Monthly Archives: oktober 2010

Artefakt II: En annan färgbok.

Norrköpings stadsmuseums kansli. Om ni vill hälsa på mig så sitter jag på vid fönstret på andra våningen i den högra utskjutande flygeln.

Med anledning av mitt nya arbete kommer jag numera mycket nära den samling av färgningslitteratur jag tidigare skrivit om. Här om dagen gjorde jag ett fascinerande fynd i arkivet, det rörde sig om en nött volym tidigare ägd av Emil Skiöld (1870-?) som om jag inte minns fel hade garveri i Norrköping. Boken är ett avskrift av annan färgarlitteratur och tycks till stilen vara något äldre än Emil själv, kanske 1700-tal. Den innehåller två färgarböcker varav den första främst behandlar färgning av skinn men också päls, fjädrar, linne och ylle. Den andra som är kortare fokuserar på linne och på ylle och är här i sin helhet återgiven. Här återfinns ovanliga recept på att färga linne i färgerna svart, brunt, gult, grönt, blått och rött. Det finns även hur man färgar ylle gult, rött, grönt, brunt samt hur man färgar skinn svart.

Jag hoppas att denna källa med något obestämd ålder kan ge inspiration till att försöka sig på äldre recept med dess utmaningar när det kommer till receptmängder, ingredienser och tydning. Om ni hittar något intressant diskutera det gärna i kommentarsfältet så vi kan samla allas åsikter och på så vis lära varandra.

Jag ursäktar kvalitén, den är gjord i all hast med min digitalkamera.

Ladda ner den här: Emil Skiölds färgmanuskript

Annonser

3 kommentarer

Filed under Artefakt -fynddepån, Växtfärgning

Guld och gröna skogar.

Från och med 1 nov är jag anställd museipedagog på Norrköpings Stadsmuseum. Jag kan knappt tro det själv, overkligt. Min Gud.

10 kommentarer

Filed under Övrigt & pålysningar

Provskjutning med hagelbrakaren.

I ett tidigare inlägg berättade jag om att jag köpt ett antikt hagelgevär. Skjutvapen som inte är avsedda för enhetlig patron, dvs mynningsladdade vapen som luntlås- hjullås- flintlås -snapplås -slaglås -kammarladdare och tändnålsvapen och tillverkade före 1890 är licensbefriade. Det är därför ett utmärkt investeringsområde och ger stora möjligheter till den historiska hobbyn och hantverket.

Jag har haft skytte som en väldigt stor hobby en gång i tiden från det att jag började skjuta luftgevär på bana i 7-årsåldern tills jag var ca 19 och det började kosta mycket pengar och bli väldigt pretentiöst. Tidigt började jag också med mauserskytte på 200-300m samt fältskytte på upp 600meter. Det är en mycket finmekanisk sport med en ständig jakt på precision med hjälp av rätt kulvikt, rätt diopterinställningar, skyttejackor, vindmätare med mera. Jag tog studenten i samma veva, flyttade och gjorde andra saker. Reenactmenthobbyn och det historiska hantverket tog över men nu har suget efter skytte kommit tillbaka och varför inte kombinera dem båda. Svartkrutskytte är idag en mer eller mindre etablerad sport som är avslappnad inställning till resultat(en rund kula går inte alltid så rakt) och en starkt historisk drivkraft. Man skjuter också ofta i tidsenlig dräkt efter vapnet.

Nu var det i vilket fall dags att provskjuta hagelgeväret.

Obs! Inledningsvis vill jag varna alla som sitter hemma med gamla vapen eller tänker köpa vapen att skjuta med. Detta är inte leksaker, det är vapen. Det är också antikviteter som måste synas och kontrolleras av kunnigt folk. Du måste veta vad du håller på med när du handskas med vapen. Jag tar inget ansvar för dina dumheter. Gå en kurs, ta kontakt med auktoriteter inom sporten, inga pajasar.

Det trodde nog aldrig gubbarna som en gång ägde haglet att de skulle komma till användning där det låg i sin gamla cigarrplåtask.

Jag provsköt inledningsvis med bara blankt men så småningom prövade även med hagel vilket gick finfint i båda piporna. Vi hade ett bra krutmått som tog 5 gram krut, därefter telefonkatalogpapper och en 1/3 krutmått hagel samt papper på det. Svärmen satt tätt och kunde enligt min närvarande svartkrutskollega tillika jägare mäta sig med en moderna hagelladdningar. Anslagskraften vet vi ju dock inte. 5 gram kändes lagom, med tanke på att en svensk ryttarpistol av 1704 års modell sväljer 18gram krut. Då är det lite andra doningar.

I bästa redneck-anda har jag det hela på film också. Det kan ju vara kul.

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Liljerum XXI. Köket III. Klart.

Minns ni det här köket? Kommer ni ihåg det nästan exakt 1 år gamla inlägget då vi rev köket? Rekapitulera här. Vi hade ett kök som kunde vara hämtat ur en suterränghus från 70-talet. Men det är huset är byggt på 1800-talets slut.

Tidigt bestämde vi oss för att försöka skapa oss ett trevligt sekelskifteskök i kombination med vissa moderniteter. Gamla kök som är som moderna kök är en myt, man måste kompromissa med den historiska autenciteten. Elspisar och diskbänk med avlopp drogs in i det här huset på 50-talet, det är ingen idé om att hymla om att det skulle vara ett tidsenligt kök. Ett riktigt, svenskt sekelskiftes kök attraherar troligtvis en mycket liten publik idag. Men med naturmaterial, linoljefärg, vedspis, gammal el och pärlspont vill vi visa på vår kompromiss.

FÖRE:

EFTER:

Det har sett ungefär så här i ett antal månader men det har varit en del småfix som jag fixade ihop under två intensiva veckor. Av det gamla köket är det bara den fasta skåpsinredningen som byggdes på 50-talet som är kvar. Fast vi har gjort om luckorna och målat dem för att passa sekelskiftesstilen. Allt annat har vi lagt till såsom trägolv, pärlspont, dörrfoder, dörrar, skafferi, el och strömbrytare, vedspis och alla andra snickerier. För att inte tala om all tid vi lagt på färgsättning, målning, reparationer av fel gjorda av en själv och tidigare ägare. Det är känns medelmåttigt att sätta ut dessa mediokra bilder på något man lagt ner flera hundra timmar på. Vad ska man säga? Avståndet mellan den här hemsidan och verklighetens arbete och kontext är enormt. Så många detaljer, så många orosmoment.

I vilket fall är det ett första försök till ett kök, vårt första kök. Det har varit extremt lärorikt.

Så till lite detaljer, kökets innehållsförteckning.

Snickerier.

När det kom till snickerier valde vi golvlist, taklist, pärlspont, och foder efter sekelskiftesoriginal. Denna tid präglas av kraftigt profilerade lister då ångsågar och hyvlerier  gjort entre. De mekaniserade sågarna spottade ut list, plank och paneler till ett så rimligt pris att de flesta hade råd. Man gillade också enligt tidens nystilsideal och teknologivurm att göra ganska avancerade lister vilket gjort avtryck i vårt val snickerier. Golvlisten är en bred, hög list som liksom vår taklist är framhyvlad på Mårhults såg och hyvleri i Skärblacka. På golvlisten valde vi pärlspont som är ett synnerligen populärt panelval vid sekelskiftet. Pärspontens intåg på 1800-talets andra hälft är just möjligheten att producera stora mängder.Vi har hittat rester av pärlspont i köket, gamla hallen, trapphallen, drängstugan, badrummet och hallen upptill. Detta skvallrar om dess populäritet och enligt våra fynd här hemma kunde ha olika bredd, i exempelvis kökets tak finns originalspont där det blandats med två olika bredder.  Vi valde att låta sponten gå ganska högt upp, halva fönstrets höjd, men ofta i kan man se på samtida bilder med helpanelade kök.  På vägen in till vardagsrummet byggde jag skafferi med två dörrar, helt i pärlspont. Det som ni ser som köket idag har egentligen varit två separata rum men förra ägarna valde att slå ut väggen och bredda köksfönstret. I det rum som blev köksförlängningen satt skadad spännpapp i taket så vi valde att sätta pärlspont även där i linje med resten av köket.

När det kommer till dörrfoder är dessa original med de dörrar vi satte in som kom från ett annat hus. De är ett exempel på den digra tjockleken hos äldre snickeridetaljer. Idag görs lister och foder ofta av mycket tunn kvalité vilket vi idag är vana vid. Dåtidens lister var ofta tjocka, kraftiga tingestar och det är en sådan detaljer som fåråldrar utseendet i ett rum och gör det mer autentiskt. En annan sak som gör att det ser mer autentiskt är valet av spik. Jag valde att spika alla synliga snickerier med gammal klippspik från sekelskiftet som har en betydligt mer tydlig skalle än modern spik. Samma förfarande finns på andra originaldetaljer på egendomen. Idag spikar man mycket dolt vilket var ovanligare förr. De rejäla spikskallarna ger karaktär åt rummet. Det kostar en slant att köpa gammal spik, ca 1-3 kr st men spikar man sparsamt som förr så blir det inte så farligt. Annars gäller det att leta och dra ut spik, vilket jag också har gjort.

När vi kommer till köksluckorna har vi limmat på ett ramverk för att ge en illusion av en luckvariant vanlig vid sekelskiftet. Att nytillverka riktiga ramverksluckor skulle bli för kostsamt och istället lät jag mitt favorithyvleri hyvla fram lister på 0,8 x 8 cm. Betydligt billigare. Vi la pengar på dyra original luckknoppar i mässing från sekelskiftet inköpta på Qvarnarps byggnadsvård istället.

Vi valde att göra en avskiljare till kyl av frys vilket är en typisk kompromiss för att gömma något fult utan att överdriva. Detsamma gäller skåpet över den nya utdragningsbara fläkten och kryddhyllan bredvid.

Golv.

Jag lade in ett furugolv som jag köpte i hos Mårhults till samma pris som ett dåligt plankgolv skulle ha kostat i bygghandeln. Jag rekommenderar ingen att köpa ett vanligt plankgolv från någon av bygghandlarna. Förutom den undermåliga träkvalitén så ska man lägga märka till hur golvet är sågat. Ett riktigt furugolv har alltid kärnsidan uppåt så att när golvet reser sig, kupar sig, reser sig kärnan och inte brädans kanter vilket är fallet om kärnan ligger neråt. Om kanterna reser sig sparkas dessa lätt av och du får flisor i fötterna och ett fult golv. Kolla nästa gång i brädgården på en bygghandel och du kommer märka att hälften är felsågade.

Färg och tapet.

Vi målade alla träytor med linoljefärg. I taket är det en ljus grå, på golvet en mörk grå och på väggarna en rejäl grön. Det är färger som populära för tiden, liksom mintgrön, träimitationer, guldockra, rosa med flera. När man målar med linoljefärg är nyckeln armstyrka och tålamod. Linoljefärg påstrykes så tunt som möjligt i flera lager, ett gammalt talesätt säger att du ska måla så tunt att du har mer kvar i burken när du är klar än vad du hade när du började. Lägg till en lång torktid, vilket är frustrerande om vi till exempel snackar om golvet så fått fyra strykningar. Vad är vinsten? Förutom den rent historiska aspekten så talar vi här om en ogiftig färg, inga starka lösningsmedel, en färg som har en värme och lyster som ingen annan och som kommer åldras med värdighet.

På överblivna ytor tapetserade vi med en neutral tapet som vi sedan målade med en emulsionsfärg som till sin komposition fungerar  som en äggoljetempera. Det är en färg som innehåller vatten och linolja vilka förenas med en emulgator (som ägg i äggoljetempera) som i detta fall är ett cellulosalim. Ytan blir mycket lik limfärg fast vattenfast. Färgen är en varm vit och kan tänkas bli ett underlag för en schablon någon gång men den funkar även bra i sig med sin neutrala karaktär. Att måla med denna färg är raka motsatsen mot linoljefärg då den torkar apfort och man bör skynda sig att stryka ut. Denna färg fungerar också utmärkt på putsade ytor så alla detaljer vid vedspisen är målade med densamme.

Värme.

För att bättra på kökets karaktär valde vi jag att sätta in en vedspis (vars omfattande renovering redovisats tidigare). Vedspisen ersattes med ursprungligen på 1950-talet  av en kökspanna i samband med att huset fick vattenburen värme. Vid den renovering byggdes murstocken kraftigt om och reducerades. Bakugn och kökskåpa försvann och köksinredningen byggdes. För att se skillnaden ber jag er att fästa era ögon på byggnadslovshandlingarna som jag grävt fram i Söderköpings Stadsarkiv. Bilden visar tydligt hur annorlunda köket var ifrån början. Ett skafferi i hörnet nere till höger, vedspisen pekade mot dörren och väggen fanns även.

I vilket fall valde vi att placera vedspisen i linje med den platsbyggda köksinredningen. Jag fick lära mig själv mura och putsa med kalkbruk som är det som användes förr. Jag var sen tvungen att mura om lite och fixa en hel del, sådant där jobb som tar ungefär lika lång tid som det ursprungliga arbetet.  Utöver detta så fick jag renovera hela skorstenen genom att dra en titanlegerad rostfri tarm rakt igenom hela pipan. Kostsamt men nyttigt.

Vi la sen kakel uppepå vilka är lätta att rengöra och dessutom tidsenligt. Vi valde billigt vitt kakel. Framför spisen la vi de gamla IFÖ-tegelplattorna som jag slet loss från gamla badrummet. Dessa var ett härke att rengöra då de hade ett tjockt lager lim på sig. Med hjälp av skrapor och lösningsmedel lyckades vi emellertid. Men det var då ingen gamman utan bara ett gissel att kladda med.

El.

Vi valde att byta ut all el mot mer tidsenlig el. Det vore kul att ha porslinsledare och tvinnad sladd överallt. Det är dessvärre olagligt att ha som fasta installationer. Vi fick nöja oss med att förse skomakarlamporna  i taket med dylik anordning. Jag tycker det är asfräckt med textilsladd som leds på knoppar. Övrig fast el fick dras med vanlig kulo som nu för tiden är överdragen med plast tråkigt nog. Elsäkerhet och autencitet är ständigt i krockzonen. Den fasta elen är mer 30-40-tal med svarta utanpåliggande strömbrytare i svart bakelit, insamlade från olika ställen. Alla kopplingsdosor är utbytta mot dito av porslin. Gammal eller kopior av gammal el är förövrigt dyrt om man inte är duktig på att leta.

Slutligen.

Att renovera kök är tufft, var rädda om varandra.

14 kommentarer

Filed under Byggnadsvård på Liljerum

Artefakt I. Tre skomakarförskinn från Skärblacka.

Med detta inlägg lanserar jag Artefakt, en ny artikelserie som fokuserar på föremål som jag köpt, fått, sett eller mätt upp på museum. Det är tänkt att det är en ganska saklig och snustorr artikelserie för kalenderbitare och fyndnördar.  Det rör sig inte alltid om regelrätta uppmätningar utan föremålen är utlämnade till min lynne och redovisas därefter.

Tre skomakarförskinn från Skärblacka.

I samband med rensningen av det numera rivna torpet i Skärblacka  hittade jag tre förskinn (ja, till skillnad från ett förkläde som är i textil eller en förhud som en skinnflik som du vet var den sitter eller ska ha suttit beroende på om bäraren tillhör vissa religiösa kultursfärer). För en längre tid sedan ska de som bott i torpet haft skomakeri som bisyssla bredvid jordbruket. Jag vet inget om när och jag finner det vanskligt att datera dessa förkläden men de torde vara från 1800-talets andra hälft till 1900-talets början. Det kan till och med vara så att de brukats över en längre period då lagningarna skvallrar om långvarigt slitande. Alla detaljer är sydda för hand och inga maskiner har brukats. Syftet att visa upp dessa förskinn är att visa på en stor bredd av sömnads- och lagningstekniker vid tiden runt 1900. Resultatet kan också jämföras med äldre material för att visa på teknikernas ålder och utbredning.

Det intressantaste förskinnet redovisas i detalj. Jag vill gärna in en brasklapp angående korrekta termer på vissa skinnsömmar då det inte är mitt område. De två övriga förskinnen visas med översiktsbilder.

Förskinn 1. Förklädet är försett med ett mässingsspänne baktill och band runt halsen med knapp. Till högern finns en springa som tros ha haft någon slags funktion då det återfinns på ett av de andra förskinn. Nertill fattas en bit.

Sömnadsteknik 1a. Rätsida och avigsida på skoning som följer alla kanter. Skoningen är en rem fastsydd med kaststygn med något som ser ut som lintråd. Remmen är sen vikt över kanten och fastfållad.

Sömnadsteknik 1b. Metallknapp fastsatt med en fastsydd läderrem genom hällan. Som knapphål har ett längre längre snitt gjorts.

Sömnadsteknik 1c. Förskinnets bälte är fastsytt med fållstygn och förstygn.

Sömnadsteknik 1d. Mässingsspänne. Motsvarande bältesände hakas fast i en hållare på baksidan av spännet.


Lagningsteknik 1e.  Förskinnet har fått halsrigningen lagat med förstygn med en ilagd läderremsa i sömmen.


Lagningsteknik 1f. Reva lagad med skinnlapp på baksidan. Fastsydd med fållstygn och kaststygn.


Lagningsteknik 1g. Reva lagad med laskning. Ser ut som sentråd, råhud eller förtorkad läderrem.

Lagningteknik 1h. Lagning med större läderbitar. Laskning och förstygn. På andra lagningen har lädret krympt olika.


Lagningsteknik 1i. Stor lagning med skinnbit på avigsidan. Här syns också springan som tycks ha någon slags funktion. Den är förstärkt runt omkring.

Förskinn 2. Anmärkningsvärt är att halsbandet sitter ihop med två knappar, en genombruten i ben och en räfflad knapp som påminner om en uniformsknapp. Lagningarna och sömnaden är mycket snarlik som första förskinnet.



Förskinn 3. Det som är speciellt är den mycket stora lagningen på förskinnets bröstparti. Liksom på förskinn 1 finns samma lilla slits under armhålan på ena sidan, liksom lagning i halsen.


11 kommentarer

Filed under Artefakt -fynddepån