Månadsarkiv: augusti 2019

Liljerum XXXVI: Stomme, taklagsfest och tak


Arbetet har fortskridit i den milda grad att jag hamnat på efterkälken i dokumentationen. Ganska mycket har hänt på 1, 5 månad och jag antar att det är denna byggfas som är ett betrakta som den mest visuellt tillfredsställande. Det är under denna tid som hus har blivit hus och där jag med all tydlighet ser proportionerna av detta verk.

I förra inlägget HÄR, var själva klipphängaren att stommen äntligen levererades.

The time of the timmermän


Herr Nordin, mäster själv.

Nu var det timmermännen Alex, Michelle och Loves uppgift att sammanfoga timret medelst dymling och yxa. Det var en underbar tid där jag och min familj, dag för dag kunde se hur huset långsamt reste sig, stockvarv för stockvarv.


Stommen reser sig. Som ni kan se har det blivit lite ändringar i stommen varför det är lite timmerbitar infogade i stommen.

Med tiden lades också bjälklag och det är underbart att se de väl tilltagna dimensionerna som dominerar ett sådant här traditionellt bygge. En del manliga bekanta i trakten som själva skeptiskt betraktat mina planer med timmerstomme började nu vallfärda för att spana in byggnationen. Det finns få saker som imponerar på landsortsbor av mankön som gediget hantverk och grova stockar, åtminstone när de ser det på riktigt. Meningar såsom ”Det där blåser inte omkull i första taget” och ”Det där kommer överleva det mesta” var exempel på vanliga tillmälen om den växande huskroppen. Deras undertryckta men ärliga entusiasm dämpades markant när jag sen sa att timret kommer brädas in och inte synas. När timret döljs försvinner ju liksom hela den tilltänkta manliga estetiken och synbara ärbarheten som en timmerkonstruktion medfar; stockarnas grovhet, arbetet som påminner och byggnadsmässiga stordåd från förr, en känsla av traditionell, bondsk handfasthet osv, osv. Den allmänna uppfattningen är tyvärr att timmerkonstruktioner är meningslösa bortom de estetiska domänerna, timrar gör man inte för att det är beprövat, miljömässigt riktigt och stabilt utan för att det ska synas. Vi valde inte av de estetiska skälen utan för att det är ett oerhört tillfredställande sätt att bygga hus på. Det är samma känsla som när du syr alla sömmar i en historiskt korrekt dräkt för hand, det är inte för andras blickar utan för att det ska kännas bra inifrån och ut.

Ett moment som jag fann särskilt njutbart var utformandet av taktassarna som bär upp det utskjutande taket. Dessa tassar är kanske husets enda verkligt dekorativa element och när jag stod och tittade på tassarna slog det mig hur ovant det var att se nytillverkade dekorationer på ett hus. Det görs så sällan idag att det har blivit norm att nybyggda hus ska sakna dekorationer. Modern arkitektur är slätstruken, intetsägande och hopplöst nyttoinriktad. Det finns just inget som får ögat att stanna till och min sinne har vant sig vid det till den milda grad att jag hajar till när det ser något nytt som är vackert. Den lilla konkreta insikten är smått obehaglig och pekar ut många arkitektoniska obehagligheter som gjort sig gällande som normala. Hus ska vara något mer än en behållare för människor och vi har inte byggt vackra hus i flera tusen för nu låta oss gå i slätstrukenhetens ledband. Brutalmodernismens stilideal är förhoppningsvis en parentes i husbyggandets historia, låt oss hoppas.


De gamla taktassarna fick tjäna som mall för de nya.

Juni månad bjöd på ett varierat men inte särskilt regnigt väder vilket underlättade arbetet avsevärt och ganska snart drog det ihop sig till taklagsfest. Detta lilla gille med gamla anor brukar ställas till i samband med att takstolarna är på plats. Det hände 19 juni. Många av er regelbundna läsare vet att jag har ett ganska klent intresse för rusdrycker överlag men ett synnerligen stort intresse för hantverkscider. På min taklagsfest ska det således drickas cider och närmast till hand är normandisk cider. Timmermannen Michelle, som är fransman, ansåg att den cidern kräver crepes de sarrasin, dvs matiga bovetepannkakor. Pannkakorna brukar fyllas med ett stekt ägg, rökt skinka och riven ost samt att cidern ska drickas ur skålar. Det blev en väldigt fransk och trevlig taklagsfest.

Timmermännens arbete gick mot sitt slut, kvar var nagla råspont och tjärpapp lägga. Termer som sällan nämns idag har passerat revy såsom taktassar, lycketrä, gåt, syll och hanband. 1 juli kom min lokala snickare Mattias tillbaka och andra begrepp kom att flyga i luften såsom spikpistol, luftspalt, U-värde och Icell. Bra saker det med men inte riktigt lika romantiskt klingande.

Plastproblemet
Ungefär vid denna tid började jag också förstå svårigheterna att sammanföra begreppen ”plastfritt” och ”svensk byggstandard”. En del saker tog jag för givet i min enfald som exemplet tjärpapp. När snickarna ville lägga en modern, godkänd plastfilm som underlag för tegelpannorna så blev jag givetvis skeptisk då jag tänkt ha tjärpapp, ”som förr i tiden, liksom”. Nu visar det sig att tjärpapp inte längre är tjärpapp som förr. Tjärpapp har funnits i Sverige sen 1700-talet och fick sitt verkliga genombrott under industrialismen. Takpappen var av lumppapp som impregnerats med först tjära men som på 1860-talet kom att bytas ut mot stenkolstjära och slutligen på 1910-talet, asfaltsolja. Efter andra världskriget började fabrikanterna att armera pappen med polyester och idag består den helt av polyesterväv. Slutsats – Tjärpapp idag innehåller vara sig tjära eller papp utan är en asfaltsolje- och bituminimpregnerad polyester- och glasfiberfilt. Så det blev helt enkelt den tunna moderna duken som snickaren rekommenderade, den är troligen betydligt mindre resurssnål och mer miljövänlig än tjärpappen. Jag fick gå med det minst dåliga, pest eller kolera. Ett annat byggelement som också lätt kan bli plast är vindskydd och lyckligtvis går det att får tag på riktig traditionell vindpapp, exempelvis Örnpapp.

Huset kläs i Örnpapp, dvs omodern, traditionell vindpapp. Enligt svensk standard krävs också en luftspalt, något som inte finns i gamla delen men som krävs idag.

Lagd panna ligger…inte
I början av juli bjöd jag in släkt och vänner till takläggning. Inför det arbetet fick jag och min far lägga ganska mycket arbete på förarbete. För det första visade det sig att de pannorna jag bunkrat i många år var kortare än de existerande pannorna. Det sköt takarbetet in i en betydligt mer omfattande rockad där vi flyttade pannor från stora taket till andra sidan huset. Vi behövde helt enkelt ha en sort på varje sida för att få pannorna i ordning och inte blanda olika pannsorter. Därefter följde ett komplicerat arbete att jämna ut taket som såg ut som en bergochdalbana med sin nya huskropp.

Under en mörk himmel försöker min far med sina bästa ingenjörskunskaper räta ut frågetecknen.

Själva pannläggardagen flöt på geschwint med nära och kära som i täta kedjor langade pannor. Inget är dock utan problem då våra ränndalar behöver bytas men någon plåtslagare låter sig inte uppbringas i semestertider.

Nu är är huset alltså under tak och snickarna arbetar på med fasad och interiör men det nedtecknas i ett kommande inlägg.

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Byggnadsvård på Liljerum