Färgarnas eftermäle. Växtfärgning på Stadsmuseet.

I rollerna:

Krapp – Den pålitlige
Granatäppelskal – Den oväntade
Oxtunga – Den förstörande
Björklöv – Den ovanligt tråkiga
Acacia ”cutch” Catechu – Den svekfula
Koschenillen – Den begärliga
Lökskal – Den rostige

Under dagarna tre uppbådades ett antal färgare på Stadsmuseets i Norrköpings bakgård för att lära sig mer om olika växters möjligheter att färga. Färgningarna gav prov på vackra såväl som hemska färgningar. Här följer historien dag för dag.

Dag 1.
Det är en otrolig förmån att få växtfärga på arbetstid och få förmedla och fördjupa kunskapen kring växtfärgning. Jag valde att plocka fram en del ovanligare färger som idag bekvämt kan inhandlas för att färga med. Dessa färgämnen passar också platsens historiska kontext som hand i handsken då husen omkring i allra högsta grad varit ett inslag i vardagen hos färgarna i Norrköping.  Färgämnen såsom Cutch, krapp, oxtunga, granatäppelskal och koschenill är vanliga inslag hos skråfärgarnas färgarlitteratur och brukades alltjämt. Förekomsten av dessa hos landsbygdens färgare var  troligen mer mindre men i flera fall säkerligen förekommande.

Jag och mina nyanlända sommarjobbare Josefine och Emma skred till verket på tisdagen med de mer enkla inhemska växtfärgerna från björk och lök.Vi förberedde en angenäm färgarverkstad med flertalet grytor, spannar, sköljkar och annat nyttigt.

Dessa två första färgningar är väldigt enkla till sitt utförande och behandlades på samma sätt. Genom att koka växtdelarna i ca 1 timme och sedan när färgbadet svalnat nedlägga däri de på förhand betade tygerna och garnerna.  Vi färgade en härva garn och en dryg meter ylletyg i varje färgbad.

Jag hade av min hustru blivit påmind om två kassar med björklöv som låg och skräpade på logen hemma och jag tänkte att det var lika bra att bruka dessa. Det visade sig vara en ganska torftig idé då det finns gott om löv denna årstid och för att torkade löv ger gärna mindre färg. Det sistnämnda gjorde sig till känna i färgbadet och resulterade i en ganska blek och tråkig gröngul. Jag rekommenderar tidigutslagna löv för en starkare och gulare färgprakt.


Löken däremot bjöd på intressantare toner då det var en blandning av både gul och rödlöksskal. En ljusrostig om än något flammig nyans framträdde i den mörka sörjan. Lökskalen innehåller starka färgämnen och i min färggirighet hade jag låtit tyget vara kvar i färgbadet över natten. Resultatet blev färgstarkt men också flammigt på grund av detta. Det är att rekommendera att sila av badet om man vill vara på säkra sidan. Det lökskalsfärgade tyget kommer nog bli ett par eldiga knäbrallor. Garnet blev fantastiskt bra.

En första dags färgning till ända. Tygerna hänger i bakgrunden.

Vi deppade inte för det utan vi turades om att mortla och blötlägga de små röda lössen inför dag 2.

Dag 2.

Denna dag bjöd på stora väderleksmässiga utmaningar. Det började gott med ett molning och svalt väder för att mot eftermiddagen hällregna vår stolta arbetsplats i bitar. Lyckligtvis kunde vi till trots slutföra vårt uppdrag.

Granatäppelskal.
Vi använde oss av pulveriserat granatäppelskal vilket ska under medeltiden ha används som färgmedel i handskrifter. Pulvret såg mycket medioker ut i sin trista blekbeigea förpackning, våra förhoppningar var intet annat än klena. I vårt bad nedlade vi 1 m tyg, några härvor garn och en medeltida grå fruhätta som Fia från reenactmentsföreningen Bondeuppbådet tog med. Kunde detta medelmåtta pulver verkligen ge något?

Jag föredrar att överdosera något när man testar en färg för första gången, jag gillar också inte slattar och att räkna så vi körde ner hela halvkilot i grytan och lät den puttra. Resultatet blev en varmgul och trevlig nyans, positivt överraskad måste jag säga.

Även den grå hättan blev fin och något grönare. Bilden nedan är inte helt rättvis.

Granatäppelskalspulvret gav också utmaningar då kletet till färgpulver i sin finfördelade form fastnade i tygets yta. Trots upprepade sköljningar prövade vi att med rotborste och vatten skrubba tyget. Det var framgångsrikt och gav det ganska tattiga tyget en rejäl omgång med en annorlunda lugg som följd.

Koschenillen
Dagen innan blötlade vi koschenillen i en liter vatten.Vi brukte ganska mycket, så pass att innehållet i hinken var likt slaktblod, mörkt. Koncentratet späddes och i färgbadet la jag i ett tyg som länge väntat på en ordentlig omfärgning. Detta ganska fina ylletyg hade missfärgats vid en tidigare färgning och såg ut so en blekröd trasa som en vätte snyts sig i åtskilliga gånger. Bakgrunden kan läsas här. Nu hoppades jag på att missfärgningarna effektivt skulle ätas upp av den kraftiga färgen.  Färgen såg lovande ut och efter en intensiv sköljning var det spännande.

Resultatet blev rosa-lila, likt en gigantisk blåbärsfläck. En metrosexuell 1700-talsväst månne? Nedan syns tyget med löken och björken.

Vi färgade också garn som också blev bra. Vi lät samtliga textilier ligga i badet på 80-90 grader i en timme.

Från vänster lök, koschenill, björklöv och granatäppelskal.

Ryktet går om koschenillen att den även färgar linne på anständigt sätt. Fia hade med sig ett stycke halvylle med linne i inslaget. Vi passade på och färga den också och döm till vår förvåning att den blev rosa den med. Det är dock tydligt att linnet blir ljusare i än yllet. Intressant att se i vilket fall.

Om vi läser i Gustav Berglings färgarlära från 1772 nämns färnbock (det samma som äkta bresilja som innehåller färgämnet brasilin, vilket också gett namnet till Brasilien där den finns ),  krapp samt koschenill.  Bergling skriver om koschenillen:

Man tager så mycket björkesaft, som wäl kan stå öfwer 1 skålpund garn, låter thet thermed koka wäl en half timma, och späder emedlertid ständigt frisk björkesaft till, så at thet altid blifwer lika mycket i kärlet. Förutom bör man hafwa afwägt ett och ett halft lod Coshenelle, och låter thet samma stå i blöt natten öfwer i rinnande watn, och likaledes preaparerat ett godt sked-watn med Engelskt Teen samt ett halft lod hwit pulweriserat winsten. När man nu har upptagit garnet utur björkesaften, så kommer man Coshenellen, skedwatnet och Winstenen theruti och therefter garnet, och låter thet koka så sakterliga en timmas tid, tå man emedlertid omrörer och wänder garnet.

Bergling har fler taktiska tips för detta färgbad som involverar eldningstekniker och att man kan blanda i bresiljaspån för att bättra på färgen. Du kan läsa Berglings hela kapitel om linnefärgning i min nedladdningspf här.  Det är intressant läsning och jag ställer mig genast frågan, hur ska vi se på reenactment och färgning? Det är givetvis optimalt med växtfärgade tyger i våra utstyrslar men hur är de färgade? Vi har en förmåga att rationalisera färgningsprocessen men den gamla färgarlitteraturen bjuder på hundraåriga erfarenheter som inte kan mätas med den litteratur som idag brukas alltjämt bland oss amatörer. De ursprungliga recepten är avancerade i flera steg och som kan bjuda på helt nya historiska utmaningar i vår återskapning. Låt oss inte underskatta färgarskrånas kollektiva kunskap som ofta kan te sig komisk idag med sina obskyra ingredienser.

Inför dag 3 lade vi krapp i blöt.

Dag 3.

I skydd mot regnet förflyttade vi vår verkstad inomhus denna dag då det spöregnade aggresivt över Norrköping. I vanlig ordning betade vi tyger och förberedde. Dagen skulle komma att bjuda på idel oväntade resultat.

Tre färgningar för dagen: Cutch, krapp och oxtunga.

Cutch
Om vi börjar med Cutch som brukats i många hundra år,  åtminstone sen 1500-talet. Jag hade hört att det var ett starkt färgämne som även färgar läder. Cutchen vi hade var i form av en spännande hård kaka som i sin redlinepåse starkt påminde om en haschkaka. Denna krossade vi och mortlade till ett fint pulver.

Vi tog hela kakan, ett halvt kg och rörde ner i varmt vatten som kokade upp. När cutchen blir blöt blir det en klistrig kådliknande massa. Det färgar av sig grymt och efter mycket rörning löser den upp sig totalt i vattnet.


Vi nedlade lite garn, ylle och några linnedukar för att se om färgen tog i linnet. Det fick ligga i en dryg timme och det visade en del intressanta resultat. Efter noggrann sköljning så visade sig att linnet tog bäst och sämre på ylle och linne. Yllet och garnet blev ganska ljusbrunt och linnet något brunare.

Krapp
Krappen däremot, denna dygdens tärna kan man alltid lita på. Krappen var redo efter att ha legat ett dygn i blöt.

Krappen är sen min förra färgning med denna otroliga växt min verkliga favorit. Fantastisk färg. Så länge den inte blir varmare än 70 grader då blir den brun. Om du vill ha mer avancerade instruktioner, kolla in hur jag gjorde förra gången här. Inför sköljningen såg det mycket lovande ut.

Glädjen var total, som sig bör när det kommer till krapp. Vi hade lagt ner en bit gammalt blekgrön björkfärgad ylle som blev mörkröd och lite garn. Mest fantastisk blev emellertid ett stycke yllemuslin som var tänkt att bli en fräsig skarf till 1700-talsdräkten. Jag kommer lysa som en boj på öppet hav med det tygstycket kring min hals…

Cutchlinnet tillsammans med det nytvättade krappyllet det större bitet.

Så till Oxtungan. Mina förhoppningar var höga inför denna blomma med sin lilaartade färg. Beskrivningarna kring färgen är lynniga. Vad sägs om färgspannet grå till lila? Ganska snart kom vi underfund om var på denna skala vi skulle ligga.  Bilden talar sitt tydliga språk.

Vi utgick efter en normal färgningsprocedur dvs 1 timme kokning och sen 1 timme färgning. Är det någon som har ett bättre förslag så är det välkommet. Det såg ut att bli en helt ok brungrå om vi sänkte våra förväntningar till lägsta möjliga. Men tro mig, det kunde bli värre. Jag kunde lika gärna ha färgat med smuts och avföring, det finns ju bättre sätt att förstöra garn. Se min förundrade min.

Garnet såg ut som ormbo av smutsiga binnikemaskar vilket inte är ett gott betyg. Färgen fäste inte särskilt bra, det liksom bara smutsade ner garnet. Kan det vara så att det kan användas som ett raffinerat garnnedsmustningsmedel?

Jag kommer inte ta i det där pulvret förrän någon ger mig ett vettigt recept.

För att lindra smärtan väljer jag att avsluta med det enda vettiga, dvs det som gått bra.

Kul. Här torde det finnas en slutkläm men jag känner att jag svamlat nog.

6 kommentarer

Filed under Textil, Växtfärgning

6 responses to “Färgarnas eftermäle. Växtfärgning på Stadsmuseet.

  1. Liv Elin

    Dette var en fantastisk fin start på dagen! Jeg har lett med lys og lykte etter informasjon om linfarging, kjempeglad over å lese artikkelen din! PDF’en er behørig lastet ned! Thanks for sharing! :D

  2. Pingback: Plantefarging « StraumEyjar

  3. sofia lindblom

    det var ju riktigt intressant med färgerna och jag har fått ett par nya favoriter i färgskalan, krapprött och koschenillerött. men dina lökskal var ju inte dumma heller!
    jag tackar varmt för två mycket bra och färgrika dagar (om vi bortser från den gråa slick vi fick från oxtungan, uäck)
    /fiaLi

  4. Pingback: Växtfärgning på Virserums konsthall. Krapp på grått. « Kurage -Hantverk, historia och reenactment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s