Monthly Archives: februari 2012

Ihjälfrusen kungatappare med snösockor i Vånga.

Jag har förfärdigat ett par snödamasker eller även kallade snösockor. Plaggets funktion är att utestänga snön och värma underbenen. Särskilt i en tid då knäbyxorna i allmänhet nyttjades. Ursprunget är något knepigt att klarlägga en del saker pekar på influenser från militärt håll och de infördes under 1700-talet i den svenska militära uniformen. När det kommer till den civila eller folkliga dräkten så finns ett ganska litet antal bevarade men desto fler bevarade i skrift.  I Östergötland berättas det bland annat:

‘Sådana plagg begagnades på 1700-talet allmänt af allmogen i Ringarum, så väl helg- som arbetsdagar; äro nu mera helt och hållet försvunna och stå svårligen att erhållas.’ (Ringarum 1873)

Och plagget användes även i mitt favoritområde, Vånga:

”Snösockorne äro ett slags damaskor af grått vadmal, med en jernhälla under skon, för att hålla dem nere, samt messingshäckten på sidorna. Både strumpan och sockan upfästes medelst af gult elgskinn, hopfästad med ett stort massift messingsspänne…” (Wiede 1840-tal)

Snösockorna i uppteckningarna är av ylle och de folkliga tycks främst vara fästade i sidan med hyskor och hakar, till skillnad från militärens som är knäppta med ett stort antal små knappar. Undertill användes en läderrem eller en kedja för att hålla snösockorna på plats.

Damasker av europeiskt snitt. Här en kringvandrande knivslipare. Dessa är av lång modell och försedd med knappar i sidan. Notera vattenkylningens konstruktion med en träsko som vattenbehållare. Troligen fransk bild 1700-tal.

Även kvinnorna har nyttjat dessa snösockor vilket Linné skriver om år 1734 i hans reseskildring om Dalarna. Dessa var röda, vävda i ett importerat kypertvävt ylletyg.  Det är troligt att dessa röda snösockor inte brukades i vardagslag.

Mina snösockor
Mina snösockor är sydda i ett blått valkat ylletyg med ett yllefoder i ljusgult ylle färgat med björklöv. Hyskorna har jag tillverkat av 1,5 mm mässingtråd och det är totalt 12 par hyskor och hakar per socka. Undertill har jag valt kedjor som jag klämt ihop länkarna och bränt bort galvaniseringen på. Jag har valt att laborera lite med råkanter, fodret är invikt medan yttertyget inte är det. Hyskornas har sytts fast så att endast haken och hyskdelen syns, detta tyger jag är snyggt istället för att hyskorna och hakarna är utanpåliggande.

Ihjälfrusen? Kungatappare? Logik?
Mina snösockor fick tillfälle att begagnas tillsammans med Stenbocks Karoliner och med dem har jag varit i Östergötlands utmark, Vånga och burit en död Karl XII och legat ihjälfrusen i ett gruvhål. Varför vi gjorde detta historiska tilltag och kommer du få se på SVT i höst!

TO BE CONTINUED….!

Liket lever!

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

Bok. Kustaa H J Vilkuna. Djävulens krig.Det är synd om finnarna, vår forna rikshalva. I denna orgie av våld, vansinne och vadmal får vi veta varför på ett ganska målande men kanske något tjatigt sätt.
Betyg: 4 innebrända finnar av 5.

2 kommentarer

Filed under Övrigt & pålysningar, Textil

Artefakt V. Abrahams Samzelius färgarbok.

När jag botaniserade i Färgaregårdens arkiv i Norrköping stötte jag på en liten tunn bok. Ett fint litet band omgav vad som visade sig vara ett verkligt fynd, en liten obetydlig avhandling skriven till Kungliga vetenskapsakademin år 1765. Titeln, sedvanligt lång:

Beskrifning på swenska färgegräsen, huru de af allmogen och andra här i riket warda nyttjade til färgning, utur flere wittra mäns dagböcker och ingifne berättelser til kongl. wetenskaps academien, sammandragen år 1763.

Författaren, Abrahams Samzelius (1723-1773) var en vetenskapman med inriktning på botanik och skrev bland annat om Närkes fauna.  Denna lilla bok om de swenska färgegräsen är på många sätt unik, för det första är den extremt ovanlig. Finns registrerad på två bibliotek i Sverige och för det andra är den mycket tidig. Sveriges första riktiga bok om färgaryrket utkom 1720, Johan Linders Swenska Färge-Konst. För det tredje så ger den en ovanlig inblick in i hur allmogen färgade under 1700-talet. Det sistnämnda är särskilt intressant då de flesta färgarböcker som trycks under 1700-1800-talet är skapta för professionell eller semiprofessionell färgning.

Om vi ser till hur dagens växtfärgning är utformad så kan vi se att många utav färgväxterna har hängt med andra har fallit bort. Idag när vi växtfärgar för historisk återskapning bör vi ta detta i åtanke och komma närmare sanningen om hur allmogen färgade.

För att fler ska kunna ta del av denna kunskap har jag valt att scanna in Samzelius bok. Den finns att ladda ner här: Abraham Samzelius – Swenska gräser.

Tidigare färgarkällor som jag lagt ut finns här:
Emil Skölds färgarmanuskript – En annan färgbok
Utdrag ur Gustav Berglings Fruentimmers Färge-Bok 1772

Litteraturtips om historisk färgning under 1700-1800-tal.
Kulör i träff – Minnesskrift vid invigningen av Färgargården i Norrköping 20 maj 1939. Stockholm: Nordisk Rotorgravyr. 1939. Om någon vill köpa exemplar av denna bok så kan de köpas för 50kr på Norrköpings Stadsmuseum.
Johansson, Lisa Gamla, i lappmarken kända växtfärgningsrecept. Stockholm: AB Egnellska Boktryckeriet 1963.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

Bok. Kulör i träff – Minnesskrift vid invigningen av Färgargården i Norrköping 20 maj 1939. Med Sigurd Erixon som redaktör kan det knappast gå fel. Varierande och högkvalitativa artiklar om färgarämbetet i Sverige.
Betyg: 4 kypkrokar av 5.

Bok. Jan Peters – Sedan stack vi staden i brand, en legoknekts dagbok från 30-åriga kriget. Den enda kända dagboken från 30-åriga kriget som är författad av en enkel knekt. Ingen läsning av litterär klass men ger unika inblickar i ett fasansfull och förvirrat krig. 25000 km lång roadtrip genom de tyska staterna.
Betyg: 3,5 plundringar av 5.

 

 

2 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Artefakt -fynddepån, Växtfärgning

Flärd och förbud bland medeltidens prästerskap

Förord
Detta är en sammanfattande artikel som rör det katolska prästerskapets dräkt under medeltiden. Den tar upp kyrkans inställning till hur prästerna skulle klä sig som förebilder för sina medmänniskor. Artikeln är i stora drag en lättsam sammanfattning av ett större arbete som du kan ladda ner på denna hemsida.  Jag har lättat upp texten på mitt sedvanligt manér.

Lustig hatt får jag ha, men får jag bära grönt till vardags? Franskt manuskript 1300-tal.

 

Flärd och förbud bland medeltidens prästerskap

I september år 1414 sammanträdde en splittrad katolsk kyrka för att lappa ihop en krackelerande kristenhet. Bland de tusentals församlade deltagarna fanns förutom påven de mäktigaste potentater, kardinaler och ärkebiskopar ner till tusentals präster liksom nunnor och munkar från olika ordnar. Dagordningens viktigaste punkt var att avsluta den schism som lett till att kyrkans hierarkiska ordning var omkullkastad. Flera personer samtidigt hade valt sig själva till påve. Den andra viktiga frågan var att avgöra huruvida den engelske teologen John Wycliffe och den tjeckiska reformatorn Jan Hus läror var att beteckna som kätterska. Under de fyra åren som deltagarna var samlade hann de även besluta i ett antal mindre kända frågor. En fråga var hur kyrkans ämbetsmän skulle klä sig till vardags för att visa sig som goda förebilder. Frågan var ingalunda ny, sedan kyrkans begynnelse har frågan bearbetats och debatterats. Kan en Kristi tjänare verkligen klä sig hur som helst?

Frågan bottnar till stor del i modets ideal och kyrkans kamp mot ytlighet och flärd. Särskilt het blev diskussionen under 1300-talets mitt då det västerländska modet för evigt kom att förändras. Från 1200-talets närmast unisexuella dräkt där fotsida, volymiösa kjortlar till åtsittande och korta manskjortlar där underkläderna ofta kunde skönjas hos mansdräkten. Med avancerad skärning, täta knapprader och snörning kunde kläderna ge kroppen timglasform som var tidens nya kroppsideal. Uppsatta teologer fick skrämselhicka av vad de såg och Heliga Birgittas kritik var inte nådig. Hon ansåg att kläderna formade kroppen till något den inte var och att det till och med var en orsak till att digerdöden drogs mot Sveriges rike. Andra menade att de korta kjortlarna gjorde att fint folk såg ut som bönder och drömskt såg de tillbaka till 1200-talets något mer dygdiga dräkt.

Kyrkan säger nej! Rött och grönt var inte okej. Franskt manuskript 1300-tal.

På kyrkomötet i Konstanz bestämdes egentligen inte mycket nytt rörande prästernas dräkt, de tidigare kyrkomötenas beslut i frågan bekräftades men praktfulla handskar som gick till armbågen och höga slitsar i kjortlarna lades till. Grunden till dessa regler stadgades vid fjärde latterankonciliet som hölls mellan åren 1215-1218. Besluten ger en intressant inblick i de medeltida prästernas vardag. Det är troligt att reglernas specifika art grundar sig i att prästerna redan bar dylika plagg i viss utsträckning. Bland annat förbjöds prästerna bära röda och gröna kläder, flärdfulla handskar, spetsiga skor, långärmade ytterplagg (detta syftar på en särskild typ av moderiktigt ytterplagg med fotsida ärmar), alla former av förgyllda och försilvrade bälten liksom fingerringar och smycken.

Till detta kom att de inte fick ha förgyllda sporrar, betsel, sadlar och andra praktdetaljer till hästen. Det påbjöds också att plaggen skulle vara av lagom längd samt att deras mantlar och halsringningar skulle vara stängda upptill. I konciliet i Wien knappt hundra år senare kommer åtskilliga tillägg vilket tyder på att det finns behov att utöka lagen. Nu blev det inte heller tillåtet med rutiga och flerfärgade kläder, liksom röda, gröna och rutiga skor, pälskantade plagg och för korta kjortlar som visar underskjortan. Den här gången skrevs även med tänkbara straff för den prästen som missbrukade sin garderob. En präst kunde bland annat få sex månader och upp till ett års avstängning och då fick prästen inte ta del av de ekonomiska rättigheter som han vanligen hade rätt till. Straffen var olika hårda beroende på vilken ställning prästen hade. Längst ner på straffskalan var de som kyrkoämbetsmän som satt på administrativa poster, dessa tvingades att ge sina förbjuda plagg till de fattiga inom en månad.

Om jag inte får bära min rosaröda kjortel så måste väl min bandana med Jesus-tryck som jag köpte i Compostella förra året vara ok? Franskt manuskript 1300-tal.

Det primära målet med dessa regler var att tydligt avskilja herdarna från sin hjord, det vill säga människorna runt omkring som de tjänade och var andliga ledare för. De flesta av reglerna är logiska och tydlig pekar på moderiktiga detaljer eller lyxkonsumtion som ingen man gift med kyrkan kunde tänkas behöva. Varför röd och grön förbjöds var troligtvis därför att det var starka färger som krävde exklusiva färgämnen. Redan under 1300-talets kritiserades denna färgkanon, exempelvis förordade en teolog att mörkgrön borde tillåtas medan de tillåtna violett och blå borde förbjudas. Reglerna förbryllade många kyrkolagsstiftare och i exempelvis Florens tilläts år 1351 rött och i Salzburg år 1386 ville man kunna tillåta vissa plagg beroende på ämbete. När det kommer till lokala förordningar lade en del stift friskt till nya regler, i Köln förbjöds prästerna att bära hätta med moderiktig lång strut. Kölns präster accepterade men knorrade att struten minsann var praktisk att vira runt händerna vid kallt väder. Samma problem uppkom även i Skalholts stift på Island år 1357 då strut längre än en aln och bredare än två fingrar förbjöds. Den isländske biskopen lade även till praktfulla dolkar, väskor och mössor dekorerade med band.

Dessa kyrkobeslut gällde hela den katolska världen och vann stor spridning men hur mycket de verkligen åtlyddes är svårt att säga. Det enda kyrkomöte i Sverige som berör frågan är 1279 års kyrkomöte i Tälje. Här statuerades att prästerna ska hålla sig till prästernas sedvanliga dräkt och klippa tonsur, i annat fall får de i vanlig svensk landslagsanda böta tre mark. Prästerna hade troligtvis kännedom om dessa regler men om de följde dem är omöjligt att säga. Om man undersöker nordiska prästers testamenten från tiden framgår det att prästerna, höga som låga i ämbete, ägde en mängd plagg som skulle klassas som regelvidriga. Höga kaniker och biskopar testamenterar röda och gröna plagg åt nära och kära liksom andra kollegor. Även andra förbjuda accessoarer ges bort, bland annat testamenterar Kaniken Petrus Helgonis Knutsson, bort två silverbeslagna bälten varav ett till Peder Jensen som vid denna tid är ärkebiskop i Lund. På det stora hela innehåller över hälften av de existerande nordiska prästtestamentena förbjudna artiklar.

Kyrkans klädkod var troligtvis inget som höll prästerna vakna om nätterna. Franskt manuskript 1300-tal.

Mot slutet av medeltiden tycks klädreglerna spela en allt mindre roll i kyrkolagstiftningen. Frågorna vidrörs ej vid konciliet i Florens eller vid femte latterankonciliet i början av 1500-talet. Vid denna tid stod katolska kyrkan på tröskeln till en ny tid vars like den aldrig sett förut och hur prästerna skulle klä sig var dess kanske minsta problem.

3 kommentarer

Filed under Artiklar & Recensioner