Monthly Archives: maj 2016

Om bösspipor och deras form.

P1080810

Den här artikeln handlar om bösspipor. Varför har ingen skrivet något sammanfattande om detta innan? Pipan är kanske bössans mest vitala del. Dess utseende avslöjar många saker såsom funktion, ålder och kvalitet. Här kommer en enkel guide.

Runda pipor
Med runda pipor avses pipor som är runda längs med hela pipans längd. De är vanligen svagt koniska och blir smalare ju närmare mynningen man kommer. De har ofta under 1700-talet en dekorrand som löper runt pipan vid pipbotten. Under 1700-talet förekommer på högre ståndsvapen ofta typiska rokokodekorationer såsom snäckskal och rocailler istället för ränder. Ibland är pipan avdelad i sektioner med flera dekorränder. I sällsynta fall är runda pipor också försedda med en markerad trumf. Bland militära vapen är denna pipprofil den vanligast och den absoluta majoriteten av piporna är slätborrade.

P1080785
Muskötpipa på en svensk m/1775. Notera den sparsmakade dekoranden vid pipans botten. 

Runda pipor med avdelat kammarstycke
Påfallande många pipor från 1700-talet har pipor med avdelat kammarstycke som upptar upp till halva pipan. Vanligen övergår till rund profil med en eller flera dekoränder. Majoriteten av piporna är civila, slätborrade hagelpipor, men det förekommer även räfflade pipor. Det vanligaste är att kammarstycket är oktagonalt men i ovanliga fall kan den även vara runt, kannelerad eller sextonkantig. Ett mindre antal militära pipor har också oktagonala pipor, som exempel kan sägas att karolinska muskötpipor har oktagonala pipor som övergår i ett kort stycke till sextonkantigt för att övergå till rund. Jägarstudsare m/1815-20 har också oktagonalt kammarstycke. När det gäller dessa pipor är uppfinningsrikedomen stor och en mängd olika varianter förekommer.

P1080790
Ryttarpistol med mässingspipa och ingjuten stålpipa, tidigt 1700-tal, troligen holländsk. Svensk slätborrad hagelbössa med bältat sikte, 1700-talets mitt. Notera det igenlaxade spåret efter ett tidigare sikte.

P1080788
Slätborrad ryttarpistolpipa från 1700-talet i slädbössa. Markerade åsar och två dekorränder som markerar övergången.

Oktagonala pipor
Oktagonala pipor innebär att pipan är åttakantig längs med hela pipans längd. Detta är en karaktäristisk för räfflade bössor. Skulle pipan mot förmodan vara slätborrad är den troligen urborrad. En del bättre pipor är ibland lite tunnare mot mitten för att ha bli bredare mot mynningen och bilda en trumf. Det förekommer också enstaka pipor som är sextonkantiga.

P1080802
Björnstudsare från 1800-talets mitt med höj- och sänkbartsikte.

Tornpipor
Den här pipformen är väldigt ovanlig och benämningen kan beläggas till åtminstone 1800-talets början. Pipprofilen är emellertid betydligt äldre, jag har själv en Utterbergbössa med en tornpipa från 1646. En tornpipa är egentligen en pipa med oktagonalt kammarstycke men har fått sitt namn efter övergången mellan kammarstycket och den runda pipan. I övergången går åsarna i oktagonalen ut i smala tornspiror ut på den runda pipprofilen. Tornpipor tycks främst använts till slätborrade vapen under 1600-1700-talet.

P1080354
Slätborrad tornpipa märkt 1646 i Utterbergsbössa från 1700-talets mitt.

Kistpipor
Den här typen av pipor har ett kammarstycke som är fyrkantigt. Begreppet kistpipa förekommer under 1700-talet men pipformen finns dokumenterad från 1500-talet och framåt. Varför man väljer att göra denna väldigt komplicerade pipform är svårt att fastställa. Troligen beror det på förmodade egenskaper, såsom balans eller träffsäkerhet. Att göra ett fyrkantigt kammarstycke sätter pipsmeden på stora prov eftersom det kräver mycket material när man väller pipan. Även om kistpipor förekommer på flera ställen i Europa tycks norska smeder haft en viss förkärlek till kistpipor eller ”kassepiper” som de säger i Norge. De norska piporna är ofta räfflade och välarbetade med vacker dekor. I Skokloster samlingar finns en unik kistpipa daterad till 1500-talet som är fyrkantig hela pipans längd med fyrkantigt lopp. Kistpipor ovanliga och det är svårt att skaffa sig en överblick och hitta generella riktlinjer.

Jag har själv en kistpipa vars ursprung jag inte lyckats fastställa, stockningen är svensk men pipan är jag osäker på. Pipan är rikt ornamenterad och börjar med ett ganska kort kammarstycke som går ner i nivåer och dekorband. Längs med hela pipan löper långa nedsänkningar och pipan håller en ovanligt hög kvalitet.

P1080793
Slaglåskonverterad slaglåsbössa från 1700-talet med rikt ornamenterad kistpipa i flera nivåer, okänt ursprung men svensk stockning. Brunerad kistpipa med längsgående åsar och patentsvanskruv 1800-talets mitt.

Svinrygg/spångade pipor
Pipor med svinrygg är de pipor som har en längsgående markerad ås uppå pipan likt en spång.  I den äldre litteraturen skiljer man på dubbel eller enkel svinrygg. Den enkla svinryggen har endast en ås på ovansidan medan den dubbla svinryggen har även på undersidan. Främsta skälet till svinrygg antas vara för att förbättra hagelskyttet på samma sätt som en markerad spång används idag. En del pipor har en mer markerad flat spång istället för en traditionell svinrygg. Spångade pipor är huvudsakligen slätborrade eller rakräfflade vilket två av mina bössor är.

P1080351
Rakräfflad 1700-talspipa med svinrygg.

P1080796
1700-talspipa med spång och bågformade dekorränder vid basen.

Några andra saker om pipor
Innan moderna maskiner tog över piptillverkningen fanns det i huvudsak tre sätt att tillverka en pipa på. Det vanligaste sättet var att välla pipan av ett plattjärn med längsgående vällfog. I princip alla pipor tillverkades på detta sätt från till 1800-talets slut. Ett annat sätt att smida en pipa var damaskera den vilket innebar att smeden vällde pipan i en spiral istället för längsgående fog. Damaskerade pipor hade sin storhetstid under 1800-talet men förekommer sporadiskt tidigare, exempelvis var Norrtälje faktori kända för sina damaskerade pipor. Vad som är utmärkande för damaskerade pipor är det vackra mönster framstår när stålet etsas. Det sista sättet att tillverka en bösspipa är att gjuta den i mässing eller brons. Oftast är de i solitt gjutgods men kan ha en ingjuten stålpipa för ökad hållbarhet. Gjutna pipor är vanligt förekommande på fickpistoler men även bösspipor kan vara gjutna.

P1080805

När det gäller märkningar på pipor så märker smeden vanligen med en liten stämpel medan ägaren/beställaren märker pipan med en gravyr eller inkrusterad initial eller namn. När det gäller militära vapen kan det förekomma en mängd stämplar från smeden, faktoriet, gevärsförrådet, regementet med flera (för militära, svenska stämplar titta i Roger Olssons artikel Stämplar på svenska arméns handeldvapen 1770-1870 i Armemusei vänners årsbok 1980-82) . Ägarmärkningar och dateringar behöver inte vara samtida med vapnets tillkomst. Inte sällan är ägarmärkningen senare än vapnet eller att pipan är betydligt äldre än vapnets nuvarande sammansättning. I första brukar jag datera vapen i flera led, först börjar jag datera vapnet efter sitt nuvarande utseende. Har vapnet alltid sett ut så här? Har det ändrats under årens lopp? Märker jag att vapnets delar inte stämmer överens helt börjar jag datera varje del var för sig.

Ämnet pipor är nära outtömligt där man kan prata om pipors egenskaper, räffelstigningar, ytbehandlingar och så vidare men jag hoppas att detta åtminstone ökar ditt intresse för att titta närmare på dina pipor. Jag har bara skrapat lite på ytan, det finns många avarter som inte tas med här i denna enkla guide.

Annonser

1 kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Djävulens krig 1717 – The rise of old allmoge rage

LYSTRING!
Nu finns också Kurage – Historia, hantverk och reenactment på FB. Här kommer smånotiser om högt och lågt inom det som jag brukar orera om här på bloggen. Se till att gilla nu genom att gå in på sidan i högerflanken! Hjälp mig att öka historiemedvetandet och sprida värdelöst vetande till fler människor världen över!
SLUT PÅ MEDDELANDET!

 

MAgalotti1
Glöm franskt mode, den svenska allmogen kräva dessa ålderdomliga kläder! Teckning av den italienska diplomaten Lorenzo Magalotti 1674. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. Något beskuren.

Djävulens krig 1717
I maj 2017 är det dags för ett nytt karolinskt wargame på Marma skjutfält och min reenactmentpepp är på topp. För er som inte varit karolinerreenactment förr så kan jag säga att Marma-wargamen helt klart hör till de roligaste reenactmentupplevelserna jag varit med om (läs om de tidigare här och här). Temat för 2017 förflyttar oss 300 år tillbaka i tiden till tarvligheten och armodens högborg, finska Österbotten 1717. Missväxt, gerillakrig, plundrande kosacker, utarmad allmoge och barkbröd. Kan det bli bättre? Jag ser framför mig ännu ett episkt, blyinfattat äventyr där jag och mina salta hejdukar i fotdragonerna ska röka ut ryssarna med eld och skärmytslingar. En och annan oskyldig finsk bastusittare kanske åker med i farten i jakten…

7
Fotdragonerna, andra arméers ständiga skoskav och tandagnisslan.

Jag är med i Fotdragonerna och vi porträtterar krigets irreguljära specialister som verkar i det stora krigets skugga. Spionerar, infilterar, skaffar upplysningar, saboterar och skär halsar om natten. Med fulspel maler vi långsamt ner fiendens soldater i takt deras moral.  Vi får aldrig någon medalj, vi är medaljens baksida.

Min nuvarande fotdragon-outfit
Den fotdragondräkt som jag använder nu är huvudsakligen baserad på tidiga 1700-talskällor från den modemedvetna sfären. Det är en dräkt som är inspirerad av det karolinska modet och syftar på någon som är ansluten till jägeristaten eller rör sig i närheten av urbana och modemedvetna miljöer. Tygerna är kläde men också vadmal i en blandning av profesionellt färgade tyger och grå vadmal. Det huvudsakliga vapnet är en slätborrad, stadstillverkad men enkel flintlåsbössa med järnbeslag och björkstock.

IMG_3050
Dräkt för rörlig jakt och kortare expeditioner. Ylledamasker, knäbyxor i vadmal, ärmväst i flaskgrönt kläde, mörkblå rock i kläde med randigt yllefoder och triconet. Sjal i yllemuslin, Grävlingsväskan är egentligen det som jag inte har en 1700-talskälla på. Yllefilt över axeln ifall jag behöver slå läger.

IMG_0427
Ärmvästen fungerar också som jacka.

10
Fotdragonoutfiten med full beväpning med ryttarpistol, bössa och stor artillerihirschfängare. Liten röd axelremsväska i vadmal för matsäck. Här tillsammans med fotdragon Käll.

Gå allmoge hela vägen?
Nåväl, jag har börjat fundera på att köra allmoge hela vägen ut på denna upplaga av Marma eftersom scenariot i stor utsträckning rör sig i allmogens miljö. Reenactment lider ofta av en överrepresentation av de folkklasser som syns och hörs mest i källorna, det vill säga främst adel, borgare och soldater. Trots att den svällande majoriteten på 1700-talet var allmoge. Det finns flera skäl till denna snedfördelning. Framför allt är källmaterialet fruktansvärt grunt. Vi vet mer om hur modemedvetna borgare klädde sig och hur knektarnas utrustningslistor såg ut än hur den vanlige bonden klädde sig. Bildmaterialet och det bevarade materialet är nära lika tunt som det medeltida. När vi tittar på bildmaterialet av svensk bönder från 1600-1700-tal så är det iallafall talande för att bönderna i en glidande skala klädde sig ganska olikt det rådande stadsmodet. Böndernas mode eftersläpades av en mängd faktorer såsom geografiska avstånd till nya influenser, ekonomiska möjligheter, konservatism och även lagmässiga regleringar. På detta vis lever allmogedräkten ett annat slags liv med ofta mycket långsamma svängningar. Modets vibrationer vibrerar allt starkare i takt med möjligheten att ta del av de senaste influenserna varför allmogen nära stadsbebyggelse eller slottsmiljöer ibland inte ens utvecklar någon särpräglad allmogedräkt. Vad som jag tycker är särskilt intressant är att allmogens dräkt inte är så likriktad som den samtida modedräkten. Den lever ett eget blomstrande liv i murriga färger. Det största problemet är dock att nå denna artrikedom när källäget ser ut som det gör.

magalotti3
Norrlänningar enligt Magalotti. Notera näbbstövlarna. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. Något beskuren.

Jag ska iallafall göra ett försök och ett tidigt inspirerande frö var den här trevlige herrns allmogedräkt från Marma. Även om dräkten rör sig mer mot 1700-talets andra hälft så är det trevliga växtfärgade tyger, folklig mössa så kallad karpus och grå vadmalsväst. Enkelheten är tilltalande och i strid toppades allt med en trevlig lodbössa med flintsnapplås.

IMG_1270
Minnen från Marma 2011. Stiligt, enkelt och med smak av vadmal.

Jag tänkte mig fokusera på skogsbygdens allmoge som försörjde sig på såväl jordbruk som jakt. Det gäller att utrota den franska modedräkten, gå bortom snyggt skurna justaucorpser och triconeter och tänka eftersläpande 1500-1600-talsmode med pösiga jackor, kilmössor och hyskor och hakar. Byta värja och flintlåsstudsare mot yxa och lodbössa. Mitt primära fokus kommer bli svenskt framför finskt och gärna förlagor från norra Östergötlands skogsbygder där det ändå kan finnas inslag av samtida moderniteter, till skillnad om jag skulle porträttera en inavlad skogsfinne någonstans i Värmlands obygd.

magalotti4
Magalotti 1674, mer bönder. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. Något beskuren.

För en tid sen började långsamt allmogefiera en dräkt genom att sy en sen enkel, kortare sen 1700-talsväst färgad med krapp. Den kombinerade jag med en brun typisk allmogejacka/tröja jag sydde för länge sen. De murriga färgerna gav blodad tand.

P1040563
Enkel allmogetröja i brun vadmal, halvfodrad med grovt linne över krappfärgad enkel väst med mässingsknappar. Tröjan har kilar i sidan och mittsöm bak.

Jag tänker att jag behöver sy byxor, jacka, rock, kilmössa och kanske en ny skjorta. Det ska definitivt vara vadmal, enklare ylletyger, blångarnsväv och allt om möjligt ska vara växtfärgat. Jag har en hel del tyger jag växtfärgat av blandad kvalitet, flammighet och sunkighet som kan komma väl till pass. Jag tänker också att förskinn inte är en otänkbar del av dräkten. Bland övriga tillbehör krävs lämplig beväpning och kruttyg som anstår en skogsbonde.

Kommer denna sluskiga parkfigur vara min ledstjärna framöver? Det återstår att se….

IMG_0987

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Textil