Monthly Archives: april 2009

Sagan om den östgötska stekepannan.

Detta inlägg ska handla om föremål som ni helst inte ska göra lite på skoj. Peter i Albrechts bössor ringde mig i veckan och frågade på glad skånska om köksutrustning till föreningen. Vi kom då överens att jag skulle göra en stekpanna till föreningen. Förlagan är en stilig medeltida stekpanna från Vreta kloster:

stekpannaEftersom vi är ett gäng gourmandiska, manliga knektar och inga små, käcka nunnor ville vi ha en något större panna för att få plats med mer blodiga köttstekar. Vi ändrade därför om lite i proportionerna men behöll den huvudsakliga designen.

-Det är lungt det här fixar jag! sa jag lite käckt. Tänkte att det kan ju inte vara så svårt att göra en sådan tingest. Det var jobbigare helt klart än vad jag föreställde mig, en slitig dag i smedjan.

Så börjar sagan om stekpannan. Smeden mindes några runda snygga plåtar han lämpligt skaffat plats åt hemma hos sina arma föräldrar för massa  år sen. De visade sig vara väl lämpade för uppgiften, goda i dimension och 3,5 mm i tjocklek. De kom från en svunnen praoperiod på den lokala mekaniska verkstaden men nu låg de där på städet. Till sin hjälp hade han den goda suggan med ett hårt tryne väl lämpat för sådana uppgifter som att driva stekepannor.

img_4292img_4293

Så började han glad i hågen att bocka upp stekepannans sarg mot suggans tryne. Sakta, sakta, med många slag. Smeden upptäckte snart att 3,5 mm är mer än 1,5mm som brukligt är när man smider diverse kroppskydd till oförsäkrade soldater. Utan mycken värme lät plåten sig inte betvingas utan stor möda och våld. Men framåt gick det ty smedens envishet var större.Efter 1,5  timmes idogt hamrande började det likna något vilket andra bilden förtäljer.

img_4295img_4297

Efter ytterligare ett tags hamrande för att få stekepannans sarg att resa sig rådfrågade smeden sin beställare, Peter hur höga sarger han önskade.

-”Det är ingen traktörpanna, vi vill ha.” blev svaret vilket föranledde smeden till att kasta sig in i virvlande äventyr med trotjänaren, vinkelslipen. Ivrigt slets klingor ut mot stekepannans sarg och nu hände något mycket oväntat och lustigt. Plötsligt hördes ett högt tjut från okänd ort, det tystnade och en bråkdel efter hördes en skarp knall. Smeden kände som ett pulsslag och en  konstig värme i ena byxfickan, rök steg upp från hans snickarficka. Han förstod snart att det var dumt att förfara en tjutraket utan pinne i fickan när gnistor från vinkelslipen flödade ner. Han tackade Gud för stadig bomullskypert.

Snart var den överflödiga sargen ett minne blott. Än en gång drev han plåten och fick åter igen loss med vinkelslipen för att jämna till sargen. Att rikta en tjockbottnad stekepanna var svårt och suggens fina rygg kom väl till pass. Han blev skapligt nöjd för nu började det faktiskt likna något att hänga i granen och inte något som åstadkommits av en trafikolycka.

img_4299img_4300

När han började vara nöjd med formen smidde han handtaget och med stor hantverksmässig prestige dornade han upp alla handtagshålen utan ens för ett ögonblick se åt borrmaskinens håll. Mycken frustration och bett i läpp över denna prestigelusta. Nitarna slogs i nageljärnet och delarna kunde sammanfogas. Han såg ner på sina armar, fulla med brännblåsor efter glödskal från stekepannan som med iver flygit iväg under dagens hamrande. Likt en emo-unge som tappat bort rakbladen i en tomteblossfabrik. Smällar man får ta för att man för att inte ha på sig långärmat och svettas som en gris. Men se där, en stekepanna är fött på nytt!  Sådan var sagan om den östgötska stekepannan.

img_4304

Jahaja, ganska nöjd för att vara förstagångs försöket. Den är inte helt rund, helt flat men det är ok. Nu ska jag inte göra en stekpannor på ett tag. Det är tungt och svårt att få det jämt och snyggt utan att slita ihjäl sig. Denna panna ska slipas något invändigt innan användning sen får vi hoppas på flitigt begagnande så den blir svart och skitig, då döljs skavankerna.

Då återstår att se om Peter är nöjd….

8 kommentarer

Filed under Järn

Hej hopp en brödnagg.

Var på scoutmöte, gjorde en brödnagg. Detta är andra gången jag prövar på detta hantverk, förra gången gick det inte alls bra, men ibland liksom av en uppenbarelse kan man endast på 20 min åstadkomma något man förra gången inte alls klarade av. Möjligen var det så att jag förra gången hade lite väl mycket inspiration då jag på hemslöjden i Jönköping såg alster av en fantastisk luffarslöjdare. Hon hade gjort stora korgar formade som svanar i naturlig storlek. Det säger lite om mina förhoppningar beträffande trådbetvingandet.

Oavsett är det ett bra hantverk som inte kräver slipning o sånt tjafs.

img_4290


2 kommentarer

Filed under Järn

I Paulus fotspår.

Den här helgen fick jag besök av mina vänner i Albrechts bössor då jag stod värd för en helglång samkväm med tältsömnad. Med stora nålar och vaxad lintråd tog jag, Maria och Dr. Bob utmaningen med lintyget. Det finns bekväma fördelar med att sy tält för hand, dels det hantverkshistoriskt fascistoida och dels det rent socialt trevliga. Man slipper släpa med en monstermaskin som låter och krånglar och medeltida tält syddes för hand, faktiskt. Nackdelar? Tidsödande och fingerslitande. Någon slags U-landskänsla att sitta på golvet i en kal lokal och sy tält till västerländska verklighetsfrämmande aktiviteter.  Här är några sweatshopworkers, undertecknad och Dr.Bob:

p1000193

Arbetet avbröts med korta matpauser, promenader och arbetet skred sakta framåt. Albrechts bössor hade hyrt in sibiriska rabiessmittade, paddsjuka kampspetsar från numera arbetslösa Gulagkennelägare. Allt för att maximera kvalité och effektivitet.

p1000197

bildtext: Sturmüberfürherhund Nina övervakar den stackars läkarutbildade, överkvalificerade invandrade halvdansken Dr.Bob Larsen för att garantera högsta fältmässiga kvalité. Hennes stålgrå ögon undgår ingen.

I vilket fall är det tänkt att tältet ska vara en toppig historia med en centerpåle och inget mer. Inga svulstiga SCA-monsterpaviljoner här utan hederliga små, prydliga och modesta skapelser för skitiga bössknektar. I färdigt skick ska de bli något liknande en sådanhär fast något större:

img_1725Bildtext: Obs! Gräs, mur, stridsliar och Grimface Lunda-Johan-action-figure ingår ej.

Det blir nog ett fint tält ska ni se, ett tält att yvas över. Så vad har Paulus med detta att göra? Samuel Thunberg får inte svara på frågan utan jag lämnar frågan öppen ute för er övriga hedningar där ute.

10 kommentarer

Filed under Textil

Lange Harthica

img_42711

Det är åter dags att uppdatera bössortimentet, denna gång är det en variant som är försedd  med holk som tidigast kan dateras till tiden runt 1400. Mitt exemplar är främst inspirerat av en bössa från tjeckiska Tabor och som brukades i Hussitkriget 1420-1434. Detta original är 420 mm långt och har en kaliber på 18mm.

Jag kände att jag ville utgå från denna design och göra en lite mer egen, varför jag prövade att smida den åttakantig i formen vilket också förekommer på flera samtida bössor. Emellertid finns inga åttakantiga holkförsedda bössor i järn men sexkantiga bössor i brons med holk. Det är mycket knepigt att smida sexkantiga pipor vilket troligtvis inte gjordes utan de var åttakantiga vilket alla kända järnbössor med kantig profil har.

Jag valde att utgå från min sedvanliga rördimension vilken liknar i mångt och mycket  Taborbössan. Ja, jag lovar att jag ska pröva att välla piporna snart men jag känner att jag vill testa lite modeller först, tjata inte. Som vanligt smidde jag först den åttakantiga formen vilket jag föredrag att göra i fjäderhammare eftersom dessa stålrör är snuskigt tungarbetade och hårda. Den medeltida smeden skulle troligen använt en vattendriven hammare eller släggdrängar för samma syfte.

80-ars-fest-o-pask-2009-026Efter visst smidesvåld smidde jag ner en midja på röret över hornet på städet. Ett moment som var rätt jobbigt men löste sig då jag fick ta till penen på storsläggan. Egentligen skulle man ha någon slags sätt (jo, det heter så, vidare in i jargongen finns det en sätt som används vid yxsmide som kallas bonnaarsle, annars finns spännande begrepp som kattunga, val, bajslödning och pojken). Får lösa det till nästa gång för som processen ser ut nu blir midjan lite längre. När midjan var klar slog jag i en bottenplugg i bössan som verkar som ett stopp för krutgaserna bakåt. Jag utvidgade holken baktill men fick den lite mer avlång än taborbössan, då det var svårt att utvidga holken längre in. För att få den lilla trombonmynningen som finns på taborbössan utvidgade jag den med hornet på städet. Fänghålet slogs med mejsel och slutligen borrades upp. När smidet var klart såg det ut ungefär såhär:

80-ars-fest-o-pask-2009-048

Det var här som jag beslutade mig för att göra något mer radikalt och i mitt tycke jobbigt. Stålblank yta. Jag har sagt det förut, jag gillar inte att slipa och slipa, jag är smed, ingen fejare. Men jag kände mig ganska nöjd över det smidda resultatet och att stålborsta eller svartbränna resultatet kändes fegt och ofärdigt. Jag gick därför lös med en sliplamellsförsedd vinkelslip och retade upp grannen i mitt garage. Min granne har ett närmast japansk-pedantisk evighetsinställning till sin bil vilket är fashinerande då det är omöjligt att se framsteg på bilen som han jobbat varje kväll i ett halvår. Jag gillar när man ser att det händer något. I vilket fall gned jag på så gnistor flög och lameller slets i bitar. Efter en grundslip gick jag över till smärgeldukar till jag uppnått en trevlig finish. Jag tycker inte om spegelfinish utan en lagom matt stålfinish där man fortfarande kan skönja smidet sen innan med mindre gropar i metallen.

Jag döpte bössan till Lange Harthica. Tilltalsnamnet nämns i ett svenskt dokument från år 1307 och dess ursprung torde vara tyskt.

img_4270

16 kommentarer

Filed under Järn, Vapen

Saxigt värre och minikurs.

80-ars-fest-o-pask-2009-042
Långfredag kan firas på många sätt, förr satt man still, gick ingenstans, lyssnade på sorgmusik och deppade (trots att Jesu död är en förutsättning för uppståndelsen, förlåtelsen och typ allt annat gött med kristendomen…) jag och min familj valde att smida lite i smedjan. Det är trots allt något sakralt över stämningen som bilden antyder. Under några timmar smidde vi lite allt möjligt och det är alltid kul att se när det går upp för folk hur knepigt ett hantverk kan vara. Som utbildad hantverkare är det svårt att inte le inombords åt denna frustration. Det är också tillfredsställande att jag själv tagit mig förbi detta stadium av brinnande järntenar, oharmoniska böjar, sprickor och sneda bockningar. Samtidigt som det är skönt att det ständigt finns nya marker att utforska inom smidet och att man fortfarande förundras över de verk som skapats av svunna mästares händer.

Medan mina nära släktingar hamrade på passade jag på att grejja med egna projekt, dels en ny kanon om vars tillkommande senare kommer publiceras och reparation av en fantastisk sax. Denna sax köpte tillsammans med ett gäng andra attiraljer i en auktionslåda på Gagnef auktionsvecka. Svårt att datera saxen, möjligen tidigt 1800-tal eller kanske tidigare. Saxen bär en oläslig men bra gjord stämpel och dess totala uttryck skvallrar om att det rör sig om ett proffsigt tillkommande. Det härligaste med saxen är det omsorgsfullt gjorda skänklarna och eggstålen som är ivällda. Fantastiskt är också hur smörigt man kan prata om en sax.

80-ars-fest-o-pask-2009-046Saxen går inte att stänga och den glappar. Jag vill använda saxen och tycker det vore bra att laga den ty det är ett bruksföremål trots allt. För att inte paja härdningen i eggen när jag hettade upp skänklarna virade jag skären med en trasa som jag sen doppade i vatten. På så vis håller skären temperaturen och eggen överhettas ej. Detta är en väldigt bra och traditionell metod som används när man härdar hammare och annat.

80-ars-fest-o-pask-2009-050När jag värmt upp skänklarna justerade jag dem med visst pyssel i ett skruvstäd och nitade ihop niten tills den inte längre glappade. Viktigt att inte nita för ivrigt då saxen lätt blir för trög. Därefter var det bara att provklippa i lämplig kartongbit. Lycka till med era skrangliga saxar eller nåt.

80-ars-fest-o-pask-2009-0521

3 kommentarer

Filed under Järn

I väntan på nya projekt.

Det finns utmärkta hantverk som med fördel utföres med liten hjärnkapacitet. Sådana hantverk  blir en slags bisyssla till andra saker som vid konversation, filmtittande och annat. Det ska vara hantverk som inte kräver någon plan, någon planering, yta och som är mobila. Ett sådant hantverk med vikingatida och medeltida anor är påtning. Påtning är  totalt oekonomiskt både i förhållande till tid och pengar och resultatet är påtagligt oansenligt. Det blir en snodd och inget mer. Det blir en hård snodd som kan användas till medeltida snörningar, pungar och hattsnoddar. Hantverket blev så småningom överflödigt på grund av effektiva maskiner som säkerligen kunde göra något likvärdigt 1000 gånger fortare. I påtningens slutskede användes det av allmogen till skosnören bland annat. Det finns flera sätt att påta men jag använder mig av påtgaffel vilket kanske är den äldsta formen. Det går även att påta i en cylinder, sk påtdocka, med fler piggar än en påtgaffel. Man har träffat på benpipor som kan ha använts som påtdocka.
En vikingatida påtgaffel kan ha sett ut som på bilden nedan, tämligen obekväm om du frågar mig. Den andra är inte bättre som är ett engelskt medeltida fynd. Tydligen av ett näsben från något djur enligt arkeologerna. Jag är historiker så jag höjer på ett ögonbryn och är tyst.

Hur som helst så påtar jag ett hårdspunnet ullgarn som jag köpte på Syfestivalen i Kista. Jag använder en rejäl gaffel som jag hittat på en loppis och en fantastisk liten virknål av okänd ålder, svarvad i ben.  Jag vet inte vad snodden är till eller hur lång den ska bli. Påtgaffeln väntar på ännu en diskriminering av viktigare hantverk.

img_4261

Vill man lära sig påtning kan man kolla in youtube;  http://www.youtube.com/watch?v=3y5K7FiT2Og

Mycket nöje.

10 kommentarer

Filed under Textil