Månadsarkiv: juli 2019

Bland lodbössor och fångstmän i ödemarken. Lodbössekurs i Fågelsjö.


Gammelgårdens bössor hänger prydligt på rad sen brukstiden.

Bortom Orsa besparingsskog, öde landskap, stilla myrar och trollkrogen i Noppikoski ligger byn Fågelsjö. I många år har jag trängtat efter att dra åstad till denna myggbefästa men ack så vackra plats i Ljusdals kommun. Varje år hålls här en liten konventikel i allmogejägarnas svaveldoftande fotspår, en högtidsstund som sedan åratal leds av nestorn Magnus Wiberg. Denne man är något av en legend inom traditionellt vapensmide. Redan som tonåring på 50-talet byggde han sin första räffelbänk och återupptog arvet som de sista bössmederna lämnade efter sig i början av 1900-talet. Sen dess har det inte funnit en like inom skrået som kan mäta sig med hans kunskap inom äldre bössmide, lodbössor och vapenhantverk. På världsarvet Gammelgården i Fågelsjö finns en av få bevarade folkliga vapensmedjor och den restaurerades under 70-talet av Wiberg. För att åtminstone fläckvis sprida och förvalta bösshantverket har därför Wiberg varje sommar hållit kurs här och i den här artikeln tänkte jag avhandla så smått mina upplevelser i korthet.

Wiberg utanför Gammelgården.

Dag 1. Bland räffelsaxar och uppkolat stål
Den första dagen ägnas åt det folkliga bösshantverkets natur. Själva upplägget är ganska ledigt och vi började med att undersöka den gamla smedjan som på många vis öppnar upp en undanträngd dimension inom det folkliga smidet. Det folkliga bösshantverket är ett sorgligt förbisett kapitel inom det folkliga hantverket. Det är synd eftersom vi haft hundratals duktiga hantverkare som verkat över hela landet under flera hundra år. Anledningarna till att detta folkliga skrå fått så liten uppmärksamhet kan vi bara spekulera om men dess historiska betydelse går inte att underskatta.

Den gamla smedja med vidhängande kolbod och snickarverkstad.

I denna smedja finns mängder med verktyg som inte återfinns i någon annan sorts smedja såsom borrbänkar, räffelsaxar och rensborrar. Vad som är slående bland denna röra av specialverktyg är hur denna primitiva plats kan vara en lämplig växtplats för så intrikata och finjusterade alster som lodbössor. Dåligt ljus, låga bänkar, små städ och trånga utrymmen i kombination med det torftiga tillvaro som skogsbönderna förde då det begav sig bäddar inte för några förmånliga förutsättningar direkt. Trots det kunde många smeder göra sina namn vida känt och låta många färdas långa sträckor för att få köpa bössor. Wiberg menar i en uppteckning att den enklaste lodbössa kunde tillverkas på blott en vecka.

Efter besöket i smedjan fick vi ta del av några av Wibergs samlade kunskaper rörande gelbgjutning och omhärdning av eldstål och fjädrar. Just gelbgjutning medelst flaskgjutning var en vanlig metod förr bland bössmederna för att få fram beslag men även billiga men prydliga lås. Järndelar tar längre tid att smida och bearbeta men att gjuta kopior av en förlaga går förhållandevis snabbt.

Wiberg visade grunderna i hur man på ett enkelt men framgångsrikt sätt kan härda fjädrar. Även för mig med förhållandevis goda kunskaper inom smide fanns många guldkorn att fånga upp. Att ythärda eldstål medelst förkolnat läder, benmjöl och kol var en mycket intressant process  som jag innan endast i teorin bekantat mig med. Resultatet blev både funktionellt och estetiskt trevligt.

Dagen avslutades vid en borrbänk och räffelbänk där vi fick ta del av den kanske mest avancerade processen inom hantverket. Här pratade vi räffelstigningar, rensborrning och andra kritiska faktorer som gör att en bössa skjuter tillfredsställande. När jag lyssnade på Wibergs mycket avancerade resonemang blev jag genast övertygad om att slätborrat är vägen att gå. Att räffla en pipa kräver sin pipsmed och det är fascinerande att se dessa spiralformade spår långsamt och precis skäras fram i pipans inre.

Dag 2. Den stora skyttedagen


Björnbössa med björnspjut som stöd.

På en liten pastoral skjutbana i närheten förlades dag två och hela dagen kom att fyllas med ljudet många olika sorters smällar, grisgrymtande och lukten av bränt svavel. Wiberg visade oss en bred arsenal av olika sorters vapen och i korta drag tänkte jag delge mina personliga tankar om var och ett som jag hann beskjuta målen med.  Skjutbanan var beströdd med olika sorters mål, på 80 meter fanns en fullstor björn och en säl, på 50 meter en ståtlig tjäder och på blott 5 meter två grinande vargar.

1. Slädbössa mot varg.
I denna första gren hade Wiberg på ett lustiger sätt animerat ett klassiskt jaktscenario där jägaren sitter i en släde med skrikande griskulting som lockbete för hungriga vargar. Grisens skrikande lockade odjuren inpå släden och skytten kunde avfyra sin korta slädbössa med grova hagel. Bössan bestod av en troligen tysk flintlåsbössa som någon en gång satt sågen i för att nyttja som en smidig reskamrat i farliga trakter. Jag kunder undan större problem servera vargen en näve varma snärpor och det inspirerade mig till att en dag pröva detsamma med mina egna slädbössor.

2. Östbottnisk sälbössa på 80 meter.
Sälbössan, denna mytiska gigant bland bössor. Jag äger själv flera sälbössor men har aldrig fått stifta bekantskap med dem under så här realistiska förhållanden. Denna ovanligt långa och ståtliga sälbössa fick vi avfyra på traditionellt sätt liggande på skredstång och med vit skärm. Trots sin kaliber på drygt 15 mm är rekylen obetydlig på grund av bössans mer betydliga vikt. Det goda stödet gjorde att jag trots min ringa erfarenhet kunde träffa sälen i bogen på 80 meter. En smäll som gav mersmak och krutstänk i pannan.

3. En joker med hjullås.
Det udda kortet i leken var utan tvekan Wibergs hjullåskarbin av samma modell som svenskarna brukte under sent 1600-tal. Jag har aldrig skjutit ett hjullåsvapen förut och det laddades med en modig laddning krut och fettad lapp och rundkula. Trycket hade ett oerhört långt släp varför jag blev ganska överraskad när skottet väl gick. Rekylen var hanterbar men utan tvekan den mest kännbara under dagens övningar. Björnen jag sköt mot missade jag givetvis totalt.

4. Björnbössa
Nu var det dags för en riktig allmogebössa av Bingstatyp med en kaliber runt 15 mm. Förhållandevis tung och lång i kroppen ger vid handen att den nyttjas till allahanda jakt på större djur. Jag valde en sittande ställning men det hjälpte föga när jag vinglade till i skottet. En i övrigt potent men lättskjuten bössa.

5. Finkalibrig lodbössa med tåspännarlås.
Näst på tur plockades en mycket slank och närmast oskjuten lodbössa fram. Endast drygt 6 mm i kalibern och med ett karaktäristiskt folkligt tåspännarlås. Bössan levererade den lilla rundkulan spikrakt i tjädern 50 meter bort utan stöd. En fröjd att skjuta med en rekyl som på sin höjd kan jämföras med ett salongsgevär. Jag var mycket nöjd med mitt skott och stärkte mitt självförtroende som var något sargat efter de föregående missarna.

6. Runöbössa med flintsnapplås
För mig som är en sann vän av flintsnapplåset som troligen är vårt äldsta och mest folkkära lås sen 1550-talet så var detta något av en högtidsstund. Den orimligt korta kolven inbjöd oss till att skjuta liggande med bösspipan vilande mellan knäna, en klassisk skjutställning bland vildmarkens fågeljägare. Bössan, en av Wiberg tillverkad replik av en Runöbössa, vilka jag själv äger ett par stycken. En mycket konvservativ och eftersläpande bösstyp som närmast påminner om flintsnapplåsbössorna som brukades under 1600-talet. Det är ovant att låta vänsterhanden stoppa rekylens framfart men med den förhållandevis snälla kalibern så var det inga problem. Ställningen bäddade för stabilt stöd och gav mig dagens första och enda träff i björnen.

 

Några avrundande ord
Det är sällan jag tar mig tid med att skjuta med mina äldre vapen men detta gav mig blodad tand att utforska det mer. Det är så lätt att ta sina moderna vapen till banan men det känns efter detta stumt, trist och blekt i jämförelse. Jag rekommenderar var en att söka sig till Fågelsjö och ta del av det jakthistoriska kulturarvet. Jag har blivit mycket inspirerad och det har väckt många idéer och tankar på projekt framöver.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Artiklar & Recensioner, Vapen

Svenska frivilliga, NKVD, tortyr och spioneri på köpet.


Det har hänt flera gånger att jag bjudit hem saker på nätauktioner som visade sig bära på hemligheter som man inte är beredd på. Oftast är det positiva överraskningar som små saker som gör att föremålets historia öppnas upp som en vid tratt där hela världspolitiska händelser får plats. Det är dessa trattar som gör samlarhobbyn intressant, konkret och levande. Jag köpte tre föremål som låg i ett utrop, det var ett pistolhölster med tillhörande koppel, ett vapenfodral och ett äldre kikarsikte med fodral. Samtliga föremål tycktes hänga samman och vara från samma period, ca 1920-1940. Jag hade främst siktet inställt på kikaren då fina äldre kikarsikten växer inte på träd. Efter lite assistans fick jag nyligen hem sakerna och min uppmärksamhet fastnade på en adressettikett på vapenfodralet.

Berättelsen om flygaren och kontraspionen Arne Jung
Med sirlig text framgick det att vapnet skulle till Gerda Jung, boende på Villa Strand, Jönköping och att det skickades från en viss Löjtnant Jung på Karlsborg F6. Eftersom jag bott i Jönköping reagerade jag först på destinationen och började som man ofta gör, nämligen att googla. Det visade sig att Gerda Jung bodde i Jönköpings tändsticksfabriks chefsbostad nere vid Vättern. Gerda var i sin tur gift med ingen mindre än industrimannen och Kreuger-vännen Torsten Jung som var chef på tändsticksfabriken mellan åren 1929-1949. Torsten var dessutom bror till Helge Jung, Sveriges dåtida överbefälhavare. Jung-familjen var utan tvekan en del av Jönköpings finare sällskapsliv vid den tiden. Torsten och Gerdas yngsta son Arne föddes 23 sept 1918 och kom att välja den militära banan. Efter studenten sökte han sig till Sveriges ganska unga flygvapen och erlade officersexamen på Ljungbyhed år 1939. Förmodligen var den unge Jung sugen på äventyr och sökte sig därför till den nyuppsatta frivilligflottiljen F19 vars uppgift var att stärka det finska flygvapnet i striderna mot Ryssland. F19 var en liten flottilj, ca 240 frivilliga och ett mindre antal plan. Basen låg vid Veitsiluoto söder om Kemi och dess funktion var att operera över finska lappmarken. Flottiljen kom bara att vara i tjänst under ett mycket kort tid, fram till vapenstilleståndet 13 mars 1940.

KBGF.060802
Arne Jung år 1940 på Karlsborg. Foto: Karlsborgs fästningsmuseum

Jung kastades in direkt i striderna den 12 januari 1940. Enligt en källa är detta det första skarpa uppdraget för svenska stridspiloter någonsin. Jung flög en av de fyra dubbeldäckade störtbombare av Hawken Hart-typ, modell B 4A, som svenska regeringen ställt till F19s förfogande. Dessa fyra plan eskorterades av fyra jaktplan av modell J 8 Gloster Gladiator. Syftet med operationen var att anfalla en stab och en fordonskolonn vid Märkäjärvi. Operationen lyckades men efter det att Jung släppt sina bomber kolliderade hans plan med löjtnant Per Sterners plan. Både Jung och Sterner valde att hoppa med sina fallskärmar. Sterners besättningsman Anders Zachau tog sig inte ta sig ur planet och omkom i kraschen. Jungs kulspruteskytt Matti Sundsten överlevde mirakulöst kraschen och lyckades på fyra dagar ta sig till säkerhet. Av de resterande två störtbombarna tog sig endast en tillbaka medan den andra sköts ner på vägen tillbaka.

Hawker_Hart,_B_4
Svensk störtbombare B 4 i finsk tjänst. Beväpnad med kulsprutor och fyra 12 kg-bomber. Källa: Wikicommons Flygvapenmuseet. 


Bevarad B4 på Flygvapenmuseet. Just detta plan överfördes från Frösön till Karlsborg 1940 och användes aldrig i Finland utan är målat för att efterlikna de i F19.

J 8 Gloster Gladiator på Flygvapenmuseet. 55 st plan av denna typ köptes in till flygvapnet varav detta exemplar är ett av de tolv som tjänstgjorde i  F19. De var beväpnade med fyra 8mm kulsprutor och kunde ha bära fyra bomber a 12kg. 

Mitt i den kalla vintern landade Jung och Sterner oskadda i den finska ödemarken. Efter ett antal timmars irrande fann de av en slump varandra. Förutom en konservburk mat saknade de proviant och kylan bet hårt. Efter tre dagar fann de skydd i en lada men upptäcktes av ryska soldater och togs till fånga. De fördes till en rysk bas norr om Ladoga där de utsattes för långa förhör av NKVD, den sovjetiska säkerhetsstjänsten. De misshandlades och förhörsledarna ville att piloterna skulle skriva under papper på att de var utsända av den svenska regeringen. Jung och Sterner var emellertid förberedda och gjorde så gott de kunde för att förvilla och lura förhörsledarna. Jung ställdes upp framför en vaktstyrka och hotades med arkebusering men hotet verkställdes inte. Sakta bröts han ner och i efterhand beskrev han sig som totalt utmattad och likgiltig inför sitt eget liv. De båda piloterna satt en vecka i var sin minusgradig isoleringscell innan de skickades vidare till en uppsamlingsplats för finska krigsfångar i närheten av Vologda. Tågtransporten tog nio dagar och Jungs kropp var märkt av undernäring och bristsjukdomar. Vid uppsamlingsplatsen fortsatte förhören men till slut flyttades de till NKVDs högkvarter i Leningrad. Här sattes Arne i en liten, halvcirkelformad isoleringscell där det inte ens fanns plats för att ligga ner. Om nätterna fortsatte förhören och den psykiska terrorn med ständiga hot om arkebusering. Efter fyra dagar var Jung så nedbruten att han försökte begå självmord genom att dyka ner från britsen ner i golvet. Självmordsförsöket misslyckades och han fördes ut ur cellen.  Nu bytte NKVD strategi med den unge piloten och försökte istället värva honom som spion. Jung insåg detta och började ge ifrån sig en del information, huvudsakligen halvsanningar och rena lögner. Här valde Arne att spela med i NKVD:s spel för att klara livhanken. I hopp om att inte bli skjuten skrev under papper på att han skulle ingå under NKVD:s lagar och samverka med dem. Avtalsbrott innebar döden.

Luovutettuja vankeja Ruotsal. Lentäjät
Jung och Sterner vid ankomsten till Helsingfors. Bild: Finska försvarsmaktens bildarkiv.

Efter påskriften flyttades han till Moskva och blev avsevärt bättre behandlad. Han fick genomgå en kort utbildning i spionage. Den 10 maj 1940 utväxlades han slutligen tillsammans med Sterner nordväst om Viborg. I Helsingfors satt de tre veckor i förvar där de berättade allt för den finska underrättelsetjänsten. De kom överens med underrättelsetjänsten om att fortsätta verka som om de fortfarande var i NKVDs tjänst, dödshotet vid kontraktsbrott var i allra högsta grad reellt.

Adlercreutz4
Carlos Adlercreutz. Foto: Krigsarkivets porträttsamlingar

Väl i Sverige inleddes Sterner och Jungs bana inom kontraspionage. De bekände hela sin historia för överste Carlos Adlercreutz, chefen för försvarsstabens nyinrättade underrättelseavdelning.  Piloternas handskriva rapport om vistelsen i rysk fångenskap hemligstämplades och de skrev under en 50-årig tystnadspliktsförbindelse. Båda återgick officiellt i tjänst inom flygvapnet men blev snart brickor i Adlercreutz spel för att kartlägga och underminera Sovjets spionprogram i Sverige. Sterner och Jung gick alltså med på att bli kontraspioner med sina egna liv som insats.

Under den kommande tiden blev framför allt Sterner kontaktad av svenska sovjetiska agenter och flertalet möten kom att äga rum. Sterners rapportering möjliggjorde också att ett antal svenska informatörer kunde avslöjas och slutligen kunde den sovjetiska GRU-spionen Vassilij Sidorenko i september 1942 infångas och dömas för spioneri . Även Jung kontaktades av ryska agenter 1941 men kontakten fullföljdes inte.

Efter kriget fortsatte Jung, liksom Sterner inom flygvapnet med deras hemligheter fortsatt fördolda. Sterner valde att flytta till Malta vid pensionen där han avlider 1983. Jung utnämndes till flygchef men valde att pensioneras tidigt vid 50 års ålder.

Kontakt med Arnes systerdotter
Genom auktionsverket fick jag tursamt nog kontakt med inlämnaren, Torsten Jungs barnbarn och Arne Jungs brorsdotter. Denna dam hade många spännande historier att berätta om  Jungsläktens förehavanden i Jönköpingstrakten. Hon bekräftade att det måste vara Arnes tjänstehölster och att de övriga föremålen tillhört hennes farbröder som båda, liksom fadern Torsten var mycket intresserade av jakt. Jaktvapnen hade vid ett tidigare tillfälle sålts och en del sämre vapen skrotats. Hon gav också en del intressanta notiser om sin farbror Arne. Fångenskapen och spionaffärerna lämnade djupa avtryck hos Arne Jung, han förtidspensionerade sig ovanligt tidigt för att syssla med skogsbruk. NKVD:s hot levde med honom under många år och systerdottern berättade  att Arne alltid sov med en pistol under sängen. Sven-Åke Björk som skrivit en del Jung och Sterner skriver i ett mail till mig att Sterner fick genom Carlos Adlercreutz försorg ut en pistol för sitt personliga skydd och att det är troligt att även Arne fick det.

Enligt systerdottern blev Arne dödförklarad efter kraschen, det var som ingen trodde att han hade överlevt. Till följd av denna tragiska nyhet ska Arnes fästmö ha hittat en annan man att gifta sig med. Jung gifter emellertid sig med en annan kvinna. Jung avlider 1995.

Lite mer om föremålen
Om vi slutligen återgår till föremålen. Jung blev löjtnant 1941 och överstelöjtnant 1957, det innebär att fodralet skickats mellan dessa år men vi kan anta att familjen Jung flyttade ur Villa strand 1949 när Torsten Jung lämnade sitt uppdrag. Då borde den ha skickats mellan 1941-1949. Eftersom vapenfodralet har innehållit ett jaktvapen kan vi anta att det var Arnes. Samtida med fodralet är kikarsiktet som är ett tyskt sikte av märket Fr Rüdiger i Hildesheim. Det är i mycket gott skick och har en fast 5X förstoring. Kikaren är märkt Ernst Steigleder (fast felstavat) Berlin – Suhl. Vapentillverkaren Steigleder använde denna märkning 1917-1931. Hölstret med tillhörande bälte och koppel är av svensk officersmodell, avsedd för pistol m/07. Det är troligt att det är just Arne Jungs bälte som sparats efter att han lämnat tillbaka sitt tjänstevapen vid pensioneringen.

 

Källor
http://surfcity.kund.dalnet.se/swedish_aviators/sweden_jung.htm
https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_frivilligflottiljen_i_Finland
http://www.veteraanienperinto.fi/vepe/index.php/SE/grupper/berattelser-11/506-om-utlandska-frivilliga-i-finland/i5-37/659-tillfangatagen-svensk-frivillig-flygare/index.html
https://www.sffsto.se/Bombningen-av-Stockholm-och-Straengnaes-1944.htm
https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Jung
https://www.ltz.se/artikel/opu-2
http://www.digitaltmuseum.se
Arne Jungs systerdotter
Mailkorrespondans med Sven-Åke Björk

 

 

Lämna en kommentar

Under Artiklar & Recensioner, Vapen