa märkt 1646 i Utterbergsbössa från 1700-talets mitt.

Kistpipor
Den här typen av pipor har ett kammarstycke som är fyrkantigt. Begreppet kistpipa förekommer under 1700-talet men pipformen finns dokumenterad från 1500-talet och framåt. Varför man väljer att göra denna väldigt komplicerade pipform är svårt att fastställa. Troligen beror det på förmodade egenskaper, såsom balans eller träffsäkerhet. Att göra ett fyrkantigt kammarstycke sätter pipsmeden på stora prov eftersom det kräver mycket material när man väller pipan. Även om kistpipor förekommer på flera ställen i Europa tycks norska smeder haft en viss förkärlek till kistpipor eller ”kassepiper” som de säger i Norge. De norska piporna är ofta räfflade och välarbetade med vacker dekor. I Skokloster samlingar finns en unik kistpipa daterad till 1500-talet som är fyrkantig hela pipans längd med fyrkantigt lopp. Kistpipor ovanliga och det är svårt att skaffa sig en överblick och hitta generella riktlinjer.

Jag har själv en kistpipa vars ursprung jag inte lyckats fastställa, stockningen är svensk men pipan är jag osäker på. Pipan är rikt ornamenterad och börjar med ett ganska kort kammarstycke som går ner i nivåer och dekorband. Längs med hela pipan löper långa nedsänkningar och pipan håller en ovanligt hög kvalitet.

P1080793
Slaglåskonverterad slaglåsbössa från 1700-talet med rikt ornamenterad kistpipa i flera nivåer, okänt ursprung men svensk stockning. Brunerad kistpipa med längsgående åsar och patentsvanskruv 1800-talets mitt.

Svinrygg/spångade pipor
Pipor med svinrygg är de pipor som har en längsgående markerad ås uppå pipan likt en spång.  I den äldre litteraturen skiljer man på dubbel eller enkel svinrygg. Den enkla svinryggen har endast en ås på ovansidan medan den dubbla svinryggen har även på undersidan. Främsta skälet till svinrygg antas vara för att förbättra hagelskyttet på samma sätt som en markerad spång används idag. En del pipor har en mer markerad flat spång istället för en traditionell svinrygg. Spångade pipor är huvudsakligen slätborrade eller rakräfflade vilket två av mina bössor är.

P1080351
Rakräfflad 1700-talspipa med svinrygg.

P1080796
1700-talspipa med spång och bågformade dekorränder vid basen.

Några andra saker om pipor
Innan moderna maskiner tog över piptillverkningen fanns det i huvudsak tre sätt att tillverka en pipa på. Det vanligaste sättet var att välla pipan av ett plattjärn med längsgående vällfog. I princip alla pipor tillverkades på detta sätt från till 1800-talets slut. Ett annat sätt att smida en pipa var damaskera den vilket innebar att smeden vällde pipan i en spiral istället för längsgående fog. Damaskerade pipor hade sin storhetstid under 1800-talet men förekommer sporadiskt tidigare, exempelvis var Norrtälje faktori kända för sina damaskerade pipor. Vad som är utmärkande för damaskerade pipor är det vackra mönster framstår när stålet etsas. Det sista sättet att tillverka en bösspipa är att gjuta den i mässing eller brons. Oftast är de i solitt gjutgods men kan ha en ingjuten stålpipa för ökad hållbarhet. Gjutna pipor är vanligt förekommande på fickpistoler men även bösspipor kan vara gjutna.

P1080805

När det gäller märkningar på pipor så märker smeden vanligen med en liten stämpel medan ägaren/beställaren märker pipan med en gravyr eller inkrusterad initial eller namn. När det gäller militära vapen kan det förekomma en mängd stämplar från smeden, faktoriet, gevärsförrådet, regementet med flera (för militära, svenska stämplar titta i Roger Olssons artikel Stämplar på svenska arméns handeldvapen 1770-1870 i Armemusei vänners årsbok 1980-82) . Ägarmärkningar och dateringar behöver inte vara samtida med vapnets tillkomst. Inte sällan är ägarmärkningen senare än vapnet eller att pipan är betydligt äldre än vapnets nuvarande sammansättning. I första brukar jag datera vapen i flera led, först börjar jag datera vapnet efter sitt nuvarande utseende. Har vapnet alltid sett ut så här? Har det ändrats under årens lopp? Märker jag att vapnets delar inte stämmer överens helt börjar jag datera varje del var för sig.

Ämnet pipor är nära outtömligt där man kan prata om pipors egenskaper, räffelstigningar, ytbehandlingar och så vidare men jag hoppas att detta åtminstone ökar ditt intresse för att titta närmare på dina pipor. Jag har bara skrapat lite på ytan, det finns många avarter som inte tas med här i denna enkla guide.

1 kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Djävulens krig 1717 – The rise of old allmoge rage

LYSTRING!
Nu finns också Kurage – Historia, hantverk och reenactment på FB. Här kommer smånotiser om högt och lågt inom det som jag brukar orera om här på bloggen. Se till att gilla nu genom att gå in på sidan i högerflanken! Hjälp mig att öka historiemedvetandet och sprida värdelöst vetande till fler människor världen över!
SLUT PÅ MEDDELANDET!

 

MAgalotti1
Glöm franskt mode, den svenska allmogen kräva dessa ålderdomliga kläder! Teckning av den italienska diplomaten Lorenzo Magalotti 1674. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. Något beskuren.

Djävulens krig 1717
I maj 2017 är det dags för ett nytt karolinskt wargame på Marma skjutfält och min reenactmentpepp är på topp. För er som inte varit karolinerreenactment förr så kan jag säga att Marma-wargamen helt klart hör till de roligaste reenactmentupplevelserna jag varit med om (läs om de tidigare här och här). Temat för 2017 förflyttar oss 300 år tillbaka i tiden till tarvligheten och armodens högborg, finska Österbotten 1717. Missväxt, gerillakrig, plundrande kosacker, utarmad allmoge och barkbröd. Kan det bli bättre? Jag ser framför mig ännu ett episkt, blyinfattat äventyr där jag och mina salta hejdukar i fotdragonerna ska röka ut ryssarna med eld och skärmytslingar. En och annan oskyldig finsk bastusittare kanske åker med i farten i jakten…

7
Fotdragonerna, andra arméers ständiga skoskav och tandagnisslan.

Jag är med i Fotdragonerna och vi porträtterar krigets irreguljära specialister som verkar i det stora krigets skugga. Spionerar, infilterar, skaffar upplysningar, saboterar och skär halsar om natten. Med fulspel maler vi långsamt ner fiendens soldater i takt deras moral.  Vi får aldrig någon medalj, vi är medaljens baksida.

Min nuvarande fotdragon-outfit
Den fotdragondräkt som jag använder nu är huvudsakligen baserad på tidiga 1700-talskällor från den modemedvetna sfären. Det är en dräkt som är inspirerad av det karolinska modet och syftar på någon som är ansluten till jägeristaten eller rör sig i närheten av urbana och modemedvetna miljöer. Tygerna är kläde men också vadmal i en blandning av profesionellt färgade tyger och grå vadmal. Det huvudsakliga vapnet är en slätborrad, stadstillverkad men enkel flintlåsbössa med järnbeslag och björkstock.

IMG_3050
Dräkt för rörlig jakt och kortare expeditioner. Ylledamasker, knäbyxor i vadmal, ärmväst i flaskgrönt kläde, mörkblå rock i kläde med randigt yllefoder och triconet. Sjal i yllemuslin, Grävlingsväskan är egentligen det som jag inte har en 1700-talskälla på. Yllefilt över axeln ifall jag behöver slå läger.

IMG_0427
Ärmvästen fungerar också som jacka.

10
Fotdragonoutfiten med full beväpning med ryttarpistol, bössa och stor artillerihirschfängare. Liten röd axelremsväska i vadmal för matsäck. Här tillsammans med fotdragon Käll.

Gå allmoge hela vägen?
Nåväl, jag har börjat fundera på att köra allmoge hela vägen ut på denna upplaga av Marma eftersom scenariot i stor utsträckning rör sig i allmogens miljö. Reenactment lider ofta av en överrepresentation av de folkklasser som syns och hörs mest i källorna, det vill säga främst adel, borgare och soldater. Trots att den svällande majoriteten på 1700-talet var allmoge. Det finns flera skäl till denna snedfördelning. Framför allt är källmaterialet fruktansvärt grunt. Vi vet mer om hur modemedvetna borgare klädde sig och hur knektarnas utrustningslistor såg ut än hur den vanlige bonden klädde sig. Bildmaterialet och det bevarade materialet är nära lika tunt som det medeltida. När vi tittar på bildmaterialet av svensk bönder från 1600-1700-tal så är det iallafall talande för att bönderna i en glidande skala klädde sig ganska olikt det rådande stadsmodet. Böndernas mode eftersläpades av en mängd faktorer såsom geografiska avstånd till nya influenser, ekonomiska möjligheter, konservatism och även lagmässiga regleringar. På detta vis lever allmogedräkten ett annat slags liv med ofta mycket långsamma svängningar. Modets vibrationer vibrerar allt starkare i takt med möjligheten att ta del av de senaste influenserna varför allmogen nära stadsbebyggelse eller slottsmiljöer ibland inte ens utvecklar någon särpräglad allmogedräkt. Vad som jag tycker är särskilt intressant är att allmogens dräkt inte är så likriktad som den samtida modedräkten. Den lever ett eget blomstrande liv i murriga färger. Det största problemet är dock att nå denna artrikedom när källäget ser ut som det gör.

magalotti3
Norrlänningar enligt Magalotti. Notera näbbstövlarna. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. Något beskuren.

Jag ska iallafall göra ett försök och ett tidigt inspirerande frö var den här trevlige herrns allmogedräkt från Marma. Även om dräkten rör sig mer mot 1700-talets andra hälft så är det trevliga växtfärgade tyger, folklig mössa så kallad karpus och grå vadmalsväst. Enkelheten är tilltalande och i strid toppades allt med en trevlig lodbössa med flintsnapplås.

IMG_1270
Minnen från Marma 2011. Stiligt, enkelt och med smak av vadmal.

Jag tänkte mig fokusera på skogsbygdens allmoge som försörjde sig på såväl jordbruk som jakt. Det gäller att utrota den franska modedräkten, gå bortom snyggt skurna justaucorpser och triconeter och tänka eftersläpande 1500-1600-talsmode med pösiga jackor, kilmössor och hyskor och hakar. Byta värja och flintlåsstudsare mot yxa och lodbössa. Mitt primära fokus kommer bli svenskt framför finskt och gärna förlagor från norra Östergötlands skogsbygder där det ändå kan finnas inslag av samtida moderniteter, till skillnad om jag skulle porträttera en inavlad skogsfinne någonstans i Värmlands obygd.

magalotti4
Magalotti 1674, mer bönder. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. Något beskuren.

För en tid sen började långsamt allmogefiera en dräkt genom att sy en sen enkel, kortare sen 1700-talsväst färgad med krapp. Den kombinerade jag med en brun typisk allmogejacka/tröja jag sydde för länge sen. De murriga färgerna gav blodad tand.

P1040563
Enkel allmogetröja i brun vadmal, halvfodrad med grovt linne över krappfärgad enkel väst med mässingsknappar. Tröjan har kilar i sidan och mittsöm bak.

Jag tänker att jag behöver sy byxor, jacka, rock, kilmössa och kanske en ny skjorta. Det ska definitivt vara vadmal, enklare ylletyger, blångarnsväv och allt om möjligt ska vara växtfärgat. Jag har en hel del tyger jag växtfärgat av blandad kvalitet, flammighet och sunkighet som kan komma väl till pass. Jag tänker också att förskinn inte är en otänkbar del av dräkten. Bland övriga tillbehör krävs lämplig beväpning och kruttyg som anstår en skogsbonde.

Kommer denna sluskiga parkfigur vara min ledstjärna framöver? Det återstår att se….

IMG_0987

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Textil

Jakten på Callerströms franska projekt.

P1080386

Det här en artikel om en av Sveriges viktigaste vapenkonstruktörer under det tidiga 1800-talet, Sven Adolf Callerström. Anledningen till att jag skriver dessa rader är för att jag för en tid sen köpte en mindre vapensamling som innehöll en mycket mystisk musköt. Muskötens egendomliga estetik kändes på många sätt bekant men samtidigt främmande på många vis.  På många sätt påminde den om vår första slaglåsmusköt m/1840, men vad som kraftigt avvek från den modellen var den stora bakåtgående låsplattan med få motsvarigheter när det gällde svenska musköter. Låset var stämplat med Carl Gustaf Stads faktoristämpel och märkt med siffran 8:a på lås, kolv och bakkappa. Udda konstruktioner i kombination med låga serienummer ger alltid särskilda vibrationer hos oss vapensamlare.

P1080392
Nr 8.

Detta var början till ett spännande detektivarbete i jakt på muskötens historia. Inledningsvis frågade jag flera av Sveriges mest pålästa samlare, ingen hade något rakt svar att ge eftersom det var ingen som hade sett en förut. Någon menade att den torde vara gjord efter franska förlagor medan någon annan drog sig till minnes att Josef Alm nämnt ett försöksgevär med bakåtgående lås. Den här typen av forskning underlättas radikalt idag med internets hjälp och jag började botanisera i Armemuseets samlingar på Digitalt Museum. Jag hade vid det här laget förstått att det rörde sig om någon typ av försöksmodell men hittade den inte bland försöksmodellerna. Jag började istället söka på ”projekt” i museets katalog och öppnade på så vis en nästan okänd värld av ratade prototyper, skrotade försök och lustiga uppfinningar. Föremål som tillverkades i mycket små serier som lades åt sidan redan innan de ens kom till försöksstadiet. Det var här jag fann den korrekta modellen, S A Callerströms Projektgevär m/1835.

012sB2qcD1SzCallerströms projektgevär m/1835. Foto: Armemuseum

Alm beskriver i katalogtexten att den är just efter fransk förebild och uppmätningen avslutas med den kanske mest intressanta upplysningen:

Till försök skulle enligt generalorder av den 30 mars 1834 anskaffas 20 st gevär av ovan beskrivna sort, ”efter en av kaptenen i armén, löjtnanten vid Kalmar Regemente S.A. Callerström uppgiven modell”. Plan för försöken fastställdes genom generalorder av den 11 maj 1835.

De få exemplar tillverkade förklarade varför ingen kunde sätta fingret på vad det exakt det rörde sig om för musköt. För mig som inte i detalj intresserat mig för arméns slaglåsvapen var denne Callerström okänd men lockade mig till att ta reda på mer. Callerstöm visade sig vara en av de centralgestalt i den vapentekniska under 1800-talets första hälft och värd att lyftas fram.

Sven Adolf Callerström och de första projekten
Callerström var en yrkesofficer med en fallenhet för teknik och naturvetenskap. Han föddes 1796 i Bäckeby, Gårdveda Socken i Kalmar län. Han utbildade sig på Kadettskolan och blev slutligen kapten inom armén. Han skaffade sig också en naturvetenskaplig utbildning och ledde bland annat arbetet av Wäddö kanal 1826-1827. Callerström var en driftig person och blev Carl Gustaf Stads gevärsfaktoris styresman 1837 som efterträdare till överste Johan Anders Palm (1787-1837) som också var en bidragade vapenkonstruktör vid denna tid.  Faktoriet hade fått många problem efter nyetableringen 1812 och Callerström såg till att påbörja ett förnyelsearbete med nya verkstadslokaler och ökad kvalitet.

Under 1820-1830-talet revolutioneras vapenutvecklingen i Europa i och med det allt mer utbredda användandet av slaglåset. Fler och fler arméer överger flintlåset till förmån för det pålitligare och till konstruktionen enklare slaglåset. I Sverige har flottan redan 1833 antagit slaglåset medan armén på sedvanligt vis ställt sig skeptiska till nya innovationer. Motståndet gav dock snart vika och 1835 tillsattes en gevärskommission och Callerström kom att ingå i den som expert tillsammans med andra svenska framstående vapenkonstruktörer såsom Jakob Georg Sandberg och C.G Hagström. Kommisionens uppgift var att ta reda på vilken typ av konstruktion som ansågs mest lämpad för arméns behov. Redan året innan hade flera mindre projektgevär börjat tillverkas på uppdrag av självaste kronprinsen Frans Josef Oskar som vid denna tid var generalfälttygmästare. Han lät då på Carl Gustaf stads faktori tillverka 20 st projektgevär av dåvarande faktorn Överste Palms konstruktion, samt två olika projektgevär à 20 st framtagna av Callerström. Den enda var av ”hannoveransk förebild” och den andra av fransk konstruktion. Det är den franska som är i fokus för denna artikel. Generalordern utfördes 30 mars 1834 och utprövningarna av projektvapnen påbörjades i sept 1835.  Flertalet importerade mekanismer och inhemska prototyper lades till listan över försök.

palmPalms projektgevär m/1834. Osäkert att säga om den ska benämnas som m/1834 eller m/1835. Även om Callerströms projekt är färdigritat samtidigt som Palms konstruktion så benämns Palms som m/1834 medan Callerström som m/1835. Armémuseum har i vilket fall valt att benämna Palms som m/1834. Foto: Armémuseum.

022sB2qcD1NfCallerströms projekt efter Hannoveransk förebild. Egentligen en slaglåskonverterad m/1815 och blir egentligen grunden till förändringsmodellen m/1815-45 som långt senare kommer i bruk. Foto: Armémuseum.

Palms och Callerströms projektgevär blev det inget med utan man valde att år 1839 efter mängder av försök gå vidare med överstelöjtnant  C. A Whitelocks konstruktion och konduktör G. C Gernandts konstruktion. Med 1815-musköten som grund tog Callerström och Sandberg fram 400 ex vardera som försöksmodell. Varför dessa just dessa två konstruktioner gick vidare är svårt att fastslå då det är verkligt udda konstruktioner som skiljer sig ordentligt från alla dåvarande slaglåslösningar. En hypotes skulle kunna vara att gevärskommissionen ville tänka proggressivt och välja ett system som kändes modernt istället för att förlita sig på traditionella låskonstruktioner. Försöksmodellerna förkastades helt väntat och krigskollegium ber Sandberg att ta fram en ny modellmusköt med m/1815 som grund.

whitelockWhitelocks försöksmodell, producerad i 400 exemplar men gillades föga oväntat inte. Foto: Armémuseum

gernandtGernandts försöksmodell, även den i tillverkad i 400 exemplar. Foto: Armémuseum

M/1840 och m/1840 studsare
Slaglåsmusköten M/1840 blev en mycket konventionell musköt med ganska små skillnader ifrån m/1815. Det går att skönja ett mönster i Europa, de flesta länder valde till slut att använda sig av välbeprövade lösningar. Det går också att tänka sig att muskötarsenalen blev mer enhetlig när m/1815 musköterna började konverteras till slaglås. Den nya m/1840 fick en del förbättringar från m/1815, bland annat monterades bandfjädrarna framför banden istället för bakom och varbygeln försågs med två åsar för bättre grepp. Dessa två förbättringar finns redan på m/1835 projektgeväret. På det hela kan man säga att den ursprungliga vinnaren för arméns hela slaglåsprojekt är en hybrid mellan Callerströms båda projekt av Hannoveransk förebild och fransk förebild. Sandberg och Callerström tar de bästa lösningarna från båda och sammanför dem.

Callerström och Sandberg jobbade mycket nära varandra i utvecklingen av m/1840 men Callerström fick snöpligt nog aldrig se den verkliga frukten av arbetet. Efter en kort tids sjukdom avlider Callerström 19/12 1840, fem dagar senare, på julafton beställer Krigskollegium de första provexemplaren av den senare fastställda modellen m/1840.

1840Sandbergs och Callerströms färdiga m/1840. Foto: Armémuseum

Callerströms bakåtliggande projektgevär kom dock att överleva i viss mån i ett annat vapen, nämligen m/1840 studsare för arméns skarpskyttar. Denna studsare var liksom de flesta andra svenska armévapen under 1830-talet en konstruktion av Callerström och Sandberg. På ritningen till m/1840 studsare har Sandberg skrivit ”efter Callerströms projekt samt efter Sprengtportenska idéen”. Det förfaller alltså så att konceptet med bakåtliggande lås och patentsvanskruv återanvändes i den nya studsaren. M/1840 studsaren är kanske det vapen som särskiljer sig mest från tidigare militära vapen och studsare. Den påminner mer i sitt utseende om civila tunga studsare med välarbetade detaljer och högre kvalitet traditionella militära vapen.

1840studsareCallerström och Sanbergs tunga m/1840 studsare. Notera det bakåtgående låset och den höga kvalitén på arbetet. Foto: Armémuseum.

Min Callerströms projektgevär m/1835
Min musköt har nr 8 i produktionen och saknade såväl hane som laddstake när jag fick hem den. Hanen hade förekommits av en tidigare ägare vars fru kastat hanen när hanaxeln gått av. Den köptes från Kalmarområdet vilket tyder på att den varit där sen den prövades ut på Kalmar regemente. Jag hade inga förhoppningar att hitta någon ny hane men tog ändå med musköten till militariamässan för att prata med lite samlarkollegor om den. Mot all rim och reson hittades en nedkapad Callerströmmare på en bord som jag genast köpte (läs mer om det här). Detta exemplar var dessutom närmsta syskon nr 7 och hade hanen hyfsat intakt. Genom att sammanföra dessa två fick nära ett komplett exemplar. Efter att hört mig för hos många andra samlare har jag konsterat att tycks inte finnas några fler kända exemplar utom de jag har och de två som finns på Armemuseum.

P1080339
Nr 7 och 8. Den övre fick bistå med sin hane som tycks vara lite modifierad i tumgreppet men här är det svårt att vara kräsen.

Callerströms projektgevär var före sin tid på många olika sätt. Många av lösningarna som finns på projektgeväret återfinns senare på m/1840 såsom bandens och varbygelns konstruktion. Det bakåtgående låset var troligen för komplext och kostsamt att tillverka. Inte bara för att det är komplext utan för att det troligen skulle behöva en hel del nya mallar och specialverktyg för att göra.

P1080398
Ett väldigt välarbetat lås märkt 1835 på insidan.

En rolig och lite svenskt konservativ detalj är att Callerström lät varhaken vara med på det annars moderna låset, varhaken kommer senare att försvinna efter m/1845. Hanen ser mycket lustig ut men ligger helt i tiden med utveckligen av slaglåset, den senare mer moderata utformningen av slaglåshanen svävar fortfarande i osäkerhet.  En annan speciell egenskap som projektgeväret har är att det har försetts med patentsvanskruv vilket innebär att svansskruven är integrerad med nippelinfästningen och krutkammaren. Patentsvansskruven kom dock att användas på den betydligt mer påkostade m/1840-studsaren.

P1080393 P1080391 P1080390P1080388
Hanen avviker något ur färg från resten men skulle vara lätt ordnat att fixa.

Till sist
Flitiga läsare av denna blogg vet att jag inte samlar militärt. För de som är intresserade är därför projektgevären till salu. Byten tas mot bättre svenska jaktvapen, främst snapplås och Norrköpingsproducerat.

Källor
Claes-Göran Ros Ingress till en uppsats om kaptenen vid Konglige Kalmar regemente Sven Adolf Callerström
http://www.evhf.se/EVHF/Texter_files/Ingress%20till%20Kaptenen.pdf

Josef, Alm (1976) Eldhandvapen II. Revidiva förlag

Kämpe, Ingmar (1998) Jakob Georg Sandberg – den okände vapenkonstruktören. I Svenska vapenhistoriska sällskapets Varia nr 2 1998.
http://www.digitaltmuseum.se

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Militariamässan våren 2016. Osannolikhetsdrift.

P1080331

Många av er har säkert läst Douglas Adams klassiska rymdepos Liftarens guide till galaxen. Kanske minns ni att mycket av handlingen kretsar kring ett särskilt avancerat rymdskepp som heter Hjärtat av guld. Detta skepp drivs av något som speciellt som Osannolikhetsdrift. Denna drift gör att skeppet kan spränga alla gränser och helt osannolikt befinna sig överallt i hela Universum samtidigt. Högst osannolikt kan man säga. Idag när jag besökte vårens militariamässa i Solna fick jag känslan av att ha bli tagen av denna imaginära drift.

P1080332
En revolver är en revolver är en revolver är en revolver….

I bagaget denna dag hade jag tagit med mig något exceptionellt som jag av en slump fått i en mindre vapensamling jag köpt en för en tid sen. En säregen musköt som jag efter idel detektivarbete kunde fastställa som en Callerströms projektgevär m/1835. Ingen samlare jag pratat med hade någonsin sett en förr, ännu mindre hållit i en. Den nämns endast som en passus i historien om när slaglåset skulle införas i Svenska armén under 1830-40-talet. Det var en tid då man provade ut olika konstruktioner och modeller för att sedermera ta fram vår första slaglåsmusköt, m/1840. Små upplagor av projektgevär och försöksmodeller provades och ratades under 1830-talet. Callerström var en ledande figur i arbetet och en av dessa projektmodeller han tog fram var en musköt med bakåtgående lås.* Den tillverkades på Gustaf Stads faktori i Eskilstuna i endast 20 exemplar. Mitt exemplar är nummer 8 tycktes vara det enda kända exemplaret förutom två stycken som finns på Armémuseum. Problemet är att min saknar hane och att hitta en hane till ett närmast unikt vapen såg jag som föga troligt.

012sB2qcD1Sz
En komplett Callerström m/1835. Notera den groteska hanen. Något skönhetspris lär den inte ha fått. Foto: Armemuseum.

När jag promenerade mellan de ändlösa raderna av bajonetter, tredjeriketfetishism och revolverrader rycker plötsligt en samlarkollega mig i armen och börjar orera om att det ligger ett Callerströmgevär på ett bord fem meter ifrån bordet jag placerat min Callerström på. Mycket riktigt ligger där en nedkortad, lite sorglig Callerströmmaret. Jag känner hur osannolikhetsdriften griper tag i mitt väsen, det flimrar nästan framför ögonen. Mina händer darrar svagt när jag halar upp lädret ur väskan, jag har en närmast utomkroppsligt flummig känsla i kroppen. Säljaren tycks känna av min känsla och jag visar honom vad jag upptäckt när jag berättar om min hanlösa musköt. Jag märker att även de som får bevittna det sammanförande underverket för ett ögonblick fångas i samma upplevelse. Mitt nya fynd har nr 7, alltså närmsta syskon till min nr 8. Med hjälp av 7:an som donator kommer jag nu få ett närmast komplett ex med originaldelar. Osannolikt och närmast en mystisk upplevelse.

P1080340
Ovan, skraltig m/1835, nedan hanlös m/1835 i fullängd.

I övrigt var största glädjen på mässan att oväntat många personer kom fram till mig och tackade för de artiklar jag skrivit på denna blogg. Det betyder mycket att få den typ av uppskattning då det är svårt att på sin kammare att utröna huruvida något jag skriver blir läst eller inte. Besökstatitisk faller till föga när det kommer till verkliga människors glada tillrop. En del visar bilder på nyvunna allmogevapen de köpt, andra säger sig börjat uppskatta det svenska vapenhistoriska arvet mer. Roligast var en mycket sympatisk, militärt överintresserad kyrkvärd som överräckte mig en liten trave oblater i hopp om ökad träffsäkerhet. Han hade med stort nöje, noggrant läst min artikel om folklig ballistik.

P1080343
Oblaterna i säkert förvar. Nu kommer jag pricka järpar på 400 alnars avstånd med förbundna ögon.

Dessvärre hittade jag inget direkt som jag personligen ville ha även om en del andra fynd gjordes. Det var extremt tunnsått med saker som jag verkligen ville ha, visst Callerström-upplevelsen gick inte av för hackor med det är knappast mitt samlarområde i slutänden. Trevliga svenska jaktvapen lös med sin frånvaro men jakten fortsätter. Det trevliga sällskapet, att träffa kunniga samlarkollegor och duktiga skyttar är troligen det bästa med en sådan här tillställning.

P1080337
Helt lottlös blev jag givetvis inte.

Syns i höst med hopp om nya fynd.

 

*En längre artikel om Callerström och hans projektgevär kommer jag skriva inom tid.

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Övrigt & pålysningar

Kurage vägledning till de svenska eldhandvapnen.

P1080249
Tanken med det här inlägget är att jag vill ge en enkel vägledning till vilka källor du kan använda dig av för att lära mer dig mer om den svenska vapentillverkningen förr. Vägledningen begränsar sig eldhandvapen fram tills patroner börjar på allvar konkurrera ut mynningsladdarna i slutet av 1800-talet. Det går att komma långt med internet men inom ett så här smalt ämne, har internet sina begränsningar. Hör och häpna, du kommer behöva läsa böcker. Om svenska jaktvapen och militära vapen har det egentligen skrivit ganska lite, det allra nödvändigaste volymerna ryms mellan tummen och pekfingret. Vill du däremot komma vidare finns det mer för den som är vetgirig.

Min sammanställning är tänkt att vara enkel med en basnivå och en överkursnivå. Blir du arg för att din favoritartikel om varhakarnas införande under karolinsk tid inte är med så kanske denna artikel inte är för dig.

 

Om svartkrutsvapen i allmänhet
P1080301

Det är bra att ha någon typ av grundbok där du får en enkel historisk introduktion till de olika vapnen, tekniska förklaringar och praktiska råd om handhavanden. Personligen har jag alltid gillat de mer praktiska handböcksliknande böckerna framför torra vapenhistoriska verk.  Jag har två förslag.

Øyvind Flatnes bok From Musket to Metallic Cartridge – A Practical history of black powder firearms.
Norrmannen Øyvind Flatnes kom 2013 ut denna bok som är en trevlig guide till alla typer av tändssystem och mycket tar sitt avstamp i skandinavisk vapenhistoria. Den ger inte bara historisk bakgrund utan ger också  handfasta tips till skyttet och handhavandet av svartkrutsvapen. Mycket bilder, lättförståeligt och bra tabeller.

Bengt Lissmarks bok Handvapenhistoria och Svartkrutsskytte.
Motsvarande fast något äldre svensk bok som också ger många handfasta tips och bakgrundshistoria.

Överkurs
Det finns en uppsjö allmänna böcker om vapenhistoria men ganska få skrivna på svenska. Några värda att nämna är:
Olof Cederlöf – Vapenhistorisk handbok, historiens plogbillar.
Josef Alm – Vapnens historia
Josef Alm – Eldhandvapen 1-2
Nils Drejholt – Firearms of the Royal armoury 1-3.
Torsten Lenk – Flintlåset. En klassiker även internationellt som beskriver flintlåsets utveckling. Den finns också på engelska och är betydligt billigare än den svenska.
Heer – Der Neue Stöckel vol I-III. För alla som är intresserade alla eldvapenstämplar som finns är detta referensverket själva bibeln. Täcker in det mesta från 1400-1900 med 33000 vapensmeder och stämplar från hela världen. Kräver skoltyska.

Auktionskataloger är en egen kategori. Katalogerna ger bra info vad som sålts och säger mycket prisbilden på olika vapen. Har du möjlighet att komma över Stockholms auktionsverks vapenkataloger och Probus gamla kataloger så köp de gärna.

P1080298

Svenska allmogevapen
Till allmogevapen räknas de vapen som producerades av lokala vapensmeder som var frikopplade från städernas skråväsende. Generellt är litteraturen extremt fokuserad på den norrländska vapenproduktionen då det folkliga vapensmidet i södra Sverige är högst begränsat.

Martin Johannessons bok Allmogebössor. Den här boken är oumbärlig som referensmaterial när det kommer till det norrländska bössmidet. Det är egentligen en katalog över Murbergets samlingar av allmogebössor men ger också förutom rikt bildmaterial, bakgrundshistoria till de flesta kända norrländska bössmeder. Den går också att ladda hem från Murberget i PDF.

Arnolds Lagerfjärds bok Bottniska bössor. Den här boken är egentligen en 150 sidor lång artikel som publicerades Svenska vapenhistoriska Sällskapets årsbok 2005. Den kompletterar väl Johannessons bok och ger mer kött på benen när det gäller allmogens jakt, vapenhantverk och många intressanta kuriositeter.

Carl-Uno Hannos häfte Bottniska bössor Snapplåsmekanismer. Kanske den mest vetenskapliga systematiseringen av det norrländska snapplåset. Ett värdefullt arbete när man ska platsbestämma en norrländsk allmogebössa.

Eric Åshedes häfte Småländska mässingsvapen. Detta lilla häfte har några år på nacken men är fortfarande det viktigaste verket om småländska mässingspistoler.

Svante Perryssons böcker Svenska Vapentillverkare vol. 1-3. Perryssons självutgivna böcker är personligt skrivna men innehåller ganska mycket info om den svenska lokala vapentillverkningen under slaglåsperioden.  Innehållet är spretigt och titeln är något missvisande eftersom allt utgår ifrån pistoler, både stadstillverkat, folkligt och faktoritillverkat men här finns fylliga artiklar om Get-Ola, Engholm och andra folkliga vapensmeder.
P1080299
I princip allt som skrivits om svenska allmogevapen.

Överkurs
Det finns ett antal häften, böcker och artiklar som är trevliga att läsa i ämnet. De hittas framför allt i skrifter såsom Fataburen, Gustav Schröder, Svenska Kulturbilder, Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker med mera. Det är på det hela ganska lite skrivet i detta egentligen väldigt stora ämne.

Carl-Herman Tillhagens bok Allmogejakt i Sverige. Egentligen borde den stå under grundkurs då den är totalt oumbärlig. När det gäller att förstå jaktens historia i Sverige kräva vapensamlingen denna bok även om den vapentekniska delen i boken är inte så stor.

Gunnar Brusewitz bok Jakt & Jägare är en lättillgänglig och populärhistorisk framställning av både den svenska och europeiska jakten fram till 1900-talets början.

Svenska arméns handeldvapen
Josef Alms bok Arméns handeldsvapen förr och nu, alternativt Alms bok Eldhandvapen vol. 1-2. Helt oumbärlig källa, att inte ha den är som att försöka baka bröd utan mjöl. Dessvärre har den många år på nacken och skulle behöva uppdateras på sikt.

Överkurs
Kåa Wennbergs Svenska böss och pistolsmeder. Ett verk som är bra att ha när det gäller att undersöka vilka smeder som tillverkat de militära vapnen.

Det finns mängder med mindre specialartiklar om den svenska arméns eldhandvapen och huvudsakligen tycker jag de flesta hittas inom Armemuseums årsböcker och Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker. Det finns artikelförteckningar i tryckt form till Armémuseums årsböcker och Svenska vapenhistoriska sällskapets artikelförteckning hittas på deras hemsida.
För att få en vidare kontext rörande själva tillverkningen så finns det artiklar om i stort sätt varje vapenfaktori, särskilt bra tycker jag Kåa Wennbergs Norrtälje Faktori är.

P1080300

Stadstillverkade civila vapen
Med detta avses de civila vapen som tillverkades inom skråväsendet.

Kåa Wennberg är forskaren som dominerar detta område på alla sätt och vis. Hans gedigna forskning har varit oerhört viktig för att förstå särskilt 1700-talets vapentillverkning. Särskilt viktig är referensverket Svenska böss och pistolsmeder.

Kåa Wennbergs bok Svenska pistolsmeder respektive Svenska gevärssmeder. Böcker specialiserade på 1700-talets vapensmeder med mer djuplodande personporträtt av vapnen och deras mästare.

Perry Svantessons böcker/häften Svenska Vapentillverkare vol. 1-3. Dessa publikationer är bland det lilla som finns om 1800-talets vapentillverkning annat än mindre artiklar här och där.

Överkurs
Liksom i övrigt hittas majoriteten av artiklarna i årsböcker och medlemstidningsartiklar hos ex Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker och deras tidning Varia.

Kåa Wennbergs Svenska pistoler från 1700-talet. Alla hans övriga småböcker är väl värda om du hittar de billigt.

Åke Meyersons/A. Malmborgs Stockholms bössmakare. Har inte läst den själv men sägs vara oumbärlig om man är intresserad av Stockholms vapensmeder.

Nils Drejholts Firearms of the Royal armoury 1-3. Drejholts oerhört fylliga och flertusensidiga lyxkatalog över Livrustkammarens eldhandvapen är ett mycket trevligt komplement och visar många trevliga svenska högreståndsvapen under flera hundra år. Den representerar inte bara kungliga vapen utan även de många donationer av högt och lågt som kommit in under hundratals år.

Till sist
Jag tycker böcker är roligt, det är som ett eget samlande isig. Många av böckerna ovan är sällsynta men många av dem går att låna eller faktiskt köpa nya. Lycka till med jakten på kunskap. Det är denna kunskapen som kan komma att skilja mellan ett lyckat köp och ett dåligt köp.

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Svensk kulturhistoria på villovägar

För en vecka sen damp det ner ett paket hemma på gården. Det hade rest långt, ända från Indien. Paketet innehöll detta lås som av en händelse dök upp i en vapennördgrupp på Facebook. Det var en indier som ville få ett antal lås identifierade och bland diverse persiska miqueletlås fanns detta lås. Jag högg direkt och lyckades förhandla det till mig och efter obegripligt krångliga manövrar via Paypal och Western Union lyckades jag också betala för mig. Det visade sig att indiern jag köpte låset av tillhörde en familj som handlat med vapen sen 1815. År 1960 sålde staden Jaipur ut sin kungliga vapensamling och då  köpte denna familj hela samlingen med inte mindre än 8000 skjutvapen. I denna enorma vapenhög fanns ett antal lösa lås, bland annat detta flintsnapplås.

DSCN2159

Men vad är det då? Jo, detta är ett svenskt flintsnapplås från 1600-talet.  Det är troligen tillverkat i stadsmiljö eller på faktori. Varför tror jag det? Varför kan det exempelvis inte vara ett norrländsk allmogelås från 1700-talets slut? Det gäller att se till detaljerna, framför allt till smidets kvalitet och formkänslan i låset. På det här låset går det tydligt att se att det är framställt av den skolade hantverkarens hand. Även om detta är ett ganska enkelt lås är linjerna är exakta, dekorationerna noga avvägda och framför allt i stil med samtida snapplås. En detalj som inte, vad jag känner till, förekommer på norrländska lås är exempelvis den lilla utbuktningen nedåt framtill på eldstålsfjädern.

Om vi håller oss till att låset är tillverkat i södra Sverige, dvs Svealand och Götaland, måste vi också påminna oss om att flintsnapplåsen var hopplöst omoderna bland städernas smeder redan under början av 1700-talet. Under 1600-talet trängde det moderna flintlåset undan såväl flintsnapplås och hjullås, för att under 1700-talet bli totalt dominerande. Majoriteten av de södra flintsnapplåsen är tillverkade under 1600-tal och under det sena 1600-talet är de huvudsakligen av infjäderstyp, de hade alltså fjädern på insidan av låsplattan. Mitt lås daterar jag därför till tiden runt 1650. Läs gärna min andra mer utförliga artikel om folkliga snapplås.

DSCN2158

Bästa referensen till att titta på 1600-talets flintsnapplås är Livrustkammarens samlingar och Skoklosters samlingar. Båda finns tillgänliga på internet. Själv föredrar jag Nils Drejholts utmärkta redogörelse i Firearms of the Royal Armoury III där snapplås har ett eget kapitel. Jag har inte hittat något lås som passar perfekt in men i princip inget flintsnapplås är kopia av det andra. Mitt lås har också vridbart fängpannelock som extra säkring. En del flintsnapplås har vridbart eldstål eller varhake medan andra har inget dera.

flintsnapplås utfjäderlås utfjädersbössa2 utfjädersbössa3
Samtliga bilder ur Skokloster och Livrustkammarens samlingar.

Om bössan var komplett kan jag tänka mig att den såg ut ungefär så här. Dvs en kortstockad typisk svensk 1600-tals flintsnapplås.

3038

Detta är i min mening den trevligaste formen av flintsnapplåsare. Den distinkta kolvformen och avsaknaden av 1600-talets annars så vanliga överdåd. Foto: Livrustkammaren.

Hur det hamnade låset i Indien kan man bara spekulera i. Ostindiska kompaniet? Gåva? Antikhandlarvägen?
En annan sak jag undrar är såklart var tog resten av bössan vägen och hur såg det ut? Oavsett fortsätter min jakt på att en dag få fatt på en komplett 1600-talsflintsnapplåsare. För ett tag sen köpte jag tolv kg auktionskataloger och efter att grävt igenom dem kunde jag konstatera att det sen 1994 sålts kanske 3-4 st totalt. Inte så vanliga alltså, men värt att vänta på.

 

4 kommentarer

Filed under Antika vapen

En regementsmärkning – Stor historia av liten text. Del II. Arvid och Napoleon

P1080247Vad för slags historiska hemligheter bär du på då?

Minns ni den här texten? Den handlade om ett litet sidobeslag till en musköt som kunde spåras ända tillbaka till de ursprungliga användarna av musköten. Med hjälp av soldatregister gick det att bestämma vilket soldattorp de bodde i, när de levde och vilket militär kontext de verkade i. Nu är det dags igen och den här gången vill jag påstå att historien är än mer spännande.

P1080237

Jag skaffade mig en hel musköt, en så kallad reparationsmodell. En reparationsmodell är ett äldre militärt vapen som repareras upp och moderniseras i tider då det är ont om vapen. Kanske finns inte de ekonomiska medlen att tillverka tillräckligt antal nya eller så finns inte kapaciteten att göra nya. Under flintlåsets tid genomgick den vapentekniska utveckligen relativt långsamt, de handhållna militära vapnen utvecklades sparsamt under nära 150 år fram tills dess att slaglåset infördes på bred front i armén under 1830-40-talet. Detta gjorde det möjligt att ta äldre musköter och modernisera dem i nära klass med de musköter som nytillverkades. Särskilt under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal tillverkades mängder med reparationsmodeller. De har ofta modellår med den ursprungliga modellen som delar togs ifrån och det stadgade reperationsmodellåret. De får ofta namn som flintlåsmusköt m/1716-89, m/1747-1805 eller 1762-1815. Ibland är dessa namn efterkonstruktioner, särskilt med de senare reparationsmodellerna då det togs delar ibland hej vilt från gamla musköter. Ofta är det låsets form som får bestämma namnet idag. Den vanligaste modifikationen är att vapnet stock görs om, att piplängden justeras eller att musköten förses med band istället för stift för att hålla pipan på plats.

Reparationsmodeller är intressanta och har traditionellt inte värderats lika högt som rena modeller, men de har en given plats i den vapenhistoriska tidslinjen.

P1080242

Den här musköten är av 1805 års reparationsmodell. Till denna modell togs äldre musköter från m/1762 och bakåt och gjordes om till nya. De stockades om, försågs med band men lås, pipor, beslag och bajonett återanvändes. Stockningen liknades med den senaste muskötmodellen m/1799. Piporna gavs nya korn och de äldsta karolinska musköterna fick nya mässingsdetaljer istället för de gamla i järn, liksom piporna slipades runda och bajonettfästningen ändrades. Just detta examplar tycks vara baserat på ett m/1716 lås och beslag från en m/1762:a. Var pipan kommer ifrån är okänt men stämplingen indikerar att den har iallafall varit på reparation i Kristianstads gevärsförråd.

P1080240

Den historiska kontexten
Vapnet är intressant på många sätt, musköten hittades 1953 på en gård (har även exakt uppgift på vilken gård) i skärgårdssocknen Gryt i Östergötland. Under ett loggolv låg den tillsammans med en annan bössa. Skicket är ärligt orört, med originalbajonetten i behåll med ovanligt mycket svärta kvar på stocken. Fram till m/1815 års muskötmodell svärtades alla musköter till en närmast svart ton. En kimröksbaserad linoljefärg användes och att mycket av svärtan finns kvar är inte så vanligt. Endast laddstaken och en rembygel har försvunnit. Musköten har den perfekta blandningen av bra autentiskt skick och stark historisk kontext. Hur den hamnade i Gryt är det ingen som vet. Dess historia börjar en bra bit därifrån.

P1080243

Det är nu vi kommer fram till den lilla texten som berättar mer om muskötens historia. På bakkappan finns en regementsmärkning som lyder 99 AH JR VC. Tecknen är inslagna med mejsel och det är inte någon officiell regementsmärkning som i min andra artikel. De regelrätta märkningarna sker efter en fastställd mall, vanligen på kolven, pipan eller sidobeslaget. Den här ristningen ska mer ses som en personlig märkning gjord av en soldat med initialerna AH. Det som också tyder på att det är initialer är att bokstäverna är ihopsatta, ett bruk som förknippas ett monogram, stämplar, bomärken och andra liknande märkningar.

Så hur skola vi tolka tecknen?

99 = Rote/soldat nummer 99.
AH =Initialer
JR = Jönköpings Regemente
VC = Västbo kompani

Med hjälp av några vapenhistoriska kollegor började vi med JR som kändes givet som Jönköpings regemente och i nästa steg finns Västbo (ibland även Södra västbo) kompani som passar in på VC. I Västbo härad finns 137 rotar och på rote nr 99, under namnet Långstorp, finns vår AH, knekten Arvid Hult. Hult flyttar in på Torpet år 1807 och han är då 27 år gammal. Med denna vetskapen kan vi vara ganska säkra på att det är just denna Arvid Hult som gjort märkningen på bakkappan. Historien slutar emellertid inte här utan i generalmönsterullan 1834 kan vi läsa  ”Svag och orkeslös får avsked bevistatt fälttågen i Tyskland och Norrige blivit då skadad i armen”. Denna notering skänker musköten större historisk tyngd eftersom den berättar att musköten förmodligen har följt med i de sista krigskampanjer som Sverige är involverad i. Tanken är svindlande då troligen Arvid Hult var en av de 23000 svenska soldaterna som tillsammans preussare, österrikare och ryssar på allvar knäckte Napoleons arme vid slaget vid Leipzig oktober 1813.  Efter slaget tågade den svenska kungen med armén genom Danmark och tvingade dem att avstå Norge. I juli 1814 invaderade Arvid Hult tillsammans med sina vapenbröder Norge som snart fick kapitulera och ingå union med Sverige.

10298694_10206178423334009_694134116608412497_n
Svenska armén i aktion vid 200-årsjubileumet av Waterloo. En miljö inte helt olik den som Arvid Hult mötte. Bild: Maja Satz.

När och hur Arvid blev skadad är omöjligt att säga men skadorna var så pass allvarliga att han 1834 fick ersättas av en ny knekt på Långstorp. Troligen så fick musköten stå kvar i torpet och användes av den nya knekten till 1840-talet då den ersattes av en slaglåsmusköt. Vägen till att hamna under ett loggolv i Gryt är höljt i dunkel, men dess historia som en pusselbit i världshistorien har nu fått träda fram.

Kanhända att jag faktiskt köpt mig en musköt som jag kan tänkas behålla. Kors i taket.

 

Tack Per Söderström, Peter Holmgren och Peter Larsson för forskningshjälp och input.

P1080239

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1 kommentar

Filed under Antika vapen