Der Baader Meinhof Komplex. En spontan recension.

 

Kastar man en gatsten, så är det en straffbar handling.
Kastar man tusen stenar, så är det en politisk aktion.

Ulrike Meinhof

 

Detta är något så ovanligt som en spontanskriven recension. I min ensamhet en lördagskväll med halsfluss, chips och mörker såg jag den tyska, ganska nya filmen Der Baader Meinhof Komplex som givetvis handlar om Andreas Baader och Ulrike Meinhofs äventyr i Rote Arme Fraktionen (RAF). Dagen innan hade jag en besvikelse till historierulle, som även den centrerar sig kring en i mina ögon terroristliknande gestalt, nämligen karaktären Mattie Ross, som i det närmaste kan liknas med en irriterande lillgammal, kärringliknande med tjorven-liknande snusförnuftighet. True Grit heter den filmen, och jag vill verkligen rekommendera Der Baader Meinhof komplex över den. Bröderna Coen har annat i arsenalen att visa upp.

Der Baader Meinhof Komplex bjuder på ett lättsmällt stycke modern historia. Det är inte lätt att ge en lättillgänglig bild av det sena 60-talet och tidiga 70-talets byråkratiska Tyskland. Det var en turbulent politisk tid för hela Europa egentligen. Bland starka vänsterrörelser och politiserade universitetföreningar grasserade otaliga ideologier, många ihågkomna andra lyckligtvis bortglömda (Juche…någon?). Till stor del handlade det om två generationer på kollisionskurs, ett scenario som föredömligt visas i filmen. Det är den äldre generationens tyskar som upplevde och överlevde krigets kval och som med stor ansträngning återuppbygde landet. De såg koncentrationslägren, de accepterade och bar villigt inför faktumet den kollektiva skuldbördan. Deras avkomma, bortkopplade från krigets fasor, skam och politiska stålbad gav sig själva stora möjligheter att göra något annat och framför allt engagera sig i andra frågor än sina föräldrar. I denna kollision ven batongerna och tårgasen i luften eftersom det var så man löste problem med upproriska massor. Tyskland ansågs sig inte redo för några nya politiska omvälvningar, nu när den byråkratiska välfärden och lugnet precis börjat lägga sig. Det var i denna miljö som den extrema Rote Arme Fraktion föddes.

Jag är själv ingen expert på RAF men efter att ha gjort lite snabba efterforskningar så kan jag enkelt konstatera att filmmakarna har läst sin historia och på ett väldigt övertygande sätt skildrat dessa politiska vildar. Det går att opponera sig emot hur de framställts i filmen, ligamedlemmarna kan ibland retsamt bli anklagade för att bli hämtade ur en halénskatalog från 1970 då de alla är vita, snygga och moderiktiga medans deras byråkrattråkiga antagonister är feta gubbar i DDR-kostymer eller uniformerade anonyma sadistsnutar. Filmskaparna skjuter sig själva något här i foten, då de själva lyfter fram det som konstateras vara drivkraften i RAF:s folkliga stöd, nämligen mytbildningen kring dem. Det är ibland en bizzare upplevelse att se dessa taniga 70-talshipsters i snygga bågar och kortkort springa runt och peppra poliser. Det är naivt i dubbel bemärkelse, både historiskt och scenografiskt. Det är lätt att fatta ett visst tycke för dem och deras kamp, något som en stor del av den tyska befolkningen också gjorde.

Skådespelarna gör ett bra jobb och jag förundras över hur dessa politiska haverister lyckades med det som de gjorde. Medlemmarna i RAF kom från den välutbildade medelklassen och rekryterades på universiteten, utan tvekan intelligenta, belästa, taktiska men också naiva, egocentriska och ostrukturerade. Andreas Baader framställs som minst politisk, nästan bipolär och begiven på slagsmål och direkt-på-käften-taktik, medan Ulrike Meinhof som försiktig, instabilt bräcklig men med en lysande litterär och ideologisk förmåga. Det är också fashinerande hur de lyckas åka till mellanöstern för att tränas i krigföring, röra sig mellan länder trots att de är efterlysta och hur de kan framställa stora mängder bomber och skaffa vapen utan att bli upptäckta. Sådana här praktiska detaljer ges väldigt lite rum i denna film, det är lite bekvämt att man slipper bli oroad av sådant. Fokus ligger istället på det sociala spelat inom gruppen. Mycket av filmens innehåll blandas med samtida dokumentärt material och det ger den en styrka och skildrar oroligheterna med elegans och noggranhet, samtidigt som ganska mycket engagemang läggs på skjutandet vilket gör filmen förhållandevis fartfylld. Så pass engagerande var filmen att jag skrev denna recension och det måste ju betyda någonting.

Av den första generationen RAF:s medlemmar finns ett fåtal kvar i livet, de flesta har dragit sig undan men mest känd är troligen Horst Mahler som har en roll i filmen. Mahler är numera aktiv nazist. Politisk hittepåare som är mest känd för ett eget RAF-manuskript som refuserades av sina terroristkollegor och som 2003 sa ”In der Vernichtung der Juden waltet Vernunft…” Han sitter nu fängelse sen 2008 för att ha frikostigt har spritt sina hemmasnickrade teorier om förintelsen. En del sitter verkligen i dikotomins klister. Många medlemmarna som är släppta efter långa fängelsestraff har deklarerat att de inget ångrar.

 

Så sent som 1998 kaste RAF slutligen in handuken och deklarerade i ett brev att de hade upplöst sammanslutningen efter 28 år. De avslutade med att citera Rosa Luxenburg:

Revolutionen säger:
jag var
jag är
jag kommer att vara

 

1 kommentar

Filed under Artiklar & Recensioner

One response to “Der Baader Meinhof Komplex. En spontan recension.

  1. Förra söndagen var det en überbra P3 dokumentär om just flygplanskapningar, kidnappningar och lite om Västtyska ambassaden i Stockholm. Finns att ladda ner. Gört!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s