I skuggan av Turmhügelburg.

Förra helgen ägnades åt en gemytlig resa till landet känt för sin dåliga folkräkning och snabba vägar, Tyskland. Det våras för medeltidsevent och årets första med Albrechts bössor gick till en rekonstruerad befäst medeltidsgård, Turmhügelburg. Ett mycket enkelt event anordnat av tyska reenactare för alla sena 1300-talsreenactare. Planen var främst att njuta av livet på bästa medeltidsvis, dvs hantverka, äta och sova undermåligt.

Jag och Anna-Maria hyrde en minibus och lämnade okristligt tidigt Söderköping för att i gangsterhålan Malmö hämta upp Peter, Lunda, Alexandra (numera går under namnet Axel) samt Fredrik. Ett fint gäng som bäddade för trevlig gemenskap.

Vi försökte i största möjliga mån inte stanna till i Danmark men vi lyckades få en gratis halvtimme på Middelaldercentret. Olyckligtvis förefaller det som våra enfaldiga späckkikare till grannar, danskarna, har rott i land ett medeltidsmuseum som på alla vis mos av alla medeltidsbysprojekt som någonsin påtänkts i svensk historia efter medeltiden. Middelaldercentret är en föredömlig anläggning där mycket bra rekonstruktioner och egen forskning blandas med god besöksstatistik och användarvänlighet. Centret består av flertalet verkstäder, bostadhus, liksom en hamn och diverse annat. De har till och med lyckats handha en museishop där det är massa bra reenactmentprylar som dessutom försäljs mycket billigt! Jag handlade handgjorda knappnålar med snurrhuvud för 15 kr st.

Efter middelaldercentret tog vi färjan och stannade på Border(line)shoppen vars innehåll förstärkte mina aningar om att alkohol inte är världens bästa uppfinning ur något perspektiv.

Vi kom fram till borgen lagom till kvällningen och lät oss genast bli slagna på fingrarna än en gång i medeltida bybyggnadskonst. En liten sketen tysk håla hade lyckats klämma ur sig en snygg medeltida befäst gård utan några  större åthävor medan kulturpolitikerna hemma i Sverige sitter och gråter när de skiter så fort någon vill åstadkomma något liknande. I vilket fall svidade vi om till medeltida kläder och passade även på att skifta språk ett antal gånger, danska, tyska och engelska. I bästa fall låter sig språkförbistringen bidra till nya främmande vokabulär. Våra vänner i holländska Deventer Burgerskap lärde oss de nödvändigaste få-en-smäll-på-käften-om-uttalas-orden och vi gav i igen med samma mynt.

Vy ifrån tornet

Första nattens sömn var i bästa fall usel. Ganska kallt och ett otroligt snarkande från nedervåningen i den medeltida lada vi bodde i. Första gången jag skulle gå ner och lokalisera snarkmaskinen slocknade ljuset på vägen ner. Det medeltida mörkret drog ner rullgardinen totalt och jag fick famla mig upp en trappa och lokalisera ett ersättningsljus.

Lunda och Fredrik lät sig inte störas av mullrets nedom.

Köket. Fördelen med att förlägga reenactment tidigt på året, man kan dra på sig ordentligt med ylle utan att känna sig som en regelrätt byfåne.

Lördagen ägnades åt att slöjda och äta mat, kanske det bästa man kan göra. Jag sålde en bösspipa till Lunda liksom en handsydd mössa. Vi lokaliserade något slags skaftämne bland veden och började yxa till en bösstock.

Lyckligtvis hade Lunda tagit med en yxa som vi kunde slipa upp för träslöjdens utförande.

Fredrik fick äntligen sin Ketterlin Haverblast, tycke fattades direkt. Lundas bössa behöver nu också ett namn.

I övrigt tittade vi runt på borgen som hade ett stall, visthus, kök, lada, kapell, bakugn och ett stort torn med palissad och vallgrav. På bästa tyska vis var allt mycket ordentligt ordnat och rejält. Just det robusta var också det som gick att invända emot ty det var ofta lite väl tilltagna dimensioner på virket, särskilt i en landsände där husvirket knappt växer på trä vare sig nu eller på medeltiden. Oavsett önskade man sig ett rejält slag på platsen med plundring och belägring av tornet.

Kapellet. Den lilla gårdskyrkan var som jag förstod det, det senaste tillskottet av byggnader. Kanske också den byggnadens om interiörmässigt behöver medeltidifieras mest, nu kändes det mest som en rustik retreatgård i Svenska kyrkan från 70-talet. Men jag klagar inte,  återskapade medeltida kapell hör inte till det vanliga.

Precis som idag fanns det  på medeltiden alltid någon snajdig, tvålfager och arbetsskygg tjusare med instrument som alla damer kunde  flockas kring. Man ser i hans blick att han känner sig hotad av min blotta närvaro.

Det hantverkades och sjöngs en hel del på detta event vilket jag gillar. Musiken bör få mer utrymme. Vi fick höra Broder Jakob sjungas i kano på fem språk, inte så medeltid men fräsigt. Alla tyskar kan också den svenska visan Herr Mannerlig.

En meditativ Peter i köket.

Till kvällens fest lagade vi mat och Peter som är med i det medeltida småländska landskapslaget grejjade honungsknäck. Att få laga mat i ett riktigt medeltida kök var en befrielse i jämförelse med det tarvliga lägerlivet. Alla klädde sig fina och den ökänt fåfänge holländaren Bertus visade upp sin extravaganta timglasfigur med stoppat bröst. Han har dessutom nu uppgraderat med ett förgyllt bälte på sammetsbotten som bekostats på medeltida sätt, dvs genom arv. Han är också den första som tagit sig an de tighta struthättorna som spänns fast under armhålorna. Beundran och bävan, mest bävan.

Kvällen fortfor i ljusens sken. Jag passade på att bränna upp lite talgljus och vi myste till svordomarna från de som förlorade i Gluckshaus.

På söndagen var det dags att åka hem med ett glatt humör som ingen kunde sätta stopp för.

Bilderna är tagna av mig och Peter Ahlqvist.

Advertisements

9 kommentarer

Filed under Övrigt & pålysningar

9 responses to “I skuggan av Turmhügelburg.

  1. Ih, man får sådan lyst til at sy 1300-tals tøj! I ser allesammen fantastiske ud!

  2. Knappnålar för 15 kr styck!? Whew, det var nästan oförskämt billigt, hade jag vetat det hade jag bett någon köpa med sig några åt mig…. 🙂 Eller så får jag ta en tripp till Middelaldercentret, har ändå velat åka dit i ett antal år.

    Trots dålig sömn verkade det vara ett mycket trevligt event, bra början på säsongen.

  3. Retas du eller? 😉
    Han heter ju BERTUS!

  4. kurage

    Ja det gör han ju! Bäst jag ändrar det. Det är för att jag har en annan polare som heter Hubertus….tack för att du uppmärksammade det.

  5. Ha ha… en gemenskap bekant minsann! Peter känner jag (eller kände)vi har växt upp i samma by och gått i samma skola under hela skoltiden. Världen är bra liten ibland. 🙂

  6. Björn Svantesson

    Verkar vara riktigt trevliga hus. Hur bekostades byggena? Är väl ändå inte statligt bekostade? Är ju rent ut sagt förskräckligt att inte svenskarna kan klämma ur sig något liknande om man inte först har ett original som brinner upp.

  7. kurage

    Världen är sannerligen liten.

    Björn, det är EU som betalat det mesta men det borde gå att få liknande pengar i Sverige men intresset är lågt hos kulturpolitikerna.

  8. I look sooooo charming in that photo. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s