Monthly Archives: augusti 2011

Växtfärgning på Virserums konsthall. Krapp på grått.

Inne i Smålands absoluta inland gömmer sig en liten pärla, en av Sveriges konsthallar. En av de största i en av Smålands många småskrymslen, Virserum. Om ni någon gång ska åka i Småland, inte för att titta på gräsliga glasskulpturer eller trängas bland snorungar på Astrids Lindgrens värld, ta en sväng till Virserum istället. Förutom den ambitiösa konsthallen med kvalitativ kultur återfinns också annat konsthantverk och något som jag särskilt fastnade för ett möbelsnickerimuseum. Låter det upphetsande? Det är det faktiskt för den som vill se en hel snickeriverkstad som helt drivs med vattenkraft med remdrift. Det finns många bevarade snickerier från tidigt 1900-tal med remdrift men få där alla maskiner fungerar och kan användas.

En lätt kittlande känsla infann sig när dammluckorna öppnades och det över fyra meter i diameter breda skovelhjulet långsamt paddlade igång. 12-13 varv i minuten och 15-20 hästkrafter i våldsam symfoni. Bara för oss visade vår entusiastiska guide med ett trästycke kapsågen, tappfräsen, bandsågen och tapphålsborret. En helt ny upplevelse måste jag säga. Remdrift är farligt coolt, särskilt farligt. Jag drar mig till minnes de stora vävstolssalarna Norrköping runt sekelskiftet 1900, 600 dunkande vävstolar på remdrift. 600 vävstolar som tvunget måste startas i otakt för att inte vibrationerna skulle få byggnaden att kollapsa. Nämnde jag att hörselskydd först kom i bruk på 60-70-talet?

På museet fanns också många andra udda tingestar som denna trampfigursåg med enestörar som motfjäder. Kan inte någon påhittig trätomte bygga en sådan. Trampsvarvar i all ära men det här är grejjen.

Workshop

Nu var det ju så att jag inte var där för att titta på gamla saker som jag så ofta gör utan för att hålla en lättsam liten workshop i nybörjarväxtfärgning. Det visade sig vara en riktigt trevligt.

Jag valde att färga med renfana och krapp som exempel.

Renfana
Jag har skrivit om en färgning med renfana förut och det är inte mycket som skiljer från den färgningen. Det enda som skilde från denna färgningen visade sig vara monumental för färgen. Förra gången blev det gulgrönt och anledningen till detta hände på grund av att färgningen skedde i en gammal järngryta. Utfällningarna i kärlet måste man ta i beaktande. Söndagens färgning gjordes i en rostfri gryta och blev därför gult vilket egentligen är vad renfana brukar åstadkomma.

Receptet är standard 1A. Fyll en gryta med klippta växtdelar, häll på vatten och koka i en timme. Sila av och färga i badet under 90 grader i en timme. Skölj och torka.

Krapp
Krapp har jag många gånger närmat mig och det är min favorit. Hur man gör? Läs här och här.

Skillnaden denna gång var att jag färgade ett stycke tunt mellangrått ylle. 1,5 meter i 5 hg krapp med ytterligare lite material från kursdeltagarna. Yllet blev verkligt bra, mörk roströd och inte flammigt.

I efterbadet la jag ner en härva tunt 2-trådigt garn och även det blev rött fast i en mesigare nyans. Renfanan syns även här nedan.

Nu har jag så mycket tyger växtfärgat, bra som dåliga så nu bör jag sätta igång att sy 1700-1800-talsallmogekläder. Jag tror det kan bli rätt coolt att göra vardagskläderna i dessa färger.

 

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt & pålysningar, Trä, Växtfärgning

Medeltidsveckan 2011. Anno 1361 in memorian.

Medeltiden har anlänt till ditt kvarter, och den åker kollektivt!

Jag är hemma med mer rost än vad jag hade innan, större hål i mina handsydda brokor, bucklor i hjälmen efter polskt stål och en sinne fyllt med en stor skopa förnöjsamhet, glädje och en rejäl näve medeltidströtthet. Det finns egentligen ingen anledning för någon som söker historisk förkovring att söka sig till medeltidsveckan. Det är en vecka som till sin karaktär mer är en galen folkfest med en egen kultur och en stark inneboende drivkraft. I år bjöds det på ett av få undantagstillstånd i denna anakronistiska fest som detta är,  nämligen Battle of Wisby 1361-2011.

Battle of Wisby 1361-2011 är ett fantastiskt projekt som arrangeras av en lika fantastisk arrangörsgrupp som slitit hårt för att ro i land projektet. Genom att bjuda in seriösa 1300-talsgrupper från hela Europa gavs medeltidsveckan en historisk glans. Vid östergravar byggdes ett mäktigt tältläger upp och torde vara den största träffen av 1300-talsreenactors någonsin i Sverige. Syftet är att i åminnelse återskapa delar av invasionen av Gotland år 1361.

Läs gärna mer om projektet Battle of Wisby och lyssna gärna på hur min vän Peter som är pressansvarig intervjuas av SR där han beskriver autencitetskrav och härlägret.Klicka  här.

Ett makabert jubileum som åsyftar ett antal slag där en modern och överlägsen dansk här fullkomligt gjorde slarvsylta av en stackars hop gotlänningar som i desperation försökte försvara sin självständighet. Olika länder ihågkommer krig på olika vis och hanterar dem därefter, Ryssland vräker ut pompösa krigsfilmer som blåser upp myten om landets förträfflighet till bristningsgränsen, medan Sverige gör tvärtom de arrangerar stora forskningsprojekt kring de egna nederlagen och ger ut minnesmynt som påminner om när stora landområden förlorades. Man kan göra skitnödiga analyser om vad som kan anses bäst, jag avböjer från att göra det här. Båda lägren har emellertid alltid ett visst underhållningsvärde och det är just detta som avses här för jag hade kul under Medeltidsveckan på grund av detta.

För min del blev det lite av en medeltidsveckan light tidsmässigt då jag anlände på måndag natt/tisdag morgon (åkte hem fredag) och dök ner i ett tält. Jag vaknade upp till ett av de bästa vyerna man kan tänka sig om man har historiskt autencitetstunnelseende som jag.

Detta, mina vänner, är reenactment.

Medeltidsveckan och många sådana här tillställningar handlar om att hänga i läger. Att hänga i läger innebär bland annat att man brötar fram 1 miljon föremål med en nördig bakgrund och visar upp dem för turister och pratar entusiastiskt om dem. Det kan vara kopior på keramik från Pommeln, en rustningjacka baserad på skotska förlagor,  en snuskig kanna, ett apdyrt brokadtyg, en häftig men tung och för lägerliv onödig pryl, en trasig sko eller vad som helst som skulle kunna tolkas in som sent 1300-tal. Vad som är skönt med just Albrechts bössor som poträtterar knektar är att vi inte tar med oss smärre bohag med bord, stolar, skåp, sängar, mattor, serviser, pager, instrument och allsköns grejjer.  Det kan Liknas en smärre 40-långtradar Michael Jacksomturné när de ska rodda sina pampiga läger. Det är verkligt imponerande att se de adliga härlägren med sina sköna sängar och tält med ståhöjd.  Vi bär mindre saker och föredrar att sitta på den blöta myllan och äta ur trasiga skålar och verkligen känna medeltiden krypa in i märgen på en. Nej då, jag är inte alls avundsjuk ibland. Härlägret ger utrymme för att visa på en verklig bredd vilket alltid berikar.

Om du tycker det här är mycket bråte, då har du inte sett mycket.

Bland veckans höjdpunkter är givetvis slagen som i veckan kom att bli ett för mig, slaget vid Mästerby. Förberedelserna inför slagen var rigorösa och bland det bästa var att få dra på sig rustningen och mönstra. Vid mönstringen fick vi med bomärke i soldatrullorna stadga oss med blod, vedermödor och manlig gemenskap.

Mönstringstältet

Därefter gav vi oss ut på de vidsträckta ängarna och fick totalt spö av danskarna i sedvanlig ordning. I övningslagen dog jag precis hela tiden. Det gav mig övertygelsen att jag suger på att slåss och att jag ska hålla mig till fjärrkrig eller bli skrivbordsmördare. Extra intressant var det när riddarnas hästar skulle ridas in genom att cirkulera runt vår lilla tropp. Lyckligtvis tillhör jag inte Frilansarna vars fotfolk tränats i att mejas ner för lans och hov.

Slaget vid Mästerby
Med Guds och Dick Harrissons hjälp gick vi in för att göra detta till en minnesvärd slakt. Långt ute i den gotländska spenaten började vi först med att hålla dansken stången genom att bygga den största bråten världen sett. Med lösvirke och åstadkom vi en mäktig barrikad på andra sidan den alnsbreda bäcken som skilde oss från dansken. Gotlänningarna släpper ingen djävul över bron! Sven Dufva skulle avundas. Eller?

Bråtens inledande byggnadsfas.

Nöjda med bygget smög vi tappert in i skogen och drog på oss hejdlöst massa skrot. Kanske den vackraste platsen för rustningspåtagning någonsin. Hasselskogar som trivsamt speglar sig i hjälmar och blankt stål som tillhör dem som snart ska förnedras med våld av arvsfienden.

När vi tågade ut på fälten mot bråten kunde vi också konstatera att 2000-3000 personer hade valt att trängas för att titta på spektaklet. Bara en sådan sak.

Gotlänningarna väller fram ur skogen.

Vi föll på knä och vår härförares dånande stämma överröstade den historiska pratkvarnen Dick Harrison och förde oss alla i extatisk bön som skulle fått Benny Hinn att avundas.

Kort därefter rumlade danskarna fram med mordiskt hedniskt hat i blicken. De var också sura efter att ha blivit pepprade av våra pilbågsskyttar. De hade siktat in sig på bäckens armsbreda bro. En viktig strategisk punkt.

Efter att de stångats mot bråten och en stilig polsk riddare tumlat runt i bäcken med finaste rustningen retirerade de bakåt, för att snart upptäcka att det fanns en fem gånger så bred stenbro hundra meter därifrån. Lyckliga över denna strategiska upptäckt skyndade sig danskarna nu kvickt över.

Slaget är också fångat på film såklart.

Snart låg vi alla döda på marken (det har andra fotat bättre, min fotograf passade på att slappa och äta inlagt gurka och skratta rått samtidigt). Endast vår tappre härförare Johan hade hjälpligt överlevt, förnedrad, plundrad, sodomiserad och lämnad kvar som krymplig.

Väl tillbaka i lägret försökte vi tröstäta genom att stjäla Peters tyska och välbeställda korvbricka. Genom en smart avledningsmanöver lyckades han komma undan dock med en korv mindre i bagaget.

På kvällen drog jag ut på stan med Sätergläntan-klanen för att kolla på en smårolig konsert med Patriarkus. Jag kände mig ung och vital med slikt ungt pack. Snart träffade vi på den ständigt uppkopplade Petter och detta utmynnade i en slöjdfetishism utan dess like. Det började med att vi skar av Petters lilla strut på hättan efter att han påtalat dess litenhet. Med över 10 års samlad sömnadsutbildning lagade vi hans hätta och sydde kanske världens minsta tofsväska med Battle of Wisby-emblemet på.

Petter blev mycket nöjd och är en internetanhängare av astronomiska mått. Vårt tilltag finns i en mycket substantiell videointervju på nätet. Där får vi veta vad ”purjo” är för något och om hur jag lever mitt liv på råg och aladåb.  Kolla in den här.

Fredagen gav ett snabbt besök på fornsalen och sedan bar det hastigt och lustigt hem i Samuels rostiga Toyota. Jag är väldigt nöjd med veckan, det var trevligt men nu känner jag att jag är lite trött på svärd, tygknappar, lägerliv och lustiga tält. Dags att samla mer erfarenheter i andra liv och tidsperioder.

På färjan hem var de flesta runt omkring en klädda normalt men en del avslöjar sig. Vem är tex denna dam som sitter och täckbroderar duktigt en 1300-talstofsväska? Smygfoto at its best. Undrar just om den blir klar till nästa medeltidsvecka?

Jag kan rekommendera följande länkar om ni vill ha foton som är tagna av personer med riktiga kameror.
Galleri

Hela Gotlands bildspel

Lite filmer också här.

Jag har också en hel del egna bilder och ett urval presenteras här, resten finns på inom snart FB. Lev och må.


17 kommentarer

Filed under Artiklar & Recensioner, Övrigt & pålysningar

Skura trasmattor, det är åter dags!

 

Mellan att vi renoverar, åker på folkmusikfestivaler och försöker göra ingenting vill jag  påminna er, alla mina kära läsare att det är åter dags att präktigt förse sig med en sjö och en brygga. Lägg till smutsiga trasmattor, såpa, öskar och rotborste så har ni det hela. Senare i höst vill ni knappast ge er ut och huttrande sitta och löga mattor.

Detta inlägg ger inte så mycket information då Anna-Maria förra året förklarade mycket utförligt i en gästartikel ur trasmattan ska tas. Den artikel hittar du här. Sen vi skurade mattor förra året har vårt förråd av trasmattor fördubblats, det beror på att vi fick fantastiska trasmattor från Farmor och för att vi tog en massa trasmattor från en gård som jag tidigare skrivit om.  De sistnämnda mattorna varierade i skick och utförande, från trasiga skabbmattor till yppersta ripsmattor och långa välplanerade trasmattor såsom denna 6-metersmonster nedan:

Trasmattan – Allmogens matta.

Idag förknippar vi ofta trasväv med mattor men förr var det även vanligt att ha i sängen, ofta som mellanlägg över sänghalmen och under eventuell fäll eller lakan. Att pryda golvet har ofta varit sekundärt hos allmogen och när det vid högtider behövdes brukades ofta sängrelaterade persedlar. Under 1800-talet händer det dock något. Ett större överskott på utslitna textilier resulterar i att man alltjämt börjar väva trasmattor även för golvets utsmyckning. Överskottet tros bero på att pappersbruken i allt större utsträckning gick över till pappersmassa av trä, innan det gick nämligen att sälja linnelump till bruken för bra pengar. Detta nya scenario i kombination med billigare bomullstyger från stadens väverier. I många landskap var det vanligt med halmmattor som hade ett inslag av halm istället för trasor. Det förekom även ofta i kombination av de båda. Låt oss dock inte tro att dessa mattor brukades såsom vardagsföremål när de blev på modet under 1800-talets mitt. Flera uppteckningar från tiden vittnar om hur exklusivt trasmattorna var för sin tid. En del tyckte det var rent slöseri, som i Hälsingland där bland annat ledaren och tillika pastorn Hedberg för den kristna sekten Hedbergianerna predikade att det var syndigt att ha mattor på golven.

Innan trasmattan var Sverige alltjämt ett mattlöst land, följande uppteckning från Dalarna beskriver vad allmogen smyckade sina golv med innan trasmattornas ankomst:

”Golvmattan kom i bruk på 1880-talet, då trasmattor först användes. Före mattornas tid ströddes halm på golvet endast under julen. Någon hade nog halm om nyåret också, och en del lät halmen ligga kvar till över nyåret. Vidare hade man finhackat granris på golvet  om söndagarna vintertid. Under fastlagstiden hade många fin sand på golvet, och sanden sönderdelades våg och böljeformigt med sopkvasten som prydnad. Om sommaren plockades årsskott av granruskor, granskott som breddes över golvet om lördagskvällen. Om midsommar räfsade man asplöv som breddes över golvet”

Liknande bruk finns i det flera landskap och det berättar om varför förr var ett helt annat liv och en helt annan tid. Vem skulle idag kratta sand i sitt kök som om det vore en kyrkogårdsgång?

 

Lämna en kommentar

Filed under Allmoge och etnologi, Artiklar & Recensioner, Övrigt & pålysningar