Den enes död, den andres bröd III. Hemmansdelningen.

I den här artikelserien lyfter jag fram sorgliga husöden som jag varit med och bevittnat. Det är också historien om hur gamla saker bärgas från dessa hus för att flytta hem till mig. Minns ni att jag skrev om ett fallfärdigt 1700-talstorp där vi hämtade en del saker? Uppfriska minnet här. Det har runnit en del vatten under broarna sen jag publicerade artikeln och jag tänkte bidra med lite nyheter om huset och lite information om dess kontext.

Torpet föll ihop för några veckor sen och ser ut som bilden nedan. Naturen tar ut sin rätt och huset är mer en kompost än ett hus.

Jag tänkte faktiskt lämna huset här och förklara de rådande omständigheterna runt denna fastighet. Torpet stod på en bondgård några mil härifrån och ärvdes av en bekant till mig. Här bodde hennes farbröder och hennes faster och brukade jorden. Farbröderna var tokiga i längdskidåkning och fastern älskade rådjuren som betade runt hu. De förstnämnda bodde i ett boningshus byggt i början av 1900-talet bredvid torpet och fastern i ett annat hus ett stenkast därifrån. Utan vatten och avlopp och fastern flyttade så sent som 2008, då i 90-årsåldern. Hela gården är ett vittnesbörd från ett samhälle som nu tillhör en svunnen tid, så avlägsen men ack så nära räknat i år. Farbrödernas hus var nästan intakt när jag besökte det. Köket i ådringsmålad björkimitation och linoleum på golven. Övervåningen var bara till hälften inredd och det inredda rummet hyste de båda männens gemensamma sovrum. Där hade tiden stannat redan under deras livstid. Buckliga ursprungliga tapeter, en järnkamin som lämnat långa svarta strimmor av sot i det inte längre så vita taket. Spännpappen hade spruckit i en lång reva och hjälpligt lagats  ihop med genomskinlig ömsom röd tejp.

Damens hus var till det närmaste än mer intakt eftersom hon bott där tills nyligen. Hennes hus, en enkelstuga i två våningar. Övervåningen med endast råsågade bräder på väggarna, oisolerat och dragit, förutom ett litet inrett rum som varit hennes sovrum. Det finns dock inget som skvallrar om en enkel tillvaro så mycket som ett kök, åtminstone för moderna människor. Ett kök med vedspis som trängdes med en liten elspis, brödstänger i taket, ålderdomliga hängskåp, skafferi och som diskbänk en skänk med zinkplåt uppå (mer om denna nedan). Stank av katter, utgående matvaror i kombination med den svårbestämda lukten av ålderdom och övergivenhet. De syner denna plats har gett mig kommer för evigt vara förborgade i mitt medvetande, inte minst i mitt historiska och känslomässiga medvetande.

Så, var står vi nu? Jag besökte platsen senast idag av den enkla anledningen att det är dags för att skingra bohaget. Det har varit mig bekant sen jag förste gången fick besöka gården i höstas att detta oundvikligen skulle ske genom auktion. Imorgon går generationers historia under klubban och jag kommer sitta på första bänk med pengar i näven. Hyckleri? Nej, egentligen inte då det inte finns någon möjlighet att gå någon annan väg. Husen bestånd skvallrar också om att rivning kan bli verklighet om gården inte köps av sådana entusiaster som jag och kanske du som läser detta. Jag klandrar ingen, det är tidens gång på något vis. Jag hoppas att det blir en auktion med mycket folk som genuint tycker om gamla saker och förstår att vårda dem. Det är sånt man får trösta sig med, liksom att jag vet vilken kontext föremålen jag köper har.

Jag har varit med vid alla utrensningar av gården inför auktionen och varje gång följer några saker med hem och jag tänkte redogöra för mina fynd, mitt bröd så att säga. Detta är alltså utöver torpets bärgningar.

På bilden ser ni, från vänster,
1. Ett verktygsskåp i pärlspont
2. En ensam pinnstol, äldre.
3. En vad som tros vara en äppeltorkare. Det finns säkert någon smartbyxa bland er som har någon annan teori, det är välkommet.
4. En diskbänk från sekelskiftet 1900. Detta är fasterns diskbänk som räddats från brännhögen. Ovanlig möbel som oftast kasserats. Det är som en skänk med två skåp med en tunt zinkskiva. Jag vet ännu inte vad jag ska ha den till riktigt, men mitt hjärta nedkämpade behoven. Den är hel men småskabbig, målad i något som påminner om björkimitation. Målningen är skadad och anfrätt och det är troligt att den kommer målas om. Tänk alla diskar som denna bänk varit med om i den lilla tantens stuga.

Till dessa föremål kan nämnas en stor vedlår, handgjorda gardinstänger i trä från 1800-talet, massa gammalt elmaterial, skruvar, beslag, en rulle brunt inslagspapper och en rulle silkespapper.

Väl hemma limmade jag ihop det som kan tänkas vara en torkställning. Som gräsänkling beredde jag mig en mysig kväll med vedspisen sprakande och med fladdrande ljus. Jag kärnade ur ett antal äpplen, skivade dem och trädde upp dem i anordningen. Attans, nu får ni lite tjuvnyp av det där mytomspunna och aldrig färdiga köket som ännu inte förevisats på bloggen.

Jag har ont om plats kring vedspisen och därför prövade jag att hänga upp ställningen i några krokar över spisen. Vi får väl se om det blir ätbart tids nog. Genom att titta på spikar och liknande kan ställningen antas vara från sekelskiftet och jag har för mig att jag läst om en dylik i någon Åter-artikel eller så. Någon av er kanske vet?

Jaha, det var lagom pretantiöst, det är terapi för mig det här också. Får väl se om det blir något intressant imorgon.

Advertisements

7 kommentarer

Filed under Övrigt & pålysningar, Byggnadsvård på Liljerum, Funderingar, Självhushållningsexperiment

7 responses to “Den enes död, den andres bröd III. Hemmansdelningen.

  1. hemslöjdspornografi

    Anders jag tror att äppeltorkaren är en spolställning, med helt säker är jag inte…

  2. Jag tänkte säga det samma som kommentatorn ovan, det ser ut som en spolställnning (minus spolarna). Äppelringstorkare brukar benämnas ”torkolle” och har torkstänger av trä.

  3. Hallå!
    Jag håller med- det är en spolställning.
    Som äppeltorkare har en fått ett nytt liv tills någon börjar spinna och väva.
    För att vara en spolställning är den ovanligt stor, vilket gör att jag tror att den är avsedd för de spolar som man använder när man varpar och inte enbart till att spinna flertrådigt garn.

    När du beskriver de här gamla husen blir jag så melankolisk att jag knappt kan äta min frukost. Fast på ett bra sätt. Det betyder liksom att det finns fler människor som är lite mer som mig själv.

  4. kurage

    Spolställning it is, jag misstänkte att det var just något för tråd, garn eller så. Jag känner helt klart igen ”prylen” när man ser den på bild med snygga spolar på. Den fungerar dock bra som torkställning numera.

    Det är en stark melankoli över det hela och snart kommer jag redogöra för auktionen jag besökte idag. Det var upplyftande med en bitter eftersmak….

  5. Pingback: Skura trasmattor, det är åter dags! « Kurage -Hantverk, historia och reenactment

  6. anders

    Kan säkert användas till att göra beef jerky. Här är metoden i alla fall.

    Testing The Cardboard Box Dehydrator, Making Beef Jerky

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s