En flickas fattigsverige.

Plötsligt flammade elden upp och antände min kalufs. Jag rusade upp och ut på golvet och skrek för full hals. Mor vände sig om förfärad och såg mig stå som en brinnande fackla mitt på stuggolvet. Beslutsamt tog hon vattenkitteln och slog den över mig. Ett sånt tok du är, skrek hon, som inte ser efter bättre hur du bär dig åt. Om jag gjorde rätt skulle jag du ha stryk. Nu har jag fått slå bort nästan allt vatten, som korna skulle ha och får ett sjå att få upp vattnet från golvet, innan det fryser.

Detta är en recension av Lisa Johanssons levnadsteckning Saltlake och blodvälling -Berättelser från nybyggartiden i Lappmarken redigerade av Sune Jonsson. Texten är medvetet späckad med långa citat ur boken, ty jag tycker de ger mycket även för den som aldrig kommer läsa boken.

Och du trodde att du visste något om misär? Sitter du på romantiska tankar om gamla tiders bondesamhälle? Har du föreställningen att du har plöjt igenom hela floran av böcker som behandlar tragiska barndomar med dysfunktionella familjer? Din uppfattning om äldre tiders umbäranden kommer få sig en rejäl törn när du tar dig tid och läser denna uppväxtskildring.

I små behändiga kapitel berättar Lisa Johansson om sin uppväxt som oäkting i ett dragit litet ruckel till torp med sina oäkta systrar, starkt religiösa moder och försupna styvfar som sällan var hemma. Boken är ett svartmålat porträtt om hur livet kunde te sig på samhällets botten vid sekelskiftet 1900. Lisa Johansson berättar om hur hennes mor lagar mat på ingenting, hur de använder myrar att odla på, när de repar upp gamla ylleplagg för att väva nya tyger och varför man får så mycket stryk att vederbörande måste tillbringa dagar i sängen. Invävt i detta återfinns små händelser om liknande fattigdomsöden i Vilhelminas socken samt hur livsföringen gick till hos fattiga när det kommer till mat, sjukdom, skrock, umgänge, beklädnad och arbete.

5. Tuggtobak som sårbot

Sjuka sår, bensår och krossår behandlades på många olika sätt, men en ofta brukad metod var, att någon av de gamla spottade i såret, varefter det gneds in med tuggad tobak, tills dess sårkanterna var bruna. Därefter spottade den gamle ännu en gång i såret, och tillsade den sjuke eller skadade att inte tvätta det, förrän det var läkt.

Lisa Johansson visar upp en bitter verklighet om ohejdad egoism där de besuttna inte vill veta av samhällets ballast, fattighjonen. Få känner till att för drygt 100 år sedan auktionerade man ut fattighjonen på torget till de som var beredda att ta emot minst statligt underhåll. Fattighjonen dog i vanvård, svält eller av köld ute i tomma kobås, bastur och vedbodar. Kapitlet kring detta ämne är särskilt gripande, ett exempel kan nämnas om en bonde som tog emot fem fattighjon;

Förgäves försökte de åtminstone för en kort stund få komma in i stugan och värmen. Den av männen som var friskast började protestera, och bad att de skulle få en liggplats i ladugården. Bonden blev då rasande och skrek, att inga lusiga och smutsiga fattighjon skulle få smitta ner den mjölk, som hans barn skulle dricka. […]
Första natten dog tre, av dessa den kryaste.

Andra natten dog den fjärde.

Tredje natten dog Sara Lisa.
Den vårdnadsskyldige skrockade, då han meddelade att man blivit av med detta krävande anhang, men Sara Lisa var segast i veden, eftersom hon var sjukast men ändå levat längst.

I en socken där de belevade tvingar av torpare arv och där svält och fattigdom gör vem som helst till tjuv eller psykopat. Ett samhälle där den mentala kylan är så stark att alla skor sig på den som är under en. Här skildras också den extrema religiositeten som förhärskade bland de hårt slitande torparna och småbönderna. Den protestantiska arbetsmoralen löper amok och lär en tidigt vem man är i samhällets hierarki, hur man gör rätt för sig och vem som bestämmer.

Vid ett tillfälle infann sig exempelvis en handlare i bygden hos en torpare, som satt sin enda ko i pant för en skuld på 65 kr, som han inte hade någon möjlighet att betala igen. Han hade ännu inte hunnit uppföra något bostadshus, utan familjen levde i misär ladugården, skild från den enda kon av en enkel brädvägg. Med sig hade handlaren en slaktare. Han gick in i avbalkningen, där kon stod och tuggade på en hötapp. Hon hade nyss kalvat och börjat mjölka igen. Han ledde ut kon på i det fria och lät slaktaren slakta henne mitt för ögonen på den stora, utblottade familjen.

Den här boken är en opretentiös saltgruva när det kommer att förstå de fattigas i liv i ett Sverige som ligger nära i tid men som beter sig som en helt annan planet. Lisa Johansson ger dig inga hypoteser eller resonemang, bara en bittersvart beskrivning av en ung flickas liv. ”Intet är svartmålat, intet förskönat” som författaren själv skriver. Det finns ingen upprättelse, försoning eller lyckligt slut heller för den delen. Trots detta vill jag råda er att faktiskt läsa den, ty det är en luguber men ändock fantastisk resa.

På sommaren växte rovorna bra. De blev maskfria och fina. Vi barn var strängeligen förbjudna att ta och äta av dessa rovor, men ibland hände det, att mor gav oss någon rova, och dessa tillfällen minns jag än idag med högtid i sinnet.

Boken borde finnas på de flesta större bibliotek. Den utkom 1968 och författaren har också skrivit ytterligare två böcker varav den ena behandlar över 300 växtfärgningsrecept. Jag kommer jaga upp även dessa böcker. Lisa Johansson är också invald i Lapplands hall of fame.

PS: När ni läst denna bok och är redo för lite ironi och dålig humor (min humor) läser ni denna slående lika recension av en liten LP-skivas omslag. När ni läst denna må läsupplevelsen av ovan nämnda bok vara något krakelerad, men det är bara att komma ihåg hur lika de båda beskrivningarna är och att det faktiskt är så att en är sann.
http://katastrofalaomslag.blogspot.com/2009/02/artur-erikson-mor-sjunger.html

PPS: Tack Helena för att du kom över denna bok bland de utrangerade böckerna på Mogata bibliotek.

Advertisements

8 kommentarer

Filed under Artiklar & Recensioner

8 responses to “En flickas fattigsverige.

  1. Sofia C

    Verkligen tänkvärt….

  2. ”Sitter du på romantiska tankar om gamla tiders bondesamhälle?”

    Hmmm… känns om att det passar in på mig så jag ska nog ta att läsa boken. Hursomhelst brukar det vara fascinerande att ta del av rejäla eländesskildringar då och då – kan låta morbidt men det ger onekligen perspektiv åt saker och ting.

  3. kurage

    This one will blow your brains out….

    Jag har för övrigt kommit över Lisa Johanssons växtfärgningsbok. Den är helt klart annorlunda, den är lite som ovan nämnda bok fast växtfärgning. Hur du färgar på sånt som växer i lappmarken typ fjällbjörk, en, lingon, odon, kråkbär, gräs och sånt.

  4. verkligen en helt fruktansvärd bok. sätergläntan borde ha den som obligatorisk kurslitteratur!
    jag saknar dig, din tok!

    ps
    jag färgade med lingonris i vintras, det gick helt bra och blev en trevlig gul ton, identisk med gula lökskal men med en helt klart trevligare doft.

    många kramar/K

  5. kurage

    Kerstin, jag håller med där. Hemslöjdsromantikerna ska veta att deras gamla allmogeföremål har karvats fram i kött, blod, tandagnisslan och tårar, bildligt talat.

    Jag skulle verkligen rekommendera dig att leta reda på Lisa Johanssons ”växtfärgning” den är väldigt speciell!

    Saknar dig med, du får flytta in i vårt lilla gästhus!

  6. En medveten svartmålning av äldre tiders agrara samhälle (som länge var legio i svensk historieskrivning under 1900-talet) blir ju dock knappast mer rättvisande. Skillnaderna mellan folk och folk var så stora i det gamla bondesamhället (inte minst under 1800-talet) att det blir svårt att måla upp en generell bild av hur man levde. Det var med all nödvändighet en enorm skillnad mellan en egendomslös nybyggare i den kargaste delen av norrlands inland och en välbärgad hemmansägare i Sydsverige, en skillnad som egentligen var betydligt mer påtaglig och avgörande än den ofta betonade gränsen mellan stad-landsbygd som annars brukar målas upp som knivskarp.

    Om inte annat har släktforskningen bidragit till att jag fått upp ögonen för hur komplicerad och mångfacetterad verkligheten egentligen tedde sig för 100-300 år sedan.

  7. kurage

    Jag kan inte annat än hålla med dig Mikael, det agrara samhällskiktet är ofta väldigt enkelt skildrat men innehåller en egen enormt mångfasetterad samhällsstruktur med en stark inneboende hierarki. Jag kan verkligen hålla med om att stad-landsbygd är ett ganska dåligt begrepp, särskilt fram till industrialismen. Gränserna är mer flytande. Krångligt blir det också i och med skiftena och industrialiseringen då vi börjar få en egendomslös grupp personer som liksom bryter gränserna mellan stad och landsbygd, kanske slutligen för att cementera gränserna.

    Böndernas makt varierar kraftigt, Sverige är ganska unikt på det viset. Vi har haft många sorters ägandeklasser, kronobönder, frälsebönder, självägande, torpare, rotebonde osv osv…

  8. Pingback: 3 x norrländsk nybyggarmisär | Kurage -Hantverk, historia och reenactment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s