Monthly Archives: juli 2011

Der Baader Meinhof Komplex. En spontan recension.

 

Kastar man en gatsten, så är det en straffbar handling.
Kastar man tusen stenar, så är det en politisk aktion.

Ulrike Meinhof

 

Detta är något så ovanligt som en spontanskriven recension. I min ensamhet en lördagskväll med halsfluss, chips och mörker såg jag den tyska, ganska nya filmen Der Baader Meinhof Komplex som givetvis handlar om Andreas Baader och Ulrike Meinhofs äventyr i Rote Arme Fraktionen (RAF). Dagen innan hade jag en besvikelse till historierulle, som även den centrerar sig kring en i mina ögon terroristliknande gestalt, nämligen karaktären Mattie Ross, som i det närmaste kan liknas med en irriterande lillgammal, kärringliknande med tjorven-liknande snusförnuftighet. True Grit heter den filmen, och jag vill verkligen rekommendera Der Baader Meinhof komplex över den. Bröderna Coen har annat i arsenalen att visa upp.

Der Baader Meinhof Komplex bjuder på ett lättsmällt stycke modern historia. Det är inte lätt att ge en lättillgänglig bild av det sena 60-talet och tidiga 70-talets byråkratiska Tyskland. Det var en turbulent politisk tid för hela Europa egentligen. Bland starka vänsterrörelser och politiserade universitetföreningar grasserade otaliga ideologier, många ihågkomna andra lyckligtvis bortglömda (Juche…någon?). Till stor del handlade det om två generationer på kollisionskurs, ett scenario som föredömligt visas i filmen. Det är den äldre generationens tyskar som upplevde och överlevde krigets kval och som med stor ansträngning återuppbygde landet. De såg koncentrationslägren, de accepterade och bar villigt inför faktumet den kollektiva skuldbördan. Deras avkomma, bortkopplade från krigets fasor, skam och politiska stålbad gav sig själva stora möjligheter att göra något annat och framför allt engagera sig i andra frågor än sina föräldrar. I denna kollision ven batongerna och tårgasen i luften eftersom det var så man löste problem med upproriska massor. Tyskland ansågs sig inte redo för några nya politiska omvälvningar, nu när den byråkratiska välfärden och lugnet precis börjat lägga sig. Det var i denna miljö som den extrema Rote Arme Fraktion föddes.

Jag är själv ingen expert på RAF men efter att ha gjort lite snabba efterforskningar så kan jag enkelt konstatera att filmmakarna har läst sin historia och på ett väldigt övertygande sätt skildrat dessa politiska vildar. Det går att opponera sig emot hur de framställts i filmen, ligamedlemmarna kan ibland retsamt bli anklagade för att bli hämtade ur en halénskatalog från 1970 då de alla är vita, snygga och moderiktiga medans deras byråkrattråkiga antagonister är feta gubbar i DDR-kostymer eller uniformerade anonyma sadistsnutar. Filmskaparna skjuter sig själva något här i foten, då de själva lyfter fram det som konstateras vara drivkraften i RAF:s folkliga stöd, nämligen mytbildningen kring dem. Det är ibland en bizzare upplevelse att se dessa taniga 70-talshipsters i snygga bågar och kortkort springa runt och peppra poliser. Det är naivt i dubbel bemärkelse, både historiskt och scenografiskt. Det är lätt att fatta ett visst tycke för dem och deras kamp, något som en stor del av den tyska befolkningen också gjorde.

Skådespelarna gör ett bra jobb och jag förundras över hur dessa politiska haverister lyckades med det som de gjorde. Medlemmarna i RAF kom från den välutbildade medelklassen och rekryterades på universiteten, utan tvekan intelligenta, belästa, taktiska men också naiva, egocentriska och ostrukturerade. Andreas Baader framställs som minst politisk, nästan bipolär och begiven på slagsmål och direkt-på-käften-taktik, medan Ulrike Meinhof som försiktig, instabilt bräcklig men med en lysande litterär och ideologisk förmåga. Det är också fashinerande hur de lyckas åka till mellanöstern för att tränas i krigföring, röra sig mellan länder trots att de är efterlysta och hur de kan framställa stora mängder bomber och skaffa vapen utan att bli upptäckta. Sådana här praktiska detaljer ges väldigt lite rum i denna film, det är lite bekvämt att man slipper bli oroad av sådant. Fokus ligger istället på det sociala spelat inom gruppen. Mycket av filmens innehåll blandas med samtida dokumentärt material och det ger den en styrka och skildrar oroligheterna med elegans och noggranhet, samtidigt som ganska mycket engagemang läggs på skjutandet vilket gör filmen förhållandevis fartfylld. Så pass engagerande var filmen att jag skrev denna recension och det måste ju betyda någonting.

Av den första generationen RAF:s medlemmar finns ett fåtal kvar i livet, de flesta har dragit sig undan men mest känd är troligen Horst Mahler som har en roll i filmen. Mahler är numera aktiv nazist. Politisk hittepåare som är mest känd för ett eget RAF-manuskript som refuserades av sina terroristkollegor och som 2003 sa ”In der Vernichtung der Juden waltet Vernunft…” Han sitter nu fängelse sen 2008 för att ha frikostigt har spritt sina hemmasnickrade teorier om förintelsen. En del sitter verkligen i dikotomins klister. Många medlemmarna som är släppta efter långa fängelsestraff har deklarerat att de inget ångrar.

 

Så sent som 1998 kaste RAF slutligen in handuken och deklarerade i ett brev att de hade upplöst sammanslutningen efter 28 år. De avslutade med att citera Rosa Luxenburg:

Revolutionen säger:
jag var
jag är
jag kommer att vara

 

1 kommentar

Filed under Artiklar & Recensioner

Långa dagar och korta nätter.

Det finns mycket tid för att arbeta med händerna just nu men inte på ett sätt som gagnar denna sida. Nu är dagarna långa och arbetsledan i mina leder gör sig ständigt påmind om detta faktum. Trots detta flyktar dagarna i förbi likt en obeständig skugga. Det arbetas på museet för den historiasuktande ungdomen som varje dag får resa 100 år tillbaka med mig och mina kollegor. Utöver detta så målas det, skrapas, rivs och byggs, saker ni inom kort kommer bli varse genom detta medium. Annat som inte kommer er till gagn är vardagens bestyr som får vardagens lunk att fortgå såsom gräsklippning, vattning, tistelrensning i potatislandet och ett ohemult motorsågskapande av rivningsvirke till vinterns köld. Utöver det har jag faktiskt andra intressen än historia såsom jakt, friluftsliv skriva (!?) och att läsa böcker (inte bara köpa dem). Ja just det, en fru också samt två hundar och en katt ibland. Många av mina vänner är studenter och bor i hyreslägenhet, those were the days. Åtminstone tidsmässigt.

Jag säger som Tjechov:

Om du vill ha ont om tid ska du inget göra.

Emellertid så finns det alltid hål i tidens väv där nya lappar kan appliceras. En lagom stor lapp är i detta fall en ny scarf till min 1700-talsdräkt. Kypertvävd muslin färgad med krapp, underbart rödorange. Det är jag som kommer få en rysk muskötkula i pallet nästa gång. Som ett fyrskepp på öppet hav, människor är som bekant generellt inte färgblinda.

Förr arbetade slagfältens dräktdesigners hårt för att sända ut sådana signaler då det ingick i armens estetik att vara färgsprakande men också bjärt, pompös, ridderlig och osande av skitnödig man-mot-man-manér. Med slika signalement visar man att man minsann var redo att för att slå folk på käften. Särskilt  stora krigsteoretiker som främst beskådat slagfältets arkitektur på avstånd hade förkärlek för sådant. Första världskrigets knattrande kulsprutor förpassade för evigt krigets färger till en betydligt ljummare färgskala.

 

 

 

 

3 kommentarer

Filed under Funderingar, Textil, Växtfärgning