Monthly Archives: februari 2016

En regementsmärkning – Stor historia av liten text. Del II. Arvid och Napoleon

P1080247Vad för slags historiska hemligheter bär du på då?

Minns ni den här texten? Den handlade om ett litet sidobeslag till en musköt som kunde spåras ända tillbaka till de ursprungliga användarna av musköten. Med hjälp av soldatregister gick det att bestämma vilket soldattorp de bodde i, när de levde och vilket militär kontext de verkade i. Nu är det dags igen och den här gången vill jag påstå att historien är än mer spännande.

P1080237

Jag skaffade mig en hel musköt, en så kallad reparationsmodell. En reparationsmodell är ett äldre militärt vapen som repareras upp och moderniseras i tider då det är ont om vapen. Kanske finns inte de ekonomiska medlen att tillverka tillräckligt antal nya eller så finns inte kapaciteten att göra nya. Under flintlåsets tid genomgick den vapentekniska utveckligen relativt långsamt, de handhållna militära vapnen utvecklades sparsamt under nära 150 år fram tills dess att slaglåset infördes på bred front i armén under 1830-40-talet. Detta gjorde det möjligt att ta äldre musköter och modernisera dem i nära klass med de musköter som nytillverkades. Särskilt under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal tillverkades mängder med reparationsmodeller. De har ofta modellår med den ursprungliga modellen som delar togs ifrån och det stadgade reperationsmodellåret. De får ofta namn som flintlåsmusköt m/1716-89, m/1747-1805 eller 1762-1815. Ibland är dessa namn efterkonstruktioner, särskilt med de senare reparationsmodellerna då det togs delar ibland hej vilt från gamla musköter. Ofta är det låsets form som får bestämma namnet idag. Den vanligaste modifikationen är att vapnet stock görs om, att piplängden justeras eller att musköten förses med band istället för stift för att hålla pipan på plats.

Reparationsmodeller är intressanta och har traditionellt inte värderats lika högt som rena modeller, men de har en given plats i den vapenhistoriska tidslinjen.

P1080242

Den här musköten är av 1805 års reparationsmodell. Till denna modell togs äldre musköter från m/1762 och bakåt och gjordes om till nya. De stockades om, försågs med band men lås, pipor, beslag och bajonett återanvändes. Stockningen liknades med den senaste muskötmodellen m/1799. Piporna gavs nya korn och de äldsta karolinska musköterna fick nya mässingsdetaljer istället för de gamla i järn, liksom piporna slipades runda och bajonettfästningen ändrades. Just detta examplar tycks vara baserat på ett m/1716 lås och beslag från en m/1762:a. Var pipan kommer ifrån är okänt men stämplingen indikerar att den har iallafall varit på reparation i Kristianstads gevärsförråd.

P1080240

Den historiska kontexten
Vapnet är intressant på många sätt, musköten hittades 1953 på en gård (har även exakt uppgift på vilken gård) i skärgårdssocknen Gryt i Östergötland. Under ett loggolv låg den tillsammans med en annan bössa. Skicket är ärligt orört, med originalbajonetten i behåll med ovanligt mycket svärta kvar på stocken. Fram till m/1815 års muskötmodell svärtades alla musköter till en närmast svart ton. En kimröksbaserad linoljefärg användes och att mycket av svärtan finns kvar är inte så vanligt. Endast laddstaken och en rembygel har försvunnit. Musköten har den perfekta blandningen av bra autentiskt skick och stark historisk kontext. Hur den hamnade i Gryt är det ingen som vet. Dess historia börjar en bra bit därifrån.

P1080243

Det är nu vi kommer fram till den lilla texten som berättar mer om muskötens historia. På bakkappan finns en regementsmärkning som lyder 99 AH JR VC. Tecknen är inslagna med mejsel och det är inte någon officiell regementsmärkning som i min andra artikel. De regelrätta märkningarna sker efter en fastställd mall, vanligen på kolven, pipan eller sidobeslaget. Den här ristningen ska mer ses som en personlig märkning gjord av en soldat med initialerna AH. Det som också tyder på att det är initialer är att bokstäverna är ihopsatta, ett bruk som förknippas ett monogram, stämplar, bomärken och andra liknande märkningar.

Så hur skola vi tolka tecknen?

99 = Rote/soldat nummer 99.
AH =Initialer
JR = Jönköpings Regemente
VC = Västbo kompani

Med hjälp av några vapenhistoriska kollegor började vi med JR som kändes givet som Jönköpings regemente och i nästa steg finns Västbo (ibland även Södra västbo) kompani som passar in på VC. I Västbo härad finns 137 rotar och på rote nr 99, under namnet Långstorp, finns vår AH, knekten Arvid Hult. Hult flyttar in på Torpet år 1807 och han är då 27 år gammal. Med denna vetskapen kan vi vara ganska säkra på att det är just denna Arvid Hult som gjort märkningen på bakkappan. Historien slutar emellertid inte här utan i generalmönsterullan 1834 kan vi läsa  ”Svag och orkeslös får avsked bevistatt fälttågen i Tyskland och Norrige blivit då skadad i armen”. Denna notering skänker musköten större historisk tyngd eftersom den berättar att musköten förmodligen har följt med i de sista krigskampanjer som Sverige är involverad i. Tanken är svindlande då troligen Arvid Hult var en av de 23000 svenska soldaterna som tillsammans preussare, österrikare och ryssar på allvar knäckte Napoleons arme vid slaget vid Leipzig oktober 1813.  Efter slaget tågade den svenska kungen med armén genom Danmark och tvingade dem att avstå Norge. I juli 1814 invaderade Arvid Hult tillsammans med sina vapenbröder Norge som snart fick kapitulera och ingå union med Sverige.

10298694_10206178423334009_694134116608412497_n
Svenska armén i aktion vid 200-årsjubileumet av Waterloo. En miljö inte helt olik den som Arvid Hult mötte. Bild: Maja Satz.

När och hur Arvid blev skadad är omöjligt att säga men skadorna var så pass allvarliga att han 1834 fick ersättas av en ny knekt på Långstorp. Troligen så fick musköten stå kvar i torpet och användes av den nya knekten till 1840-talet då den ersattes av en slaglåsmusköt. Vägen till att hamna under ett loggolv i Gryt är höljt i dunkel, men dess historia som en pusselbit i världshistorien har nu fått träda fram.

Kanhända att jag faktiskt köpt mig en musköt som jag kan tänkas behålla. Kors i taket.

 

Tack Per Söderström, Peter Holmgren och Peter Larsson för forskningshjälp och input.

P1080239

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1 kommentar

Filed under Antika vapen

Roslagsmonstret – Sälars skymning.

Det har kommit sig så att Säldödaren från Helvetet har fått en storasyster. En enorm best till sälhaubits vars storlek få sälbössor kan mäta sig med. Äldre generationer av sälar berättar fortfarande för ungkutarna de hemska berättelserna om Roslagsmonstrets framfart på kobbar och skär för 200 år sen.

P1080188
En mycket nöjd samlare. Foto: En ok hyfsat förstående fru.

I början av januari utspelade det sig på Stockholms auktionsverk en märkligt sammansatt vapenauktion. Primärt rörde det sig om tre vitt skilda samlingar, dels gick en stor men för mig ointressant knivsamling under klubban och dels sålde Tullmuseum ut en stor del av sin samling. Att föremål från museum, särskilt statliga sådana, säljs är väldigt ovanligt. Tullmuseums fysiska museum ska läggas ner för att skaffa sig en permanent plats på nätet. Det märktes att de hade många dubbletter, när gick ett tiotal 1815-20 jägarstudsare och konverterade sådana? Det är troligt att det rör sig om föremål som använts inom tullväsendet och gränsförsvaret sen gammalt. Men mitt i mellan dessa två stora samlingar fastnade jag  för en ovanligt utsökt samling med sälbössor. Nästan alla utrop höll hög kvalitet och vad som var särskilt speciellt var att  flertalet var ifrån Roslagen och Åland. De flesta sälbössor som överlevt är norrländska och undantagsvis kommer det ut bössor från Mellansverige på öppna marknaden. Det var uppenbart att ägaren till samlingen var en person med fingertoppskänsla och nogsamhet.

P1080198

Sälbössor nyttjades på en kälkanordning på isarna på de svenska kusterna. Sälar är vaksamma djur och det ställer särskilda krav på skytten och dennes vapen. Därför nyttjades dessa stabila räfflade bössor för att uppnå bästa möjliga död och precision. De största sälbössorna kallades ibland för vaktbössa och användes för långa håll där jägaren låg och vaktade på en holme på att sälen skulle dyka upp. Säljakten var krävande och ofta låg jägarna ute i veckor och jagade på isar och öar. En del jägare var lycksamma, andra frös eller drunknade.

Utseendemässigt skiljer sig sälbössor från norra Sverige och södra Sverige. De bottniska bössorna ser generellt ut mer som krökta vedklabbar, kantiga i formen och kvadratiska i stocken. De kan ibland vara fint skurna och dekorerade men ofta enkla och funktionsinriktade i formen.

2500349194
Bottnisk bössa från samma auktion. Fyrkantig stock försedd med Wredeslås/m/1860-lås. Foto:Stockholms auktionsverk.

Sälbössorna från södra Sverige har ofta en mer elegant kolvform påminner mer om en vanlig gevärskolv med en antydan till kolvhals. Kolvarna måste vara anpassade för att kunna bära upp de tunga piporna och fungera för liggande skytte med stöd. Personligen gillar jag den södra stilen mer på grund av de mer harmoniska linjerna som har mer gemensamt med 1600-talets grova hjulåsstudsare än…..tja, vedklabbar.  Jag får medhåll från den kände jaktskribenten Hugo Samzelius som 1895 förvisso tycker de bottniska bössorna skjuter bra men är ”…mycket klumpiga bössor” och har ”rent förvånande proportioner”.

Vad som också är en vanlig detalj på  mellansvenska sälbössor är att kolven är försedd med en så kallad kräva framtill på stocken. Krävan är som en rörka i trä som håller laddstaken på plats i laddstaksrännan.

2500349142 2500350286
Två mellansvenska och formstarka mellansvenska sälbössor från auktionen. Foto:Stockholms auktionsverk. 

Rogslagsmonstret
Nu till Roslagsmonstret jag bärgade hem från auktionen. Den ska enligt förrätaren ha sin hemvist vid Roslagens kust. Det kan säkert stämma väl, den har ett mer sydligt stuk i kolven än de från de norra områdena. Kolven är försedd med skjutbart kolvlådelock och har en bakkappa i plåt. Bakappan har också en stötknapp vilket fungerar som ett halkskydd när man laddar bössan på isiga skär och blöta kobbar. Just stötknappar förekommer sällan på norrländska bössor, inte heller bakkappor för den delen. Generellt tycker jag kolvarbetet håller en hög kvalitet med fina linjer, dekorationerna är folkligt naiva och inte lika säkra.

P1080200

Pipan är enorm, den mäter 19,5 mm mellan bommarna och yttermåttet på pipan är 48 mm. Detta gör bössan enorm tung, ca 10,2 kg.

P1080204
Mina händer når inte kring pipan. Näsbleck av kopparplåt.

Låset och troligen underbeslaget kommer från ett ryskt militärt vapen. Detta är givetvis spännande och eggar fantasin precis som med den rysksvenska allmogemusköten jag skrev om för en tid sen. Låset är märkt med kyrilliska bokstäver ”Tula” vilket är den stora vapenproducenten vid denna tid i Ryssland, och daterat 1804. Vad jag hör hört var det primärt ryska flottans vapen som försågs med varhake vilket detta lås har haft. Det ansågs bra att ha en extra säkerhetsspärr på hala nedblodade och blöta däck vid sjöslag. De ryska låsen kring 1800 är välarbetade och anmärkningsvärda, låset form och bräckta kanter för tankarna till militära lås kring 1750 medan ringhane är att betrakta som för tiden modernt. Kanske hamnade de ryska delarna i svenska händer i samband med de sista rysk-svenska bataljerna i början av 1800-talet? Det är en högst möjlig tanke.

P1080203
Stor varbygel av hög, militär kvalitet.

P1080202
Kolla vad snyggt, jag lyckades skära en liten snurr här, vad ska det nu bli? Det får bli….ja vad ska vi säga….en nyhamlad gren?

Slutord
Det är sådana här föremål som får ett lite avmätt samlarhjärta att sprätta till. Hoppas jag har inspirerat ditt samlarhjärta att ge dig ut för att hitta en spännande guldklimp. Trägen vinner.

2 kommentarer

Filed under Antika vapen, Vapen