Monthly Archives: januari 2011

Artefakt III. Folklig rock från Jönköping.

Rocken som beskrivs i detta inlägg finns deponerad på Jönköpings Länsmuseum. Jag fotograferade den i samband med min praktik där ett antal år sedan. Jag blev genast betagen av rockens utförande, materialet, skärningen och detaljer.

Föremålet har inventarie nr JM 7180. Plaggets längd: 1220 mm.
Museibeskrivninng: Långrock av gråbeige ylletyg. Dubbelknäppt med två rader med vardera fem mörkbruna knappar. I ryggslutet sitter två knappar, nedanför är rocken öppen. Nedanför ryggslutet där rocken är öppen, är tre knappar fastsydda på vardera sida på en snibb/flik – under dem döljer sig ingången till en dolda fickor. Rocken är fodrad med gråbeige, glesare vävt ylletyg i ärmarna, livet och ner till höfthöjd. En innerficka sitter i brösthöjd på vänster sida, påsydd med fodertyget. Ärmarna avslutas med en 110 cm bred manschett med två klädda knappar av rocktyget. Rocken är maläten och förstärkningar har gjorts på senare tid med bomullstyg.

Ärmlängd: 630 mm.
Rocken saknar således kontext och datering men det är troligt att den samlats in i länet och att den är sydd under 1800-talets första hälft med tydlig empireskärning. Vad som är intressant är att den är i skärningen bra gjord men med billiga material och med mycket knappt material. Det är gott om skarvar överallt. Den förefaller vara sydd med vit lintråd överallt. Jag låter bilderna få tala för sig själv och de är kanske inte av bästa sort men gångbara. Här ser man också vilken omsorg som lagts ner på prickstickningar och detaljer. Knapparna verkar vara av horn.

 

Annonser

4 kommentarer

Filed under Artefakt -fynddepån

Liljerum XXII. Vardagsrum.

Vardagsrum.

Två dagar inför doppardagen torkade den sista droppen färg, höstens stora deadline visade sig vara i hand. Till priset av kraftigt decimerat umgänge, bristande egen omvårdnad och hårt arbete till senan kväll. Det ger vid handen att jag på sista tiden reducerat min organism till en någon slags amöba som endast renoverar, jobbar, äter och sover. Livet har nu efter julaftonen sociala urladdning äntligen efter ett halvår börja te sig någorlunda normalt. Låt oss gå till baka till början.

Detta var vårt vardagsrum

Det ni kan se är ett helt vanligt vardagsrum med plastparkett, strukturtapet i någon slags smygrosa nyans, brunbetsade snickerier och avfasade gipsplattor i taket som skulle kunna vara snodda från en högstadieskola.

På följande bild syns murstocken som blivit flankerad av en vägg utjämning med ett praktiskt litet vitrinskåp från helvetet. Hålet till höger var ett hål vi tog upp i samband med köksrenoveringen för att kunna röra oss till vardagsrummet utan att skita ner köket. Det har suttit en dörr där ifrån början vilket det också blev.

Resultatet då?

Tillvägagångsättet.

Taket.

Vi gick ut hårt i våras med taket i samband med att vi skulle installera kakelugnen vars installation jag tidigare presenterat. Jag började att gå loss med kofot och riva ner plattorna som visade sig dölja förunderliga saker.

Under gipsplattorna fanns rester efter två lager spännpapp och under det ett kilsågat tak.  Brädtaket är omålat och råsågat med en grov yta vilket tyder på att taket aldrig varit framme utan tjänat som underlag för spännpapp. Vi beslutade att vi skulle trots allt använda detta tak som synligt tak då spännpapp kräver övermäktiga byggnadsvårdsskills att sätta upp.

Hundratals spikar och skruva att avlägsna, de senare enkla att fixa och dessutom få. Pappspiken var hårt islagen i taket varav några lätta att få ner med hovtång men de flesta krävde några dagar idogt uttragande med ett slitet stämjärn. Ett mycket strängt arbete med bakåtkrökt rygg, sågspån i fejjan och mjölksyra i armarna. Hej hå, en burk spackel och massa hål. Mer krökt rygg.

Ett råsågat tak är ingalunda underlaget för min linoljefärg och inte lämplig rent estetiskt. Med vånda och illamående i själen satte jag upp exenterslipen i taket med halvkrökta armar. Ett än mer strängt arbete, 2,05 i takhöjd garanterar ingen skön arbetsställning. Tänk den som fick dra ut några hundra spik istället för att knappt orka hålla i pappret när man snyter ut brunt dammuppblandat snor. Jag vet inte hur många timmar den här verksamheten åt upp men taket käkade arbetslust till frukost och slippapper till lunch. Jag kommer aldrig göra om det (eller jo, det kommer jag när så tillfälle ges men vågar inte erkänna det just nu).

Taket bjöd en sista ansträngning i målningen. Taket svalde nästan 1000 spänn i linoljefärg och penslar innan jag klar. Som i ett töcken målade jag, slet för att stryka ut färgen över så stor yta som möjligt. Taket, fortfarande något grovt i ytan slet penslar och gjorde utstryckningen tung. Två strykningar och taket kunde läggas åt handlingarna äntligen.

Väggarna.

Väggarna bjöd även de på en del överraskningar. Jag beslutade mig att titta vad det var för slags grundmaterial i väggarna och gläntade på skivorna på en vägg. Det visade sig vara väldigt intressant. På timret har kilsågade bräder använts, bräder som tidigare varit ett tak från ett tidigare hus eller liknande. Troligtvis 1700-tal eller tidigt 1800-tal från det förra boningshuset. De är målade med vit limfärg eller med schabloner i blå och röda nyanser. Jag har försökt hittat ett komplett mönster, förgäves men fina färger som inspiration. På dessa bräder har sedan papp spänts som underlag för tapet. Efter ett samtal med byggnadsantikvarien på länsmuseumet beslutade jag mig för att dokumentera och sen sätta skivorna på plats igen. På så vis vet vi vad som är under och det är kvar.

Peppfaktorn är lagom hög när man är i det här läget. Skräp och skit överallt.

Väggarna tapetserades sen med neutral tapet som målades med vit emulsionsfärg två gånger. Lagom neutralt och kan tjäna som grund för schabloner eller annat kul. Vi har väl båda konstaterat att vi tar avstånd från den ljumma, ljusa lantliga inredningstrend som förhärskar och förslavar svenskens sinne. Den lantlige svensken för 100 år sen hade först fått ont i ögonen sen garvat ihjäl sig över din fantasilöshet och brist på kreativitet. Kom igen, ditt hem är inte en ljusterapianläggning.

Fönster, dörrar och snickerier.

Alla dörrar och fönster fick sina brunbetsade ”allmoge”-hyvlade brunbetsade avskräden till list avlägsnade och förpassade till vedpannans eld. Samma öde gick alla andra lister i rummet. Dörrarna och fönstren kröntes istället med fräsiga feta franska foder från 1800-talets andra hälft.

Golvlisten är låg men tjock list som är specialgjord för oss efter ett fragment från en list från drängstugan. Nedan kan ni se originaldelen och när kopian är på plats. Märk väl att moderna lister är väldigt tunna medan denna originallist är 1 tum tjock. Hittar du rätt hyvleri kostar det inte farlig att hyvla fram ett 50-tal meter som vi gjorde. Den kommer även pryda sovrummet så småningom.

Taklisten har vi köpt av samma hyvleri och är en kopia på en äldre. Totalt är det tre grå nyanser, en ljus i taket som skänker rummet välbehövlig rymd och fodren är en mörkare nyans och golvlist något mörkare. Allt spikat med gammal klippspik.

Golvet.

Även golvet bjöd på lite utmaningar. Längs med en utomhusvägg misstänkte jag och min far att trossbottnen hade rasat in i grunden. Detta grundade vi på vad vi såg genom grundluckorna. Så jag bröt upp tre bräder för att upptäcka att det inte var något fel utan bara ett litet hål där det sakta singlats sågspån igenom. Jippi, hål i golvet. Inget gammalt golv förvisso, från 1950-talets modernisering, men ett golv vi tänkt spara. För att ersätta bräderna fick vår trogna såg fixa fram tre granbräder i samma dimension bara för oss. Han gör allt i furu vanligen men han bangade inte på att leta fram lite gran för vår skull. Snart ska jag dra dit med krångliga franska foder och se vad han klarar.

Vi gillade inte sliten lack så vi hyrde slipar och gick lös. Man ska generellt undvika golvslipning men i detta fall var det i sin ordning. Sliparna avverkar mycket material vilket kan te sig förödande på riktigt gamla golv.

Sen oljade jag hela golvet med Engwall och Claessons golvolja. Sådant här är en sådan där härlig utgiftspost som gemene man inte räknar med, okej nästan 1000 spänn i flytande smörja. Två oljningar och en avslipning för hand med papper för att få ner de fiber som rest sig.

Bokhyllan.

Jag har sen jag började på ett missbrukares sätt samla böcker närt en banal dröm om att ha en stor väggfast bokhylla. Det fanns faktiskt ett behov av en stor bokhylla då vi kompenserat vårt stora bokinnehav med en flora av fula hyllor inte ens Linné skulle våga katalogisera.

Här följer en viktig och förvirrande film om när dimensionerna på hyllplanen ska väljas. I rollerna två torparkräk i behov av vardagslyx.

I vilket fall så blev det någon slags bokhylla och jag vill inledningsvis propsa på att du kommer glädjas om du köper dyr träskruv som är självborrande och har Torx-infästning, än mer om du hade billig skitskruv hemma och försökte med dem först. Det var en pärs att snickra allt ensam och jag kan säga att det finns inga raka vinklar i gamla hus så långa vattenpass är din vän. Jag fällde in spottar i överkant. Det blev riktigt bra faktiskt, tyvärr har vi redan fyllt upp hyllan med befintliga böcker så hyllplatsbristen är ännu inte löst.

Ny dörr.

Jag handlade inte mindre än 5 dörrar hos en karl i St: Anna för en spottstyver. Han hade slängt ut 13 spegeldörrar och bytt mot nya. Gamla dörrar som hans egen morfar tillverkat i snickeriet som ligger på tomten. Kommentar överflödigt. Det har suttit en dörr tidigare och vi gjorde upp ett hål där långt tidigare men först nu hittade jag en passande dörr.

Här ser ni också vad som blev kvar av den rivna väggen med vitrinskåpet. Träsockeln som blev kvar döljer värmerören och här blev Anna-Marias musikhörna helt enkelt.
Kakelugnen.
Rummets verkliga smycke, den är sannerligen perfekt. Ser ut som om den stått där sen huset byggdes. Funktionsduglighet och estetik i harmoni. För er som vill läsa mer om själva uppsättningen kan klicka här

Återställning och rummets upprättelse.

Sovrummet på tur.

17 kommentarer

Filed under Byggnadsvård på Liljerum

Kronojägarens ärmväst på skidtur.

I samband med förfärdigandet av detta plagg blev jag inspirerad av snön och solen att dra ut med ny bössa i hand.  Det är härligt att få dra på sig de där kläderna man spenderat hundratals timmar och bara dra ut i det bistra. Pardon mina pjäxor. Det ska bli riktiga bindningar som jag kan bruka med mina 1700-talsdojjer.  Detta är i övrigt min tidiga 1700-tals dräkt som är någon slags jaktdräkt för en yrkesjägare. Det ska bli nya brallor så småningom men det är iallafall en hel dräkt.

För ett tag sen så snöade jag in på det tidiga 1700-talet (nu är det ju som bekant tidigt 1800-tal som gäller). Jag uppfattar denna tid lite som 1340-talet, en modehistoriskt övergång där stilar blandas. 1600-talets barocka volym håller på att smältas ner i en slank 1700-talsförpackning. Jag gillar 1600-talet för det bär känslan av att vara överdrivet pompöst, krigiskt lynnigt, råbarkat skitigt, maskulint och totalt oberäknerligt. När det möter det i mina ögon sinnliga, strama, eleganta, feminina och något upplysta 1700-talet händer något magiskt.

Vad säger du, min trogna jaktvän? Gå hem och sova?

Vid det tidiga 1700-talet domineras herrmodet av åtsittande västare och rockar med stora skört. Långa knapprader är legio, överallt. Framtill, på ficklock, i slitsar och på skört. Jag kände att jag behövde en ärmväst för att komplettera min ärmlösa turkosa väst. (Den kan ni läsa om här). Egentligen är det ju i våra begreppsfixerade värld svårt att ta till sig en väst som har ärmar då själva defintionen av en väst är att det är ett livplagg som saknar ärmar. Min tanke med detta plagg var att det skulle kunna brukas både som ärmväst och som jacka/rock över den turkosa västen.

Ärmvästen.

Sömnad och detaljer.
Skärningen är baserad på samtida mönster och lite inspirerad från en rock/jacka från regalskeppet Kronan som finns på Kalmar länsmuseum. Det är särskilt de sena icke-existerande ficklocken jag tagit och som man kan se på samtida konst. Här är Kronanrocken.

Ärmvästen är sydd i ett grönt kläde av billigare  men 100% ren sort och med mässingsknappar. Västen är halvfodrad med linne. Knapparna är fästade med skinnband som var för sig knutits med en knut på baksidan. Mycket hållbart och snabbt sätt att sätta knapparna. Knapphålen är sydda med silkesgarn som är mörkblått då jag inte hade tillgång på mörkgrönt.

Till fickorna hade jag ingen konkret fysisk förlaga bara ett plagg bakom monter. Fickorna saknar ju ficklock men ska ändå ha knappar vilket jag löste genom att sy fast en bit tyg som knapparna sitter på och som gör att knappraden blir på sätt och vis ett ficklock. Fickorna är i linne och är fastsydda på traditionellt vis. I övrigt är allt sytt med vit lintråd 35/2 och alla fållar är prickstickade med densamme.

Jaha, nu kanse det vore i sin ordning att faktiskt kanske hänga med någon tidig 1700-talsgrupp också så att man faktiskt kan använda kläderna.

5 kommentarer

Filed under Textil