Monthly Archives: maj 2011

Historiska hantverk på Stadsmuseet IV: Ryssoljans återkomst

Ni som länge läst denna bloggs sidor vet att jag förut försökt mig på att göra ryssolja, denna mytomspunna vätska vars plats i samhället inte på något vis är självklart. Jag har i min vardag inte någon gång stött på någon som ens hört talas om trätjärans okända släkting. Förra försöket var illa förberett och var på något vis lite dömt att misslyckats. Nu, några år senare och med mer förberedelsetid grundade jag för ett mer lyckat resultat.

Ryssolja.

Som backstory kan nämnas att ryssoljan har ett månghundraårigt förflutet i detta land ehuru det härstammar såsom namnet antyder ifrån Ryssland. Ryssoljans användning är koncentrerat till skinn och läder och har gett upphov till det som kallas ryssläder eller juftläder. Det kan med fördel blandas upp med talg och brukas som smörja. Den finaste ryssoljan var vit som linolja och med den smordes det finaste ljusa lädret. Det hör till norm att oljan blir svart då den lätt bränns men trots att den bränns tycks den bibehålla sina egenskaper. I samband med detta försök kontaktade jag en legendar på området, Svarte Sören ifrån mina hemtrakter i Dalarna. Endast en gång hade han fått fram ljus ryssolja. När det kommer till andra användningsområde kan det nämnas att oljan kan användas till.

Från Shenet har jag saxat ett recept från vad som ska vara från 1746.

Man tager gammal näver, ju äldre ju bättre, skär den i stycken och sätter samma stycken på kant ned i en grytbotten, det ena stycket bredvid det andra samt så tätt man någonsin kan plugga och driva dem tillhopa över hela grytbotten. (Ny eller ung näver skall icke duga härtill, emedan man därav väl skall få en olja, men den sades nästan vara som bara vatten, och skall man knappt känna att den har den lukt som den ordinaira har. Grytorna skall icke fara särdeles väl av detta brännande, därför brukas helst sådana som är gamla och utav vilka man ej mera gör stort värde.)
Över grytan lägges sedan ett bräde som täcker densamma jämnt. Mitt uppå samma bräde bör vara ett hål, varigenom oljan skall rinna ut. Därefter gräves en grop i jorden, däri en stenskål eller annat kärl sättes. Däröver stjälper man grytan så att brädet eller locket är nederst men botten av grytan uppåt, smetar sedan och stryker med ler runt omkring grytbrädden emellan samma brädd och brädet eller locket, att intet väder eller luft på något sätt må komma därigenom, ty där det sker, gör man sig fåfängt hopp om att bekomma någon olja och är det gemenligen ett tecken, att om man icke får någon olja, det hål eller öppning då varit någonstädes för väder emellan brädet och grytbädden.
När man nu har så smörjt med ler emellan brädet och grytbotten och fortfar [d.v.s. eldar] därmed 5 eller flera timmar, flyter oljan utur nävern ned genom hålet uti skålen som är därunder, vilken sedan kan tagas upp och förvaras. Herr lantmätaren Lindberg sade sig fått efter en bränning ett stop [1,3 liter] olja, som varit helt skön.

Ryssoljans tillverkande hade jag tillfälle att inhämta av herr lantmätaren Lindberg, som sade sig först fått veta det på det sätt att han uti Gävle givit en ryss att dricka så mycket brännvin han någonsin behagat, då han i fyllnaden uppenbarat för honom detsamma. Lantmätaren Lindberg har sedermera försökt och proberat detsamma och bekommit en olja, som skall haft just samma lukt som den vilken är på ryska lädret, samt med densamma smort såväl all sin sadel- och åkdon som stövlar och dylikt, vartill denne olja skall vara mycket skön.

How-to

1. Iordningställande.

När jag skred till verket på museet gjorde jag snarlikt men ordnade mig ett par nya färgburkar som kärl istället för järngrytor. Några enkla hål i botten med en stor skruvmejsel gör inte bara fina hål utan gör också att botten buktar på ett för rinnandets skull förträffligt sätt. Proppa sen denna burk full med näver, gärna stående likt en stor rulle i burken. Banka på locket. Fixa en burk att ställa under. Denna lilla burk ska man gräva ner men med mitt underlag av kullersten fick detta lösas med tegelsten.

Jag iordningställde också en miniatyrvariant med en enlitersburk. Jag fyllde burken och förseglade den med ett finmaskigt metallnät som jag fastsatte med en stor slangklämma. Detta är ett sätt jag hört ska fungera även i större skala.

När det kommer till näverurval valde jag endast den tunna ytterbarken. Jag fick således rensa nävret från den hårda skorpliknande innerbarken. Det är viktigt att trycka i så mycket näver som möjligt i burkarna. Näver kan du ofta hämta gratis på vedhanteringsföretag och denna näver hämtade jag utanför Söderköping på en dylik vedleverantör.

2. Elda.

Jag har hört att det ska vara bästa att börja elda uppepå burken för att värmen ska gå uppifrån och ner. På så vis pressas oljan nedåt och förhångas inte i onödan.

Nu kommer vi till bränningens största dilemma. Hur länge ska man elda? Jag beräknade att elda den stora burken i 3,5 timmar och den lilla i 1,5 timme.  Jag matade elden konstant för att hålla den jämt brinnande. Räkna med att det går åt mycket ved. Det blev olidligt varmt i den varma majsolen på museets innergård, hatt och lång linneskjorta äro klädsamt i sådana tillfällen.

3. Tömning.
Den lilla burken brändes vid och den stackars ryssoljan hade bränts ur i burken. Helt klart för lång tid, mer lämpligt är säkert under 1 timme på en sådan burk. Den stora burken däremot gav skörd i forma av några skållheta dl svart olja. Denna olja var rejält reducerad och det tyder på att det går att köra kortare tid och få mer vätska. Oavsett gav experimentet betydligt större skörd än förra gången. Oljan tar gärna eld när man lyfter av burken så var snabb på att släcka.

När jag hällt upp på flaska blandade jag talg i resterna i glasburken. Denna blandning ska jag pröva på läder senare, kanske en väska eller bälte. Det bästa talget torde vara grävlingsfett. Återkommer med detta då jag skjutit min första grävling i höst med min nyvunna jägarexamen.

Resterna av nävret ska enligt Svarte Sörens utsagor vara kimrök, dvs det svarta färgämnet som går att måla med. Om det är så så ska det mortlas till ett fint pulver och blandas med linolja. Allt går att bruka. I sin nuvarande form påminner kimröken redan om något slags ömtåligt konstverk.

Lycka till med hembränningen.

 

PS. 21-23 juni är det växtfärgardagar på museet. Vill du komma och lära dig färga eller färga i tyger och garner du har hemma så är du välkommen. Det är gratis och och vi hoppas kunna färga en hel del dessa dagar. Hör gärna av om du kommer.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Självhushållningsexperiment

I skuggan av Turmhügelburg.

Förra helgen ägnades åt en gemytlig resa till landet känt för sin dåliga folkräkning och snabba vägar, Tyskland. Det våras för medeltidsevent och årets första med Albrechts bössor gick till en rekonstruerad befäst medeltidsgård, Turmhügelburg. Ett mycket enkelt event anordnat av tyska reenactare för alla sena 1300-talsreenactare. Planen var främst att njuta av livet på bästa medeltidsvis, dvs hantverka, äta och sova undermåligt.

Jag och Anna-Maria hyrde en minibus och lämnade okristligt tidigt Söderköping för att i gangsterhålan Malmö hämta upp Peter, Lunda, Alexandra (numera går under namnet Axel) samt Fredrik. Ett fint gäng som bäddade för trevlig gemenskap.

Vi försökte i största möjliga mån inte stanna till i Danmark men vi lyckades få en gratis halvtimme på Middelaldercentret. Olyckligtvis förefaller det som våra enfaldiga späckkikare till grannar, danskarna, har rott i land ett medeltidsmuseum som på alla vis mos av alla medeltidsbysprojekt som någonsin påtänkts i svensk historia efter medeltiden. Middelaldercentret är en föredömlig anläggning där mycket bra rekonstruktioner och egen forskning blandas med god besöksstatistik och användarvänlighet. Centret består av flertalet verkstäder, bostadhus, liksom en hamn och diverse annat. De har till och med lyckats handha en museishop där det är massa bra reenactmentprylar som dessutom försäljs mycket billigt! Jag handlade handgjorda knappnålar med snurrhuvud för 15 kr st.

Efter middelaldercentret tog vi färjan och stannade på Border(line)shoppen vars innehåll förstärkte mina aningar om att alkohol inte är världens bästa uppfinning ur något perspektiv.

Vi kom fram till borgen lagom till kvällningen och lät oss genast bli slagna på fingrarna än en gång i medeltida bybyggnadskonst. En liten sketen tysk håla hade lyckats klämma ur sig en snygg medeltida befäst gård utan några  större åthävor medan kulturpolitikerna hemma i Sverige sitter och gråter när de skiter så fort någon vill åstadkomma något liknande. I vilket fall svidade vi om till medeltida kläder och passade även på att skifta språk ett antal gånger, danska, tyska och engelska. I bästa fall låter sig språkförbistringen bidra till nya främmande vokabulär. Våra vänner i holländska Deventer Burgerskap lärde oss de nödvändigaste få-en-smäll-på-käften-om-uttalas-orden och vi gav i igen med samma mynt.

Vy ifrån tornet

Första nattens sömn var i bästa fall usel. Ganska kallt och ett otroligt snarkande från nedervåningen i den medeltida lada vi bodde i. Första gången jag skulle gå ner och lokalisera snarkmaskinen slocknade ljuset på vägen ner. Det medeltida mörkret drog ner rullgardinen totalt och jag fick famla mig upp en trappa och lokalisera ett ersättningsljus.

Lunda och Fredrik lät sig inte störas av mullrets nedom.

Köket. Fördelen med att förlägga reenactment tidigt på året, man kan dra på sig ordentligt med ylle utan att känna sig som en regelrätt byfåne.

Lördagen ägnades åt att slöjda och äta mat, kanske det bästa man kan göra. Jag sålde en bösspipa till Lunda liksom en handsydd mössa. Vi lokaliserade något slags skaftämne bland veden och började yxa till en bösstock.

Lyckligtvis hade Lunda tagit med en yxa som vi kunde slipa upp för träslöjdens utförande.

Fredrik fick äntligen sin Ketterlin Haverblast, tycke fattades direkt. Lundas bössa behöver nu också ett namn.

I övrigt tittade vi runt på borgen som hade ett stall, visthus, kök, lada, kapell, bakugn och ett stort torn med palissad och vallgrav. På bästa tyska vis var allt mycket ordentligt ordnat och rejält. Just det robusta var också det som gick att invända emot ty det var ofta lite väl tilltagna dimensioner på virket, särskilt i en landsände där husvirket knappt växer på trä vare sig nu eller på medeltiden. Oavsett önskade man sig ett rejält slag på platsen med plundring och belägring av tornet.

Kapellet. Den lilla gårdskyrkan var som jag förstod det, det senaste tillskottet av byggnader. Kanske också den byggnadens om interiörmässigt behöver medeltidifieras mest, nu kändes det mest som en rustik retreatgård i Svenska kyrkan från 70-talet. Men jag klagar inte,  återskapade medeltida kapell hör inte till det vanliga.

Precis som idag fanns det  på medeltiden alltid någon snajdig, tvålfager och arbetsskygg tjusare med instrument som alla damer kunde  flockas kring. Man ser i hans blick att han känner sig hotad av min blotta närvaro.

Det hantverkades och sjöngs en hel del på detta event vilket jag gillar. Musiken bör få mer utrymme. Vi fick höra Broder Jakob sjungas i kano på fem språk, inte så medeltid men fräsigt. Alla tyskar kan också den svenska visan Herr Mannerlig.

En meditativ Peter i köket.

Till kvällens fest lagade vi mat och Peter som är med i det medeltida småländska landskapslaget grejjade honungsknäck. Att få laga mat i ett riktigt medeltida kök var en befrielse i jämförelse med det tarvliga lägerlivet. Alla klädde sig fina och den ökänt fåfänge holländaren Bertus visade upp sin extravaganta timglasfigur med stoppat bröst. Han har dessutom nu uppgraderat med ett förgyllt bälte på sammetsbotten som bekostats på medeltida sätt, dvs genom arv. Han är också den första som tagit sig an de tighta struthättorna som spänns fast under armhålorna. Beundran och bävan, mest bävan.

Kvällen fortfor i ljusens sken. Jag passade på att bränna upp lite talgljus och vi myste till svordomarna från de som förlorade i Gluckshaus.

På söndagen var det dags att åka hem med ett glatt humör som ingen kunde sätta stopp för.

Bilderna är tagna av mig och Peter Ahlqvist.

9 kommentarer

Filed under Övrigt & pålysningar

En krumbent Uzbeker. Marma i nådens år 1719.

1719 års rysshärjningar revisited.

Jag har nyligen kommit hem från mitt första riktiga 1700-talsevent och jag tänkte med detta inlägg redogöra för de ärofyllda hjältedåd som jag och mina kumpaner genomled i våra försök att stävja ryssarnas nesliga härjningar. Det skulle visa sig att ryssarnas klassiska förmåga att vilseleda och snärja är djupt rotat i deras slaviska gener.

Självförtroende var det inget fel på men det skulle visa sig få en avsevärd törn.

Eventets kärna var ett wargame som skulle utspelas under 20 timmar mellan fredag kväll och lördag förmiddag. Vi höll till på skjutfältet i Marma och det var stängt för allmänheten. Uppskattningsvis 50 deltagare från Sverige, Ryssland, Finland och Norge. Finnarna och Svenskarna hade gemensamt läger med huvudsakligen karoliner, tross och diverse löst pack där jag ingick med spioner, uppbådat allmoge och milis. Vi civilister skulle smyga i skogarna, patrullera och skydda lägret mot ryssen. Det kom att bli 20 hektiska timmar som jag kommer återge här. Ganska precist. (Bilderna är tagna av mig, Christina Skoog Holmertz, Christer Johansson och en go tjej som döljer sig bakom täcknamnet Tuulenvienyt Lintu)

 Fredag 13.44

Efter att ha hämtat Bo och Wolfgang i någon anomym stockholmsförort så stannade vi till i Tierp för att fylla våra magar inför ankomsten till Marma skjutfält. På pizzerian stötte vi på 1700-talsfantasten Anders Löfgren från Gustafs Skål som i sin ensamhet inmundigade pizza. Även han hade tänkt använda helgen till att kväsa ryssarnas framfart. Tierp är har mycket lite att komma med då det kommer till arkitektoniska storheter och prunkande prakt. En by som man med lätthet kunnat avvara som buffert mot ryssens eldstinna framfart.

 15.15

Lägret slogs upp med ostrukturell strävsamhet vid en vacker plats med god sikt. Platsens lämplighet förstärktes med äldre stallruiner och en äldre matkällare. I mångt och mycket har skjutfält mycket goda förutsättningar för reenactmenthobbyn då det är obebyggt, skyddat från dryga ortsbor och har grusvägar och en varierad terräng av ålderdomlig karaktär. De platsvis många blindgångarna ligger dock skjutfältet i fatet men utgör generellt sätt inget problem.

I prydliga rader och efter militära mått placerades tälten ut. Jag inredde mig en enkel sovplats i ett av dessa tält nogrannt utvalt ty inga snarkare fick begagna sig av det. Dessa nogsamma övernattningsförberedelser skulle ganska snart visa sig vara meningslöst arbete. Natten skulle bjuda på allt annat än sömn.

17.45
Vi friskyttar och uppbådad allmoge begav oss några hundra meter därifrån för att heroiskt upprätta en utpost i ett övergivet stall. Vi provsköt våra musköter med det krut som frikostigt delats ut av arrangörerna. Skrävlande pokulering och optimistisk stämning rådde i lägret. Vem kunde hålla stånd mot välgödda svenska bönder med träpåkar och gamla bössor?

18.30.  Krigsspelet har pågått i 30 minuter. Vi har tänt en lägereld i ruinen och samkvämen är på topp när ett taktfast helvete bryter vår lunk. På avstånd hörs kärva kamprop på slavisk accent och marscherande steg. Vi är tagna på sängen när ryssarna i snygga led promenerar rakt fram till vår utpost som är positionerat i klykan på en y-korsning. Innan vi hunnit greppat våra musköter har de ställt upp sig på två led och totalt eldchockat oss i bitar. I allmän yra flänger vi skott åt alla håll men då har de utan en min i sina ryska stenansikten omgrupperat om sig, bytt skytteposition, avfyrat en salva och börjat marschera iväg igen efter att ha rundat klykan. Försöka förfölja med tomma musköter i skräck nedknäckade brallor? Nja inte så kanske. Jag har inte ens någon bild från förloppet.

19.03.
Lyckligtvis begav sig inte ryssen mot det svenska lägret och vi beslutade för att dra ut på ryssjakt, något som vi var obarmhärtigt dåliga på skulle det visa sig.  Vi delade upp oss och började söka av vägarna som ryssarna tog och vi gick och gick och gick. Ingen ryss så långt ögat kunde se men vårt hårdföra befäl Bo höll optimismen uppe.

19.25.
Inte se men nog så höra. När vi finkammade vägarna och spejade så avslöjade sig ryssen väl hörbart när vi nära 2 km bort hörde kilovis med krut spenderas i rasande takt från hållet där vårt huvudläger låg. Vi hade tabbat oss igen och vi började kuta över ängar och skogar för att flåsande undsätta våra karolinska soldater. Förgäves och lagom till att vi anlänt pågick parlamentering och ryssarna försvann från platsen med en okänd del av den svenska krigskassan. Lyckligtvis hade våra finska karoliner hållit dem borta.

Vad gör man när allting är som deppigast? Man äter. Förning har inte fattats denna helg och jag har nog inte småätit så rabiat förut.

Vi tröståt  och dunkade varandra i ryggen och med återvunnen eufori  begav oss åter igen till vår utpost.

20.56
Vi har placerat ut vaktposter och vi skickar ut patruller. Jag ger mig ut med Bo och Anders för att söka runt gården Nydala. Vi hittar inget och vi spejar i blindo ut i den allt mörkare kvällen. Vi promenerar snopna tillbaka men bara 100 meter i från vår utpost ser i antal mörka figurer som tycks smyga på vägen mot vårt läger. Det är väldigt mörkt och det var omöjligt att se vilka det var. Vi närmade oss och ropade sedvanliga fältlösen för identifiering.

-Halt!
(inget svar, figurerna rör på sig)
-Werda!
(inget svar, de rör sig snabbare)
-Narva??!!
(ingen lösen och nu börjar de stanna upp liksom hukande)

Mynningsflammorna lät inte vänta på sig och vi tre besvarade elden och kastade oss i snåren. Sju ryssar mot tre svenska bönder, inte helt lysande kanske. Vår utpost börjar också röra på sig och skjuter vilt omkring sig. Vi viker av av och allmänt tumult utbryter där ryssarna till slut försvinner som i tomma intet. Som sig bör. Efter kalabaliken berättar Bo utmålande för de andra i utposten om att han blivit attackerad av ”en krumbent uzbeker” som gömt sig i en buske. Vad skulle komma härnäst? Kosacker?

22.50.

Vi sitter i vårt läger och myser. Natten är i antågande och vår trygghet och glada stämning är i grunden  falsk och alla sitter egentligen och väntar på att vårt luftslott ska rasa samman i traumatisk ångest.  Vakter är utplacerade runt utposten och vi förbereder oss för en hård natt.

Lördag 0.02.
Jag inleder mitt första vaktpass efter att vi gett oss av på fler fruktlösa försök att hitta ryssarnas rövarnäste.

04.00.
Huttrande beger jag mig till mitt andra vaktpass. Jag har kanske sovit 2 timmar i något som svårligen kan definiera som sömn. Det tidiga 1700-talets mode är snyggt…och tight. Med väst, ärmväst och åtsittande rock låg jag som en hårt lindat ukrainskt spädbarn. Direkt på marken runt eldstaden, tidvis med en filt över mig. Dessutom med den franska trekantiga hatten på huvudet som totalt förhindrade rörelse av huvudet.  Borta i huvudlägret låg mina sovsaker bekvämt.

04.35.
Det är ljust och vi undrar vad ryssen har kokat ihop. Vi vill inte att de ska nå lägret denna tid så därför ger vi oss ut på en episk ryssjakt i dimmorna. Vi hade hört rykten om en lägereld och order gick ut om att överge posteringen.

Det gav också tillfälle för det viktigaste i reenactment – ta kort och bli fångad på bild.

Historiens dimmor.


Bruksherre Löfgren dök upp med dragen pistol som ett sagoväsen ur dimmorna. Barockt värre.

Kan de vara här? Kartan är ju inte så detaljerad men vi kan hoppas.

Leta, leta, leta….

Speja, speja, speja.

Hopplösheten låg som en blöt nöthårsfilt över oss.

05.53.
Vi gav upp och traskade tomhänta mot vårt läger där vi episkt fick utropa våra fältlösen till en väntande finsk vaktpost. Fin morgon än så länge.

06.23.
Kriget var åter över oss! Ryssarna anföll vårt läger med resolut stöveltramp från vägen där vår utpost hade varit. Det hade vi lyckats lura dem med åtminstone och nu var vi fulltaliga med musköt i hand och utspottad frukost. Medan karolinerna höll vägen med kanon och musköter flankerade vi likt rovdjur det ryska packet längs diken och dungar. Så länge som det finns bly i luften finns det hopp!

Med svidande salvor hetsade vi ryssarna uppåt mot Y-korset med ruinen. Lukten av svavel och tung krutrök låg i luften. När det mullrande kanonerna sagt sitt förföljde vi dem mot utposten där de lät sig belägras och omringas.

06.57.
Den sista ryssen föll för våra kulor och bajonetter i det lilla stallet.

Vi belönade de stupade ryssarna med bjudfrukost i vårt läger och vi pratade med varandra vitt och brett om nattens härjningar. Det visade sig att ryssarna som var ca 10-15 år yngre än våra karoliner helt sonika dumpat sina tält när de blivit utkörda i skogen och endast tagit lätt packning. Lättfotat hade de drivit runt i skogarna för att på bästa sätt hålla sig undan och angripa vid bästa tillfälle. En strategi som visat sig vara helt överlägsen vår primitiva och kraftlösa spaning. De var till och med en smula besvikna över att de inte hade blivit upptäckta någon gång trots att de haft lägereldar igång.

Ryssar och svenskar åter som vänner. Vi jobbade hårt på vår förbrödning över landsgränserna.

Resterande tid av dagen ägnades till att ha småslag på fältet, äta, riva läger och sen ha en uppvisning inför Marmas tvåsiffriga befolkning.

På det hela taget gav eventet enormt mycket. Upplägget mer ett wargame är rafflande och 1700-talet är fantastiskt kul att reenacta. Jag vill propsa alla er som fastnat i en period att varva med andra tidsperioder, det sätter lite perspektiv på tillvaron. Tack alla som var med och bidrog till ett trivsamt event!

Tack mina nyfunna vänner bland friskyttarna.

15 kommentarer

Filed under Övrigt & pålysningar

Keterlin Haverblast och väntan på Tarmhagelborgen.

Till helgen stundar ett mycket intressant event som blir ett av två planerade 1300-talsevent denna sommar. Vi ska åka till den i svensk folkmun kallade Tarmhagelborgen (på plattyska Die Turmhügelburg im Nienthal von Lütjenburg ist das Mittelalterzentrum Schleswig – Holsteins) i norra Tyskland. Det är en rekonstruerad medeltida befäst stormansgård där vi kommer träffa sena 1300-talsreenactare och förkovra oss i hantverk och leva vårt pragmatiska medeltidsliv i några dagar.

Det kommer bli toppentrevligt. Jag var på mitt första 1700-talsevent i helgen som var och detta kommer bli en spännande kontrast. Mer info om om det gågna eventet i kommer.

En av våra proselyter i Albrechts bössor har slagit på stort och köpt sig en bössa av mig när jag reade ut lite pipor som låg och skräpade. Jag skaftade upp den och jag tyckte den blev rätt cool. Jag hade inget toppenvirke till skaftet hemma men målar men det röd så ser allt fräsigt ut! Modellen är baserad på en modell jag gjort förr och den kan ni läsa om här. Jag smidde till en järnskoning och en hake som fyndet påbjuder. Det blev en stabil bössa och jag har i traditionsenlig anda gett bössan ett medeltida tyskt kvinnonamn med tillnamn. Denna gång kommer namnet från samma område som en viss muskelknuttehund kommer ifrån -Rottweil i Tyskland. Namnet blev Keterlin Haverblast! Tillnamnet Haverblast är ganska svårtolkat, hemsidan jag tagit det ifrån skriver:

Havenblast: The first element appears to be MHG haven ‘earthenware container, pot’; the second could be blâst ‘a snort, a blowing; flatulence’.

Ganska meningslöst, men roligt är det…och kanske lite passande…en lerkrukesnytning eller lergodsfis.

Jag tänkte att det var festligt att måla mynningen röd också. Får se hur länge färgen sitter efter några blasts från havenblasten.

I samband passade jag på att måla en krympburk jag täljde förrförra sommaren tror jag.  Det blev riktigt snajdigt tycker jag. Jag måste se till att göra mer krympburkar. Det är målat med linoljefärg som jag blandade till med bara lite engelskröd och linolja i en pasta. Jag strök på det med en trasa och drog bort överflödig färg med en annan trasa. På så vis får man en snabbtorkande lasyrartad yta som är rätt najs.

Ha en bra vecka folket.

1 kommentar

Filed under Övrigt & pålysningar, Vapen