En krumbent Uzbeker. Marma i nådens år 1719.

1719 års rysshärjningar revisited.

Jag har nyligen kommit hem från mitt första riktiga 1700-talsevent och jag tänkte med detta inlägg redogöra för de ärofyllda hjältedåd som jag och mina kumpaner genomled i våra försök att stävja ryssarnas nesliga härjningar. Det skulle visa sig att ryssarnas klassiska förmåga att vilseleda och snärja är djupt rotat i deras slaviska gener.

Självförtroende var det inget fel på men det skulle visa sig få en avsevärd törn.

Eventets kärna var ett wargame som skulle utspelas under 20 timmar mellan fredag kväll och lördag förmiddag. Vi höll till på skjutfältet i Marma och det var stängt för allmänheten. Uppskattningsvis 50 deltagare från Sverige, Ryssland, Finland och Norge. Finnarna och Svenskarna hade gemensamt läger med huvudsakligen karoliner, tross och diverse löst pack där jag ingick med spioner, uppbådat allmoge och milis. Vi civilister skulle smyga i skogarna, patrullera och skydda lägret mot ryssen. Det kom att bli 20 hektiska timmar som jag kommer återge här. Ganska precist. (Bilderna är tagna av mig, Christina Skoog Holmertz, Christer Johansson och en go tjej som döljer sig bakom täcknamnet Tuulenvienyt Lintu)

 Fredag 13.44

Efter att ha hämtat Bo och Wolfgang i någon anomym stockholmsförort så stannade vi till i Tierp för att fylla våra magar inför ankomsten till Marma skjutfält. På pizzerian stötte vi på 1700-talsfantasten Anders Löfgren från Gustafs Skål som i sin ensamhet inmundigade pizza. Även han hade tänkt använda helgen till att kväsa ryssarnas framfart. Tierp är har mycket lite att komma med då det kommer till arkitektoniska storheter och prunkande prakt. En by som man med lätthet kunnat avvara som buffert mot ryssens eldstinna framfart.

 15.15

Lägret slogs upp med ostrukturell strävsamhet vid en vacker plats med god sikt. Platsens lämplighet förstärktes med äldre stallruiner och en äldre matkällare. I mångt och mycket har skjutfält mycket goda förutsättningar för reenactmenthobbyn då det är obebyggt, skyddat från dryga ortsbor och har grusvägar och en varierad terräng av ålderdomlig karaktär. De platsvis många blindgångarna ligger dock skjutfältet i fatet men utgör generellt sätt inget problem.

I prydliga rader och efter militära mått placerades tälten ut. Jag inredde mig en enkel sovplats i ett av dessa tält nogrannt utvalt ty inga snarkare fick begagna sig av det. Dessa nogsamma övernattningsförberedelser skulle ganska snart visa sig vara meningslöst arbete. Natten skulle bjuda på allt annat än sömn.

17.45
Vi friskyttar och uppbådad allmoge begav oss några hundra meter därifrån för att heroiskt upprätta en utpost i ett övergivet stall. Vi provsköt våra musköter med det krut som frikostigt delats ut av arrangörerna. Skrävlande pokulering och optimistisk stämning rådde i lägret. Vem kunde hålla stånd mot välgödda svenska bönder med träpåkar och gamla bössor?

18.30.  Krigsspelet har pågått i 30 minuter. Vi har tänt en lägereld i ruinen och samkvämen är på topp när ett taktfast helvete bryter vår lunk. På avstånd hörs kärva kamprop på slavisk accent och marscherande steg. Vi är tagna på sängen när ryssarna i snygga led promenerar rakt fram till vår utpost som är positionerat i klykan på en y-korsning. Innan vi hunnit greppat våra musköter har de ställt upp sig på två led och totalt eldchockat oss i bitar. I allmän yra flänger vi skott åt alla håll men då har de utan en min i sina ryska stenansikten omgrupperat om sig, bytt skytteposition, avfyrat en salva och börjat marschera iväg igen efter att ha rundat klykan. Försöka förfölja med tomma musköter i skräck nedknäckade brallor? Nja inte så kanske. Jag har inte ens någon bild från förloppet.

19.03.
Lyckligtvis begav sig inte ryssen mot det svenska lägret och vi beslutade för att dra ut på ryssjakt, något som vi var obarmhärtigt dåliga på skulle det visa sig.  Vi delade upp oss och började söka av vägarna som ryssarna tog och vi gick och gick och gick. Ingen ryss så långt ögat kunde se men vårt hårdföra befäl Bo höll optimismen uppe.

19.25.
Inte se men nog så höra. När vi finkammade vägarna och spejade så avslöjade sig ryssen väl hörbart när vi nära 2 km bort hörde kilovis med krut spenderas i rasande takt från hållet där vårt huvudläger låg. Vi hade tabbat oss igen och vi började kuta över ängar och skogar för att flåsande undsätta våra karolinska soldater. Förgäves och lagom till att vi anlänt pågick parlamentering och ryssarna försvann från platsen med en okänd del av den svenska krigskassan. Lyckligtvis hade våra finska karoliner hållit dem borta.

Vad gör man när allting är som deppigast? Man äter. Förning har inte fattats denna helg och jag har nog inte småätit så rabiat förut.

Vi tröståt  och dunkade varandra i ryggen och med återvunnen eufori  begav oss åter igen till vår utpost.

20.56
Vi har placerat ut vaktposter och vi skickar ut patruller. Jag ger mig ut med Bo och Anders för att söka runt gården Nydala. Vi hittar inget och vi spejar i blindo ut i den allt mörkare kvällen. Vi promenerar snopna tillbaka men bara 100 meter i från vår utpost ser i antal mörka figurer som tycks smyga på vägen mot vårt läger. Det är väldigt mörkt och det var omöjligt att se vilka det var. Vi närmade oss och ropade sedvanliga fältlösen för identifiering.

-Halt!
(inget svar, figurerna rör på sig)
-Werda!
(inget svar, de rör sig snabbare)
-Narva??!!
(ingen lösen och nu börjar de stanna upp liksom hukande)

Mynningsflammorna lät inte vänta på sig och vi tre besvarade elden och kastade oss i snåren. Sju ryssar mot tre svenska bönder, inte helt lysande kanske. Vår utpost börjar också röra på sig och skjuter vilt omkring sig. Vi viker av av och allmänt tumult utbryter där ryssarna till slut försvinner som i tomma intet. Som sig bör. Efter kalabaliken berättar Bo utmålande för de andra i utposten om att han blivit attackerad av ”en krumbent uzbeker” som gömt sig i en buske. Vad skulle komma härnäst? Kosacker?

22.50.

Vi sitter i vårt läger och myser. Natten är i antågande och vår trygghet och glada stämning är i grunden  falsk och alla sitter egentligen och väntar på att vårt luftslott ska rasa samman i traumatisk ångest.  Vakter är utplacerade runt utposten och vi förbereder oss för en hård natt.

Lördag 0.02.
Jag inleder mitt första vaktpass efter att vi gett oss av på fler fruktlösa försök att hitta ryssarnas rövarnäste.

04.00.
Huttrande beger jag mig till mitt andra vaktpass. Jag har kanske sovit 2 timmar i något som svårligen kan definiera som sömn. Det tidiga 1700-talets mode är snyggt…och tight. Med väst, ärmväst och åtsittande rock låg jag som en hårt lindat ukrainskt spädbarn. Direkt på marken runt eldstaden, tidvis med en filt över mig. Dessutom med den franska trekantiga hatten på huvudet som totalt förhindrade rörelse av huvudet.  Borta i huvudlägret låg mina sovsaker bekvämt.

04.35.
Det är ljust och vi undrar vad ryssen har kokat ihop. Vi vill inte att de ska nå lägret denna tid så därför ger vi oss ut på en episk ryssjakt i dimmorna. Vi hade hört rykten om en lägereld och order gick ut om att överge posteringen.

Det gav också tillfälle för det viktigaste i reenactment – ta kort och bli fångad på bild.

Historiens dimmor.


Bruksherre Löfgren dök upp med dragen pistol som ett sagoväsen ur dimmorna. Barockt värre.

Kan de vara här? Kartan är ju inte så detaljerad men vi kan hoppas.

Leta, leta, leta….

Speja, speja, speja.

Hopplösheten låg som en blöt nöthårsfilt över oss.

05.53.
Vi gav upp och traskade tomhänta mot vårt läger där vi episkt fick utropa våra fältlösen till en väntande finsk vaktpost. Fin morgon än så länge.

06.23.
Kriget var åter över oss! Ryssarna anföll vårt läger med resolut stöveltramp från vägen där vår utpost hade varit. Det hade vi lyckats lura dem med åtminstone och nu var vi fulltaliga med musköt i hand och utspottad frukost. Medan karolinerna höll vägen med kanon och musköter flankerade vi likt rovdjur det ryska packet längs diken och dungar. Så länge som det finns bly i luften finns det hopp!

Med svidande salvor hetsade vi ryssarna uppåt mot Y-korset med ruinen. Lukten av svavel och tung krutrök låg i luften. När det mullrande kanonerna sagt sitt förföljde vi dem mot utposten där de lät sig belägras och omringas.

06.57.
Den sista ryssen föll för våra kulor och bajonetter i det lilla stallet.

Vi belönade de stupade ryssarna med bjudfrukost i vårt läger och vi pratade med varandra vitt och brett om nattens härjningar. Det visade sig att ryssarna som var ca 10-15 år yngre än våra karoliner helt sonika dumpat sina tält när de blivit utkörda i skogen och endast tagit lätt packning. Lättfotat hade de drivit runt i skogarna för att på bästa sätt hålla sig undan och angripa vid bästa tillfälle. En strategi som visat sig vara helt överlägsen vår primitiva och kraftlösa spaning. De var till och med en smula besvikna över att de inte hade blivit upptäckta någon gång trots att de haft lägereldar igång.

Ryssar och svenskar åter som vänner. Vi jobbade hårt på vår förbrödning över landsgränserna.

Resterande tid av dagen ägnades till att ha småslag på fältet, äta, riva läger och sen ha en uppvisning inför Marmas tvåsiffriga befolkning.

På det hela taget gav eventet enormt mycket. Upplägget mer ett wargame är rafflande och 1700-talet är fantastiskt kul att reenacta. Jag vill propsa alla er som fastnat i en period att varva med andra tidsperioder, det sätter lite perspektiv på tillvaron. Tack alla som var med och bidrog till ett trivsamt event!

Tack mina nyfunna vänner bland friskyttarna.

15 kommentarer

Filed under Övrigt & pålysningar

15 responses to “En krumbent Uzbeker. Marma i nådens år 1719.

  1. Rickard

    1700-talet är grymt! Jag kommer efter när jag får pengar.

  2. Christer

    Kul artikel Anders =). Väl mött på nya upptåg på historiens vindlande stigar.

  3. Hej,
    underbar läsning. Det var jättetrevligt att vi gemensamt kunde ro denna helg i land. Det var en del roddande innan och nervösa dagar hur det skulle gå men med facit i hand så gjorde alla inblandade en fantastisk insatts för att vi alla skulle få en minnesvärd helg. Så nu har man fått blodad tand och nya krafter till nästa gång. Hoppas vi ses fram över på något historiskt slagfält.

    Ha dé

  4. Verkligen trevlig och läsvärd artikel! Tack för en givande helg!

    Mae råkes på ett slagfält någonstans!

    Mikael Andersson
    Sekr. Jämtlands Fältartilleri

  5. Björn Ångman

    Bra skrivet!!! Man får tårar i ögonen och för min del dessutom minnet av ömma fötter efter allt springande runt vägar och fält på spaning efter de elusiva Ryssarna.
    Ser fram emot nästa äventyr. Tack alla, båda vänner och fiender för en helt underbar weekend.

  6. Det lät hur roligt som helst! 1700-talet är kul (om man kan undvika silkestrumpor, vitsminkade ansikten och övriga herremansfånigheter), jag skulle kunna tänka mig att åka på ett sådant event.

    Men nu måste jag påminna mig själv om att jag inte har tid och råd att göra klart 1700-talsdräkten, att 1300-talet måste prioriteras i nuläget 😛

  7. Villy

    Det må have været en kanon oplevelse.
    Godt fortalt.
    Trist at jeg ikke selv kunne deltage.
    Håber at det vil blive gentaget.

  8. Great reading, thank you! (and thanks Google translate)
    Fog of war gives much more thrill than any real foe, doesn’t it?

    It was also great opportunity to re-create soldiers’ ascetic lifestyle on campaign – it teaches one to get around with fewer things.

  9. Instämmer med Sarah. Verkar ha varit ett kul och givande event som sagt och jag åker gärna dit någon gång i framtiden, fast just nu det här året så vill jag lägga all (eller åtminstone 80-90%) av min fokus och resurser på 1300-talandet, inte minst då man är entusiastisk proselyt i AB.

  10. kurage

    Tack för trevlig respons! Det var ett nöje att skriva ihop det hela när det finns bra bilder.

    Sarah och Mikael, ni är ju båda produktiva så snart kommer vi mötas på något trevlig slagfält.

  11. kerstin andersson

    Anders,
    Vilken trevlig läsning och kul bilder. Du var trött då vi sågs i Uppsala, men det förstår jag nu. Lycka till med slagen framöver.
    Kerstin o Bosse i Berthåga

  12. Pingback: Jubileum | Kurage -Hantverk, historia och reenactment

  13. Pingback: Flintsnapplåsbössan nr 2. | Kurage -Hantverk, historia och reenactment

  14. Pingback: Krappväst från 1700-talet. | Kurage -Hantverk, historia och reenactment

  15. Pingback: Driver dagg, faller regn. Marma 1719. Del I. | Kurage -Hantverk, historia och reenactment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s