Monthly Archives: oktober 2011

Trollskott och att skjuta bort det.

I allmogens föreställningar kring sjukdomar gavs trollskottet ett stort utrymme. Trollskottet kallades även för finnskott, lappskott eller villarpaskott och kännetecknades av plötslig sjukdom eller oförklarlig smärta. Trollskottet hade vanligen en avsändare som med magiska medel satte skott på ett offer. Resultatet av skottet kunde variera kraftigt ifrån slaganfall, rännskita, bölder, frossa till vansinne och galenskap. Vägarna att sätta trollskott på sina fiender är många men involverar ofta någon slags magisk projektil, vanligen mer symbolisk än av faktisk innebörd. Inte sällan användes pilbågar eller bössor när man skulle sätta trollskottet. Exempelvis berättas det i Värnamo socken:

Skjuta trollskott tillgick sålunda. Man skaffade sig ett föremål t. ex. en näsduk, som hade tillhört den som man ville åt. Vidare skulle man anskaffa malm från sin och fiendens hemsockens kyrkklockor samt mull från kyrkogårdarna. Med detta och krut laddades bössan. Istället för hagel lade man i ett människoben samt en kula, stöpt av ärvt silver, samt en kula stöpt av kors bly d. v. s. av en blybit, som haft form av ett kors. Av näsduken gjorde man en docka, denna docka hängde man upp i ett träd vid en korsväg. Så sköt man på dockan. Man kunde efteråt på dockans utseende se, om en fiende överlevt eller ej. Trollskott kunde man endast skjuta en torsdagskväll i nedan.

Liknande rituella tillvägagångssätt finns där ingredienserna byts ut eller förändras, ex dockan kunde huggas av en tallbit och få ett hjärta av en stulen oblat. Som ovan antyds är tillvägagångssättet genomsyrat av symbolik och i folktron starkt laddade komponenter.

I brist på skjutvapen kunde andra metoder anbringas. I Jösse härad berättas följande:

Dorti Nilsdotter i Granbäck bekände vid tinget 1706, att hon av en finska lärt att göra ”trollskott” på så sätt, att hon skulle taga näverknutar och hår av sådant skinn, som blev på barkade hudar och trilla detta tillsammans till en trind rulle. Då hon ville göra någon skada, skulle hon kasta den åstad och befalla den fara dit hon ville i djävulens namn och genom hans konster, och allt skulle ske. Och uppgav hon sig därmed ha tagit livet av Olof Björnssons sugga och trenne getter tillhöriga Håkan Elofsson i Dal, för det de varit hårda mot deras legopiga, som var hennes goda vän.

Berättelserna om trollskottet är många och vitt spridda över vårt land. Botemedlen är också talrika och följer den allmänt brukade doktrinen i folkliga medicinen, det vill säga ”ont ska med ont fördrivas”. På så vis påminner boten om trollskottets kastande. I äldre tider användes gärna därför små miniatyrpilbågar som man kunde skjuta små ofarliga pilar mot den värkande delen eller mot norr där trollskottet i allmänhet ansågs komma ifrån. Där bössor fanns tillgängliga laddades de magiska botemedel såsom naglar och hår från den sjuke, ärvt silver, 9 träflisor från fruktbärande träd med mera. Tidpunkten för bösskottet var ofta viktig, exempelvis tre torsdagsnätter i rad före soluppgång.

En så kallad skjutpinne med förlaga från 1800-talets Småland.

Istället för skjutvapen kunde även så kallade skjutpinnar brukas. Dessa enkla redskap tillverkades av en pilgren som klövs i ena änden och en liten träbit spärrade upp det kluvna snittet. Genom att peta på den lilla träbiten lossnar den och skjuts iväg av spänningen i klykan. Innan uttalar man ramsan:

Jag skjuter. Jag skjuter för trollskott och villarpaskott samt för allt djävulskap som finns!

När detta var genomfört skulle trollskottet ha försvunnit. Det var inte alltid det fanns bot, exempelvis om trollskottet var menat att ta livet av någon. I sådant fall kunde även trollskott sättas på den häxa som utfört dådet. Man kunde då bränna nio sorters lövträ som plockats en tidig torsdagsmorgon och av askan förladda bössan med. I djävulens namn skulle bössan sen skjutas med kula och aska mot en människofigur ristad i ett träd. Där skottet tog skulle häxan bli skadad. På så vis kunde man också hämnas förgångna trollskott.

Idag lever trollskottet i viss mån kvar, vanligen förknippat med ryggont, det vill säga ryggskott. Det tycks också i pastischform, föga oväntat, fått ett visst utrymme hos dagens nyandliga smörgåsbord. Vem kunde ana? Artefakterna som används i ovan beskrivna ritualer är vanligt förekommande i otaliga andra sammanhang, både i såväl onda göromål som i botemedel. Fantasin och kombinationerna är oändlig och inte sällan av makaber art. Det är inte utan att man gärna försöker föreställa sig hur ovan ritualer tog sig uttryck i det riktiga livet. Vad tänkte människorna när de hörda avlägsna smällar av gevär om torsdagskvällarna?

Källa: Carl-Herman Tillhagen (1958), Folklig läkekonst. Nordiska museet. Stockholm.
Skjutpinne tillverkad av mig.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Artiklar & Recensioner

En ny bössa.

Full fart med utbildningar, jobb, hussnickrande, jaga och annat som ni kommer bli varse av snart (några av er vet…). Jag syr på fikarasterna, det är i princip den tid jag har för hantverk. Mattias Gardells tegelsten Rasrisk (fantastisk biografi över USAs tveksamma politiska mentalitet) är det enda jag orkar ägna mig åt innan jag somnar.

En sak som jag inte ägnat mycket tid är min samling av gamla vapen. Häromdagen damp det dock ner en härlig sak.

Foto: Bukowski.

Det är just sådana här bössor jag samlar på. Helstockade, stilrena och enkla 1700-1800-bössor. Detta är 116 cm kantstött bössa som saknar lite träflisor i stocken men som i övrigt är helt ok. Eldstålsfjädern är en ordentligt tarvlig bit pissmide som inte är original. Jag misstänker att en hel del är bytt, rörkorna är blandat mässing och järn. Framstocken har fått en skitful nätskärning av någon skojfrisk bonde på 1800-talet.

Bössan är slätborrad 16mm med oktagonalt kammarstycke, stämpelmärkt PIG och 1806. Årtalet syftar troligen på inte tillverkningsåret den bör vara äldre.

Varför köper man sådana här? Jo i mitt fall är det för att få en ok 1700-talsbössa som jag inte behöver vara så rädd om. Det är obehagligt att smyga runt med kompletta toppvapen i reenactmentsammanhang. Här är mycket bytt men allt sitter ihop i en trevlig förpackning. Denna ska det skjutas med. Kulor fanns med i kolvlådans stock. Undrar just hur länge de har legat där? I min luttrade inställning till handeln med antika vapen utgår jag från att de lagts dit i modern tid. Få anar hur mycket det skruvats, plockats delar och fipplats med dessa tingestar. Orörda vapen finns men många är meckade med.

Nu när jag börjat få ihop en liten fattigmanssamling kan man börja jämföra stilar, särdrag och moden hos vapentillverkningen. Civila vapen samlar jag ju på därför att alla vapen är unika till skillnad från militära vapen som är numrerade, stämplade, masstillverkade, kopierade och byråkratiserade med tvångsmässig nojighet. Men ibland undrar man ju om man ändå hamnar i samma träsk som de militärt överintresserade personerna. Här är tre exempel på detta.


Under 1700-talets andra hälft producerades många slanka, snygga och ganska lika gevär. Ett vanligt ornament är slingorna vid kindstödet. Kvalitén på arbetet kan skifta vilket tydligt framgår av bilden, i mittersta fallet ganska taffligt medan den nedre håller mycket hög kvalitet. Den nya bössan som är överst, lägger sig i något slags mellanskikt.

Väl mött!

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken kommer jag i framtiden lägga smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

Bok: Carl-Hermann Tillhagens Allmogejakt. En av våra främsta etnologer, du kan lita på Carl-Hermann. Med glädje berättar han för dig om den folkliga jakten förr, liksom han gjort med många andra ämnen utan att skräda på orden.
Betyg: 4 lodbössor av 5.

Bok: Laila Durans Scandinavian Folklore. Dräktporr framställt på det mest verklighetsfrämmande, nästan naiva vis. Är det detta som gammalsvenskromantikerna och Jimmie Åkesson sitter och tillfredställer sig själva med? Jag vet inte, men detta folkdräktspropagandistiska flaggskepp kan vara det bästa som hänt folkdräktscenen på årtionden.
Betyg: 4 völkischpoäng av 5.  

Musik: Susanne Rosenbergs Krokar, länkar och krus. Ett förr vanlig musikaliskt uttryck som idag sällan kommer allmänheten till livs – folkliga koraler. Knepiga, snirkliga, långsamma och säregna melodier med våra förfäders hela vemod som klangbotten. I små doser oöverträffat.
Betyg: 3,5 orgellösa kyrkor av 5.

 

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Liljerum XXVIII. Ladan I. Omläggning av ladans tak.

Vårt enda genuina uthus, vår lada har under nära hundra år levt i en motig tillvaro på väg mot fördärvet. Jag har hört rykten om att gården Liljerum var i dassigt skick när den såldes 1949 och om det stämmer tycker jag mig se spår av detta. På 1950-talet skvallrar bygglovsplaner om ambitiösa ombyggnader med boningshuset och troligen styrdes även ladan upp vid denna tid. Någon gång på 50-60-talen gjorde någon plåtnasare stora pengar på att kränga aluminiumtak till gårdarna kring Söderköping. Troligen var han en bländande försäljare, svärmorsdröm och riktigt len i truten för alla gamla gårdar i grannskapet har grönskimrande aluminiuntak på sina lador. Han besökte även vår lada.

Liljerum i sin finaste modernistiska skrud på 60-talet. Allt var möjligt!

Sommaren utgångsläge vittnade om en bister verklighet med framför allt läckande tak som jag hjälpligt under stor irritation försökt täta. Det var tydligt att det tidigare varit problem med detta plåttag då man försökt förstärka det med mer och åter mer skruv. Till föga nytta eftersom hålen blev fler.


Plåttak har räddat och räddar många hus från undergång med problemet är att när det väl är hål i dem så är det. Vi hoppades på en molnig vecka då vi en dag i slutet av juli satte kofoten i problemen. Vi beslutade att börja med huvudtaket och senare behandla den lilla utbyggnaden som förvisso också läkte som ett såll.


Under plåten dolde sig det egentliga underarbetet som de ursprungliga tegelpannorna vilat på. Tjocka lager av spån var det som spikades under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då spik började massproduceras i fabriker. Troligtvis ett fruktansvärt slit att klyva fram och spika fast.


Rivandet var dammigt, varmt och spred små stickor och skit i alla riktningar. Att inte något snille kom på tjärpapp lite tidigare är otroligt. Idén känns med dagens mått idiotisk, att på allvar köpa 300 miljarder spik och låta en spånhyvel spotta ur sig minst lika många lövtunna träbitar. Men visst värre saker har man ju hört som en brittisk general som i början av första världskriget sakligt proklamerade att stridsgas, kulsprutor och flygplan vara var krigstekniska modeflugor. Han passade istället på att återinföra lansen för kavalleriet.

När vi hade fyllt gården med brännbart material värdigt en tändsticksfabrik kunde vi begrunda underunderarbetet som bestod av en blandning kasserad plank och återvunnet skräp.


Här ovan syns också andra sidan och det är vad man skulle kunna säga den onda sidan att jobba på. Fallhöjden är säkert sex meter från nedersta brädan. Vi drog ut ca 300 miljarder små spikar ur bräderna och jag producerade ass-less pants på löpande band då jag ständigt rev sönder brallor mot uppstående spik och stickor. Det blir mycket att vanka runt som en hukande skotträdd anka på taket. I ett tidigt skede var vi inne på att slå på råspont på hela taket men vi valde av tidsmässiga och arbetsmässiga skäl att lappa existerande brädor och slå på oljehärdad board istället. Jag rekommenderar board, det är med ekologiskt, stadigt och ekonomiskt försvarbart.

När även bärläkt och ströläkt ägnade vi de sista minuterna innan kvällning till en aktivitet som troligen redan nu i oktober 2011 är obekant eller kastat i glömskans hav av internettrender, s k owling.


När det är dags att lägga pannor så kan det vara praktiskt att låta det sammanfalla med en släktträff. Vi använde de pannor som var över från förra årets takomläggning. Precis som med förra årets arbete var det sommarens varmaste tid och utan en tillstymmelse till skugga någonstans stektes vi bokstavligen marinerade i smuts och svett.

Läggningen var inte problemfri, vi kunde räkna till tre olika fabrikat på pannorna, minst. Liknande pannor men detaljer gör att pannorna kan dra åt olika håll, exempelvis kortare klackar, annan längd och kupor. Efter ett par timmars krånglande kunde jag och far äntligen söka oss till fast mark igen.

Fortsättning följer om träsnickerierna på ladan.

PS. Tack alla som kom och stretade även denna sommar. Nu finns det inga mer tak att slita med.

1 kommentar

Filed under Byggnadsvård på Liljerum