Monthly Archives: augusti 2012

Krogen VI. Husmoderns krusbärssaft och vad drack man på 1800-talet egentligen?

I Skövde drack man brännvin iallafall. Västergötlands museum.

1800-talets drycker bland vanligt folk

I samband med att vi gjorde saft på jobbet kom jag att tänka på vad man drack på 1800-talet och vad man skulle kunna tänkas hitta på för roligt i krogen. Den allmänna dryckeskulturen som det brukar pratas om då det gäller denna tid  domineras av dryckerna, öl och sprit. Till dessa kan vi lägga sällskapsdrycken kaffe som snabbt vann gehör även i de breda folklagren. Vistades du i en mer borgerlig miljö kunde det tänkas att du även drack te, vin och diverse importerade spritsorter. Men om vi bortser från dessa ovan nämnda drycker vad kan vi då hitta?

Jag ger er därför, ett försök till en liten guide till 1800-talssvenskens dryckeskultur, fyll gärna på med fler drycker!

Svagdricka
Svagdricka är en mörk maltdryck som har gamla anor i Sverige, nämns redan under 1600-tal. Under 1800-talet är den främst känd som en sötad måltidsdryck och törstsläckare med en låg alkoholhalt. Får ett starkt uppsving i och med den växande bryggerinäringen under sent 1800-tal. Svagdrickan kan man också göra ölsoppa på vilket var vanligt förekommande.

Vattenlingon
De bästa lingonen hälldes i flaskor med vatten och korkades igen. Vatten och lingonen dracks som förfriskning vid kalas.

Saft
Saft kan har gjorts på många vis och på många olika frukter och bär. I en 1600-talskälla ur SAOB står det:

Til at insylta Fruchterna är och nyttigt, ther om gode Huushållare wetenskap hafwa, först at göra Must och Saffter aff them.

Saften var inte alltid sötad, sockret blir billigare och populärare under slutet av 1800-talet men är ingalunda en vardagsartikel bland allmogen. I princip alla bär och frukter som finns växande i Sverige har använts. Lite mer ovanliga är slånbär, smultron och tranbär.
Sättet att framställa saften är ofta olik vår tids vanliga kokningsmetod, ett sätt att göra körsbärssaft var att ta lika bär och socker i en kruka som man lägger lock på som tätas med rågdeg. Krukan ställs sedan i en kittel med vatten som får koka i 6  timmar. Därefter buteljeras innehållet i krukan. En bra källa till saftsorter är den stora uppsjö med husmoderslexikon och receptböcker som dyker upp under sena 1800-talet. Märk dock att dessa ofta är anpassade för en borgerlig publik.Vill man vara på den bonniga sidan så söta ytterst lite eller prova med honung. Osötad blåbärssaft förekommer exempelvis.

Must
Snarlik saften är musten som omnämns frekvent sen 1500-talet och är egentligen råsaften av bär och frukt. Musten fermeterades i regel till vin men förekommer ibland som ren, osötad dryck.

Enbärsdricka
Enbär användes till att göra olika drycker, ofta genom att koka bär och ris tillsammans. Koket sötas och jäst tillsätts och det får jäsa i 8 timmar. Drycken buteljeras sen och dricks. Varianterna är många och ibland kokades riset med torkade äpplen, päron och äppelskal. På samma sätt går det att bara nyttja enbär. Enligt Nils Keyland drack denna dryck av såväl hög som låg.

Kaffesurrogat
Surrogatkaffe är främst förknippat med krigstider men även under 1800-talet experimenterade man med ersättningar. Fattigt folk drack sällan rent kaffe men substitut gjordes ofta på rostad råg. Ett annat vanligt surrogat kallades knarter och gjordes på en ojäst deg av potatismos och havremjöl.

Kvass
Denna dryck har sitt ursprung i  Ryssland men återfinns även på svenska landsbygden. Den påminner som svagdricka och görs på malt och grovt bröd och som jäses.

Dricka på bröd
Bröddricka gjordes på grovt bröd som man häller kokande sockervatten på. Med tillsatt jäst får drycken jäsa 2 timmar och buteljeras.

Dricka på torkad frukt
Med äpplen och päron som legat länge som vid vinterförvaring kan man göra dricka. Frukten får dra i vatten ett par dagar tills vattnet blir gulbrunt. Vätskan silas, värms och socker och jäst tillsätts. Drycken får sen jäsa vid spisen i några dagar. Denna dryck var särskilt populär vid jul.

Cider
Drycken cider är en fermeterad must vanligen gjord på äpplen eller päron. Den tycks inte funnit någon större spridning bland de bredare folklagren trots stor popularitet i England och de brittiska besittningarna i Nordamerika.  Det finns emellertid exempel på att svenskar som utvandrade till Amerika kom i kontakt med drycken under sent 1600-tal.

Qivinfolken (i Nya Sverge 1illaga) maat efter swenskt maner och brygga godt Dricka; desz utan weta de giöra åtskillige drycker af applen och Persikor, hwilken förra de kalla Seider, mycket liuflig at dricka.  (Rudman 1697)

Cider blir under sent 1800-tal vanligare i den borgliga kultursfärens kokböcker men som allmogedryck tycks tillgången vara begränsad. Sverige har inte haft någon stark tradition av fruktodling om man jämför med England eller Frankrike.

Mjölk
Mjölk dracks vanligen inte utan förädlades till allsköns andra mejeriprodukter. När den dracks var ofta färsk, sötmjölk, I vissa fall späddes den med vatten till något som kallades sötmjölksblanne och dracks som måltidsdryck. Blanne kunde också göras på långmjölk. Kärnmjölken som blev över vid smörkärningen dracks ofta och ansågs extra hälsosam.
I delar av Skåne finns en tradition att blanda mjölk med maltdrycker såsom svagdricka.

Björksav
Björklagen har brukats i många hundra år i björkrika platser och i vitt skilda sammanhang. Ett utmärkande drag är dess användning i nödbröd istället för annan degvätska eller att koka välling på. Den har även druckits ren men också som bas i andra drycker. Björksaven ansågs hälsobrinande och tappades om våren. Har skrivit om det förut.

—————————————————————————————————————————

Husmoderns krusbärssaft anno 1892.

Detta recept är hämtat ur Mathilda Langlets Husmodern i staden och på landet. Det är en heltäckande manual för den idealiska hemmafrun. Utgångspunkten har en stark förankring i den borgliga kulturen och visar knappast hur den genomsnittlige svenska kvinnan vid denna tid förväntades agera. Intressant kuriosa är synen på aga, där Langlet förordar att pappan aldrig ska slå barnen utan detta är kvinnans uppgift för de slår inte lika hårt.

När det kommer till krusbärssaften gläntar den lite på dörren när de kommer till de lite mer ålderdomliga sätten att göra saft.  Här ges exempel på alternativa användningsområden där råsaften kan nyttjas som ersättning för citronsyra.

Mina sommarjobbare på museet plockade bären på museets innergård och stötte dem sedan men en gammal potatisstöt. Därefter fick bärmoset jäsa som i receptet. Det jäste i drygt 1 dygn vilket resulterade i en ganska kraftig jästdoft.

I min stackars gamla silduk fick sen saften rinna av under dagen. Råsaften fick därefter koka och socker tillsättas. Kokböckerna från denna tid gillar socker och ofta kan saftrecepten bli ohemult söta men i detta fall kändes proportionerna ganska ok.

Vid buteljeringen hände en olycka av sällan skådat slag. Saften var troligen något för varm för när den hälldes i flaskan hördes ett tydligt knäpp och helt plötsligt bildades hastigt en pöl runt flaskan. Den hade spruckit på ett ganska spektakulärt sätt. Ibland hjälper det inte med ett idylliskt upplägg.

Nåväl, en hel del saft kunde räddas och hällas på en annan passande flaska. Saften smakade bra och den suspekta jästlukten vi kände tidigare fanns det inga spår av.  Skål!

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:
Under 1800-talet reducerades antal krogar ganska snabbt i Stockholm, troligen på ganska goda grunder. Från 1  krog på 60 personer år 1800 till 5670 personer per krog år 1900.

Kurage recenserar.
Östgötsk spickekorv. Denna korv görs av ett litet östgötsk charkföretag och har en stark air av gammelsverige. Få ingredienser varav salt torde vara den mest framträdande tillsammans med ister. Du behöver dricka till, samt ordentliga tänder. Helt ok i små doser, du känner ådrorna kloggas igen när du äter.
3 saltstoder av 5.

Filmen Tillsammans. Jag såg Tillsammans när den kom ut för nästan tio år sen och tyckte den var helt ok. Nu såg jag om den och den gav mig helt nya djup som jag inte såg första gången. Det är en fantastisk berättelser om vuxna som dåliga förebilder samt att den är ett mycket tidstroget porträtt av 70-talets Sverige. Bra skit.
5 folkabussar med blommor på av 5.

12 kommentarer

Filed under Krogen

Sven Hallgren och Lars Hallberg. Två östgötska bössor.

Sven Hallgrens avkomma.

I min lilla samling av antika svenska jaktvapen har en ny, ovanlig figur smugit in. Den här bössan är signerad av en viss Hallgren i Norrköping. Det är spännande av olika skäl, dels för att vapnet är signerat en ovanlig smed och för att vapnet är tillverkat i min födelseort Norrköping.  Mannen bakom vapnet är något dunkel, han omnämns med en kort notis i Kåa Wennbergs bok Svenska böss- och pistolsmeder:

Hallgren, Sven föddes omkring år 1725. Han började arbeta vid faktoriet i Jönköping  och blev gesäll där år 1747. Därefter flyttade Hallgren till Norrköping och blev mästare vid stadens faktori år 1750.

Detta ger vid handen att Sven blir mästare tidig, vid 25 års ålder och att han arbetade vid faktoriet i Norrköping som för tiden var en viktig vapentillverkare. Faktoriet var otursförföljt, hade problem med leveranser, kvalitén, verkstäder och inte nog med det förstördes faktoriet (och staden) i rysshärjningarna år 1719. Från år 1738 var Peter Utterberg rustmästare på Norrköpings faktori. Hans uppgift var att få fart på faktoriet och han själv blev mästare år 1736 och hade varit gesäll hos David Bars som var självaste kungens vapensmed. Många vapen finns bevarade av Utterberg och hans vapen håller hög klass.

Om vi återgår till Hallgren så har jag efter att ha kollat en del auktionskataloger från de senaste åren samt museikataloger inte hittat några andra vapen signerade Hallgren. Troligen var hans privata produktion mycket liten utan det mesta tillverkades i faktoriets regi. Min teori är att Utterberg, likt många andra rustmästare vid den här tiden, satte sitt namn på vapen de själva inte tillverkat. Detta gjorde exempelvis Bars på vapnen som kom från hans verkstad, nästan som en kvalitétsstämpel eller varför inte ett varumärke. Kanske är det en och annan Utterbergsbössa som är tillverkad av Hallgren.

Kanske den snyggaste och mest distinkta kolvsnurren någonsin

I det här fallet rör det sig om ett till formen klassiskt jaktgevär som lite slarvigt blivit konverterat till slaglås. Man har använt originalhanen och lött på ett slaghuvud. Pipan är ovanlig i formen då den är försedd med spång och dessutom rakräfflad vilket är ovanligaste formen av räffling. I övrigt en kolv med stilrena drag med snurr på stocken. Jag saknar kolvlåda och laddstake (men gjort en ny).

Lars Hallbergs skrot.

Ok, detta är kanske den värsta bit skit jag sett. Det finns egentligen bara en, endaste anledning som jag skaffat mig denna, nämligen signeringen på låset. Låset är mycket prydligt signerat Lars Hallberg. Denne Hallberg föddes år 1711 och var verksam som pistolmakare hos Östgiöta Cavalleri vilket var stationerat i Linköping. Han huvudsakliga produktion torde därför vara militär men onekligen hann han med lite civila jaktgevär. Det lär inte finnas alltför många som är signerade i Linköping då han flyttade sin verksamhet till Nyköping år 1740 och omnämns som ”Regimentspistolmakare”. Då var han 29 år och han dog tidigt, 22 april 1746. Bössan bör därför vara tillverkad någon stans mellan 1735-1740 med tanke på att han kan blivit mästare i 25-årsåldern vilket var ganska vanligt. Det ger en fascinerande säker datering för att vara en civil bössa. Troligen fick man inte signera sina alster om man inte blivit mästare.  Gesäller fick inte öppna egna verkstäder förrän de fått mästarbrev och erhållit burskap.

Kan det vara så att Lars Hallberg inte var vassaste kniven i lådan när det kom till gravering. Inget konstverk direkt, nästan folkligt. Men personligt är det….

Intressant är att det finns en Norrköpingskoppling till Hallberg, han får nämligen tillsammans med sin fru Catharina Frenberg, en son år 1738. Han fick namnet i tidens idéfattiga anda namnet Lars Mårten Hallberg och denna slår sig in på faderns bana och blir antagen som gesäll på Norrköpings faktori år 1759. På faktoriet arbetade han under mästaren Jonas Strömdal och senare flyttade han till Nyköping och erhöll burskap. Vad exakt sonen var för slags smed är svårt att fastställa då Jonas Strömdal inte står att finna bland Norrköpingsvapensmederna. I Nyköping tycks Lars Mårten senare sadlat om till gevaldiger, dvs 1700-talssnut.

Resten av bössan är inte mycket att hänga i granen, den har troligen fått tjäna som leksaksgevär någon gång och både stock och pipa är avsågade. Bössan var en ganska vanlig jaktbössa med järnbeslag och kolvlåda.

 

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:
Scoutrörelsens centralgestalt och grundare Lord Baden-Powell hade många okända strängar på sin lyra. En mycket konservativ herre präglad av det brittiska imperiets erövringar och tankegångar. Han tyckte Mein Kampf var en fantastisk bok och tyckte inledningsvis att den korta lilla gaphalsen med svart skjorta i Italien hade många goda idéer. Vad som också är mindre känt är hans problematiska inställning till sin och andras sexualitet. Ett av de största problemen Baden-Powell hade med pojkscoutrörelsen var hur man skulle få pojkarna att inte ta på sig själva. Det spekuleras huruvida han själv även var gay men att komma ut var knappast ett alternativ för en person som han. 

Kurage recenserar.
Suecia films dokumentär Vasa 1628.
Påkostad och detaljgenomtänkt om det mest misslyckade båtprojektet någonsin. Mycket data men trevligt var det. Passa på att se de tre delarna på SVTPlay!
3,5 kärringknutar av 5.

Föreningen Gamla Norrköpings häfte En stor mäster från Norrköping och hans 95 kollegor vid 1700-talets vapenfaktori. Ett klassiskt gubbfanzine om Utterberg och hans polare. Lite ostrukturerat men häftet gör sitt jobb. Jag hade önskat en artikel om faktoriets verksamhet under 1700-talet, den kontext som Utterberg arbetade i.
3 fanzines av 5.

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Krogen V. Det fina golvet.

Golvet i krogen har avtäckts lager av masonit och plastmatta. Med stor noggrannhet har spå spikar perforerat det kilsågade kolvet som trots allt var i väldigt gott skick. Lite skrubba och lite såpa så kommer vi vara på banan, det är jag övertygat om.

Noga utlagt tidningspapper där vi får veta det mesta om tiden för när masoniten lades, det vill säga då förra ägarnas dotter flyttade in för en tid.

Det var också en tid då mannen med dubbelnamnen, tonsättaren Lars-Åke Franke-Blom var arg på skvalmusiken och ville lära oss att lyssna. Undrar om han visste att hans namn skulle genomborras av 300 miljarder spikar som jag nu hjälpsamt måste dra upp till ljudet av just skvalmusik*?
*Och en del obskyr hårdrock från band som Thor, Celtic Frost, Death Rage och Lizzy Borden.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:
Som kuriositet vill jag bjuda på ett stycke vattning mathistoria, kanske världens mest tarvliga kräm, järnvägskräm. Detta är en kräm som tillreddes under första världskriget i socknen Ulrika. Vart namnet kommer ifrån är okänt men den består av endast tre ingredienser; vatten, sirap och potatismjöl. Smaklig spis!

Kurage recenserar.
Carl Sahlins bok Ett skånskt färgeri vid början av 1870-talet.
Oumbärlig om man vill läsa om hur ett småskaligt färgeri fungerade under 1800-talet. Målande, personligt men också sakligt skriver Carl om sin fars verksamhet. Är du intresserad hur man färgade förr så är detta boken för dig.
4 urintvättar av 5.

 

2 kommentarer

Filed under Krogen