Monthly Archives: november 2010

Det tidiga 1800-talet, en idé om reenactment.

På sista tiden har jag funderat över om det inte vore tid att se över nya områden att utforska inom reenactment. Alla tidsperioder har sina kvalitéer men vi kommer alltid till en avvägning. Valet den här gången har stått mellan tiden runt år 1700 eller tidigt 1800-tal folklig kultur. Jag gjorde en slö undersökning på fejjan och föga oväntat var det ingen som slog följe med det tidiga 1700-talet som för tillfället befolkas av lönnfeta medelålders män i dåligt sydda karolineruniformer. I stället hamnade ett överväldigande del av mina vänner i 1800-talslägret.

VS

Och behöver jag säga att många av 1800-talssupportrarna finns att hämta ur hemslöjdens knapadel – Sätergläntanfolket. Jag har precis som dem skådat ljuset som kommer från vår folkliga kultur som kanske står på höjden av sin prakt under tidigt 1800-tal.

Fäbod, leksands kommun.

Vad jag tänker mig är reenactment som fokuserar på allmogekultur men ¨som också inkluderar de breda folklagren bland hantverkare och borgerskap i stadens miljö. Källmaterialet från 1800-talets första hälft är massivt när det kommer till kvarlevor i form av dräkter, miljöer och artefakter, men även skriftligt material som uppteckningar, skildringar och inte minst bildmaterial. Detta i jämförelse med exempelvis medeltiden där vi har ett starkt decimerat material och inga autentiska miljöer varför vi ständigt blir hänvisade till tältläger.

En av Mandelgrens otaliga avbildningar av folklig dräkt. Tidigt 1800-tal.

Det tidiga 1800-talet bjuder på stora möjligheter när det kommer till forskning. Istället för att bli hänvisade till en handfull källor som alla känner till kan vi istället gräva där vi står på museum, hembygdsgårdar och antikaffärer. Det finns en möjlighet att återskapa en dräkt från din socken eller trakt  istället för att behöva korsbefrukta källor från andra delar av Europa.

Detalj av enkel rock ca 1830.

När det kommer till andra företeelser inom denna tidsperiod så har den också mycket att erbjuda rent kulturellt. Med källmaterialet har vi möjlighet att återskapa i detalj musik, matkultur, dans, hantverk och utforska 1800-talsmänniskans väsen och mentalitet. Dessutom finns många existerande föreningar som inte är återskapande men som sysslar med speciella områden inom tidsramen såsom folkmusiker, slöjdare, folkdräktsfolk och militärhistoriska föreningar.

Finspångsbönder avmålade av Pehr Högberg ca 1789.

Till handling!
Jag tänkte att om det finns intresse börjar vi i liten skala. Jag startar en facebookgrupp till en början för att samla ihop eventuella intressenter. Där kan vi diskutera saken vidare.

18 kommentarer

Filed under Funderingar

Historiska hantverk på Stadsmuseet II: Den gamla maten.

Detta är ett resultatet av ännu en lyckad historisk verkstad på Stadsmuseet. Vi har under hösten och kommer att ha under våren söndagar då vi lär oss mer om gamla intorkade hantverk och förträngda folkminnen. Denna gång hade turen kommit till en matsöndag med temat östgötsk bondemat.

Om man  mot förmodan skulle vilja tränga in den svenska allmogens riktiga kosthållning måste man rådfråga den framlidne folklivsforskaren Nils Keylands forskning. I synnerhet hans arbete Svensk Allmogekost från 1919.

Så här som folklivsforskaren ut i sitt esse. Begeistrad i sin omvärld med folkets öden flimrande framför ögonen. Gråtmild över sin egen förträfflighet.

I ovan nämnda volym finns två recept från norra Östergötland som jag valde att återskapa idag. Att kalla det recept är kanske i överkant, uppteckningar känns mer sympatiskt. Frågan är väl om herr Keyland är en smartbyxa av samma rang i köket som han är vid skrivarpulpeten? Han beskriver ju spännande anrättningar som innehåller allt man kan finna på en ko liksom nödbröd som kan tänkas innehålla allt ifrån ekollonmos, hackat hö till benmjöl och  hästgödsel. Detta är vad vår stolta kulinariska nation tronar på. För att inte glömma vår basföda; kolhydrater i form av bröd, gröt, välling, öl samt alla sorters rötter och knölar som vilar tryggt under jord och blast. Vi får inte heller salt. En del bönder var så betuttade i det vita pulvret att de även saltade färskt kött så hårt att det smakade som att det legat i salttunnan ett halvår.  Salt och bröd helt enkelt.

Köksmästaren står redo för att nå nya kulinariska höjder.

Så vad blev det då? Jo, det ska ni veta -äggvälling och glödhoppor.

Glödhoppor kan vi avhandla fort. Det är ett typiskt allmoge-fastfood-bröd. Det gamla folket gillade bröd som man inte behövde jäsa och av naturliga skäl var de då ganska tunna för att bli ätbara. Glödhoppor finns i flera delar av Sverige i olika varianter. Principen är de ska tillredas direkt på glöden och dessa görs på endast tre ingredienser:

-vatten
-vetemjöl
-salt

Blanda ihop, kavla ut och släng på glöden. Själva tvisten med detta som ”tillfällighetsbröd” är att i sot- och brännfläckarna som blir på brödet ska man tydligen kunna spå framtiden. Glöm alltså kaffesump och sånt tjafs och baka lite bröd istället och sia er själva in i förfallet.

Med smör ger jag detta bröd följande betyg och motivering.
Betyg: 3 av 5 nödår. Det smakar ok men är kanske det mest praktiska brödet du stött på.

Äggvälling låter ju som ni hör, otroligt aptitretande. Det duschas verkligen i munnen när man tänker på den frestande kombinationen. Förr tyckte man välling var bra,  så bra att man på storgodsen skaffade en särskild vällingklocka som ringde 03.30 om sommarmorgonen. Hugande jordbruksarbetare skuttade lyckligt upp ur sänghalmen (se bild) för att få en släng av den ljuvliga gråbeiga soppan. Östgötarna tänkte, varför inte gå craaazzzyy och hälla i ägg?

I vilket fall, du behöver:

-ägg
-mjöl
-mjölk
-salt

Du blandar ett ägg med mjöl tills du får en degkaka. Denna degkaka ska du sen hacka till gryn enligt receptet. Det låter sig knappt göras men det blir mindre delar iallafall. Hetta upp mjölk och rör ner dina ”gryn” och vispa till en slät smet/sörja och salta gärna ordentligt så du kommer i riktig allmogestämning.

Vad ska man säga om det här då? Det smakar då inte hejdundrande kul direkt. Däremot får du en autentisk upplevelse av livets nödtorft för hundra år sen, det vill säga gråbeigt, fattigt och salt. På de premisserna får äggvälling betyget
en bristfällig 2:a av 5 nödår.
I övrigt lagade vi gamla köttbullar och drack svagdricka. Festligt.

8 kommentarer

Filed under Självhushållningsexperiment

Militariamässan 2010. Exit the russian, enter the swede.

I år fick jag möjligheten att åka på militariamässan som jag missade förra året. Jag åkte tillsammans med några medelålders herrar och mässans enda besökande kvinna i 20-årsåldern, Kerstin. Mitt förra besök på militariamässan skrev jag kort om här och det resulterade i små inköp men mersmak för antika eldvapen.  Därefter har jag handlat en del vapen och bland annat köpte jag en fransk musköt av m/1777 modell med ett ryskt Tula-lås från 1811. Den bössan hade många brister såsom trasig hane, avsaknad av eldstål och främre pipband. Den var däremot intressant rent historiskt och hade potential att bli något bra med stora ekonomiska uppoffringar. Jag tog med den i hopp om att kanske byta bort den mot något mer användbart.

När det kommer till antika vapen har jag främst intresserat mig för civila vapen ämnade för jakt. Civila vapen är individuella, tillverkade i enstaka exemplar, istället för arméns massproducerade vapen. Att samla militära vapen kräver god kunskap då de repareras, byggs om, kasseras och kompletteras i stor utsträckning. Sen är det ju så att jag reenactar civilt på 1700-talet och 1800-talet och då hellre vill ha ett civilt vapen.

I vilket fall hade en bekant ordnat fram en trevlig svensk jaktbössa från 1750-talet. Dessvärre var prislappen i saftig, trots ett trivselpris nedsatt med 2000kr. Jag beslutade mig för att först låta Max Sjöberg och Jörgen Martinsson på Probus Auktionsverk värdera min rysk-franska musköt. Båda kända profiler från antikrundan.

De tyckte bössan var svårvärderad då nyrika ryssar fullkomligt slukar allt förkommunistiskt konsthantverk.Priserna är höga men efterfrågan och prisbilden högst lynnig.  De föreslog ändå att ett utropspris på auktion till 8000kr. Dubbelt upp än vad jag betalat från början, gött. Så vad göra? Snart kom förslaget att besöka de ryska utställarna vilket jag gjorde. De bjöd direkt 800 euro, men jag beslutade mig för att avvakta. Jag gick endast 5 meter från deras bord då jag blev stoppad av en ryss som uppenbarligen följt efter mig. På knackig engelska erbjöd han mig 1000 Euro på stående fot. Gött. Jag sa gladeligen farväl till musköten och tog emot de europeiska monopolpengarna.  Resten av historien blev nedanstående inköp.

Två stycken flintlåsmusköter.

Den nedre var den rekommenderade som jag fick loss kapital till. Det är en svensk bössa från ca 1750 i mycket gott skick. Den är helt intakt sånär som på en lagning i stocken. Alla delar är original med 8-kantigt kammarstycke, beslag i järn, förvaringsfack i kolven, frontbeslag i horn liksom laddstake med hornnäsa. Bössan i björk och är ca 127 cm lång och har en kaliber på 15mm.

Nästa bössa är på många sätt lik den förra men till en bråkdel av priset. Säkerligen mässans billigaste flintlåsbössa. Jag hade sett den tidigare på dagen men mot slutet av mässan vädjade försäljaren att han inte orkade bära hem den. Prutningen gick därefter liksom av sig själv. Det är i vilket fall en sen 1700-talsbössa som fått mycket stryk. Den har fått ett felaktigt och oerhört våldsamt renoverat flintlås som inte passar i stocken. Någon tidigare ägare har försökt få bort gravrost med hjälp av typ 60-papper och sen gett upp. Låset funkar dock relativt bra turligt nog och bössan är komplett på delar sånär som på avsaknad av sidobleck. Det finns däremot sprickor och och fula lagningar Var bössan kommer ifrån är svårt att säga annat än att den är europeisk. Roligt är att den är till formen mycket lik föregående musköt, längden är 130 cm och kalibern 14mm. Om den andra bössan är för söndagsskjutning är denna för restaurering och förhoppningsvis vardagsskytte. De gör sig ett trevligt syskonpar med ett fult barn och ett vackert.

Det blev också ett en ask tändhattar till mitt hagelgevär samt till mitt 9mm slaglåsgevär samt en ny nippel som visade sig passa perfekt i de gamla gängorna.

Sammanfattningsvis vill jag pusta ut över en händelserik dag som gett än mer mersmak och även kunskap om en annars svårtillgänglig samlarkategori.

3 kommentarer

Filed under Antika vapen, Övrigt & pålysningar, Vapen

Artefakt. Bland fula västar och gamla märkdukar.

Tillsammans med en av mina bästa vänner, Kerstin, har jag smutsat ner vita arkivhandskar för kommande inlägg i artikelserien Artefakt. Nere i katakomberna visade jag Kerstin textilavdelningen i Norrköpings stadsmuseums arkiv. Med den slagkraftiga devisen ”gammal är äldst” rotade vi fram med tålmodiga intendenters hjälp diverse godbitar. Till kommande publiceringar kan 1700-talsskor, rosagula västar,   småväskor och vitbroderad västdel från 1700-talet inräknas. Det var mycket givande att få se mycket handsydda plagg från stadsmiljö i siden från perioden 1800-1900. Det är troligt att Kerstin lägger ut något på sin blogg.

Kerstin undersöker ett verkligt unikt föremål från en kommande artefaktartikel.

Det var ett verkligt givande besök som gav mersmak och en känsla av kontroll i sitt eget hus. Nu vet man nära på det mesta i textilväg som finns i samlingarna. Sen finns det en vapensamling som jag hoppas undersöka närmare så småningom.

Håll ut kalenderbitare, historiska materialister, fyndnördar och lekmannaarkivarier. Good times are coming.

1 kommentar

Filed under Artefakt -fynddepån, Övrigt & pålysningar

Täljt lite.

Under höstlovet har jag och mina kollegor suttit och pysslat med sysslolösa lovfirande barn och ungdomar i vår pedagogiska verkstad. Jag har täljt och plåstrat om ungar som skurit sig. Barn är envisa och även om det skvätter blod så fortsätter de enträget.

Det blev en del grejjer täljda och jag passade på att påbörja en utfasning av fula husgeråd hemma. Det är befriande att bara ha två verktyg till förfogande, kniv och yxa. Och en slö skedkniv som inte klarade av att skava ur den enda lilla skeden jag gjorde. Stekspade, smörknivar, hängare och sked, prylar som jag inte lagt ner supermycket tid på, de är bruksföremål och lite grova i finishen. Den höga pjäsen är en Ernst-artad skapelse som jag tänkte man kunde hänga smycken på eller så. Tänkte måla den järnoxid röd.

I min iver att överarbeta blev jag sugen på att märka mina saker med något slags bomärke. Jag valde då att inspireras av min släkts äldsta bomärke, Olaus Laurentiis märke från 1500-talet i Djurås, Dalarna. Bomärkets form är mycket stiligt tycker jag men jag valde att ta bort en pinne i märkets ”tak”  och lägga den som förlängning på 4:ans bom. Man vill ju inte kopiera märket, det känns liksom fel. Originalet nedan är i ifrån Olaus sigill som han nyttjade som präst.

3 kommentarer

Filed under Trä