Monthly Archives: juni 2014

Iduns rabarberpaj smakar finska pinnar.

P1050286

Det är åter sommar på museet och det innebär en sommar för hundra år sen. I ett antal veckor blir det tvättning, täljning, ärtrör, tovning, styltor och vedhuggning. Alla de saker som förgyllde och förpestade vardagslivet för de fattiga norrköpinsborna. Det blir en hel del bakning också och på mina sommarjobbarungdomars första dag fick de baka en kaka som ett sätta att lära känna varandra och vedspisen. Somrarna är ett trevlig avbrott i den museala vardagen och hela upplägget påminner lite om att ha ett eget Edwardian farm att sköta om.

P1050280

Jag ger er därför en rabarberpaj ur Iduns kokbok från 1918.

P1050292
Vi behövde inte tvätta något smör men vi valde att iordningställa ett trevligt utomhuskök på en av våra tvättbänkar. Alla ingredienser till degen vägdes och blandades till en förhållandevis smidig deg. Mandlarna rev vi på rivjärn till våra fingrars förtret. Medan degen vilade i två timmar skalade vi rabarbern och bröade vår stekpanna med mortlade skorpor.

P1050288
Degen pressades ut i stekpannan utan problem men själva fyllningen skapade visst huvudbry. Borgerskapets mat under det sena 1800-talet brukar vara sockerstinn men vi nöjde oss med att varva rabarberna med två dl socker istället. Sockret skulle helt enkelt inte få plats i vår paj. Med locket på var det nog så fullt i pajformen. Eftersom mina adepter skulle lära sig vedspisens alla möjligheter så hade den eldats friskt i tre timmar innan och den var därför rejält varm. Iduns kokbok tycker 1 timme på måttlig värme är lämpligt. Om vi tänkt kola hela kakan hade det nog funkat men vi fick vara betydligt försiktigare.

P1050291
Efter endast 10 minuter såg kakan strålande ut, men vi efterbakade den med öppen lucka i ytterligare tio minuter. För ovanlighetens skull var också kakan jämt gräddad vilket sällan låter sig göras i denna spis. Jag tror att stekpannan hjälper till för en jämnare temperatur samt att vi eldat den hyfsat jämnvarm. Vi satte oss utanför och åt den tillsammans med vaniljsås i den ombytliga svenska väderleken.

P1050295
Pajen var god, sockret kletar till rabarberna till en sötsyrlig röra och pajskalet smakar mandelkubb eller finska pinnar. Betydligt intressantare än de rabarbersmulpajer som går på inflation just nu på de svenska kaffeborden.

Glad sommar.

Annonser

1 kommentar

Filed under Självhushållningsexperiment

Jakt, förföljelse och död. Marma 1719. Del II.

Här följer fortsättningen på en fotdragons redogörelser i Marma i nådens år 1719.

Föregående kapitel finns här.

Lördag morgon
En kall, blöt och rå natt gav äntligen upp för att ge plats för en dito dag. Natten var trots omständigheterna hyfsad, min lekamen svävade hela natten i gränslandet mellan att frysa eller inte frysa. Min mäktiga hjortfäll höll mig torr undertill och min skabbiga filt och rock nådde inte riktigt upp till mina högt ställda förväntningar på sänglinnet. Inte heller min packsäck i linne med en stor brödlimpa i skötte riktigt sitt arbete som kudde.

P1050069Eder nattsvullna och på behaglig nattsömn begivna fotdragon.

Jag tog det mogna beslutet att ta av mig de blöta yllesockorna och ta på mig torra inför natten, ett klokt val skulle det visa sig. Tråkigt nog var jag beroende av mina fuktdrypande skor varför min glädje över torra strumpor blev kortvarig denna morgon. De raska pojkarna späntade upp den sista av vår konfiskerade ved och tände en angenäm eld vid rotvältans fot. Över ormbunksblad, rot, stammar och utrustning låg en tunn slöja av väta. Bortsett från nitiska fåglars kvitter invaggade skogens träd en tystnad och trygghet i vårt läger. En trygghet som kom att bli kortvarig denna arla morgon.

P1050070
Det är viktigt att inleda en sådan här dag med ett rejält morgonmål ty utsikterna för att få stadigt mål mat senare var något oklara. Vi dukade upp det bästa lägret kunde erbjuda med surkorv, hästkorv, saltad vildsvinskinka, smör, kokta ägg, bröd, äpplen, smör och äppelmust. Hästkorven kunde också med framgång stekas med skinkan och en rå lök. Lagom tills att kaffepannan kommit på elden bröts samkvämen utav dämpade knallar och kanoners dån. Vi tuggade ur, spottade i marken och lät kaffepannan stå kvar i elden. Kriget var över oss.

P1050073Frukostera nogsamt inför en hård dag.

Med lätt packning och gevär smög vi oss ut till stora vägen och lyssnade på det intensiva skjutandet. Det var uppenbart att det kom från posteringen vid svenska lägret. Trots Källs kikare, som han stulit i någon tysk adelsknös kuriosakabinett i Sachsen, var det svårt att urskilja figurerna ett par hundra steg längre bort på vägen mot posteringen.  Hur många? Är det streltserna igen? Avancerar de mot lägret?´
P1050034Käll blickar mot horisonten i sin grumliga grunka.

Vi kunde åtminstone konstatera att de var upptagna av de svenska styrkorna vilket gav oss möjligheten att bränna dem ordentligt i ryggen med våra långskjutande studsarkulor. Vi avancerade närmare tills vi kommit på tvåhundrade stegs avstånd. Från knästående avfyrade vi våra vapen och inväntade avsedd effekt.

P1050079På långt håll kan det vara vem som helst.

Vi fick rappt svar på våra spörsmål när de bryskt blev omskakade av vår eldgivning. Uppenbarligen förstod de också någorlunda vilka de hade att göra med. Från de ryska styrkorna hördes ett efterlängtat erkännande:

-”Drabantski!”

Det är svårt att föreställa sig den djupsvarta skräcken som nu kramade den svettiga musten ur ryska hjärtan. Fängslade mellan svenska muskötmynningar och dragonska skyttar. Ryssarna valde det säkra för det osäkra genom att backa, mot oss. Detta var inte bångstyriga streltser utan Peter den Stores fruktade linjeinfanteri som nu taktfast avancerade i rask takt mot oss. Denna vandrande köttorgel var vi inte särskilt intresserade av att möta på öppet fält varpå vi slängde några skott mot den för att reta den, locka den och tvinga den in i en trång passage med träd på båda sidor.

P1050081Rostiga rör smäller lika gott såsom blanka. I svavelrökens skumhet anas ryssen.

Ryssen pressades på av de förföljande svenska soldaterna och de gick snart i saxen. Likt helvetiskt eld brölade kulorna fram från våra gömslen mellan stock och sten. En ny sorts svaveldoftande dimma fyllde passagen och plågoskriken från sårade ryska strupar steg mot skyn. För att inte bli nermejade av vårt infanteri piskade de ryska befälen på de kvarvarande soldaterna att trycka sig igenom vår flaskhals. Deras moral var inte bruten ty jag själv fick erfara hettan från köttorgeln när den radade upp sig och tömde sina kamrar på 50 stegs avstånd, men en fotdragon är svår att träffa i sitt rätta element. Mitt under debaclet krånglade Källs bössa varpå han hastigt utan särskilda verktyg fick byta flinta samtidigt som kulorna ven kring oss. Med hjälp av en bredbladig kniv lyckades han lossa läppskruven och lösgöra den söndriga flintan ur flintfodrets fasta grepp och snart kunde han avlossa nya skott mot fiendens led.

P1050082Befälen nöjda med resultatet av den illistiga manövern.

När ryssarna flytt fältet kunde vi sammanstråla med påtryckarna som var mycket nöjda med insatsen. Nu fick vi också reda på att ryssarna marscherat förbi vårt läger medan vi ätit frukost. Då kom vi att tänka på att kaffepannan stod och väntade på oss i lägret varpå vi lovprisade befälets snille och strategiska skicklighet och begav oss till lägret för att dricka kaffe.

P1050084Kaffe.

P1050086Kaffe…

P1050087…och kaffe.

När alla fått en styrketår fyllde vi våra ränslar, räknade våra papperspatroner och våndades över våra onda fötter. Vi konsulterade vår handgripligen påfyllda karta som skulle få vilken som helst av de tyska, mest skeptiska kartograferna och lantmätarna att gråta av glädje. Vi beslutade oss för att patrullera vägarna söderut för att försöka finna ryssarna och locka dem i slag med infanteriet som på order skulle bege sig söderut under dagen. Upprymda av luthersk renlärighet och en smula sund blodtörst gav vi oss ut för att hitta de ortodoxa hedningarna.

P1050088Vårt fotdragonska konstverk vars innehåll gav oss möjlighet till taktiska krumsprång.

På vår vandring söderut blev vi genast misstänksamma mot var vägkrök, ruin och buskage. Var streltserna befann sig visste ingen och var ryska infanteriet tagit sårlega visste ingen. I sedvanlig ordning skickade vi ut vår särskilda ryssprängare Käll att söka igenom byggnader och buskar efter minsta lilla kosack.
P1050089Lämningar efter ännu en framgångsrik kirskålsodlare som dukat under för den ryska plågan.

Vi fortsatte vårt gebit att undersöka de skogarna och fälten längs med vägen utan att finna något av värde. I skydd av regnet slog vi läger i en av de många bodar vi tidigare besökt. Den ryska ovännen tycktes lämnat det härjade landskapet. I boden inmundigade vi vår tarvliga förning bestående av gammal salt skinka och några skrumpna vinteräpplen vi sparat. Tillvaron kändes spänd och torftig. Om vi ändå hade haft kavring och senap att förgylla vårt varande med.
P1050091Sprit i flaska, hatt i äpple och skinka på ben. Ett stilleben av krigets föda.

Lunch och klart för drabbning
När regnet stillat sig hörde vi på avstånd ljudet av taktfasta fötter norrifrån och vi förstod att vårt infanteri var på ingång från lägret. Det gav oss en smula hopp om att lättare kunna stävja ryssen. Nu började dock regnet åter strila ner i ganska omfattande mängd och vi förstod att det skulle slita hårt på moral och fängkrut. Med oss som förtrupp började vi nu vandra söderut och ganska snart hördes muskötknallar från långt håll. Våra krigarhjärtan började slå allt hårdare och vi eggade varandra och fienden genom att avlossa skott som svar för att liksom locka fienden till öppen drabbning.

P1050097  Med Guds hjälp. Den svenska truppens ankomst till vår spejarutpost.

Dock såg vi inte till någon fiende men när vi spejade runt en vägkrök upptäckte vi det ryska infanteriet på en smal väg med tät skog på vardera sida. Det var tydligt så att det inte var dom som skjutit utan att det måste ha varit streltserna som höll till ett tusental steg därifrån. Vi lämnade våra underrättelser till vårt antågande kompani som raskt delades upp i två mindre styrkor. En för att möta ryssen på den trånga vägen och en för att göra en kringmanöver på en parallell skogsväg till den väg ryssarna nu besatt.

Nu började ett fasligt motande och ett närmast eruptivt stångande mellan våra raska krigsbussar och de ståndaktiga ryssarna. I sedvanlig ordning började vår jakt på att bränna dem och stressa dem i flanken. Vi kutade mellan regnvåta tallar och tätt sly för att komma upp från sidan allt medan krutröken och svaveldoften fyllde den trånga vägpassagen. Allt eftersom ryssen backade och ökade vi takten i förföljandet och fortsatta djärvt avlossa skott inifrån skogen.
P1050100Vägen fylldes snabbt med dimma.

Där vägen ändade i en tvärgata började ryssen illa svedd få upp takten och lade musköterna och benen på ryggen. Vi väntade in vårt fotfolk och nu tog vi upp förföljandet ty vi hoppades nu att ryssen skulle gå i fällan och stöta in i vår andra avdelning som gått in på den längsmedgående vägen.
P1050102Käll slängde någon extra kula efter de flyende ryssarna.

Gud stod oss bi och mycket riktigt stod snart i ryssen illa klämd mellan våra två styrkor på den smala vägen. Ryssarna lade genast ner sina rostfläckiga vapen ty det fanns ingen tillstymmelse till hopp att klara av den svåra uppgiften att till stort manfall skjuta och fäkta sig ur fällan.
P1050103Ledare emellan mottogs ryssarnas nedläggande av vapnen.

Trots nederlaget tycktes ryssarna vid gott mod över att få kapitulera inför vår fana. Allmän gamman och segerrusig munterhet spreds snabbt bland våra soldater, vars kommisskläde var nedtungt av kyla och regn.
Segern vi trängtade efter fanns nu nästan i vår hand, endast streltserna kvar att kväsa och knacka hål på.
10262082_10202065432692147_5756920935237941135_nEn tärd, men munter dragon i samspråk med en av veteranerna i vars fotspår det regnat mycket aska genom åren.

Trots det hårda regnet klickade ej mitt vapen då jag nogsamt gömt låset under rockens slag under skogsjakten. Krutet var från början ej särdeles snusmalet varför det även under torra förhållanden klickade i kräsna fängpannor, mitt lås antände det dock tacksamt utan pardon. Dock svällde träet så pass att laddstocken ej kunde fås ner i krävan och kolvlådans fack ej öppnas. Vi bar alla på känslan av att någon tömt ett stort ämbar med vatten över oss.

Nu återstod streltserna och trots begivande trötthet och allmänt mankemang i leden marscherade vi nu mot den plats där vi senast hört de påkallande knallarna. Väl ute på fälten gjorde sig nu kriget åter påmint och lagom tills de bångstyriga streltserna dök upp kunde våra väldisciplinerade musköter ställas upp i granna led och avlossa eldchocker som väl avbrände streltsernas yviga pälsbrätten. Striden för vår del blev mycket spännande då vi snabbt skred över fälten och anföll i vårt ringa antal från sidan. Bakom en hög vall övermannade vi två streltser som endast var beväpnade med bredbladiga yxor så kallade bardisher. Dessa yxor vars like vi ej finna i vårt land men kan närmast liknas vid tunna skrädbilor med blad så breda som en aln.

P1050107Svensk eld monterade snabbt ner streltsernas stridslust.

Snart började streltsernas oorganiserade hord bli allt mer desperat och och slaget gick in i handgemäng med bajonetter och blankt stål. Snart återstod endast ett fåtal som snart blev illa nedfäktade av våra vapen.

P1050113Omringad men tappert kämpande rygg mot rygg. 

De resterande streltserna togs om hand som våra fångar och segerns sötma spreds bland leden hos de våra. Det var sällsamt att kunna bese detta tappra krigarfolk vars ämbete som musketerare är nedärvt i generationer. De bar röda, fotsida och av krapp färgade kaftaner, krutflaskor hängade från bröstet och egendomliga mössor liknandes de som av finntorparna plägar användas vid kallt väder. Ett sällsamt inslag i kriget annars så glåmiga söckendag.

P1050115De egendomliga streltserna.

Denna dag skulle vi hugfästa för all framtid och minnas de svåra tiderna som svenska städer och bruk fick genomlida försommaren 1719. Ett litet slag var vunnet men för Riket kommer dessa dagar färga djupa avtryck en lång tid framöver.

Tack för denna gång.
Eder fotdragon A. Lindkvist

P1050094

Slutord
Jag vill tacka mina vänner fotdragonerna för trevliga dagar men också arrangörerna Peter Holmgren och Thomas Lindell med stab för ett lyckat reenactment. Stort tack till alla andra som höll reenactmenthobbyns flagga högt under denna helg. På återseende hoppas jag innerligen.

Bilder är tagna av mig, Johan Käll, Christer Johansson, Christina Skoog-Holmertz och Dennis Isaksson. Får ej användas utan fotografens tillstånd.

 

 

3 kommentarer

Filed under Övrigt & pålysningar

Driver dagg, faller regn. Marma 1719. Del I.

9
Inledning

Ånyo var det dags att bjuda upp till ryssen till dans. En riktigt besvärlig björndans skulle det visa sig, fylld med umbäranden, regn, rost och blåsor. Det är dags att återberätta historien om hur ryssarna åter lät den röda hanen sprida sina vingar över Sveriges kust. Det är en spännande episod där var och en som deltog fick uppleva krigets alla fasor och nöjen. Skulle vi nu hejda ryssen för gott eller skulle vi åter låta oss snärjas av deras förrädiska garn likt  förra gången de härjade vid kusten? Vid det förra tillfället blev vi tidigt införstådda och nesligt nedtryckta i våra karolinskt fotriktiga skor att ryssarna inte spelade Allan. Skulle det bli skillnad denna gång?

Låt mig i detalj dra mig till minnes och återkomma till de sista skälvande dagarna i maj 1719 då jag tillsammans med mina vänner i fotdragonerna trakasserade ryssar i regn och blåst. Här kommer första delen.

 

Fredag morgon
Efter en lång och mödosam resa ifrån Liljerums rote utanför Östergötlands mest efterblivna stad Söderköping, kunde jag äntligen stiga av kärran och leta rätt på fotdragonernas läger. Det var beläget i en skog intill en väg som ledde till det svenska lägret. Sen jag steg av mitt fordon blev jag genast varse om två mycket tydliga saker, vägarnas längd och den fukt som åstadkoms av det ihärdiga regnet. Dessa faktorer kom att bli avgörande under dessa ärbara dagar.

P1040996Fotdragonerna Käll, Johannson och Skoog-Holmertz.

Fotdragonernas läger var beläget i en tät granskog, bakom en övergiven gård där endast ett fåtal nu timrade väggar fanns kvar. Genom väder och vind var dessa väggar liknande ett par uppblötta frasiga kex. De forna ägarna var troligen mycket engagerade kirskålsbönder då denna växt nu tagit för sig av gårdstunet. Vid min ankomst till lägret beboddes det av fotdragonernas kapten Johansson och de meniga Skoog-Holmertz och Käll. Jag inkvarterade min packning under Källs välbyggda men väl låga och redan regnmättade skärmtak.

Vi begav oss genast med lätt packning till det svenska lägret som låg inbäddat i vacker grönska och förrädiskt mörker.
4I lägret pågick förberedelserna för fullt, musköter inspekterades och det förväntansfulla krigsskvallret låg som en tjock filt över lägret.

Krut delades ut en masse, geschwinda skott stora som juleljus spreds mellan männen. Soldaterna hade förfärdigat stiliga mynningsproppar som påminde mig om min barndoms alla julskinkedekorationer. Tänk att få skrida  fram i skogen med dessa stiliga dekorationer i svenska fanans färger. Lyckligtvis kom jag ihåg att avlägsna proppen innan skarpt läge ty det hade varit synd att försumma denna propp bland ryskt maginnehåll och tarmar.

P1050001Min ryttarpistol med en stilig mynningspropp.

I det svenska lägret fanns soldater i alla åldrar, det långa kriget hade gjort sig påmint i leden. Friska bondpojkar i nysydda uniformer blandades med ärrade veteraner vars traumatiska upplevelser av kriget avtecknades i deras väderbitna ansikten.
P1050016Nyutskrivna bondpojkar och veteraner sida vid sida.

Vårt uppförande och uppsyn skilde sig dramatiskt från soldaternas prydlighet. Huruvida soldaternas hjärtan upptändes med avund, skräck eller avsmak när vi visade oss är svårt att förtälja, men vi kom att erhålla deras respekt under de kommande timmarna. För drabbningarna hade jag valt att förse mig med min lätta, slätborrade jaktbössa för längre håll, min stora ryttarpistol för korta håll och en stor hirschfängare om det blir obehagligt nära avstånd.

7Kronans käcka fotdragoner redo för att spela ut fiendens flanker, skära halsar om natten och skjuta underbefäl mellan ögonen på 200 stegs avstånd.

Vid dagens mitt blev det dags att mönstra soldaterna, inspektera loppen och klingornas skärpa. Orderna delades ut och vårt uppdrag blev att ge oss av för att söka igenom markerna söder om vårt läger. Troligen var det så att de rovgiriga ryssarna redan tagit denna del i besittning och börjat härja och plundra böndernas kornbodar. Vi fick också i uppgift att heroiskt förstöra och plundra allmogens lador så att dessa inte kommer ryssarna till gagn. Lite uppoffringar får bönderna allt göra för att vi ska kunna leva i fred och glädje.

P1050033Trupperna mönstras noga av befälen.

Middagstid
Efter mönstringen begav vi oss ut på plaskvåta vägar i jakt på ryssar, kamluker, moskoviter, uzbeker eller vem som helst som hade fel utseende och uppsåt. De reguljära trupperna skulle i sitt makliga takt patrullera vägarna och placera ut ett fältstycke som försvar längs den långa vägen som skar genom hela området.

P1040998Långa avstånd avverkades i vår jakt på arvsfienden.

Ganska raskt tog beträdde vi fiendeland, till en början med stor försiktighet. Allt eftersom tiden gick stärktes vårt självförtroende och vår framfart blev allt ljudligare. Landet tycktes folktomt, övergivet och tyst. Ganska snabbt började vi stöta på säckar med furage som givetvis inte fick ätas upp av någon snedhalt liten kosackhäst.

Vi tände givetvis eld på det.

8Höga på känslan över att ha åstadkommit något vettigt betraktade vi elden. Ingen ryss skulle få utfodra sina hästar här.

Eldandet blev något av en följetång allt eftersom vi skred igenom det tomma landskapet. En ganska angenäm syssla när fukten och kylan tränger in i ben och märg.

P1050049Ännu en säck hö sattes i brand till ljudet av Källs tilltagande smuttande på portvinet.

Var ryssen var visste ingen, men Herren ska veta att vi letade genom vedbodar, härbren, visthus, utedass, jordkällare, backstugor, ängslador och stallruiner i hopp om att hitta någon. Inget utrymme lämnades åt slumpen vid vår framfart.

10
Vandringarna blev långa och i skydd av regnet blev även väntan lång och rastlös. Var fanns ryssen?

15
Vi beslutade oss för att med skavda fötter linka tillbaka till början och avlägga vår rapport. Vi passade på att plundra en gård på det i nuläget mest kostbara, torr ved. Glädjen över en sådan skatt åderlät vårt hopp om torra fötter varför vi raskt begav oss mot det svenska lägret ett par tusen steg därifrån.

P1050053Nöjd Johansson med av staten beslagtagen ved.

Väl framme vid posteringen hörde vi allsköns rykten om ryssens framfart och skrämmande utseende. Många, inklusive vi själva, betvivlade dessa hörsägner efter vad vi varit med om på våra strapatser. Det sades också att det inte var vilka ryssar som helst utan personer i lustiga hattar och underliga kläder som strök runt på vägarna.

P1050057Kanonutposten som bevakade lägret.

När fler soldater anlände till posteringen blev det ett ivrigt tjatter om uppgifterna och med hjälp av våra kartor ritades nya riktlinjer. Vilken väg gick de? Var kunde vara en bra plats för anfall? Skoskrapandet slog som spön i backen medan en nervös stämning började ta överhanden bland oss. Var det ryssar? Var det kanske spökryssar?

P1050059
Kontakt
Fotdragonerna drog ner mot sitt läger och nu utspelades ett helt nytt kapitel i den här historien. Händelsen var mycket tumultartad och på många sätt skrämmande. Vid en vägkrök endast 50 steg från vårt skogsläger såg vi något som först påminde om små vättar i röda kläder som oredigt rörde sig på vägen. Vi besinnade oss och kunde konstatera att ryssen var över oss. Vi stod öga mot öga med en hel hög med fasansfulla Streltser, från det ökända skyttekompaniet som Ivan den förskräcklige en gång instiftade. Vi kan anta att de var lika överraskade när vi modigt började skjuta mot dem. När några skott utväxlades försvann streltserna in i skogen, rakt mot vårt läger.

P1050060Johansson flyr från streltsernas eld.

Vi förstod genast vad som var på gång och för att inte vårt läger skulle bli upptäckt gick vi nu starkt in för att mota ut dem ur skogen. Bland träden utbröt en häftig eldstrid där vi var kraftigt underbemannade.  Soldatkårerna kom dock allt närmare för att undsätta oss. Det resulterade i att ryssarna trängde allt längre in i skogen och gick givetvis rakt på vårt läger. Medan Käll och jag inväntade karolinerna gick Johansson och Skoog-Holmertz in mot lägret med en ovanligt modigt taktik. De ställde ifrån sig sina vapen och gav sig till fienden i hopp om att ryssen skulle skona lägret. Ryssen lät sig övertalas att de två fotdragonerna var vanliga skogsbönder som slagit läger i skogen. Under tiden gick jag och Käll in med soldaterna och striden gick nu in i full styrka. Streltserna är stolta krigare helt olika oss, försedda med snapplåsbössor, luntlåsmusköter och stora bredbladiga yxor, så kallade bardisher. Rund deras överkroppar har de remmar fyllda med dinglande krutflaskor och deras kläder är dekorerade med konstfulla broderier.

10352392_10152102599502765_1027255802858174481_n
Jag blev i nödvärn tvungen att med pistolen skjuta en ryss som nesligt högt sina händer och gett upp, men plötsligt brakade det fram nya ryssar ur snåren varpå jag sköt den tilltänkta fången. Jag överlevde och slutligen kunde vi storma vårt eget läger och nedkämpa streltserna som flydde hals över huvud. Endast lite portvin och korv blev deras rov.

Krutröken och känslan av panik låg tjock mellan skogens granar.
P1050061Streltserna omringas medan Skoog-Holmertz flyr lägret för att inte nedmejas av de egna.

Nu kom så kvällen och utmattade sträckte vi ut våra fuktiga och tärda lemmar. Den stulna veden klövs upp och den efterlängtade fottorkningen infann sig. Lägermisär blandat med känslan av tillkortakommanden infann sig, trots det kändes det gott att vi jagat bort de ryska små vättarna. Vi drack och åt och torkade förgäves våra strumpor.

P1050065
För ovanlighetens skull visade det sig att natten var tyst, vi trodde att ryssarna skulle trotsa regnet och anfalla det svenska lägret i skydd av natten vilket de brukar göra. När detta inte hände kunde vi gott sova vår febriga, blöta och obekväma sömn hela natten.

Vad morgondagen hade i beredskap var vi ännu lyckligt ovetandes om.

Eder fotdragon  L. Lindkvist

DEL II Finns här.

5 kommentarer

Filed under Artiklar & Recensioner